Vackra bilder på José Mourinho i samband med att Roma vann semifinalen i Europa Conference League mot Leicester. Här är alltså en manager som har vunnit ligatitlar i England, Spanien och Italien, flera gånger vunnit Champions League med olika klubbar, vunnit Europa League och vunnit ett stort gäng inhemska cuptitlar. Ändå gråter han nästan av lycka över att ha tagit Roma till final i Europa Conference League.
Utan något engelskt eller ens något brittiskt lag i Europa Conference League-finalen är det kanske inte alldeles lätt att hitta något att skriva om den. Samtidigt har ju Roma minst sagt både en och annan engelsk koppling, utan att alls för den sakens skull behöva vara särskilt långsökt. Här hittar vi Man Utd-flyktingen Chris Smalling, här hittar vi Arsenallånet Ainsley Maitland-Niles och här hittar vi inte minst Tammy Abraham.
Just Tammy Abraham har väl gjort något som ändå får kallas för succé i Roma och i Serie A den här säsongen. Lagets klart främsta målskytt, med 15 mål i ligaspelet och ytterligare nio mål i det europeiska cupspelet, många gånger dessutom viktiga och avgörande mål för Roma. Ännu ett rätt bra argument för engelska spelare som har svårt att etablera sig bland Premier Leagues storklubbar att våga söka sig till andra länder och ligor.
Men kanske är det ändå José Mourinho själv som är den mest tydliga engelska kopplingen i denna Europa Conference League-final, så portugis han ändå är. Mourinho är och kommer naturligtvis alltid vara särskilt förknippad med engelsk fotboll, det var så att säga där som han faktiskt blev den speciella managern. Och visst märks det också att det är i engelsk fotboll som Mourinho känner sig allra mest som hemma.
Mourinho har tillbringat det mesta av sin tid som manager i engelsk fotboll och i några av de absolut största klubbarna. Det var enorma framgångar med Chelsea i två olika rundor och därefter betydligt mer begränsade framgångar med först Man Utd och därefter med Tottenham. Både efter Man Utd och efter Tottenham fanns det goda skäl att undra om Mourinho kanske ändå hade gjort sitt i engelsk fotboll.
Den typen av funderingar hade sina olika orsaker. En sådan orsak var att Mourinho helt enkelt inte längre verkade ha något att ge engelska klubbar på den här nivån, han hade inte längre samma framgångar och hans fotboll räckte inte längre till på samma sätt som förut, han började uppfattas som omodern. En annan orsak var en tilltagande trötthet på Mourinho som personlighet, ständigt konfliktsökande och ofta egentjänande.
Under det senaste året har Mourinho åtminstone delvis kommit att omvärderas en aning givet kanske framför allt Man Utds besvär, och möjligen men i mycket lägre utsträckning Tottenhams besvär. Framför allt har många noterat att vad Ralf Rangnick nu har sagt om Man Utd framför allt den senaste månaden stämmer väldigt väl överens med sådant som Mourinho sa när han var Man Utds manager, som då sågs som ”mobbning” etc.
Något ligger det helt säkert i det där, José Mourinho pratade absolut inte bara dumheter när han var Man Utds manager. Det kunde varenda människa med ögon själva se när de såg Man Utd under de där åren, och kanske ännu mer under åren därefter. Samtidigt fanns där alltid den där gnagande känslan med Mourinho till skillnad från Rangnick, att han sa dessa saker mer för att rentvå sig själv än för att hjälpa Man Utd.
Hur som helst kanske det även kan vara aktuellt att omvärdera det där huruvida José Mourinho fortfarande har något att ge engelsk fotboll, eller kanske samma sak fast formulerat på ett annat sätt, om det fortfarande finns en plats i engelsk fotboll för José Mourinho?! Tröttheten på Mourinho börjar kanske avta, absense makes the heart grow fonder och så där, och Mourinhos metoder beror kanske också en del på sammanhang.
Att någon av de engelska superklubbarna skulle komma knackandes på Mourinhos dörr och be om dennes tjänster är kanske att glömma. I Chelsea, Man Utd och i Tottenham har han nog redan gjort sitt så att säga, och av olika skäl går det inte riktigt att föreställa sig att Arsenal, Liverpool eller Man City skulle anställa Mourinho inom något som ens liknar överskådlig framtid. Varför skulle då Romas manager vilja flytta till England?
Just den synpunkten hade jag kanske förstått lite bättre om José Mourinho hade varit manager för Juventus, Milan eller Inter, det vill säga någon av de klassiska italienska storklubbarna, och som normalt sett och regelbundet krigar om scudettos och att spela i Champions League. Roma är en stor klubb på sitt eget sätt, men har aldrig riktigt varit en klubb som annat än undantagsvis konkurrerar på den nivån.
Och om vi tar Romas position i klubbhierarkin i Serie A och så att säga översätter den till Premier League så hittar vi ett koppel av klubbar som ändå skulle kunna tänkas vara intresserade av José Mourinhos tjänster och där Mourinhos metoder fortfarande skulle kunna visa sig väldigt värdefulla. Här pratar vi om klubbar som t ex Everton, West Ham, Aston Villa, Leicester, möjligen Leeds, möjligen Newcastle, möjligen Wolves.
Hade Sunderland spelat i Premier League hade jag kanske räknat upp även dem, men vem vet, det kanske blir aktuellt tidigare än vad någon kanske just nu anar. Ingen av dessa klubbar är naturligtvis klubbar i England som vi normalt sett associerar med José Mourinho, men tiderna förändras naturligtvis, och Mourinho gör inte längre anspråk på att vara en manager för Europas absoluta superklubbar.
Som vi ser betyder inte detta att Mourinho sitter och surar. Kan Mourinho hitta sådan glädje i att ta sig till Europa Conference League-final med Roma måste man tro att han även skulle kunna hitta en fullt likvärdig glädje i att ta någon av de stora engelska klubbarna, även om det inte är någon av de engelska superklubbarna, och få den att börja käfta uppe i toppen av tabellen och om de europeiska cupplatserna.
José Mourinho har ju alltid varit bäst som den uppkäftige rebellen som ska slåss med etablissemanget. Då är det naturligtvis också en sådan klubb han ska ha. Och Mourinho har ju alltid varit bäst och trivts bäst i engelsk fotboll. Det är naturligtvis därför där han ska vara!