Överraskningar kommer i många olika former. Det finns positiva överraskningar och det finns negativa överraskningar. En del människor älskar överraskningar samtidigt som andra människor avskyr dem. Vad alla överraskningar däremot har gemensamt är att vi inte förväntade oss dem. Något oväntat har alltså inträffat som vi inte anade på förhand.
Det ligger i fotbollens natur att den omgärdas av väldigt många förväntningar men även att utfallet i slutänden ofta blir annorlunda än vad många faktiskt föreställde sig. Den engelska fotbollen skiljer sig naturligtvis inte åt i det avseendet, om något så bidrar den ofta med förhållandevis många och ganska uppseendeväckande överraskningar.
Vilka är då höstens stora överraskningar inom den engelska fotbollen? Här kan vi självklart prata om överraskningar på flera olika nivåer. Allt från lag till enskilda spelare som har trotsat förväntningarna. Managers som har lyckats bättre eller sämre än vad vi trodde på förhand. Taktiska upplägg som har fått ett större genomslag än vi trodde var möjligt.
Här är det som framför allt har överraskat mig under hösten, egentligen utan någon specifik inbördes ordning. Vad är det som har lyckats överraska er?
(6) Leeds United
Jag hade förvisso Leeds som en outsider till uppflyttning inför den här säsongen, men det är alltid svårt att säga hur mycket av sådana tankar som mest är önsketänkande eller något man säger för att Leeds är Leeds. Det mest sannolika med Leeds under Massimo Cellinos ägarskap har alltid varit att de skulle leverera mindre än de lovade. Garry Monk har dock lyckats med det oväntade och Leeds slåss på allvar om i alla fall en plats i playoff.
(5) Victor Moses
Den ständigt lovande Moses har varit lovande så länge att man närmast har varit redo att pensionera honom. Har under sin tid med Chelsea blivit utlånad så många gånger utan att göra något avtryck att de allra flesta nog såg honom som ett hopplöst projekt. Att han helt plötsligt skulle gå in och bli en viktig spelare i Antonio Contes nya Chelsea, dessutom i en för honom så absurd position som wingback, måste rankas som en av den här säsongens allra största överraskningar.
(4) Anfall är bästa försvar
Det har alltid varit min uppfattning att den gamla klyschan är fel. Det är inte defensiven som vinner titlar i Premier League, utan anfallsspelet. Naturligtvis måste försvarsspelet vara ”bra nog”, men den särskiljande faktorn i titelstriden är normalt sett kvaliteten i anfallsspelet. Det har ändå varit något av en mystifik upplevelse den här säsongen att se två lag i Liverpool och Man City så tydligt lägga allt krut på offensiven utan någon särskild defensiv grund. Till och med för en påstått defensiv jedimästare som José Mourinho finns liknande drag. Å andra sidan är det ju Chelsea som leder ligan med sex poäng.
(3) Manchester By The Sea
Precis allt prat inför säsongen i Premier League handlade på ett eller annat sätt om Manchester. Om kampen mellan Man City och Man Utd. Om duellen mellan José Mourinho och Pep Guardiola. Det pratades om dessa båda klubbar som förhandsfavoriter på ett sätt som kanske aldrig var särskilt realistiskt, i alla fall inte att de skulle vara ensamma om saken. Att det inte skulle gå riktigt så lätt anade nog de allra flesta, men att båda klubbarna och båda tränarna skulle brottas med så stora problem är ändå rätt överraskande.
(2) Trebackslinjen
Fyrbackslinjen har på något sätt varit standard inom engelsk fotboll. Det har gjorts försök med så kallade trebackslinjer tidigare, men det har varit ganska udda företeelser. Men den här säsongen har ändå trebackslinjen fått något slags genombrott med flera klubbar i Premier League som tillämpat taktiken, inte minst då så klart Chelsea. Fast kanske är det något missvisande att kalla det för en trebackslinje när det i praktiken snarare handlar om en fembackslinje, åtminstone i försvarsspelet. Det är i grund och botten en mer defensiv uppställning och är därmed central för den andra falangen inom den ideologiska kamp som just nu utspelar sig i Premier League – präglad av fart snarare än bollinnehav som taktiskt imperativ.
(1) West Brom
Det finns mycket som överraskar med West Brom hittills under säsongen. Jag trodde inför säsongen att Tony Pulis mycket väl skulle kunna komma att få sparken, inte minst med nya ägare i klubben, och inte minskade den föraningen när Pulis gick i till synes öppen strid med klubbledningen om hur klubben värvat under transferfönstret. Det hade varit svårt för att inte säga omöjligt att vid den tidpunkten gissa att West Brom när julskinkan skulle karvas upp inte bara skulle befinna sig på tabellens övre halva, utan dessutom göra det med ett spel som andats betydligt mycket mer offensiv och anfallsvilja än vad vi tidigare vant oss vid med West Brom.