Andy Gray och Richard Keys landade rättmätigt i en värld av skit när de föraktfullt och fördomsfullt kommenterade kvinnors enligt dem genetiskt betingade oförmåga att förstå något alls om fotboll. Det bästa man kan säga om det är att det i England möjligen fanns en sådan kvinna som gott och väl passade in på deras fördomar.
Det ironiska är förmodligen att ingen kvinna och väldigt få män har haft en större påverkan på den moderna fotbollen i England.
Margaret Thatcher dog i måndags. Hon var premiärminister i Storbritannien i över ett decennium och räddade landet ut ur en så allvarlig kris att vi nog har svårt att idag föreställa oss det. Men till en väldigt hög kostnad. En skenande arbetslöshet, som slog särskilt hårt mot landets industrialiserade regioner, och ett raserande utav några av landets främsta institutioner.
Fotbollen var en av dessa institutioner.
Av lätt insedda skäl går därför meningarna vitt isär om Margaret Thatcher. Beundrad av vissa, hatad av andra. En brittisk motsvarighet till Olof Palme är möjligen den närmaste svenska jämförelsen vi kan komma, även om båda två troligtvis skulle ogilla den.
Fotbollen var en av Margaret Thatchers ”inre fiender”. Att fotbollen över huvud taget fanns på hennes agenda berodde på ett accelererande problem med huliganism som skapade oreda hemma och skämde ut England i Europa. För henne var fotbollen blott ett hot mot lag och ordning.
Kravallerna i Luton, Heyselkatastrofen, branden i Bradford. Dessa incidenter med flera föranledde olika försök att demonisera och kastrera den engelska supporterkulturen, snarare än att åtgärda allvarliga säkerhetsbrister på redan utslitna arenor. Arvet blev Hillsborough. En produkt av myndigheternas förakt för den mänskliga sidan av fotbollen, där supportrar sågs just som fiender snarare än som den betydelsefull social rörelse.
Uppfattningarna inom fotbollen om Margaret Thatcher kan därför inte komma som någon överraskning. De är närmast ensidigt negativa, och de som vågar vädra en annan uppfattning häcklas snabbt och skoningslöst för detta. Ändå kan det också vara på sin plats att medge att Margaret Thatchers politiska gärning blev till en fördel också för den engelska fotbollen.
:::
Det var framför allt Margaret Thatchers omfattande avregleringar som banade väg för omfattande förändringar av den engelska fotbollen.
Avregleringen av finansmarknaden gjorde det lättare för kapital att flöda in och ut ur Storbritannien. Det har gjort det möjligt för utländska ägare att köpa in sig i engelska fotbollsklubbar och skapat ett massivt kapitalinflöde till den engelska fotbollen. Utan denna reform så finns inte Chelsea och Man City som vi känner dem idag, och Premier League hade aldrig varit så bra vare sig som fotboll eller som produkt utan dessa båda klubbar.
Avregleringen av aktiemarknaden gav bättre förutsättningar för engelska klubbar att notera sig på börsen. Det blev ett nytt sätt för engelska klubbar att få tillgång till riskvilligt kapital samtidigt som det också gjorde ägandet av engelska klubbar tillgängligt på en marknad. Utan denna reform har vi till exempel inte Kroenke i Arsenal, Glazers i Man Utd eller Henry i Liverpool med flera.
Avregleringen av TV-marknaden banade vägen för bland andra Rupert Murdoch och Sky att etablera sig. Det skapade en ny marknad för TV-rättigheter inom fotbollen, vilket var själva hörnstenen bakom utbrottet och bildandet av Premier League. Engelska klubbar har blivit betydligt mer kapitalstarka som en följd, och följaktligen har engelsk fotboll på ett helt annat sätt än tidigare kunnat attrahera världens bästa spelare. Kvaliteten på engelsk fotboll har därmed ökat.
:::
Nu ska vi för den sakens skull inte låta oss luras. Margaret Thatcher genomförde inga av dessa reformer för fotbollens skull, eller ens med någon tanke på att de skulle vara bra för engelsk fotboll. De genomfördes av helt andra skäl men visade sig ändå vara bra för den engelska fotbollen.
Precis som inom så många andra samhällsområden så var Margaret Thatchers politiska bidrag att låta ”free-market economics” styra fotbollen. Och precis som inom andra samhällsområden så var det en utveckling som både gav nya förutsättningar men som också skapade ett antal mer eller mindre oönskade konsekvenser.
Den engelska fotbollen marknadsanpassades med ett annat ord. Och med denna anpassning har följt ökad kommersialism, prishöjningar, säkerhetsbestämmelser, förbud mot ståplatser, nya kundgrupper tillsammans med en upplevd alienering av redan befintliga supportergrupper.
Men väldigt lite av detta kom egentligen direkt från Margaret Thatcher. Det var snarare en produkt av den så kallade Taylorrapporten som följde på katastrofen på Hillsborough. Där förordades de reformer som lett fram till det vi idag kan kalla den moderna engelska fotbollens största dilemma – mellan kultur och kapital.
:::
Men bakom Taylorrapporten fanns också hotet om vad Margaret Thatcher skulle göra med fotbollen om inte dess problem försvann. Vad som inträffar är alltså att fotbollen väljer att självreglera sig för att på så vis slippa ifrån att den brittiska staten ledd av Margaret Thatcher väljer att börja reglera den helt på eget initiativ.
De lyckade reformerna har också sina baksidor. Avregleringen av finansmarknaden har gett oss minst tre Leeds, Portsmouth eller Wimbledon för varje Chelsea och Man City. Alla är inte förtjusta i de amerikanska och asiatiska investerare som följt på avregleringen av aktiemarknaden. Och den ökade löneinflationen som följt på avregleringen av TV-marknaden har också lett till ett olycksaligt pyramidspel inom engelsk fotboll där klubbar drar på sig allt högre kostnader baserat på förhoppningen om framtida intäkter, eller blott möjligheten att kunna fortsätta konkurrera på nuvarande nivå.
Men alla mynt har både en framsida och en baksida. Detta gäller också status quo.
Många blickar nostalgiskt tillbaka på engelsk fotboll så som den var, eller rättare sagt så som vi med romantiska minnen som filter vill komma ihåg att den var. Samtidigt tror jag det är väldigt få som faktiskt, om det skulle ställas på sin spets, skulle vilja byta kvaliteten på dagens engelska fotboll mot densamma för 25 år sedan.
Jag är i alla fall inte en av dem.
Det som saknas och till viss del har gått förlorat är den täta och intensiva läktarkulturen. Till stor del har den försvunnit i och med att nya samhällsgrupper intagit de engelska arenorna och inte minst med borttagandet av ståplatsläktarna.
Detta är samtidigt inte svårt att åtgärda, utan att för den sakens skull behöva kompromissa bort vad som är bra med dagens engelska fotboll. Att helt och hållet ta bort ståplatsläktarna var en mänsklig och förståelig överreaktion på Hillsborough. Kanske var den nödvändig vid den tidpunkten. Idag ser vi, från andra ligor och länder, att ”safe standing” är ett positivt och fullt möjligt alternativ.
Med en sådan ”safe standing”-reform skulle det samtidigt skapas ett utbud av billigare biljetter samt fysiska förutsättningar för att återfinna den traditionella brittiska läktartraditionen. Publiken som en social rörelse, inte blott kunder och konsumenter. Den skulle i ett svep välkomna tillbaka en hel samhällsgrupp till de engelska arenorna.
Vägen dit är inte lång. Den är inte svår. Den fordrar blott den nödvändiga viljan och att det till sist är en idé vars tid är kommen. När väl denna brytpunkt nås, och den tiden närmar sig, så kommer det gå väldigt snabbt.
Margaret Thatcher hade alldeles säkert betraktat det som högst reaktionärt. Och många hade betraktat det som en seger mot hennes fotbollsfientliga dogma. Men historiens vingslag bör tillåta oss att betrakta Thatchers betydelse för engelsk fotboll i fler färger än endast svart och vitt.
:::
Be Champions!!