José Mourinho är manager för Chelsea och Chelsea och Liverpool möts i cupsemifinaler. Det känns som gamla goda tider skulle man kunna säga. Även om Champions League för stunden i alla fall har bytts ut mot Ligacupen. Att sammanhanget är mindre går inte att bestrida, men matchens betydelse ska heller inte förringas.
Det var ju minst sagt hetsigt när Chelsea och Liverpool drabbade samman med hyfsad regelbundenhet för 5-10 år sedan. Lite grann blev det ju The Club With No History som krockade med The Club With Nothing But History. Hårda ord fälldes, det var domslut och spökstraffar, och naturligtvis gick José Mourinho och Rafa Benitez ungefär lika bra ihop som hund och katt.
Mitt i alltihopa så hittade vi naturligtvis Steven Gerrard. Den dynamiske mittfältaren och ledargestalten i Liverpool hade enligt alla redogörelser packat ihop sina tillhörigheter och gjort sig redo för att flytta till just Chelsea, innan en högst oväntad Champions League-triumf samt vissa påtryckningar meddelst kvartssamtal med några ur Liverpools scousa nostra satte stopp för det äventyret.
Och naturligtvis så är den historien något som dras upp av José Mourinho inför kvällens match mot Liverpool när han pratar om sin beundran för Gerrard och nämner liksom i förbigående att det han ångrat sig mest över i efterhand var att han inte lyckades värva Gerrard till Liverpool för sisådär rätt precis tio år sedan.
Nu är det ju svårt med Mourinho som har gjort sig känd för, nästan som med en sorts gimmick, att ha en räv bakom örat och att alltid ha en agenda eller taktisk baktanke med vad han säger. Det har skapat en situation där det är otroligt svårt att avgöra om det Mourinho säger är uppriktigt eller om det sägs med en baktanke, delvis så klart för att vi som lyssnar tenderar vilja läsa in baktankar i det som sägs.
Det skulle så klart kunna vara så att Mourinho helt uppriktigt bara uttrycker sin beundran för Steven Gerrard som fotbollsspelare, inte minst nu i samband med att Gerrard ska avsluta sin spelarkarriär i Liverpool inom kort. Det vore ju den enkla tolkningen så att säga, bara följa vad Mourinho faktiskt säger och inte lägga in någon mening ”mellan raderna”.
Men vi vill ju som människor väldigt gärna läsa in saker mellan raderna. För vi ”vet” ju hur José Mourinho är. Och naturligtvis kan det också vara så att Mourinho mycket väl vet hur det han säger kan uppfattas och säger vad han säger just därför. Kan man köra ett mindgame som syftar på Chelseas framgång och Liverpools tomgång, så varför inte?!
Delvis får Mourinho så klart skylla sig själv. Han använder sig medvetet av mindgames, rökridåer och utspel som psykologisk taktik inför sina matcher och gentemot sitt motstånd. Många ogillar honom just för detta, men mot detta har i alla fall jag inga synpunkter då jag helt och fullt anser att det ingår i det psykologiska spelet. Matchen spelas inte bara på planen, utan många aspekter av matchen avgörs på förhand.
Men var sak har sitt pris, och kostnaden som Mourinho får ta för detta är just att folk alltid kommer att tillskriva honom en baktanke i det han säger, oavsett om någon sådan baktanke finns eller ej. Människor tenderar vilja reducera komplexitet och förhålla sig till en aspekt av en personlighet, inte se till flera olika och kanske motsägelsefulla aspekter. Det kan vara frustrerande, men utmaningen ligger i att vända det till sin fördel.
Kanske har José Mourinho också insett att fördelen med alltid uppfattas som dryg och arrogant oavsett vad, är att man därmed har råd att även så att säga vara dryg och arrogant och man behöver inte hålla igen sig själv på samma sätt bara för att andra ska uppfatta en på ett visst sätt. Det är förmodligen frigörande på något sätt.
Vilken klubb vill vinna mest känns annars som den rent operativa frågan inför semifinalerna mellan Chelsea och Liverpool. Första matchen spelas ikväll, på Anfield.
:::
Be Champions!!