Det har gjorts flera försök under sommaren att måla upp en slags framväxande bitter rivalitet mellan Man Utd och Real Madrid. Vilket i största allmänhet har känts konstgjort och som mest verkar ha sin grund i den moderna fotbollens sideshows såsom silly season, ekonomisk köpkraft, gemensamma transfers, krånglande faxmaskiner och försäsongens träningsturnéer.
Det finns naturligtvis en sorts prestige och konkurrens mellan Man Utd och Real Madrid, två historiskt klassiska storklubbar i tungviktsklassen. Men någon rivalitet i ordets rätta bemärkelse är det knappast fråga om. Hur globaliserad fotbollen än har blivit är rivalitet fortfarande något som i första hand existerar och reproduceras i ett lokalt sammanhang.
Visst, det har varit några segdragna transferhistorier de senaste åren som skapat lite friktion mellan klubbarna, men det är väl bara naturligt när en klubb vill ha någon som en annan klubb inte vill ge. När det samtidigt börjar pratas om hur de båda klubbarna har börjat gnabbas om hotell och träningstider så börjar rapporteringen mer likna skvallertidningsprat.
Kvällens match i UEFA Super Cup mellan Real Madrid och Man Utd är alltså inte någon bitter rivalfejd eller någon grudge match. Men däremot är det en högst relevant värdemätare för Man Utd. Real Madrid är de senaste årens absolut bästa fotbollslag i världen. När Man Utd nu tar klivet in i Champions League igen är det mot lag som Real Madrid de vill och behöver kunna hävda sig.
Hur stort är steget? Vi vet att skillnaderna alltid överdrivs på nätet, där sådant som nyansering knappast värderas särskilt högt. Real Madrid befinner sig för närvarande på toppen av sin förmåga, på en högre nivå än där Man Utd för stunden befinner sig. Det är till den nivån som Man Utd nu steg för steg arbetar för att ta sig tillbaka. Hur långt har de kvar?
Det vore naivt att tro att kvällens match kommer ge ett fullständigt svar på den frågan. Men det är en match som definitivt kan ge en känsla för det. Var Real Madrid står vet vi ganska tydligt. Var Man Utd står, särskilt ur ett europeiskt perspektiv, är betydligt mycket mer osäkert. Slutspel i Champions League borde vara fullt möjligt visst, men därefter?
Det har alltid varit en utmaning för engelska klubbar att hitta en taktik och spelare som är effektiva i både engelskt ligaspel och europeiskt cupspel. Ofta sker det ena på bekostnad av det andra. Man Utd känns för stunden ensidigt kaliberad på att fungera i ligaspel, alltså i Premier League. Inte så märkligt, den här säsongen finns förmodligen inte Europa League som skyddsnät.
Hur långt det räcker i Champions League känns den här säsongen som något av en parallell frågeställning. Relevant utan att vara helt relaterad. Men just därför är UEFA Super Cup en intressant värdemätare, en europeisk variant av ungefär samma art och karaktär som Community Shield. Som titel inte särskilt viktig men som match och som upplevelse ändå betydelsefull.
Ingen som följde Man Utd förra säsongen kunde undgå att lägga märke till hur mycket vikt det faktiskt lades vid betydelsen av att vinna titlar. Det var så tydligt att det måste varit medvetet. En av José Mourinhos största uppgifter är att återställa Man Utds självförtroende och auktoritet som lag, deras swagger. Att lyfta europeiskt silver mot Real Madrid vore sett till det inte alls oviktigt.
Inställningen till UEFA Super Cup har varit något splittrad genom åren. Chelsea har till exempel förlorat sina två senaste försök. Man Utd har förlorat de två senaste av sina tre matcher, mot Lazio 1999 och Zenit 2008, med kanske inte fullt fokus på matchen. Samtidigt ska det inte glömmas bort att UEFA Super Cup har inneburit några av engelska klubbars finaste stunder.
Som när Liverpool besegrade Hamburg med 6-0 i returmatchen på Anfield 1977 och vann sammanlagt med 7-1. Eller Nottingham Forests 1-0-vinst hemma på City Ground 1979 mot Barcelona innan de klarade 1-1 på Camp Nou. Aston Villas vinst 1982 efter förlängning med 3-0 mot Barcelona på Villa Park. Vi ska inte heller glömma Liverpools 3-2-vinst mot Bayern München 2001.
Gradvis känns det som om UEFA Super Cup har omskurits eller blivit skarpare, beroende på synsätt. Det började som dubbelmöten hemma och borta vid starten 1972 och så höll det i sig i 25 år. 1998 gjordes UEFA Super Cup om så att det bara var ett möte som spelades på neutral plan, närmare bestämt Stade Louis II i Monaco, inför begränsad publik.
Från och med 2013 verkar det ha gjorts ett nytt omtänk. Sedan dess har UEFA Super Cup tourat runt på ovanliga platser i Europa. Prag, Cardiff, Tbilisi, Trondheim och så i år alltså Skopje i Makedonien. Nästa år flyttar den till Tallinn. Det finns naturligtvis något genuint positivt med att en sådan här match med sådana klubbar letar sig ut över hela Europa.
Kanske har även beslutet att lägga UEFA Super Cup i tid innan ligasäsongen faktiskt drar igång bidragit till att ge lite extra studs till matchen. Fram tills för bara några år sedan spelades den här matchen i slutet av augusti, precis innan det första landslagsuppehållet, och det kan naturligtvis ha bidragit till att ge den en känsla av att vara ett oälskat styvbarn i matchkalendern.
UEFA visar emellertid ringa respekt för klassisk engelsk cuptradition när de lägger den här matchen samma kväll som Ligacupen kör största delen av sin allra första omgång. Vilket i alla fall för mig är ett stort booboo. Jag har alltid funnit ett stort nöje i just den här engelska cupkvällen. Ofrånkomligen blir jag nu splittrad mellan det ena och det andra.
Sådant kan ju onekligen få en att börja bua under UEFA-hymnen.
:::
TRANSFERKOLLEN
Davy Pröpper, PSV till Brighton. Energisk och passningsskicklig central mittfältare som har hållit hög nivå i PSV och som också har skapat sig en plats i det holländska landslaget. Brighton sätter nytt transferrekord med honom och det här är nog en spelare de är mycket nöjda med. En mittfältsmotor som laget behöver. Med beröm godkänd – (++++)
Eric Maxim Choupo-Moting, Schalke till Stoke. Kamerunsk forward som Stoke säger sig ha haft ögonen på ett tag. Tre mål i ett dokumenterat målvänligt Bundesliga förra säsongen är kanske inte något målfacit som direkt får det att vattnas i munnen. En värvning som känns ljummen mellanmjölk och som ett rätt fantasifritt sätt att försöka ersätta Marko Arnuatovic. Godkänd – (++)
Sead Haksabanovic, Halmstad till West Ham. Är väl på det berömda håret om detta är en värvning jag borde betygsätta, men regler är till för att brytas, särskilt regler man hittar på själv. Otroligt talangfull offensiv mittfältare som nog redan växt ur Allsvenskan. Tveksamt hur mycket speltid han får i West Ham under säsongen men stor potential under kommande år. En typ av värvning som normalt har hamnat i Bundesliga förut, men strålande om Premier Leagues medelklass börjar ta dem istället. Med beröm godkänd – (++++)
:::
LINHEMS TRANSFERKOLL
Marco Stiepermann, Bochum till Norwich. Såg faktiskt den här värvningen annonseras på tysk tv när jag nyss mellanlandat på Berlins retro-flygplats. Farke gör det mesta av mitt jobb för mig när han beskriver Stiepermann som allround och att han tidigare var mer av en offensiv mittfältare men spelade mycket defensiv mittfältare eller vänsterback ifjol. Utifrån Norwichs premiärmatch kanske Farke snarare behöver mer klarhet gällande vilka som ska starta och var. Väl godkänd – (+++)
Cameron Borthwick-Jackson, Man Utd till Leeds (lån). En förbjuden flytt i mångas ögon. Särskilt på den här bloggen. Leeds får en välbehövlig förstärkning på vänsterbacksplatsen, där de saknat någon bättre än den våldsbenägna Berardi ända sedan Charlie Taylor inledde sin bojkott ifjol. Imponerade på mig ifjol när han fick speltid. Med beröm godkänd – (++++)