Om det räknas som en form av sparkning när det för några veckor sedan meddelades att Roy Hodgson inte längre skulle vara Watfords manager efter den här säsongen så har Watford hur som helst satt någon form av kanske inte helt önskvärt rekord. Watford blir i så fall den första och enda Premier League-klubben att ha sparkat tre managers under en och samma säsong.
Först var det alltså Xisco Muñoz som fick sparken redan i början av oktober, och alltså höll ut ganska exakt en och en halv månad in på säsongen sedan han innan dess alltså på ett imponerande sätt tagit Watford tillbaka till Premier League. Anmärkningsvärt, även om Watford då hade förlorat fyra av sina sju första ligamatcher, låg Watford vid den tidpunkten inte ens under nedflyttningsstrecket.
Sedan var det Claudio Ranieri som fick för sig att göra ännu en olycksalig comeback i engelsk fotboll. Watford spelade minst sagt väldigt hårt just på de romantiska nostalgikorten och hur Ranieri minsann ledde Leicester till helt nya höjder. Den betydligt mer passande parallellen vore så klart till Ranieris tid med Fulham. Detta slutade på samma sätt, Ranieri fick gå i januari, med Watford under nedflyttningsstrecket.
Till sist blev det alltså Roy Hodgson som ringdes in från pensionärshemmet och tog över en Premier League-klubb igen. Om Watfords tänk med Ranieri inte var så värst mycket mer avancerat än att Ranieri vann ligan med Leicester så var nog tänket med Hodgson heller inte mer avancerat än att Hodgson räddade Crystal Palace kvar i Premier League och borde kunna göra samma med Watford. Det gick alltså inte alls.
Kanske är det inte precis oväntat att det är just Watford som slår detta svårslagna rekord med tre sparkade managers under en och samma säsong. Watford har under den senaste tioårsperioden ett snitt på nästan 1,25 managers per år, vilket betyder att Watford sparkar managers i en rasande takt. Det är heller ingen statistisk anomali, ingen manager har under den här tioårsperioden blivit mer långvarig än Javi Gracias 18 månader.
Letar man efter skäl eller orsaker varför Watford åker ur Premier League den här gången, vilket ju är en typ av blogg jag brukar göra på lite olika sätt, så behöver man förmodligen inte titta så värst mycket längre än så. Watford har en relativt stark spelartrupp, definitivt en spelartrupp kapabel att hålla sig kvar i Premier League. Men de snabbt svängande dörrarna på managerposten har gjort laget alldeles för instabilt.
Förut har jag försvarat Watford gällande detta. Ofta pratas det lite för nationalromantiskt om ”långsiktighet” i engelsk fotboll där det på något sätt blivite n form av dygd att inte byta manager, även om eller när det blivit uppenbart att det inte fungerar. Watford har haft en annan modell där långsiktighet på managerposten inte varit något särskilt värt att eftersträva. Tidvis har det till synes fungerat rätt väl.
Men de senaste åren går det inte att säga att det har fungerat. Ett stort skäl till det är att kvaliteten i rekryteringen av managers har sjunkit drastiskt. Anställningar som Nigel Pearson, Vladimir Ivic och Roy Hodgson har känts väldigt udda för att vara Watford, och inte alls i harmoni med vad som varit förut eller kommit därefter. Watford har till synes börjat få slut på idéer i sin managerrekrytering.
Rätt som från ingenstans kommer därför nu Rob Edwards, som Watford under onsdagen bekräftade som klubbens nya manager från och med nästa säsong. Edwards är en helt färsk manager på seniornivå där han den här säsongen gjorde sin allra första säsong som manager med Forest Green Rovers, som han prompt tog till ligaseger i League Two och för första gången i klubbens historia upp i League One.
Man kan tycka att det är ett modigt och annorlunda steg av Watford att nyss nedflyttade från Premier League plötsligt anställa en för all del ung och lovande manager ända nerifrån League Two. Det passar sannerligen inte in i deras managermönster under de senaste tio åren. Man kan också tycka det är modigt, det är ett ord för det, av Edwards att flytta till Watford givet just deras managermönster de senaste tio åren.
Hur ska man då förstå Watfords beslut att anställa Rob Edwards – som ett försök att trycka på ännu en knapp efter tryckandet på Ranieri och Hodgson och hoppas att just den här knappen ska fungera, eller ett försök till omstart och reboot? Kan det faktiskt vara så att Watford har sett problemet, förstått att något måste göras annorlunda, och nu är beredda att pröva en mer långsiktig managerapproach?
Exakt hur långsiktig är egentligen den approachen om allting inte går som på rosor för Watford i EFL Championship nästa säsong? Är Rod Edwards Watfords nästa manager, eller är Rob Edwards Watfords nästa före detta manager?
Watford agerade hur som helst väldigt snabbt för att låsa fast Rob Edwards som deras nya manager. Alltför snabbt tyckte nog Forest Green Rovers som blev helt tagna på sängen. Edwards har tydligen förhandlat med Watford utan att ha meddelat Forest Green Rovers detta. Vilket han möjligen var i sin fulla rätt att göra, men det är ju inte för den sakens skull särskilt snyggt att göra.
Dale Vince, Forest Green Rovers karismatiske ägare och ordförande, tog inte precis saken på något särskilt bra sätt. Pressmeddelandet från Forest Green Rovers, liksom dennes TV-framträdanden under onsdagen, var minst sagt välsaltade. Normalt sett brukar ju de flesta vara rätt noga med att försöka avsluta sådana här relationer så snyggt som möjligt, oavsett frustration, men Vince var helt tydligt fly förbannad.
På sätt och vis ett gott renommé för Rob Edwards och Watford, värre hade kanske varit om Dale Vince inte riktigt brytt sig. Samtidigt vet jag inte om relationer som börjar på ett sådant här sätt brukar sluta särskilt lyckligt. Skulle det hur som helst visa sig en bit in på nästa säsong att Watford snackat ihop sig med en ny manager, vilket de ju som sagt är kända för att kunna göra, så kan väl Edwards därmed knappast klaga.
Om Rob Edwards däremot lyckas med Watford, och blir åtminstone relativt långvarig där, är det ju ett rätt fint tidens tecken om klubbar som Watford mer aktivt börjar anställa framgångsrika managers från League One och League Two, snarare än från den samma gamla vanliga managerkarusellen.