Lite hårt kan tyckas givet att Burnley ändå befunnit sig i Premier League de senaste sex åren, och under de senaste tio åren befunnit sig mer i Premier League än utanför Premier League, samtidigt som Leeds befunnit sig 16 långa år utanför Premier League och bara alldeles nyss kom tillbaka. Men sant är så klart också att Burnley alltid någon mening har känts som en udda fågel i Premier League, och även gärna framställt sig som så.
Förra gången Burnley åkte ur Premier League, för åtta år sedan, så tog de sig omedelbart tillbaka till Premier League. Men även om Mike Jackson sa i intervjun efter matchen mot Newcastle att det måste vara Burnleys ambition även den här gången, så är det kanske inte jättemycket som tyder på att så kommer bli fallet. Burnley är inte riktigt samma klubb nu som de var för åtta år sedan.
Framför allt är det självfallet det ekonomiska som bekymrar. Ägaren ALK har finansierat köpet av klubben genom att skuldsätta den, och har varit nästan cyniskt tydliga med att om Burnley åker ur Premier League så kommer de tämligen kvickt och omgående casha hem £65m, som råkar vara en stor del av köpesumman. Att man väljer att göra så beror så klart på att Burnley bara har några år med fallskämsbetalningar.
Snarare än att försöka investera i spelartruppen och sikta på uppflyttning, som klubbar som åkt ur Premier League brukar kunna göra, så kommer Burnley alltså istället behöva reglera klubbens skuld till den egna ägaren. Samtidigt måste Burnley naturligtvis börja rensa i spelartruppen för att i högre utsträckning kontrollera kostnader och anpassa dem till lägre intäktsnivåer. En dålig kombination för att ta sig tillbaka till Premier League.
Men varför åker då Burnley ur Premier League?
En vinst på 22 matcher
Jag är lite oklar på vad rekordet är i detta avseende, men med en enda vinst på sina första 22 matcher måste Burnley ändå ligga i närheten av ett sådant rekord. Det tog Burnley tio matcher att vinna sin första match, och ytterligare elva matcher att vinna sin andra.
Det där är självfallet inte bra nog om man vill hålla sig kvar i Premier League. Även om Burnley är relativt bra på att slita till sig en poäng både här och där så måste man också vinna matcher i någorlunda regelbunden omfattning.
Bristande målskytte
Talande på något sätt att Chris Wood, fastän han bara spelade halva säsongen för Burnley, ändå är kvar som en av lagets topp tre målskyttar den här säsongen. Burnley har helt enkelt gjort alldeles för få mål.
Ett målsnitt om under ett mål per match brukar normalt sett vara nedflyttningssiffror, och det är siffror som Burnley med 34 mål definitivt motsvarar. Samtliga tre nedflyttade lag har väsentligt färre gjorda mål än alla andra lag i ligan.
Burnley har gått mållösa från 16 av lagets ligamatcher den här säsongen, det vill säga nästan halva säsongen. Det är naturligtvis alldeles för många matcher för att detta ska kunna kompenseras på ett bra sätt i övriga matcher.
Beslutet att sälja Chris Wood till Newcastle i januari var ett väldigt märkligt beslut utifrån rent fotbollsmässiga termer, Wout Weghorst började rätt bra men tappade snabbt, även om Burnley inte precis glänste med målskyttet innan januari heller.
Men Burnley blev av med en bevisad målskytt i Premier League som tveklöst hade kunnat vara tungan på vågen under säsongens sista matcher. Att sälja Wood till Newcastle, som då var ett annat lag i nedflyttningsstriden, sände även väldigt trista signaler.
Trunkerat spelschema
Inget lag i ligan var mer Covid-drabbat än Burnley i ligan den här säsongen, uttryckt i antalet matcher som blev uppskjutna och tvingade att spelas senare. Ett tag hade Burnley sex matcher som låg och släpade.
Någon gång ska däremot matcherna spelas och då blir det naturligtvis att matcherna istället spelas närmare slutet av säsongen. Detta gav naturligtvis Burnley ett väldigt tufft spelschema under en period av säsongen då de absolut hade vunnit på mer vila mellan matcherna.
Självfallet kan man tycka att det finns ett visst oturselement i denna orsak, och det stämmer nog till viss del. Samtidigt är det kanske inte bara en tillfällighet när en klubb specifikt får så mycket problem med Covid-utbrott jämfört med andra klubbar.
Rutinerna lär helt enkelt inte ha varit på topp, eller åtminstone inte på par med andra klubbar i Premier League. Här är det lätt att låta en och annan fördom om just Burnley som stad spela in, det känns liksom inte som en tillfällighet att detta händer just där.
Ett gammalt lag
Burnley har varit ligans äldsta lag, både på pappret och som det också har känts, på planen. Och för ett lag som baserat sina framgångar på en fysisk fotboll med runt 40% av bollinnehavet är inte detta en bra sak. Burnley tappade sin edge.
Ashley Barnes, Ashley Westwood, Ben Mee, Jack Cork, Jay Rodriguez, Aaron Lennon, Phil Bardsley, Johann Berg Gudmundsson med flera, alla är spelare som har passerat sin prime för åtminstone några år sedan. Burnley har inte investerat, inte förnyat sig och inte föryngrat sig.
Det var med andra ord kanske bara en tidsfråga innan verkligheten kom ikapp Burnley.
Märkligt managerskifte
Med åtta matcher kvar av säsongen sparkades Sean Dyche. Ett extremt märkligt beslut tyckte nog de flesta, en extremt märklig timing tyckte säkert alla. Dyche var ju på något sätt Burnley för väldigt många.
Ändå var det väl nästan på väg att gå vägen. Burnley tog tio poäng på sina första fyra matcher utan Dyche, och då såg det ju verkligen ut som om Burnley ändå skulle klara sig kvar i Premier League.
Effekten visade sig dock kortlivad, med en enda poäng på de fyra sista matcherna, och med detta får man kanske intrycket att uppryckningen mest var en omedelbar reaktion på förändringen snarare än en produkt av en mer systematisk förbättring.
Självfallet är det många som med facit på hand anser sig bekräftade i sin uppfattning att det var dumdumt att sparka Dyche. Vad jag däremot ser i helhetsbilden är att det dumma nog snarare var att inte byta ut Dyche långt tidigare, kanske redan innan säsongen.
Burnley tog elva poäng, alltså en tredjedel av sin poängskörd, under den sista femtedelen av säsongen, alltså de sista åtta matcherna. Burnleys poängsnitt sköt alltså dramatiskt i höjden efter Burnleys beslut att sparka Dyche.
På något sätt var det talande att Burnley aldrig ersatte Sean Dyche, annat än med Mike Jackson som den interna lösningen. Elakt uttryckt kan man alltså säga att Burnley verkar ha tyckt att ingen manager var bättre än Dyche som manager.
Det har varit frostigt mellan Dyche och Burnleys klubbledning under en längre tid, och det sträcker sig även tillbaka till Burnleys tidigare klubbledning. Även om det inte är svårt att tänka sig att frostigheten tilltagit under Burnleys nya ägare.
Att säga vad som har pågått internt i Burnley är väldigt svårt utan att ramla ned i total spekulation för att inte säga skvaller. Men det finns inget med Burnleys säsong, från start till mål, som visar på en klubb som mår särskilt bra, på en klubb i harmoni. Tvärtom.
Burnleys prestationer under Dyche har dippat de senaste åren, det är inte isolerat till den här säsongen. Kombinerat med vad som kan beskrivas som det rent personkemiska borde nog Burnley ha dragit i spaken för managerbyte långt tidigare än de gjorde.
Vad utfallet hade blivit om Burnley faktiskt gjort det kommer vi aldrig få veta. Vad vi kan säga är att det däremot hade varit betydligt mer spännande än det Burnley vi fått se den här säsongen, och har sett de senaste säsongerna.
Kanske till och med ett bättre Burnley?