Söndagen blev inte mindre dramatisk den. Newcastle låg under med 0-1 mot Stoke men vände och vann sedan på tilläggstid efter en strålande passning av Sylvain Marveaux. Vände och svängde gjorde också matchen på Anfield där dock matchens avgörande ögonblick kom i samband med Liverpools kvittering till 2-2 där Tottenhams försvar och målvakt fick något utav en kollektiv härdsmälta.
I FA-cupen hände det också saker. Wigans kross av Everton var naturligtvis kvartsfinalrundans stora överraskning. Tre snabba mål i första halvlek såg till att Wigan tog sig till semifinal och därefter såg lottningen till att Wigan nu har en alldeles utmärkt möjlighet att ta sig ända till final den här säsongen. Endast Millwall eller Blackburn står nu i vägen för det.
Man City besegrade helt enligt plan Barnsley på hemmaplan. Helt enligt plan gick det dock inte för Man Utd, som trots en 2-0-ledning inte orkade hålla i vare sig ledning eller spel. Chelsea hämtade upp och, även om de inte vann, ordnade alltså till ett omspel på Stamford Bridge.
Det var ett resultat eller kanske framför allt en matchbild som gjorde det motiverat, sett i ljuset av senare händelser, att ställa några hårda frågor om Man Utd och klubbens nuvarande position.
:::
Är det krisläge för Man Utds säsong?
Redan innan matchen mot Real Madrid så fanns föreställningen att utgången på den matchen skulle kunna påverka Man Utds sinnesläge under återstoden av säsongen. Med förlusten kom också farhågorna om att Man Utd kunde få svårt att rycka upp sig.
Det är helt naturliga frågor. Det är frågor som i ett sådant här läge ska ställas inte bara av omvärlden utan också av klubben själv.
Min syn var att helgens match mot Chelsea skulle vara en god indikation på hur Man Utd påverkats. Den första halvleken visade inga negativa tecken, men desto fler dök dock upp under andra halvlek, under vilken Man Utd visade upp något av den sämsta, slarvigaste och mest okoncentrerade fotboll jag sett under decennier.
Alex Fergusons förklaring efter matchen var trötthet. Men fysisk trötthet i den utsträckning som kan vara rimligt i det här läget, av matchen och säsongen, får inte professionella fotbollsspelare att inte kunna slå en passning på en meter rätt, eller ens göra en vettig rensning.
Man kunde emellertid betrakta det hela som en form utav mental trötthet. The heads were not in the game, som det brukar heta.
Det måste naturligtvis ses som oroväckande. För det kommer heller inte helt överraskande. Mike Phelan, Alex Fergusons assistent, beskrev laget som ”devastated” efter förlusten mot Real Madrid, och både Alex Ferguson och spelarna har också fortsatt älta matchen.
En match återstår nu innan ligan upphör för landslagsuppehåll. Det är mot Reading hemma. Inget annat än en vinst tjänar till om Man Utd vill bli av med farhågorna om ännu ett säsongssammanbrott.
:::
Vad är läget med Wayne Rooney?
Det hann inte gå mer än några sekunder efter att det stod klart att Wayne Rooney inte var med i startelvan mot Real Madrid innan till och med seriösa journalister twittrade frågor om vad detta betydde för Rooneys framtid i Man Utd, och om hans relation till Alex Ferguson.
Den senaste veckan har media därefter spunnit vidare på dessa helt och hållet egenproducerade frågetecken, och gjort än den ena och än den andra vinklingen på exakt samma tema.
Beslutet att inte ta ut Wayne Rooney i startelvan kan ha varit taktiskt rätt, det kan också ha varit psykologiskt fel. Oavsett vilket så var dock de här frågorna beslutets lätt insedda kostnad.
Det kan dock i sammanhanget vara värt att påpeka att det bakom dessa frågor inte ligger något annat än just att Rooney inte spelade i startelvan mot Real Madrid. Att han skulle göra ”en Rooney”, som några uttrycker det, syftandes på vad som hände för några år sedan, känns alltså förenklat och tillspetsat.
Naturligtvis ville Wayne Rooney spela. Men inget i hans beteende tyder på att han har tagit på fel sätt. Inga utbrott. Inget surande på läktaren i samband med match. Och väl på plan igen mot Chelsea så visade han all entusiasm som är möjlig att begära.
Beslutet att bänka Wayne Rooney mot Real Madrid kan så klart ha varit taktiskt, snarare än personligt. Men media tänker sällan så, de konstruerar sina berättelser utifrån personliga draman. Mer spännande så. Det ”säljer” mer, kan man också uttrycka det som.
Alex Ferguson själv har dessutom i starka ordalag sagt att där inte finns några problem och att Wayne Rooney blir kvar i klubben. Många påpekar förvisso helt riktigt att sådana uttalanden ska man inte ta på face value. Men det finns en grad av kategoriskhet och investering av personlig trovärdighet i Fergusons uttalanden för att jag ska känna att det handlar blott om ett spel för gallerierna.
Frågan är hur som helst i praktiken bordlagd under den här säsongen. Det är under sommaren som det kommer att visa sig om det alls fanns någon sanning i pratet. Blir Wayne Rooney kvar då så är frågan över.
:::
Vad betyder egentligen José Mourinhos storsinthet?
José Mourinho har onekligen inte gjort sig ett namn på att vara storsint. Hans managertid har tvärtom präglats av bitskhet, provokation, sökande av konflikt där dessa finns och skapande av konflikt där de inte förut fanns.
Men mot Man Utd har Mourinho inte alls visat upp det här. Vare sig inför eller efter de båda matcherna. Där har han tvärtom varit, till och med för ”normala” managers, ovanligt ödmjuk och storsint. Den något cyniska frågan uppstår så klart, vad i hela friden beror då detta på?
Det kan så klart vara så att han blott kännar och visar en respekt för Man Utd och kanske framför allt Alex Ferguson, som han kanske inte har för så väldigt många andra. En respekt som jag också tror är ömsesidig, av såväl manager som supportrar. En konkurrent naturligtvis, och under sin tid i Chelsea en rival, men en rival som är värd att respekteras.
Det många spekulerar i är naturligtvis att Mourinho försöker knyta vänskapliga band med den klubb som han vill, kanske till och med kommer, ta över som manager för förr snarare än senare. Han vill inte med sitt beteende alienera vare sig klubbens supportrar, klubbledningen eller Alex Ferguson själv.
Naturligtvis är detta spekulativt, men i mina ögon också en rimlig tankegång eftersom beteendet står i sådan kontrast med Mourinhos uppfattat normala beteende. Jag är mindre tveksam nu än vad jag var förut att José Mourinho kan bli Man Utds näste manager.
Med det följer dock en tråkig implikation. Nämligen att jag också är mindre tveksam än vad jag var förut att Alex Ferguson inom kort kommer att avgå som Man Utds manager.
:::
Hur påverkar förändringar i Man Utds ledningsstruktur?
Det finns andra nära förestående förändringar som kanske också pekar i den riktningen. Man Utds VD David Gill meddelade för inte länge sedan att han lämnar posten i sommar, rätt precis tio år efter det att han tillträtt. Han ersätts av Ed Woodward, som varit ansvarig för klubbens kommersiella tillväxt under Glazers ägande.
David Gill har under flera år varit en måltavla för Man Utd-supportrarnas kritik, främst för att han inte som de har önskat har fronderat mot det för dem förhatliga ägandet av Glazers. Detta är naturligtvis djupt orättvist mot Gill, och grundat i en populistisk, tendentiös och makthungrig analys.
I David Gill har Man Utd under denna tidsperiod haft en VD som varit helt och hållet förankrad i klubbens historiska ideal och värderingar. Det är också en VD med vilken Alex Ferguson har haft en god och konstruktiv relation. Istället för att kritisera Gill så hade Man Utds organiserade supportergrupper kunnat vara tacksamma för att de i honom hade en målvakt som kanske skyddade mot Glazers mer tokiga ambitioner.
Ed Woodward är på ett helt annat sätt Glazers egen man. Gill fanns i klubben innan Glazers, Woodward är luftlandsatt av dem. Woodwards arbete för klubben är naturligtvis både framstående och enastående, men också i en mer begränsad roll. Där Gill balanserade ägarvilja mot klubbideal så finns en risk att Woodward helt ensidigt värderar ägarviljan.
Mycket i klubbar och organisationer handlar också om förtroendefulla personliga relationer. Det är sådana relationer som förhindrar onödig konflikt. Långt mycket mer så än vad traditionell organisationsteori har tagit hänsyn till för övrigt. Det är alls inte säkert att Alex Ferguson kommer att känna samma relation till en ekonom och tjänsteman som Woodward som han gjort till David Gill.
Konflikter och slitningar mellan Alex Ferguson och klubbens exekutiva ledning har stört klubben innan David Gill blev VD. Det finns alltså nu en risk att sådana konflikter dyker upp igen efter att han avträtt som VD. En risk som för övrigt inte minskar om en annan manager tar över klubben.
:::
Frågorna hopar sig. Var och en för sig är inte de här frågorna nödvändigtvis så allvarliga, men det som borde oroa är alltså att frågetecknen i nuläget blir allt fler.
På omedelbar sikt är detta något som kan störa. Säsongen befinner sig i ett läge där en klubb med sikte på ligatiteln inte gynnas av frågetecken utan mest vill producera veckovisa utropstecken.
Men även om dessa frågor skulle visa sig ha en begränsad betydelse på kort sikt så lever de fortfarande kvar på längre sikt. Det är frågor som på ett sätt eller annat kommer att behöva redas ut för Man Utd inom en närastående framtid.
Man Utds framtid innehåller alltså just nu flera osäkra variabler.
:::
Be Champions!!