Enkelt kommer det inte att bli. De misstag Man Utd gjorde förra säsongen kommer de förvisso inte göra om i första taget. Men Braga som står för motståndet har vare sig förlorat mot engelskt motstånd under de fem senaste tillfällena, förra säsongen demolerade de Birmingham, och de har inte förlorat borta i europeisk cupfotboll under de senaste sju matcherna. Det är ett imponerande facit och tyder på att laget är taktiskt välorganiserat.
De möter samtidigt ett Man Utd som de senaste åren har sett mer taktiskt tveksamma ut. Det går inte längre att klaga på Man Utds offensiv, 26 mål totalt den här säsongen talar sitt tydliga språk. Men defensivt finns där tydliga brister som blottats tämligen hänsynslöst i lagets två senaste matcher på Old Trafford, där Man Utd släppt in totalt fem mål.
Braga är ett lag med mycket kvalitet i sitt kontringsspel. Och Man Utd har haft uppenbara problem den här säsongen med motståndare som utmanar dem mot det egna målet med snabba löpningar med boll i djupled, samt på fasta situationer. Det är en kombination av styrka respektive svaghet som borde kunna oroa Man Utd ikväll.
:::
Man Utd siktar naturligtvis på att vinna lagets fjärde titel i Champions League, eller Europacupen, den här säsongen. Precis som Alex Ferguson å sin sida säkert hoppas kunna vinna sin tredje, och därmed sudda ut det möjligen enda lilla frågetecken som kan finnas kring hans managergärning, nämligen att han kanske borde ha vunnit mer i det europeiska cupspelet.
Många pekar på att Alex Ferguson är en utmärkt taktiker på mikronivå, det vill säga han är väldigt duktig på att analysera motståndares styrkor och svagheter, att bedöma en matchbild och formulera en effektiv matchplan. Men det blir betydligt svårare att bedöma hans gärning i termer av taktisk utveckling och förnyelse. Han är helt enkelt inte någon innovatör i det avseendet, utan är mer benägen att ta till sig det som redan finns.
Det finns något på sätt och vis ironiskt i att det som förmodligen är Man Utds allra bästa europeiska cupera, perioden mellan 2006 och 2011, till stor del byggde på den taktiska input som Carlos Queiroz, assisterande manager i klubben, antingen förde till eller i visst mått lämnade kvar i klubben. Effekten blev att Man Utd började att konsekvent dominera i Champions League med en typ av defensivt organiserad fotboll som egentligen aldrig har varit Alex Fergusons kännetecken.
:::
Om man istället betänker den första Champions League-titeln under Fergusons tid som manager, så karaktäriserades Man Utd vid det tillfället av en väldigt snabb och frejdig offensiv. Vägen till trippeln jämnades inte med benhård defensiv utan med oemotståndlig offensiv. Respektive semifinaler illustrerar det hela rätt väl. Man Utd gjorde totalt ett mål mot Barcelona 2008, det räckte. Mot Juventus tvingades Man Utd vända ett 0-2-underläge i Turin för att till sist gå vidare.
Samtidigt misslyckades Man Utd och Alex Ferguson att bygga vidare på denna framgång, som visade sig alltför flyktig. Det var under åren efter Camp Nou och ”football, bloody hell!” som Ferguson verkligen borde ha följt upp framgång med mer framgång, men där såväl laget som han själv vid ett antal tillfällen fick se sig taktiskt utmanövrerade, inte minst då redan säsongen efter 1999, mot Real Madrid i kvartsfinalen. Det är de här åren, från 1999 fram till och med ungefär mitten av 2000-talet, som är Alex Fergusons kanske främsta misslyckande på den europeiska cupscenen.
Det finns de som menar att Man Utd under 1990-talet borde ha presterat mer i Champions League och att Alex Ferguson misslyckades också under den här perioden. Men tunga institutionella omständigheter talar till hans försvar. Engelska klubblag hade exempelvis precis kommit tillbaka till de europeiska cuperna efter att Heysel-avstängningen isolerat dem och lämnat dem i det europeiska bakvattnet.
UEFA:s regler om maximalt tre utländska spelare i matchtruppen gjorde också vid den här tiden livet svårare för Man Utd och övriga engelska lag, i och med att UEFA även räknade skottar, walesare, irländare och nordirländare som utlänningar. Regeln kan man ha olika uppfattningar om, men den var inte förenlig med en sedan lång tid tillbaka etablerad brittisk fotbollskultur.
Även ekonomi spelade roll. Premier League var vid den här tiden inte ikapp de stora ligorna rent lönemässigt, och exempelvis Man Utd hade vid tiden en lönepolicy som innebar att klubben inte kunde, eller snarare ville, erbjuda de bästa spelarna ens halva den lön som italienska och spanska storklubbar var benägna att erbjuda samma spelare.
Att 1990-talet skulle signalera något direkt misslyckande att bokföras på Alex Fergusons konto känns därför lite tveksamt, det var helt enkelt en väldigt lång väg att vandra för en klubb vars inhemska storhetstid inleddes i början av 1990-talet, men som saknade de institutionella och materiella förutsättningarna att omedelbart översätta denna dominans i det europeiska cupspelet.
:::
Under den tidsperiod som följt på Man Utds senaste Champions League-vinst så har klubben befunnit sig i ytterligare två finaler, vilket gör Man Utd till en av de mest framstående klubbarna i turneringen under de senaste fem åren. Men Barcelonas framväxt är naturligtvis ännu mer imponerande, och i den skuggan riskerar också stora prestationer att framstå som tämligen obetydliga. Något misslyckande i det avseendet är dock svårt att trovärdigt prata om.
Det avgörande är kanske vad som sker nu och framöver. Barcelonas allra mest hysteriska storhetstid ger vissa indikationer på att klinga av, och andra klubbar börjar hävda sina respektive positioner. Samtidigt som Man Utd verkar befinna sig i något slags mellanland i vilket de söker sitt taktiska själ och hjärta: Att bevara den defensiva stabilitet som gett klubben stabila europeiska framgångar, men också att återfinna den offensiva spelidé som är central i klubbens historia under både Matt Busby och Alex Ferguson och som genom Barcelonas moderna exempel ligger till grund för dess framtid.
:::
Det vore befängt att påstå att Alex Ferguson är ett misslyckande i det europeiska cupspelet. Han har vunnit två Champions League-titlar, ingen manager har under Champions League-eran vunnit fler än så. Ändå kan man kanske hävda, sett till både framgångar och motgångar, att Ferguson i någon mening så här långt har spelat oavgjort med sig själv i termer av europeisk cupframgång. Perioder med framgång varvade av perioder med förväntad men utebliven framgång.
Att lyckas med ett nytt lagbygge, och att hitta ett nytt taktiskt amalgam som kombinerar nödvändig defensiv med konstruktiv offensiv, som återigen gör Man Utd till ett vinnande lag i Champions League, är kanske vad Alex Ferguson betraktar som sin sista stora utmaning.
En match mot Braga kan i det sammanhanget kännas futtig. Men det var kanske just den inställningen som låg bakom förra säsongens misslyckande, och vad matchen ikväll kanske främst betyder för Man Utd, utöver en möjlighet att i praktiken kvalificera sig för slutspelet, är därför ett kvitto på att klubben återigen är på rätt väg i Europa.
Huruvida Man Utd och Alex Ferguson har någon taktisk vision för att återerövra Europa är oklart. Möjligen är det så att Man Utd fortfarande söker efter denna vision.
:::
Chelsea beger sig samtidigt hela den långa vägen till Ukraina för en tämligen tuff match mot Shakhtar Donetsk. I och med att Juventus bara klarade oavgjort mot Shakhtar på hemmaplan i förra omgången, så minskade pressen något på Chelsea inför den här matchen. Men det betyder så klart också att en vinst och tre poäng vore guld värt.
:::
Under kvällen spelas också i stort sett fulla omgångar i The Football Leagues samtliga tre divisioner, samt ett antal matcher i FA-cupens sista kvalificeringsrunda. Mycket fotboll ikväll med andra ord.
:::
Be Champions!!