Chelsea blev den första och till slut enda klubben i Premier League den här sommaren att spendera över £200m på nya spelare. Om det alltså var några som hoppades eller kanske befarade att Chelseas dagar av högt spenderande var slut i och med att Roman Abramovitj sålt klubben så är de i så fall nu upplysta om motsatsen. Även om det kanske inte alltid kommer se ut så här så sätter det ändå någon slags ribba.
Samtidigt går det att diskutera hur bra Chelseas transferfönster faktiskt har varit. Visst har Chelsea å ena sidan värvat några riktigt spektakulära spelare, såsom kanske framför allt Raheem Sterling och Kalidou Koulibaly, liksom Wesley Fofana måste anses vara ett av fönstrets bästa värvningar. Väljer man att titta bara på de värvningar som Chelsea faktiskt har gjort så vore slutsatsen enkel, Chelseas fönster har varit toppen!
Men väljer man att också titta på vilka spelare Chelsea inte har värvat blir omdömet snabbt mer komplicerat. Särskilt om man till detta adderar de spelare som även lämnat Chelsea den här sommaren, såsom Andreas Christensen, Antonio Rüdiger, Romelu Lukaku och Timo Werner. Plötsligt börjar Chelsea se oroväckande tunna ut både på mittfältet och i anfallet.
Dessutom bör man betänka alla de spelare som Chelsea har varit och tittat på och försökt värva utan att lyckas, men ändå slösat en hel del tid och energi på. Vi kan som exempel nämna spelare som Jules Koundé, Robert Lewandowsku, Raphinha, Nathan Aké med flera och det gick sannerligen inte snabbt att värva Wesley Fofana. Chelsea kan knappast anses ha agerat ”effektivt” under detta transferfönster.
Överlag kan man tycka att Chelseas agerande på transfermarknaden denna sommar känns rätt plåttrigt. Det vill säga lite som att skjuta fisk i småtunna med hagelbössa, alltid träffar man något som flyter upp till ytan men det mesta av effekten blir alldeles för oprecis för att ge någon riktig effekt. Det har varit svårt att se någon tydlig linje i Chelseas agerande den här sommaren.
Någon uttryckte detta på ett som jag tyckte rätt finurligt sätt. Nämligen om Chelsea egentligen har haft någon strategi för sitt spenderande, eller om det bara är Chelseas strategi att spendera?!
Strategin för att spendera är svår att definiera. Chelsea och Todd Boehly har varit lite all over the place, för att passande nog använda ett amerikanskt uttryck. Agerandet har i hög utsträckning känns reaktivt i meningen att täppa igen de mycket tydliga hål som fanns i spelartruppen, men i övrigt missat att sikta mer proaktivt genom att förstärka lagdelar som aktivt behöver förstärkas. Det vill säga mittfält och anfall.
Delvis är inte detta nödvändigtvis något som Chelsea eller specifikt Todd Boehly har kunnat undvika eller göra något åt. Hålen i backlinjen uppstod framför allt som en direkt följd av situationen under Chelseas förra ägare och klubbledning, och den osäkerhet som detta skapade. Boehly ärvde alltså en situation där två av lagets mittbackar redan valt att lämna laget för spanska superklubbar.
Ändå känns det rätt onödigt, och definitivt inte ofrånkomligt, att rikta uppmärksamheten så ensidigt mot en enda lagdel. Särskilt som offensiva spelare också lämnar laget och Thomas Tuchel själv är uppenbart otillfreds med offensiva forwards som Hakim Ziyech och Cristan Pulisic. Chelsea har onekligen agerat kraftfullt på transfermarknaden den här sommaren, men inte agerat utifrån någon tydlig plan.
Jodå, Chelsea värvade för all del Pierre-Emerick Aubameyang till slut. Onekligen en rejäl statusvärvning till anfallet. Men att säga att detta visade på någon plan, jämfört med att värva det största möjliga namnet, vore nog att ta i så sömmarna spricker. Aubameyang är heller inte slut som spelare, men det kan diskuteras om han 33 år gammal fortfarande kommer ha samma kraft i kroppen han ändå hade i t ex Arsenal.
Strategin att spendera känns desto tydligare. Inte minst eftersom Todd Boehly och hans partners har gjort just på detta sätt en gång förut, med LA Dodgers som han alltså också är ägare i. Han köpte LA Dodgers för en rekordsumma, precis som han gjorde med Chelsea, och fortsatte sedan att investera tungt i stora spelarnamn. Precis som han nu alltså gjort med Chelsea.
Idén bygger på tanken om det globala varumärket och att hålla igång det positiva surret om och runt klubben, och upprätthålla klubbens varumärke. Kommersiella och mediala intäkter motiverar på så vis enligt detta tänkande de ekonomiska kostnader som dessa spelarköp medför. Men det bygger även på en tanke om att uppnå resultat här och nu på kort sikt och placera Chelsea i en stark position för framtida tillväxt.
Boehly kalkylerar rimligtvis med att värdet på både Premier Leagues TV-rättigheter i största allmänhet, liksom Chelseas intäkter i synnerhet, kommer öka och öka tämligen markant de närmaste åren, och till och med att Premier Leagues egen tillväxtprognos förmodligen är lägre än nödvändigt. Och genom att positionera Chelsea på bästa möjliga sätt går det att räkna hem även kortsiktiga investeringar i spelartruppen.
Detta kan för all del låta lite märkligt för de som oroat sig för att Premier Leagues intäkter ska vara på väg att slå i taket, kanske i vissa fall till och med krascha. Men det är ändå inte så märkligt när man betänker att Premier League i själva verket är lågmonetariserat när man jämför med amerikanska professionella ligor såsom MLB, NBA, NFL och NHL, trots en större global publik och en betydligt längre säsong.
Strategin att spendera kan alltså framstå som klok utifrån det rent ekonomiska perspektivet på saken. Men en strategi att spendera som ändå i någon mening bygger på eller förutsätter Chelseas sportsliga framgångar på fotbollsplanen gjorde nog ändå klokast i att även innehålla en strategi för att spendera. Vi saknar inte exempel på klubbar som spenderat massor utan att det resulterat i några som helst sportsliga framsteg.
Liksom det inte saknas exempel på klubbar som utan sportsliga framsteg tämligen snabbt upptäcker att det även påverkar deras intäkter och marknadsposition negativt. Att ha det ena utan det andra är både svårt och inte särskilt önskvärt.