Detta enkla dramaturgiska grepp är allerstädes närvarande, så också inom sportjournalistiken och vad gäller granskningen av Premier League. Genom en ständigt pågående social konstruktion matas vi med en bild av vad och vilka som är goda samt vad och vilka som är onda. Till den milda grad att det ibland kan vara svårt att särskilja perception från verklighet.
På global nivå är Barcelona just nu fotbollsvärldens allra främsta good guys, och inte är det väl just någon större slump att framför allt Real Madrid allt för ofta målas ut som svartbuskiga busar i jämförelse. På lokal nivå, särskilt under senare år, tenderar de lyftas fram som good guys som försöker spela ett spel som påminner om just Barcelonas, närmast oavsett vad det sedan ger för faktiska resultat på fotbollsplanen.
På detta är ju Arsenal ett alldeles lysande exempel. Den kärleksaffär som sportjournalisterna haft till dem är närmast ofattbar sett till lagets faktiska resultat, någon annan klubb och det hade snarast varit fråga om hård och lustfylld slakt, något som naturligtvis baseras på ett småborgerligt kulturideal om ”vacker fotboll” inom journalistkollektivet. Kejsaren har naturligtvis väldigt vackra kläder!
Andra exempel på samma fenomen är Blackpool och den här säsongen Swansea. Dessa klubbar har emellertid ett annat karaktärsdrag som gör dem till oemotståndliga good guys, de är samtidigt the little guy.
:::
Det finns förmodligen ingenting som fotbollsjournalisterna älskar mer än att bygga upp och hylla den de för tillfället anser vara the little guy, med andra ord David i ett Premier League fylld av Goliats. Få klubbar passar bättre in på detta epitet än de klubbar som avancerat genom att vinna playoff-finalen säsongen innan.
Den lilla klubben som slår en större klubb på självaste Wembley. Vi kommer alla ihåg Hull, Burnley, Blackpool och numer även Swansea. Favoriter allihopa, och varenda resultat hyllat och uppskrivet. Detta är naturligtvis bättre än en cupsaga, de är närvarande under en hel säsong, de kanske plockar åt sig överraskande poäng på Old Trafford, Anfield eller Emirates bara för att, alldeles för ofta, falla på målsnöret i ligans allra sista omgångar. Det är Rocky-sagan i fotbollsformat.
Det här är inte något nytt fenomen. I mitten av 1990-talet slutade Swindon femma i The Championship, hela 12 poäng bakom tredjeplacerade Portsmouth, men man lyckades ändå besegra Leicester i playoff-finalen. Under säsongen 1993/94 vann man bara fem matcher men släppte in över 100 mål, allt till medias skönmåleri och hjältefabricering.
Ett drygt decennium senare så utgör Watford ett liknande exempel, under den då väldigt lovande unge managern Aidy Boothroyd. Watford vann sin playoff-final efter att ha slutat sexa i The Championship. I Premier League var man chanslösa, och tillsammans med Derby är det nog de som utgör den omedvetna referenspunkten för alla de förståsigpåare som inför varje säsong menar att just den säsongens little guy knappt kommer knipa ens tio poäng.
:::
Man kan hävda att paketeringen av engelsk fotboll inom varumärket Premier League har accentuerat den här utvecklingen. Den nya produkten skulle för att säljas ordentligt ges mycket mer medieutrymme, och för att fylla detta utrymme så förflyttades fokus från faktiska händelser till personligheter och karaktärer. Med Premier League följde personkulten inom engelsk fotboll, och framväxten av David Beckham, det vill säga stjärnspelaren i en utsträckning som var ytterst ovanlig dessförinnan, är naturligtvis bara en, en därtill mer godsint, aspekt av detta.
Med fokus på ”personligheter” så har den mer seriösa analysen av vad som faktiskt händer på fotbollsplanen, av spelares skicklighet och av olika lags styrkor och svagheter, fått ge vika för mer färgstark och stundtals ekivok karaktärskomedi. José Mourinhos kärleksaffär med brittisk fotbollsmedia baserades till stor del på hans skickliga manipulerande av detta förhållande, och media saliverar så klart när personligheter som Neil Warnock och Ian Holloway äntrar arenan.
Blackpool var på detta vis en perfekt kandidat som mediagunstling under förra säsongen. Man hade personligheterna i form av en hejdlös citatleverantör i form av Ian Holloway samt en av ligans främsta spelare under säsongen i Charlie Adam. Därtill spelade man en fotboll som många ansåg var till och med bättre, om än även till och med mindre effektiv, än Arsenals.
Effekten blev så klart att Ian Holloway tämligen omgående gick från att vara något mer utav en tänkvärd outsider inom den engelska fotbollens informella kastsystem, till att bli mer eller mindre mainstream. Koopterad av Premier League och ompaketerad till mediagunstling. Det visade sig snabbt att Holloway var oförmögen att leverera guldkorn i motsvarande högre takt som media nu zoomade in på just honom.
:::
Under förra säsongen inträffade en i efterhand rätt lustig historia, som återges av Paul Caulfield på Back Page Football. Steve Claridge, kommentator för Radio Five, bröt mönstret genom att hävda att Blackpool, som ju spelade så bra fotboll, borde få stanna kvar i Premier League oavsett om de slutade under nedflyttningsstrecket.
Det finns naturligtvis två sätt att tolka detta uttalande på. Dels som allvar, vilket händelsevis framför allt Wigans supportrar valde att göra och följaktligen anklagade Claridge för att vara partisk i nedflyttningsstriden. Dels som bitande sarkasm av bästa brittiskt snitt, vilket i så fall naturligtvis vore helt briljant.
:::
Men där det finns gunstlingar och good guys så måste det naturligtvis också finnas bad guys. Och mönstret är så klart talande. Om små klubbar har lättare för att vara good guys så blir det oftast deras motsatser, det vill säga de stora klubbarna, som blir bad guys. De betraktas och behandlas inte sällan på samma sätt som ungefär de storväxta mobbarna på skolgården.
Detta är ju också en rätt säker kommersiell strategi för media. För det är storklubbarna som har flest fans, och om vi säger att där finns sex storklubbar så kommer det för varje enskilt fall alltid vara ytterst populärt hos fem sjättedelar av samtliga läsare att attackera en specifik storklubb. Och att attackera en specifik klubb kostar heller ingenting eftersom alla supportrar till storklubbar ändå redan besitter ett djupt rotat förföljelsekomplex om att ”media hatar oss”.
Den storklubb som kanske främst är måltavlan för dylika attacker i Premier League är Chelsea. Delvis av egen förskyllan efter åratal av konstiga turer och intriger inom klubben. Men det är få andra klubbar som får sin byk så ständigt och offentligt tvättad av media, och som så pass sällan ändå ges the benefit of the doubt.
:::
Till detta kommer att media alltid älskar förändring, eftersom förändring är en form av nyhet. Det skapar också nya intriger och nya karaktärer, med andra ord mer att skriva om. Alltså omfamnar man och hyllar okritiskt allt som innebär sådan förändring. Den romans som media har haft med Harry Redknapp och Tottenham de senaste säsongerna följer naturligtvis detta manuskript, sedan skadar det så klart heller inte att även Redknapp ju är en härlig karaktär och personlighet.
Denna vurm för något nytt ser vi också i medias generella favorisering av Man City. Media berättar redan återkommande historien om hur Man City ska vinna Premier League, och man betraktar det som något önskvärt, just därför att det är något nytt. Det är inte samma gamla vanliga klubbar som vinner. Och där finns så klart också karaktärerna, inte minst då på spelarsidan som Carlos Tevez och Mario Balotelli.
Men just när det gäller Man City så blir mediabilden också något kluven, i och med att Man City samtidigt representerar själva extremfallet av den elaka pampklubben som kör över den engelska fotbollens davidianska underklass. Pampar och rebeller på en och samma gång.
:::
Men som alltid med medias gunster så är det ju så att vad som är lätt fånget också är väldigt lätt förgånget. Ena dagens gunstlingar kan bli morgondagens hackkycklingar.
På så vis finns det ju klara och tydliga likheter mellan Premier League och amerikansk så kallad showbrottning, wrestling.
…………………………………………………
Det är ett förslag som förmodligen aldrig kommer vinna något gehör i FA:s och Premier Leagues korridorer, men det är ändå uppfriskande att Aston Villa i alla fall undersöker möjligheten att introducera säkra ståplatser på Villa Park, något som skulle förhöja arenaatmosfären ytterligare i England.
https://www.guardian.co.uk/football/2012/jan/19/villa-park-terraces
:::
Vissa dagar har man helt enkelt för mycket att göra. Och då kan det vara svårt att hinna med en blogg. Så har varit fallet de senaste dagarna, vilket ni kanske har lagt märke till.
Be Champions!!