Det är svårt att sätta i ord hur mycket John Terry har betytt för Chelsea som klubb och lag under en tid då vi gick från relativ ”nästan i toppen”-klubb till att bli den främsta utmanaren till den galaktiska dominanten och förgöraren av Premier League-motstånd Manchester United. I ett slag kom en Roman Abramovich till klubben och hämtade in en ung och fräsch portugis som redan hade erövrat den storörade trofén med Porto för att med Chelsea, som vid det här laget köpt halva Europas befintliga spelarkrets, erövra nämnda kontinent för Londonlaget.
Att Terry har varit en permanent del av ett lag som under några år spenderade summor som vare sig innan och efteråt har motsvarats i relativa termer, är en sak man kan peka på. Att han varit kapten för ligatitelvinnande lag under ett rekordantal av fem gånger är en annan. Att ha gjort vad Sergio Ramos nuförtiden gör i Real Madrid, att som försvarare vara direkt avgörande inte bara som defensiv pjäs utan även som en offensivt, är en tredje.
Utan att lägga straffar eller frisparkar är John Terry den som gjort flest mål av alla försvarare i Premier Leagues historia. Fem ligatitlar, en Champion League, en Europa League, fem FA-cuptitlar (i skrivande stund) och tre Ligacuptitlar och individuella utmärkelser i dröser kräver en hel del putsande och är verkligen ett kvitto på vad Jonn Terry har åstadkommit i sin karriär.
Det går dock inte som supporter att tänka på Terry med samma rosa skimmer som en Gerrard eller Scholes åtnjuter. Med John Terry får man även ta det mörka med det ljusa och det mörka överskuggar för väldigt många vad Terry egentligen har åstadkommit på plan.
Kontroverser utanför planen kring 9-11, påstådda otrohetsaffärer och rasistiska glåpord är förmodligen det som de allra flesta tänker på när de tänker John Terry. Även på plan minns nog framförallt många Unitedsupporters med varma känslor en halkning i Moskva, mindre skadeglädje tillskrivs hans korkade utvisning mot Barcelona (som enligt mig var tio gånger värre) eftersom den sagan slutade lyckligt ungefär som ingen minns Ronaldos missade straff i nyss nämnda Moskva.
Kanske minns några andra hur han gör sin bästa lax-som-simmar-mot-strömmen-härmning för England eller hans försök att nicka in bollen mot Arsenal i en cupfinal bara för att belönas med en spark i ansiktet. Uppoffrande inga fingrar emellan-attityd kanske är orden som bäst beskriver John Terry. Med en underskattad passningsfot såklart! På plan var han Chelsea och han kommer fortsatt vara Mr. Chelsea var han än spelar härnäst. Nåväl. John Terry och betydelsen han haft för Chelsea tror jag få ifrågasätter men nu lämnar han, och det leder mig in på mitt favoritämne vad gäller Chelsea: Akademin!
Sedan influxen av pengar, och jag väljer att inte börja räkna från Arsenals externa finansiering i slutet av 1990-talet, kring just en viss rysk ankomst till ligan noterar jag att inget titelvinnande lag har vunnit titlar med spelare från den egna akademin som kom fram under den tiden som bärande spelare Jag vill även slänga in en brasklapp här. Busby Babes eller Class of 92 som tog sina respektive tider med storm är inte längre något man kan förvänta sig eller ens tro är rimligt, oavsett hur mycket framgång ungdomslagen åtnjuter (även om jag vägrar att acceptera det).
Vid en snabb genomgång av FA Youth Cup-vinnarna de senaste 15 åren hittar jag bara några som gjort avtryck i fotboll på hög nivå: Francis Coquelin, Jack Wilshere, Daniel Sturridge, Kieran Trippier, Danny Welbeck, Danny Drinkwater, Jeffrey Bruma, Paul Pogba, Jesse Lingard, Michael Keane och Andreas Christensen. En majoritet av dessa slog inte igenom i sin moderklubb.
Det vi sett som har gett utdelning är att köpa supertalanger i unga år för att se dessa blomma ut till tungorna på vågen under en dynastisk framgångsera: en Wayne Rooney, en Arjen Robben, en Cristiano Ronaldo, en Frank Lampard. Det som man rimligen kan tro, hoppas och kanske förvänta sig är att få fram en John O’Shea, en Darren Fletcher eller mer nutida exempel, en Jesse Lingard som nyttiga komplement till en pengastinn trupp. Tills Tottenham med framförallt Harry Kane firar med en tung titel håller jag det ovan som sanning.
Så vad ska det till för att en akademi som slår så många rekord på klubb, nationell och till och med internationell nivå att det är omöjligt att hålla reda på alla, ska kunna ge utslag även i a-laget? Jag, som försöker hålla isär känslor med logik i denna bloggen, kan bara se till behovet. Vad finns det för behov och möjligheter i Chelsea nuvarande trupp för att någon ska kunna ta sig in, jag bortser från om det så sker via lån eller direkt ifrån U18, så länge det sker är jag nöjd.
I Chelsea sätter man inte längre hoppet till en ensam ståthållare som då en Michael Mancienne, Lassana Diarra, Robert Huth, Josh McEachrean, Gael Kakuta eller Ryan Bertrand ansågs som den nya stora talangen. Nej, talangen finns på bred front och på alla positioner. Återigen, var finns det då möjligheter i Chelseas a-lag?
Om jag för en sekund bortser från eventuella spelare in eller ut och tittar på positioner där det inte finns bredd eller där spelarna börjar komma till åren så tänker jag tre saker:
Du petar inte Eden Hazard, N’golo Kanté, Thibaut Courtois eller Cesar Azpilicueta och Chelsea skulle skjuta sig själva i fötterna om de skulle få för sig att sälja någon av dessa. Det finns frågetecken för framtiden för Willian, Pedro, Diego Costa och Cesc Fabregas vara eller icke vara i ett lite mer långsiktigt perspektiv. Även om de fungerat lysande i år förvånar det inte mig om David Luiz, Gary Cahill, Victor Moses och Marcos Alonso av ett eller annat skäl till säsongen 2019-20 inte längre spelar i Chelsea eller inte längre är förstaval.
En sammanfattning, som jag tänker, är att det finns störst möjlighet att som mittback eller som wing-back för en ”one of our own” att bli en bidragande spelare till Chelsea. Jag väljer således att lyfta fram två spelare i varje position som jag har förutsättningar för att inför nästa eller efter den följande säsong vara en nyttig del av Chelsea:
Ytterbackar:
Dujon Sterling: Han må fylla 18 först i oktober men vilken spelare! Redan förra säsongen kom han in som ett yrväder och var en vital del i FA Youth Cup- och UEFA Youth League-segrarna, och har i år varit minst lika framträdande i en domestic treble för U18-gänget. Välväxt, kraftfull, snabb, bra teknik och en mogenhet som får mig att tro att det är något alldeles speciellt med Dujon. Bra både offensivt och defensivt, liknar Antonio Valencia i sin spelstil och det är alltså som höger wingback jag ser honom, där han också spelar en majoritet av tiden.
Jay DaSilva: Ian Wright sa redan förra säsongen infamöst att Jay ”är bättre än alla andra vänsterbackar i Premier League. Hyperboler till trots, Jay har spelat vänster wingback men även innermittfältare denna säsongen, den som sett Chelseas akademilag spela förstår alltså att det är en spelare med snabbhet och lungor värdigt en kantlöpare men även en spelare med mjuka fötter och spelintelligens. Har huserat i Charlton i vår där han till en början fick skralt med speltid men sedan har gjort positionen till sin med närmare tio raka starter som vänsterback, där hans influens på Charltons spel bara har ökat efter varje match. Till skillnad från Dujon Sterling är Jay DaSilva väldigt kort i rocken, något som jag kan tänka mig gör att det är tveksamt om han kommer få chansen i Chelsea. Spelar som Danny Rose utan att vara Danny Rose.
Innerbackar:
Andreas Christensen: Efter två säsonger på lån i ryggen, och vilka säsonger!, i något tyskt lag så kommer Andreas återvända till Chelsea. Det pratades om något slags lånebyteköp med Southampton med Van Dijk vilket jag ser som direkt nonsens. Spelskicklig, positionssäker och men bra individuell statistik på nickdueller, dueller och passningsprocent med en Chelseaesque förmåga att göra mål framåt kommer han ingå i Chelseas trupp nästa säsong.
Fikayo Tomori: Svårt att välja spelare här. Men till slut gick Nathan Aké bort och Chalobah jr. är ett par år yngre så Tomori blir naturliga valet. Det här är ett långskott, Tomori har spenderat en vår i Brighton där han trots allt fått sparsamt med speltid. Har ändå nio framträdanden med en knapp handfull starter för laget där han fått vikariera som högerback, mittback och även vänsterback. Blev direkt förste reserv in från bänken efter sitt lån till sydkusten och Brightonfans verkar mer än nöjda med honom. Hård, tacklingssäker, snabb och om än inte Christensenfötter, en spelare som är bekväm med bollen vid fötterna. Kommer definitivt inte spela med Chelsea kommande säsong, men säsongen därefter? Kanske. Kanske inte.
Det finns så många andra talanger väntandes i leden, Tammy Abraham kanske den mest välkände, men jag nöjer mig här. Jag tror Chelseaungdomsdosen är mer än fylld för idag.
Av: Sebastian, ”Saelen”