Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Zlatan Ibrahimovic gör både Man Utd och Premier League sexigare

Upphörde Zlatan Ibrahimovics kontrakt med PSG möjligen vid 17:00 idag? Bara några minuter senare meddelade nämligen Ibrahimovic via sociala medier till resten av världen vad stora delar av världen helt säkert redan misstänkte, det vill säga att han från och med nästa säsong är en Man Utd-spelare.

Det är utan tvekan sommarens största transferboom, och kommer så vara mer eller mindre oavsett vad som händer härefter. Nyheten är stor i världen men har naturligtvis särskilt stor sprängkraft just här i Sverige, där både Premier League och Zlatan Ibrahimovic har en väldigt stark ställning.

Premier League, ja. Med profiler som Pep Guardiola, José Mourinho, Antonio Conte, Jürgen Klopp, Arsene Wenger, Mauricio Pochettino, Walter Mazzarri, Ronald Koeman, Claudio Ranieri, Claude Puel, Slaven Bilic med flera på tränarbänken såg det redan kokhett ut inför den kommande säsongen.

Zlatan Ibrahimovic till Premier League och till Man Utd påminner väldigt mycket om att slänga en dunk bränsle på den brasan.

Liksom Zlatan Ibrahimovic låter spännande för Premier League så är det heller inte konstigt att Premier League lockar Zlatan Ibrahimovic. Många har pratat om Europa och att Ibrahimovic nu får spela i Europa League. Men i det läge i karriären Ibrahimovic befinner sig är det spel i Premier League som lockar, det europeiska cupspelet är i det sammanhanget en bisats.

Därför föll också valet på Man Utd. Det var alltid osannolikt, om Zlatan Ibrahimovic alls skulle gå till någon klubb i Premier League, att klubbens nuvarande Champions League-status skulle vara en faktor i hans beslut. I så fall hade han blivit kvar i PSG.

Men på sitt sätt är det så klart en riktig stjärnsmäll som Man Utd delar ut i och med värvningen av Zlatan Ibrahimovic. Stjärnsmällen blir inte mindre av att Man Utd till skillnad från andra klubbar alltså inte ens kan locka med Champions League-spel, något som brukar tillskrivas en väldigt stor, alltför stor, betydelse.

Det är på samma gång en värvning som ger upphov till många mycket märkliga dikotomier och motsatsförhållanden. Det är en typ av värvning som många vill betrakta endimensionellt, och endast se den sida av saken som bäst motsvarar egna föreställningar och förhoppningar.

I själva verket är Zlatan Ibrahimovic till Man Utd en värvning med flera olika dimensioner, med många olika sidor, såväl positiva som möjligt negativa. Att förstå värvningen av Zlatan Ibrahimovic till Man Utd är att förstå att en sak inte behöver stå i motsats till en annan sak, att var sak kan medföra både möjlighet och risk.

Att agera både kortsiktigt och långsiktigt

Att Zlatan Ibrahimovic är 34 år och naturligtvis har passerat sin karriärs höjdpunkt, han är på väg nedåt, är givet. Naturligtvis går det därför inte att beskriva värvningen som något annat är kortsiktig, men något annat är självklart heller inte tanken.

Många reagerar på just detta som om kortsiktigt vore något fult. Allra minst betraktas det som något som inte alls ligger i linje med hur man genom åren har uppfattat och sett på Man Utd som klubb. Uttalat eller ej refereras till Alex Fergusons tid som tränare.

Men i själva verket. De allra flesta klubbar, och vare sig Man Utd eller Alex Ferguson var något undantag i det avseendet, agerar både kortsiktigt och långsiktigt för att uppnå sina målsättningar. Att värva en spelare för här och nu utesluter inte att där även finns en långsiktig planering. Att värva en stjärna utesluter inte att man också slussar in ungdomsspelare.

Ett kortsiktigt beslut, genom att lösa ett akut behov, kan tvärtom skapa viktiga förutsättningar för mer långsiktiga ambitioner. Men det finns inga framgångsrika klubbar som agerar enbart kortsiktigt eller enbart långsiktigt, de agerar både kortsiktigt och långsiktigt.

Och de som ojar sig över att de inte längre känner igen Man Utd bör kanske betänka att Alex Ferguson knappast var främmande för kortsiktiga lösningar, vilket vi bara på anfallarsidan har sett med Teddy Sheringham, Michael Owen, Henrik Larsson med flera.

Class of 1992 var en väldigt viktig beståndsdel i Man Utds framgång och dominans under närmare 20 år. Ingen skulle säga emot detta. Men man lurar sig själv rätt rejält om man inbillar sig att det var den enda beståndsdelen.

Både en PR-värvning och en kvalitetsvärvning

Zlatan Ibrahimovic är ett av världens största fotbollsnamn. Man Utd är en av världens största fotbollsklubbar. Båda två är varumärken som onekligen kan dra nytta av varandra. Ibrahimovic i sina affärsprojekt använder sig säkert gärna av Man Utds kommersiella apparat.

På samma sätt hoppas självklart Man Utd dra nytta av Zlatan Ibrahimovics varumärke och renommé. Ekonomiskt genom att sälja tröjor och öka sin supporterbas runtom i världen. Sportsligt genom att lättare kunna övertyga andra spelare om deras ambitioner för framtiden.

Åren under först David Moyes och därefter Louis van Gaal har gjort Man Utd mindre sexiga. Zlatan Ibrahimovic är en värvning som i ett svep gör Man Utd sexiga igen.

Det vore bara dumt att tro att detta inte vore faktorer i både Man Utds och Zlatans Ibrahimovics beslut. Det är en viktig sida av ekvationen. Men det är inte ekvationens enda sida. Det fotbollsmässiga skälet för Man Utd att värva Zlatan Ibrahimovic är att han alltjämt är en världsspelare, oavsett om han är på nedgång eller ej.

Om det råder ingen tvekan. Ibrahimovic har bara under den gångna säsongen varit den mest framträdande spelaren i ett av Europas storlag, varit helt dominerande i PSG, slagit målrekord i franska ligan och varit en av lagets framträdande spelare i Champions League.

Inget av detta är någon garanti för framgång för Zlatan Ibrahimovic i Man Utd eller i Premier League. Men någon sådan garanti för framgång kan ingen spelare erbjuda.

En världsspelare med något att bevisa

Zlatan Ibrahimovic har en benägenhet att dela upp människor i väldigt tydliga läger. Det ena lägret menar att han är en världsspelare som absolut inte har något alls kvar att bevisa. Det andra lägret ifrågasätter hans status och om han har vad som krävs för att lyckas i inte minst Premier League.

Båda lägren har på samma gång rätt och fel. Naturligtvis kan man inte förminska Ibrahimovics status som världsspelare, hans meriter och den tid under vilken han har presterat på den allra högsta nivån bör rimligtvis göra honom helt immun mot detta.

Det går samtidigt heller inte att blunda för att Zlatan Ibrahimovic faktiskt är på väg mot 35 år, är på fysisk nedgång och nu ska sätta sig att försöka navigera den fysiskt mest krävande och intensiva liga han hittills har spelat i. Han är å andra sidan tillräckligt kraftig, vältränad och begåvad för att kunna hantera den utmaningen.

Men det är ändå en utmaning och en ny, främmande och helt annat utsatt miljö som han faktiskt har att hantera. Så att säga att Zlatan Ibrahimovic inte har något att bevisa är att göra det alldeles för lätt för sig. Det inser han nog dessutom själv, att skulle han floppa så kommer vissa anse sig ha fått sina fördomar om honom bekräftade.

Felaktigt förmodligen, men det kommer inte de bry sig om.

På samma gång ego och symbol

En hel del är så klart spel för gallerierna och sagt med glimten i ögat, men det känns tämligen uppenbart att Zlatan Ibrahimovic är en spelare och en personlighet med ett ego stort nog att ha sin egen gravitationskraft. Inget fel med det nödvändigtvis, samma kan sägas om många stora spelare.

Visst går det att ifrågasätta hur andra spelare i Man Utd kommer hantera ett sådant ego. Samtidigt är inte ledande karaktärer i laget, som Wayne Rooney och Michael Carrick, direkt ovana vid att samsas med stora egon – Cristiano Ronaldo är onekligen Zlatan Ibrahimovics like i det avseendet.

Det kan bli problem, men behöver inte bli problem. Detsamma kan man kanske säga om Zlatan Ibrahimovic själv. Han är väldigt van vid att vinna, och har vunnit ligan nästan varenda säsong under sin långa karriär. Sannolikheten att detta håller i sig med Man Utd är förhållandevis låg, hur hanterar hans ego och vinnarskalle det?

Men Zlatan Ibrahimovic värvas helt säkert också mycket just för sitt ego och för sin vinnarskalle. I det avseendet kan han visa sig bli en symbol och förebild för Man Utds yngre spelargeneration, en levande demonstration av vad som krävs för att prestera på den allra högsta nivån i form av attityd och förberedelser.

Det finns en gammal skröna från när Man Utd värvade Eric Cantona. Alex Ferguson sin vana trogen tog med alla spelare han köpt ut till mittcirkeln på Old Trafford, bad dem titta sig omkring och frågade dem därefter om de var stora nog att spela för Man Utd.

Eric Cantona sägs ha tittat sig omkring uppskattande, vände sig därefter till Alex Ferguson och svarade att frågan inte så mycket var om han var stor nog att spela för Man Utd, utan om Man Utd var stora nog för att ha honom som spelare för klubben.

Vilket låter som något Zlatan Ibrahimovic skulle kunna säga.

Peter Hyllman

Claude Puel visar att Southampton alltjämt har sitt glada barnasinne kvar

Det kan inte råda någon tvekan om att Southampton har hanterat en besvärlig situation på ett bra sätt. Sedan Ronald Koeman beslutat sig för att flytta till Everton stod Southampton inför ännu en sommar och ännu en säsong med stora förändringar både på managerposten och i spelartruppen.

Southampton har överraskat oss förut med sina framsynta anställningar till managerposten. Många upprörda röster hördes när Nigel Adkins fick sparken och Southampton istället anställde Mauricio Pochettino. Många var skeptiska när Southampton annonserade att Ronald Koeman skulle bli Pochettinos ersättare.

Båda dessa anställningar skulle visa sig bli väldigt lyckade, och både Pochettino och Koeman har på samma gång stärkt sina respektive varumärken och gått vidare till förmodat större uppdrag. Claude Puel, som Southampton idag presenterade som sin nye manager, känns på samma sätt som ett inspirerat val.

Puel har under många år betraktats som en av de mest framstående tränarna i Ligue 1. Hans tränarbana startade i Monaco, för att sedan fortsätta i Lille och därefter Lyon. Men kanske är det först och främst hans tid i Nice som övertygat Southampton, en klubb han på fyra år lyft från 17:e till fjärde plats med en av de minsta lönebudgetarna i den franska ligan.

Detta måste naturligtvis framstå som frestande för en klubb som Southampton som i Premier League omgärdas av ett stort antal betydligt mer resursstarka klubbar. Southampton nosar i nuläget Champions League-platserna i hälarna och en förhoppning är helt säkert att Claude Puel ska kunna lyfta Southampton det sista steget.

Frågan är om inte valet föll på Claude Puel huvudsakligen av ett annat skäl, nämligen för dennes utmärkta facit att utveckla och spela unga spelare i sina respektive lag, och Southamptons vilja att återkoppla till sin egen tradition av att framgångsrikt bygga sina lag runt sina egna akademiprodukter.

Det går inte att ifrågasätta att Ronald Koeman gjorde ett väldigt bra jobb i Southampton, under en tid av stor spelaromsättning. En sak han däremot aldrig riktigt gjorde under sin tid i klubben var att verkligen ge unga spelare chansen i samma utsträckning som sina företrädare. Helt säkert är detta något Southampton nu vill adressera.

Southampton hoppas helt säkert att Claude Puel kan betyda samma sak för deras unga, lovande spelare såsom Harrison Reed, Matthew Targett, James Ward-Prowse, Jake Hesketh med flera, som han gjorde för bland andra Eden Hazard i Lille och Alexandre Lacazette i Lyon.

Claude Puel är i själva verket bara en del i vad som framstår som en större ungdomsstrategi i Southampton. Till coachteamet har Southampton sedan tidigare anställt Eric Black och Pascal Plancque, två coacher med mycket högt renommé vad gäller att arbeta med att utveckla unga spelare tekniskt såväl som taktiskt.

Les Reed, Southamptons VD, betonar också vad han ser som Claude Puels och coachstabens främsta uppgift: ”The development of our young Academy players and delivering a pathway to the first team is key to the role. We were keen to appoint a coaching team who would also work closely with Martin Hunter and Radhi Jaïdi in accelerating the development of our youngsters.”

Det är en modig strategi. Det är också en riskfylld strategi. Men det är utan tvivel en strategi jag gillar. Framför allt för att den så tydligt är ägnad att utgå från vad som är Southamptons allra största styrka och deras absoluta fördel i Premier Leagues stenhårda konkurrens – Englands kanske allra bästa ungdomsakademi.

Det vore kanske orättvist att jämföra anställningen av Claude Puel i termer av kaliber med andra anställningar i Premier League inför den kommande säsongen, såsom Pep Guardiola till Man City, José Mourinho till Man Utd och Antonio Conte till Chelsea. Men det finns en fräschör över Southamptons anställning av Claude Puel som på sätt och vis saknas i andra anställningar.

Där dessa i hög utsträckning andas pragmatism och resultatfunktionalism avger istället Southamptons anställning av Claude Puel en mer principiell och visionärt förförisk doft.

Peter Hyllman

EM-kvartsfinaler och EM-tips

Då är EM framme vid kvartsfinalerna. Sju matcher återstår med andra ord innan vi vet vilka som till sist står där som europamästare. Det enda vi vet i nuläget är att åtminstone ett av finallagen garanterat kommer vara ett land som aldrig tidigare vunnit någon stort mästerskap.

De två stora sagorna i detta EM är utan tvekan Wales och Island. De går in i sin respektive kvartsfinal mot en på pappret betydligt bättre motståndare. Men fotboll spelas på gräs och vare sig Belgien eller Frankrike kan känna sig helt säkra på avancemang.

Men den största och på förhand mest intressanta matchen i kvartsfinalerna är utan tvekan den mellan Tyskland och Italien. Smått otroligt nog har Italien aldrig förlorat mot Tyskland i ett mästerskap, vilket de måste vara tämligen ensamma om att kunna säga.

Annars får man sammanfatta det med att säga att alla åtta lag i kvartsfinalerna är här på egna meriter. De var samtliga bättre, eller allra minst lika bra, som sina motståndare i åttondelsfinalerna. Av de som åkte ut då är det bara Kroatien som skulle kunna säga att de möjligen förtjänade bättre.

POLEN v PORTUGAL
Två lag som båda prioriterar försiktighet i sitt spel. Portugals match mot Kroatien blev inte precis någon fotbollsfest, och mycket talar för att det här blir en match med en liknande matchbild. I mina ögon kan det här bli en match vars utfall handlar om vilket lag som har flest matchvinnare, och där har Portugal en viss fördel.

WALES v BELGIEN
Tillbaka till en betydligt mer välbekant matchbild för Wales. De hade svårt att övertyga mot Nordirland då de själva tvingades hålla i taktpinnen men mot Belgien kan de räkna med precis en sådan matchbild som de har lagt upp hela sitt spel runt. Belgien är favoriter men deras akilleshäl är hur de sköter defensiven mot ett Wales som kommer hugga på minsta lucka.

TYSKLAND v ITALIEN
EM:s förmodligen bästa offensiv möter EM:s utan tvekan bästa defensiv. Vilket jobb Antonio Conte har gjort med Italien, som onekligen får bekänna färg i detta slutspel. Italien spelade stundtals ut Spanien i åttondelsfinalen men ställs nu mot en betydligt bättre motståndare. Men ska Tyskland vinna måste de bli mer effektiva i sin offensiv.

FRANKRIKE v ISLAND
Det jublades i Frankrike när Island eliminerade England. Det är knappast säkert att det jublas efter den här matchen. Island kan bara upprepa sin matchplan mot Frankrike, vi vet hur det kommer se ut. Frankrike har inte imponerat särskilt mycket mer än England när det gäller att bryta ned motståndarförsvar, och Island har alla möjligheter att frustrera också dem. Känslan är ändå att här blir nog tillfället lite för stort för mästerskapsovana islänningar.

:::

EM-TIPSET:

55p: AnfieldGlory
52p: Peter Hyllman
49p: Fred Edvinsson
48p: Fotbollsexperten (COYS!)
47p: Bustheller, OtbaG, Hampus

46p: Oijennus
45p: Rommelman
43p: Erkie, Djengiz, #WelcomeVardy, Erik Larsen, Nollbollkoll, Chelsea4ever
42p: Jonash, SambaKenneth, Vringhed
41p: BarclaysggmuBpl, Viktor Hällegård Stark, Guy, Linhem, Ddopeasfuck, Juliusramberg, TwistedTurns

40p: Trellehulla, Marcus E, Vatreni, Wengerout, TomBlueMoon
39p: Ohlssonlfc, Jonasarsenalfan, Chelsealimpan
38p: Linus Hejdenberg
37p: FirstDivisionNHLSerieA1955, Pelle
36p: Pontusbn, RickardT, Adam_777, Lehu

35p: Joakim Eriksson, Victor Sundahl
34p: HenkePeh, Erik Ponty Ellborg Hansson, Linusgrunr, SimJiv
33p: Pejlaen
32p: SugarOi
31p: Muz
30p: BishopsBlaize, WHUFC
29p: PROE

Peter Hyllman

Riv skiten och bygg nytt! England behöver total omstart i valet av ny förbundskapten

Det är en jämförelse som ligger väldigt nära till hands så klart, och Gary Lineker såg till att göra den med brutal tydlighet. ”Italy: decent players, not great players. Brilliantly coached. Tactically astute. Every player perfectly drilled. Belief in plan and system. England: decent players, not great players. Poorly coached. Tactically inept. Every player perfectly confused. No belief in plan or system.”

Det är en beskrivning som, även om den kanske inte är hundraprocentig, Italien har onekligen några spelare i riktig världsklass i sitt försvar, närmast är att betrakta som ett lustmord på den engelska landslagsledningen, och på Roy Hodgsons tid som förbundskapten och insats i samband med detta EM. Den sammanfattar, i två tweets, varför England gör fiasko i ännu ett mästerskap och varför England ännu en gång måste hitta inte bara en ny förbundskapten utan också ett eget spel.

Idén att de engelska spelarna är bortskämda, överbetalda primadonnor som inte bryr sig är återkommande invektiv från media och framför allt fans varje gång England misslyckas i ett mästerskap. Detta är en ren latmansdiagnos. De kan kritiseras för att sakna skickligheten, kritiseras för att inte kunna hantera pressen eller de krav som ett mästerskap för med sig, men de kan inte rättvist kritiseras för att inte kämpa eller för att inte bry sig. Spelare som inte bryr sig reagerar inte som de engelska spelarna gjorde under och efter gårdagens match.

Vad som saknas, och vad som har saknats under en längre tid, är professionalism, organisation och en långsiktig plan från den engelska förbunds- och landslagsledningen. Ingen förväntar sig mirakel. England har inte spelarmaterialet att kunna förvänta sig att komma hem med guldmedaljer från mästerskapen. England har däremot utan något som helst tvivel spelarmaterialet att kunna prestera betydligt mycket bättre än vad de faktiskt normalt sett gör i mästerskapen.

Engelsk landslagsfotboll har istället låtit sig styras av modenycker. Tanken bakom Englands spelidé är inte djupare än att man har tittat på de senaste mästerskapen, sett hur dessa har vunnits av Spanien och Tyskland, och därefter dragit den inte alldeles skarpsinta slutsatsen att England därför ska försöka spela som dem. Detta kan låta lite slängigt beskrivet men är alltså uttalad policy i FA. Men det är inte någon policy som utgår från substansen i det egna spelarmaterialet, eller från någon förståelse för det långsiktiga arbete som ligger bakom Spaniens och Tysklands respektive spelidéer.

Roy Hodgson har fått rättvis kritik både inför och under EM för att ta ut spelare baserat mer på namn och klubbtillhörighet än på faktisk kvalitet, eller någon som helst tanke på kollektiv funktionalitet. Detta är han inte ensam om, det är snarare ett symptom som präglat engelsk landslagsfotboll i årtionden, allra minst tillbaka till 1980-talet. Men på samma gång är det på exakt samma sätt som FA under alla dessa år har tillsatt sina förbundskaptener. Där finns ingen som helst gemensam linje mellan besluten, istället har man gått på de namn som vid tillfället har varit de mest framträdande utan någon större tanke på vad de faktiskt skulle ha att bidra med.

Naturligtvis riskerar man falla i samma fälla igen. Men tänk om FA istället för att omedelbart börja fundera på specifika namn skulle ta arbetet och försöka formulera en långsiktig kompetensprofil för vilka egenskaper de skulle vilja se hos Englands förbundskapten – och först därefter ta ställning vilka namn som bäst motsvarar denna profil. Hur skulle i så fall en sådan kompetensprofil kunna se ut?

Engelsk spelidé. Englands landslag är ett landslag helt utan självförtroende och självkänsla. Så låg är självkänslan att man inte längre ens vågar försöka spela en engelsk fotboll. Nu finns det många förenklade klyschor om vad en engelsk fotboll egentligen är, men grundelementen är fart och ett rakt och direkt spel på mål, snarare än fokus på bollinnehav. Ett spel som sitter i de engelska spelarnas ryggrad som de känner sig trygga i. En engelsk spelidé innebär inte med nödvändighet att det måste vara en engelsk förbundskapten, men i alla fall någon som känner igen den engelska identiteten och vågar göra detta grundläggande ställningstagande.

Skicklig taktiker. England har i generationer varit handikappade av en slags indränkt Roy of the Rovers-mytologi. Fotbollen handlar i detta perspektiv inte så mycket om taktik utan om att kämpa, vilja och kriga och i slutänden så dyker den store ledaren, Captain Fantastic, upp och räddar dagen med ett bragdskott i bortre krysset. Och så levde de lyckliga i alla dagar. Men det är en saga och det var länge sedan någon saga slutade lyckligt för England. England har inte spelarmaterialet, och England har aldrig haft spelarmaterialet, att kunna gå ut på planen och spela ut sina motståndare. Ska England lyckas i ett mästerskap kan de alltså inte förlita sig till individer, utan på en taktik och lagorganisation som kollektivt lyfter dessa individer.

Up and comer. Går det verkligen att betrakta Englands förbundskapten som ett hedersuppdrag mot slutet av en lång och, eventuellt, framgångsrik karriär? Är detta något som snarare speglar den uppblåsta synen på sitt eget landslag inom FA och inom engelsk fotboll? Kanske är det istället ett jobb som bör ges till yngre och hungrigare förmågor som har huvuddelen av sin karriär framför sig. Wales gjorde något liknande med Mark Hughes, en av ytterst få etablerade och framstående brittiska tränare i Premier League för närvarande. Dessa tränare kommer per definiton ha svagare meritlistor än de äldre, men vad som ofta glöms bort med meritförteckningar är att de är ett mått på historisk, inte framtida, prestation.

Tydlig spelarpolicy. En förbundskapten måste rimligtvis ha en tydlig idé om vilka spelare som skall tas ut till landslaget, vilket förmodligen utgör de viktigaste beslut en förbundskapten över huvud taget har att fatta. Här har vi det väldokumenterade problemet i England där storleken på spelarnamnet ofta ges företräde framför spelarnas roll i laget och i truppen. En vettig utgångspunkt borde kunna vara att alla spelare som ska tas ut i Englands EM-trupp skall, om inte synnerliga skäl föreligger, under de senaste två-tre säsongerna ha spelat i genomsnitt 75% av matcherna i sina respektive klubblag, och på så vis få stopp för ofoget att låta spelare mer eller mindre utan speltid i de större klubbarna få agera ballast i landslagstrupperna.

Den sista punkten i kompetensprofilen är måhända ingen som är direkt kopplad till den person som faktiskt blir förbundskapten. Den tjänar mer som en bärande princip. Annars blir den stora och riktigt svåra frågan så klart vem, om någon, som över huvud taget motsvarar den här tämligen specifika och möjligen alltför omfattande kompetensprofilen.

Många namn har så klart redan nämnts. En rent spontan känsla är att Claudio Ranieri vore en tämligen perfekt kandidat för jobbet, med undantag då för den tredje punkten, att vara en ”up and comer”. Men de övriga tre punkterna kan han utan problem motsvara. Vill man ändå hålla fast vid samtliga punkter så blir självklart yngre namn, med sikte på att slå sig in i tränarbranschen, aktuella såsom Alan Shearer, Gary Neville med flera.

Av de namn som cirkulerat runt på sociala medier det senaste dygnet är Jürgen Klinsmann det som framstår som på samma gång mest intressant och mest realistiskt av de lite mer profilstarka namnen. Naturligtvis pratas det om personer som Tony Pulis, Sam Allardyce och Alan Pardew – men min känsla med dem är att det förmodligen bara kommer att bli variationer på vad vi redan har fått se med Roy Hodgson.

David Moyes? Onekligen ett val jag hade kunnat tänka mig. Men det brukar vara känsligt för skotska, walesiska och irländska tränare att ens till synes överväga det engelska förbundskaptensjobbet – så jag tror inte det är helt sannolikt.

Peter Hyllman

Englands förlust mot Island är ett gigantiskt fiasko, men ett ytterst väntat fiasko

Man måste inleda med att ge Island all den heder de förtjänar. De isländska spelarna genomförde en match närmast till perfektion, och de isländska spelarna var precis så laddade och hungriga som man kunde förvänta sig inför matchen.

Det är naturligtvis det största som någonsin har hänt i isländsk fotboll och det är så klart rörande även för oss som har haft möjlighet att överdosera på Leicester under den gångna säsongen. Man skulle vilja ta till de stora orden om bragdinsats, men saken är bara den att alla som såg matchen mot England såg också att det inte på något sätt krävdes någon bragdinsats av Island för att slå England.

Och det är kanske det som är mest upprörande med Englands underjordiska fiasko. Inte att de förlorade mot Island. Utan att England inte ens tvingade Island att höja sig till den absoluta bristningsgränsen av sin förmåga för att kunna besegra dem. Resultatet är så klart en isländsk bragd, själva prestationen var för dem en dag på jobbet.

Det går att orda om orsakerna till Englands förlust i evighet så klart. Men det räcker med att påminna sig vad man varnade för innan matchen. Englands spel är alldeles för långsamt. England har mycket boll men saknar helt en offensiv spelidé för hur de ska bryta ned ett organiserat motståndarförsvar. Allt detta visste vi skulle göra livet svårt för England mot Island.

Låt oss heller inte spela chockade över att det blev så här mot Island. Det här var i själva verket den fjärde raka matchen i detta EM där England spelar på just detta fullständigt idélösa och impotenta vis. England vann en enda match i detta EM, mot Wales, på tur och tillfällighet snarare än skicklighet. Det här var inte någon blixt från klar himmel.

Det kommer vara en evig diskussion var gränsen egentligen går mellan vad som är spelarnas ansvar och vad som är tränarens fel. Naturligtvis viker spelarna ned sig. Extra stort ansvar landar så klart på lagets ledande gestalter – Wayne Rooney, Harry Kane, Chris Smalling och Gary Cahill. Ingen spelare presterar som de är kapabla, och i andra halvleken mot Island var därtill gummibenen alldeles för tydliga på alla spelare.

De såg rubrikerna framför sig, de såg historien upprepa sig. Fast den här gången med isländska proportioner.

Men det är också förbundskaptenens uppgift att ge spelarna bästa möjliga förutsättningar att prestera sin bästa fotboll. Och här kan väldigt många frågor ställas till Roy Hodgson. Var det verkligen rätt spelare som togs ut i EM-truppen till att börja med? EM-truppen kändes i lika avseenden obalanserad som politiskt korrekt. Mark Noble, Danny Drinkwater, Andy Carroll, någon som helst yttermittfältare hade kunnat tillföra värde.

Ett framgångsrikt landslag spelar rimligtvis efter det egna spelarmaterialets styrkor. Inget lag visar kanske det bättre än Englands motståndare den här kvällen. Det finns helt enkelt inte tid att spela in ett system och i grunden ändra dessa styrkor. Men England har sedan flera år tillbaka slutat spela på sina egna styrkor och utifrån en egen spelidentitet, istället försöker man spela en fotboll som alla andra utan att riktigt ha kvaliteten att kunna genomföra den.

Men. När man har en spelidé som oundvikligen resulterar i att man står stilla framför ett välorganiserat motståndarförsvar med tio spelare bakom boll, och den enda försöket till lösning man verkar kunna hitta på är att lobba in bollar halvt på måfå i straffområdet – så skulle det ju kunna tänkas vara en god idé att då i straffområdet ha spelare vars spetskompetens faktiskt är att kunna attackera höjdbollar.

Men alla sådana spelare har Roy Hodgson lämnat hemma. Det är möjligt att det inte såg ut riktigt så i EM-kvalet, men i EM-kvalet möter man inte alltid det bästa motståndet.

Roy Hodgson tog onekligen sitt ansvar direkt efter matchen. Alternativt flydde han från ansvaret. Det är kanske en fråga om perspektiv. Hur som helst meddelade han direkt efter matchen att han avgick som förbundskapten för England. Och levererade ett uttalande med den innebörden som han omöjligen kan ha komponerat ihop under den korta stunden efter matchen, även om FA insisterade på att så var fallet.

Vad säger det egentligen om inställningen i ett engelskt landslag om dess förbundskapten inför en match mot Island har ett färdigkomponerat uttalande om sin omedelbara avgång i händelse av förlust? Vad säger det om det ledarskap som Roy Hodgson i så fall har bistått med?

Vem kommer att ta över som Englands förbundskapten? Vem kan egentligen ta över som Englands förbundskapten? Gareth Southgate, Gary Neville, Eddie Howe är namn som nämns. Det får bli en annan diskussion för en annan blogg, men den huvudsakliga idén borde rimligtvis vara att försöka hitta en förbundskapten som vågar låta det engelska landslaget spela en i grunden engelsk fotboll igen.

Om inte det blir konsekvensen efter att England precis har genomlidit vad som måste beskrivas som ett av Englands värsta fiaskon någonsin, och det finns ett gäng att välja mellan, så lär det kanske aldrig ske igen.

Englands förlust mot Island är förvisso ett stort fiasko, men förlusten var för den sakens skull inte det minsta oväntad. Det gör inte fiaskot mindre. I själva verket gör det fiaskot om möjligt ännu större.

Liksom det gör Islands bragd större.

Peter Hyllman

England och Island gör upp i det fjärde torskkriget

Torsk är temat när England och Island gör upp i den allra sista av EM:s åttondelsfinaler. Vilket så klart låter olycksbådande. Inte minst för England kan tänkas som i betydligt större utsträckning än Island har det allra mesta att förlora i kvällens möte.

Torskkrigen (”The Cod Wars”) var en serie konflikter mellan England och Island mellan 1950- och 1970-talen. Kort och gott handlade konflikten om var de nationella gränserna egentligen gick ute på sjön och vilka som hade rätt att fiska torsk var. Någon väpnad konflikt var det aldrig riktigt fråga om, i alla fall inte på nationsnivå, men däremot går det att beskriva som ett handelskrig.

Det gemensamma mönstret i dessa konflikter var att Island gick segrande ur dem alla. Det hjälpte så klart att Island kontrollerade en strategiskt viktig militär sjörutt under det kalla kriget och kunde spela det kortet som ett tämligen klassiskt ”get out of jail free”-kort.

Ikväll, i franska Nice av alla ställen, brakar alltså det fjärde torskkriget loss mellan England och Island. Men om man i de tre tidigare upplagorna stred om torsken så strider man den här gången om att slippa bli torsk.

Fotbollmässigt finns många släktdrag mellan England och Island. Island skiljer sig på så vis inte från Sverige eller övriga nordiska länder. Det är den engelska fotbollen man har matats med i TV sedan barnsben. Taktiskt är det från England man har hämtat sina mesta idéer och influenser. Att möta England är med andra ord ungefär som att möta en storebror eller förebild.

Om det är en stor match för England så är det med andra ord en enorm match för Island. Som spelarna själva har beskrivit saken så har de redan uträttat storverk i detta EM. Men skulle de lyckas besegra England ikväll så har de gjort sig själva odödliga och för alltid skrivit in sig själva som hjältar i de isländska sagorna.

Lars Lagerbäck är redan en hjälte på Island. Och som Roy Hodgson på samma gång insiktsfullt och med glimten i ögat påpekade under gårdagens presskonferens så är det betydligt mycket mer sannolikt att Lagerbäck får en staty på Island än att England reser någon staty över Hodgson. Kraven och förväntningarna är naturligtvis väsensskilda.

Lagerbäck själv framstår inte som överdrivet ängslig inför matchen, vilket man heller inte förväntade sig. Han lyckades med konststycket att vara dryg på ett ändå ödmjukt sätt genom att konstatera att han hittills på sex matcher aldrig hade förlorat mot England. Undviker han en förlust i sitt sjunde möte så spelar Island kvartsfinal mot Frankrike.

Den surmulne skulle så klart kunna påpeka att Lars Lagerbäck å andra sidan heller aldrig har besegrat England i ett mästerskap, eller för den delen ens mött England i ett rent utslagningsformat. Eller att Lagerbäck i sina tidigare sex matcher onekligen har haft tillgång till ett spelarmaterial som i flera avseenden var att betrakta som jämlikt med England.

Men den enkla omständigheten är snarare att Lars Lagerbäck har alla skäl att vara optimistisk inför kvällens match mot England, och väldigt få skäl att känna någon större ängslan. Hans Island är konstruerat för att kunna hantera just precis en sådan matchbild vi kommer att få se ikväll, med Island i ett väldigt lågt liggande och välorganiserat försvarsspel, försvarandes utåt.

England är å sin sida inte på något sätt konstruerat för att kunna hantera den matchbild vi vet att vi kommer att få se. England har i tre matcher i rad misslyckats med att bryta ned Ryssland, Wales och Slovakien. Tillfälligheter snarare än skicklighet gav målen mot både Ryssland och Wales, och mot Slovakien uppvisades en närmast total offensiv impotens.

Fjärde gången gillt för England med andra ord. Både vad avser inbördes möten i de så kallade torskkrigen och vad avser förmågan att framgångsrikt och med emfas faktiskt lyckas bryta ned ett organiserat motstånd. Om vi hade lyssnat på Roy Hodgson och Gary Cahill efter matchen mot Slovakien så var det mest tillfälligheter att England inte gjorde mål och att nästa motstånd minsann skulle få sota för det.

Men sådant är naturligtvis struntprat. Det är definitivt inte något prat som lär vare sig imponera eller skrämma Island eller Lagerbäck. Om något är det ett prat som borde lugna dem och istället oroa dem som följer England och hoppas på dem, för om de som leder laget tror att det bara var tillfälligheter som höll dem mållösa mot Slovakien så tyder inte mycket på att de skulle ha lärt sig något av det.

Vad är det England bör ha lärt sig från mötet med Slovakien? Jo, ett par saker som de misslyckades kapitalt med i den matchen:

Spela snabbt, vänd spelet. Det kommer inte ges många chanser att spela mot ett icke-samlat isländskt försvar, men de chanser som uppstår måste tas vara på. Spelet mot Slovakien var alldeles för långsamt och omständigt, England spelade helt utan någon ”sense of urgency”. Ett samlat och centrerat isländskt försvar kan dras isär genom att vända spelet från kant till kant med så få passningar som möjligt, ett jobb som klippt och skuret för Wayne Rooney.

Utnyttja kanterna. Vad sa vi inför turneringen? Jo, att England skulle komma att få problem med att själva vara alltför centrerade i sitt spel mot lågt liggande, centrerade motståndarförsvar. Föga förvånande, precis så har det blivit. Inte minst mot Slovakien där England visade sig alldeles för dåliga på att utnyttja de förhållandevis fria kanterna. Givet de spelare Roy Hodgson inte har tagit med i EM-truppen så är det ytterbackarna som får ta det här jobbet.

Spelare i straffområdet. Mot Ryssland, i halva matchen mot Wales, och i stora delar av matchen mot Slovakien, brottades England med samma problem att de fick in för få spelare i motståndarnas straffområde. Istället för som mest en eller två spelare behöver de få in fyra-fem spelare som attackerar det isländska målet. Dags således för Roy Hodgson att spela två anfallare framför det sedan tidigare beprövade diamantmittfältet.

Spelmässigt känns det som om matchen mellan England och Island har alla förutsättningar att bli jämn. Island kommer försvara sig lågt och centrerat, och inte bry sig överdrivet mycket om det egna bollinnehavet, under hela gruppspelet låg man runt 30% i eget bollinnehav. Islands baserar sitt spel runt att vara svåra att besegra, något som inte kommer att förändras ens om de hamnar i ett tidigt underläge, förrän som tidigast i matchens slutskede.

England saknar å sin sida den offensiva idén eller kvaliteten att kunna veta att de förmår låsa upp ett sådant motståndarförsvar. Det vore frestande att ändå hävda att England borde kunna ordna detta i och med att de har mycket större rutin och erfarenhet från sådana här sammanhang. Men det är svårt att säga om ett land som under de senaste 50 åren endast har vunnit sex av sina 19 slutspelsmatcher i stora mästerskap.

Tre av dessa krävde dessutom antingen straffar eller förlängning. De enda tre lag England har besegrat under ordinarie matchtid i ett mästerskapsslutspel sedan 1966 är Paraguay, Danmark och Ecuador. Englands facit i den här typen av matchen skrämmer inget motstånd, och det här är också en match där all press vilar på Englands axlar.

Å andra sidan, och man får väl passa på att säga det medans det fortfarande är möjligt, så har ju ännu inte ett enda brittiskt lag åkt ut ur detta EM, annat än mot andra brittiska lag. Så det är väl upp till Island att sätta stopp för de brittiska lagens totala dominans av detta mästerskap.

Peter Hyllman

Dags för EM att gå in i skarpt läge

EM går in på sin tredje vecka. Hittills har 36 matcher spelats under EM, av totalt 51 matcher. Med andra ord, efter att 70% av matcherna i EM har spelats så är två tredjedelar av lagen fortfarande kvar i turneringen.

Men nu är det slut på sötebrödsdagarna. Det är slutspel och EM går därmed in i skarpt läge. Det är med andra ord vinna eller försvinna; slut på att oavgjort ska vara ett hållbart resultat för att ta ett lag vidare.

Utesluter det defensivt spel? Nej, inte direkt. Hittills under EM har det gjorts 1,92 mål per match, inte något svindlande facit precis. Men vi kommer få se disciplinerat försvarsspel också i slutspelet.

Wales, Nordirland, Irland, Slovakien och Island – alla fem länder som mer eller mindre överraskande har lyckats ta sig till slutspel, men som där kommer ställas mot tufft motstånd. De kommer inte överge taktiken som tagit dem till slutspel bara för att de nu befinner sig i slutspel.

Släpp inte in mål, hoppas på att kunna göra något mål på kontring eller fast situation. Spela på klockan! Straffläggning är kanske ett osäkert alternativ, men oddsen är bättre där än i öppet spel.

Cupfotboll dragen till sin absoluta spets med andra ord. Att inte förlora är imperativet. Och som vanligt är det upp till de större, bättre och spelförande lagen att visa att de är skickliga nog att nysta upp motståndets organiserade defensiv.

Något de har visat sig inte vara hittills under EM.

Det har muttrats om slutspelslottningen. England, Tyskland, Italien, Spanien och Frankrike på samma slutspelshalva är ju minst sagt svettigt. Andra halvan ser betydligt lugnare ut. Några tycker det där är orättvist, men det är så klart bara vad som sker när två av de där lagen misslyckas med att vinna sina respektive grupper.

Lottningen är “gjord” på förhand. Inget att klaga på där.

Hur går det i åttondelsfinalerna då? Mina tankar är som följer:

SCHWEIZ – POLEN. En på förhand tämligen öppen historia mellan två hyfsat jämna lag. Inget av lagen har varit överdrivet defensiva hittills under EM, Schweiz har varit lite öppnare både bakåt och framåt. Polen är möjligen det lag som har känts mest samspelat, och som gjorde en bra match mot Tyskland i gruppspelet. Liten fördel, Polen.

WALES – NORDIRLAND. Brittderby, mellan två lag för vilka slutspel i sig är en stor framgång. Wales är det till synes bättre laget men inte så mycket bättre att det här är en given match för dem. Wales är självklart favoriter här, men det ställer också andra krav på deras taktik än vad de har kunnat tillämpa under gruppspelet. Nu är de själva favoriter och ställs själva mot ett lågt motstånd.

KROATIEN – PORTUGAL. Lördagens höjdarmöte. Portugal har verkligen allt annat än imponerat hittills under EM och har ännu inte vunnit en enda match, mot förhållandevis svagt motstånd dessutom. Med gruppspelet bakom sig och med favorittrycket lättat på dem något kan de däremot verkligen ge Kroatien en match. Ett Kroatien som dock verkligen har imponerat under EM och framstår som en fullt möjlig slutsegrare. Kroatiens match att förlora.

FRANKRIKE – IRLAND. På pappret en förhållandevis enkel historia för hemmanationen. Men detta EM har visat att det sällan är riktigt så enkelt. Frankrike har knappast framstått som enastående på att bryta ned motståndarnas försvar hittills, och det blir mer av den medicinen mot Irland. Ett Irland som samtidigt inte är helt ofarliga framåt. I slutänden är detta ändå en match som Frankrike, i kraft av hemmaplan, bör kunna klara av.

TYSKLAND – SLOVAKIEN. Slovakien visade upp ett imponerande försvarsspel mot England, men nu ställs de mot en helt annan kaliber av offensivt motstånd. Tyskland har kanske inte framstått som allsmäktiga i gruppspelet men det kan vara värt att komma ihåg att det gjorde de inte i VM heller. Framför allt gäller dock för Tyskland att öka tempot i offensiven och framför allt visa större effektivitet än vad de gjorde mot framför allt Polen och Nordirland.

UNGERN – BELGIEN. Marginalerna har varit på Belgiens sida hittills i EM. Utmanövrerade i första matchen mot Italien slutar man tvåa i gruppen före förhållandevis svaga Irland och Sverige. Det placerar dem på en förhållandevis mycket lätt slutspelshalva och i åttondelsfinalen ställs man överraskande nog mot Ungern. Jackpot kan tyckas. Ungern har visat stort hjärta hittills under EM men här tar det slut.

ITALIEN – SPANIEN. En möjlig EM-final redan i åttondelsfinalen. Spanien imponerade stort under gruppspelet, minus då andra halvlek mot Kroatien där det såg ut som om man slog av på takten något. Det kan ha stått dem riktigt dyrt. Något dylikt kommer de inte ha råd med under slutspelet, där det kommer bli idel världsklassmotstånd. Italien gjorde en riktigt bra match mot Belgien, inte minst taktiskt, men har därefter inte gjort en centimeter mer än vad de absolut behövde göra. Svårbedömda.

ENGLAND – ISLAND. Slutspelets på förhand mest uppenbara matchbild. Lars Lagerbäck har inte förlorat en match mot England på sex möten, en bedrift han så klart kommer försöka upprepa med samma metoder som tidigare. England ställs för fjärde gången i rad mot en motståndare med i grund och botten samma taktik. De har inte lyckats luckra upp vare sig Ryssland, Wales eller Slovakien. Inte mycket talar för att de ska kunna luckra upp Island i någon större utsträckning.

Peter Hyllman

Brexits betydelse för Premier League vore principiellt olycklig men i praktiken begränsad

England och Storbritannien har alltid haft ett problematiskt förhållande till Europa. På samma gång en del av Europa men också väldigt pigga på att hävda sin särart och självständighet. Det ska idag dras till sin absoluta spets när Storbritannien går till folkomröstning om att lämna eller stanna kvar i EU, ett av världshistoriens främsta fredsprojekt.

EU är självklart inte något perfekt politiskt projekt. Byråkratin är omfattande och det går att ställa sig kritiska till dess demokratiska processer. Ändå är de politiska och framför allt de ekonomiska fördelarna att delta så omfattande att ett medlemskap vore att betrakta som självklart. Men vi lever i en tid där isolationism och främlingsfientlighet får allt starkare fotfäste i alla länder.

Dagens val står mellan två alternativ: Brexit eller Remain! Den fotbollsfråga som ligger närmast till hands är möjligen hur ett brittiskt beslut att lämna EU skulle kunna påverka Premier League.

En logik bakom EU sedan gammalt var att länder som handlar med varandra ytterst sällan råkar i krig med varandra. Efter två världskrig var krig något alla ville göra slut på. Alltså är EU i första hand inriktat på handel. Grundtanken har varit att skapa en gemensam marknad, utan tullar, och med fri rörlighet av kapital, arbetskraft och produkter.

Rent konkret skulle detta betyda för de engelska klubbarna att spelare med EU-nationalitet, som hittills har kunnat flytta fritt till Premier League vilket varit en kraftig motor i ligans utveckling, måste uppfylla samma krav på arbetstillstånd som nu gäller för spelare utanför EU. Det handlar i nuläget om en bit över 100 spelare, och skulle naturligtvis påverka framtida spelarrekrytering.

Men är detta över huvud taget sannolikt? Spelare som redan befinner sig i England kommer självklart inte deporteras. Skulle Storbritannien rösta för utträde kommer också utträdets villkor vara föremål för förhandling under flertalet år. Och givet att över hälften av all brittisk export går till EU så kommer brittiska politiker inte vara intresserade av krav som begränsar denna.

I EU:s intresse ligger naturligtvis att främja den fria rörligheten för sina medborgare. Deras förhandlingsposition kommer alltså vara att fortsatt ha så fri rörlighet av arbetskraft mellan Storbritannien och övriga EU-länder som bara är möjligt. Vare sig från brittiskt eller europeiskt håll kommer det alltså finnas något större tryck på att göra sådan arbetskraftsimport svårare.

Ett område av spelarrekrytering som däremot skulle kunna påverkas negativt är rekrytering av spelare mellan 16-18 år, det vill säga ungdomsspelare. Dessa har i allt större utsträckning börjat fylla upp de stora klubbarnas akademier och ungdomslag. FIFA har en regel som begränsar sådana värvningar, samtidigt som EU:s regler har tillåtit dem. Är inte England med i EU kan de inte längre dra nytta av EU:s regelverk.

Det är förvisso inte något som alla ser som dåligt. En sådan förändring borde ge ett betydligt större utrymme för brittiska spelare i de brittiska akademierna, och således ännu bättre utvecklingsmöjligheter för unga brittiska spelare. Det är också det synsättet som motiverar varför exempelvis John Barnes hävdade att ett brittiskt utträde, fastän han var emot det, skulle kunna vara bra för fotbollsspelarna.

Men det finns självklart goda skäl varför Premier League självt, tillsammans med samtliga av den gångna säsongens Premier League-klubbar, har uttalat sig starkt för att Storbritannien skall bli kvar i EU. Det finns helt enkelt inga fördelar med något utträde, det kan endast uppstå problem. Samtidigt säger det kanske sig självt att de som på något sätt arbetar på en europeisk och global marknad inte är de varmaste anhängarna av att isolera sig från denna marknad.

Men detta är ju inte verkligheten för den stora majoriteten som idag skall bege sig till valurnorna. Deras verklighet är en annan, och dem går det så klart att i högre utsträckning nå med skrämselbaserad nationalretorik runt det ytterst grumliga argumentet att allas våra liv på något sätt skulle bli bättre bara vi slipper beblanda oss med alla ”dom andra”.

En typ av argumentation som på samma gång anspelar på människans lägsta gemensamma nämnare och har väldigt lätt att vinna gehör då den effektivt spelar på farhågor och fördomar. Vi i Sverige känner naturligtvis igen just den typen av argumentation väldigt väl.

Peter Hyllman

Beslutet att utöka EM till 24 lag har visat sig vara rättfärdigat

Ett inte helt ovanligt fenomen när ett förslag eller ett beslut ska diskuteras är att formulera det helt svart-vitt och i termer av antingen-eller. De som är för ett visst beslut väljer att bara se fördelarna med beslutet. De som å andra sidan är mot beslutet ser bara nackdelarna. Åtminstone om man ska lyssna på vad de säger.

Väldigt få beslut är däremot så enkla och okomplicerade. Som Bartlet säger i ett avsnitt av West Wing: De enda beslut med ett så tydligt rätt och fel innefattar i stort sett alltid döda människor. Alla förslag har i själva verket både fördelar och nackdelar, och vilket förslag man föredrar är bara en fråga av hur man värderar och väljer mellan dessa fördelar och nackdelar.

Var det ett bra beslut att öka EM från 16 till 24 lag? UEFA fattade det beslutet för ett antal år sedan, på förslag från Michel Platini. Det är inte svårt att se de ekonomiska skälen bakom expansionen. En större turnering, med fler lag och fler matcher, innebär ökade intäktsmöjligheter från annonsintäkter, sponsorer och TV-rättigheter.

Ändå var det ett beslut som kritiserades och ifrågasattes. Många menade att det gamla formatet med 16 deltagande lag var optimalt, och att en ökning bara skulle leda till att urvattna mästerskapet. När vi nu snart är halvvägs genom detta EM kan det vara läge att sammanfatta och utvärdera argumenten för och mot expansionen.

Den negativa uppfattningen att turneringen skulle bli urvattnad har inte visat sig vara berättigad. Även de svagare lagen i turneringen är bra nog att kunna hävda sig i EM. Nordirland, Ungern och Island var exempelvis tre lag som många såg som slagpåsar. Ikväll kan alla tre av dessa lag vara kvalificerade till slutspel, ett av dem är det redan.

Istället kan vi se på det positiva för fotbollens utveckling att fler länder ges möjlighet att delta. Det är i grunden samma argument som har motiverat VM:s ständiga utbyggnad, men som fungerar ännu bättre för EM. De länder som deltar är inte för dåliga, snarare är värdet för fotbollsintresset i dessa länder värt något bara det.

Nackdelen med många länder i EM drabbar inte själva mästerskapet, utan den drabbar snarare kvalspelet. EM-kvalet pågår under närmare två år, men när mer eller mindre halva Europa deltar i EM blir EM-kvalet i många avseenden närmast överflödigt. För vissa länder lär det vara i det närmaste omöjligt att inte bli kvalificerade. Kanske kan det åtgärdas genom att de sju-åtta högst rankade länderna är direktkvalificerade till EM.

Ett annat påtalat problem med ett EM innehållandes 24 lag är formatet på gruppspelet. Gruppspelet omfattar totalt 36 matcher och pågår i drygt två veckor, men i slutänden är endast åtta lag eliminerade ur turneringen, vilket kan betraktas som rätt ineffektivt. Samtidigt är det inget som direkt säger att det måste vara mer effektivt än så.

Sex grupper om fyra lag i varje innebär dock att fyra av sex grupptreor också går vidare till slutspel. Det är ett system med både plus och minus. Ett plus kunde man känna inför den sista omgången där det i högre utsträckning än vad som normalt sett är fallet där två lag går vidare från gruppen fortfarande var helt öppet inför den sista omgången. Fler lag kunde fortfarande gå vidare.

Det negativa med att kunna gå vidare som grupptrea är att det också har uppmuntrat till betydligt mer defensivt spel. Oavgjort är helt plötsligt ett resultat som är mycket mer värt än i ett gruppsystem där två går vidare. Inte minst gick det att märka på de lag som vunnit en match i EM. Deras incitament att ösa på offensivt var därefter mycket ringa.

Och varje lag drabbas tämligen lite av svaga insatser. Sverige är så klart ett bra exempel på detta. Laget har hittills något turligt fått med sig en enda poäng och har på sina första två matcher inte haft ett enda skott på mål. Ändå går de in i sista omgången och behöver bara vinna en match mot Belgien för att ta sig vidare. Det är något med det som inte känns helt rätt.

Att de fyra bästa treorna går vidare skapar också märkliga situationer. Till exempel för Albanien som i och med vinsten i matchen mot Rumänien slutar trea men tvingas vänta ett antal dagar innan de vet om det var deras sista match i turneringen eller om de ska spela slutspel också. Nordirland hamnade i en liknande situation som dock reddes ut betydligt snabbare.

Finns det andra sätt att organisera gruppformatet i EM innehållandes 24 olika lag som skulle reducera dessa nackdelar?

En möjlighet vore att frångå fyrgruppsformatet och istället köra EM i åtta grupper om tre lag från vilka endast gruppvinnaren gick vidare. Det skulle definitivt öka spänningsmomentet redan i gruppspelet, samt eliminera en slutspelsomgång jämfört med nuläget. Nackdelen är att ett lag får vila per omgång, samt att sista gruppspelsmatchen riskerar bli helt betydelselös.

En annan möjlighet är att istället ändra till fyra grupper med sex lag i vardera grupp. Gruppspelet skulle i så fall innehålla fem omgångar vilket hade förlängt gruppspelet en vecka. Med två lag som går vidare från respektive grupp försvinner dock en slutspelsomgång. En fördel, kan man hävda, är att varje lag får spela två fler matcher.

Ett mästerskap med 24 lag är helt enkelt inte det mest praktiska antalet deltagande lag. Å andra sidan är det heller inte något stort problem. Jag tror ingen av oss skulle säga att nuvarande format på något sätt har direkt förtagit upplevelsen av detta EM.

Peter Hyllman

Slutsatser och spelarbetyg från Englands EM-gruppspel

Intet nytt under solen. Englands tredje match i detta EM följde mer eller mindre precis samma mönster som de två tidigare, och var ett mönster som därtill var väldigt lätt att förutse inför EM. England kontrollerar bollen och tar sig fram till planens sista tredjedel, där de totalt kör fast utan någon som helst idé hur de ska ta sig igenom ett samlat motståndarförsvar.

Solskenshistorien är så klart Wales, som alltså genom att utklassa Ryssland tar sin andra vinst i EM och slutar som gruppetta. Wales är, till skillnad från England, ett landslag med en väldigt enkel och okomplicerad spelidé. Ofta räcker det långt. Wales har nu deltagit i två mästerskap genom historien och tagit sig vidare från gruppspelet i båda.

Roy Hodgson hade så klart gjort sina omfattande förändringar i Englands startelva. Det var något som ifrågasattes och diskuterades inför matchen givet betydelsen av att vinna gruppen. Det är möjligt att det finns fördelar med att göra dessa byten som kommer märkas längre fram i turneringen, men det kostade England i den här matchen, och kan ha kostat dem förstaplatsen.

Nu blev det istället andraplatsen vilket betyder att England i åttondelsfinalen möter tvåan i Grupp F med Portugal, Island, Österrike och Ungern. Givet att det är ytterst osannolikt att Portugal slutar tvåa i den gruppen så är det kanske inte något katastrofalt utfall för England ändå. Men sedan, i en eventuell kvartsfinal, väntar troligtvis hemmanationen Frankrike.

SLUTSATSER FRÅN GRUPPSPELET:

(1) England saknar offensiv spelidé och trygghet. Roy Hodgson kan hävda att England har dominerat tre matcher i gruppspelet om han vill, de flesta kan se att det är en spelmässig illusion. Någon plan för hur England ska spela sig genom motståndarförsvaret och skapa målchanser finns ej, och förmågan att genomföra en sådan plan verkar begränsad. Spelarna saknar tryggheten och beslutsamheten, några spelare tar stressade avslut och andra spelare lämnar helst över avsluten till någon annan.

(2) Jack Wilshere var ett sentimentalt felbeslut. Wilshere fick chansen från start mot Slovakien. Han tog den inte. Det är inte hans fel. Han såg redan under första halvlek ut som en spelare ur fysisk form i avsaknad av speltempo, av det enkla skälet att han är en spelare ur fysisk form i avsaknad av tempo. Det kan inte rimligtvis ha kommit som någon överraskning för någon. Förhoppningen att Wilshere skulle kunna bidra med mer i detta EM än att kanske hoppa in en sista kvart i en match var rent önsketänkande.

(3) Daniel Sturridge fungerar bättre som impact-spelare, Wayne Rooney fungerar inte alls som impact-spelare. Har man följt Rooneys långa karriär vet man att det är ytterst sällan han lyckas göra något avtryck från bänken, han behöver spela från start för att verkligen kunna sätta sin prägel på spelet. För Sturridge verkar det nästan vara tvärtom. Han är skicklig på att förändra en matchbild som kört fast med sin oförutsägbarhet, men gör mindre avtryck, inte minst på grund av ett riktigt svagt beslutsfattande, när han börjar från start.

(4) Jamie Vardy bör ha spelat till sig startplatsen. Harry Kane verkar inte pigg nog eller ha självförtroendet att vara effektiv som anfallare i detta EM, likaväl som han har en olycklig benägenhet att gå ned i planen istället för att dra i djupled. Vardy är inte felfri, tvärtom såg vi mot Slovakien exempel på hur osynlig han riskerar bli mot lågt liggande motståndarförsvar. Men han drar i djupled vilket passar England bättre och i slutspelet kommer England i högre utsträckning möta motståndare som själva går framåt.

(5) Gruppformatet främjar rigid defensiv. Man ska inte klaga på att fler länder har fått plats i EM, resultaten visar att det har varit motiverat. Men formatet i gruppspelet där även de fyra bästa treorna går vidare har onekligen uppmuntrat till ett defensivt spel, oavgjort ökar i värde. Slovakien försökte över huvud taget inte anfalla mot England. Vilken enorm skillnad i matchbild om Slovakien faktiskt hade behövt vinna matchen, vilket de hade varit tvingade att göra om det bara varit två som gick vidare från gruppen.

:::

ENGELSKA SPELARBETYG FRÅN GRUPPSPELET:
(Berömlig: +++++, Underkänd: +, Ej betygsatt: -)

Joe Hart – (+++)
Fraser Forster – (-)
Tom Heaton – (-)

Kyle Walker – (++++)
Danny Rose – (+++)
Gary Cahill – (++)
Chris Smalling – (++)
Nathaniel Clyne – (++)
John Stones – (-)
Ryan Bertrand – (++)

James Milner – (-)
Raheem Sterling – (+)
Adam Lallana – (+++)
Jordan Henderson – (+++)
Eric Dier – (++++)
Jack Wilshere – (++)
Ross Barkley – (-)
Dele Alli – (++)
Wayne Rooney – (+++)

Harry Kane – (++)
Jamie Vardy – (++)
Daniel Sturridge – (++)
Marcus Rashford – (++)

Peter Hyllman

Kan Roy Hodgson hitta både rätt taktik och rätt byten mot Slovakien?

Vi är ofta så resultatstyrda när vi ska försöka förstå fotbollslag och fotbollsmatcher. Det är naturligtvis sant att det i slutänden är resultaten som faktiskt spelar roll, men det är också ett sätt att tänka som riskerar leda till felaktiga analyser och framför allt felaktiga slutsatser.

Inte minst gäller kanske detta England i detta EM.

Reaktionen efter den första matchen, då England släppte in en kvittering i slutminuterna, var besvikelse och frustration. I farten glömdes förvisso bort att även om resultatet inte blev det önskade så var det en fotbollsmatch som England i stora drag kontrollerade och borde ha vunnit.

Reaktionen efter den andra matchen, då England gjorde vinstmålet i matchens slutminuter, var översvallande glädje. I farten glömdes förvisso bort att precis samma brister i lagets anfallsspel som var synliga i första matchen var i högsta grad framträdande även i den andra matchen.

Två helt olika resultat i de båda matcherna och två helt olika reaktioner efter matcherna. Men i grunden var det två prestationer av England som var väldigt likartade. Men inga felfria prestationer. Första matchen såg rätt taktik men fel byten. Andra matchen såg fel taktik med helt rätt byten.

Blir det tredje gången gillt för England och för Roy Hodgson mot Slovakien – rätt taktik med rätt byten?

Någon undrade stillsamt men kanske något retoriskt kort efter slutsignalen mot Wales, även med hänsyn taget till glädjen över det sena målet av Daniel Sturridge, huruvida det var något med Englands insats eller sätt att spela fotboll som faktiskt var bra i någon konkret mening.

England hade i någon mening tur som lyckades vända och vinna mot Wales, det var inte ett utslag av spelmässig briljans. Kvitteringsmålet är i själva verket ett inlägg på måfå som nickas ned av en motståndare till en offsidestående Jamie Vardy. En på i bästa fall hundra. Även vinstmålet kom lite ur ingenstans, om än skickligt genomfört.

Det var för den sakens skull inte bara tillfälligheter att England till sist vann. Roy Hodgson var i någon mening sin egen lyckas smed. England hade problem i första halvlek, och under hela matchen mot Ryssland, att få in spelare i straffområdet. I halvtid bytte han in två anfallare och såg till att överbelasta straffområdet.

Roy Hodgson kan inte utgå från att sådana svepande förändringar ska kunna ge resultat i varje match. Däremot bör han ha dragit lärdom av vad förändringen gav för effekt. Rimligtvis går Daniel Sturridge in i startelvan och rimligtvis blir det ett mer målinriktat spel än tidigare.

Gruppsituationen är något oklar för England. Fyra poäng på banken betyder att England mer eller mindre säkert är helt klart för slutspel. Frågan är bara om man går in i slutspelet som gruppetta, -tvåa eller –trea. Vinst mot Slovakien och England vinner gruppen. Om Wales inte vinner mot Ryssland slutar England etta vid oavgjort mot Slovakien, och tvåa bakom Slovakien vid förlust.

Att sluta etta är självklart inte oviktigt. Det ger med all säkerhet en betydligt mer bekväm lottning i åttondelsfinalen. Närmare bestämt trean i nästan garanterat någon av grupperna A (Albanien) eller D (Turkiet eller Tjeckien), med en minimal chans på trean i grupp C (Nordirland?). Att jämföras med att sluta tvåa och förmodligen ställas mot Portugal eller Österrike.

Det är alltså en match mot Slovakien som England behöver vinna. Samtidigt nås vi av rapporter att Roy Hodgson planerar göra omfattande ändringar i Englands startelva. Båda ytterbackarna kommer bytas ut och med undantag för Eric Dier sägs mittfältet bli helt nykomponerat.

Friskt vågat kan tyckas, men knappast hälften vunnet för den sakens skull.

Greg Dyke, mannen med det något olyckliga namnet, tillika FA:s avgående ordförande, passade nämligen på att sätta lite extra press på England och Roy Hodgson genom att något opåkallat börja prata om Hodgsons framtid efter EM, som ju är osäker i och med att kontraktet går ut efter turneringen. Frågan är alltså om Hodgson blir kvar eller ej.

Givet att Dyke själv avgår under sommaren är det så klart oklart vad han har att säga om saken. Hans uppfattning var dock att Roy Hodgson behövde ta sig till semifinal med England, eller möjligen spela bra men åka ut i kvartsfinal på typ straffar, lite beroende på vilka man mötte, för att kunna känna sig någorlunda säker på att få behålla jobbet.

Själv är jag så klart av uppfattningen att skulle England lyckas ta sig till kvartsfinal har de gjort ett bra EM, och allt längre än kvartsfinal är att betrakta som ren och skär succé. Men så heter jag ju heller inte Greg Dyke och är avgående ordförande för FA.

(Finns det något mer olyckligt namn än Greg Dyke? Det skulle väl i så fall vara Dick Van Dyke.)

Parallellt med Englands match spelar så klart Wales. Hur surt vore det inte för dem att efter den succéartade inledningen mot Slovakien, och därefter det sena förlustmålet mot England, inte ens ta sig till slutspel? Ryssland såg dock helt demoraliserat ut mot Slovakien, och det vore väl tusan om inte Wales skulle kunna nypa åtminstone en poäng mot dem.

Annars ser jag faktiskt fram emot att ikväll få ännu en chans att se EM:s hittills mest spännande spelare – Marek Hamsik.

Peter Hyllman

Vilka är det egentligen som blir förbundskaptener?

En vanlig synpunkt är att VM och EM är om inte det största så definitivt det finaste som går att vinna inom fotbollen. Givet den utgångspunkten kunde man tro att det var the best and the brightest som fick i uppgift att försöka vinna dessa titlar åt sina respektive landslag. Men så är inte fallet. Om något är det i själva verket precis tvärtom.

I detta EM finns nu 24 förbundskaptener. Endast sex av dem har vunnit någon form av titel under de senaste fyra åren. Tolv av förbundskaptenerna har å andar sidan inte vunnit en enda titel under de senaste tio åren. Återstående sex har över huvud taget aldrig vunnit någon titel över huvud taget.

Italiens Antonio Conte är en av endast tre förbundskaptener i detta EM som vid något tillfälle har vunnit någon av de fem stora ligatitlarna, och den ende som gjort det under de senaste sex åren. I betydligt fler fall har vi förbundskaptener utan några särskilt framstående meriter över huvud taget, och som inte heller befinner sig i den taktiska framkanten.

Klubblagsfotbollen är helt enkelt större än landslagsfotbollen. Det är där pengarna finns och det är där prestigen finns. Det är i klubblagsfotbollen en manager kan ta hand om de allra bästa lagen och få jobba med världens allra bästa spelare. Kvalitet följer pengar och prestige, och där har landslagen inte längre något att hämta – om de någonsin har haft det.

Vilka är det då egentligen som blir förbundskaptener? Grovt räknat skulle man kunna säga att det finns fyra olika typer:

De unga och hungriga. En typ av förbundskaptener är de som är relativt unga och nya i branschen, och som i brist på något annat stort jobb ser ett jobb som förbundskapten som ett sätt att skapa sig ett renommé som ska kunna leda till större jobb. I EM är kanske inte minst Belgiens Marc Wilmots och Nordirlands Michael O’Neill exempel på denna typ. Danny Blind i Holland följer ett liknande spår liksom Mark Hughes en gång i tiden gjorde med Wales. Ofta är dessa förbundskaptener tämligen fattiga på konkreta och praktiska erfarenheter.

De gamla och skröpliga. En annan typ av förbundskaptener är i princip den raka motsatsen, det vill säga de som har karriären i huvudsak bakom sig och som ett sista jobb eller hedersuppdrag tar över ett landslag. Här finns så klart många exempel. Vicente del Bosque, Fatih Terim, Anghel Iordanescu och kanske i någon mån Roy Hodgson är de mest uppenbara exemplen på detta i EM. Visst kan vi se liknande tidigare exempel med Fabio Capello, Giovanni Trapattoni, Guus Hiddink med flera.

De utstötta och trötta. Sedan har vi en typ av förbundskaptener som kan hänga ihop med de båda tidigare men som mer är de som har hamnat i någon slags yrkesmässig exil i klubbsammanhang, jobberbjudandena har helt enkelt sinat efter att ha misslyckats en gång för mycket i en eller flera klubbar. Ett sätt för dem att söka sig ut ur den exilen är att ta ett förbundskaptensjobb under tiden. Martin O’Neill i Irland känns det tydligaste exemplet i EM, men genom åren ser vi många exempel som Sven-Göran Eriksson, Claudio Ranieri med flera.

De förbundna. En fjärde typ av förbundskaptener är å andra sidan de som jobbar mer eller mindre exklusivt på den internationella arenan, med landslag snarare än klubblag. Inte sällan är detta kansliprodukter som har gjort sin karriär inom förbunden snarare än i klubbarna. Ett uppenbart exempel i EM är Tysklands Joachim Löw, som bara gjorde ströjobb innan han kom i den tyska landslagsorganisationen. Och så naturligtvis Lars Lagerbäck, nu i Island, tidigare i Sverige och Nigeria, vars enda tränarmeriter på klubbnivå dessförinnan var i som högst en svensk division två-serie. Den här typen av förbundskaptener hittar man annars ofta ambulerandes runt i afrikanska och asiatiska landslag.

Det där behöver så klart inte vara något problem. Att vara tränare för ett klubblag respektive ett landslag är i grund och botten helt olika kompetenser med uppdrag med helt skilda förutsättningar, och det är inte helt lätt att röra sig från det ena till det andra. Att vara förbundskapten, inte minst i samband med ett mästerskap, ställer krav på erfarenhet. Otaliga är exemplen där oerfarna förbundskaptener har planerat det praktiska kring ett VM eller EM helt fel, med ett misslyckat mästerskap som följd.

Naturligtvis finns det enskilda undantag från dessa fyra olika typer. Antonio Conte i Italien är ett självklart sådant i detta EM. En tränare som alltjämt är ung och befinner sig i sina mer eller mindre bästa år. Han kommer ta över Chelsea efter EM, så landslagsjobbet var bara något tillfälligt för honom. Varför han valde att ta det jobbet i det här stadiet av sin karriär är inte helt klart, han verkar i alla fall inte väldigt nöjd med det beslutet i efterhand. Men det gör honom helt klart annorlunda.

Konsekvensen av det beslutet är dock att Italien är det land i detta EM som har den kanske mest framstående och, på senare tid, mest och bäst meriterade förbundskaptenen. Det var en hel del som efter matchen mellan Italien och Belgien gärna kontrasterade Conte med Marc Wilmots, som då framställdes som dennes raka motsats, och där den taktiska disciplinen i de båda lagen var till synes väsensskild.

Frågan är så klart om detta är en fördel som kan ta Italien hela vägen till guldet i detta EM. Få om något lag, vid sidan av möjligen Spanien och Tyskland, och naturligtvis Island, har sett lika taktiskt sammanhängande ut som just Italien hittills i EM.

Peter Hyllman

Kan Southampton lyckas med sin fjärde raka succé på managerposten?

För att vara så här tidigt på försäsongen så är det mycket som redan känns klart och bestämt i Premier League. Man City, Man Utd, Chelsea, Everton – alla dessa klubbar har redan bestämt sig för sina nya managers. I andra klubbar som Arsenal, Tottenham, Liverpool med flera är det hugget i sten att deras respektive managers sitter som berget.

Där finns så klart några mindre undantag. Framför allt då vad avser Premier Leagues nykomlingar. Burnley kommer helt säkert hålla kvar vid Sean Dyche men i Middlesbrough har det funnits viss osäkerhet kring Aitor Karanka. Men det är framför allt i Hull där det råder stor osäkerhet om Steve Bruce blir kvar i klubben – men än så länge är han ändå kvar.

Den enda vakansen för närvarande, och kanske den enda vakansen som kommer uppstå i Premier League, är Southampton. En vakans som ju uppstod sedan Ronald Koeman tagit sitt pack och sitt pack och flyttat till Everton, en flytt till synes i sidled som rimligtvis bara kan ha motiverats av att Everton erbjöd Koeman större resurser och högre ambitioner.

Oavsett vad man nu har för uppfattning om Southamptons ambitioner så är det ändå en av de mer spännande klubbarna för tillfället i Premier League. En riktigt intressant spelartrupp med kvalitetsspelare på flertalet positioner, en klubb som är kvalificerat för europeiskt cupspel och som ett antal säsonger i rad har befunnit sig högt upp i ligatabellen.

Det är också ett lag som känns tämligen välutvecklat. Till skillnad från till exempel Everton är det ett lag som producerar mål och målchanser framåt utan att läcka bakåt. Till skillnad från till exempel Crystal Palace, West Brom och i någon utsträckning West Ham är det ett lag med välorganiserad defensiv som inte är tandlösa framåt.

Vid sidan av detta är en i alla avseenden välordnad fotbollsklubb. Något annat sätt finns inte på vilket Southampton hade kunnat klara av de senaste årens omfattande tapp av lagets nyckelspelare till andra klubbar utan att tappa märkbart i slagstyrka. I synnerhet samtidigt som man tvingats till åtminstone ett managerbyte. Sådant kräver planering och stabilitet.

Southampton är med andra ord en klok fotbollsklubb, kanske en av de mest genomtänkt och långsiktigt drivna klubbarna i Premier League. Det gör det särskilt spännande att se vem som kommer att ta över som manager i Southampton.

Blir det Frank de Boer? Utan tvekan det val som hade känts mest uppenbart på förhand. Ryktades till Everton och har uttryckt intresse för att komma till Premier League. När Everton gjorde ett annat val kändes det naturligt att de Boer istället siktade in sig på Southampton. Men enligt pratet runt klubben är inte detta något troligt alternativ.

Blir det David Moyes? Det är väl svårt att ta upp någon engelsk klubb som söker en manager utan att nämna Moyes för närvarande. Så pliktskyldigast får man fundera kring honom. Men det känns vare sig som något särskilt klokt eller troligt val. Southampton har spelat en fotboll under Mauricio Pochettino och därefter Ronald Koeman som inte riktigt stämmer ihop med den fotboll Moyes brukar leverera, även om några har gjort vissa jämförelser mellan framför allt Koeman och Moyes.

Blir det Andre Villas-Boas? Mer ett önsketänkande från min sida. Har gjort ett bra jobb i Zenit de senaste två säsongerna där han vunnit en rysk ligatitel och en cuptitel, samt tagit Zenit till slutspel i Champions League. Har erfarenhet från Premier League tidigare naturligtvis i både Chelsea och Tottenham, och har en fotbollsidé som vore väldigt spännande att se hur den skulle fungera med just Southampton.

Blir det Rudi Garcia? Det är åtminstone vad vadslagningsfirmorna för tillfället verkar tro. Det vore onekligen ett spännande val. Garcia har i första hand erfarenhet från fem år med Lille, med vilka han lyckades vinna Ligue 1 vid ett tillfälle, samt närmare tre år i Roma, där han slutade tvåa i Serie A. Uppvisar tre goda egenskaper som passar bra in i Southampton:

En god förmåga att spela in unga talanger vilket passar väl ihop med Southamptons framstående akademi. Ett riktigt gott öga på transfermarknaden där sådana som Radja Nainggolan, Kevin Strootman, Mehdi Benatia, Lucas Digne och Mohamed Salah sticker ut. Samt en positiv och offensiv fotbollsidé som kan uppskattas av Southampton. Har varit förhållandevis långvarig i alla sina tidigare klubbar.

Blir det någon annan?

Det var många år sedan, om någonsin, som Southampton befann sig i en starkare position än vad de gör just nu. Samtidigt är det också en avgörande situation och något av ett vägskäl för klubben. Med Southampton mer eller mindre intill det så kallade glastaket i Premier League-tabellen, och deltagande i Europa League, blir det väldigt viktigt att denna anställning görs rätt och blir bra.

Ett högt spel således. Positivt i sammanhanget är så klart att det knappast finns någon klubb i Premier League för närvarande som kan sägas ha lyckats bättre i sin managerrekrytering än just Southampton under de senaste fem eller tio åren.

Peter Hyllman

Var spelschemat storklubbarnas sätt att hämnas på Leicester och Tottenham?

Mitt i EM-febern så får vi en påminnelse om den säsong som väntar runt sommarhörnet. I onsdags var det den årliga fixture release-dagen i England då Premier League meddelade spelschemat för kommande säsong. Något som också utgör den första utgångspunkten för klubbarna att börja planera sina respektive säsonger.

Nu kommer det kanske komma vissa förändringar i det där spelschemat, som det ju alltid gör sett till krockar med cupspel och så vidare. Men det fungerar ju som utgångspunkt. Att sätta ihop spelschemat är en process som tar drygt ett halvår och kräver ett stort pusslande med alla tänkbara önskemål och särskilda omständigheter.

”Alla tänkbara önskemål och särskilda omständigheter” skulle ju kunna vara att de så kallade storklubbarna ville hämnas på Leicester och Tottenham för att ha gett dem på käften under säsongen som gått. För de hade verkligen inte tärningen på sin sida. Ja, jag skämtar, och bloggrubriken ska tas på det allvar den förtjänar.

Helt slumpmässigt är det inte och kan heller inte bli. Sådant ger så klart alltid upphov till både konspirationsteorier och urbana legender. Hur kommer det sig till exempel att Everton och Liverpool alltid (nästan) möts först på Goodison och därefter på Anfield? Eller att Tottenham nästan alltid får inleda säsongen på bortaplan?

I slutänden är det så klart så att alla lag kommer möta alla andra lag två gånger under säsongen, en gång på bortaplan och en gång på hemmaplan. Liksom alla lag helt säkert kan hitta både bra och svåra perioder under säsongen som helhet. Så det tjänar ju föga till att klaga. Däremot finns alltid några punkter att lyfta fram:

Fixtures

Värmekartan, eller vad man ska kalla den, är om jag har förstått det rätt skapad av Ben Mayhew på Experimental 3-6-1. Den är alltså tänkt att illustrera alla lags spelscheman baserat på bedömd svårighetsgrad, och i det avseendet förklarar den förhoppningsvis sig själv.

Leicester fick i princip tuffast tänkbara inledning på säsongen. Under sina första tio ligamatcher ställs man i fem av dessa mot Arsenal, Liverpool, Man Utd, Chelsea och Tottenham. Leicesters titelförsvar riskerar alltså få en skakig inledning. Å andra sidan är det en typ av matcher som Leicester trivdes med under den gångna säsongen, och nu har man flera av dem avklarade innan det europeiska cupspelet drar igång.

Tottenham hade inte riktigt samma tur med kombinationen av ligaspel med Champions League-spel. Tottenham har alltså dessa matcher direkt efter respektive Champions League-gruppmatch: Sunderland (h), Man City (h), Bournemouth (b), Arsenal (b), Chelsea (b) och Man Utd (b). Det programmet är liksom inte att leka med och Tottenhams spelartrupp och förmåga att hantera både England och Europa kommer sättas på hårda prov.

Man City har å sin sida en hyfsat tuff period under våren men om Pep Guardiola önskade sig en förhållandevis lugn inledning på sin tid i Premier League så blev han knappast besviken. Under de första 13 ligamatcherna, det vill säga fram till december, behöver han bara vid två tillfällen ta sig an någon av de förväntade toppkonkurrenterna. Det finns alltså goda möjligheter att bygga upp ett positivt momentum.

West Ham har en tuffare säsongsinledning med tidiga matcher mot Chelsea och Man City. Men det är perioden strax innan julfotbollen som borde ge Slaven Bilic gråa hår. Tottenham, Man Utd, Arsenal och Liverpool väntar i rad runt månadsskiftet november och december. Vilket så klart ställer frågan med vilket humör West Ham kommer gå in i julfotbollen med.

Arsenal brukar ju ha sina återkommande perioder under säsongen när de traditionellt sett brukar bestämma sig för att sätta sig själva i rabarberrabatten. November ser lite halvskakigt ut med matcher mot Man Utd och Tottenham, men inte tillräckligt illa för att kunna sätta käppar i hjulet. Perioden därefter dock, på båda sidor om årsskiftet känns som en typisk period under vilken Arsenal måste leverera. Mellan mitten av november fram till februari har Arsenal, vid sidan av ett annandagsmöte med Man City, endast matcher mot lägre rankat motstånd. Där har Arsenal snubblat förut, där får inte Arsenal snubbla den här gången.

West Brom kommer från en ganska knölig säsong och Tony Pulis är med viss rätt ifrågasatt på sin position. Men med de sex första matcherna av säsongen mot tämligen beskedligt motstånd så har Pulis alla chanser i världen att ge West Brom en bra start, och få mungiporna bland fansen på The Hawthorns att vända uppåt. Hur som helst kommer Pulis vilja säkra sitt nya kontrakt så tidigt som möjligt den här säsongen, för han vill inte befinna sig i nedflyttningsstrid inför de sista fem-sex omgångarna.

Everton är ett annat lag som kan veva igång säsongen på ett väldigt positivt sätt om man tittar på spelschemat. Man inleder förvisso mot Tottenham, men på hemmaplan, men därefter har Ronald Koeman sex klart vinnbara matcher i rad. Där finns alla chanser att hålla sig i toppen av tabellen en bra bit in på höstkanten och givet att Liverpools spelschema ser betydligt tuffare ut i början så kan det bli en riktig feelgood-atmosfär på Goodison Park.

Hull och Middlesbrough har onekligen drabbats av helt olika öden i detta spelschema. Det brukar ofta pratas om hur viktigt det är för nykomlingar att få en bra start på säsongen. Hull har å sin sida fått mer eller mindre värsta tänkbara med matcher mot Man Utd, Arsenal, Liverpool och Chelsea innan vi knappt ens har hunnit säga hej till september. Middlesbrough å andra sidan kan njuta av en förhållandevis vänlig säsongsinledning, men tittar nog rätt stressat mot säsongsavslutningen å andra sidan där de sista sex matcherna levererar Arsenal, Man City, Chelsea och Liverpool.

Peter Hyllman

Hjärta och vilja vann England matchen – men hur långt räcker det?

Det var stora ord av Gareth Bale inför matchen. Wales spelare spelar med mer hjärta och större passion än spelarna i England menade han, i ett tämligen uppenbart försök att psyka England.

Under en halvlek såg han ut att ha helt rätt. Wales gick in i halvtid med en 1-0-ledning och Englands spel såg tröttsamt, långsamt och andefattigt ut.

Men England skulle komma att vända och vinna matchen i andra halvlek. Men det var en vändning inte baserad så mycket på skicklighet eller taktiska genidrag, snarare var det en fråga om lyckliga tillfälligheter.

England visade just hjärta och vilja – och det vann dem matchen!

Det började redan vid sidan av planen. Om Roy Hodgson fick kritik efter första matchen för att ha varit alldeles för passiv så var han den här gången raka motsatsen. Två byten i halvtid, båda anfallare. Inget att förlora, allt att vinna.

Vågar man satsa så kan man vinna. Och även om bytena i sig inte innebär någon taktisk eller spelmässig revolution så kan de ändå skicka en elektrisk signal till spelarna på planen.

Och visst var det mer puls i England i andra halvlek.

Wayne Rooney drog igång tempot i betydligt större utsträckning än innan och valde att rikta farten framåt snarare än att ständigt och jämt söka Kyle Walker i sidled. Daniel Sturridge bidrog med ett helt annat driv och självförtroende än Raheem Sterling har lyckats med på tre halvlekar.

Jamie Vardy gjorde mål och tog arbetet. Även om spelet i övrigt bekräftade misstanken att Vardy får svårt att bli delaktig i spelet mot lågt liggande försvarsspel.

För all offensiv balans i den engelska EM-truppen är det ändå märkligt att se ett lag så i avsaknad av en offensiv spelidé. Även om spelet såg bättre ut i andra halvlek syntes egentligen inte någon annan plan än att skyffla in bollen i straffområdet och hoppas på det bästa.

En positiv skillnad var dock att England i andra halvlek hade fler spelare i motståndarnas straffområde. Man undrar vilka instruktioner Harry Kane har fått av Roy Hodgson, då han snarare verkar vilja komma och möta bollen istället för att utmana i djupled in i straffområdet som han snarare gör i Tottenham.

Daniel Sturridge har rimligtvis nu spelat sig in i startelvan, på Raheem Sterlings bekostnad. Harry Kane eller Jamie Vardy som striker är en öppen fråga.

Och en debuterande Marcus Rashford visade att Adam Lallana inte bör känna sig alltför säker på sin plats.

I och med vinsten mot Wales ska det mycket till för England för att de inte ska ta sig till slutspel. Men ska de ta sig längre i EM kommer det inte räcka med hjärta och vilja – de måste få ordning på sitt anfallsspel.

Och det mest beklämmande är att England i det avseendet verkar ha kommit till EM utan någon riktig plan.

Peter Hyllman

Wales och Gareth Bale skrattade först. Får England skratta bäst och sist?

England mot Wales idag alltså. Väldigt viktig match. Samtidigt en väldigt stor match, för båda parter. Men en match som genomförs i en positiv atmosfär vilket inte minst Gareth Bales lättsamma jargong indikerade. Han har med glimten i ögat både hävdat att Wales spelar med större stolthet, och att inga engelska spelare skulle platsa i Wales.

De franska EM-arrangörerna, tillsammans med UEFA får man förmoda, tänkte alltså ut i all sin klokhet att England mot Wales var en så kallad högriskmatch, samtidigt som de var till synes helt oförberedda på att England och Ryssland i Marseille kunde bli besvärligt. Det är högst oklart vad denna uppfattning egentligen grundades på.

Naturligtvis finns det en konkurrens och rivalitet i botten mellan dessa båda länder, men där finns å andra sidan heller inte det politiska arv som skulle finnas mellan England och framför allt Skottland och Irland. Men visst vill lillebror mer än något annat besegra storebror. Framför allt om det sker på den stora EM-scenen.

Och det märks ju att Wales trivs i lillebrorsrollen. Det är så klart tack vare den som Gareth Bale kan säga som han gör, i vilket annat sammanhang som helst hade sådana uttalanden sjunkit som en blyballong. Det är charmigt och roligt när det kommer från dem, men från det engelska lägret vore det närmast omöjligt att svara med samma mynt.

Hur stoppar man Gareth Bale?

Det är den fullständigt uppenbara taktiska frågan som England och Roy Hodgson rimligtvis brottas med. Wales liknar ju Sverige i mångt och mycket, ett i huvudsak tämligen medelmåttigt fotbollslag som dock förhöjs av en riktig superstjärna. England å andra sidan är snarare det omvända, väldigt många bra fotbollsspelare men kanske inte någon riktig superstjärna.

Mot Slovakien spelade Gareth Bale som anfallare, åtminstone innan Hal Robson-Kanu kom in på planen. Mot England lär vi få se honom i hans normala roll, det vill säga centralt bakom den ensamme anfallaren, förmodligen Robson-Kanu om han är hel och frisk. Bale kommer försöka hitta ytorna mellan Englands backlinje och mittfält.

Om England spelar som de gjorde mot Ryssland riskerar dessa ytor bli väldigt stora. Här återkommer vi till Roy Hodgsons beslut att endast ta med sig en enda defensiv mittfältare. Det är just i den här matchen som det beslutet kan komma att bita honom i rumpan. Mot Ryssland skapade England många chanser via de båda ytterbackarna, men Kyle Walker och Danny Rose kan behöva vara lite mer försiktiga den här matchen.

Kan England göra mål?

Den taktiska frågan är kanske inte riktigt lika uppenbar, men ändå en kanske lika central fråga för England i den här matchen. Den är inte minst aktuell sett till att lagets oförmåga i just detta avseende stod England mycket dyrt mot Ryssland, en match de borde vunnit och avgjort redan i halvtid. För att ha tagit ut en så offensivt balanserad EM-trupp så var England märkligt svaga och osynkade i sitt anfallsspel.

Roy Hodgson lär inte frångå ett enanfallarsystem mot Wales, det skulle göra ett redan tunt mittfält ännu tunnare och ge ännu mer ytor till Gareth Bale. Det borde innebära att Hodgson egentligen borde fundera på två saker inför dagens match: 1) Bör man behålla Harry Kane som anfallaren, samt 2) Ger man Raheem Sterling en ny chans?

Svaret på den första frågan känns självklart. Naturligtvis. Harry Kane har spelat till sig den platsen och möjligheten att kunna göra en svag match utan att omedelbart placeras på soptippen. Framför allt finns det ingen spelare på bänken som kan förväntas göra det bättre. Det vore en förändring som riskerar skapa mer oreda och förvirring än konkret nytta.

Den andra frågan är betydligt mer komplicerad. Raheem Sterling var inte bra mot Ryssland och har en tung fotbollsperiod bakom sig. Stundtals mot Ryssland, och det har varit fallet också i andra matcher under säsongen, kände man sig tvungen att undra om Sterling var något annat än snabb. Samtidigt är han den ende spelaren som naturligt kan bredda Englands spel, vilket kan vara ännu mer nödvändigt om ytterbackarna inte flyttar fram lika mycket som i förra matchen.

Jamie Vardy är inte särskilt effektiv i den rollen. Givet att Roy Hodgson behåller mittfältet intakt finns tre spelare som kan prövas i Raheem Sterlings position – James Milner, Daniel Sturridge och Marcus Rashford. För mig skulle valet stå mellan Milner och Sturridge, beroende på vilken balans som eftersträvas mellan offensiv och defensiv.

I övrigt gäller det för Roy Hodgson att lära sig av sina egna misstag från den första matchen. I synnerhet vad avser att bli mer aktiv i sin matchcoachning, och framför allt att ha en aktiv matchplan för olika scenarier. Mot Ryssland fick man mest intrycket att han hade planerat på förhand att byta in Jack Wilshere med en kvart kvar, oavsett vad som hände såväl innan som därefter.

Wales matchplan är på samma gång väsentligt mycket lättare. De vet mycket väl med sig att deras enda huvudsakliga kollektiva uppgift är att försvara sig tryggt och disciplinerat, och hålla England borta från det egna målet. I övrigt är spelidén att ge bollen till Gareth Bale och se vad som händer. Enkelt, men ofta effektivt, kanske inte minst i landslagsfotbollen.

Pressen är naturligtvis också betydligt mindre på Wales. Dels har de självklart lägre krav på sig till att börja med. Dels vann de sin första match, och har alltså redan en väldigt god chans att ta sig till slutspel. England befinne sig i en betydligt mer utsatt situation. Allt annat än en vinst mot Wales, och de kan befinna sig i en sista match mot Slovakien som de då är piskade att vinna. Inte någon rolig situation.

Inte att undra på att Wales och Gareth Bale kan tycka det är läge att psykas lite halvt på skämt med engelsmännen. Och inte att undra på att England, Roy Hodgson och Wayne Rooney svarade på detta med betydligt mer sammanbitna miner. Wales och Gareth Bale har definitivt varit de som har skrattat högst och framför allt först.

Återstår att se om det blir lillebror eller storebror som skrattar bäst och sist.

Peter Hyllman

Bättre defensiv i de mindre landslagen gör EM roligare och mer öppet

Då är den första gruppspelsrundan avklarad i detta EM. Och det får väl sägas ha varit en öppningsomgång med både fisk och fågel. Mest sura miner får man så klart över allt som sker utanför planen och arenorna. Fotbollen har i huvudsak varit både bra och i stora drag underhållande, med kanske några få undantag längs vägen.

Det tycker så klart inte Cristiano Ronaldo för tillfället som hade följande makalöst surbittra sak att säga efter Portugals 1-1 mot Island: ”They celebrated like they had won the Euro cup or something. That’s a small mentality. That’s why they’ll do nothing.” Detta omedelbart efter att han vägrat tacka de isländska spelarna för matchen.

Otroligt småaktigt så klart. Å andra sidan rätt skönt att han är sur och står för det.

Det är en öppningsomgång där en hel del förväntningar har kommit på skam, och där de förmodade storlagen har haft både bekymmer och stora besvär med väsentligt mindre motståndare. Frankrike mot Rumänien, England mot Ryssland, Tyskland mot Ukraina, Polen mot Nordirland, Österrike mot Ungern, Portugal mot Island – exemplen har varit många.

Det var många som var kritiska mot expansionen av EM, jag befann mig själv med i alla fall ena benet i det lägret. Argumentet var att kvaliteten på turneringen skulle vattnas ur genom att ta in flera mindre länder. Men lite får man ändå säga att den uppfattningen har kommit på skam. Det är länder som är bra nog att kunna konkurrera, och vars utveckling bara kan hjälpas av en större chans att delta i ett mästerskap.

För det har ju samtidigt skett en rejäl kvalitetsutjämning mellan de europeiska landslagen. Till stor del beror detta på att de så kallade ”blåbärslagen” helt enkelt har blivit betydligt bättre på att försvara sig organiserat och framför allt disciplinerat. Och det är så klart en kollektiv kompetens som även individuellt sett sämre spelare har alla möjligheter att ta till sig.

En sådan defensiv fotboll är av naturliga skäl ännu mer effektiv när det vankas landslagsfotboll än i klubblagsfotbollen. Eftersom de stora landslagen aldrig kan bli riktigt lika bra, framför allt inte offensivt lika bra, som de allra bästa klubblagen. Där finns inte samma koncentration av individuella stjärnor, och där ges inte samma tid att spela ihop laget. Offensiv fotboll i landslaget blir mer individuell, och därmed lättare att hantera för ett defensivt kollektiv.

Usch så tråkigt! – skriker då en del. Andra pratar om antifotboll, vilket är en term jag direkt avskyr i all sin förmenta elitism. Det rör sig så klart bara om olika former av fotboll. Och istället för att gnälla på de mindre länderna, som spelar efter sina förmågor och resurser, så får man kanske kräva mer av de så kallat stora ländernas anfallsspel, som sannerligen lämnar både ett och annat övrigt att önska.

Men det är inte Islands uppgift att spela en fotboll som gör det roligare och lättare för Cristiano Ronaldo. Hur mycket nu än han själv skulle önska det, eller hur mycket de som hoppas få se många mål av sina idoler tycker att de borde göra det.

Island, ja. Bäst i Norden skulle man kunna säga. Norge, Danmark och Finland är ju inte med i EM, och oavgjort mot Portugal slår onekligen betydligt högre än ett med tvekan oavgjort mot Irland. Islands chanser att ta sig till slutspel ser dessutom betydligt ljusare ut än Sveriges för närvarande, med inte minst Ungern kvar att möta.

Få tränare vet bättre hur man spelar efter sina förmågar och resurser än Lars Lagerbäck. Det är också vad som gör honom till en så skicklig landslagstränare för de något mindre nationerna.

:::

EM-TIPSET:

Ställningen efter första gruppspelsomgången – maxpoäng är 42p.

26p: AnfieldGlory
22p: Peter Hyllman
21p: Fred Edvinsson, OtbaG

20p: SambaKenneth
19p: Jonasarsenalfan, Vatreni, Bustheller
18p: Erik Larsen, Guy, Djengiz
17p: Fotbollsexperten (COYS!), ddopeasfuck, Jonash, #WelcomeVardy
16p: Pelle, Joakim Eriksson, Viktor Hällegård Stark, Rommelman, Linus Hejdenberg, Pontusbn, Erkie

15p: Chelsealimpan, Chelsea4Ever, Hampus, Linusgrunr,
14p: TwistedTurns, Lehu, Juliusramberg, Erik Ponty Ellborg Hansson, BishopsBlaize, FirstDivisionNHLSerieA1955
13p: Vringhed, TomBlueMoon, Nollbollkoll, SimJiv, Muz, Linhem, Adam_777, Wengerout, RickardT, Trellehulla
12p: Victor Sundahl, WHUFC, BarclaysggmuBpl, Ohlssonlfc
11p: SugarOi, Oijennus
10-p: PROE, Pejlaen, Marcus E, HenkePeh

Poängen är beräknade utifrån grupptabellerna på UEFA:s hemsida. Är rätt skeptisk till om de stämmer för Grupp A, där UEFA har Albanien före Rumänien, trots att Rumänien har gjort ett mål mer. Men det lär väl bli rätt i slutänden, och ställningen efter första grupprundan spelar kanske egentligen inte så stor roll.

Peter Hyllman

Godkänd första gruppomgång för de brittiska lagen i EM

Den första omgången i EM är över för de brittiska lagen, även om vi i denna kategori räknar in Irland, och man får väl säga att det har varit någon slags blandad kompott. Oroligheter utanför planen har kombinerats med blandade resultat på planen.

Först ut var Wales och i den matchen hände en hel del saker. Dels såg Gareth Bale tillsammans med Bryan Robsons och Nwankwo Kanus kärleksbarn Hal till att Wales blev det första brittiska lag någonsin att vinna sin öppningsmatch i ett EM. Dels blev Ondrej Duda den förste spelaren sedan en 17-årig Pelé att göra mål på Wales i ett mästerskap.

Succé för Wales med andra ord, men inte riktigt succé för England. Förvisso gjorde England en i stora drag bra match mot Ryssland, men man lyckades aldrig riktigt knocka dem och i slutminuten blev man också programenligt bestraffade för detta genom ett sent kvitteringsmål.

Har man inte ett bättre försvarsspel än England så måste man rimligtvis ta tillvara sina egna chanser betydligt bättre än vad England gjorde. Harry Kane hade en riktigt tung dag och hela fronttrion verkade märkligt otajmad och med uppenbara problem att förstå offsideregeln.

Den stora kritiken efter matchen mot Ryssland bör dock rimligtvis riktas mot Roy Hodgson, som åtminstone i mina ögon svarade för ett antal misstag som på den här nivån bara kan beskrivas som rena amatörmisstag. Det var på dessa misstag England tappade segern:

Att vara alldeles för passiv i matchcoachningen; där Hodgson väntade till en bit efter den 70:e minuten innan han gjorde minsta försök till ingrepp i matchbilden, och då först sedan England något oförutsägbart lyckats göra 1-0 på frispark.

Att byta ut Wayne Rooney; som var en av de absolut bästa spelarna på planen, är lagkapten och lagets ledarfigur, är en av få spelare med erfarenhet från mästerskap och sådana matcher England befann sig i, och som knappast såg mer trött ut än någon annan spelare.

Att inte utnyttja Rysslands uppflyttade positioner; Hodgson undlät att byta in en snabb anfallare – såsom Jamie Vardy, Daniel Sturridge eller Marcus Rashford – när Ryssland flyttade upp spelare i jakt på kvittering och stora ytor blottades bakom deras backlinje.

Nu ska inte allt målas i svart för England för den sakens skull. Oavgjort och en poäng mot Ryssland är ingen katastrofstart och det fanns mycket i spelet som gav skäl till optimism. Kyle Walker var magisk på högerkanten, Wayne Rooney bra på mittfältet, och Jack Wilshere visade att han fungerar som energiinhopp mot slutet av matchen.

Jobbigare blir det i så fall för Nordirland och Irland som båda har rätt svettiga uppgifter framför sig om de ska ta sig till slutspel. Nordirland stod emot bra under en längre tid mot Polen, bara för att i slutänden ändå förlora med 0-1, en förlust som knappast blir mindre kostsam av att kommande motståndare är Tyskland och Ukraina.

Ett energiskt spelande Irland kan dock gräma sig rätt rejält över att de bara fick med sig oavgjort från en match i vilken de i flera avseenden spelade Sverige av banan. Men lite likt England lyckades man bara med det fram till man faktiskt tog ledningen, sedan drog man sig lite tillbaka och blev överdrivet försiktiga i sitt spel.

En poäng blev det dock för Irland och förmodligen ökade deras hopp om att kunna snyta poäng också av Belgien efter att ha sett deras väldigt bleka insats mot Italien. Oavsett vilket, och det gäller så klart också Sverige, kan det vara så att Irland behöver vinna mot antingen Belgien eller Italien för att kunna ta sig till slutspel.

Inte precis någon lätt uppgift.

Slutspelsprognoser för öalagen

WALES – 70%
Har redan tagit en blytung trepoängare i öppningsmatchen, och det finns så klart viss chans att redan denna seger tar Wales till slutspel. En poäng till i någon av de två återstående matcherna borde i praktiken garantera slutspel för Wales. Den poängen har man alla möjligheter att ta både mot England och inte minst mot Ryssland.

ENGLAND – 60%
Visst, bara en poäng mot Ryssland i premiären. Samtidigt tog inte Ryssland heller fler poäng. England måste dock betraktas som favoriter på förhand mot både Wales och Slovakien, som inte någon av dem riktigt gav intryck av att ha ett försvarsspel som borde kunna hålla mot England. Men England måste visa större precision än de gjorde mot Ryssland.

NORDIRLAND – 10%
Det var en svår uppgift redan från början för Nordirland som gör sitt första mästerskap på 30 år. Och inte blev den uppgiften lättare av en förlust i första matchen. Mot Tyskland bör Nordirland rimligtvis var helt chanslösa. Vinst mot Ukraina på torsdag är alltså ett rent måste, och kanske räcker inte ens det till för slutspel. Långskott.

IRLAND – 20%
Räcker tre poäng till slutspel? Det är absolut inte säkert. Mycket talar alltså för att Irland måste vinna mot antingen Belgien eller Italien för att ta sig till slutspel i den här turneringen. Bäst chans har de förmodligen mot Belgien nu på lördag, ett Belgien som naturligtvis har många mycket bättre spelare men som verkar sakna lagbygget.

Peter Hyllman

England är Europas Stockholm

Det har varit tre minst sagt bråkiga dagar hittills under EM. Det har slagits, bråkats och kastats saker i Nice, i Lille och naturligtvis inte minst i Marseille där scenerna under flera dagar var minst sagt både tråkiga och tragiska. Matchen mellan England och Ryssland gick att förutse på förhand som en riskmatch, men även de lägst ställda förväntningarna skulle komma att infrias.

http://www.espnfc.com/european-championship/74/blog/post/2891011/euro-2016-fan-clashes-at-england-vs-russia-match-troubling-sign

Iain Macintosh, på plats i Marseille, bistår med en tämligen öppen beskrivning av allt som faktiskt skedde inför, under och efter matchen mellan England och Ryssland. Det är en bra beskrivning just för att den i så stor utsträckning håller sig till att vara just bara en beskrivning.

Det ska inte på något sätt stickas under stol med att England har sin beskärda del av genuina idioter som åker på sådana här mästerskap. Där finns så klart de som till stor del bara åker för att bråka och slåss, även om det är en mycket liten andel. En större grupp, om än fortfarande bara en minoritet, är dock benägna att uppvisa ett redan dåligt omdöme fördunklat av ett överflöd av testosteron och öl, upphöjt i mobbmentalitetens allt annat än begåvade beslutsfattande.

Men det finns väldigt goda skäl att fråga sig om den bild av engelska fans som än en gång drar skam över sig själva var särskilt nyanserad, eller till och med om den ens var ärlig i sin bevakning. Visst finns det historiska skäl att vilja misstänkliggöra engelska supportrar, inte minst i Marseille så klart, men här visade sig sanningen vara betydligt mer komplex än så.

Vad som skedde i Marseille var en soppa med i alla fall fyra olika grupper. De engelska fansen var en grupp. Men i soppan slängdes också fransk polis, lokala gäng i Marseille, och organiserade ryska huliganer. Och de engelska fansen skulle komma att befinna sig mitt i skottgluggen för alla tre av dessa grupper, med kaos som konsekvens.

Den franska polisen har minst sagt tagit i med hårdhandskarna, och tårgas har använts mer eller mindre urskiljningslöst. Men om polisens uppgift borde vara att försöka hålla läget så lugnt och avslappnat som möjligt så uppnår de med detta agerande egentligen mest raka motsatsen. Nu framstår de själva mest som överenergiska stridspittar som vill få användning för sina leksaker, utan att tänka på att när man behandlar människor som djur så kommer de till sist garanterat också börja bete sig som djur.

Kanske borde den franska polisen ha satsat lite mer på hederlig spaning än på mänliga män i uniform. För när hundratals ungdomar i lokala gäng ger sig ut på stan för att ge engelska fans på käften så är det svårt att förstå hur fransk polis för det första inte kan ha förutsett att något sådant skulle kunna ske, för det andra inte lyckades få någon som helst kännedom om dessa planer. Man vill tror att det bara är inkompetens för alternativet, att de bara inte brydde sig, är långt värre.

För naturligtvis är det så att lokala ungdomsgäng ser det som sport att mucka gräl med engelska supportrar. Inte bara engelska supportrar för övrigt, lokala ungdomsgäng attackerade polska och nordirländska supportrar också i Nice, och det är förmodligen ett mönster vi kommer få se under EM. Och det här att lokala gäng vill mucka gräl med tillresta bortasupportrar är så klart ett mönster vi inte heller är obekanta med i Sverige.

Organiserade ryska huligangäng är dock en helt annan sak. Det här är en grupp som enbart är ute efter att slåss, och som inte drar sig för att dra på sig engelska landslagströjor för att framstå som engelska fans. I slutänden krävdes det ändå en potentiellt livsfarlig situation på matcharenan efter slutsignalen, där ryska fans tjurrusade mot engelska supportrar, innehållandes kvinnor och barn, som tvingades fly i panik, för att börja ifrågasätta den rådande storyn om engelska fans som orsakade kravaller på Marseilles gator.

När man alltså tar ett gäng förmodligen något överförfriskade män i lämplig ålder på främmande ort så är det inte särskilt svårt att förutse den gruppens reaktion när den utmanas, provoceras och attackeras av lokala ungdomsgäng, angrips av ryska huliganer, och därefter känner sig både attackerade och inte så lite orättvist behandlade av fransk polis som åtminstone i den här gruppens ögon snarast tar gärningsmännens sida. Mobbmentalitet och manlig stolthet betingar ett utagerande och en våldsam motreaktion.

Det ursäktar måhända ingenting, men det borde rimligtvis fördela skuldbördan för det uppstådda annorlunda.

I stor utsträckning befinner sig engelska fans i Europa i ungefär samma situation som Stockholms fans gör i Sverige. En grupp fans med ett makalöst dåligt rykte som de till stor del genom åren själva har förtjänat, men ett rykte som också gör att de ofta beskrivs och granskas orättvist. Ett rykte som gör att de ofta blir utsatta för lokala gängs provokationer och attacker, ibland med rent tragiska utfall. Ett rykte som vid fler än ett tillfälle har gjort dem till måltavla för polisens övervåld. Deras supportrar kan slås ihjäl i andra städer och ändå går snacket i stugorna ute i landet om dessa förfärliga Stockholmsfans.

Det kanske de är i vissa avseenden, men långt ifrån alla av dem och långt ifrån alltid, och det finns en hel del annan förfärlighet bland andra grupper i andra städer också. Liksom vi nu ser i Marseille och i Frankrike. England är i det avseendet Europas Stockholm.

Nu hoppas vi på mycket kärlek under resten av EM. Kanske borde den franska polisen pröva det udda greppet att bjuda fansen på kanelbullar istället för tårgas. Jag är helt övertygad om att det omedelbart skulle sätta en helt annan atmosfär.

Peter Hyllman

Ryktet om Football League Trophys död är väsentligt överdrivet

Under fredagen blev det klart att från och med nästa säsong kommer 16 Premier League-klubbar delta med sina akademilag (eller om man hellre vill, sina B-lag) i The Football League Trophy, den cupturnering i vilken normalt sett klubbarna i League One och League Two deltar, en sorts undervariant av Ligacupen.

Därmed är The Football League Trophy död. Åtminstone verkar det vara uppfattningen hos de som närmast reflexmässigt motsätter sig alla initiativ till att låta Premier Leagues B-lag delta på jämn fot med övriga klubbar. Den strålande lilla turnering som är Football League Trophy har tydligen inte längre något värde om till exempel Southend tvingas möta Chelseas eller Aston Villas B-lag längs vägen.

Men är det verkligen så? Det är lite svårt att ta till sig varför så måste vara fallet givet att det här med att större klubbars B-lag deltar inte bara i mindre cuper utan till och med ordinarie seriespel inte på något sätt är ovanligt i andra länder, eller att större klubbars B-lag, C-lag och så vidare utan problem deltar i vanligt seriespel i en mängd andra idrotter.

Man kan fråga sig om det är någon slags prestige i bakgrunden. Att det på något sätt skulle ses som nedvärderande och ovärdigt att behöva spela tävlingsmatcher, och riskera förlora, mot andra klubbars B-lag.

Men det hela är så klart också större än så. Klubbarna längre ned i The Football League har under en längre tid känt sig styvmoderligt behandlade av Premier League. Publikintäkter, TV-pengar, akademier och utvecklingspengar – steg för steg har Premier League hävdat sina intressen på Football League-klubbarnas bekostnad.

Det är på sitt sätt förståeligt att dessa Football League-klubbar med den bakgrunden inte är särskilt sugna på att ställa upp som sparringpartners till Premier League-klubbarnas ungdomar. Allra helst om det samtidigt uppfattas som ett första steg och en slippery-slope mot att dessa B-lag också skall få börja delta i seriespelet.

Hela problemställningen hänger egentligen samman med två i grund och botten lika rimliga men motstridiga inställningar.

För det första perspektivet från storklubbarna som tillämpar en fullt rationell strategi i termer av ungdomsutveckling. Liksom en riskkapitalist inte vet vilka startups som kommer bli framgångsrika så investerar de i mängder i vetskapen att endast någon eller högst ett fåtal kommer visa sig lönsamma. Av 100 ungdomsspelare blir kanske som bäst en av dem världsklass, och i bästa fall tio riktigt bra spelare. Alltså samlar man spelare på hög.

För det andra perspektivet från klubbarna längre ned i systemet som menar att hela problemet har uppstått eftersom storklubbarna köper spelare, och dränerar de mindre klubbarna på deras talanger, utan någon konkret plan om att spela dem i a-laget, eller över huvud taget någon fungerande väg upp från ungdomslagen till a-laget. Man kan förstå inställningen att det är som att först bli örfilade och därefter ombes vända andra kinden till och snällt be om ännu en örfil.

Några öppna frågor uppstår som en följd.

Vore det i själva verket klokare och bättre för engelsk fotboll att lämna de unga talangerna kvar i sina respektive klubbar?

Är det egentligen ett effektivt utnyttjande av Premier League-klubbarnas resurser att över huvud taget ha akademier – vore det vettigare av dem, och bättre för engelsk fotboll, att fokusera på sina a-lag och lämna akademierna till Football League, och övriga klubbar runtom världen?

Den ständiga strategiska frågan – make or buy?

Naturligtvis finns ett stort sentimentalt värde i klubbarnas akademier, det känner jag av själv och det märker man så klart i all diskussion om fotboll. Det färgar samtalet. Och visst finns det få saker i den moderna fotbollen som känns lika bra som när en egen produkt får och framför allt tar chansen. Ändå är det kanske en fråga som bör ställas – även om svaret kanske blir olika för olika klubbar.

Hur som helst – jag reagerar inte så starkt på idén att Premier League-klubbarna kan ställa upp med B-lag i Football League Trophy. Å andra sidan har jag svårt att se problemet med att de skulle delta i seriesystemet också. Jag ser det inte riktigt som så negativt som kritikerna vill göra gällande, jag ser det definitivt inte som världens ände.

Tvärtom är det ett förslag som är bra för några utan att vara konkret dåligt för egentligen någon annan. Om man betraktar och värderar enbart det här förslaget för vad det är.

Samtidigt med reformen förändras formatet på turneringen. 64 deltagande klubbar delas upp i 16 grupper om fyra lag, uppdelade geografiskt från norr till söder. Lagen möter varandra en gång, och B-lagen kommer spela en match hemma och två matcher borta. Slutspelet sker därefter i form av enkelmöten med undantag för dubbelmöte i semifinalen.

Blir The Football League Trophy mer eller mindre intressant, mer eller mindre värd att vinna av beslutet – sett ur de mindre klubbarnas perspektiv? Jag ser inte det. Men jag är å andra sidan närsynt.

Peter Hyllman

England behöver en bra EM-start mer än kanske något annat lag

Då var EM igång. En förhållandevis oinspirerad invigningsceremoni följdes av en både nervös och ganska seg match. Frankrike dominerade matchen men i slutänden behövdes det något alldeles speciellt från Dimitri Payet, hemmahörande i West Ham, för att ge Frankrike den EM-premiär och den fredagskväll de verkligen ville ha.

Nu är det lördag och då är det dags för England att gå in i turneringen. Det gör man mot Ryssland i Marseille, i den sena kvällsmatchen. Förhoppningsvis har då tårgasdimmorna hunnit lätta. Fransk polis är på hugget i Marseille där det sägs att polissirener är det vanligaste förekommande ljudet. Det har varit oroligt bland fansen.

Lite påminns man också om den rätt kloka insikten att om man behandlar människor som djur så kommer de också börja bete sig som djur. Fransk polis balanserar på en slak lina mellan att å ena sida upprätthålla ordning och å andra sidan provocera fram det bråk de hoppas undvika. Naturligtvis är det också sport bland den lokala ungdomen att starta bråk med just engelska supportrar.

Detta sagt är det självklart ett gäng engelska supportrar som gör sig själva riktigt olyckliga därnere i Marseille. Och just under det här mästerskapet, med tanke på vilket orosmoln som faktiskt hänger över det, så känns det ju alldeles förbannat onödigt att slita uppmärksamhet och resurser till sådana här dumheter.

England mot Ryssland i öppningsmatchen alltså. Givet hur öppen den här gruppen faktiskt är så är det en väldigt viktig match. Båda de här lagen siktar på slutspel. En vinst ikväll vore förmodligen tillräckligt för att åtminstone i praktiken garantera ett sådant utfall. En förlust å andra sidan sätter det förlorande laget i en prekär gruppsituation.

Inte minst för England gäller det kanske att få en positiv start på EM. Det är ett ungt och orutinerat engelskt landslag. Framför allt är det ett England som likt så många gånger tidigare omgärdas av press, frågetecken och negativism. De mer än kanske något annat lag i den här turneringen behöver en bra start och lite medvind i ryggen för att kunna göra en bra turnering.

Inte minst eftersom den andra gruppmatchen mot Wales lär bli tuff nog för England som det är. De vill helt säkert inte befinna sig i situationen att ha förlorat matchen innan och veta med sig att de absolut måste vinna matchen mot Wales.

Många är självklart spända på hur England kommer formera sig. De flesta rapporter verkar tyda på att Roy Hodgson överger diamantmittfältet och återgår till sin vanligtvis föredragna 4-3-3-uppställning. De stora snackisarna på förhand är att Hodgson sägs peta Jamie Vardy och James Milner ur startelvan, för att ställa upp laget på följande vis:

Eng

Vilket, givet truppen som den nu faktiskt är utformad, känns som en förhållandevis vettig startelva. Mitt enda, ganska lilla, frågetecken är om James Milner möjligen borde starta istället för Dele Alli. Backlinjen känns given, och med den defensiva mittfältsbalansen i truppen så svag som den är så känns det vare sig bättre eller sämre att spela Wayne Rooney i den positionen.

Spelar England med en renodlad anfallare är det helt givet att Harry Kane har den positionen. Viktigast är dock att Raheem Sterling tar en av ytterpositionerna. Bör Sterling spela frågade sig några under gårdagen. För mig är det mer så att Sterling måste spela. Utan honom kommer England tappa bredden i spelet.

Nu är det hur som helst upp till bevis för England och för Roy Hodgson. Han har haft två mästerskap på sig där svaga insatser har kunnat ursäktas med att laget är nytt och ungt, och byggt för framtiden. Någon gång måste man dock också visa att arbetet faktiskt bär frukt. I detta EM måste England och Roy Hodgson visa att man faktiskt förmår producera resultat, och att man duger till inte bara i kvalspel utan också i mästerskap.

Surt prestigemöte mot Ryssland också. Ryssar och engelsmän är för närvarande inte helt förtjusta i varandra, och det har ju inte minst gett sig tillkänna inom idrotten, där det pågår ett slags kallt krig med dopingreglerna som det så här långt konventionella vapenslaget. Räkna med att Ryssland väldigt gärna ger England på käften.

Och hur går det för Wales mot Slovakien? Viktig match för dem också.

Peter Hyllman

Englandsbloggens EM-tips 2016

Då var det äntligen dags för EM-premiär. Under den närmaste månaden kommer vi ha vår dagliga dos av mästerskapsfotboll, med i genomsnitt två-tre matcher varje dag. En helt okej krydda till sommaren och ett sätt att fylla ut tiden inför kommande säsong.

EM-tips görs ju på alla håll och kanter i dessa tider. Det är inte normalt sett något jag brukar riktigt bry mig om, men någon gång ska vara den första så klart. Här kommer alltså mitt fullständiga EM-tips, och det enda jag hade tänkt mig göra annorlunda är att försöka göra det mer interaktivt.

Därför gör vi så att om 30 eller fler av er som läser bloggen väljer att bidra med era egna EM-tips i kommentarsfältet så utgår ett förstapris om 500 kronor till den vars tips ger mest poäng och därmed vinner. Utöver naturligtvis heder, ära och ständiga skryträttigheter.

(Praktisk info. Endast bidrag via kommentarsfältet under den här specifika bloggen tas emot. Bidragen måste senast vara postade innan avsparken i EM-premiären. Det går bra att vara anonyma. Mest praktiskt är om man har Swish, men det är ju bara aktuellt i efterhand för vinnaren. Tänk på att vara tydliga i era EM-tips, otydlighet eller mångtydighet betraktas som ett icke-tips.)

Hur beräknas då poängen för EM-tipset? Jo, på följande sätt:

GRUPPSPELET. Alla tippar samtliga grupper och får poäng när man placerar rätt lag på rätt slutplacering i gruppen. Rätt tippad gruppetta ger 3 poäng. Rätt tippad grupptvåa ger 2 poäng. Rätt tippad grupptrea och gruppfyra ger 1 poäng vardera.

SLUTSPELET. Alla tippar också slutspelet i sin helhet. Det spelar ingen direkt roll att tippa rätt matcher. 1 poäng ges per rätt gissat deltagande lag i åttondelsfinalerna. 3 poäng ges per rätt gissat deltagande lag i kvartsfinalerna. 5 poäng ges per rätt gissat deltagande lag i semifinalerna. 7 poäng ges per rätt gissat deltagande lag i finalen. 10 poäng ges för rätt gissad EM-vinnare.

BONUS. 5 poäng delas ut till rätt tippad skytteligavinnare. Om två eller fler spelare delar på skytteligatiteln delas halva poängen ut till de som har gissat rätt. Exempel: Om Thomas Müller och Harry Kane vinner skytteligan får de som har gissat rätt 2,5 poäng vardera.

Jag sammanställer poängen och gör en resultatsammanställning efter varje avslutad gruppspelsomgång och slutspelsomgång. Det riskerar så klart kunna bli något fel längs vägen så håll koll på era respektive EM-tips och säg till i kommentarsfältet om något blev fel.

Tanken är att det ska vara en kul grej. Här är i alla fall mitt EM-tips, och en tanke är så klart att ni förmedlar era egna EM-tips i ett åtminstone liknande format.

GRUPPSPELET

Grupp A. Smålurig grupp. Hur bra är egentligen Frankrike och är hemmaplan en fördel eller nackdel för dem? Hur slutar prestigemötet mellan Albanien och Schweiz, ett landslag bestående av många spelare med albansk bakgrund? Hur stor är egentligen skillnaden mellan dessa båda lag och Rumänien, en klassisk fotbollsnation?

(1) Frankrike
(2) Schweiz
(3) Albanien
(4) Rumänien

Grupp B. Känslan är en grupp som egentligen kan sluta lite hur som helst med fyra landslag som inget är direkt drypsäkert. Avgörande match redan i första omgången mellan England och Ryssland som kommer forma gruppen. Ett prestigemöte med derbyvibbar mellan England och Wales. Slovakien en inte ofarlig dark horse.

(1) England
(2) Wales
(3) Ryssland
(4) Slovakien

Grupp C. Tyskland bör vara gruppens stora favoriter, där Polen är lite för mycket av ett enmanslandslag för att riktigt kunna störa dem. Polen känns ändå starkare än de båda övriga lagen i gruppen, där jag förmodligen antingen underskattar Ukraina något alternativt bara hoppas på det romantiska med lilla Nordirland.

(1) Tyskland
(2) Polen
(3) Nordirland
(4) Ukraina

Grupp D. Ruggig grupp på förhand, väldigt svår att förutspå. Spanien är favoriter på pappret men frågetecken kring dem finns ändå kvar sedan VM och inte minst ett bedrövligt genrep. Turkiet, Kroatien och Tjeckien är alla tre habila fotbollsnationer som kan bli både succé och fiasko. Tjeckien känns lite på nedgång och får det tufft som jag ser det.

(1) Spanien
(2) Turkiet
(3) Kroatien
(4) Tjeckien

Grupp E. Innehåller kanske både EM:s mest uppsnackade och nedsnackade lag i Belgien och Italien, och naturligtvis Sveriges mest ompratade lag. Sverige stöter på ett riktigt vägskäl redan i premiären mot Irland, en match jag tror svenska bedömare tar lite för lätt på och som riskerar sluta som bäst oavgjort, efter det får Sverige det tufft. Italien är bättre, och Belgien något sämre, än vad många gissar.

(1) Italien
(2) Belgien
(3) Irland
(4) Sverige

Grupp F. Portugal betraktas ofta som bland favoriterna inför ett mästerskap men har en tendens att underprestera, får det ofta oanat tufft mot täta och välorganiserade motståndarförsvar vilket är vad Island har att erbjuda. Ungern har inte mycket att hämta i gruppen, men Österrike är ett starkt lagbygge som imponerade i kvalet och fortsätter imponera här.

(1) Österrike
(2) Island
(3) Portugal
(4) Ungern

SLUTSPELET

Åttondelsfinal. Gruppsexformatet i EM gör det lite klurigt att förutse de exakta åttondelsfinalerna, bland annat måste man så klart utse vilka fyra grupptreor som går vidare. Här finns det flera olika EM-prediktorer på internet som går att använda.

Schweiz – Polen
Spanien – Portugal
England – Albanien
Österrike – Belgien
Tyskland – Ryssland
Italien – Turkiet
Frankrike – Kroatien
Wales – Island

Kvartsfinal. Wales gör alltså succé i detta EM, inspirerade av Gareth Bale och hederlig brittisk kampanda. Mot Frankrike tar det däremot stopp. England fortsätter snubbla sig fram i turneringen och mot ett något obalanserat Belgien gör man turneringens bästa match. Tyskland tar sig med ett nödrop vidare mot Italien.

Schweiz – Spanien
England – Belgien
Tyskland – Italien
Frankrike – Wales

Semifinal. England spelar sin första semifinal på 20 år. Men fotbollen kommer inte hem den här gången heller. Spanien visar sig alldeles för svåra men i England råder ändå mästerskapsfeber. Den riktiga holmgången sker mellan Tyskland och Frankrike, ett klassiskt semifinalpar som ritar in ännu ett kapitel i den pågående mästerskapshistoriken.

Spanien – England
Tyskland – Frankrike

Final. Spanien kommer piggare i benen till finalen men Frankrike bärs fram av publiken på läktarna. Spelare som Paul Pogba, Antoine Griezman och Olivier Giroud sargar ett alltför trögt och virrigt spanskt försvar. Frankrike vinner sitt tredje raka mästerskap på hemmaplan.

Spanien – Frankrike

Skytteligavinnare: Olivier Giroud, Frankrike

Peter Hyllman

Sex EM-värvningar från sex EM-grupper att hålla ögonen på

Det positiva med VM- och EM-somrar är att det betyder att det spelas både bra och spännande fotboll under en tid på året när det annars inte är någon fotboll alls utan bara en massa sillysnack. Det mindre positiva med sådana somrar är att mästerskap har en benägenhet att krångla till spelarövergångar och lura in köpande klubbar på diverse villospår.

Begreppet mästerskapsvärvningar är tämligen välkänt. Det är spelare som gör ett väldigt bra EM eller VM och vars renommé kraftigt stiger vilket får någon av de europeiska storklubbarna att få upp ögonen för och värva spelaren. Inget fel med det kan tyckas. Men i begreppet ligger också att många av dessa spelare dansade en sommar, och lever inte upp till förväntningarna i klubben efteråt.

Alltså måste två kriterier vara uppfyllda för att kunna betraktas som en mästerskapsvärvning den här sommaren. Ett, spelaren måste vara tillräckligt bra för att kunna göra ett något oväntat positivt intryck i EM. Två, det finns goda skäl att tro att spelaren inte är riktigt så bra att han ska kunna leva upp till förväntningarna i en framtida klubb.

Här gör jag ett spontant försök att för respektive EM-grupp identifiera vilken spelare som är mest sannolik att kunna bli en av den här sommarens EM-värvningar, och vilken klubb som skulle kunna tänkas vara mest aktuell att göra just den EM-värvningen. Fyll gärna i med era egna idéer.

GRUPP A: Nicolae Stanciu, Steaua Bukarest

Debuterade helt nyligen i landslaget efter en strålande säsong med Steaua Bukarest. Debuten i landslaget gick inte mycket sämre den och Stanciu är alltså med i EM-truppen. Inte många förväntar sig mycket av Rumänien i detta EM men det betyder också att spelarna spelar utan press. Stanciu lär få börja på bänken men kan visa sig vara ett häftigt energitillskott med sin snabbhet. Borde ticka precis alla av Arsene Wengers boxar, även en klubb som Southampton skulle kunna tänkas bli intresserade.

GRUPP B: Oleg Sjatov, Zenit

Har det senaste året varit en given spelare både i Ryssland och i Zenit. Inte den mest namnkunnige spelaren i Ryssland men slog igenom i kvalet och var en av lagets absolut viktigaste spelare. I Zenit var han den stora förklaringen att laget gick till slutspel i Champions League. Kan visa sig bli en väldigt obehaglig överraskning för alla lag i gruppen. Ryska klubbar brukar inte vara helt pigga på att sälja sina spelare och ryska spelare brukar inte vara helt pigga på att lämna Ryssland – men kanske kan Roman Abramovich locka över spelaren till Chelsea?

GRUPP C: Piotr Zielinski, Udinese

Mycket talangfull offensiv mittfältare som debuterade tidigt i Polens landslag. Har befunnit sig i Empoli de senaste åren men tillhör formellt Udinese, vilket givet klubbens ägare inte gör det helt osannolikt att Zielinski spelar i en Watfordtröja kommande säsong, även om också Liverpool sägs vara på jakt. Mycket av Polens spel kretsar naturligtvis kring Robert Lewandowski. Zielinski är en viktig pjäs i den taktiken, men riskerar väga för lätt i Premier League.

GRUPP D: Pavel Kaderabek, Hoffenheim

Har varit på gränsen till ordinarie i Tjeckien under en tid och kan göra högerbacken till sin under EM. Har en bra säsong i Hoffenheim bakom sig. Det råder inget överflöd av bra högerbackar i Premier League för närvarande och engelska klubbar har ju börjat snegla alltmer mot Bundesliga i sin ständiga jakt på talanger. Det är inte omöjligt att till exempel Sunderland eller West Ham fastnar för Kaderabek, som dock kan komma att upptäcka att ytterback förmodligen är det svåraste man kan vara i England.

GRUPP E: Stephan El Shaarawy, Milan

Känns äldre än vad han egentligen är vilket säkert beror på att han slog igenom så pass ung. Spåddes för några år sedan bli nästa superstjärna i Serie A och i Milan, men det blev inte riktigt som någon tänkte sig. Utlånad till Roma under den här säsongen där han har varit halvdan. Kan dock göra ett avtryck i ett Italien som inte direkt puttrar över av offensiv kvalitet. I stort sett varje sommar är det någon engelsk klubb som värvar ett etablerat Serie A-namn som visar sig ha bränt ljuset från båda ändar. Här är det lätt att tänka sig Crystal Palace och West Brom.

GRUPP F: Marcel Sabitzer, Red Bull Leipzig

Spottade in mål i mängder i Red Bull Salzburg under förra säsongen men har haft en tuffare säsong i den tyska energidrycksklubben. Ambitiös spelare som dock lär få börja på bänken i Österrike. Samtidigt en spelare som kan visa sig vara en väldigt effektiv inhoppare från bänken, vilket Österrike kan komma att behöva under EM. Imponerar han tillräckligt kan klubbar som Hull och Leicester bli intresset, men samtidigt kan hoppet från österrikiska ligan och den tyska andraligan visa sig bli alltför långt.

Peter Hyllman

Silly season… Eller: Aldrig förr har så många vetat så lite om så mycket

Det är den där tiden på året igen. Den där tiden som i dessa moderna tider verkar engagera lite för många supportrar mer än vad säsongens ordinarie nio månader lyckas med. Samtidigt också den där tiden på året som får mig att brottas med kräkreflexen.

Silly season. Sommarsäsongen som jag hellre kallar det.

Utan några som helst vetenskapliga belägg för saken vågar jag påstå att den överväldigande majoriteten av supportrar är grabbar, eller män om man vill vara mer korrekt. Liksom en än mer överväldigande majoritet av supportrar som diskuterar fotboll och silly season på nätet är grabbar, eller män om man vill vara mer korrekt.

Könsroller och könsstereotyper är så klart ofta tämligen billiga, men som med alla stereotyper finns alltid ett korn av sanning i dem. Och vi grabbar vet ju att tjejerna gillar tjejiga saker – naturligtvis! – som att läsa skvaller och fönstershoppa. Och vi grabbar tycker så klart att det där är ju fånigt så sådant sysslar inte riktigt grabbiga grabbar med.

Utom när det gäller silly season så klart. Då skvallras och fönstershoppas det som om vi aldrig gjorde något annat, och vi väver hela historier kring lösa rykten och vilda spekulationer som förmodligen hade fått Hänt i veckan att framstå som seriös journalistik. Men det är inte skvaller så klart, för vi kallar det ju inte för skvaller.

Något som ändå fascinerar med silly season är att det trots allt är en så viktig del i alla klubbars planering och verksamhet, en tid på året som i mångt och mycket formar förutsättningarna för den kommande säsongen. Ett ständigt pågående socialt ingenjörsprojekt i gränslandet mellan företagsekonomi och fotboll, och ett politiskt spel mellan många olika intressen.

Vad som däremot stör med silly season är hur låg kunskapsnivån faktiskt är hos dem som har som en huvudsaklig arbetssyssla att bevaka och granska silly season. Rykten och rena omöjligheter förmedlas utan kommentar och döljer substans bakom brus. Bristen kompliceras av att media blir till part i målet, med ett större intresse av infotainment än information.

Det där har jag ändå lärt mig att leva med. Framför allt, vilket man lär sig om man så att säga knäcker koden med hur olika medier formulerar sig för att särskilja olika grader av säkerhetsnivå i allt från lösa rykten via förhoppningar till bekräftade övergångar, har jag lyckats skapa ett kognitivt filter för vad som är genuint och substantiellt, och vad som mest är hittepå.

Det är lite för mycket tyst kunskap för att effektivt kunna demonstrera koden här i bloggform, man fattar när man ser det. Ett kort exempel är så klart att när källan ifråga skriver ”hope to sign…” så är det ungefär lika substantiellt som när en kommunalpolitiker säger att hen har som ”målsättning” att ta itu med de där förbaskade vårdköerna.

Men igår fick jag mig en skarp påminnelse om vad det är jag förmodligen avskyr mest med silly season. Det är det här att under en hel sommar, väldigt snällt räknat, bombarderas av tvärsäkra påståenden från alla håll och kanter om hur den och den spelaren inte är värd den och den transfersumman, och hur en viss spelare som mest, eller som minst, är värd si och så mycket.

Jag vet inte riktigt vad det är med detta som stör mig så infernaliskt, troligtvis har det väl att göra med min ekonomutbildning. Det blir lite samma känsla som när den förre pingiskungen från fritidsgården, nu för tiden oftast i form av en förälder, vill berätta för mig, och alla som lyssnar, att han faktiskt är riktigt duktig på bordtennis, och dessutom väldigt gärna vill visa.

Vad är problemet med sådana påståenden? – att den och den spelaren bara är värd si och så mycket. För det första är det kanske inte alltid man känner att den genomsnittliga personen som framför dessa synpunkter på nätet riktigt är i stånd att bedöma vad en spelare faktiskt är värd, utifrån den köpande och den säljande klubbens synvinkel.

För det andra bygger det på ett missförstånd, lika klassiskt som vanligt, av vad en transfersumma egentligen är. Den absolut vanligaste uppfattningen om en transfersumma är att den är ett slags kvalitetsmått på spelarna. Den spelaren kostade så där mycket, alltså kan en annan spelare bara vara värd hälften av den summan. Typ så, i olika former av varianter.

I själva verket är transfersumman ett mycket bredare mått än så. Spelarnas kvalitet och potential är naturligtvis en del i detta mått. Men många andra saker styr också transfersumman. Spelarens återstående kontraktslängd, den säljande klubbens ekonomiska läge, den köpande klubbens resurser, tid kvar av transferfönstret, spelarens förväntade värde för klubben, och så vidare.

Transfersumman är alltså inte något objektivt mått på spelarens kvalitet, utan en ren förhandlingsprodukt mellan en köpare och en säljare. En av flera implikationer av detta är att samma spelare närmast garanterat skulle betinga olika transfersummor för olika köpande klubbar. Rika klubbar får exempelvis betala en premiumavgift.

Logiken är rätt enkel. Om du vill sälja en dator du inte riktigt har något behov av längre så kommer priset bli ett om du säljer till en bekant som du vet inte har något överflöd av pengar, och ett annat om du säljer den till en bekant som har gott om pengar. Men det är exakt samma dator, med exakt samma prestanda och förväntad livslängd.

Ett annat problem med transfersumman är att många betraktar det som en kostnad. Här är det absolut inte bara supportrar som misstar sig utan minst lika ofta journalister som skriver om alla dessa övergångar, och där är det mer oroväckande att de som jobbar med detta inte riktigt verkar ha begripit den grundläggande ekonomin bakom varje spelarvärvning.

Transfersumman är inte någon kostnad. Petr Cech kostade inte Arsenal £10m under det gångna året för att han köptes från Chelsea för den summan. Det enda som skedde var en omflyttning i tillgångar på Arsenals balansräkning, likvida medel i form av pengar byttes mot en spelare, eller snarare rättigheten till denna spelare.

Kostnaden är istället förbrukningen av denna rättighet. Den räknar man ut genom att slå ut transfersumman över den totala kontraktslängden, det vill säga så länge klubben har rätt att använda spelaren. En spelare som köps för £40m och skriver på ett fyraårskontrakt kommer således innebära en årlig kostnad för klubben om £10m.

Petr Cech skrev på ett långtidskontrakt med Arsenal, låt oss säga fem år. Den här säsongen har han alltså kostat Arsenal £2m.

Det kan vara värt att hålla det i åtanke under sommaren om en storklubb väljer att spendera stora summor på spelare. Melchester Rovers har värvat spelare för £250m i sommar kommer kanske rubriken låta, och man kommer undra hur de har råd. Lite mindre dramatiskt blir det så klart om de värvade spelarna i genomsnitt har skrivit på femårskontrakt – varmed den årliga kostnaden för detta storhandlande alltså ”bara” blir £50m.

Utöver detta tillkommer så klart en betydligt större punkt vad gäller faktiska kostnader, det vill säga spelarens lön, som alltså till skillnad från transfersumman faktiskt är en kostnad.

Men har man förstått det där med vad som är en kostnad och vad som inte är en kostnad så får man en annan förståelse för hur en köpande klubb faktiskt kan värdera en spelare och vad de kan tänka sig vara villiga att betala i transfersumma för en spelare.

För även om man till exempel anser att £50m för Raheem Sterling eller Anthony Martial är galna summor, är klubbens perspektiv istället att för spelare de kan ha användning för i de närmaste tio åren betalar de en årlig kostnad om £5m. Alldeles bortsett från det fotbollsmässiga och ekonomiska värde man hoppas att dessa spelare ska inbringa klubben.

Nog med denna rant. Och betrakta er gärna som förvarnade. Ni kan så klart få framföra uppfattningar om vad som är rätt och fel transfersumma på den och den spelaren under sommaren. Det kommer säkert komma mängder av tillfällen. Men räkna med att jag kommer att titta på er på ungefär samma sätt som jag tittar på den där föräldern, alltid pappan av någon anledning, som säger att han faktiskt är rätt duktig på pingis.

Det är han inte.

Peter Hyllman

LINHEM: Elva Championship-spelare att hålla ögonen på under EM

Det finns 31 spelare från Championship-klubbar i sommarens EM. Det blir 31 spelare om man räknar med de Burnleyspelare som spelar i Premier League nästa säsong. Det blir 31 spelare om man istället räknar med spelare uppflyttade från League One eller Moussa Sissoko som tills vidare fortfarande tillhör Newcastle.

Det är som ni förstår mest beroende på att The Championship och Premier League i praktiken är de högsta serierna för walesiska, Irländska, och nordirländska spelare. Ingen av de irländska landslagen har någon spelare från de inhemska ligorna, och alla walesiska landslagsmän i walesiska klubbar spelar för Swansea i Premier League. Det enda andra (ehm, fjärde) landslaget utan spelare i landets egna klubbar är Island. Österrike har en målvakt som spelar i Austria Wien medan Albaniens två reservmålvakter spelar i inhemska klubbar jag skulle stava fel.

Det finns dock ett par anmärkningsvärda EM-spelare utanför hemmanationerna (UK och Irland) som spelar eller nyss har spelat i The Championship. Det är inte bara utfyllnad likt Tom Heaton i England, det är Islands lagkapten och tjecker som behöver prestera för att ta sina landslag förbi gruppspelet nere i Frankrike. Men ja, de flesta spelarna nedan är walesare, irländare, eller nordirländare.

Kyle Lafferty – (Nordirland/Norwich) – anfallare

Lafferty följer David Healy-traditionen av en nordirländsk anfallare som är klart bättre i landslaget än i klubblaget. Lafferty har dock överglänst Healy i sin extremism på den punkten. Lafferty gjorde sju mål i EM-kvalet (lika många som Rooney och Bale) när Nordirland mirakulöst tog sig till EM och i klubblaget gjorde han ett mål för Norwich i Ligacupen och ett mål under tiden han var utlånad till Birmingham.

Lafferty behöver ett bra EM om Nordirland ska åstadkomma annat än att dyka upp och han behöver ett bra EM för att få chansen i Norwich nästa säsong eller bli värvad av någon annan klubb. Han skulle vara en bra värvning för de flesta Championship-klubbar med anfallsproblem.

Nordirland har också med sig Roy Carroll till EM som till vardags spelar för Notts County i League Two. Han har dock förlorat sin startplats till Michael McGovern som spelar i skotska Premier League.

Conor Washington – (Nordirland/QPR) och Will Grigg – (Nordirland/Wigan) – anfallare

I EM-kvalet spelade Nordirland främst med Kyle Lafferty ensam på topp. Helst flankerad av yttrar eller uppbackad av Jamie Ward som släpande anfallare men i vänskapsmatcherna inför EM har Michael O’Neill (Ja, båda de irländska landslagen har förbundskaptener som heter M. O’Neill) valt att spela unge Conor Washington bredvid Lafferty.

(Dessutom heter Martin O’Neill Michael i andranamn, samtidigt som Michael O’Neill heter Martin i andra namn. /Hyllman)

Washington är Nordirlands svar på Jamie Vardy, förutom den avskyvärda personligheten och frisyren, då han tills han var 20 år jobbade som brevbärare och öste in mål i den engelska niondedivisionen för St. Ives Town. Newport i League Two värvade honom innan han gick vidare till Peterborough där hans målskytte fick QPR att betala flera miljoner pund för honom i vintras.

Washington är en målskytt, inte alltför lång men bra på huvudet, och har sedan han blev nordirländare (via sin farmor) belönat deras förtroende med två mål på tre landskamper.

Will Grigg må vara förstörd i mina ögon av en läktarramsa och följande meme-publicitet men han är likväl en riktigt bra målskytt som vann skytteligan i League One med Wigan. Inte lika snabb som Washington vilket lär göra att han passar sämre bredvid Lafferty men i Grigg har de en mer pålitlig målskytt som dessutom är i toppform.

Oliver Norwood – (Nordirland/Reading) – central mittfältare

Förutom hårt arbetande anfallare och ett underskattat försvar av pålitliga gamla Fulham-spelare har Nordirland också ett underskattat och hårt arbetande maskinrum på mittfältet. Steven Davis känner ni till från Southampton men bredvid honom finns en yngre spelare som glänst i Championship de senaste säsongerna.

Han har inga direkta svagheter förutom att han är en brittisk mittfältare. Bra med bollen och skrapat ihop flera assist flera säsonger i rad tillsammans med ett par fina mål från långt avstånd. Kan säkert få ett Drinkwater-liknande genombrott om han får chansen utanför bortglömda nedre halvan-lag som Huddersfield och Reading.

Aron Gunnarsson – (Island/Cardiff) – central mittfältare

Island har ingen särskilt bred trupp. De har knappts ens invånare att fylla en trupp och har flera spelare från Allsvenskan (Unge Hjörtur!) med till EM. Därför är det ett problem för Lasse Lagerbäck att Aron Gunnarsson haft en svag säsong för Cardiff.

Han har varit den hårt arbetande och långt kastande kärnan i Cardiff i flera säsonger men har under våren förlorat sin plats till modernisten Stuart O’Keefe. Han lär inte förlora sin startplats då han är Lagerbäcks nya Linderoth (eller Anders Svensson) och kommer utvilad till Frankrike men hans avsaknad av speltid sedan december kan göra Island sårbara på ett annars ganska offensivt balanserat mittfält. Om Island ska kunna överraska i EM behöver Gylfi Sigurdsson och Charltons Gudmundsson offensiv frihet och en Aron Gunnarsson som sköter det defensiva arbetet bakom dem.

Wesley Hoolahan – (Irland/Norwich) – offensiv mittfältare

Det tog lång tid innan Hoolahan fick chansen i det irländska landslaget. Den grinigt underhållande Trappatoni trodde inte på Hoolahan eller offensiv fotboll överhuvudtaget. O’Neill valde dock att ge Hoolahan chansen på riktigt direkt och det har betalat av sig.

O’Neill har också vågat att spela med Hoolahan som offensiv mittfältare bakom en anfallare i ett 4-4-1-1-system eller en 4-4-2-diamant. Det har gett goda resultat då de slog Georgien, Tyskland, och sedan Bosnien-Hercegovina i playoff-spelet.

Det är uppenbart för alla med ett hjärta och fungerande ögon att Hoolahan är en magisk liten varelse men desto mindre uppenbart är varför man inte också tagit ut Alan Judge (Brentford) som är en liknande spelare och var Championships bästa spelare under den gångna säsongen. Jeff Hendrick (Derby) kan dock bli en rolig joker då han emellan alla sina skador har visat på stor potential och är en innermittfältare som gärna gör mål.

Keiren Westwood – (Irland/Sheffield Wednesday) – målvakt

Den som är insatt i det irländska landslagets målvaktspolitik kanske tycker jag är en idiot som inkluderar Westwood som inte stått i landslaget sedan i juni förra året men det vore större idioti att inte spela Westwood. Jag kan också uppskatta Darren Randolph men även innan han började nöta bänk i West Ham var han inte lika bra som Westwood. Och Shay Given bör enbart vara med som en extra målvaktstränare i praktiken.

Det vore typiskt envetna träskallar som Martin O’Neill och Roy Keane om de lät interna konflikter förhindra dem att spela sitt bästa möjliga lag. Världen såg hur bra Westwood var för Sheffield Wednesday i playoff-rampljuset och det är exakt en sådan matchvinnare som Irland behöver ifall de ska prestera i EM och inte bara hyllas för sina tillresta supportrar.

Det irländska mittbacksdilemmat – (Derby/Blackburn/Aston Villa/Sunderland) – mittback

John O’Shea och Marc Wilson var Irlands startande mittbackar i början på EM-kvalet men nu har Wilson varit knäskadad sedan i vintras (och är inte med i truppen) och John O’Shea är ingen mittback eller knappt ens en levande fotbollspelare längre.

Det säkraste valet för Irland vore att fortsätta med pålitliga Richard Keogh (Derby) och yngre Ciaran Clark (Aston Villa) i mittförsvaret som spelade mot Bosnien i playoffet. I träningsmatcherna i vår har de dock föredragit att spela Shane Duffy (Blackburn) och O’Shea med olika partners.

Utgår man efter vem som haft bäst säsong är Shane Duffy självklar enligt mig då han hade en lysande säsong i Blackburn och Keogh må vara rutinerad men är något överskattad spelandes för ett högprofilerat Derby. Clark är mest talangfull men har spelat för ett bottenlöst Aston Villa och Sunderland var som bäst när de bytte ut O’Shea mot Lamine Koné.

Tillsammans med den irländska målvaktsfrågan kan den irländska defensiven redan vara körd men i Duffy och Clark har man åtminstone två mittbackar som kan spela ihop sig under kommande år.

Jiri Skalak – (Tjeckien/Brighton) – yttermittfältare

Skalak har inte spelat alltför mycket för Tjeckien men han var bra mot Sverige och varit delaktig i segrar mot Ryssland och Nederländerna. Framför allt var han väldigt bra för Brighton under våren och bortom en åldrad Rosicky är Tjeckien i behov av en kreativ offensiv spelare.

Han spenderade mestadelen av sina karriär före Brighton i Slovakien för Mlada Boleslav och har frisyren som bevisar det. Är en snabb och svårförutsägbar ytter som skapade sex assist och gjorde två mål på tio ligamatcher för Brighton under hösten. Om han får starta eller bara hoppa in får hoppa in för Tjeckien kan han bli en otrevlig överraskning för motståndarna.

Hal Robson-Kanu – (Wales/Reading) – yttermittfältare/anfallare

Gary Bale är förstås Wales viktigaste spelare och största stjärna. Medan Robson-Kanu har den mindre glamourösa rollen att springa åt Bale och skapa ytor åt Bale. Han startade i de sju senaste EM-kvalmatcherna som anfallare men i Reading är han nästan uteslutande ytter.

Hans kontrakt med Reading går ut i slutet på juni och i EM kan han springa sig till ett nytt kontrakt, men det skulle underlätta om han faktiskt gjorde mål också efter blott ett mål i kvalet.

Chansen finns dock att Robson-Kanu inte får fortsätta på topp. I de senaste vänskapsmatcherna har man istället spelat Sam Vokes. Vokes är en mer naturlig ensam anfallare framför Bale då han är bra i luften, jobbar hårt, och dessutom gör mål. Han hade en strålande säsong i Burnley och är ett mer målfarligt alternativ än Robson-Kanu.

Chris Gunter – (Wales/Reading) – högerback

Den tredje av Readings fyra EM-spelare (Robson-Kanu, Gunter, Stephen Quinn, Oliver Norwood) på listan men också den mest pålitliga. Gunter fyller 27 år till sommaren men har redan gjort 66 landskamper som högerback, wingback, vänsterback, eller som en av tre mittbackar. Han har inte på klubbnivå lyckats ta steget upp till Premier League på riktigt men i Wales är han självskriven var han än behövs. Har blivit bättre defensivt med åren men är fortsatt gärna en frejdig ytterback om han får chansen. Har blivit stabilare men inte särskilt mycket bättre sedan han gick till Reading. Oklart om han inte är bättre eller smält in i omgivningen.

Av: Peter A. Linhem, @linhem på twitter

Peter Hyllman

Varför är Zlatan Ibrahimovic aktuell för Man Utd men inte för Arsenal?

Om vi för en stund tillåter oss att tänka att röksignalerna som har bolmat i tidningarna och på sociala medier de senaste dagarna faktiskt stämmer så kommer följande två saker att inträffa under de närmaste dagarna: Jamie Vardy kommer krita på för Arsenal och Zlatan Ibrahimovic meddelar att hans nästa klubbadress är Man Utd.

Kanske är det en tillfällighet att dessa båda saker ser ut att ske mer eller mindre samtidigt. Men det är i så fall en tillfällighet som på ett mycket tydligt sätt kontrasterar båda klubbarna med varandra, som sett till typen av värvningar båda befinner sig i situationen att de söker en i första hand kortsiktig anfallslösning tänkt att leverera här och nu.

Och utan att för den sakens skull nedvärdera Jamie Vardy så blir det svårt att inte ställa sig den uppenbara frågan: Varför i hela friden är det Arsenal som värvar Jamie Vardy och Man Utd som värvar Zlatan Ibrahimovic, borde det i själva verket inte vara tvärtom, eller åtminstone så att det var Arsenal som värvade Zlatan Ibrahimovic?

Alla yttre omständigheter, som de flesta tar för givna, borde ju tala för Arsenal i ett sådant avseende. Arsenal är bofast i London, en betydligt större stad än Manchester. Arsenal spelar i Champions League, vilket inte Man Utd kommer göra under nästa säsong. Enligt dessa omständigheter borde ju Ibrahimovic vara betydligt mer intresserad av Arsenal.

Jag ställde den där frågan i olika omgångar på twitter under helgen och matades med en del svar som skulle förklara varför Arsenal har valt att köpa Jamie Vardy snarare än Zlatan Ibrahimovic – en frågeställning jag knappast avundas någon att behöva besvara.

Ålder var ett vanligt svar. Zlatan Ibrahimovic är 34 år gammal och Jamie Vardy är 29 år gammal. Men båda spelarna köps med de närmaste få åren i åtanke, ingen av dem är något långsiktigt alternativ. I det avseendet är de med andra ord jämbördiga. Vardy är därtill betydligt mer beroende av fart, vilket är en styrka som avtar snabbt när spelaren passerar 30-strecket.

Farten var annars det mest frekventa svaret. Förståeligt då det rimligtvis måste vara varför Arsene Wenger vill ha honom. Men i åtta av tio matcher under en säsong är Arsenal bollinnehavare och möter lågt liggande motståndarförsvar, då det snarare är en spelare av Zlatan Ibrahimovics typ och framför allt kvalitet  som har saknats, och som kostat Arsenal titlar.

Nationalitet var tydligen viktigt också. Att Jamie Vardy är engelsman skulle tydligen vara ett skäl. Men ingen kan väl tro att det är ett skäl att välja Vardy före Ibrahimovic. Arsenal brottas inte med sådana problem med homegrown-kvoten och även om de skulle göra det så går det naturligtvis att lösa även utan att tacka nej till Ibrahimovic.

Vana vid Premier League nämns även det. Nu är så klart Zlatan Ibrahimovic inte någon fysisk dununge och kan nog hävda sig väl mot hårdföra försvarare. Men framför allt är han en etablerad världsanfallare, inte en ung och oprövad anfallare från en lägre rankad liga. Nästa steg i den här argumentationen vore att undra om Leo Messi verkligen skulle kunna prestera en kall tisdag i Stoke.

Ego verkar vara en annan stor grej. Och visst har Zlatan Ibrahimovic ett ego stort nog för att ha både månar och egen gravitationskraft. Om det är han väl i och för sig inte ensam i fotbollsvärlden. Mitt spontana intryck är dock dels att det handlar om ett vinnarego, dels att det är något som både Arsenal och Man Utd för närvarande skulle kunna behöva.

När alla dessa olika skäl, som jag i huvudsak betraktar som snömos, är avbockade återstår två alternativa, men inte ömsesidigt uteslutande, möjligheter varför Arsenal har valt att gå på Jamie Vardy snarare än Zlatan Ibrahimovic:

Arsenals ambitionsnivå är än en gång för lågt ställd. En återkommande kritik mot Arsenal och Arsene Wenger, inte minst de senaste åren. Visst drar Zlatan Ibrahimovic en hög lön, men enligt rapporterna inte särskilt mycket högre än Arsenals nuvarande lönetoppar. Men helt säkert närmare dubbla den lön som Arsenal kommer behöva betala Jamie Vardy. En märklig prioritering kan tyckas då Arsenal med Zlatan Ibrahimovic hade känts som nästa säsongs omedelbara och stora titelfavorit. Men, tyvärr för Arsenals supportrar, under de senaste tio åren en alltför vanlig prioritering.

Zlatan Ibrahimovic är inte intresserad av Arsenal, utan föredrar Man Utd. Det kan så klart bero på flera saker. En personlig relation med José Mourinho. Att Man Utd är en klubb med högre status, en klubb som kan rymma hans eget ego och hans egen ambition. Eller, tvärtemot konventionell sanning, det är Premier League i sig som är intressant, och Champions League var som jag tidigare varit inne på inte en avgörande faktor i Ibrahimovics beslut. Hade Champions League varit en avgörande faktor hade han rimligtvis stannar kvar i PSG åtminstone en säsong till.

Nu kan det så klart visa sig att inget av detta inträffar. Att allt prat om Man Utd bara var ett sätt att åka snålskjuts på ett av den globala fotbollens starkaste varumärken för att på så vis rikta maximal uppmärksamhet mot sig själv inför lanseringen av Zlatan Ibrahimovics nya klädkollektion, och att han omedelbart därefter meddelar att han istället har kritat på för en klubb i Italien, USA eller Kina.

Eller varför inte Arsenal?

Peter Hyllman

Endast Evertons ambition borde kunna locka Ronald Koeman från Southampton

Mycket fokus för närvarande ligger självklart på ett kommande EM och på ett fåtal högprofilerade spelarvärvningar. Men under veckoslutet har det också bubblat rätt friskt runt Everton och Southampton som ser ut att befinna sig mitt i en dragkamp om Ronald Koeman som manager. En dragkamp som Everton ser ut att vinna.

Mitt lilla dilemma är att jag inte verkar kunna bestämma mig för om Ronald Koeman ska ses som en anställning som signalerar något om Evertons så kallade ambitionsnivå, eller om den i själva verket fortfarande håller oss på halster vad gäller denna ambition.

För just Evertons ambitionsnivå är ju något det har pratats rätt friskt om allt sedan Farhad Moshiri köpte klubben under våren. Var allt tidigare prat om hur han ville att Arsenal skulle satsa på riktigt eller är syftet med ägandet profit snarare än prestige? Fortsätter man sikta mot obestämd plats på den övre halvan eller tittar man ännu högre och ännu längre?

Om det senare kunde man tänka sig att ett mer prestigefullt managernamn tydligare skulle signalera denna ambition. Manuel Pellegrini till exempel som trots allt har både Man City och Real Madrid på sin meritförteckning. Unai Emery som tagit Sevilla till tre raka Europa League-titlar. Marcelo Bielsa eller Jorge Sampaoli, två namn som skulle chocka världen.

Istället verkar det alltså vara Ronald Koeman de har fastnat för. En manager för en klubb som mer eller mindre befinner sig på exakt samma nivå där de själva nu befinner sig. Koeman har gjort ett mycket bra jobb i Southampton men det är inte omedelbart uppenbart hur den anställningen visar på att Everton vill mer än vad de redan är.

Om man inte vänder på frågeställningen. Vad skulle det egentligen krävas av Everton för att så klart och tydligt lyckas övertyga Ronald Koeman att vilja byta bort Southampton mot dem, när båda klubbarna befinner sig på ganska precis samma nivå och Southampton i själva verket har gjort bättre ifrån sig? Varför skulle en ambitiös manager som Koeman vilja flytta i sidled?

Rimligtvis krävs det att Everton i samtalen med Ronald Koeman signalerar en tydlig ambition. Och det översätts mest konkret i pengar. Pengar för att behålla lagets viktiga spelare och pengar för att kunna köpa de spelare som behövs för att förstärka laget. Everton måste ha gjort tydligt för Ronald Koeman både att de vill och att de kan placera sig högre upp i den engelska hierarkin än Southampton.

Sett på det viset kanske det till och med är så att Ronald Koeman säger oss mer om Evertons faktiska ambitioner under dess nya ägarskap än vad en anställning av en mer högprofilerad manager faktiskt hade gjort. Det hade kanske bullrat mer kring en sådan anställning, men inte nödvändigtvis inneburit något mer konkret i praktiken.

Oavsett vad man anser om symboliken och signalen av ambition är Ronald Koeman en bra anställning för Everton. Han har visat i Southampton att han förmår kombinera disciplinerad defensiv med effektiv offensiv, något som kan sägas ha undgått hans båda företrädare som till synes i viss utsträckning verkade prioritera det ena på bekostnad av det andra.

De bästa anställningarna brukar vara där individ och organisation befinner sig på samma punkt i tillvaron och med samma förhoppningar om framtiden. I det avseendet passar Everton och Ronald Koeman väldigt bra ihop. Everton vill än en gång upp och slåss med de andra stora engelska klubbarna. Koeman vill visa att han ska pratas om i samma andetag som övriga managernamn i Premier League nästa säsong.

Både Everton och Ronald Koeman har något att bevisa.

Southampton å andra sidan ger intryck av att redan ha bevisat vad de anser sig vilja bevisa. Det är ingen tvekan om att de gör det bra. Men de står inför en tredje sommar i rad där de ser ut att behöva byta ut flertalet av sina bästa och viktigaste spelare, och om Ronald Koeman flyttar till Everton även den manager som har lyckats med två tidigare omställningar mer eller mindre sömlöst.

Frank De Boer var en annan manager som ryktesvägen parades ihop med Everton. Blir det istället i Southampton som han får den inte avundsvärda uppgiften att som första jobb i Premier League försöka upprepa den bedrift som Ronald Koeman har svarat för, och huvudsakligen visa att han kan hålla kvar Southampton där de nu befinner sig.

Everton å sin sida siktar uppåt.

Peter Hyllman

Crystal Palace 2015-16: (+++)

Stod Crystal Palace på tröskeln till någonting stort inför säsongen? Det var frågan många brottades med efter en säsong dessförinnan som visade på lagets och spelarnas potential. Crystal Palace var defensivt starka och besatt en stundtals imponerande offensiv med såväl snabba som mycket kreativa spelare.

Det var en fråga som ställdes på sin spets under sommaren när det blev klart att Crystal Palace värvade den franske landslagsmannen Yohan Cabaye, tidigare i Newcastle. En prestigevärvning som gav Crystal Palace en spelare av hög klass på centralt mittfält som bättre skulle kunna förmå koppla samman försvar med anfall.

Så optimismen spirade runt Crystal Palace, med all rätt. Och säsongen skulle också inledas väldigt bra. Crystal Palace gick som på räls under hösten och strax innan julfotbollen parkerade Crystal Palace på femte plats i tabellen. Men som Steve Parish, en av Crystal Palaces ägare, varnade för inför säsongen så är man också som mest sårbar när optimismen är som störst.

Vårens verklighet skulle inte leva upp till höstens förhoppningar. Crystal Palace vann sin sista ligamatch den 19 december och efter det skulle det komma att ta närmare fyra månader innan Crystal Palace vann sin nästa ligamatch. Laget rasade nedför Premier League-tabellen och ett kort tag såg det ut som om de riskerade att bli indragna i nedflyttningsstriden.

Crystal Palace xG

Crystal Palaces rullande femmatchsschema över förväntade mål ger en ambivalent bild över säsongen. Det sker en markant försämring runt årsskiftet, halvvägs genom säsongen, men i övrigt finns inga stora skillnader mellan Crystal Palaces höst och vår. Den grundläggande slutsatsen är att Crystal Palaces främsta problem under säsongen var målskyttet.

En uppfattning var att Crystal Palace tydligt valde att satsa på FA-cupen, för att ge fansen något att drömma om, och på så vis tappade fokus på ligaspelet. Det kan vara så, liksom det också kan vara något som sägs i efterhand för att försvara lagets fall i ligan. Det var ändå ett fall som skulle komma att väcka vissa frågetecken kring Alan Pardews framtid i klubben.

Men satsningen på FA-cupen bar frukt. Crystal Palace jobbade sig igenom några riktigt svåra matcher, inte minst Tottenham på bortaplan, och tog sig hela vägen tillbaka till Wembley och FA-cupfinal. Där väntade samma motståndare som i klubbens senaste FA-cupfinal för 26 år sedan, Man Utd. Kanske var det en match Crystal Palace borde ha vunnit, innan de släppte greppet om den.

En FA-cupfinal som på så sätt påminner väldigt mycket om Crystal Palaces säsong som helhet.

Betyg: Väl godkänd (+++)

ÄGARE OCH LEDNING: ++++
Borde vara en dröm för de flesta managers att arbeta med en klubbledning som i Crystal Palace. Sköter klubben professionellt och ambitiöst vid sidan av planen, är inte blyga för att skjuta till resurser när så erfordras, men har samtidigt vett att ge managern förtroende och utrymme att själv sköta det som har med fotbollen att göra. Stämningen runt klubben bland supportrarna är även den mycket positiv.

MANAGER: Alan Pardew (++)
Det finns både positiva och negativa saker att säga om Alan Pardew som manager i Crystal Palace, den klubb där han blev något utav en ikon som spelare under 1980-tal och tidigt 1990-tal. Han har utan tvekan lyft Crystal Palace ännu en nivå sedan han tog över laget men han brottas alltjämt med samma frågetecken runt sin managerperson huruvida han förmår vara effektiv även över längre tid. Kritiseras med viss rätt för att vara alltför reaktiv i sin taktik.

FÖRSVAR (++++)
Ett av ligans absolut bäst organiserade och samspelta försvar. Joel Ward, Scott Dann, Damien Delaney och Pape Souares spelade mer eller mindre varenda match tillsammans som en fyrbackslinke. Inte den mest spelskickliga backlinjen i världen precis men det är heller inte deras uppgift. Försvarar sig lågt och är svåra att bryta ned, inte minst försvarade av ett lika defensivt och lågt liggande centralt mittfält.

MITTFÄLT (++)
Givet all den talang och kvalitet som finns på Crystal Palaces mittfält har den här lagdelen varit något av en besvikelse under säsongen. Yohan Cabaye har inte riktigt lyckats som tänkt med att kunna vända Crystal Palaces försvar till anfallsspel, vilket möjligen säger en del om Alan Pardews direktiv. Jason Puncheon är stabil på mittfältet men Wilfried Zaha och Yannick Bolasie blandar bra insatser med medelmåttiga lite för ofta.

ANFALL (+)
Den ständiga och återkommande akilleshälen i Crystal Palaces spel. Det vore frestande att säga att Alan Pardew har letat med ljus och lykta efter en riktigt bra anfallare men det vore att överdriva. Visst har han prövat med många olika anfallare – Connor Wickham, Dwight Gayle, Emmanuel Adebayor, Marouane Chamakh, Frazier Campbell – men det ger mest intryck av att avvaktandes doppa tårna i vattnet utan att riktigt ta hoppet.

Crystal Palace xG - League

HÖJDPUNKT: Watford (n), 2-1
Crystal Palace var nio minuter och tilläggstid från en annan och betydligt större höjdpunkt den här säsongen, men också semifinalen på Wembley var en självklar upplevelse för Crystal Palace. Laget dominerande matchen och glädjen gick att ta på hos både spelare, ledare och supportrar när FA-cupfinalplatsen till sist var säkrad.

ÅRETS SPELARE: Scott Dann
Inte den mest färgstarka spelaren i Crystal Palace förvisso, även om det är ett lag som till stor del saknar färgstarka spelare. Men en genomgående väldigt pålitlig och skicklig mittback och en nyckelspelare i vad som alltjämt är Crystal Palaces viktigaste lagdel. En av dem som aldrig kommer få chansen i landslaget men som borde vara bland de mest frustrerade över att Roy Hodgson väljer att endast ta ut tre mittbackar till EM-truppen.

LÄRDOMAR:

En mindre försiktig taktik är nödvändig. Det kan vara lätt att tro att bara för att ett lag innehåller vissa spelare så kommer det bli mer eller mindre offensivt inriktat. Men offensiv eller defensiv är förmodligen mest en fråga om taktik eller mindset. En av säsongens viktigaste lärdomar för Crystal Palace, och för Alan Pardew, bör vara att om laget vill ta nästa steg i sin utveckling måste man börja våga spela matcherna mer på sina egna villkor och i större utsträckning själva ta befälet över matchbilden – snarare än att enbart reagera defensivt för att omintetgöra motståndaren.

Anfallet förblir bristfälligt. Är Crystal Palaces problem med målskytte och anfallsspel en produkt av bristfälliga spelare eller Alan Pardews defensivt reaktiva taktik? Förmodligen både och. Men problemet är inte nytt för Crystal Palace. Ska de spela med en så isolerad central anfallare så behöver de gå på högre kvalitet än vad de har trålat efter hittills.

MÅLSÄTTNINGAR:

Premier League: ++
Ligaspelet hade kunnat bli succé om man varit åtminstone i närheten av att följa upp den goda höstformen under våren. Men laget föll mer eller mindre samman under våren och var en stund nära att helt i onödan bli indraget i nedflyttningsstriden. Sådant väcker frågor.

FA-cupen: ++++
Ligaformen doldes dock av en riktigt stark cup run. Lagets starka defensiv kom dem väl till pass i FA-cupen där de tog ett antal imponerande skalper på vägen mot Wembley. En given femplussare om Crystal Palace hade lyckats hålla greppet om bucklan sedan Jason Puncheon gett laget ledningen i finalen.

Ligacupen: ++
Klassisk mellanmjölk i Ligacupen. Crystal Palace tog sig förbi Shrewsbury och Charlton innan det blev tvärstopp i den femte omgången borta mot Man City där man förlorade med 1-5.

CRYSTAL PALACE 2015-16 SOM FILM

Legends of the Fall (1994). Såpopera på filmduken om tre bröder, en far och en kvinna som kommer mellan dem. Tar oss igenom de första årtiondena av 1900-talet. En film med stora ambitioner och med några riktigt stora skådespelare som ändå lämnar oss med den ofrånkomliga känslan att de borde kunna så mycket bättre än så här.

Peter Hyllman

Arsenals triggande av Jamie Vardys köpklausul blir först med att testa Leicesters styrka

Mitt i försommaren, med grillarna förberedda för action och de flesta lugnt avvaktandes en för första gången på mycket länge fotbollsfri helg, åtminstone relativt sett, så producerade Stuart James på Guardian ett taktiskt kärnvapen till nyhet som utlöste en tjutande siren mitt i fredagsfriden. Nämligen att Arsenal ska ha triggat köpklausulen i Jamie Vardys kontrakt med Leicester.

Det är så klart baksidan av Leicesters makalösa framgång den här säsongen, de blir på samma gång ett skyltfönster för de riktigt stora klubbarna. De spelare som ordnade framgången för Leicester blir lovligt byte för andra. Det har ju spekulerats länge i vilka spelare som Leicester kanske blir tvingade att sälja och vilka de kan tänkas behålla.

Personligen hade jag kanske i första hand trott att de spelare som låg i farozonen var Riyad Mahrez och, möjligen, N’golo Kanté. De två spelare som mest uppenbart kan tillföra kompetens och kvalitet också till de största lagen och som i kanske minst utsträckning kan ses som rena produkter av Leicesters taktik.

Leicester har samtidigt sagt att de inte är intresserade av att sälja någon av sina spelare. Men det finns tydliga begränsningar för hur mycket klubbar egentligen har att säga till om, även om TV-intäkterna gör dem ekonomiskt mindre sårbara. Men med den typ av klausuler som Arsenal nu sägs ha utnyttjat blir Leicesters handlingsutrymme onekligen mycket litet.

Det mesta, om Arsenal har bestämt sig för att trigga köpklausulen, kommer i så fall kokas ned i vad Jamie Vardy själv vill. Men man får väl förmoda att det fanns någon anledning för Vardy att förhandla till sig en köpklausul, som ryktas ligga mellan £20-25m, från början. Inte var det för att han inte kunde tänka sig att lämna Leicester.

Varför vill Arsenal ha Jamie Vardy?

Det har under säsongen varit en återkommande fråga i vilken utsträckning Jamie Vardys prestationer har varit en produkt av Leicesters taktik. Hans stora styrka är hans snabbhet, som han har fått maximal utväxling på i Leicesters låga utgångspunkt och extremt direkta och fartfyllda omställningsspel.

Det har inte varit helt uppenbart att den styrkan lika lätt kan översättas till ett spel mer baserat runt eget bollinnehav och mot motståndare som i betydligt högre utsträckning väljer att försvara sig lågt. Vad vi så här långt har fått se av Jamie Vardy i landslaget antyder att dessa farhågor inte är omotiverade.

Nu är förvisso inte Arsenal främmande för snabba omställningar de heller. Inte minst i matcher mot andra storklubbar, i England och i Europa, är det en taktik de vanligtvis brukar försöka tillämpa. Arsenal har dock saknat spelartyperna att riktigt effektivt kunna utnyttja taktiken, vilket är vad Jamie Vardy måste vara tänkt att åtgärda.

Om Arsenal hade haft en extremeffektiv och framför allt snabb anfallare, som utnyttjade de chanser som faktiskt skapades, i den första matchen mot Barcelona – hur hade det påverkat Arsenals vinstchanser? Svaret på den frågan är också svaret på varför Arsenal vill ha Jamie Vardy.

Sedan går det inte att bortse från att om Arsenal köper Jamie Vardy är det en rejäl kursändring från en traditionell transferpolicy. Priset är förvisso inte jättehögt, men Vardy är 29 år gammal och perspektivet på den här värvningen är alltså betydligt mer kortsiktigt – det ska levereras här och nu.

Det är inte nödvändigtvis något fel med det men det skapar onekligen ett läge där samma behov kommer behöva fyllas igen om några få år. Det är inte det sätt som Arsene Wenger normalt sett brukar tänka på, så det finns skäl att fundera över vad kursändringen säger om hans egen tidshorisont.

Varför skulle Jamie Vardy vilja flytta till Arsenal?

Vi skulle lika gärna kunna ställa frågan varför Jamie Vardy egentligen skulle vilja flytta från Leicester. Det är laget han har slagit igenom med som precis har producerat en fotbollssaga. De är regerande ligamästare och de kommer spela i Champions League nästa säsong. Vem vill inte vara med om åtminstone den säsongen?

Ett skäl skulle så klart kunna vara att Leicester precis har producerat en fotbollssaga. Det kan helt enkelt inte bli bättre än så, tvärtom är den mycket klara risken att det bara kan bli sämre. Så om då Arsenal, som också spelar i Champions League, ringer på dörren kan det vara frestande att sluta på topp i Leicester.

Det går heller inte att bortse från att Jamie Vardy är 29 år gammal och det här kan vara hans sista chans att få ett kontrakt med en engelsk storklubb. Det är inte säkert att chansen återkommer om ett år. Både lönen, utmaningen och statusaspekten talar för att han skulle vara intresserad av en flytt till Arsenal.

Hur kan Leicester övertyga Jamie Vardy att stanna?

Jamie Vardy skrev på ett nytt kontrakt med Leicester så sent som i februari, som ryktesvis gav honom en lön om £60,000 i veckan. Leicester har självklart möjligheten att erbjuda honom ett nytt kontrakt, men för att vara i paritet med vad Arsenal kan tänkas erbjuda måste de förmodligen åtminstone dubbla den lönen.

Den nya tidens ekonomiska förutsättningar ger i alla fall en klubb som Leicester möjligheten att överväga ett sådant alternativ. Men de måste självklart också ha med i beräkningen hur det påverkar klubbens lönestruktur som helhet, får en spelare en så gigantisk löneökning så kommer även övriga spelare vilja ha sin del av kakan.

Det finns också en del mjuka faktorer för Leicester att rikta in sig på. De kan så klart sälja in värdet i att få delta i en minst sagt unik fotbollsresa, en möjlighet som kanske heller aldrig återkommer, när Leicester under samma säsong ska försvara en ligatitel och spela i Champions League. Kanske kan det vara tillräckligt för att övertyga Vardy om att ge Leicester i alla fall ett år till.

Något som Leicester helt säkert kommer påpeka är också skillnaden i att vara nyckelspelare i Leicester jämfört med rollspelare i Arsenal. I Leicester kommer han vara kung, i Arsenal en i mängden.

Som sagt, i slutänden kommer det bara vara en fråga om vad Jamie Vardy själv vill, och om ett första riktigt allvarligt test på Leicesters faktiska styrka inför kommande säsong.

Peter Hyllman

Chelsea 2015-16: (+)

Från himmel till pannkaka. Hur går man inom loppet av bara några månader från att vara överlägsna ligamästare till att svassa omkring som slöa strandraggare på tabellens nedre halva? Det är den fråga som under lång tid framöver kommer vara det allra mest bestående arvet från den säsong Chelsea alldeles nyss avslutat och sedan länge har velat glömma.

Hur man än bedömer Chelsea är det svårt att inte värdera deras insatser utifrån eftertankens alltid lika snusförnuftiga klokhet. Var det verkligen klokt att flänga omkring i USA så mycket under sommarsäsongen. Behövde Chelsea verkligen inte förnya spelartruppen i långt mycket större utsträckning än vad man faktiskt gjorde under sommaren?

Att något inte stod rätt till med Chelsea var uppenbart mycket tidigt. Redan från början gick resultaten mot laget, med förnedringen mot Man City som tidig käftsmäll, och spelet var inte mycket mer uppmuntrande det. Lika tydligt stod det dock att läsa både i Chelseaspelarnas uppträdande på planen, och naturligtvis José Mourinhos uppträdande utanför planen.

Det var en systematisk, kollektiv och fullständig kollaps. Chelseas tidigare så stabila defensiv släppte plötsligt till både mål och målchanser i en omfattning som var för dem väldigt ovanlig. Framför allt klickade dock det offensiva spelet där nyckelspelarna från förra säsongen – Cesc Fabregas, Eden Hazard och Diego Costa – inte alls stod att känna igen.

Chelsea xG - Club

Med en mer porös defensiv och en väsentligt mycket mindre effektiv offensiv förvandlades vinster till oavgjort, och oavgjort till förluster. Och vid sidan av planen tilltog cirkusen med personalkonflikter, konspiratoriska utspel och långa TV-monologer. Vi vet väldigt lite om de exakta skälen varför Chelsea så snabbt gick från himmel till pannkaka, men konsekvenserna var mycket tydliga.

Chelsea valde till sist att köra ännu en favorit i repris och kalla in Guus Hiddink för att reda upp situationen. Nu lyckades inte Hiddink få samma positiva effekt som han fick förra gången han tog över Chelsea mitt under en misslyckad säsong, prestationerna blev endast marginellt bättre, men han såg i alla fall till att Chelsea kunde avsluta säsongen med någon slags heder i behåll.

Betyg: Underkänd (+)

ÄGARE OCH LEDNING: ++
Givet dess anonymitet är Chelseas klubbledning alltid svårbedömd. Det kan dock inte rimligtvis vara någon tillfällighet att José Mourinho på samma gång är den manager som två gånger om har varit den mest långlivade i klubben och har ett rykte om sig att vara en kortsiktig lösning. Alla Chelseas managers blir kortlivade och det är ägaren och klubbledningen som är den gemensamma nämnaren. Konflikten mellan Mourinho och klubbledningen var i slutänden uppenbar. En stor anledning till konflikten kan vara klubbledningens passiva agerande under sommaren.

MANAGER: José Mourinho (-)
Betraktar man endast den här säsongen isolerat, vilket är utgångspunkten i dessa utvärderingar, så är det svårt att komma ifrån att Chelseas säsong är ett av Premier League-erans riktiga praktfiaskon, och högst ansvarig för detta fiasko är Mourinho. Greppet om spelarna såg ut att ha tappats, hans egna kroppsmimik vid sidlinjen ofta destruktivt, och beteendet i övrigt minst sagt lynnigt. En katastrofhöst.

MANAGER: Guus Hiddink (++)
Förra gången Hiddink tog över Chelsea gjorde han succé och tog laget till en norsk domare från en andra raka Champions League-final. Den här gången uteblev succén utan att Hiddink för den sakens skull gjorde bort sig, han tog Chelsea över mållinjen utan vidare bråk. Men mer än en transportsträcka blev aldrig Hiddinks andra tid med Chelsea. Gjorde ett avgörande taktiskt misstag mot PSG när han spelade en yttermittfältare som vänsterback.

FÖRSVAR (++)
Givet att försvaret under så lång tid har varit Chelseas paradgren så var det en mycket märklig upplevelse att se Chelseas försvar den här säsongen. Branislav Ivanovic såg allt som oftast ut som om han hade sett ett spöke precis innan match, serber gillar inte spöken. John Terrys personliga dokusåpa rullade vidare och fick sin första twist när han utan vidare omsvep byttes av i halvtid på Etihad. Ett väl fungerande försvarsspel måste alltid vara kollektivt, Chelseas försvar spelade som individer.

MITTFÄLT (++)
Nemanja Matic och Cesc Fabregas var förra säsongens dominerande mittfältspar men stod inte alls att känna igen den här säsongen. Det dröjde till maj innan Eden Hazard gjorde mål i ligan, passande nog för att skjuta ligatiteln till Leicester. Oscar och Pedro glimrade till punktvis utan att övertyga. Det stora utropstecknet under säsongen var Willian som visade prov på ett stort och moget passningsspel.

ANFALL (++)
Diego Costa är en väldigt skicklig anfallare, om det kan knappast råda någon tvekan. Men han var inte lika framträdande den här säsongen som under förra säsongen, till viss del beroende på skador. Men Chelseas anfallsbesättning såg tunn ut redan inför säsongen, och ingen av Loic Remy, Radamel Falcao eller Alexandre Pato kunde riktigt avlasta Diego Costa. Det blev en ungdom, Bertrand Traoré, som till sist blev ljuspunkten.

Chelsea xG - League - League

HÖJDPUNKT: Arsenal x2
Inte mycket gick rätt för Chelsea den här säsongen men de lyckades tveklöst höja sig när de andra storklubbarna från London stod på andra sidan planen. En sorts ministrid mitt i säsongen utspelades mellan Chelsea och Arsenal, två matcher som Chelsea gick segrande från på ett sätt som helt säkert gladde Chelsea och utan minsta tvekan irriterade Arsenal i mesta möjliga mån.

ÅRETS SPELARE: Willian
Tog över på mittfältet när andra spelare föll undan. Dirigerade speltempot med ett effektivt och konstruktivt passningsspel och växte ut till en av ligans bättre offensiva mittfältare. Vilket är särskilt starkt när laget i övrigt presterar så svagt och omgivningen är så kaotisk som den måste ha varit för Willian. Det blir spännande att se hur Willian fortsätter utvecklas.

LÄRDOMAR:

Förändring är en viktig kompetens. Det kan vara lätt hänt när laget vinner ligan överlägset ena säsongen att klubben faller in i en liknöjd dvala. Möjligen var detta lite vad som skedde i Chelsea som misslyckades med att förnya spelartruppen, vilket även mästarlag behöver göra. De fick mothugg på några av de spelare de jagade och verkade fullständigt sakna en alternativ handlingsplan.

Rotation är en viktig kompetens. Det är normalt att spelarna i de engelska lagen börjar se lite trötta ut framåt vårkanten. Det är mindre normalt när spelarna ser trötta ut redan när säsongen börjar. José Mourinho föredrog sin startelva i Chelsea och tärde mycket under en längre tid på sina viktigaste spelare, utan några som riktigt kunde avlasta dem. Den här säsongen kom notan.

Ledarskap är en viktig kompetens. Didier Drogba och Frank Lampard har båda lämnat Chelsea. John Terry finns kvar men har inte riktigt samma ställning som spelare längre. Inte att undra på att José Mourinho blev lite extra förbannad när Chelsea då beslutar sig för att sälja Petr Cech till Arsenal. När motvinden blåste som hårdast saknade Chelsea ledare på planen.

MÅLSÄTTNINGAR:

Premier League: –
Katastrofal ligasäsong för Chelsea och kanske det sämsta titelförsvar som någonsin skådats inom den engelska fotbollen. Säsongen hade knappt hunnit början innan ens hoppet om Champions League-spel var bortblåst, och mer eller mindre hela andra halvan av säsongen var av ringa intresse.

Champions League: +++
Det var knappast så att spelet stämde så mycket bättre i Champions League men där är säkerhetsmarginalerna samtidigt lite större. Chelsea vann sin grupp innehållandes Porto, Dynamo Kiev och Maccabi Tel Aviv vilket tog dem till slutspel. Väl i åttondelsfinalen gav man ett starkt PSG en bra match både på bortaplan och hemmaplan innan det blev respass.

FA-cupen: +++
Guus Hiddink hade aldrig förlorat i FA-cupen inför den här säsongen och det var ett facit som såg ut att kunna hålla i sig. Scunthorpe och MK Dons avfärdades i rask takt innan man gjorde processen kort med ett gäng Man City-kids utslängda till slakt. Väl i den sjätte omgången blev dock Everton för svåra på Goodison Park.

Ligacupen: ++
Stoke skulle visa sig vara en jobbig motståndare för Chelsea den här säsongen och det var även mot Stoke i den fjärde omgången som Chelsea fick respass i Ligacupen, på straffar. Många trodde nog annars att Chelsea skulle kunna vinna matchen sedan Loic Remy kvitterat i 91:a minuten och Stoke fått en spelare utvisad bara några minuter senare.

CHELSEA 2015-16 SOM FILM

Cleopatra (1963). Ett gigantiskt epos och ett episkt krisprojekt som höll på att knäcka en hel filmstudio. Med Elizabeth Taylor, Richard Burton och Rex Harrison i huvudrollerna var dramatiken bakom kameran normalt sett väsentligt svettigare än framför kameran. Världshistoriens kanske mest välkända kvinnliga ledargestalt skulle dock komma att indirekt orsaka en stadskupp i Rom, och det politiska mordet av stormaktens mest välkända kejsare.

Peter Hyllman

Fem slutsatser från Englands match mot Portugal

England träningsspelade igår mot Portugal. Det var en i grund och botten ganska händelsefattig match vars allmänna stillestånd inte direkt minskade efter att Bruno Alves fått syna rött kort sedan Harry Kane antingen sagt något förnedrande om hans mor eller Alves möjligen misstagit Kanes huvud för bollen.

Många var ändå intresserade av matchen på förhand då man anade att startelvan i väldigt hög utsträckning skulle spegla Roy Hodgsons tankar inför det stundande mästerskapet. Startelvan skulle ses som en indikation på vilka spelare som låg bäst till att få starta, och uppställningen säga något om hur Hodgson faktiskt tänkte spela.

Startelvan innehöll inte några större överraskningar vad avser spelarna. Ett avsteg från det normala var dock just ett taktiskt omtag som gick att spekulera kring när Hodgson presenterade sin EM-trupp. Ett tvåmannaanfall med ett diamantmittfält där bakom. Cynikern ser det så klart som ett sätt för Roy Hodgson att faktiskt få plats med alla dessa anfallare han tagit ut.

Som flera har påpekat är det så klart djupt oroväckande, för att inte säga direkt störande, att England med bara nio dagar kvar till EM fortfarande inte verkar ha någon riktig koll på hur laget är tänkt att spela, eller vilka spelare som faktiskt ska spela. Personligen tog jag med mig följande fem slutsatser från matchen på Wembley igår:

(1) Systemet saknar inte betydelse

Spelsystem vinner inga matcher, fotbollsspelare vinner matcher! – menade Roy Hodgson nyligen på ett sätt som tyvärr lät alldeles för hurtigt brittiskt till sin inställning. Visst kan bra fotbollsspelare lyfta ett svagt system, men också bra fotbollsspelare tenderar vinna betydligt färre matcher i ett dåligt system.

Att systemet inte saknar betydelse såg vi i Englands match mot Portugal. Som har varit farhågan blev England, i avsaknad av spelare som förmådde bredda spelet, ofta alldeles för centrerade och körde fast i en samlad portugisisk defensiv. Räkna med att det är en syn vi kommer vara bekanta med efter den här sommaren.

Mycket av detta förändrades i andra halvlek när Roy Hodgson bytte in Raheem Sterling på planen. Sterling tog förvisso den offensiva mittfältspositionen men sökte sig mer frekvent ut mot kanten vilket drog isär det portugisiska försvaret och öppnade större ytor.

(2) Raheem Sterling bör vara given

På punkt ett följer punkt två. Raheem Sterling bör vara en given del i Englands startuppställning. Detta huvudsakligen av två skäl. Dels att han tillför Englands offensiv en dimension den i övrigt helt saknar i form av sitt kantspel. Dels att han kort och gott är så pass bra som spelare och uppenbart i så bra form att han inte ska sitta på någon bänk. Som ytter i ett 4-2-3-1 eller som offensiv mittfältare i en 4-4-2.

(3) Jamie Vardys begränsningar uppenbara

Framstod Raheem Sterlings spetskvaliteter som uppenbara på Wembley så framstod även Jamie Vardys begränsningar som uppenbara. Han får inte samma utväxling på sina styrkor, farten och accelerationen, i ett anfallsspel som till skillnad från Leicester inte är i huvudsak kontringsbaserat.

Hur populär Jamie Vardy än är för stunden så bör alltså ett alternativ utan tvekan vara att, om England fortsätter spela med ett tvåmannaanfall, istället placera Wayne Rooney på den positionen. Rooney skapade det mesta mot Portugal men fick svårt att skapa något bra samarbete med två anfallare framför sig eller vid sidan.

Rooney och Harry Kane känns som en mer naturlig anfallskombination där de båda kompletterar varandra, och där framför allt Rooney är bättre lämpad för Englands spelstil.

(4) Dele Alli kan fungera bättre som impact player?

Det har under senare tid pratats så mycket om Marcus Rashford att det lätt glöms bort att England har en annan väldigt ung spelare och hyfsat nyblivet stjärnskott i truppen. Men det är då också mycket lätt att glömma att flera av de frågetecken som är aktuella för Rashford kan vara precis lika relevanta för Dele Alli.

England, inte minst via fans och media, har en lång tradition av att ställa alldeles för höga krav på sina unga spelare. Dele Alli, som helt nyligen gjorde landslagsdebut, betraktas mer eller mindre som en nyckelspelare redan. Det finns skäl att fråga om han är mogen den rollen – eller om han kanske skulle vara mer effektiv som impactspelare från bänken.

Mot Portugal startade Alli som en av två centrala mittfältare, en position som ganska uppenbart inte fick fram de bästa egenskaperna hos honom. Han behöver vara längre fram i planen men såg också stressad ut när han väl befann sig där.

(5) Backlinjen känns gjuten

Ett stort utropstecken kom från matchen mot Portugal. Backlinjen. Nu sattes kanske inte den på några enorma prov, särskilt inte sedan Portugal fått en spelare utvisad i slutet av första halvlek. Men det var den stabilaste version av backlinje vi sett hittills. Kyle Walker och Danny Rose var skickliga ytterbackar och vana vid den hårdjobbande rollen från klubblaget. Chris Smalling och Gary Cahill var båda lugna och samarbetade väl.

:::

Min startelva i EM as we speak (4-4-2): Joe Hart – Kyle Walker, Chris Smalling, Gary Cahill, Danny Rose – Eric Dier – James Milner, Jordan Henderson – Raheem Sterling – Wayne Rooney, Harry Kane.

Peter Hyllman

Bournemouth 2015-16: (++++)

Är Bournemouth verkligen ett Premier League-lag? Det var frågan som fanns i många huvuden inför säsongen. Ett något märkligt fenomen för ett lag som både vann The Championship säsongen innan och dessutom var det lag som gjorde flest mål i The Championship. Men vissa frågetecken var så klart motiverade givet klubbens storlek och tämligen snabba marsch uppåt i det engelska seriesystemet.

Det svar som Bournemouth levererade den här säsongen var att absolut och med marginal är de att betrakta som ett Premier League-lag. Den offensiva spelidé som har varit grunden i Bournemouths framgångar i Football League höll man fast vid också i Premier League, och med det som grund slutade man avstannandes på 16:e plats.

Det krävs visst mod att hålla fast vid en specifik idé, även när den idén sätts på hårda prov som inledningsvis var fallet för Bournemouth. Det var inte bara resultaten som inte gick Bournemouths väg i början av säsongen, framför allt försvarsspelet hade problem att acklimatisera sig. En allvarlig långtidsskada på Callum Wilson hotade att omkullkasta Bournemouths planer.

Bournemouth xG - Club

Eddie Howes systematiska arbete gav dock avkastning. Mot slutet av hösten började Bournemouth hitta sina fötter i Premier League, svarade för några riktigt imponerande vinster och samlade på sig poäng i en takt som i slutänden skulle leda till att Bournemouth säkrade nytt kontrakt med god marginal kvar av säsongen.

Det återstår fortfarande mycket arbete för Bournemouth och för Eddie Howe för att på allvar etablera sig i Premier League. Under den första säsongen lades dock en stabil grund från vilken Bournemouth kan arbeta vidare, och med ökade ekonomiska resurser och en stabil organisation har goda möjligheter att utveckla laget ytterligare. Resan är ännu inte slut för vare sig Bournemouth eller Eddie Howe.

Betyg: Med beröm godkänd (++++)

ÄGARE OCH LEDNING: +++
Det går inte att ha några större kritiska synpunkter kring Bournemouths ägare eller ledning. De har varit beredda att stötta Eddie Howe på transfermarknaden när det har funnits behov till det, och man har vad avser fotbollen valt att hålla fingrarna borta och låta Howe styra skutan, vilket så här långt har visat sig vara en allmänt klok idé. Maxim Demin och Jeff Mostyn, ägare respektive ordförande, arbetar långsiktigt med klubben.

MANAGER: Eddie Howe (+++++)
En av säsongens mest imponerande managerinsatser. Särskilt kul är det kanske när det handlar om just en ung, engelsk manager – en ras som nu för tiden närmast är att betrakta som utrotningshotad, åtminstone i Premier League. Till skillnad från Alex Neil i Norwich framstod Howe som redo att kunna hantera de speciella utmaningarna i Premier League, kanske just för att han har haft mer tid på sig i Bournemouth innan han slängdes in i hetluften, och har gått uppåt steg för steg.

FÖRSVAR (+++)
Den lagdel i Bournemouth som förmodligen oroade mest inför säsongen men där Simon Francis, Steve Cook och Charlie Daniels har varit bestående och betydelsefulla delar under hela säsongen och svarat för ett antal mycket imponerande insatser. Trots detta måste detta ändå vara en lagdel som Eddie Howe försöker förstärka under sommaren.

MITTFÄLT (+++)
Det mod som Eddie Howe uppvisade inför säsongen manifesterade sig inte minst på mittfältet. Andrew Surman, Harry Arter, Matt Ritchie med flera var viktiga spelare som trollade med motståndet i The Championship. Howe höll kvar vid dem också i Premier League och även om trolleriet möjligen blev mindre uttrycksfullt så var Bournemouths mittfältsspel alltjämt effektivt, där lagets förmåga att hålla bollen och diktera speltempot också var viktigt ur defensiv synpunkt.

ANFALL (++)
Möjligen hade Bournemouths säsong blivit ännu bättre om inte Callum Wilson oturligen drabbats av en långtidsskada tidigt under säsongen. Joshua King och, senare, Benik Afobe gjorde det förvisso inte dåligt men vägde måhända lite tunt i sammanhanget. Definitivt en lagdel som måste ligga långt fram i Eddie Howes planer för att utveckla Bournemouth vidare.

Bournemouth xG - League

HÖJDPUNKT: Man Utd (h), 2-1
Höjdpunkterna under slutet av hösten duggade tätt. Efter att Bournemouth besegrat Chelsea på bortaplan menade Eddie Howe att det var klubbens största seger någonsin. Bara någon vecka senare fick han skäl att revidera detta än en gång. Det går väl att diskutera vilken match som egentligen var mest svår men att på hemmaplan besegra Man Utd är svårslaget.

ÅRETS SPELARE: Steve Cook
Bournemouths styrka är inte individuella stjärnspelare lika mycket som det väl fungerande kollektivet, tvärtom är de flesta av Bournemouths spelare tämligen anonyma. En spelare jag däremot fastnade för under säsongen med sina i alla fall på mig, som visste tämligen lite om honom inför säsongen, imponerande mittbacksinsatser var Cook.

LÄRDOMAR:

Rasera inte det som fungerar. Det är alltför vanligt att klubbar som flyttas upp i Premier League mer eller mindre byter ut hela laget som tog dem dit i syfte att väl där klara sig bättre. Det kan fungera halvdant i några få fall, som i Watford den här säsongen, men normalt sett skapar det mest svårigheter. En vanligtvis mer framgångsrik metod, som har större chans att kunna vara hållbar också på längre sikt, är att utgå från det som faktiskt redan fungerar bra, från lagets styrkor som tog dem upp i Premier League och bygga vidare från och utveckla detta.

Friskt vågat, hälften vunnet. Det är lätt hänt att börja se svårigheterna i samband med uppflyttning till Premier League och försöka hantera den ökade risken och de tuffare utmaningarna med att att bli mer defensiv och mer försiktig. Men inte sällan inbjuder det bara till mer problem. Bournemouth följde i samma spår som flera klubbar innan dem och fortsatte tro på sin i grunden offensiva spelmodell.

Bournemouth väger tunt i offensiven. Bournemouth saknar inte tekniskt skickliga spelare men hade både svårt att skapa målchanser under säsongen, liksom att avsluta dem i tillräckligt hög utsträckning. Bournemouth har saknat förmågan att verkligen kunna dominera motståndarförsvar under säsongen vilket är något de behöver kunna göra.

MÅLSÄTTNINGAR:

Premier League: +++++
Bournemouth kan inte rimligtvis ha haft någon annan förväntning, eller för den delen förhoppning, den här säsongen än att lyckas hålla sig kvar i Premier League. Det lyckades man med. Till och med i sådan utsträckning att man hade råd att rulla över mållinjen.

FA-cupen: +++
Inte någon jättesuccé men det är heller inte någon svag prestation att ta sig till femte omgången. Bournemouth hann med två vinster, mot Birmingham samt ett sydkustderby mot Portsmouth, innan Everton blev för svåra på hemmaplan i den femte omgången.

Ligacupen: +++
Hartlepool och Preston fick se sig besegrade av Bournemouth som i femte omgången begav sig till Anfield. Väl där gav man Liverpool en tuff match men det var ändå en match som till sist förlorades, vilket också var Jürgen Klopps första vinst med Liverpool.

ASTON VILLA 2015-16 SOM FILM

The Terminator (1984). Från framtiden skickar maskinerna en mördarmaskin bakåt i tiden för att döda mänsklighetens sista hopp. Människorna lyckas skicka en av sina egna bakåt i tiden för att rädda Sarah Connor från terminatorn. En högst ojämn kamp uppstår mellan två utsatta människor och en till synes oövervinnelig och oförstörbar fiende, innan list tillsammans med en påpassligt placerad hydraulisk press besegrar rå styrka. Vi skapar vårt eget öde skulle komma att bli filmens mer filosofiska budskap.

Peter Hyllman

Premier Leagues tio största överraskningar

Det är onekligen en fantastisk säsong som precis har avslutats. Vad som framför allt har gjort den fantastisk är att den har lyckats med att överraska oss på så många sätt. Att Leicester vann Premier League räknas av de allra flesta som kanske fotbollshistoriens allra största överraskning. Andra överraskningar, såsom Chelsea, var inte fullt lika positiva.

Men det är så klart inte den första stora överraskningen vi har bevittnat under Premier League-eran. Definitivt inte heller den sista. Att Leicester är den allra största överraskningen känns förhållandevis givet. Men det fick i alla fall mig att fundera på vilka andra stora överraskningar – positiva eller negativa – som skulle platsa på en topplista.

Överraskningar kan så klart komma i alla möjliga former. Det kan gälla enskilda spelarinsatser, någon manager som fått sparken, att något lag slår ett rekord av något slag, och så vidare. Men i den här listan jämför jag enbart olika lags slutliga tabellplaceringar.

(10) Everton 2004-05 – 4:a

Vid slutet av 2003-04 hade Everton med nöd och näppe undkommit nedflyttning. Man hade dessutom tvingats sälja sin mest lovande spelare på länge, Wayne Rooney, till Man Utd. Många trodde att de skulle åka ur den här säsongen, men David Moyes tillsammans med Mikel Arteta och Tim Cahill överraskade alla och tog sig till Champions League.

(9) Newcastle 1993-94 – 3:a

Newcastle överraskade alla på ett positivt sett under sin allra första säsong i Premier League. Laget spelade en fantastisk fotboll under Kevin Keegan och inte minst med hjälp av Andy Coles imponerande målform lyckades man under säsongens andra halva ta sig ända upp till tredje plats, trots att många trodde de skulle få det svårt att hålla sig kvar.

(8) Norwich 1992-93 – 3:a

Norwich var nedflyttningstippade, precis som Everton och Newcastle var av många. Norwich var i själva verket på väg att redan under Premier Leagues första säsong göra vad Leicester klarade av 23 år senaare. Vid ett tillfälle under säsongen låg Norwich åtta poäng före Man Utd och Aston Villa, som skulle visa sig bli de två lag som till sist gjorde upp om ligatiteln.

(7) Nottingham Forest 1994-95 – 3:a

Nottingham Forest är onekligen en klubb som är vana vid oväntade triumfer och högre tabellplaceringar än förväntat. Men i mitten av 1990-talet var detta till stor del historia. En påminnelse om vad som en gång var kom dock redan under klubbens första säsong tillbaka i Premier League, när Stuart Pearce och Stan Collymore förde laget upp till en mycket hedrande tredjeplats.

(6) Newcastle 2008-09 – 18:e

Om den här säsongen visade sig vara en oväntad olycka för Newcastles fans så är det ändå en blek skugga av förra gången Newcastle blev nedflyttade. Hela sex managerbyten under säsongen visade klart och tydligt att allt inte stod rätt till med klubben, men kvaliteten på spelartruppen gjorde att de flesta ändå tog för givet att laget skulle hamna runt mitten av tabellen.

(5) Leeds 2003-04 – 19:e

Endast tre säsonger sedan Leeds spelade i Champions League tvingades de sig själva nedflyttade från Premier League, en katastrofal konsekvens av en vanskött klubb som den lever med än idag. Vid den här tidpunkten hade Leeds redan sålt sina bästa spelare för att ordna upp sina skulder, men det var ändå en chock när Leeds lämnade Premier League.

(4) Chelsea 2015-16 – 10:a

Det är kanske lite tur för Chelsea att Leicester gick och vann ligan den här säsongen, annars hade det kanske pratats betydligt mer om dem och deras fiasko den här säsongen. Att ramla från en ohotad ligatitel ena säsongen till en medianposition på tabellens nedre halva nästa säsong, för en klubb med Chelseas förutsättningar, var inget som någon såg komma.

(3) Blackburn 1998-99 – 19:e

Blackburn hade vunnit Premier League 1995 under Jack Walkers ägarskap och under hela andra halvan av 1990-talet var man en av ligans mest respektabla lag. Allt detta förändrades 1999. Trots flertalet erkänt skickliga spelare som Damien Duff och Jason McAteer blev Blackburn nedflyttade, och sedan dess har klubben aldrig varit sig riktigt lik.

(2) Man Utd 2013-14 – 7:a

De allra flesta förstod nog att Man Utd inte utan besvär eller friktion skulle kunna ersätta Alex Ferguson. Ingen hade däremot föreställt sig att fallet skulle bli fullt så dramatiskt. Så socialt betingade var fotbollsvärlden på att Man Utd alltid var ett av de engelska topplagen att många fortfarande inte verkar ha lyckats skaka av sig chocken att se dem sluta sjua.

(1) Leicester 2015-16 – 1:a

Bloggens utgångspunkt får också bli bloggens slutpunkt. Inget har varit mer överraskande under Premier League-eran än Leicesters bragdbetonade ligavinst. De har flyttat målstolparna för vad som anses möjligt inom den engelska fotbollen. Följden blir att vi lär få se fler liknande överraskningar, men troligtvis ingen som når upp till riktigt den här nivån.

Peter Hyllman

Aston Villa 2015-16: (-)

Det kan väl ändå inte bli värre än vad det har varit? Förmodligen en oundviklig känsla som gammal storklubb eller supporter till gammal storklubb sedan man de senaste åren befunnit sig indragna mer eller mindre akut i nedflyttningsstrid efter nedflyttningsstrid. Men som den här säsongen skulle komma att visa med all icke önskvärd tydlighet – jo, det kunde bli värre!

Det var ändå en säsong som inleddes med optimistiska förtecken. Aston Villa hade avslutat den föregående säsongen med att gräva sig upp ur ligagropen samt ta sig hela vägen till FA-cupfinal. Laget var på uppgång igen och det var så klart förhoppningen att detta också skulle visa sig den här säsongen.

Men sommaren skulle komma att ta död på allt momentum och all energi. De bästa spelarna försvann en efter en. Christian Benteke gick till Liverpool. Fabian Delph slank än hit och än dit, ena dagen på väg till Man City, nästa dag tillbaka som kapten i Aston Villa, för att vakna upp nästa dag i Manchester. Tom Cleverley bytte till Everton.

Det var bärande och tongivande spelare som försvann från Aston Villa. Väldigt betydelsefulla spelare på planen, ledande karaktärer i truppen. Luckorna dessa spelare lämnade efter sig tätades med en osalig blandning av förhållandevis oprövad fransk budgettalang samt ett antal engelska spelare i fel ände av sina respektive karriärer.

Det kunde nästan bara gå på ett sätt. Det började illa och det skulle bara gå utför därifrån. Aston Villas rullande femmatchschema över förväntat antal gjorda och insläppta mål visar hur Aston Villa under hela säsongen släpper till mer bakåt än de skapar framåt. Framför allt offensiven har varit begränsad med betydligt mindre än ett förväntat mål per match.

Aston Villa xG

Två brytpunkter är särskilt intressanta. Den vänstra tjockare linjen visar när Tim Sherwood ersattes av Remi Garde och det är uppenbart att om Aston Villa fick en managereffekt så var den inte effektiv på kort sikt. Mer anmärkningsvärd är den högra linjen som sammanfaller med januarifönstrets stängande och ser ett spektakulärt ras i framför allt den defensiva organisationen.

Det var punkten bortom all återvändo. Det stod efter januarifönstret klart och tydligt att Aston Villa hade gett upp på alla nivåer. Ägaren och klubbledningen var inte villig att investera eller infria sina löften till till Remi Garde. Garde själv började se alltmer ointresserad och uppgiven ut, och det fanns många tecken på hur detta började sätta sin prägel också på spelartruppen.

Den 1 februari 2016, ett datum som kommer leva vidare i vanära. Det var då Aston Villa åkte ur Premier League.

Betyg: Under all kritik (-)

ÄGARE OCH LEDNING: –
Fullständigt ointresse har präglat Randy Lerners senaste år som Aston Villas ägare, vars enda aktiva ägarinsats har varit att skära ned på kostnader och förbereda klubben för försäljning. Kanske hade det varit möjligt för Aston Villa att hålla sig kvar i Premier League ändå om inte TV-pengarna höjt kvaliteten på de mindre klubbarna. Följden blev till sist oundviklig och i längden kanske även pedagogisk för andra klubbar som tror de passivt kan trampa vatten och hålla näsan över ytan.

MANAGER: Tim Sherwood (+)
Det är oftast de tomma tunnorna som skramlar mest och högst och när det gäller att skramla högt är Sherwood en av de främsta. Tyvärr alltför mycket av en vandrande brittisk tränarkliché där stora ord om mod, kamp och vilja ses som tillräckliga substitut för taktisk kompetens. En manager som kan ha en positiv effekt inledningsvis men som i Aston Villa än en gång visade att det helt enkelt inte håller i längden.

MANAGER: Remi Garde (++)
Fel man på fel plats vid fel tillfälle? Fel plats och fel tillfälle känns rätt givet, fel man är något av en öppen fråga. Anställdes mer som en brobyggare när vad Aston Villa främst behövde var en brandsläckare. Fick inte det stöd från klubben som han blivit lovad men presterade heller inte på ett sätt som riktigt motiverade något sådant stöd under hösten.

FÖRSVAR (+)
Man vet att man förmodligen ber om problem när man försöker basera ett mittförsvar runt Micah Richards och Joleon Lescott och samtidigt gör dessa till lagets ledargestalter. Alan Hutton förbättrar inte precis intrycket. Jordan Amavi såg lovande ut inledningsvis innan en skada satte stopp för honom. Aston Villas försvar såg stundtals fullständigt förvirrat och oorganiserat ut, och mot slutet av säsongen näst intill ointresserat.

MITTFÄLT (++)
Hålen gapade stora efter Fabian Delph och Tom Cleverley på Aston Villas mittfält, spelare som Aston Villa inte lyckades ersätta på något särskilt bra sätt under sommaren. Lika spektakulärt gapade hålet efter Jack Grealish som lovade så mycket förra säsongen men försvann helt den här säsongen. Idrissa Gueye blev den bestående spelaren på Aston Villas mittfält och en av ytterst få spelare i Aston Villa som kommer från den här säsongen med någon slags heder i behåll.

ANFALL (+)
Även om det går att klaga på defensiven i Aston Villa så var det framför allt offensivt som laget skiljde sig negativt från alla sina konkurrenter. Aston Villa är det lag i ligan som skapat absolut minst farliga målchanser under säsongen, vilket i slutänden är vad som får dem nedflyttade. Laget såg helt ut att sakna en offensiv spelidé. Alla tre tänkta anfallsspelare – Gabriel Agbonlahor, Jordan Ayew och Rudy Gestede – prövades under säsongen utan att visa sig lyckade.

Aston Villa xG - League

HÖJDPUNKT: Birmingham (h), 1-0
Man vet att det har varit en dålig säsong för en Premier League-klubb när man i jakt på säsongens höjdpunkt måste bege sig till Ligacupens tidigare omgångar. Det fanns inte mycket att glädjas åt under säsongen för Aston Villa, men en derbyvinst alltjämt tidigt under säsongen gav hopp och råg i ryggen.

ÅRETS SPELARE: Idrissa Gueye
Aston Villa ställde in sin årliga klubbmiddag där man normalt sett annars delar ut priser till årets spelare och liknande utmärkelser. Förståeligt kan tyckas, vem blir egentligen särskild glad åt att utses till lagets bäste spelare under vad som kan vara klubbens sämsta säsong någonsin? Gueye är dock den spelare i Aston Villa som behöver skämmas minst.

LÄRDOMAR:

Tittar man inte framåt faller man bakåt. Det finns ibland en felaktig föreställning att det är möjligt att bara bevaka sin ställning och på så vis kunna leva lugnt. Men alla organisationer och klubbar behöver tänka framåt. Dels för att behålla den positiva energin inom klubben som krävs för att genomföra bra prestationer. Dels för att konkurrenterna annars ofrånkomligen kommer att springa förbi. Aston Villas klubbledning inbillade sig att de kunde surfa sig kvar i Premier League, därför spelar Aston Villa inte längre i Premier League.

Planering och organisation är nödvändigt. Varje framgångsrik fotbollsklubb har förmodligen det gemensamt att de har en fungerande organisationsstruktur vid sidan av laget och som stödjer och bidrar med resurser till fotbollen. Det är också bland det första som drabbas när ägare och ledning är alltför passiva i sina roller, även om konsekvenserna inte alltid är omedelbart uppenbara. Det här var ett konto som Aston Villa övertrasserat sedan flera år tillbaka.

Laget måste ha ledare. Varje lag behöver ledare på planen för att kunna hantera den mängd olika matchsituationer som uppstår under en säsong. Det går inte att sälja av sina viktigaste ledargestalter under en sommar och tro att dessa går att ersätta med unga spelare eller spelare som aldrig tidigare spelat i England. Det går inte att utforma en truppolitik helt och hållet i excel, det måste också finnas en långsiktig planering.

MÅLSÄTTNINGAR:

Premier League: –
Om man skulle få för sig att göra en lista över de absolut sämsta ligasäsonger som någon klubb har gjort under Premier League-eran så måste Aston Villas säsong vara bland de främsta kandidaterna högst upp på den listan. Andra klubbar har tagit färre poäng genom åren, men få med Aston Villas resurser och förutsättningar.

FA-cupen: +
Någon större glädje stod inte att finna för Aston Villa i FA-cupen. I den tredje omgången tvingades man till omspel mot Wycombe från League Two. Det omspelet lyckades man förvisso vinna, men redan i nästa omgång blev det en förskräckande 0-4-förlust hemma mot Man City.

Ligacupen: ++
Aston Villa tog två vinster i den här cupen. Först en svängig och dramatisk match mot Notts County, och därefter en prestigeseger mot Birmingham i den tredje omgången. Det blev respass i den fjärde omgången, men Southampton borta var en svår lottning.

ASTON VILLA 2015-16 SOM FILM

Being There (1979). Peter Sellers gör en av sina allra bästa tolkningar av den naive och något simple trädgårdsmästaren Chance som levt hela sitt liv på samma ställe utan någon erfarenhet alls av världen utanför. När han till sist tvingas ut i livet tillskrivs hans lika enkelt tänkta som enkelt uttryckta tankar från trädgården en djupare innebörd för allehanda beslutsfattare än vad de i själva verket har. Han har i själva verket ingen större aning om någonting. En vass kritik av samhällets tendens till personkult och värdering av yta över innehåll.

Peter Hyllman

Dog Englands EM innan det ens hann börja?

Nu var det självklart aldrig aktuellt att England skulle kunna vinna EM. Den typen av mer eller mindre orealistiska förhoppningar på det engelska landslaget tog slut någonstans runt 2006. Men förhoppningen var så klart, som den borde vara och förmodligen är för alla landslag, att det ändå skulle kunna bli ett lyckat EM för England.

Det är ett gammalt krigsaxiom att alla strider i själva verket är avgjorda innan ens dess första slag har utkämpats. Vilket är ett måhända något dunkelt sätt att säga att utfallet i så väldigt hög utsträckning är beroende av resursanskaffning och förberedelser. Ett uttryck som ganska kvickt dök upp i huvudet efter att Roy Hodgson under gårdagen presenterade Englands slutliga EM-trupp.

Känslan är att Englands förhoppningar om ett riktigt bra EM dog lite igår, och att frågan egentligen bara är i vilken utsträckning man har insett det. Visst kan England göra några bra matcher, känslan kommer ändå vara att England aldrig riktigt gav sig själva chansen att verkligen se vad de kunde åstadkomma.

Roy Hodgson beslutade sig alltså för att skicka hem Fabian Delph, Andros Townsend och, vad som verkligen framstod som märkligt men tyvärr alltför förutsägbart, Danny Drinkwater.

Det är ett beslut som skapar några märkliga obalanser i truppen. England har helt plötsligt fem anfallare med i truppen för vad som utifrån rådande taktik är en anfallsposition. Samtidigt har England för att fylla två mittbackspositioner totalt tre mittbackar i truppen, fyra om man räknar in Eric Dier som samtidigt utgör truppens enda defensiva mittfältsalternativ.

England har samtidigt lyckats ta ut en enda spelare som har yttermittfältet som naturlig position, i form av Raheem Sterling. Å andra sidan innehåller truppen en svärm av huvudsakligen centralt orienterade mittfältare i form av James Milner, Jordan Henderson, Dele Alli, Jack Wilshere, Adam Lallana, Ross Barkley och ytterligare fem anfallare som helst spelar och agerar centralt.

Den lika korta som enkla sammanfattningen är alltså att England har en minst sagt offensiv slagsida, och tillika en minst sagt central slagsida. Det är med andra ord inte det minsta svårt att se vad som kommer visa sig bli Englands problem i den här EM-turneringen.

Ett av de lustigare argumenten som framfördes för att rationalisera den offensiva slagsidan i EM-truppen är att det helt enkelt speglar den engelska talangpoolen. Så må vara fallet. Men det undgår mig hur det är en bättre lösning på brist på hög kvalitet i exempelvis mittförsvaret att, istället för att ta ut en bra mittback, ta ut ännu en anfallare.

På vilket sätt relaterar den lösningen alls till problemet? Dessutom ska ju ingen inbilla mig att Ryan Shawcross, Phil Jagielka, Scott Dann eller vilken som helst annan engelsk mittback är så signifikant mycket sämre än Chris Smalling, John Stones eller Gary Cahill som trots allt är med.

Men Eric Dier kan ju gå ner och spela mittback menar då så klart en del. Det kan han förvisso göra. Dilemmat är så klart bara vad som då egentligen händer med det defensiva mittfältet. Även med Dier kvar på mittfältet är Englands EM-trupp fasansfullt tunn på defensiv kompetens. Plocka bort honom och man kan lika gärna installera svängdörrar i ett redan alltför bräckligt engelskt försvar.

Den fromma förhoppningen är kanske att England med sin offensiva balans ska kunna överraska motståndarna försätta dem på bakfoten. Den gnagande känslan är då att man kanske något överskattar kvaliteten i den engelska offensiven, eller i alla fall underskattar motståndarförsvarens förmåga att handskas med Englands fruktade anfallsspelare.

Är man inte större, och är man inte starkare, då måste man vara smartare för att besegra sin motståndare. Intrycket är att Roy Hodgson föredrar att säga åt sina mellanviktare att gå ut och göra en sluggerfest mot turneringens övriga tungviktare.

Ett smartare angreppssätt hade varit att i alla fall försöka basera laget kring en tydligt definierad defensiv organisation, som framför allt bygger på ett gediget mittfältsskydd framför en sårbar backlinje. Ett sådant gediget mittfältsskydd bygger på två defensivt inriktade mittfältare. England har nu alltså i sin EM-trupp totalt en defensiv mittfältare – Eric Dier.

England hade kunnat ha två defensiva mittfältare, om inte Roy Hodgson nu hade fått för sig att skicka hem Danny Drinkwater. Vilket på förhand kändes alltför tragiskt förutsägbart. Det är de stora namnen som har förtur i sådana här sammanhang, oavsett om de inte har spelat ens tre fulla matcher det senaste året, vars enda egentliga merit är att klubbmärket på deras tröjor tillhör Arsenal, Liverpool, Man Utd eller någon av de övriga engelska storklubbarna.

Den stora nyheten i övrigt är så klart att svaret på frågan om vem av Daniel Sturridge eller Marcus Rashford som skulle få åka med till EM blev båda två, vilket betyder att Roy Hodgson tar med fem anfallare i truppen. Man kan bara förmoda att Hodgson därmed tänker sig att använda i alla fall Rooney mer som offensiv mittfältare, och förmodligen någon av Sturridge eller Rashford i en kantroll.

Alternativet till ett sådant pussel vore ett totalt taktiskt omtag. 4-2-3-1 har varit Englands genomgående taktik under EM-kvalet och i övriga landskamper. Har Roy Hodgson börjat pussla med idén att gå över till ett tvåmannaanfall och kanske en diamantformation på mittfältet med Wayne Rooney bakom de båda anfallarna? Modigt tänkt kan tyckas, men ett sådant taktiskt omtag precis innan ett mästerskap bådar sällan gott.

EM-truppen är nu hur som helst uttagen i sin helhet. Samtliga spelare är nu tillgängliga och redo för spel. Vi kan räkna med att få några viktiga ledtrådar till hur Roy Hodgson tänker sig sin startelva under den sista landskampen mot Portugal på torsdag.

Peter Hyllman