Att bua hymner och nationalsånger verkar ha blivit något av sista skriket bland engelska supporterkollektiv. Man Citys envisas exempelvis med att fortfarande bua åt UEFA:s Champions League-hymn av vad som enbart kan beskrivas som rätt tramsiga skäl. Och ingen som satt och såg på FA-cupfinalen kunde ju gärna missa hur Liverpools supportrar buade kraftfullt både åt God Save The Queen och FA:s egen hymn Abide With Me.
Många ställde sig frågande till varför Liverpools supportrar buade åt den brittiska nationalsången, liksom varför de buade åt Prins William som ju var på plats som brukligt är i samband med FA-cupfinalen. Några var självfallet väldigt kritiska till det hela utan att riktigt vilja bekymra sig om att ta reda på mer. Boris Johnson, detta dallrande politiska svettberg, försökte vinna billiga poäng genom att kalla det för en ”great shame”.
Det sista framställdes som någon form av lavett till Jürgen Klopp som något tidigare framfört den ändå inte helt okontroversiella uppfattningen att det kanske vore värt att fundera en sekund på orsakerna till att Liverpools supportrar buar. Man måste förmoda att Johnsons uttalande var tänkt som någon form av tillrättavisning så var det i så fall en tillrättavisning vare sig Klopp eller någon annan brydde sig så värst mycket om.
Varför buar då Liverpools supportrar åt God Save The Queen? Nationalsången och kungahuset har kanske inte i sig självt gjort Liverpool något, men hela deras funktion i samhället är ju som symboler och för Liverpool symboliserar de etablissemanget, den sociala och politiska eliten, bevarandes och befästandes det klassystem som under många år varit så skadligt på alla sätt inte minst just Liverpool som stad och folk.
Oavsett om det än har handlat om skadliga sociala reformer, om medvetna prioriteringar och nyliberalt Thatchersnack om ”managed decline”, eller organiserat förfall på ren svenska, om ökande arbetslöshet och fattigdom, med naturliga följder för brottslighet, vård, skola, omsorg och så vidare. Eller om det handlat om smutskastning, medvetna lögner och cover-ups för att undfly samhällets ansvar för Hillsborough.
Lojalitet är självfallet något som måste gå i båda riktningar. Varför skulle Liverpools supportrar visa någon som helst form av lojalitet med viktiga symboler för det brittiska samhället när detta brittiska samhället så grovt och under så lång tid har visat absolut ingen lojalitet med dem? Om Boris Johnson haft någon som helst skam i kroppen hade det varit meningsfullt att fråga honom vad som egentligen är the greater shame.
96 eller 97 av Liverpools supportrar dog i Hillsborough beroende på hur man väljer att räkna, men flera skadades så klart fysiskt eller psykiskt och och många fler drabbades naturligtvis indirekt som vänner och anhöriga. De har aldrig fått någon ursäkt, aldrig någon rättvisa, utan tvärtom tvingats leva under årtionden med lögner, orättvisor, smutskastning och skitsnack. Såren har aldrig riktigt fått läka.
”Always the victims!”, ”ni mördade era egna fans”, ”The Sun was right, you’re murderers!” är några exempel på sådant som fortfarande och regelbundet sjungs på engelska läktare när Liverpool spelar fotboll. En del ser säkert det där som någon slags acceptabel banter, vilket däremot inte ursäktar något alls. Det sjungs nidvisor om hungriga barn och familjer i Liverpool, men det skamliga är att Liverpools supportrar buar åt nationalsången?
Kritikerna menar så klart att det hela är djupt opatriotiskt och respektlöst och att buande åt nationalsången minsann borde förbjudas. Mer patriotiska är de alltså inte än att de gärna slänger varje tanke om yttrandefrihet på skräphögen, en av viktigaste och vackraste principer som landet trots allt är byggt på. Men det här är självfallet samma typ av människor som t ex pratar om ”marxism” när fotbollen protesterar mot rasism.
Varför Liverpools supportrar buar åt FA:s Abide With Me är kanske inte riktigt lika självklart för den oinsatte. En del menar att det mest var någon slags missförstånd, att det så att säga buades åt den också i rena farten. Andra menar att FA knappast är några darlings i Liverpool de heller, att de tvärtom i många avseenden svek Liverpool i samband med just Hillsborough. FA gjorde sig istället till en del av etablissemanget.
Visst kan det finnas skäl att misstänka att i alla fall några av Liverpools supportrar på plats buar mer av performativa skäl än av rent genuina skäl, det vill säga man buar så att säga för att ska buas. Liksom det kanske förtjänar att påpekas att det inte alltid buats i denna grad och i denna utsträckning, och att detta har ökat de senaste åren. Men det har varit långt ifrån icke förekommande.
Men att ifrågasätta Liverpools supportrars kollektiva orsaker och motiv för att bua nationella symboler är i bästa fall okunnigt, i värsta fall något helt annat. Att ifrågasätta Liverpools supportrars rätt att bua nationella symboler är direkt odemokratiskt. Rätten att protestera är central i varje form av demokratiskt samhälle, även om det självfallet är en rätt som måste utnyttjas med omdöme.
Bör det ingå i detta omdöme att respektera de sångare och artister som framträder på Wembley för att framföra God Save The Queen och Abide With Me? Buandet drabbar naturligtvis även dem och riskerar så klart göra vad som kanske är ett av deras finaste ögonblick till rätt jobbiga upplevelser. Men inte heller de som kritiserar Liverpools supportrars buande har ju haft dessa personer i åtanke.
Det brukar sägas att den enes terrorist är den andres frihetskämpe och det ligger nog mycket i den saken. På samma sätt kan självfallet vad som för vissa är ett respektlöst och opatriotiskt buande åt den brittiska nationalsången och det brittiska kungahuset, för andra vara ett rop för respekt, för rättvisa, för jämlikhet och för lika värde, ett rop mot hunger, mot fattigdom och mot förfall.
Man kan så klart tycka det är skamligt att Liverpools supportrar buar. Man kan även tycka att det är mycket mer skamligt varför Liverpools supportrar anser sig vilja bua. Så länge det buas av rätt skäl går det inte att ha några meningsfulla invändningar.