Det är ju något ironiskt att Alan Pardew för någon vecka sedan ställde ut en startelva för Newcastle utan en enda engelsk spelare på planen. Ironin består i att för bara några år sedan så var det just Alan Pardew som kritiserade Arsenal och Arsene Wenger för att göra just precis samma sak. Sedan dess har Newcastle så klart gjort sitt allra bästa för att kopiera Arsenals metoder på och vid sidan av planen.
Det hela aktualiserar emellertid återigen den här återkommande diskussionen om vad man egentligen ska göra för att unga engelska spelare ska få chansen till rätt och bra utveckling. Några menar så klart att engelska spelare helt enkelt inte är bra nog, vilket skulle antyda att fotbollskapaciteten på något vis har med nationalitet eller möjligen genetik att göra.
Samtidigt så var det bara några år sedan som England faktiskt vann U17-EM med spelare som Connor Wickham, Ross Barkley, Nathaniel Chalobah, Josh McEachran, Andre Wisdom och Jack Butland. Det här är inga dåliga spelare men i stort sett ingen av dem har ännu riktigt blivit den här stora spelaren som man kanske kunde förvänta sig. Det visar hur som helst på att engelska spelare absolut kan hålla måttet i unga år.
Om problemet alltså inte är individuellt, att spelarna i sig är för dåliga, så bör det rimligen vara institutionellt. Det vill säga, den engelska fotbollens institutioner ger inte unga engelska spelarna tillräckligt bra förutsättningar att utvecklas från talang till stjärna.
:::
En stor sådan institution inom engelsk fotboll är naturligtvis klubbarna. Här menar många att det borde ställas krav på klubbar att ha ett visst antal engelska spelare i startelvan eller spelartruppen. Kvotering med andra ord. Om någon frågar mig så är jag av principiella och praktiska skäl emot att tvinga andra att bete sig på ett visst sätt.
En annan institution som historiskt sett har försvagat engelsk talangutveckling har varit akademisystemet där engelska klubbar varit begränsade geografiskt i att rekrytera inhemsk talang. Detta har medfört att den främsta engelska talangen har varit splittrad snarare än samlad vilket gett varje enskild spelare en lägre nivå på sin utbildning. En annan konsekvens har varit att driva upp priserna på engelska spelare, vilket gör klubbarna mer benägna att söka sig utomlands efter lika bra men billigare spelare.
Nu har denna situation adresserats och åtgärdats med den så kallade EPPP, Elite Player Performance Plan. Klubbarna med de främsta akademierna tillåts nu återigen att rekrytera spelare över hela landet. Dessutom har en prismekanism införts som underlättar rörligheten för engelska talanger från en klubb till en annan.
Många mindre klubbar har sett EPPP som ett sätt att döda deras akademier och möjligheter till finansiell fortlevnad. Problemet med det tidigare systemet var att den omintetgjorde konkurrens och dess ofta stora betydelse för hög standard, samt att det effektivt band spelare till klubbar med sämre eller ibland undermåliga metoder för coachning och utveckling. I ett sådant system bestraffas det inte att man gör saker sämre än sina konkurrenter.
:::
Lånesystemet har länge påståtts vara ett sätt för engelsk talang att utvecklas vidare. Det utgår från det ekonomiskt betingade förhållandet att Englands stora klubbar i någon mening samlar talang på hög. Men naturligtvis har det också att göra med att steget från ungdomslag till a-lag är förhållandevis högt just inom engelsk fotboll. Lånesystemet är samtidigt osäkert och behäftat med höga transaktionskostnader.
Det har hittats på olika former av turneringar för att stimulera ungdomsfotbollen. Bland dem skapandet av U21 Premier League samt det kanske lite häftigare UEFA Youth League. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är just ungdomsturneringar, och att sådana i sig själva kanske inte underlättar steget från ungdomsfotboll till seniorfotboll.
I andra länder har man vidtagit institutionella åtgärder för att underlätta och minska detta steg. I såväl Spanien som i Tyskland låter man till exempel klubbar ställa upp med andralag i de lägre divisionerna. Detta ger unga spelare chansen att samtidigt stanna kvar i klubben och få utveckla sig som spelare på seniornivå tidigt, något som långt mycket bättre förbereder dem för spel i den egna klubbens a-lag.
Få kan klaga på framgången i den spanska och den tyska talangutvecklingen.
:::
En annan möjlighet är att mer seriöst utveckla ett koncept med så kallade feeder clubs. Vad heter det på svenska? Farmarklubbar låter lite väl underordnat kan jag tycka. Det hela syftar i alla fall på ett strategiskt samarbete mellan en större klubb och en något mindre klubb, där båda klubbarna likaväl som spelarna har något att vinna på att samarbeta.
För den stora klubben kan det så klart handla om att ge ännu en möjlighet till utveckling av och för sina spelare. För den mindre klubben handlar det så klart om att kunna få tillgång till några av Englands bästa talanger mer eller mindre gratis. Spelarna å andra sidan ges mycket speltid och goda möjligheter till utveckling.
:::
Invändningarna mot detta är antingen av trivialt praktisk natur eller av luddigt principiell natur. Praktiskt verkar många undra hur seriesystemet skulle se ut med sådana här lag, trots att det verkar fungera alldeles utmärkt i andra länder och det är ett klassiskt case av att om det finns en vilja så finns där en väg. Mer principiellt så blir det sällan mer konkret än att man menar att idéer om B-lag och feederklubbar förstör den engelska fotbollens själ.
Det är svårt att säga vad som egentligen avses med detta. Själv kan jag tycka att den systematiska och långlivade talangförstörelsen som pågått och fortfarande pågår inom engelsk fotboll är betydligt mer själamördande än vilka som helst idéer om B-lag och feederklubbar.
Vad som däremot är mest trist med den här typen av invändningar är att de sällan åtföljs av några alternativa förslag till lösningar på vad som faktiskt är ett mycket konkret och påtagligt problem för engelsk fotboll, det vill säga att många av landets fotbollstalanger helt enkelt avvecklas snarare än att de utvecklas.
:::
Be Champions!!