Egentligen borde det kanske inte komma som någon större överraskning att Evertons ägare Farhad Moshiri skulle vara på gång att vilja sälja klubben. Hans partner Alisher Usmanov befinner sig på den brittiska sanktionslistan över ryska oligarker med skumma kontakter med Vladimir Putin, med tillhörande administrativa och ekonomiska problem för Everton som klubb. Det är helt enkelt läge att sälja.
Inte heller borde det komma som någon större överraskning att det knappast saknas intresserade köpare av Everton. En av Englands största och mest klassiska klubbar, med ett starkt varumärke och en stor supporterbas, men samtidigt en klubb som konsekvent underpresterat under mer eller mindre hela Premier League-eran. Det finns i Everton en stor orealiserad potential och därmed möjlig värdeökning.
Vad som möjligen är något mer överraskande är att nyheten att Everton skulle vara på gång att få nya ägare på många håll bland Evertons supportrar har bemötts med skepsis för att inte säga ren negativism. Men kanske ska detta framför allt förstås utifrån de förhoppningar som ändå knutits till Moshiris och Usmanovs ägande och den framtid som utlovats av dem, och svårigheten att skilja dessa förhoppningar från verkligheten.
Verkligheten med Moshiris ägande sedan sex år är att Everton har varit en klubb präglad av kaos snarare än kontroll, en klubb som endast undantagsvis har närmat sig acceptabel prestationsnivå, en klubb utan både strategi och struktur, en klubb i vilken många kockar har lagat en allt sämre soppa. Everton har under dessa sex år varit antingen den mest eller näst mest inkompetent styrda klubben i Premier League.
Alltså borde Evertons supportrar inte ha något emot nya ägare, om något alltså snarare tvärtom. Det inte särskilt rationella motståndet mot nya ägare, åtminstone de som verkar vara aktuella, baseras huvudsakligen på deras privata förmögenhet, som tydligen inte alls motsvarar Moshiris eller framför allt Usmanovs förmögenhet. Återigen ett rätt klassiskt case där Evertons supportrar blandar ihop klubbens pengar med ägarnas privata pengar.
Betydligt mer relevant än ägarnas privata förmögenhet är värdet av deras nätverk och deras både direkta och indirekta affärsrelationer. Det är där Everton i så fall kommer kunna hitta sina sponsorer, sina kommersiella partners och sina finansiärer avseende investeringar för framtiden, såsom t ex i deras nya arena. Och med sanktionerna har värdet på Moshiris och Usmanovs motsvarande nätverk och relationer minskat drastiskt.
Ändå är det kanske inte de finansiella och materiella aspekterna som talar mest för att vilja se nya ägare i Everton. Kanske är det framför allt de immateriella aspekterna som väger tyngst, nämligen att få se Everton drivas av av kompetenta ägare på ett för dem kompetent sätt. Värdet i att Everton går från att vara en av Premier Leagues mest underpresterande klubbar till att om inte överprestera så i alla fall prestera normalt.
Här finns självfallet inga garantier med någon ägare. Men Peter Kenyon, som är förgrundsgestalt för det bud som verkar ligga överlägset bäst till att faktiskt köpa Everton, har en gedigen historia inom engelsk fotboll. Han har byggt framgångsrika organisationer både med Man Utd och med Chelsea. Kunde Kenyon göra det med dessa båda klubbar kan han självfallet även göra det med Everton.
Peter Kenyon leder ett amerikanskt konsortium som inkluderar de amerikanska affärsmännen och mångmiljardärerna Maciek Kaminski och John Thornton. Här finns gedigna politiska och kommersiella kontakter inom amerikanskt och globalt näringsliv, inte minst relevant kanske Thorntons tidigare karriär som ordförande i amerikanska investmentbanken Goldman Sachs.
Kenyon själv driver ett företag som säljer konsulttjänster gällande köp och övertag av fotbollsklubbar. Han låg bakom ett av buden på Newcastle, som däremot fick stryka på foten när Saudiarabien köpte klubben istället. Men kort sagt innehåller det konsortium som alltså försöker köpa Everton både kompetensen och kapitalet som är de nödvändiga förutsättningarna att göra Everton framgångsrika.
Köpesumman kan teoretiskt bli ett problem. Farhad Moshiris investeringar i Everton under sina år i klubben beräknas uppgå till närmare £600m. Men tillkommer gör även behovet att finansiera Evertons nya arena i Bramley-Moore vilket adderar ytterligare cirka £500m. Den som vill köpa Everton får alltså räkna med att betala en grundplåt om runt eller över £1,000m, och det är inte precis småpengar.
Samtidigt är det förmodligen i krokarna av Evertons marknadsvärde, givet vad t ex Chelsea alldeles nyss har sålts för. Och att värdera Everton som en nedflyttningshotad klubb känns inte heller särskilt realistiskt. Här talar det kanske i själva verket till Evertons fördel just att de faktiskt är och har varit en underpresterande klubb, vilket gör att värdet snabbt kan visa sig vara högre än priset för Everton.
Tiden är den mest oroande frågan för Everton. Hur smidigt något än går så tar det tid att köpa engelska fotbollsklubbar. Under denna tid riskerar Everton befinna sig i ett vakuum, där planering och viktiga beslut tvingas anstå för att invänta nya ägare och nytt management. Givet Evertons behov av planering, investering och viktiga beslut inför en säsong som börjar om mindre än två månader kan detta visa sig problematiskt.
Samtidigt verkar uppköpet ha kommit längre redan än vad man kanske trott. Där verkar finnas en genuin vilja att sälja liksom en genuin vilja att köpa. Evertons uppköp sägs kunna vara genomfört inom de närmaste tre veckorna, det vill säga någon gång i början av juli, och i så fall har ju inte Everton tappat särskilt mycket tid den här sommaren utan kan istället agera desto mer kraftfullt därefter.
Men allt detta är naturligtvis i den bästa av världar, i vilken allting går som det är tänkt och ingenting alls går fel. Riktig sådan tur har man ju sällan, och Everton har historiskt sett haft det ännu mer sällan. Ändå måste man se detta som goda nyheter för Everton, och i så fall för Premier League. Förhoppningarna med Moshiri och Usmanov som ägare har varit en sak, verkligheten har varit en helt annan.
Att Everton skulle förändra sina ambitioner och förhoppningar är både orealistiskt och icke önskvärt. Alltså återstår bara för Everton att ändra sin verklighet. Då går det inte för Everton att vara blåögda gällande sina nuvarande ägare och deras sex år av bedrövligt management, som den här säsongen så när resulterade i nedflyttning. Bästa och mest sannolika sättet för Everton att förändra verkligheten är att byta ägare och management.
Everton måste se verkligheten i vitögat!