Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Vem får sparken först?

De första tre matcherna av Ligacupens kvartsfinaler spelades igår kväll, och vad man minst sagt kan säga är att de managers som befann sig under press och tryck inför dessa matcher knappast gjorde det enklare för sig själva, i och med att de alla åkte ur cupen.

Arsene Wengers position i Arsenal är förvisso inte längre ifrågasatt som den kanske var i början av säsongen, men helt enligt plan var det förhoppningsvis inte att förlora på hemmaplan mot Man City. Vad som emellertid är märkligt är hur Wenger själv, sett till hans laguppställning, mer eller mindre har övergett förra säsongens kloka ambition att faktiskt satsa på att vinna Ligacupen för att på så vis göra slut på lagets titelhoodoo. Att han inte gick all-in, eller i alla fall så nära som möjligt, mot Man City på hemmaplan är obegripligt.

En mer cynisk person än den genomsnittlige Arsenalsupportern skulle kanske börja misstänka att laguttagningen istället är ett sätt att ducka kritik utifall den trots allt sannolika händelse att Arsenal inte vinner Ligacupen. Kanske är det ett sätt att undvika samma form av meltdown som följde på förra säsongens finalförlust. Argumentet att Wenger inte hade andra och bättre spelare tillgängliga håller hur som helst inte vatten.

:::

Men om Arsene Wenger ändå befinner sig i en position att han kan agera på det viset så kan detsamma inte riktigt sägas om några av hans kollegor. Steve Kean i Blackburn till exempel borde rimligtvis ha en minst sagt osäker arbetssituation just nu, trots att han för bara några veckor sedan på något vis lyckades förhandla sig till en löneförhöjning.

En så här långt tämligen usel ligaposition för Blackburn Rovers har ändå i alla fall till viss del kompenserats av att laget tagit sig vidare i Ligacupen. Och inför kvartsfinalen såg det ju fortsatt ljust ut med en match mot Cardiff, som förvisso är ett tufft motstånd på sitt sätt men ändå inte riktigt av den kaliber som några av alternativen kan prestera.

Men Blackburn förlorade matchen med 0-2 efter två defensiva misstag som var av det här typiska slaget att de borde ha jobbats bort på träningsplanen, med andra ord till stor del Keans eget ansvar. Blackburns indiska ägare verkar förvisso ha någon form av missriktad lojalitet till Kean, alternativt befinner de sig i någon form av gisslansituation med agenten Jerome Anderson, som verkar ha fått ett ohälsosamt stort inflytande över klubben som helhet.

:::

På Stamford Bridge blev livet ännu tuffare för Andre Villas-Boas efter det att Chelsea drabbats av den andra hemmaförlusten på en dryg vecka mot Liverpool. Nu lär förvisso inte Ligacupen vara just den turnering som får det att rycka i Roman Abramovichs baguette, men förlusten och cupexiten är ändå en del utav ett pågående och alltmer entydigt mönster av ett helt enkelt dysfunktionellt Chelsea.

Det kanske mest problematiska är ju också hur förlusterna faktiskt tillkommer, som en direkt produkt utav ett helt odugligt försvarsarbete. Den höga försvarslinje som föranledde Liverpools första mål och i ett svep friställde två Liverpoolspelare är suicidal på den här nivån, allra minst när där inte finns någon vettig press på passningsläggaren. När sedan Martin Kelly får oceaner av fri yta på en fast situation i Chelseas straffområde så kan man bara dra täcket över huvudet och sucka.

Alltmer börjar Chelseas hemmamatch mot Valencia framstå som en ren ödesmatch för Villas-Boas. Och alltmindre ger Chelsea intrycket av att de egentligen har verktygen för att reda ut den matchen. Åtminstone inte defensivt. Frågan inför matchen framstår framför allt som om Valencia har förmågan att utnyttja Chelseas svagheter.

:::

En tredje manager som befinner sig i en tämligen tuff situation är Steve Bruce i Sunderland, vars säsongsinledning har varit under all kritik och där nu även hemmasupportrarna i samband med helgens oväntade och onödiga förlust mot Wigan tappade tålamodet och riktade sin vrede mot Bruce personligen.

Sunderlands ägare och VD, Ellis Short och Niall Quinn, har ett rykte om sig att vara väldigt tålmodiga med sina managers, men inte heller de kan helt blunda för om motviljan mot Steve Bruce blir alltför omfattande. De kan heller inte vara helt nöjda med Sunderlands prestationer. Framför allt det faktum att Bruce under sommaren värvade ett stort antal nya spelare, och rensade ur spelartruppen, men fortfarande inte visar några tecken på att han kan få laget att spela som en helhet.

Mest problematiskt är kanske anfallssidan. Naturligtvis är Bruce och Sunderland handikappade av att Asamoah Gyan strax innan säsongsstarten valde att lämna klubben, men man har heller inte lyckats ersätta den sålda Darren Bent på ett bra sätt. Steve Bruce har heller aldrig, i någon klubb eller något sammanhang, visat någon större skicklighet i att få ut ett bra anfallsspel ur sina lag.

Sunderlands två kommande ligamatcher mot Wolves och Blackburn kan bli väldigt avgörande för Steve Bruces framtid i Sunderland.

:::

Eller kan det vara någon helt annan manager som springer förbi på upploppet och lyckas få sparken först?

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Charlton, League Ones tämligen överlägsna serieledare, satte på hemmaplan stopp för Huddersfields svit om 42 obesegrade matcher genom att besegra dem med 2-0 efter mål av Yann Kermorgant och Hogan Ephraim.

:::

Inte sällan har matcher mellan Man Utd och Crystal Palace haft eller fått en tämligen särskild betydelse.

FA-cupfinalen 1990, med omspel och allt, var det sista steget på vägen mot Fergusons första titel med Man Utd, vilken ofta citeras som det som köpte Ferguson precis den tid han i det läget behövde för att forma det lagbygge som skulle komma att erövra engelsk fotboll. Ian Wrights prestationer i den finalen skulle för övrigt också ta honom till Arsenal där han skulle bli något utav en legend.

Matchen på Selhurst Park strax efter nyår 1995 skulle bli ökänd när Eric Cantona drabbades, beroende på perspektiv, av antingen ett psykbryt eller ett rasande infall av principfasthet och sparkade en häcklande åskådare. Cantona stängs av i smått otroliga nio månader. På kortare sikt beseglar det Man Utds ligaöde den säsongen, men på längre sikt befäster det också Cantonas legendariska status i klubben.

Matchen ikväll kanske blir betydelsefull den med. Det sägs att Paul Pogba och Ravel Morrison båda kommer att starta matchen, eller i alla fall få stora roller i den. Och sett till Man Utds mittfältsproblem så kan ju det faktiskt vara något som får betydelse både för den här och för kommande säsonger.

Plus att Ligacupen naturligtvis representerar en utmärkt titelchans för Man Utd, som till skillnad från en del andra klubbar aldrig skulle få för sig att avfärda någon turnering som oviktig.

:::

Viktiga matcher i Europa League ikväll för både Tottenham (PAOK hemma) och Birmingham (Braga borta). Avancemanget från gruppspelet står på spel.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bra och dåliga idéer för att TV-anpassa den engelska fotbollen

Det kommer alltid finnas idéer om hur fotbollen ska förnyas och förändras och dessa idéer kan komma från alla tänkbara håll. De kan komma från fans som har tankar om hur fotbollen kan förbättras. De kan komma från fotbollen självt som strävar efter att öka intresset för sporten på en global nivå. De kan komma från sponsorer och finansiärer som öka sitt annonsutrymme eller bara mer generellt göra fotbollen mer TV-vänlig.

Dessa idéer har emellertid vanligtvis rätt svårt att få något riktigt genomslag, till stor del på grund av en av fotbollens stora paradoxer. Nämligen att vi som supportrar ofta sitter och är djupt missnöjda med vissa särskilda aspekter av fotbollen, och vi tvekar inte att vädra detta missnöje oavsett om det riktas mot domare, spelare eller fotbollsförbund, men vi envisas ändå med att motsätta oss någon form utav förändring, regelmässig eller formmässig, av fotbollen.

Som supporterkollektiv är vi ett ytterst konservativt folkslag.

I praktiken bör det så klart vara frågan om en balansgång. Att balansera mellan att bevara det som är positivt med fotbollen samtidigt som man introducerar och tar tillvara nyheter i fotbollen som förbättrar och utvecklar den. Till stor del manifesteras denna balansgång i förhållandet mellan fotbollen som å ena sidan arenasport och å andra sidan TV-sport.

För mig är det till stor del fråga om fotbollens transparens och tillgänglighet, två positiva värden som bör eftersträvas. Detta förenklas ofta genom att likställa dem med mer negativt laddade värden som kommersialisering eller amerikanisering. Vissa förslag faller kanske inom dessa kategorier men inte alla, och därför är det viktigt att betrakta varje förslag för sig och on the merits.

Med den här bloggen tar jag upp fem idéer som jag ser som bra respektive dåliga i arbetet med att TV-anpassa fotbollen. Kanske håller ni med, kanske håller ni inte med, kanske har jag glömt någon bra eller dålig idé. Vi får väl helt enkelt se.

:::

FEM BRA IDÉER?

Att införa ”Sudden Death” i ligaspelet

Det kan inte helt och hållet uteslutas att den här idén är en subliminal produkt av den gångna helgens resultat, men det är hur som helst en idé jag sugit på i ett antal olika sammanhang och tillfällen. Det är ju också så här att hela det här konceptet med att matcher kan sluta oavgjort, har väldigt svårt att få fäste på andra sidan Atlanten.

Själv kan jag se ett mellanalternativ likt det som redan tillämpas inom hockeyn, nämligen att om en match slutar oavgjort vid full tid, låt oss säga 1-1, så får båda lagen en poäng. Därefter kan man spela en förlängning om säg 2×15 minuter med Sudden Death-regler, och om ett lag lyckas vinna under den tiden så får de en poäng till och alltså totalt två poäng. Det i förlängningen förlorande laget får behålla den poäng de tjänat ihop under ordinarie matchtid.

Lite mer spänning för pengarna. Och en reform som skulle ge tabellmatematiken ytterligare en liten twist.

Att möjliggöra att ta ut målvakten i form av flygande byte

Rent instinktivt kände jag ett behov att ducka för flygande hårda föremål kastade i min riktning när jag formulerade den där rubrikidén. Men frågan är om den är så väldigt korkad egentligen. Alla våra lag har befunnit sig där någon gång, jagandes ett mål i matchens slutminuter. Till slut ropar man desperat på målvakten att springa upp och delta i jakten.

Men varför inte kunna välja att plocka in en utespelare istället? Det vore något som faktiskt skulle kunna vara till mer substantiell hjälp för det anfallande laget, samtidigt som det ju ärligt talat introducerar ett nytt taktiskt moment till en fotbollsmatch. Därtill späder det så klart på matchens hela dramaturgi, precis som är fallet inom hockeyn.

Att införa TV/videogranskning omedelbart

Få saker irriterar kanske mer med fotbollen än när man ser att ett uppenbart fel har begåtts på planen, men att detta fel inte korrigeras helt enkelt därför att domarna inte har sett att fel har begåtts. Det är också en av de saker som får fotbollen att framstå som närmast efterbliven i ögonen på de allra flesta andra idrotter som kommit mycket längre i den här frågan.

Det är helt orimligt att begära att en människa ska kunna uppfatta varenda situation på en fotbollsplan under en hel match. Inte heller är det något som kan åtgärdas av att införa fler domare på och runt planen, av experimenten med straffområdesdomare har vi lärt oss att det har en ytterst ringa effekt.

Att införa möjlighet till time-out

Det finns ju matcher där man ser redan från början att ett lag rent taktiskt har kommit helt snett in i matchen, men utan att spelarna verkar förstå det själva alternativt inte vet hur de ska åtgärda det. På samma sätt kan man ju ibland se managers förgäves stå vid sidlinjen mot slutet av matcher skrikandes direktiv som laget förmodligen inte lyckas uppfatta.

Att möjliggöra en time-out skulle kunna vara en taktisk finess som faktiskt skulle kunna blåsa liv i den taktiska diskussionen utöver att det faktiskt är en något som skulle kunna förändra en matchbild tämligen radikalt, om det användes på ett begåvat och skarpsint sätt.

Att sätta en mikrofon på samtliga deltagare på och runt planen

Visst skulle det vara fantastiskt intressant att få höra vad alla faktiskt säger på och runt planen, från spelare, från managers och till domare. Förvisso skulle kanske Sky med flera få skrämselhicka och känna sig manade att införa beep-ljud lite här och där under TV-sändningen, men det fråntar ju inte den potentiella inblick man ändå kan få i hur spelets deltagare faktiskt uppfattar och motiverar olika situationer och beslut. Tveklöst vore det ett förslag som skulle föra fotbollen närmare publiken.

Ändå är jag lite tudelad till idén. Dels för att jag ser framför mig hur det kommer att införas en form utav medveten självcensur inom fotbollen. Dels för den typ av ständiga moralpanik runt fotbollen som riskerar bli följden av idén där vi låtsas att uppröras av det allra mest alldagliga, låt oss som exempel ta om en spelare skulle få för sig att säga ett fult ord på fyra bokstäver som börjar på f.

:::

FEM DÅLIGA IDÉER?

Att införa effektiv speltid

Det här är en dålig idé som har sina fördelar. Framför allt att det i ett svep skulle eliminera maskningen som företeelse inom fotbollen, då det inte längre finns något att tjäna på att maska, det vill säga tid. Så långt är det en god idé, problemet är bara att där finns en uppsjö av dåliga följder.

Till att börja med så kommer det att öppna upp flodportarna för en herrans massa reklamavbrott under fotbollsmatchen. Så kallade power breaks är enbart en tidsfråga borta. Men för mig är det också så att det som gör fotbollen till ”the beautiful game” är dess flöde, att en match flyter på utan att hackas upp och malas ned i mer eller mindre stora tidssegment.

I detta flöde ligger även en stor del av fotbollens dramatik. Amerikansk publik brukar inte förstå det vettiga i att inte kunna veta exakt hur lång tid det är kvar av matchen. Men den lilla osäkerhet detta förhållande genererar har förmodligen lett till fler sena mål och matchavgöranden än vad vi kan föreställa oss.

Därtill finns det en uppenbar risk att den dag jag hör en fotbollsmatch avslutas med en Hesa Fredrik så kommer jag att ”göra en Falling Down”.

Att tillåta så kallade “challenges”

Inte minst tennisen är ju känd för det här, det vill säga att kunna utmana domslut utifrån ett visst antal chanser per set. En del förespråkar ju det här inom fotbollen också. Själv tycker jag idén är skräp, de allra flesta situationerna på fotbollsplanen är bedömningssituationer och där måste domarens ord helt enkelt vara lag.

De situationer som kan vara aktuella är rena linjebeslut och där är mitt förslag redan att det ska finnas videogranskning. Men den kan domaren, precis som inom hockeyn, besluta på egen hand att granska vid behov, utan att det står någon och viftar vid sidlinjen och utmanar i situationer som han inte haft någon egentlig möjlighet att ens se ordentligt.

Att regelmässigt tvinga fram offensivt spel och avslut mot mål

I basketen har de ett ju sådant här system. Taget från huvudet tror jag det är så att laget har tio sekunder på sig att ta sig över mittlinjen, väl över mittlinjen så får man inte återvända till egen planhalva, och man har 24 eller 30 sekunder på sig att få iväg ett skott mot korgen. Idén är naturligtvis att tvinga fram offensivt spel och avslut, och se till att det hela tiden ”händer saker”.

Tala om att förstöra hela fotbollens själ och idé. Det vore oerhört svårt att se vad ett liknande förslag, om än justerat tidsmässigt, skulle bidra med till fotbollen utöver att göra den hopplöst endimensionell och enformig. Fotbollen ska kräva något av sin publik, den ska inte appellera till dess minsta gemensamma nämnare, det vill säga de som egentligen inte tittar på en fotbollsmatch utan endast på ”highlights”.

Att införa eller utöka ljudeffekter på arenan

Tyvärr är ju den här idén redan genomförd i vissa sammanhang, om än i hyfsat begränsad och därför tolerabel omfattning. Vanligtvis i samband med att hemmalaget gör mål brukar en musikslinga ibland kunna höras. Delvis stör det mig, eftersom det ofta dränker publikljudet från arenan och den atmosfär som skapas mellan människorna på plats.

Det vore naturligtvis något som bara skulle bli värre om man började spela arenarock i samband med spelavbrott, hånfulla musikslingor när bortalagets spelare blir varnade eller utvisade, och så vidare. Ni förstår vad jag menar, ni har samtliga varit på en hockeymatch eller basketmatch någon gång. Klappa händerna när ni är riktigt glada. Nej, det här förslaget gör inte mig glad.

Att stegvis minska antalet spelare på planen under förlängningen

Det har ju dryftats rätt länge om hur fotbollsmatcher egentligen ska avgöras, vilket egentligen bara lett till olika varianter på samma bekanta tema med först förlängning och därefter straffsparkar. En sådan variant är ju att, likt i hockeyn, successivt under förlängning reducera antalet spelare på planen, vilket så klart är tänkt att göra det mer sannolikt att matchen resulterar i mål.

Och det är ju okej, så länge det enda man bryr sig om är att det blir mål och skiter fullständigt i vägen dit. För mig är det däremot helt uppenbart att efter ett kort tag, med tillräckligt få spelare på planen, så skulle det inte längre vara en fotbollsmatch som pågick, utan snarare en form av sport som mest liknar vad man såg i gamla dåliga spel från Commodore 64-tiden.

:::

Shit alltså, så här i efterhand, när allting är skrivet och klart, så upptäcker jag ju att jag egentligen inte själv vet vad jag riktigt tycker om några av förslagen. En del av förslagen gillar jag som någon form av god tanke, samtidigt som min konservativa fotbollsgen protesterar hejdlöst. Vissa förslag tycker jag illa om men kan ändå se vissa charmiga drag med dem.

Men att jag med de bra och dåliga idéerna i alla fall har stuckit ut hakan och hävdat några kontroversiella uppfattningar, det betvivlar jag inte för ett ögonblick.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Passande kanske att tala om fotbollens TV-anpassning samma dag som det dras igång med kvartsfinaler i just den cupturnering som åtminstone delvis startades som ett sätt för engelsk fotboll att försöka exploatera det förhållandevis nya TV-mediet – det vill säga Ligacupen.

Inte vilka matcher som helst ikväll heller, utan Arsenal vs Man City, Chelsea vs Liverpool samt Cardiff vs Blackburn.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ingen borde behöva lida på grund av fotbollen

Brittisk fotboll drabbades under gårdagen av ett tungt sorgebesked när det bekräftades att Gary Speed, gammal walesisk storspelare i bland annat Leeds, Everton och Bolton och senast walesisk förbundskapten, hittats hängandes död i sitt hem efter vad polisen bekräftat som självmord.

Gary Speed inledde sin fotbollskarriär i Leeds där han debuterade 1988. Under sin 22 år långa spelarkarriär gjorde han 677 ligamatcher, vilket gör honom till den utespelare som gjort flest ligamatcher inom engelsk fotboll. Han var tongivande i det Leedsmittfält som vann Yorkshireklubbens senaste ligatitel 1992, innan han några år senare lämnade Leeds för Everton, och därefter i tur och ordning Newcastle, Bolton och Sheffield United, där spelarkarriären avslutades.

Speed var en arbetare på planen snarare än en artist, den typ av hederlig brittisk fotbollsjobbare som på en och samma gång är både genuint uppskattade och delvis underskattade, inte minst i dessa tider, när alltför många har glömt bort att fotbollen måste stå för och handla om något mer och något större än enbart överstegsfinter, smattret av fotoblixtar och estetiskt godtycke.

:::

De exakta orsakerna bakom Speeds självmord känner vi inte till och de är i sig meningslösa att spekulera i, kanske är de helt privata utan att ha något alls med fotboll att göra.

Men det går heller inte att blunda för att dessa tragedier varit tämligen vanliga inom fotbollsfamiljen under senare tid. Ett av de mer kända fallen är Robert Enke, den tyske landslagsmålvakten. Bara förra helgen avslöjades det att den tyske domaren Babak Rafati försökt begå självmord i samband med att han skulle döma en match i Bundesliga.

På något sätt är det, trots att varje enskilt fall naturligtvis överraskar och chockerar, ändå inte genuint förvånande. Den moderna och professionella fotbollen är en tämligen kall och hänsynslös omgivning, och trycket och kraven är enorma på spelare, managers och domare. Kritiken kan vara skoningslös. Sjuktalen inom andra arbetsmiljöer skulle öka dramatiskt för mycket mindre. Mina personliga tankar i bakhuvudet har hela tiden varit att det är märkligt att problem med depressioner och självmord inte är vanligare.

Ändå så uttrycker vi själva, och media uttrycker åt oss, en form av förvisso uppriktig förvåning och chock de gånger sådant här händer. Det beror på att vi innerst inne inte vill tro att det här ska kunna hända. Kanske vill inte heller de drabbade prata om det öppet, då det av omvärlden kan tolkas som ett tecken på svaghet.

Dels kanske för att vi betraktar våra fotbollsspelare som hjältar, odödliga och osårbara, vi sätter dem på en form utav piedestal, vilket inte bara kan vara hedrande utan dessutom betungande för den som blir placerad på den. Dels för att flera av oss kanske vägrar att acceptera att de som håller på med fotboll – spelare, managers och domare – ens har någon moralisk rätt att bli deprimerade så bra betalda som de ändå är. Varmed vi vägrar känna någon empati för dem.

:::

Där finns många bovar i dramat, och visst är det lätt att försöka hitta skurkar och syndabockar i sammanhanget.

Vi kan välja att kritisera media som sensationaliserar och skandaliserar i syfte att öka upplagor och annonsintäkter i en cynisk jakt på profit, och som utifrån detta egenintresse sedan länge passerat definitionen av vad som är medias uppgift och samhällsansvar. Kanske har media formell rätt att bedriva kampanjer och hetsjakt mot mer eller mindre offentliga personligheter, men de har inte rätt att spela förvånade när detta beteende ibland får personliga och tragiska konsekvenser.

Vi kan välja att kritisera fotbollen och dess organisationer, inte minst kanske när det kommer till domarnas situation. Varje vecka och varje dag kastar FA, FIFA, UEFA och övriga nationella förbund ut domare i en av de hårdaste och psykiskt mest pressande arbetssituationer som går att tänka sig, och man gör det samtidigt som man medvetet och avsiktligt undanhåller dem de tekniska verktyg som krävs för att domarna ska kunna göra sitt jobb, verktyg som både kan hjälpa och skydda domarna. Inom de flesta andra yrken skulle detta bli ett fall för arbetsdomstolen.

Men någonstans måste vi även acceptera vårt eget kollektiva ansvar. För mycket av den destruktiva miljö och psykiska press som utgör fotbollens mörka baksida är en produkt av vad vi kan kalla för en slags fotbollens hatkultur. Och det är en kultur vi själva som supportrar reproducerar dagligen, genom hatiska kommentarer på nätet, genom personförföljelse genom sociala medier, genom en påträngande och intolerant mobbmentalitet på arenorna och så vidare. Och i det nya medielandskapet så blir detta så väldigt mycket mer påträngande och genomträngande än vad som förr var fallet.

Något som kan vara väl värt att tänka på nästa gång en domare har gjort ett misstag som i grund och botten är väldigt mänskligt att göra, eller nästa gång en spelare har gjort en dålig match, eller en manager har misslyckats med att göra ett byte som vi själva anser hade varit kjempegrejt.

Vi behöver tänka på det, inte bara därför att en enda människas tragiska bortgång på grund av depression inom fotbollen är en för mycket. Utan också därför att för varje sådant här uppmärksammat fall så finns där garanterat ett enormt skuggtal av spelare, managers och domare som också är deprimerade utan att det ännu gått så långt som till självmordstankar, eller som helt enkelt bara mår dåligt som en följd av den miljö som skapats inom fotbollen.

Och fotbollen ska inte få oss att må dåligt, fotbollen är tänkt att få oss att må bra. Fotbollen ska hjälpa oss att bli bättre människor, inte få oss att känna oss mindre värda som människor.

:::

Gary Speed blev 42 år gammal.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Howard Wilkinson, Gary Speeds manager i Leeds: ”It’s such a loss. I cannot begin to try to understand what his parents are thinking. I knew his mum and dad, and particularly his dad very well. I’ve met a lot of people in my time, a lot of sportsmen. Gary had none of those things which we associate with sportsmen. He was ordinary as a bloke, very nice, very genuine, very honest, very hardworking. He was a joy to manage. I think I played Gary in every position apart from goalkeeper, and never even once did his face change or did he seem annoyed when I told him. He had a terrific sense of loyalty and commitment to the people around him. This is a genuine loss to the world.”

Ryan Giggs, Gary Speeds lagkamrat i Wales: “I am totally devastated. Gary Speed was one of the nicest men in football and someone I am honoured to call a team-mate and friend. Words cannot begin to describe how sad I feel at hearing this awful news. It goes without saying my thoughts are with his family at this tremendously sad time.”

Aaron Ramsey, walesisk landslagsspelare och av Speed utsedd till Wales yngste lagkapten någonsin: The world has lost a great football manager but, even more sadly, a great man. He will be missed by all.”

:::

“Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger, anger leads to hate, hate leads to suffering.”

Be Champions!!

Peter Hyllman

Caught Between a Rock And a Hard Place

Tung toppmatch på Anfield idag mellan Liverpool och Man City.

Där finns naturligtvis alla de vanliga skälen till varför det är en viktig och betydelsefull match. Det är två topplag. Liverpool behöver poängen för att kriga vidare om säsongens Champions League-platser. Man City å andra sidan behöver poängen för att hålla ångan uppe i titelstriden och avståndet ner till Man Utd.

Men där finns också en särskild aspekt. Nämligen att det är ett toppmöte under en säsong när just toppmötena ser ut att få en väldigt avgörande roll för hur de sex lagen överst i tabellen placerar sig internt. Det är också ett toppmöte mellan två topplag som är eller anses vara väldigt starka i just toppmöten.

Man City exempelvis har ju varit en klippa hittills under säsongen. De har stenhårt krossat först Tottenham med 5-1 och därefter Man Utd med 6-1. Vad som är alldeles särskilt imponerande med det är naturligtvis att det varit matcher på bortaplan i båda fallen, vilket det händelsevis råkar vara fråga om idag också.

Liverpool å sin sida har haft en viss förmåga att klämma fram bra resultat mot topplag, vilket kanske säger något om både deras kvalitet och förväntningarna som finns på laget. Men allra helst är det ju så att just Anfield anses som ett fort, och att det är ett svårt och hårt ställe att besöka och komma därifrån med alla eller åtminstone en poäng.

Men hur ser egentligen den interna tabellen mellan topplagen ut? Vi kan ta en titt på årets tabell, plockad från den utmärkta statistiksajten Statto, och så adderar jag en kolumn som tittar på poängsnittet per match över den senaste femårsperioden, den här säsongen ej inräknad, för Big Four med Tottenham och Man City adderade från och med säsongen 2009/10.

:::

Intern topplagstabell

:::

Som man rätt snabbt märker så haltar ju den där tabellen en aning, Man Utd exempelvis har ju spelat flest matcher mot topplagen, och mer än dubbelt så många än Man City exempelvis.

Delvis rubbar ju det PPG också. Om till exempel Liverpool vinner idag mot Man City så kommer både Man City och Liverpool att gå ned respektive upp på samma poäng per match som Man Utd, nämligen 2,00. Vad vi kan anse vara mest imponerande med det är naturligtvis Liverpool, som håller samma poängsnitt i den interna miniligan som ligans två topplag, trots att man alltså ligger längre ned i tabellen.

Och naturligtvis är det ju så att den interna topplagstabellen pekar på en rätt öm punkt i Chelseas men kanske även Arsenals ligafacit. De är de enda lagen som hittills under den här säsongen ligger långt under vad som varit det normala poängsnittet under de senaste fem avslutade säsongerna.

Ett poängsnitt över tid där det för övrigt visar sig att Liverpools facit mot övriga topplag kanske inte är så väldigt märkvärdigt ändå. Däremot visar det sig att deras facit mot just Man Utd av alla lag är lite mer märkvärdigt. Kanske är det något med mötet mellan just dessa båda lag.

:::

Att Man City så här långt under säsongen har varit klippor i toppmatcherna är ju dock otvetydigt. Kanske beror det på att de då möter motståndare som attackerar dem, vilket passar dem särskilt väl, framför allt på bortaplan. Kanske beror det på att de själva är som allra mest taggade då, det lär vi ju få en viss indikation på under dagen.

För Anfield är ju onekligen ett väldigt tufft ställe att åka till, inte minst då för övriga topplag. Eller är det så? Det kan vi ju också ta reda på om vi nosar lite i matchstatistiken.

Jag gick igenom de senaste 10 respektive 25 så kallade topplagsmatcherna på Anfield, alltså matcherna mot gamla Big Four samt, från och med att de blev aktuella, Tottenham och Man City. Under de senaste tio matcherna visar Liverpool upp matchraden 4-3-3, det vill säga fyra vinster, tre oavgjorda och tre förluster. Under de senaste 25 matcherna är motsvarande matchrad 10-7-8, vilket väl känns som att ungefär samma mönster framträder.

Det låter ju rätt bra men inte direkt skräckinjagande säger då några. Men då har vi ju förvisso inte tagit reda på övriga topplags motsvarande matchrader, så vi vet ju inte riktigt vad vi jämför med. Men nu har vi ju King Kenny som manager kommer andra att deklamera, då måste det ju se bättre ut på en gång.

Möjligen. Kenny Dalglish har mött topplag vid fyra tillfällen hemma på Anfield och har tagit två vinster, med vilket han har matchraden 2-1-1. Utan Dalglish så har Liverpool under de undersökta 25 matcherna matchraden 8-6-7. Med Roy Hodgson vid rodret så var Liverpools matchrad 1-1-0 i toppmatcherna på hemmaplan och under Rafa Benitez så var motsvarande matchrad 7-5-7.

Så ja, det ser faktiskt rätt bra ut med Kenny Dalglish. Positivt för Liverpool sett inför dagens match är ju hans utmärkta facit på hemmaplan mot de båda lagen från Manchester. Mer negativt är kanske att senast ett topplag kom till Anfield för en match av direkt avgörande betydelse för ligapositionen så befann sig Liverpool och Dalglish på den förlorande sidan, mot Tottenham i maj. Liverpool har däremot inte förlorat på Anfield mot ett lag från Manchester sedan den 16 december 2007, och mot Man City har man inte förlorat på Anfield sedan den 3 maj 2003.

:::

Nu säger ju inte statistik allt. Långt därifrån. Statistiken visar att det inte alls är ovanligt för topplag att komma från Anfield med poäng, ibland till och med alla tre poängen. Men statistiken säger ingenting om graden av ansträngning, om hur poängen vanns, om specifika matchförutsättningar och matchbilder, och så vidare.

Faktum kvarstår att för i stort sett samtliga bortalag så måste tre poäng på Anfield vara att betrakta som en av ligasäsongens höjdpunkter, alldeles oavsett hur det slutar för laget i ligan.

Man City kan alltså göra ännu ett ordentligt title statement med en vinst på Anfield i eftermiddag. Och förmodligen vill de heller inget hellre efter nederlaget i veckan mot Napoli.

:::

Dock en intressant kontrast. Inför senaste toppmatchen på bortaplan, mot Man Utd, så kom de färskt ifrån en stor framgång och seger i Champions League, med den psykologiska boost det innebär att vinna en sådan match på övertid. Inför den här toppmatchen på bortaplan så kommer man färskt från ett nederlag och ett misslyckande.

Ett helt annat läge. Hur hanterar Man City och Roberto Mancini det?

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Carlos Tevez på gång till Milan alltså. Tevez kan man ju tycka vad man vill om, men är det någon klubb som visat sig vara på att hantera stora egon och så kallade problemspelare och framgångsrikt integrera dem i laget så är det ju just Milan.

Å andra sidan har ju Carlos Tevez visat sig vara spektakulärt dålig på att bara vara en spelare i mängden.

:::

Kan man säga att Englandsbloggen har fått lite grann av en egen särprägel när delar av dess innehåll citeras på socialist.nu, vilket jag antar är någon form av politisk debattsida?!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ett handlingsprogram i sex punkter för Chelseas framtid

Chelsea möter i eftermiddag Wolves på hemmaplan i ett tämligen prekärt läge både för klubben och för dess manager. Laget har förlorat tre av de senaste fyra ligamatcherna och under säsongen har man ett bedrövligt facit med tre raka förluster mot ligans övriga topplag. Därtill har man ställt till det för sig själva i Champions League och tvingas nu spela en helt avgörande match mot Valencia för att över huvud taget ta sig vidare från gruppspelet.

Som ett brev på posten så har det naturligtvis börjat spekuleras vildsint i media om att Andre Villas-Boas position i klubben är hotad. Ett drev som naturligtvis inte förmildras av att andra managers som Guus Hiddink går ut och lika subtilt som en ensam kille vid tresnåret på nattklubben erbjuder Chelsea sina tjänster, att gamla spelare uttalar sig om laget utan att skräda på orden, samt naturligtvis att Chelseas historik när det kommer till att sparka sina managers är som den ändå är.

Att Villas-Boas känner sig pressad av situationen får ändå sägas vara tydligt utifrån hur syrligt och spydigt han valde att kommentera Hiddinks och Ballacks olika uttalanden. Eller enbart utifrån det faktum att han över huvud taget valde att kommentera dem.

Matchen mot Wolves är med andra ord väldigt viktig. Dels för att kunna få lite andrum. Men även då den följs upp av tuffa matcher i ligan borta mot Newcastle och därefter på hemmaplan mot Man City.

Men Chelseas problem är naturligtvis mer omfattande och går djupare än att de kan lösas endast genom en vinst i dagens match. Chelsea är kort och gott en problem i en riktigt problematisk situation, där risken är överhängande att laget faktiskt missar en Champions League-plats, och en situation som kompliceras mångfalt av en för klubben närmast omöjlig balansgång mellan kort och lång sikt.

Det är en situation som klubben med bättre ägarskap och management under flera års tid inte hade behövt befinna sig i. På lång sikt är det uppenbart att Chelsea måste förändras för att kunna förbli konkurrenskraftigt, men förutsättningarna att gradvis genomföra detta reformarbete försvåras också av nödvändigheten för Chelsea att leverera också på kort sikt.

Ett målmedvetet arbete måste ändå göras för att hantera denna balansgång. Och det arbetet tror jag måste utgå från ett handlingsprogram väldigt likt det jag här och nu skisserar utifrån sex separata men sammanhängande punkter.

:::

Strategi

Det som framför allt har saknats i Chelsea alltsedan Roman Abramovich en gång tog över klubben är en helhetlig och konsekvent strategi. Vad vill klubben, och hur ska klubben egentligen arbeta? Utan en sådan strategi har en långsiktig linje i Chelseas arbete lyst med sin frånvaro.

Inte minst är detta tydligt när det kommer till en sådan central punkt utav en fotbollsklubbs verksamhet som spelarvärvningar och trupputveckling. Där finns ingen linje. Vid ena tillfället så köper man spelare till höger och vänster till rena överpriser, vid nästa tillfälle så ska man istället satsa på sin ungdomsakademi och ta fram spelare den vägen. Men innan ett sådant arbete ens fått slå rot så öppnar man återigen plånboken och spenderar £75m på två spelare som det inte är klart om managern ens vill ha.

Det är i Chelsea inte ens tydligt vem det egentligen är som ansvarar för klubbens spelarvärningar och trupputveckling.

Följden har naturligtvis blivit en delvis föråldrad och dåligt balanserad spelartrupp, och att Chelsea har haft förtvivlat svårt att spela in några egna unga spelare över huvud taget. Allvaret med det problemet tilltar naturligtvis också exponentiellt med åren och gapet mellan spelargenerationerna bara ökar.

Chelsea behöver definiera en strategi, som man följer systematiskt och som man håller fast vid under ett flertal år.

:::

Taktik

Villas-Boas har som en replik på en alltmer tilltagande mediakritik börjat hänvisa till Chelseas filosofi och att klubben aldrig kommer överge den. Filosofi är inte ett begrepp som man vanligtvis associerar med just Chelsea, men Villas-Boas använder det ändå flitigt som ett sätt att rationalisera sina taktiska beslut och val.

Att spela fotboll utifrån en filosofi är naturligtvis en i grunden god och principfast idé. Men en filosofi måste rimligtvis ta sin utgångspunkt i det spelarmaterial man har att tillgå, om man vill att den ska vinna någon form utav trovärdighet. Ett fotbollslag bör med andra ord vara rotat i såväl idé som praktik.

Det förefaller uppenbart när man ser Chelsea spela fotboll att de till stor del försöker realisera en fotbollsfilosofi eller genomföra en taktik som spelartruppen helt enkelt inte behärskar. Att försvara med en hög backlinje är ytterst riskabelt när backlinjen består av spelare som ägnat ett helt fotbollsliv åt att spela i en låg backlinje och där dessa spelare inte heller samarbetar särskilt väl, och det är en taktik som stått Chelsea väldigt dyrt den här säsongen.

Chelsea behöver tänka om sin spelfilosofi och hitta en medelväg eller i alla fall ett ”steg på vägen”, där Chelsea kan spela en fotboll som både tar laget närmare ett önskat ideal men som också omvandlar spelarnas kompetens till en styrka snarare än en svaghet.

:::

Organisation

Det är ett vanligt ordspråk att managern är en fotbollsklubbs viktigaste position, men denna sanning har kastats omkull sedan gammalt i Chelsea där det är ägaren och hans stab som utan tvekat blivit viktigast och mest inflytelserik, även i vad som är att betrakta som rent operativa fotbollsfrågor.

Situationen är egentligen värre än så i Chelsea, där managern snarare av hävd har reducerats till något utav en mellanhand mellan en storpåve i form utav Abramovich och dennes kardinaler, och en samling småpåvar i form av Chelseas äldre och etablerade spelare. Naturligtvis är detta en institutionell konsekvens av att så många managers har kommit och gått under de senaste fem åren.

Det är denna organisatoriska omständighet som bland annat får Guus Hiddink att öppet och skamlöst plädera direkt till Abramovich om att få ”hjälpa till”, eftersom han vet att Abramovich är öppen för sådana nycker. Det är också vad som får även tidigare spelare att fokusera snarare på äldre spelare än på managern vid frågan om ledarskapet i Chelseas omklädningsrum.

Chelsea behöver klart och tydligt utveckla och manifestera managerns auktoritet i klubben, och tydligt definiera managerns och ägarens och ledningens respektive uppgifter och arbetsområden, och särskilja dessa från varandra.

:::

Försvaret

Nästa steg är att gå ner i de enskilda lagdelarna och försöka åtgärda de mer konkreta problem som faktiskt finns där. För det första måste någon form av kontinuitet upprättas i backlinjen, ett behov som är särskilt stort om man samtidigt ska försöka introducera ett helt nytt sätt för laget att försvara sig.

Därmed blir det också viktigt att hitta spelartyper som passar ihop, och där har det visat sig förtvivlat svårt att hitta en lösning. En stor anledning till det är att Chelsea är så låsta vid John Terry, vilket omöjliggör en försvarslösning som både hittar kompatibla mittbackar samtidigt som ambitionen att föryngra spelartruppen realiseras. David Luiz och Alex vore kanske den mest tilltalande och intressanta kombinationen, men för att uppnå den så måste man ju flytta på Terry.

Är det då inte dags att göra det? John Terry må vara precis hur mycket Captain, Leader, Legend som fansen och inte minst han själv vill – men han kan aldrig få vara större än laget. Han är 30 år gammal och van vid ett helt annat spelsystem, kanske är det dags att säga tacka för lång och trogen tjänst?!

Inte minst är ju dessutom ett sådant beslut något som skulle stärka Villas-Boas auktoritet och trovärdighet inom klubben. Om Villas-Boas petar John Terry så finns det ingen, förutom i förlängningen Abramovich själv, som petar Villas-Boas. Spelarnas fögderi vore i så fall för alltid förbi.

:::

Mittfältet

Chelseas mittfält har varit något utav ett problemområde under ett par säsonger i rad. Ålder och skador har tagit ut sin rätt, tillsammans med någon spelare som kanske inte fått den utveckling man hade kunnat hoppas på. Men i grund och botten är det två områden som behöver adresseras, utöver ett mer övergripande behov av att bredda och föryngra.

För det första så skulle Chelsea på sikt förmodligen vinna på att utse Juan Mata till kreativ point man på mittfältet och med andra ord låta honom ta över Frank Lampards roll i spelartruppen. Delvis kan man se samma typ av argument här som med John Terry ovan, men det är också en väg mot ett mer kreativt och mångsidigt anfallsspel i Chelsea. Samtidigt som det är ett led i ett pågående föryngringsarbete.

För det andra så behöver Villas-Boas bli taktiskt klokare i hur han väljer att disponera sitt balanserande mittfält mot starkt respektive relativt sett svagare motstånd. Rent intuitivt känner man att en spelare som Mikel gör sig bättre mot starkt motstånd, då hans egenskaper är primärt defensiva och yttäckande. På samma sätt så framstår Raul Meireles, vars styrka snarare är ett kreativt passningsspel, som ett bättre alternativ mot ett lågt liggande och svagare motstånd.

Villas-Boas har av något märkligt skäl valt att göra tvärtom, han har använt Meireles mot starkare motstånd och Mikel mot svagare motstånd. Produkten har blivit att Chelsea körts över på mittfältet i toppmatcherna, samtidigt som de fått en kreativ brist på mittfältet mot svagare motstånd.

:::

Anfallet

Paradoxalt nog är Chelseas anfall på samma gång den enskilda lagdel som kommit längst på vägen mot det långsiktiga målet att utvecklas och föryngras samt som begränsar lagets som helhet möjlighet att lyckas med detsamma. Skälet är helt enkelt en form utav överflödets förbannelse.

För samtidigt som Chelsea har värvat eller tagit fram ett flertal nya spelare till just denna lagdel, kanske har man varit alltför ensidigt inriktad i sin transferpolitik på just anfallet, så har man misslyckats med att rensa ut äldre spelare i ens en jämförbar omfattning. Och det är inte vilka spelare som helst, utan gamla stjärnor som naturligtvis medför en väldigt hög lönekostnad.

Dels leder detta till en mängd alternativ i Chelsea, vilket kan leda till oklarhet och osäkerhet i spelartruppen, utöver naturligtvis direkt och öppet missnöje och bråk. Inte minst leder det till en märklig situation där ett storlöfte som Romelu Lukaku inte ges i närheten av den speltid som han behöver och som han med allra största sannolikhet skulle få i nästan alla andra klubbar. Dels leder överflödet till att förnyelsearbetet i övriga lagdelar blockeras, då det inte finns utrymme i lönebudgeten att förstärka ytterligare.

Det måste vara Chelseas främsta prioritet att under kommande transferfönster och säsongsuppehåll rensa ut Chelseas anfallsbestånd med upp till fyra-fem äldre eller på annat sätt överflödiga spelare. Ett arbete som måste ske med bestämdhet och handlingskraft, utan onödig sentimentalitet.

Det är kort och gott en fråga om att välja mellan att omfamna framtiden eller hålla fast vid det förgångna.

:::

Frågan är naturligtvis om Andre Villas-Boas kommer att ges tiden att ta itu med ett dylikt handlingsprogram. Risken som jag ser det är nämligen överhängande att om Chelsea förlorar mot Valencia och åker ur Champions League, ja då får han förmodligen helt enkelt sparken.

Kanske hade jag bedömt det annorlunda om han i alla fall hade haft en stark ligaposition som buffert.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Aston Villas Barry Bannan bestraffades med avstängning av klubben efter att det uppdagats att han kört bil i berusat tillstånd.

Jag gillar när klubbarna själva tar det moraliska ansvaret att disciplinera sina spelare. Jag gillar det mycket bättre än när FA eller andra förbund ska ge sig in och spela moralpoliser i efterhand.

Problemet är naturligtvis att för få klubbar tar detta moraliska ansvar.

:::

Villas-Boas anses numer vara en favorit i att vinna Premier Leagues så kallade ”sack race”, det vill säga att bli den manager som först får sparken under säsongen.

Samtidigt så rapporteras det att Villas-Boas haft ett möte med Abramovich under torsdagen och där fått ägarens förtroende och fortsatta mandat. Men det är ju som bekant sådant som sägs och kan ändras när som helst därefter.

:::

Dagens övriga matcher: Stoke vs Blackburn, Bolton vs Everton, Man Utd vs Newcastle, Norwich vs QPR, Sunderland vs Wigan, West Brom vs Tottenham samt Arsenal vs Fulham.

De tre senaste gångerna QPR besökt Norwich och Carrow Road så har man fått syna ett rött kort, så ilska verkar vara något som förekommer mellan lagen. Dags för Joey Barton kanske?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hur kommer Premier League att se ut om 10 år?

Att som bloggare titta in i framtiden är ju alltid lite vanskligt. Framtiden har ju en obehaglig tendens att bli i alla fall delvis annorlunda än vad man tror och förutspår, och då står man ju där med Svarte Petter i hand och rumpan bar. Ett sätt att både äta kakan och ha den kvar är så klart att titta så långt in i framtiden att man inte är kvar för att bli felbevisad, alternativt finns där ingen som kommer ihåg vad man en gång i tiden förutspådde.

Tio år är en förskräckligt lång tid. Inte minst i Premier League. Det känns ju ärligt talat som en helt annan liga än nu, med Man Utd och Arsenal som någon form utav Big Two. Chelsea var ännu bara en blå fläck i backspegeln och Liverpools tripplar var utav Disneykaraktär. För tio år sedan trodde de allra flesta på Leeds som en av det kommande decenniets toppklubbar, Newcastles nuvarande topplacering hade setts som helt naturlig, Liverpool skulle som alltid vinna ligan nästa säsong, och Man Utd var, även de som alltid, på nedgång. Allt visade sig vara inte bara fel, utan spektakulärt fel.

Men hur kommer då Premier League att se ut om tio år? Tja, av föregående stycke att döma så är ju sådana funderingar närmast meningslösa. Men de kan ju för den sakens skull ändå vara lite roliga. Och därav denna blogg och möjligheten för er att diskutera loss på temat.

:::

Vilka former Premier League har om tio år tror jag inte så mycket på att diskutera. Den engelska fotbollen är så pass konservativ och därtill organiserad på ett sådant sätt som försvårar alltför radikala reformer, vilket i stort sett omöjliggör alltför svepande förändringar. Jag tror helt enkelt inte vi kommer att få se några europeiska superligor, några krympta ligor eller ligaomgångar som spelas utomlands eller ens någon 39:e ligaomgång. Möjligen kan jag tänka mig att Premier League expanderar med 2-4 lag.

Och att diskutera vilka spelare som kommer att dominera i Premier League känns inte heller meningsfullt då det är alldeles för osäkert. Det är ju bara att tänka tillbaka till aktuell Football Manager-version för tio år sedan. Hur många av de unga spelare som i det spelet ansågs vara framtidens superstars är kvar nu, och hur många som nu faktiskt är stjärnor var över huvud taget med i det spelet? Inte är det många.

Däremot tycker jag att man utan problem kan diskutera vilka lag som kommer att delta i Premier League och ungefär var någonstans i tabellen de då kommer att så att säga ”höra hemma”. Och den övningen genomför jag genom att helt enkelt dela in Premier League i fyra grupper om fem lag, med tydliga men kanske inte alltför omfattande motiveringar.

Därifrån är fältet fritt och öppet för diskussion och debatt.

:::

Något generellt kan naturligtvis sägas om på vad mina resonemang bygger. Inte minst utgår jag från de mer övergripande politiska och ekonomiska förutsättningar och förändringar som jag tror fotbollen kommer behöva förhålla sig till under de kommande tio åren. Och till stor del utgår jag också från temat på gårdagens blogg, som handlade om de generella strategier som fotbollsklubbar kan använda sig av för att etablera och utveckla sig.

Inte minst UEFA:s kommande financial fair play-regler, givet att de införs i ungefär den utsträckning som utlovats, kommer att till viss del förändra spelbrädet. I och med att det mer extrema kapitalinflödet i engelsk fotboll stoppas så är det oundvikligt så att bra Management kommer att bli viktigare framöver, och att klubbar med en god struktur, stark organisation och inte minst en slagkraftig akademi kommer att ha goda konkurrensfördelar i framtiden.

:::

Premier League 2021/22, Plats 1-5: Champion Contenders

Arsenal. Arsenal är fortsatt en välskött klubb med god ekonomi och ett starkt varumärke, och med den plattformen tillsammans med en som vanligt produktiv akademi så kommer de även framöver vara en del utav ligans absoluta toppskikt. En ny manager har bevarat de idéer som gjorde Arsenal stora till att börja med men övertygat styrelsen att göra klubbens transfer- och lönepolicy mer flexibel, vilket gjort klubben mer konkurrenskraftig.

Liverpool. Efter ett flertal år i relativ dvala så återvände King Kenny till Anfield för att återigen sätta skutan på rätt köl. Det tog några år längre än vad de trogna Liverpoolsupportrarna hoppats på, men runt 2016 så var Liverpool än en gång, i kraft av starkt varumärke, höga intäkter, stor publikbas och ett ansvarsfullt ägande, etablerade i toppen på Premier League. Framgångar har uppnåtts i form av cuptitlar och kontinuerligt Champions League-spel, men Liverpool inleder ändå säsongen med den realistiska förhoppningen att vinna ligan för första gången på 32 år.

Man City. Den ljusblå storhetstiden, om vilken det kommer att berättas sagor runt Eastlands lägereldar i många år, är måhända förbi, men ur dess rester har å andra sidan ett storlag växt fram. Man City om tio år är inte längre de stora namnens klubb men väl en klubb med kompetenta karaktärsspelare och med de ekonomiska resurserna att värva in hög spetskvalitet när detta anses befogat. Spelet på planen är inte alla gånger spektakulärt, men alltid funktionellt.

Man Utd. Giganter inom engelsk fotboll och med fotbollens kanske främsta varumärke, och miljoner och miljoner av fans över hela världen, och en sportsligt och kommersiellt ytterst välskött klubb. Man Utd kommer även om tio år att vara en del av ligans toppskikt. Vid sidlinjen härjar en numer 80-årig manager. Det senaste decenniet har varit en storhetstid för Man Utd i Europa där man tagit ytterligare tre Champions League-titlar, men en svensk Man Utd-supporter i 45-årsåldern skriver trots det bittra kommentarer om att de inte vunnit FA-cupen sedan 2004.

Tottenham Hotspur. Den status av en toppklubb med en stark spelartrupp och en god ekonomisk grund som Tottenham byggde upp för cirka tio år sedan har man lyckats behålla. Den manager som lade grunden till bygget lämnade efter några år för att bli engelsk förbundskapten, men ersattes av en manager som delar flera av hans såväl styrkor som svagheter, Martin O’Neill. Tottenham förblir ett tämligen brittiskt spelande lag, och man har fortfarande en manager som inte riktigt är så hemma på det här med rotation.

:::

Premier League 2021/22, Plats 6-10: European Challengers

Aston Villa. En fortsatt välskött klubb som med en av Englands främsta akademier har etablerat sig som ett lag under det absoluta toppskiktet, och som från säsong till säsong alltid utmanar om en och annan cuptitel. Brukar kunna hota i ligan också, men tenderar att falla ifrån framåt våren.

Chelsea. Roman-eran är numer förbi och klubben såldes för cirka fem år sedan till en grupp amerikanska ägare som såg möjligheten att investera i en av de engelska toppklubbarna. Klubbens möjligheter att hävda sig ekonomiskt med sina rivaler är numer begränsad och laget har återetablerat sig på nivån under ligans toppskikt, och hittat tillbaka till sin inte alltid stabila men allt som oftast underhållande swashbuckle-spelstil.

Leeds United. Tradition och en stor publikbas har åter lyft Leeds ut ur den exil i vilken laget befann sig mer än ett helt decennium efter klubbens finansiella svårigheter i början av 2000-talet. Som en följd så har Yorkshire levt upp igen fotbollsmässigt. Leeds fans är lyckliga igen, och de tackar en viljestark ny manager med en tydlig vision för det, som byggt ett ungt lag baserat på den generation akademispelare som vann FA Youth Cup 2018/19.

Newcastle United. Den omstridde ägaren Mike Ashleys franska revolution est arrivé och framgångsrikt genomförd. Tack vare Alan Pardews hårda arbete fram till mitten av 2010-talet, och med hjälp av en enorm publikbas och stor arena, så har Newcastle lyckats etablera sig som en stabil klubb på Premier Leagues övre halva. Den stora nyheten och steg två i Ashleys och Pardews plan är att man för några år sedan verkligen fått fart på produktionslinjen i den egna akademin.

Southampton. Efter att ha lyckats återvända till Premier League för rätt precis tio år sedan, och efter att klubben lyckats övervinna några svåra år i början av tiden i Premier League när man var ständigt nedflyttningshotade, så har Southampton till sist lyckats etablera sig på tabellens övre halva. Europeisk fotboll är inte längre bara ett minne blott på St Mary’s. Man är ett topplag i sin region, med ett starkt och lojalt publikfölje, man har starka finansiärer som ägare och grundar mycket av det egna laget och den egna ekonomin på en bra akademi.

:::

Premier League 2021/22, Plats 11-15: Midtable Outsiders

Everton. Klubben utmanade länge för en plats på tabellens övre halva, men de senaste fem åren har bevittnat ett fall utför för klubben, som därmed planat ut i sin utveckling samtidigt som konkurrenter passerat dem. Det är framför allt en svag ekonomi som gjort situationen omöjlig för den klassiska klubben i blått, men en stark akademi gör att laget ändå håller sig kvar i Premier League.

MK Dons. Den engelska fotbollens främsta hatobjekt kommer inte vara blyga för framgång i det engelska ligasystemet. Pratet om MK Dons kommer att tillta orkanartat när de under den andra halvan av 2010-talet till sist tar steget upp i Premier League. Även om klubben tillkom på ett kontroversiellt sätt, så är dess framgångar baserade på att klubben är välskött och med en utveckling som skett organiskt och efter klubbens egna resurser och förutsättningar.

Queens Park Rangers. En klubb som under den senaste tioårsperioden lyckats bygga upp en stark ställning tack vare de fördelar som följer på att vara baserade i London, en resursmässigt stark och målmedveten ägare, och tack vare att man genom ett renommé som en engelsk kultklubb lyckats bygga upp en stark supporterbas. Fansen är också stolta över ombyggnaden av Loftus Road som moderniserat arenan och ökat publikkapaciteten.

Sunderland. En klubb och ett lag som alltid utlovat väldigt mycket, men som av någon märklig anledning aldrig lyckats få ordning på torpet. Sunderland förblir på så vis ett av ligans stora mysterier, som tyvärr brottas med något utav en misslyckandekultur. Goda ekonomiska resurser och en bra leverans från den egna akademin gör ändå att klubben lyckas hålla sig kvar i Premier League.

West Ham United. Ett klassiskt lag med ett starkt varumärke, många supportrar och taktiskt placerat i en annan del av London. Ägarnas målmedvetna satsning för tio år sedan att på lång sikt etablera klubben i Premier League har lyckats, och en grundsten i den ambitionen har varit flytten till en större arena. Men West Ham har haft märkligt svårt att också ta steget högre upp i tabellen.

:::

Premier League 2021/22, Plats 16-20: Relegation Fighters

Blackburn Rovers. Den olycksaliga perioden under indiskt kycklingägande är tack och lov förbi, en period under vilken Blackburn åkte ned i The Championship och harvade på dess undre halva under några år. Efter att klubben sålts genomgick man en ekonomisk återhämtningsperiod, men i början av 2020-talet så har den gamla storklubben till sist hittat tillbaka till Premier League.

Leicester City. Det thailändska prestigeprojektet lyckades till sist, i mitten av 2010-talet, gå upp i Premier League. Allt sedan dess har Leicester i grund och botten varit en klubb som är klart och tydligt för bra för The Championship men som också haft förtvivlat svårt att slå fast rot i Premier League. Flera nedflyttningar har följts av omedelbara uppflyttningar. Den här säsongen är det kanske bära eller brista för Leicester.

Nottingham Forest. Ett av Premier Leagues mest framträdande så kallade jojo-lag. Laget är känt för att spela en fin men också en tämligen naiv fotboll, som gör dem väldigt sårbara defensivt. Men efter att ha spenderat många år i lägre divisioner så låter sig den stora och lojala publiken på och runt City Ground sig nöja med det.

Sheffield Wednesday. Ännu en gammal klassiker som vid början av 2020-talet hittat tillbaka till i alla fall utkanten av Premier League. Men laget ses som tunga kandidater till nedflyttning den här säsongen. Det viktigaste för supportrarna är ändå säsongens kommande Yorkshirederbyn mot Leeds, och där finns små förhoppningar att en tung och fysisk spelstil kan rädda kvar laget i Premier League en säsong till.

Wolverhampton Wanderers. Det är inga stora resurser Wolves har att röra sig med, men det är en välskött klubb med god ekonomi och det är med den grunden som laget fortsätter prestera på Premier League-nivå. Under 2010-talet hade Wolves en sejour i The Championship men den visade sig vara endast tillfällig.

:::

Bubblare

»  Derby County
»  Fulham
»  Ipswich Town
»  Middlesbrough
»  West Bromwich Albion

:::

London och Nordväst i ligatoppen med andra ord. På sätt och vis som det i stort sett alltid har varit. Inga stora förändringar där, annat än möjligen i sammansättningen av lagen.

Annars tror jag på en återkomst för Yorkshire samt i alla fall ett fall på en udda fågel.

Huvudregeln är väl annars att ekonomiska förutsättningar styr mycket, med kvaliteten på lagens akademier som en justerande faktor.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Delvis på temat från gårdagens blogg, om att pengar inte är allt, och delvis på en poäng jag gjorde tidigare i veckan om det taktiska dilemmat att balansera Premier League och Champions League, så skriver Paul Hayward, numer på Telegraph, en mycket läsvärd krönika.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8913627/Paul-Hayward-Manchester-City-and-Chelsea-learning-brutal-truth-money-cant-buy-European-glory.html

:::

Det märks att det börjar närma sig ett transferfönster igen. Många fler rykten än normalt om spelare som ska komma och lämna tycker jag. Eller är det möjligen en konsekvens av att det går knackigt i Champions League för de engelska topplagen?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Generella strategier för att etablera sig som topplag i Premier League

Det diskuteras eller kommenteras nu för tiden rätt ofta vad som egentligen krävs för att etablera sig som ett topplag i England och Europa. Till stor del tar det sig uttryck i försök att så att säga ursäkta Man City, som i veckan rapporterade en brittisk rekordförlust om närmare £200m, och rationalisera och rättfärdiga deras ägarbidrag* om cirka £800m under tre år med att de i stort sett inte haft något val, att de därtill varit nödda och tvungna. Inte minst med anledning av Tottenhams framfart den här säsongen så känns det som ett såväl aktuellt som relevant bloggämne.

(*Ägarbidrag är termen jag använder, eftersom bidrag är just vad det är frågan om. Andra väljer att kalla det för investering, men det är ett ekonomiskt begrepp som implicerar att ägaren agerar affärsmässigt och vill ha pengarna tillbaka med avkastning inom en ekonomiskt överskådlig framtid.)

Scenariot är klart förenklat, vilket inte minst Tottenham alltså är ett tydligt exempel på. Det är en produkt av antingen en överdriven cynism (”pengar styr allt”) eller en ekonomisk-teoretisk inskränkthet (”ekonomiska modeller leder föga förvånande till ekonomiska slutsatser”). Vad det kort och gott gör är i mina ögon att ”avmoralisera” först och främst Man Citys agerande, det vill säga att försöka avföra de moraliska aspekterna från fotbollsagendan.

Det ena är lika fel som det andra. Att pengar inte styr allt illustreras av att lag som Tottenham kan etablera sig i toppen utav Premier League på samma villkor som ett flertal andra klubbar med överlägsna resurser. Det illustreras av att det under den senaste femårsperioden faktiskt inte varit laget med överlägsna resurser som har vunnit ligan flest gånger. Det illustreras av att vi pratar om att lag överpresterar respektive underpresterar.

Slutsatsen måste alltså bli att där finns andra generella strategier för att etablera sig som ett topplag i Premier League än enbart att besitta överlägsna finansiella resurser.

:::

Michael Porter, en känd nationalekonom med fokus på industriers konkurrenskraft, har definierat tre generella strategier för företag som går att använda även i fotbollssammanhang – pris, kvalitet och geografi. Om vi översätter dessa till football speak så kan vi säga att där finns tre generella strategier för en fotbollsklubb att etablera sig i Premier League: Money, Management och Marketing.

Poängen är inte att någon klubb ägnar sig exklusivt åt den ena strategin eller den andra, samtliga klubbar måste ha ett inslag av alla tre strategier för att nå långvarig framgång. En klubb kan alltså inte vinna med bara Money och inget Management, men lika omöjligt är det att vinna med bara Management men inga Money. Däremot är det möjligt att tala om dominanta strategier, alltså en mix där en av dessa generella strategier är tydligt betonad.

Pengar är med andra ord väldigt viktigt, men de betyder inte allt. Därmed framträder en mer helhetlig och mer nyanserad bild av det strategiska vägval som varje engelsk fotbollsklubb står inför.

:::

En Money-strategi

Med den här strategin så ligger fokus klart och tydligt på att kunna arbeta med överlägsna finansiella resurser. Har man ett problem eller ett behov så kommer den första och automatiska lösningen vara att spendera pengar för att åtgärda det hela, det vill säga man köper sig fri från problemet. Betoningen ligger med andra ord huvudsakligen på att köpa (”buy”) snarare än att skapa (”make”).

Det är knappast någon hemlighet vilka två engelska topplag i England som framför allt tillämpat och tillämpar den här strategin – först Chelsea och därefter Man City. Och till stor del har det varit framgångsrika strategier, även om skälet till framgången inte bara har varit tillgången till pengar utan också hur dessa pengar faktiskt använts.

Granskar vi emellertid de båda projekten närmare i sömmarna så framträder en delvis annorlunda bild. Åtminstone vad gäller Chelsea. Givet att de under åtta år har varit Englands mest resursstarka klubb så kan man vara av uppfattningen att de nu borde ha mer att visa upp i termer av titlar. Deras nuvarande ställning borde också vara mer stabil. En alltför renodlad Money-strategi har underminerat klubbens förmåga till långsiktighet, och försvagat dess Management.

Chelsea har så här långt tenderat att ösa på med finansiellt kapital när de istället borde ha fokuserat på att bygga upp mer utav strukturkapital i klubben. En form utav kapital som de istället haft en benägenhet att rasera. Det som får Man City att kännas som ett långsiktigt mer formidabelt hot mot sina rivaler än Chelsea är inte först och främst att ägarna öser på med ännu mer finansiellt kapital, utan att de dessutom verkar vara begåvade nog att bygga upp ett starkt strukturkapital inom klubben.

:::

En Management-strategi

En alternativ strategi till att köpa in externa lösningar är att försöka bygga upp strukturer, rutiner och kompetens internt. Att organiskt bygga upp klubbens förutsättningar inifrån och över tid, och försöka konkurrera helt enkelt genom att göra saker bättre än sina rivaler. Betoningen ligger här i den andra änden utav ”make or buy”-skalan.

Tottenham är ett i nuläget klart lysande exempel på en klubb som satsat medvetet och envetet på en Management-strategi, i den enkla vetskapen att enbart i termer av pengar är de ingen match för mer kapitalstarka konkurrenter. Tottenham är inte utan resurser, men dem har man byggt upp på egen hand genom lagets framgångar, och lagets framgångar bygger på bra scouting, bra värvningar, bra coachning och en framgångsrik taktik.

Värdet med en Management-strategi kan man även se på andra håll. Såväl Arsenal som Man Utd har baserat sina respektive framgångar på denna hörnsten. Många har länge menat att Arsenal inte skulle klara av att hålla sig kvar i Champions League, men tack vare bra Management har man i ett flertal år distanserat finansiellt mer hårdsatsande rivaler. Man Utd har vunnit flest ligatitlar och gått bäst i Champions League under en tidsperiod när man varit resursmässigt underlägsna sin huvudsakliga inhemska konkurrent.

Begränsningarna i en Management-strategi kan man emellertid se om man tar klubbar som Everton och Aston Villa i åtanke. Två klubbar som båda haft eller har ett enormt bra Management, men där Money i tillräcklig utsträckning helt enkelt har saknats. Slutsatsen förblir således att det ena utan det andra är dömt att misslyckas, åtminstone på sikt.

:::

En Marketing-strategi

Förmodligen är det här mer utav en sub-strategi än de två övriga mer generella strategierna, en form utav strategi som är ett komplement till dem snarare än ett självständigt substitut. Kort och gott är det en strategi för klubbarna att skapa sig konkurrensfördelar genom att nischa sig mot eller specialisera sig på ett speciellt geografiskt område, eller marknad.

Det är inte minst en utmärkt strategi för mindre resursstarka klubbar för att etablera sig på en medelhög nivå i Premier League, då de kan koncentrera sina begränsade resurser på en specifik måltavla och därmed få högre avkastning på sitt arbete.

De stora toppklubbarna tenderar att behöva vara mer globala i sitt arbete, men även där har vi exempel på klubbar som byggt mycket av sin styrka på specifik geografisk kännedom. Arsenal har till exempel fått ut mycket av sitt franska nätverk, och Liverpool hävde sig åtminstone tillfälligt tillbaka till världseliten genom sin spanska koppling.

:::

Om vi då återvänder till bloggens inledning och pratet om det nödvändiga med enorma kapitaltillskott eller ägarbidrag för att etablera sig som en toppklubb i Premier League. Även om man för det första skulle acceptera grundpremissen så har ännu ingen därmed slagit fast att omfattningen på kapitaltillskotten därmed också måste vara så extrem. Men för det andra så visar sig alltså inte grundpremissen riktigt hålla, där finns tydligen fungerande alternativ.

Vad de som pratar om nödvändigheten med enorma kapitaltillskott för att etablera sig i toppen av Premier League missar är egentligen en rätt viktig bisats. Vad de menar är egentligen att det är nödvändigt med enorma kapitaltillskott, eller ägarbidrag, för att etablera sig som ett topplag i Premier League, om man vill göra det mer eller mindre på en gång och över natten. Men inga andra klubbar har etablerat sig över natten, i de flesta fall är det en process som pågått under flera decennier och är en produkt av disciplin, kompetens och hårt eget arbete. Vilket rätt många anser därför har ett större värde och är mer i enlighet med idrottens anda.

Och det är ju där den moraliska diskussionen tar vid. Jag tänker inte gå så långt som att säga att det ena är mer moraliskt rätt än det andra. Men jag kan tröttna rätt rejält på de som vill försöka ”avmoralisera” diskussionen genom att förenklat och felaktigt hävda att det inte finns fungerande alternativ. Det finns alternativ, men naturligtvis tar de mycket längre tid och kräver mycket mer arbete.

Ekonomer är ofta blinda för de underliggande moraliska värderingarna i sina egna modeller, och vill gärna tro sig själva om att vara värdeneutrala, men för fotbollens bästa bör man försöka hålla den moraliska diskussionen vid liv genom att acceptera att varje enskild aktör har och gör ett självständigt val. För dör fotbollens moral så dör till slut också dess själ.

:::

Det finns emellertid en politisk omständighet som gör mig mer benägen att ha en moralisk förståelse för exempelvis Man Citys Money-strategi, och det är UEFA:s införande av reglerna för så kallat financial fair play.

Många ser ju positivt på dessa regler som att de kommer att sätta stopp för den typ av ägarbidrag vi sett prov på i Chelsea och Man City, och på senare tid också Malaga och Paris Saint-Germain, men baksidan av myntet är förmodligen att införandet av dessa regler förmodligen också har ökat på ägarbidragen innan dess införande och bidragit till dess extremism.

En viss sanning ligger förmodligen i en sådan uppfattning då det är rimligt att tänka sig att Man Citys ägarbidrag hade haft en mer sansad omfattning om de inte stressats till att genomföra allt på kort tid innan UEFA:s regelverk rullar igång. Den sanningen skall emellertid heller inte överdrivas då vi med Chelsea såg samma typ av extrema ägarbidrag, innan det ens börjat andas om något finansiellt regelverk.

Men perspektivet att UEFA med sina regler till viss del har skapat det monster de säger sig vilja förgöra är väl värt att bära med sig i den fotbollsmoraliska diskussionen.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Ajajaj Chelsea, helt avgörande match hemma nu mot ett Valencia som ser ut att ha ruggig form. Den matchen blir go den. Kan det vara så att Villas-Boas skägg hänger på den matchen?

Och ursäkta mig, men vem f-n hade på förhand trott att Arsenal skulle visa sig vara Englands mest stabila lag i Champions League? Football, bloody hell. Men kul att förhandstipsen inte alltid stämmer.

:::

Har The Guardians sportredaktion finansiella problem eller är det bara normal mobilitet på arbetsmarknaden? Men de har alltså tappat sin stjärna Paul Hayward till The Telegraph.

Hayward hördes senast mumlandes något om att han inte bytte klubb för pengarna, utan för en chans att vinna titlar.

:::

Manchesterderby i Europa League-finalen? Ha!

:::

Favorit i repris…

Be Champions!!

Peter Hyllman

"Just when I thought I was out… they pull me back in."

Det går en hårfin gräns mellan succé och fiasko, mellan framgång och misslyckande. I både Chelseas och Arsenals fall så var känslan efter de första två-tre omgångarna att de hade om inte gruppsegern så i alla fall gruppavancemanget säkert som i en liten ask.

Nu, inför den näst sista omgången, så befinner sig båda lagen i en situation där en förlust i kvällens matcher kommer att göra sista omgången mer än lovligt nervös för båda lagen, då det försätter båda lagen i en situation där de faktiskt riskerar åka ut ur Champions League eller, vilket inte heller vore idealt, där de slutar tvåa i gruppen.

Arsenal har kanske det mest komplicerade läget. En förlust mot Dortmund på hemmaplan, samtidigt som Marseille vinner på hemmaplan mot Olympiakos, kommer tvinga Arsenal att åka till Aten i sista omgången och behöva åka därifrån med en vinst. Samma situation gäller om Olympiakos vinner mot Marseille, med den skillnaden att Arsenal då inte längre möter ett avhängt Olympiakos utan ett Olympiakos med slutspelsvittring. Idealt för Arsenal vore ett oavgjort resultat i Marseille ikväll. Arsenals stora fördel är naturligtvis att man har hemmaplan i kvällens nyckelmatch mot Dortmund.

Chelsea har å andra sidan bortamatch mot Bayer Leverkusen, och det skojar man inte bort hur som helst, särskilt inte med Chelseas nuvarande formkurva. Förlorar man den matchen, samtidigt som Valencia då troligtvis vinner mot Genk, så kommer Chelsea få svårt att sluta bättre än tvåa i gruppen. Därtill ställs man i så fall i sista omgången i ett rent playoff mot Valencia om den andra slutspelsplatsen. Chelseas fördel i det läget är naturligtvis att man då har hemmaplan, men som vi sett under säsongen så är inte det den här säsongen någon garanti för Chelsea.

:::

Om å andra sidan Chelsea och Arsenal vinner sina matcher ikväll så säkrar de med 11 poäng gruppavancemanget med en omgång tillgodo. Att jämföra med till exempel Man Utd som mycket väl kan hamna i situationen att man slutar gruppen på 11 poäng men ändå åker ur Champions League. Vilket får sägas vara hyfsat unikt.

:::

Men är det egentligen en fördel eller en nackdel att ha damoklessvärdet utav en Champions League-exit hängandes över huvudet under de två sista gruppspelsomgångarna, jämfört med att kunna gå in i dem med vetskapen att man allra minst i praktiken är vidare från gruppen?

Vad jag generellt brukar betrakta som fördelar med att matcherna inte betyder något, utöver det uppenbara med att man faktiskt är kvalificerad för slutspelet i Champions League, är dels att det ger laget ett andrum och en möjlighet att fräscha upp sig inför vad som alltid är den mest hektiska och fysiskt utmanande perioden utav den engelska ligasäsongen. Dessutom kan det, beroende på motståndet, vara en god möjlighet att efter eventuellt tunga ligaresultat hitta tillbaka till det egna spelet och reparera ett sargat självförtroende. Det är också matcher som utan risk går att använda till att lufta tidigare skadade spelare.

Man kan naturligtvis se fördelar med det motsatta också. Risken med att klämma in matcher i schemat utan någon betydelse är att de uppfattas nästan som träningsmatcher, och att dessa har en dränerande effekt på lagets spel i termer av intensitet och energinivåer. Man riskerar falla in i ett matchtempo som inte fungerar i ligan, laget slappnar helt enkelt av. Den risken undviker man om varje match man spelar faktiskt är av betydelse.

Vad skulle ni själva helst välja?

:::

Hur kommer det sig då att Chelsea och Arsenal befinner sig i dessa i alla fall något prekära situationer?

En förklaring kan naturligtvis vara att det helt enkelt gick lite för lätt och bekvämt i början, och att man därför slappnade av. Och det har man helt enkelt inte råd med på den här nivån. Alla lag i Champions League är kanske inte formidabla motståndare med Premier League-mått mätt, men alla lag är tillräckligt bra för att ställa till problem för vilken som helst motståndare som inte är hundraprocentigt koncentrerade och fokuserade.

De två oavgjorda resultaten i förra omgången är kanske den tydligaste indikatorn på det. Inte minst för att de känns så onödiga. Chelsea ska helt enkelt inte tappa poäng borta mot Genk, men kände förmodligen att de hade råd med det. Kanske tog glädjen överhanden i Arsenal efter att de något oväntat plockade med sig samtliga tre poäng på tilläggstid borta mot Marseille, för insatsen på hemmaplan mot samma motståndare såg allt annat än helhjärtad ut. Och vips så blev det som borde varit två bonuspoäng och säkrat avancemang helt plötsligt föga mer än ”as expected”.

Arsenal borde dessutom ha lärt sig läxan, deras Champions League-äventyr förra säsongen kortades av betänkligt till stor del som en följd av att man på grund av slarv inte lyckades sluta bättre än tvåa i sin grupp.

:::

Hur som helst borde det vara rätt länge sedan som samtliga fyra engelska lag faktiskt ligger i en tämligen konkret farozon att inför sista gruppspelsomgången åka ur Champions League.

Man kan aldrig känna sig riktigt säker i Champions League trots allt, till och med när allt ser så väldigt givet ut.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Det var riktigt länge sedan jag såg ett sådant systematiskt filmande av ett helt lag som jag såg av Benfica igår kväll.

Jorge Jesus sa i och för sig inför matchen att Benfica hade en plan. Och den funkade ju, även om det krävdes defensiv harakiri av Man Utd för att uppnå det.

:::

Briljant twittercitat igår kväll: ”Possession? Manchester City had 70,4% of it tonight. Possession’s becoming an excuse for teams which don’t know what to do with the ball.”

På samma tema, Jimmy Murphy, legendarisk assistant manager i Man Utd: ”Football is a simple game. You win the ball, you pass the ball, you score a goal. All else is embellishment.”

:::

Rubrikcitatet, passande nog med italiensk koppling en dag som denna får man väl ändå lov att säga.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Shoot-outs eller shut-outs – Inga mellanting i Manchester

Två saker är nu nästan säkra.

För det första att Man City åker ur Champions League redan i gruppstadiet. Förlusten borta mot Napoli betyder att de inte bara behöver vinna hemma mot Bayern München, samtidigt måste ett redan avhängt Villareal göra dem en tjänst mot Napoli i sista omgången. Visst, det kan hända, men jag tror det måste till ett massivt italienskt nervdaller för att det också ska hända.

För det andra så kommer Man Utd som bäst att sluta tvåa i sin grupp, i och med att Benfica klarade oavgjort med två gjorda bortamål mot dem ikväll. De kan mycket väl vinna mot Basel borta, men Benfica kommer inte kunna undvika att vinna hemma mot Otelul Galati i sista omgången. Man Utd gör nog mer klokt i att över huvud taget ta sig vidare från gruppen de med, för med en förlust i Basel så är även deras Champions League-säsong över innan den knappt ens hunnit börja.

Vem hade kunnat tro på en sådan utveckling innan säsongen började?

:::

Det är något märkligt med Man Utd den här säsongen. De verkar nästan enbart vara kapabla till rena shoot-outs, som ikväll och som tidigare mot Arsenal, Chelsea, Basel, Norwich med flera. Eller rena shut-outs, som i de senaste matcherna mot Everton, Sunderland, Swansea med flera. Extremt knappa 1-0-segrar med andra ord.

Alex Ferguson pratade inför matchen om just dessa shut-outs, och vikten av koncentration för att uppnå det. Koncentration var något som verkligen inte stod på agendan på Old Trafford ikväll, två ögonblick av bristande koncentration i försvaret, direkt i inledningen av matchen och direkt efter Man Utds ledningsmål, gav Benfica två mål. Och Alex Ferguson är nog med all rätt urförbannad just nu.

Ett annat problem Man Utd brottades med under kvällen var ett alldeles för lågt passningstempo.

:::

Ingen katastrof dock om Man Utd slutar tvåa i gruppen, om jag tillåts en mer personlig reflektion.

Don’t get me wrong, naturligtvis vore det bättre att vinna den. Men den ökade risken att då möta något riktigt topplag typ Real Madrid eller Barcelona rör mig inte i ryggen. Dels måste man ändå möta dem i slutänden, och tvåa är absolutely nothing. Dels, sett till historiken, så föredrar jag att få möta dem i ett dubbelmöte. Jag tror Man Utds har ännu bättre chans i ett sådant möte, allra helst med en andra match på Old Trafford.

Det är hur som helst inget läge att börja klaga på otur om man möter något av de lagen i åttondelsfinalen. Den båten har man försatt sig i på egen hand.

:::

Av lätt insedda skäl har jag inte sett tillnärmelsevis lika mycket av matchen i Neapel, men alla rapporter jag läser säger att det var en strålande match och med ett rättvist slutresultat. Nu har ju inte den feta damen skrikit riktigt än, men visst är det här ändå en klar missräkning för Man City och Roberto Mancini om de nu faktiskt åker ur Champions League.

Sedan kan man prata om att steg ett är att vinna Premier League hur mycket som helst.

:::

Jag läser för övrigt att Paul Hayward, som har bytt till Telegraph (?), efter matchen skriver precis den poäng jag gjorde i dagens tidiga blogg, nämligen att Man City brottas med det taktiska dilemma som drabbar i stort sett samtliga engelska lag – att byta sömlöst mellan Premier League och Champions League. Och att sådant tar tid och kräver erfarenhet, vilket är några saker man faktiskt inte kan köpa med pengar.

Good one.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Allting avgörs i Neapel

Ett lag i ljusblått kommer garanterat gå vidare från Grupp A, eller dödens grupp, i Champions League, och för första gången i dess historia kvalificera sig för turneringens slutspel. Frågan är bara om det blir gammal tradition i form utav italienska Napoli eller nya pengar i form utav engelska Man City.

Jag vet vad jag lite cyniskt tror på i slutänden. Vad jag hoppas på är en annan sak och alltför färgad av mina egna subjektiva sympatier. Jag var trots allt bara 10-15 år när Diego Maradona, världens genom tiderna bäste fotbollsspelare, Nordirland möjligen undantaget, var som störst.

Men den italienska närvaron på Man Citys managerbänk kommer naturligtvis kunna få diverse Serie A-vänner, ingen nämnd och ingen glömd så klart, att oavsett utfall utropa någon form utav moralisk seger över de där långbollsparkande, hörnafirande och kulturbefriade öborna.

Praktiskt sådant där i den numer globala fotbollen.

:::

Läget är enkelt men på en och samma gång också väldigt komplicerat, Man City vandrar idag ut på en av den europeiska fotbollskontinentens mest högljudda och skrämmande arenor med vetskapen att om de vinner matchen, så går de för första gången någonsin vidare till ett slutspel i Champions League, men om de förlorar den så löper de en väldigt reell risk att istället göra ett hejdundrande fiasko.

Även ett oavgjort resultat kan leda till att en synnerligen nervös sista omgång av gruppen väntar på hemmaplan mot Bayern München, där allt annat än en vinst kan se Napoli gå vidare på Man Citys bekostnad om de i sin tur besegrar ett redan avhängt Villareal på bortaplan.

Uppgiften är lättare sagd än gjord. Napoli är obesegrade på hemmaplan i europeiskt cupspel sedan man 2008 gjorde comeback i dessa sammanhang efter en lång tid i post-Maradoniansk exil. Det senaste laget som besegrade dem hemma på Sao Paolo var Eintracht Frankfurt, och året var 1994.

:::

Det är naturligtvis medvetet och kanske är det till och med klokt, men Roberto Mancinis återkommande benägenhet att hela tiden definiera alldeles för låga målsättningar sett till lagets kvalitet är icke desto mindre rätt irriterande. Målet med Champions League är tydligen bara att gå vidare från gruppen.

Playing the expectation game that one.

:::

Tveklöst har ju emellertid Man City ett lag som sett till ren kvalitet ska vara en av de allra främsta kandidaterna till att vinna den här säsongens Champions League. I det avseendet så är det precis så som Roberto Mancini sa för ett litet tag sedan, att de nu befinner sig på samma nivå som Barcelona och Real Madrid.

Ren erfarenhet bör heller inte vara något problem sett till spelartruppen, då flertalet spelare har tidigare erfarenhet både av spel i Champions League och av matcher på högsta nivå i största allmänhet.

Dilemmat är kanske snarare taktiskt och i engelskt avseende är det kanske också hyfsat traditionellt. Att det finns en trade-off mellan å ena sidan en taktik som är väldigt framgångsrik i Premier League och å andra sidan en taktik som också bär långt i Champions League.

Det är kort och gott olika fotbollskulturer som krockar.

Svårigheten att hitta en taktisk balans i detta avseende har drabbat i stort sett samtliga engelska klubbar som prövat på uppgiften, inte minst Man Utd och Arsenal som båda är klubbar som borde ha uppnått mer i ett europeiskt sammanhang, och det är ett dilemma som kan ta tid att övervinna.

Det som gör dilemmat till ett dilemma är naturligtvis att en sådan balans riskerar leda till mindre marginaler i det inhemska ligaspelet.

:::

Jag provocerade ju med en filmliknelse förra gången, till underhållande effekt och konsekvens. Något med Nemo, Jaws och behovet av större båtar. Nu är det bortaplan, och jag tänker inte medvetet utmana ödet på det viset igen, men jag tror fortfarande att Man City är ett eller ett par nummer större än Napoli.

Frågan är om de är ett eller ett par nummer större än Sao Paolo.

:::

Inför säsongen ifrågasattes ju hur Man City skulle klara av att balansera spel i Champions League med ligaspel. Hittills får man ju säga att ligaspelet verkligen inte drabbats, i motsats till vad många tog för givet inför säsongen.

Vilket, om nu Man City skulle förlora ikväll, väcker den rätt naturliga följdfrågan: Är ligan i så fall i praktiken avgjord, med ett Man City som då under våren kan koncentrera sig enbart på Premier League och ständigt komma fräscha och utvilade till varje helgs match?

Fördelarna med det såg vi ju inte minst under säsongen 2009/10.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Tottenham imponerar och hemmavinsten mot Aston Villa igår kväll såg närmast rutinartad ut. Det pratas alltmer om Tottenham som en seriös titelkandidat, och även om jag på sikt är tveksam till just det så känns det ändå för tidigt att döma ut helt.

Tottenham känns hur som helst som ett rätt bra bevis på att det är fullt möjligt att etablera sig i toppen av Premier League med bra management som grund, snarare än att behöva spendera £800m på några år.

Men om det kommer jag i generella termer att blogga mer på torsdag eller fredag.

:::

Många mediarubriker just nu med uttalanden från Ferguson och spelare i Man Utd att man blir bättre under våren, ska utvärdera dem runt jul, att man bara ”värmer upp”, och så vidare.

Delvis sant, delvis mindgames så klart, problemet är att det den här gången mest ger intrycket av att de försöker övertyga sig själva.

Tung hemmamatch mot Benfica i Champions League ikväll, där åtminstone gruppavancemanget kan säkras med en vinst tillsammans med en väldigt god chans att i sista omgången också säkra gruppsegern.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Mannen som drar snabbare än sin egen skugga

En i mina ögon tämligen intetsägande ligaomgång har precis avslutats i Premier League, där få om någon match höjde sig över någon form av abstrakt definierad massa. Ändå lyckades vi få både en kandidat till säsongens miss (Sinclair mot Man Utd) och kanske en kandidat till säsongens mål (Johnson mot Chelsea). Inte så illa.

Helgens tunga resultat är naturligtvis Liverpools vinst borta mot Chelsea, där Glen Johnson svarade för ett stycke magi i matchens slutskede och rullade in det avgörande 2-1-målet. Liverpool var annars satt under rejäl press i andra halvlek, men Chelseas försvar har ännu en gång en ytterst dålig dag.

Effekten på ligatabellen låter inte vänta på sig och det mönster vi inför den här omgången tyckte oss skönja blev ännu tydligare. Det lutar åt att ligatiteln blir till en Manchesteruppgörelse, samtidigt som fyra eller kanske fem lag kommer att göra upp i en egen minitabell om de två återstående Champions League-platserna.

En minitabell i vilken Tottenham just nu har ett tabellstrategiskt försprång.

:::

Chelsea verkar vara rädda för sin egen skugga

Det blev inte tredje gången gillt för Chelsea och Andre Villas-Boas i söndagens hemmamatch mot Liverpool. Istället blev det en tredje raka toppmatch där defensiva dåligheter ledde till en obönhörlig förlust, trots att Chelsea hade jobbat till sig övertaget under den andra halvleken.

Tabelläget börjar se ordentligt jobbigt ut för Chelsea. Titelstriden börjar bli till att i praktiken glömma, åtminstone för stunden, och nu börjar man även bli upphämtade eller distanserade i minitabellen om de två återstående Champions League-platserna. De ligger på samma poäng som Arsenal och Liverpool, och Tottenham ligger på samma poäng men har två matcher mindre spelade och kan alltså bygga upp ett försprång om sex poäng.

Det mer övergripande problemet är dock att Chelsea, till skillnad från övriga tre lag, känns som ett lag på nedgång. Detta alltså trots att laget i somras fick en ny, ung och dynamisk manager i Villas-Boas som förde med sig en känsla utav förnyelse. Eller är det kanske tack vare? Intrycket av Chelsea är att de försöker applicera en ny spelfilosofi men med ett gammalt spelarmaterial, och att gapet mellan filosofi och material visat sig alltför stort. I slutänden är det managerns problem, att försöka spela ett spel för vilket han inte har materialet.

Insikten eller i alla fall en oro för detta verkar ha spridit sig ner på fotbollsplanen. Chelsea ger nu för tiden ett närmast räddhågset intryck på planen och man spelar inte längre med tillnärmelsevis samma auktoritet som förr, allra helst i det defensiva spelet. Förnyelse kan vara svårt att genomföra och få förtroende för, allra helst om det har en negativ inverkan på ett lags resultat, och man kan fundera på vilket förtroende lagets äldre spelare har för sin managers nya spelidéer.

Villas-Boas pratar sig varm om en ny offensiv spelidé, men man får känslan av att detta är politiska uttalanden lika mycket som taktiska, att han säger vad han har fått väldigt tydligt besked vad Roman Abramovich vill se och höra. Han ger samtidigt ett tveksamt intryck när han inför helgens match, och efter ett antal sämre prestationer, kategoriskt menar att ”there are no questions regarding Chelsea’s defensive organisation.” Jag förstår konceptet att hålla en enad front utåt, men var sak har sin tid och sin trovärdighetsgräns.

Pressen på Villas-Boas tilltar. Kampen tätnar om Champions League-platserna och Chelsea framstår inte längre som garanterade en av dem, vare sig spelet eller resultaten går längre Chelseas väg och det börjar i allt större utsträckning kännas som ett mönster snarare än tillfälligheter. Det är svårt att tänka sig att Abramovich skulle tolerera en sådan utveckling, även om det kan finnas skäl att ifrågasätta hans fortsatta intresse för klubben sedan han gått på en rejäl mina i arenafrågan.

Managers som inte motsvarar Abramovichs högt ställda och inte alltid realistiska förväntningar brukar inte bli långvariga på posten. Det sägs att Villas-Boas vid anställningen förhandlade till sig en kontraktsklausul att han inte kan sparkas under sin första säsong, vilket i så fall kan visa sig väldigt slugt. Men en arbetssituation kan snabbt visa sig bli omöjlig, oavsett vad som står i diverse kontrakt. Och Guus Hiddink är inte längre förbundskapten i Turkiet. Och Roman Abramovich är känd för att dra snabbare än sin egen skugga, även om det inte alltid är så pricksäkert.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/nov/20/chelsea-liverpool-five-things-learned

:::

Stoke befinner sig i något utav en minikris

Det är tung period för Stoke som har förlorat fyra raka ligamatcher och under samma tidsperiod även åkt ut ur Ligacupen. Lagets spelare talar även om en form utav ångest i det egna omklädningsrummet, man vet med andra ord om spelet inte fungerar som det ska men man är inte riktigt säkra på vad man ska göra åt det.

Det är ändå tämligen anmärkningsvärt för ett lag som inledde säsongen starkt och som tippats som en kandidat för tabellens övre halva. Men samtidigt som ligaspelet går knackigt så går det europeiska cupspelet som på räls, där man leder sin grupp och förblir obesegrade. Kan det vara så att Stoke har svårt att balansera det inhemska ligaspelet och det kontinentala cupspelet? De har sannerligen ingen erfarenhet av det, då det är första säsongen i Europa för dem.

Viktig hemmamatch nästa helg mot Blackburn.

:::

Småklubbarna i nordväst har fortsatt stora problem

Nordväxtra England är en enastående fotbollsfabrik, inte minst sett till det antal klubbar på engelsk toppnivå som utvecklats i regionen, och man kan utan att överdriva benämna regionen för engelsk fotbolls maskinrum. Men under den här säsongen har de mindre klubbarna i regionen fått uppleva ordentliga problem.

Samtliga tre lag under nedflyttningsstrecket så här långt är lag från regionen, Wigan, Blackburn och Bolton. Samtliga tre lag som mellan 5-10 år varit etablerade i Premier League och som till viss del redan börjat hakas av och bilda en egen miniliga i botten av tabellen. Resultaten i helgen var nedslående för samtliga lag, Bolton förlorade och det oavgjorda resultatet i jumbomötet mellan Wigan och Blackburn var sämsta tänkbara resultat för båda lagen.

Kanske är det här den naturliga följdreaktionen av att regionens storklubbar växer sig allt mäktigare. Kanske fungerar de tre giganterna – Liverpool, Man City och Man Utd – rent ekonomiskt och sportsligt som svarta hål som suger upp energi och livsrum från övriga mindre klubbar i regionen. Ett fåtal växer sig enorma samtidigt som ett flertal sjunker samman. Den regionala fotbollen som en form utav nollsummespel.

:::

Helgens minst förvånande – att en match mellan två lag som har svårt att göra mål, Sunderland och Fulham, slutar 0-0.

Vad plockar ni själva med er från helgen?

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Båda Liverpools mål var faktiskt små mästerverk på sitt sätt. Johnsons mål tämligen uppenbart, men även det första målet. Inte så mycket för de snabba direktpassningarna, även om det var både snyggt och konstruktivt, men för Adams prestation som skapar hela målet när han läser spelet på en hundradel och går upp i press på Mikel. Världsklass.

:::

Tung match ikväll mellan Tottenham och Aston Villa, där Tottenham har en god chans att spela hem sina första tre ”bonuspoäng” på sina rivaler i tabelltoppen, men Aston Villa blir inte någon lätt nöt att knäcka.

Många gillar inte ligamatcher på måndagskvällen – but I love it.

:::

Från och med nästa vecka så kommer jag försöka köra en “omgångens elva”, då det verkar vara något som många vill se och är intresserade av. Och eftersom det är Premier League så kommer jag något stereotypt att ta ut dem med 4-4-2 som modell, även om det inte längre är den allra mest aktuella spelmodellen.

:::

Stort att David Beckham fick vinna MLS inatt med sitt LA Galaxy. Därmed blir han en av endast tre engelsmän någonsin som vunnit ligatiteln i tre olika länder. Vilka är de andra två, undrar ni. Säg det, säger jag, och med vilka lag i vilka länder.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tredje gången gillt för Chelsea och Andre Villas-Boas

Det har varit en splittrad säsongsinledning för Chelsea. Man har i stor utsträckning lyckats avfärda de flesta motståndare som håller till längre ned i tabellen, ändå så befinner man sig nio poäng efter ligaledarna och fyra poäng efter ligatvåan, och rent tabellmatematiskt ligger man på femte plats och utanför Champions League-platserna.

Skälet är naturligtvis de svårigheter som Chelsea den här säsongen har haft mot ligans övriga topplag, vilka man stött på två gånger hittills. Först förlorade man borta mot Man Utd och därefter, än mer spektakulärt, förlorade man även hemma mot Arsenal med 3-5.

Gemensamt för dessa matcher är att Chelsea i båda fallen hängav sig i en form utav shoot-out med sina motståndare där målchanser utbyttes likt kroppsvätskor på ett swingerparty. En shoot-out som Chelsea gick förlorande ut, på grund av en kombination av en mer ineffektiv anfallslinje än motståndarna och en försvarslinje som ger motståndarna alltför öppna lägen mot det egna målet.

Dagens match mot Liverpool erbjuder en tredje möjlighet för Chelsea och Villas-Boas att försöka få taktiken rätt mot ett av ligans övriga topplag. Det är viktigt att man lyckas, då de stora ytor som Chelseas försvarslinje erbjudit sina motståndare hittills nu kan utnyttjas av ett av ligans bästa och mest mångsidiga anfall.

:::

Grundproblemet med Chelseas försvar är precis det som bloggen identifierade inför säsongen. Man släpper till förhållandevis få chanser i och med att man har ett spel som bygger på ett högt eget bollinnehav, men de chanser man släpper till är å andra sidan väldigt öppna. Motståndarna tillåts avsluta från väldigt bra positioner. Ett skäl till det, som vi sett många exempel på under de senaste matcherna, är en väldigt högt liggande backlinje.

Problemet förvärras också av att Chelsea inte lyckats hitta någon kontinuitet i sin backlinje under säsongen. John Terry spelar vanligtvis, men bredvid honom turas Alex, Branislav Ivanovic och David Luiz mer eller mindre om, och vid flera tillfällen under säsongen har bristen på samordning i Chelseas backlinje varit väldigt tydlig.

Det hela blir mer akut i och med att Chelsea heller inte lyckats hitta någon bra balans mellan offensiv och defensiv på högerbacken, där framför allt Jose Bosingwa har problem. Antingen blir Chelsea offensivt alltför centrerade, eller så tappar laget defensiv täckning på sin högerkant.

:::

Just det är något som Liverpool kan förväntas försöka utnyttja under dagens match. Stewart Downings fart längs vänsterkanten kommer att kunna utnyttja luckorna bakom Chelseas backlinje väldigt effektivt, och bakom honom kommer José Enrique ta varje chans att bomba framåt som erbjuds. Luis Suarez kreativa skicklighet kommer att ställa många frågor till Chelseas backlinje och oavsett vem som spelar bredvid honom, Andy Carroll eller Craig Bellamy, eller om Suarez spelar ensam på topp med två djuplöpare på båda sidor om honom, så kan vi räkna med att Chelsea även kommer att sträckas ut i djupled. Chelseas höga backlinje kan även utnyttjas av Charlie Adams långpassningsspel.

Att Chelsea måste täta till sitt försvarsspel i den här typen av matcher är i alla fall klart och tydligt, hur mycket än Villas-Boas vill prata om att hålla fast vid en offensiv spelfilosofi. I Premier League måste man ha både en offensiv och en defensiv, man har inte råd att ha bara det ena eller det andra.

:::

Formmässigt är det två halvt misshandlade lag. Chelsea har bara tagit sex av tolv poäng under de senaste fyra ligamatcherna, vilket sett till den takt som de båda Manchesterlagen har satt upp den här säsongen inte kommer vara tillräckligt.

Liverpools form har gått upp och ner, man har fått med sig bra resultat mot Man Utd, Everton, Stoke och West Brom men samtidigt haft okaraktäristiskt svårt mot ligans nykomlingar mot vilka man stadigt tappat poäng.

De båda lagen har mött varandra 28 gånger sedan starten av säsongen 2004/05 och Chelsea leder den inbördes statistiken sedan dess med tolv vinster mot Liverpools nio. Samtidigt har Chelsea misslyckats med att göra mål mot Liverpool i fem av de sju senaste ligamötena lagen emellan.

Kenny Dalglish har ett starkt facit som manager att försvara mot Chelsea, på elva möten har han aldrig förlorat mot dem, men å andra sidan vunnit åtta av matcherna.

:::

Matchen är naturligtvis väldigt viktig för både Chelsea och Liverpool vad gäller kampen om Champions League-platserna. En vinst för Liverpool drar dem i ett enda ryck in från utkanten av den kampen rätt in i mitten av den, båda lagen befinner sig i så fall på samma poäng, och med Tottenham och Arsenal runt omkring och framför dem.

En vinst för Chelsea och man gör ett viktigt ryck gentemot just Liverpool, samtidigt som man inte tappar mark mot Arsenal och sätter fortsatt tryck på Tottenham.

Det är med andra ord två lag som måste känna trycket på sig när de vandrar in på Stamford Bridge framåt kvällen.

:::

Vilken av de två problemanfallarna vinner matchen i matchen? – Fernando Torres eller Andy Caroll.

Frågan är inte minst relevant eftersom båda lagens problemområde i mina ögon är de respektive backlinjerna, så jag skulle inte bli alltför förvånad om vi får se ännu en shoot-out ikväll, där bäst anfallare vinner matchen åt laget.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Kan vi vara överens om en sak, engelsk fotbollspublik jublar inte för att det egna laget får en hörna i meningen ”hurra, vi fick en hörna!!”. Den brukar däremot se hörnor, bland annat, som ett utmärkt tillfälle att höja ljudvolymen för att mana på det egna laget.

Jag trodde det var så självklart att alla hade förstått det, men det var tydligen fel av mig.

:::

Vilken otrolig miss av Swanseas Scott Sinclair igår kväll.

:::

Hur mycket sanning det ligger i det vet jag inte, men det har i alla fall börjat glunkas igen om Steven Gerrard och klubbyte, även den här gången med motivet att han vill kunna vinna en ligatitel. Problemet för Liverpool, inte minst med Man Citys sentida framväxt, är så klart att det finns en viss logik med en sådan önskan.

Från twitter antar jag: ”Carlos Tevez has released a statement saying he never wants to play in Europe again. Liverpool now expect to sign him.”

Be Champions!!

Peter Hyllman

Brutna löften och brustna drömmar i Lancashire

Under eftermiddagen är det jumbomöte i Premier League mellan ligans två bottenlag, båda två lag med stora problem om än av delvis olika skäl och båda två lag från Lancashire, en region som inte utan anledning kan beskrivas som engelsk fotbolls maskinrum.

Wigan vs Blackburn.

Båda två lagen har inlett säsongen väldigt svagt och det finns goda skäl att tro att kvaliteten i de respektive spelartrupperna helt enkelt inte är tillräckligt hög för att motivera en högre placering för de båda lagen. En ligatabell ljuger sällan och den gör det inte i det här fallet heller.

Men det är också två väldigt olika klubbar, sett till deras förutsättningar och till de löften som klubben filosofiskt eller faktiskt motsvarar för sina respektive fans och lokala samhällen.

:::

Symboliskt nog är det idag på dagen ett år sedan Blackburn Rovers köptes upp och togs över av den indiska fågelindustrijätten Venky’s, som med hög svansföring tog över en lokalt väldigt väl förankrad engelsk fotbollsklubb och lovade att utveckla den också globalt. Vad det senaste året har gett oss är snarare en parodi på inkompetent klubbstyrning och en katalog av brutna löften, som bland andra David Conn i The Guardian ställt samman:

Under uppköpsprocessen tillhandahöll Venky’s till The Jack Walker Trust, som tidigare ägde Blackburn Rovers och som var tveksamma till de nya ägarnas pålitlighet, en lista med garantier som bland annat innehöll ett löfte om att ”commit funds on a consistent and systematic basis to future transfer activity”.

Dessa pengar har emellertid inte synts till. De initialt utlovade £10m fördes in i klubben i form av aktier. Men därefter har Blackburn i allt väsentligt blivit till en säljande klubb. Phil Jones såldes till Man Utd för £16,5m under sommaren och nio andra spelare släpptes, och utöver det endast värvat nya spelare för runt £10m. Ägarnas nettoinvestering sedan övertagandet är med andra ord mer eller mindre noll.

Ett annat löfte i Venky’s garantier till Blackburn Rovers och fansen var att ”support the existing management team and staff”.

Det tog inte lång tid från Venky’s uppköp av Blackburn Rovers innan man till spelarnas, supportrarnas och omvärldens förvåning sparkade managern Sam Allardyce och dennes assistent Neil McDonald, med motiveringen att han inte delade klubbens vision – som enligt en ordförande som förmodligen aldrig sett en fotbollsmatch tydligen gick ut på att Blackburn skulle spela som Barcelona. Även klubbens ordförande John Williams och VD Tom Finn har sedan dess fått lämna klubben och klubbens finansdirektör Martin Goodman lämnade i somras. Vare sig ordförande- eller VD-posten har så här långt ersatts i klubben som alltså utöver svaga prestationer på fotbollsplanen har drabbats av något utav ett ledarskapsvacuum vid sidan av fotbollsplanen.

Ett tredje löfte som gavs var att ”develop and improve commercial performance across sponsorship and the club’s kit deal”.

Ett löfte som ännu inte infriats, och som naturligtvis bara kan bli svårare att infria om klubben åker ur Premier League. Och som naturligtvis har varit väldigt svårt att ens försöka infria sett till att klubben alltså haft vare sig ordförande eller VD under större delen av det senaste året.

Ett fjärde löfte mäktade Venky’s också med, nämligen att ”extend the Blackburn Rovers name and brand into India, the rest of south-east Asia and beyond”.

Huruvida Blackburn Rovers varumärke över huvud taget har påverkats av Venky’s är kanske oklart, men om någon effekt så har den närmast varit negativ. Ägarna har gjort sitt bästa att ge klubben en hög mediaprofil genom att gå ut med spektakulära transferrykten, det ena mer löjeväckande än det andra. Om något så har det gjort Blackburn till något utav ett åtlöje och spektakel, även om det kanske inte har spridit sig så långt som till och bortom sydöstra Asien.

Supportrarna kan emellertid inte glömmas bort på en lista av löften och Venky’s lovade även att ”seek to enhance the fan experience”.

Hur väl Venky’s har lyckats uppfylla det löftet illustreras kanske bäst av att Blackburns supportrar nu inför årsdagen av Venky’s köp av klubben har utlyst en sorgevecka på grund av det som har hänt med klubben under det senaste året, och det främmandeskap som supportrarna nu känner mot klubben och dess främsta företrädare.

Blackburn är en klubb med lång tradition och en stark lokal förankring. Det är i det avseendet en klubb som utlovar mycket helt och hållet på egen hand, den har goda förutsättningar och en stark plattform att bygga vidare ifrån. Den idé som Venky’s hade att föra upp Blackburn var inte i sig dålig, men då krävs ett aktivt och ansvarsfullt ägarskap. Då krävs det faktiska resurser och faktisk investering, snarare än enbart stora och i slutänden tomma ord.

I nuläget kan Venky’s mest jämföras med barnet som så gärna vill ha en hund och som lovar att ta hand om den, men som snabbt tröttnar på det ansvar som följer på att gå ut med den och sköta om den. Problemet är bara att i Blackburn Rovers fall finns inga föräldrar som kan rycka in och rädda upp situationen.

:::

Wigan utgör en tämligen tydlig kontrast mot detta fenomen, men befinner sig ändå i en liknande och kanske till och med ännu värre situation. Wigan är en liten klubb, utan några egentliga yttre förutsättningar att tala om, man kommer från en stad dominerad av rugby och utan någon egentlig supporterbas. Man har tagit sig till Premier League och lyckats hålla sig kvar där tack vare investeringar från en rik lokal ägare och tack vare en väldigt hög kvalitet i klubbens scoutingnätverk.

Båda klubbarna löper stor risk att åka ur Premier League den här säsongen, men Wigans situation är förmodligen ännu mer allvarlig eftersom det för dem till skillnad mot Blackburn kan vara början på klubbens bokstavliga undergång. De har inte den lokala förankringen som Blackburn har, och därmed heller inget socialt skyddsnät att falla tillbaka på.

Ändå så är det Blackburn Rovers som väcker mest och störst frustration av de båda klubbarna och där kristecknen lyser som allra klarast. Förmodligen beror detta på att Blackburn har väldigt goda förutsättningar att lyckas, och har gjort stora utfästelser åt det hållet, utan att faktiskt prestera. Av Wigan kan man egentligen inte förvänta sig att de ska prestera, de har egentligen inte de yttre förutsättningarna för det, och vad vi ser nu och har sett under de senaste fem åren är nog bara att betrakta som bonus.

Det är förmodligen en filosofisk fråga vad man egentligen ska betrakta som värst.

:::

För Lancashire ser det här emellertid ut att bli en rätt jobbig fotbollssäsong, med tre lag i nuläget samtliga under nedflyttningsstrecket. Kanske är det inte så konstigt, när man betänker att dessa klubbar måste konkurrera i termer av supporterbas med jättar som Man Utd och Liverpool och nu för tiden även Man City.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Huddersfield Town är obesegrade i 42 långa ligamatcher på raken, ej inräknat playoff-matcher, utan att för den sakens skull kallas för några Invincibles. Senaste förlusten kom den 28:e december 2010 borta mot Southampton. Ändå ligger man bara tvåa i League One den här säsongen och misslyckades med att gå upp till The Championship förra säsongen.

Hemmamatch mot Notts County i eftermiddag.

:::

Övriga matcher idag: Norwich vs Arsenal, Everton vs Wolves, Man City vs Newcastle, Stoke vs QPR, Sunderland vs Fulham, West Brom vs Bolton och Swansea vs Man Utd.

:::

Veckans namn i fotbollsvärlden: Tokyo Sexwale, den sydafrikanske FIFA-delegaten som rätt snabbt och av rätt uppenbara skäl blivit Sepp Blatters allra bäste vän här i världen.

Det uttalas tydligen ”seh-wa-le”, men men…

Be Champions!!

Peter Hyllman

Jag är nyfiken – Derby County

Låt oss leka med tanken att ni tillhör en grupp affärsmän som ska investera i och ta över en engelsk fotbollsklubb. Vilken skulle ni då välja och hur skulle ni då gå tillväga för att göra valet? Förmodligen skulle ni inte landa i samma svar som General Sports & Entertainment (GSE) som utvärderade över 20 klubbar innan de tog sitt beslut strax efter nyår 2008.

Derby County.

Klubbens amerikanske VD Tom Glick motiverade i efterhand beslutet på följande sätt: ”Derby had a great support base, and this wonderful facility [Pride Park]. But this is an economy that can underpin the bright future of this club – the household income, the export base, the strength of some of the local companies. We saw a football club that had a solid base and a bright future.”

Många lite oväntade faktorer spelar alltså in i beslutet. Mest intressant är kanske hur klubben vävs in som en del utav sitt samhälle. Hur Derby görs till en del utav en lokal och regional marknad, och hur klubbens potential hänger ihop med köpkraften på denna marknad och styrkan i det lokala näringslivet.

:::

Derby är därtill vad man kan beskriva som en regionalt fristående klubb. Med det menas en klubb som befinner sig i en stad som inte är en del utav ett större sammanvuxet och industrialiserat storstadsområde, och som omges av ett produktivt och välmående agrart samhälle.

Andra exempel på sådana klubbar är Ipswich och Norwich. Men även klubbar som Leeds, Sheffield Wednesday och Sheffield United, Newcastle och Sunderland kan ses som exempel på den här typen av klubbar också i ett ekonomiskt och sportsligt avseende: Regionala storklubbar med en massiv lokal supporterbas och ett starkt men ännu ej exploaterat globalt varumärke.

Förmodligen är det nästa steg i den engelska fotbollsutvecklingen, vi ser redan steg i den riktningen, att dessa klubbar kommer att växa och utvecklas och deras potential realiseras – likt sovande jättar som vaknar upp ur en alltför lång dvala. Något som kommer att intensifiera den sportsliga konkurrensen i Premier League och nivån strax därunder, vilket vi kan betrakta som den positiva sidan av den moderna fotbollskapitalismen.

Derby County har en stor historia, men med goda förhoppningar om en precis lika stor framtid.

:::

Förutsättningarna i Derby är särskilt goda för att där bygga ett framgångsrikt fotbollslag. Dels lever man på en intensiv exportindustri, efter London och Birmingham har man högst export per capita i England. Dels finns lokalt ett antal större tillverkningsindustrier, bland dem Rolls-Royce med över 12,000 anställda. Sammantaget innebär det att medelinkomsten är högre i Derby med omnejd än motsvarande ställen i England.

Och det var alltså just detta relativa välstånd som övertygade GSE och Tom Glick att investera i just Derby County.

Sambandet mellan fotbollsklubben och det lokala näringslivet illustrerades också när Derby County officiellt deltog i de protester som följde på att flygplanstillverkaren Bombardier lade ner sin fabrik i området. Återigen med Tom Glicks egna ord: ”This is so transformational: the end of an entire industry in this country. This has unified the city: employers, management, Labour, Conservatives and Liberal Democrats. This football club is at the heart of the city. One in 12 of the population is here for matches. We feel a responsibility to reflect what people are feeling.”

:::

På fotbollsplanen är det emellertid en bra bit kvar innan Derby kan emulera de framgångar man uppnådde under 1970-talet, när man med Brian Clough som manager lyckades vinna två ligatitlar. Den här säsongen har man emellertid inlett starkt. Fyra raka ligasegrar följdes upp av ytterligare bra resultat. Och trots att den senaste månaden har varit svagare så ligger man fortfarande högt upp i tabellen och slåss om playoff-platserna.

Manager Nigel Clough har talat om en 10-årsplan med Derby County, och det har den här säsongen börjat se ut som att laget har tagit ut en färdriktning. De med långa minnen kan också skönja vissa goda omen i lagets situation i samband med det lokala samhället. Bombardier har nu lagts ner. 1971 befann sig Rolls-Royce på krisens rand och företaget nationaliserades. Manager då var Brian Clough, Nigel Cloughs far och ett år senare vann Derby ligatiteln.

Någon ligatitel kommer det naturligtvis inte bli inom någon säsong eller två för Derby County, men uppflyttning till Premier League är verkligen inte någon omöjlighet för The Rams.

:::

Derby Countys förutsättningar är som sagt väldigt goda. Klubbens yttre resurser är goda, dess management har ett långsiktigt och målmedvetet perspektiv och klubben sköts därtill på ett ekonomiskt sunt sätt.

Det sista är särskilt imponerande givet att Derby County vid GSE:s uppköp i början av 2008 befann sig i ett riktigt dåligt läge med bara lönekostnader om smått otroliga 125% av omsättningen. Detta i en omgivning där många klubbar tvärtom faktiskt går med tunga förluster.

En omständighet som gör att vi kanske måste nyansera vår bild av vad amerikanskt ägande kan bidra med till engelsk fotboll.

:::

Derby tar i helgen emot Hull i ett betydelsefullt möte i The Championships strid om playoff-platserna. Båda lagen ligger på 24 poäng, men Hull har också en match mindre spelad.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Mycket fotboll och rasism såhär under senhösten. Är det inte Suarez vs Evra så är det Terry. Och nu för bara någon dag sedan så var det alltså Sepp Blatter som valde att trampa i septiktanken.

Och engelsk media tänker minsann inte missa ett enda tillfälle att sparka på Blatter.

:::

Joe Cole säger sig se fram emot och vilja spela i de olympiska spelen. Vilket väl mest betyder att han inte har någon större lust att stanna kvar i Frankrike, utan hoppas kunna använda turneringen som ett skyltfönster för att övertyga någon Premier League-klubb att satsa på honom.

:::

Riktigt skönt att landslagsuppehållet är över faktiskt. Och när ligan drar igång igen med ett härligt oförutsägbart möte mellan Norwich och Arsenal så kan man ju inte vara annat än entusiastisk.

Be Champions!!

Peter Hyllman

NEZIK: Den engelska huliganismens nya former och forum

Det råder ingen tvekan om att det blåser starka högervindar genom alla Europas hörn och att en ny fascistisk era med islamofobi och främlingsfientlighet som drivande kraft ångar på likt ett tåg in i våra annars så öppensinnade samhällen. Man ser exempel överallt, i Holland har Geert Wilders egenskapade Partij voor de Vrijheid, frihetspartiet, tagit sig in i riksdagen med chocksiffror (numera det tredje största partiet i Holland) drivandes en hatpolitik gentemot Islam och dess förespråkare.

I Schweiz röstades för nära ett år sedan ett lagförslag in, om att invandrare som begår grova våldsbrott skall deporteras på direkten, utan förhör och rättegång. I grannlandet Danmark sattes en skylt bara häromdagen upp på en nöjespark, där ägaren tydligt gjort det klart att somaliska familjer inte var välkomna in under några omständigheter alls. Det mest konkreta exemplet som vi kan relatera till är givetvis att Sverigedemokraterna nu i ett helt år verkat i riksdagen, tack vare ett 5,7% stöd från det svenska folket. Exemplen är många, men det som skrämmer mest är deras utsträckning.

Varför människor väljer att ta ut sin ilska på minoriteter i samhället är oftast av den enkla anledning att samhället som helhet misslyckas med att förse människor med lika stora tillgångar som den rikare toppen av den samhällshierarkiska pyramiden, vilket skapar motsättningar. Dessa motsättningar förstärks när den vita medelklassen försummas, medan nyanlända minoritetsgrupper förses med medel för överlevnad, på helt orättvisa grunder menar kritikerna. Det är under sådana situationer högerextremisternas rop om förbättring når de involverades öron. Förenklat är att konstatera att den ökande klyftan mellan klasserna föder aggressioner, som föder fascism.

:::

Det är givetvis väldigt intressant att kartlägga vilka som röstar på ovanstående partier, likväl att även kolla vilka det är som involverar sig i partier och rörelser där hat gentemot en viss eller vissa folkgrupper karaktäriserar organisationen. Om vi tar oss in i den engelska arenan av nationalkonservativa stämmor, finner vi att vi kan välja och vraka bland sammanslutningar med samma intresse och mål. Det finns några som sticker ut ur denna massa. Ett av dem är Casuals United, en brittisk protestgrupp, vars beskrivning “Uniting the UK’s Football Tribes against the Jihadists” nog är den enklaste förklaringen till deras ställning. Deras mål att dra fördel av fotbollshuliganers ökända aggressivitet har visat sig vara effektiv, då gruppen växt i rasande fart.

Jeff Marsh, en av de centrala ledarna för Casuals Uniteds verksamhet, är sedan tidigare involverad i Cardiff Citys ökända Soul Crew. I mars 2009, efter att en demonstration organiserad av Al-Muhajiroun, en islamistgrupp som samlats i Luton för att visa sitt missnöje med att soldater i den brittiska armén varit aktiva i Afghanistan, satte han igång Casuals United, en förening som i förenklad skala samlar ihop fotbollshuliganer från olika firmor landet genom, för att tillsammans enas mot det enligt dem största hotet mot Storbritannien: islamiseringen av landet. De menar att rivaliteten städerna och klubbarna emellan är slöseri på resurser och tid, och att det måste organisera sig mot den stora faran som hotar nationens existens. Det ryktas om att närapå 50 olika klubbars huliganfirmor är i kontakt med Casuals United, redo att rycka ut när lejonet närmar sig.

Jeff Marsh sammanfattar det hela bäst: “Hooligans from rival clubs are uniting on this and it is like a ready-made army … We are protesting against the preachers of hate who are actively encouraging young Muslims in this country to take part in a jihad against Britain”.

:::

Starkt kopplade till Casuals United är den större English Defence League, som under sin tvååriga existens kommit att spela en framträdande roll i grundandet av en våldsam nyfascistisk rörelse i Europa. Enligt Anders Behring Breiviks utsago var just EDL en inspirationskälla under planeringen av sitt terrordåd, vilket i viss mån kan ge er en bild om organisationens tankegångar.  Antiislamism och motstånd mot immigration förespråkas av EDL och dess 100,000 medlemmar som de på bara två år lyckats rekrytera.

Precis som ett flertal Premier League-klubbar nuförtiden så har rörelsen en miljonär vid rodret som finansierar den, Alan Lake. EDL:s främsta rekryteringsmiljö har precis som Casuals United varit den engelska fotbollshuligankulturen. Här samlar man återigen rivaler. Det berättas om att supportrar från Watford och Luton reste tillsammans i buss ner till en demonstration i Leicester. Även fans från Wolves, West Brom och Aston Villa har anslutit sig, klubbar vars huliganfirmor på en vanlig matchdag hade orsakat skador och problem för flera miljoner, lägger nu motstridigheterna åt sidan, för att förenas i ett gemensamt hat mot muslimer.

Värt att nämna är att på en och samma demonstration, har Leeds och Bradfords fans funnits sida vid sida. Detta fenomen är tämligen fascinerande. Dels för att vidden på klubbarna varierar. Allt ifrån Cardiff Citys Soul Crew, till Bolton Wanderers Cuckoo Boys och Luton Towns Men In Gear till Shrewsbury Towns och Huddersfield Towns supportrar, som alla varit inblandad i uppror av högerextremistisk karaktär. Dels för att effektiviteten i både rekrytering samt mobilisering ger ett hum om organisationens resurser.

Detta är inget man kan avfärda som en löjlig och oorganiserad gatureaktion som med sinom tid kommer att försvinna av sig självt. Precis som Garland och Treadwell nämner i boken Hooliganism, Islamophobia and the EDL är detta ett växande problem på grund av de rådande ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna, som skiljer människor åt snarare än för dem samman. Hat riktas mot den ensamme, hat riktas mot den svage.

:::

Den allmänna generella uppfattningen om huliganismen i England är att den på senare år snarare minskat i mängd och omfattning än dess respektive form på 1970– och 80-talen, tack vare restriktioner på möjliga samlingsställen, då arenan och närliggande områden allt som oftast är skyddande med polis samt arenavärdar. Givetvis är det inte så att huliganer helt plötsligt försvunnit, utan dessa har bara hittat nya grupper och forum att ansluta sig till och nya sätt att söka de grupprelaterade kickarna. Idag kan man se en direkt koppling mellan fotbollshuliganer och våldsamma protester i Casuals United och English Defence Leagues namn, och ingen av CU eller EDL gör det till en hemlighet att fotbollshuliganer utger en stor del av deras supporterskara.

Problemet är det omvända jämfört med de mörka huligantiderna i England, då många av firmorna indirekt kopplades till högerextremistiska partier (White Defence League på 1950-talet, National Front under 1970– och 80-talen samt British National Party på 90-talet), då medlermmar ur dessa organisationer allt som ofta gick på fotbollsmatcher enbart för att, överraskande nog, få in ett slag eller två på en annan människa, enbart för nöjets skull.

Numera är rollerna omvända, och de desperata huliganerna söker sig till nya platser för att få ut känslor som kokar över. Ett lätt offer. Patriotismen flödar i England, ’Rula Britannia’ och ’God Save the Queen’ spelas och sjungs ståtligt så fort tillfälle ges. Dessa aspekter av England är ingen nyhet för en som är någorlunda insatt, inte heller ses detta som ett problem. Vad som blivit ett problem är utnyttjandet av orden ’England och mitt’ i samma mening.

Så sent som i förra veckan, publicerade The Mirror nyheten om att EDL nu gett sig in i den infekterade poppy-frågan som pågick under en tid mellan FIFA och England samt dess befolkning. EDL tog givetvis chansen att visa upp sig med pompa och ståt, och väckte anstöt när bilder på dem ståendes på taket till FIFAs högkvarter med en banderoll med texten ”English Defence League – How dare FIFA disrespect our war dead & wounded. Support our troops” kablades ut runt världen, ett tecken på det nära förhållandet mellan fotbollen och dessa högerkrafter.

:::

Slutsatsen är följande – man kan hävda att England och engelsk fotboll aldrig egentligen lyckades tämja fotbollshuliganismen. Istället har den hittat andra sätt att ta uttryck på. En mobilisering ute på stadens gator är besvärligare att kontrollera än en mobilisering utanför arenan. Både English Defence League och Casuals United har insett detta. De har förenat rivalitetsklubbar, för att slåss för nationens bästa. Betäckningen ’club over country’ har fått sig en törn – nu lyder meddelandet ’country over club’.

(Mail nezik_93@hotmail.com Twitter: Obs, överdrifter och sarkasm kan förekomma, samt svordomar @Nezik_Keshto)

Peter Hyllman

Den engelska dialektiken mellan stabilitet och förnyelse

Ännu ett landslagsuppehåll är över, med den positiva följden att vi nu helt och hållet kan koncentrera oss på klubblagsfotbollen under ett gäng långa månader ända fram till mars. Särskilt irriterande känns kanske dessa uppehåll när det dessutom inte rör sig om tävlingsmatcher utan bara vänskapsmatcher.

Men låt oss i alla fall göra ett litet bokslut för det här landslagsuppehållet, och höstens landslagsspel i sin helhet, genom att fundera lite över syftet och fallgroparna med dessa vänskapsmatcher. Det var ju nämligen två rätt bra matcher med engelska ögon, en seger mot Spanien följt av en typ av arbetsseger mot Sverige som aldrig varit Englands styrka, men ändå så har visst missnöje kunnat spåras.

Skälet är de många förändringar i laguppställningen som Fabio Capello gjorde mellan matcherna. Ett fenomen som hänger samman med det bottenrekord som slogs i antal åskådare på nya Wembley om 48,876, med andra ord en närmast halvbesatt arena. England gick i princip från ett a-lag mot Spanien till ett b-lag mot Sverige.

:::

Dilemmat för landslagsledningen gäller vad som egentligen är syftet med dessa landskamper: Att spela ihop startelvan och skapa ett samspelt lag, eller att ta tillfället i akt att experimentera med nya spelare och nya lösningar för att på sikt öka lagets förmåga att lösa problem på planen?

:::

Men där en lagledning ser värdet med experimentation så tenderar media och supportrar snarare värdera stabilitet i högre utsträckning. Kanske har det något med att göra att det då blir lättare att känna igen laget, det skapar en form av trygghetskänsla.

Ofta hänger man sig åt klichéer för att motivera det hela. En spelare ska till exempel helst inte spelas ”out of position” menar många som därmed inte ser värdet med mångsidiga spelare som kan spela på flera olika positioner. Medias ovilja mot detta fenomen kan kontrasteras mot exempelvis José Mourinhos uttalande om multikompetenta spelare.

En annan kliché är naturligtvis att man inte ska ”förändra ett vinnande lag”, vilket alltså mer konkret betyder att det lag som slog Spanien naturligtvis ska fortsätta spela. Här kan klichén mycket väl ha en poäng, men det beror helt och hållet på lagets resurser. Om man som England har många fler spelare än startelvan rymmer så vore det slöseri att inte använda och utvärdera dessa spelarresurser.

:::

Så långt kan man tycka att det här med att experimentera med spelartruppen nog är en rätt bra grej. Men finns det egentligen argument mot ett sådant förfarande som inte enbart bygger på tanken om stabilitet som en form utav egenvärde?

Kanske kan man hävda att det är en form utav statusfråga. Att när alltfler spelare tillåts dra på sig landslagströjan så innebär det att en landslagsplats för med sig mindre status och som en följd att känslan för det engelska landslaget därmed urholkas, bland spelare såväl som supportrar. Känslan av utvaldhet är ju annars vad som tidigare framför allt skiljt spel i landslaget från spel i klubblaget.

Själv funderar jag även på om det egentligen bara är bra med många olika alternativ till spelartruppen eller om det riskerar bli något utav en överflödets förbannelse. Landslagsspel är något tämligen temporärt, turneringar spelas under kort tid, och är inte kontinuerligt på samma sätt som ett klubblag är, och man kan hävda att där finns en fördel på kort sikt med ett begränsat antal perspektiv då det kan öka lagets handlingskraft. Flera alternativ betyder också en högre grad av komplexitet.

:::

Kanske ligger ändå nyckeln i att, oavsett vilken väg man väljer, ha en tydlig och konsekvent genomförd strategi. Vill man ha stabilitet i spelartruppen, satsa då konsekvent på stabilitet. Vill man experimentera, gör det då konsekvent och med eftertanke.

Risken är naturligtvis att man experimenterar lite planlöst när matcherna egentligen inte betyder något särskilt, för att därefter falla tillbaka på de stabila och välbekanta namnen, och den potentiellt falska känsla av trygghet de för med sig, när det drar ihop sig till turnering.

Vilket leder till att man hamnar stuck in the middle, och att man går miste om de båda strategiernas respektive fördelar. Det kan vara till nackdel för laget, men för en förbundskapten kan det ligga ett personligt intresse i att bevara en form utav legitimitet att främja en oförenlig agenda utav stabilitet och förnyelse på en och samma gång.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Nordkorea är inofficiella världsmästare.

Nejdå, det är inte ännu en fantasiprodukt från Den Store Ledaren. Efter att ha besegrat Japan med 1-0 så tog Nordkorea över titeln som varit Japans i ett år efter de besegrat Argentina som i sin tur var det första laget som besegrade Spanien efter förra sommarens världsmästerskap.

Nordkorea kommer att försvara världsmästartiteln på bortaplan mot Tajikistan den 29:e februari.

:::

Och i ännu ett utfall av storklubbar som på olika sätt siktar på att slakta fotbollen för att fylla sina egna skattkistor, de duggar riktigt tätt under hösten, så yrkar Barcelonas president Sandro Rosell på att Premier League med flera ligor ska reduceras till 16 lag så att Champions League kan expanderas och spelas under helgerna.

Shit ain’t gonna happen. Men det är ändå irriterande läsning.

:::

Så slutade en av svensk fotbolls mest älskade sviter igår, och på vilket sätt dödar man en svit bättre än genom ett självmål av Daniel Majstorovic? Great stuff.

Hur som helst, det spelar ingen roll, i enlighet med John Maynard Keynes bevingade uttryck: In the long run, we are all dead.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Svenskar, svenskar, överallt svenskar…

Det finns många saker med det svenska fotbollslandslaget som irriterar mig, utöver en påfallande känsla att jag egentligen inte alls bryr mig.

Dels den självgodhet som uppstått som en följd av att man kvalificerat sig för ”fem raka mästerskap”, för att i dessa mästerskap med något undantag falla ihop så fort turneringen rör sig bort från gruppspelets trygghet, kombinerat med en från landslagsledningen brist på ambition av att ta sig vidare från den nivån.

Dels samma form av självgodhet som får en del att tro att man har samma chans att vinna ett mästerskap som England bara för att man inte förlorat mot dem sedan 1968, vilket låter väldigt mycket i år men är betydligt mindre i antal matcher. En matchsekvens som för övrigt innehåller åtta oavgjorda matcher och fyra segrar på hemmaplan.

Icke desto mindre är det ju så att det var väldigt länge sedan Sverige förlorade mot England och man kan naturligtvis fundera lite på vad det kan tänkas bero, särskilt då som de båda lagen möts senare ikväll.

:::

Å ena sidan kan vi betänka det taktiska. Sverige har alltid varit ett lag som byggt sitt spel på en tät defensiv och ett väldigt välorganiserat lag, och England har helt enkelt inte fostrat den typ av kreativa spelare som kan omintetgöra sådana system, till stor del därför att England självt är fostrat i sådant systemtänkande.

Till det kan vi lägga att svenskt taktiskt och tekniskt fotbollskunnande till stor del är hämtat och importerat just från England. Sverige är med andra ord väldigt väl förberedda för att möta ett lag som England men, vilket vi sett många exempel på, klart sämre förberedda på att möta lag som Spanien och Brasilien.

Men det kan ändå inte vara hela historien, om vi håller i åtanke att under samma 43-årsperiod som England har misslyckats med att besegra Sverige så har Sverige förlorat ett stort antal gånger mot Skottland, tre gånger mot lilla Nordirland och därtill två gånger mot Irland. Sämre lag än England och som spelar på i grund och botten samma sätt.

Vi måste å andra sidan alltså betänka det psykologiska också. Flertalet gamla engelska landslagsspelare vittnar om hur svenskarna alltid kämpar väldigt ihärdigt mot dem. Även svenska landslagsspelare talar om hur matcherna mot England är något utav en cupfinal, uppväxta som man är på engelsk fotboll.

På motsvarande sätt så går kanske de engelska landslagsspelarna in med den inte helt konstruktiva förhandsinställningen att man vet med sig att man är ett bättre fotbollslag och att man bör vinna matchen. Vilket så klart är en väldigt farlig inställning att ha i de flesta idrottsliga sammanhang.

:::

The Guardian och Marcus Christenson gör sin analys av det svenska landslaget inför kvällens match, som föga förvånande fokuserar en hel del på Zlatan Ibrahimovic:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/nov/12/sweden-problem-zlatan-ibrahimovic

:::

Jag tror sviten får sitt slut ikväll.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Sådär. En väldigt tung period av bordtennissäsongen är över, jobbet börjar lugna ner sig tillfälligt, och därtill är mina privata flyttbestyr också överstökade. Jag är numer norrlänning på heltid, i alla fall under de kommande två åren. Så bli inte förvånade om det snart dyker upp kommentarssvar som bara säger ”Jo” och inget mer.

Sundsvall, med den fantastiska kommunsloganen ”Den goda staden”, vilket mest väcker frågan: Till skillnad från vilka städer? Sundsvall, kommunen som lyckas med konststycket att skyddade av ett spelmonopol driva ett kasino med förlust.

Hur som helst betyder det i alla fall att bloggen nu kan börja återgå till sina normala rutiner igen, senaste tiden har det ju blivit lite stressigt och hackigt med det hela.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Småttingar men inga nollor

Vilka som är de främsta unga talangerna är ett väldigt kärt ämne för diskussion bland fotbollssupportrar av alla färger. Det har väl alltid varit så i någon utsträckning, men jag inbillar mig att Football Manager har gjort just detta än mer markerat.

Ett flertal gånger under det senaste dryga året har jag tagit upp ämnet unga talanger med fokus på Premier League, men jag fortsätter ändå få önskemål om att behandla det mer.

På det temat har hur som helst statistiksajten WhoScored.com gett sig ut i de fem största europeiska ligorna och, baserat på deras prestationer hittills under den här säsongen, rankat de bästa unga spelarna i Europa. Vilket ju passar rätt bra som diskussionsfoder så här under ett makalöst tradigt landslagsuppehåll.

Listan som följer, med ålder och snittpoäng för respektive spelare:

:::

1)      Thiago Alcantara (Barcelona, MC) – 20 år – 7,68
2)      Mario Götze (Dortmund, AMC) – 19 år – 7,63
3)      Gaston Ramirez (Bologna, AMC) – 20 år – 7,58
4)      Eden Hazard (Lille, AML/R) – 20 år – 7,53
5)      David De Gea (Man Utd, GK) – 21 år – 7,21
6)      Andre Schurrle (Bayer Leverkusen, AML) – 21 år – 7,19
7)      Alexander Merkel (Genoa, AMC) – 19 år – 7,15
8)      Phil Jones (Man Utd, DC) – 19 år – 7,10
9)      Marc-Andre ter Stegen (Mönchengladbach, GK) – 19 år – 7,09
10)   Gokhan Tore (Hamburg, AMR) – 19 år – 7,08

De följande tio spelarna är i tur och ordning Aleksandar Ignjovski, Roberto Firmino, Lewis Holtby, Ilkay Gundogan, Julian Draxler, Iker Muniain, Robert Mak, Frederic Bulot, Joel Matip och Ali Ahamada.

:::

En snabb titt på listan visar oss att det verkar krylla av talang i Bundesliga, hela elva av de 20 främsta talangerna den här säsongen har sin hemvist där. De gör antingen något väldigt rätt i Tyskland, alternativt så är det någon strukturell egenskap i Bundesliga som boostar spelarnas poängvärden relativt sett.

Att poängvärdena kan vara påverkade av strukturellt bias antyder också det lite pikanta fenomen att hela 14 av de 20 spelarna också råkar vara mer eller mindre offensiva mittfältare av något slag. Man ges lätt intrycket att spelaregenskaper som främst hör mittfältare till har getts tung vikt i Who Scoreds modell.

Anmärkningsvärt nog är inte en enda renodlad anfallare med.

:::

Byter vi spår så konstaterar vi snabbt att bara två av spelarna på de 20 främsta platserna kommer från Premier League. Båda dessa tillhör Man Utd – David De Gea och Phil Jones. Intressant nog så köpte klubben båda dessa spelare nu i somras, vilket dels illustrerar Man Utds transferpolicy av att framför allt köpa ungt och dels att de har fått en tidig payoff på dessa köp.

Chelsea å sin sida har kanske anledning att svära lite extra över att man valde att släppa en ung lovande Gokhan Tore till Hamburg. Men det är ju alltid lätt att vara klok i efterhand, och ”allt annat lika” går väldigt sällan att anpassa till den professionella toppfotbollen.

:::

Särskilt uppseendeväckande är det kanske att David De Gea befinner sig på listan. Både på grund av hur slentrianmässigt ifrågasatt han var redan innan säsongen inleddes och på grund av hans misstag under säsongens inledande matcher.

Från den utgångspunkten har han emellertid växt vidare och de som efter endast ett fåtal matcher valde att avfärda honom borde nu rimligtvis veta bättre, trots den prestige som det av någon märklig anledning verkar ha gått i frågan.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

England besegrade Spanien och det var kanske precis den injektion av optimism som det engelska landslaget behövde inför kommande mästerskapsäventyr.

Även om det naturligtvis inte betyder att man är inofficiella världsmästare.

:::

Det är naturligtvis lätt att i efterhand sitta och kritisera vad som sagts på förhand, men kanske är inte den relevanta lärdomen att man borde ha sagt något annorlunda utan att man borde varit mer försiktig med att säga något alls.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Fergie, Guinness och tre poäng

Fredag eftermiddag ,klockan 13.33, tog vi Citytunneln mot Kastrup och allas vårt drömmars mål, till och med benämnd drömmarnas teater. Väl framme och incheckade på Kastrup gjorde vi vår plikt och gick till O’Learys och tog helgens första men knappast sista öl.

”Vi” i detta fall är jag, med Lönnquist som efternamn, min far, min bror och ett antal vänner (bla Dennis, Jeppe och Levin). Vi gör resan med MUSS (Manchester United Swedish Supporters, muss.se) och kommer senare på kvällen möta upp MUSS-folk från landets övriga delar.

Detta sällskap förflyttade sig sedan vidare till flygplanet som, mot alla flygbolags hederskod, skulle komma att avgå i tid. Väl på planet informerade piloten oss om att det skulle vara ”mindre turbulens” under färden. Jag vet i och för sig inte vilka väder den mannen är van vid, men i min värld var det en ganska kraftig underdrift, då jag har åkt karuseller med mindre turbulens. Detta lugnade dock ner sig efter ett tag och vi kunde återgå till våra förhoppningar om att få lite öl serverat.

Allt medan vi väntade på dryckeskapet noterade jag att planet bestod av cirka 95 % hormonstinna män, som generellt låg en bit över medelvikt för en vanlig Svensson och klädstilen gick ovanligt mycket åt jeans och matchtröja. Att det var mer än vi som skulle åka till England för att titta på fotboll rådde det inte längre någon tvekan om när flygvärdinnan informerade mig om att all öl var slutsåld, trots fredag och därmed extra lager, men att hon kunde servera mig rött eller vitt vin. Vin? På väg till England? Det är ju som att ladda inför ett maratonlopp med en sallad.

Plötsligt blir det livat längre fram i kabinen när ett par störiga grabbar fortsätter att trotsa flygvärdinnornas förbud för kameror och mobiltelefoner. Killarna ställer sig upp och helgens lågoddsare uppkommer, de har Liverpoolmatchtröjor på sig! Efter ett par minuters hetsig diskussion sätter de sig dock ner och lugnar sig igen. Resten av flygfärden går smidigt.

:::

På vägen in till Manchester, från flygplatsen, åker vi med en trevlig, men uppenbarlig lögnaktig, taxichaufför. Mannen i fråga bor inne i Manchester, men ljuger mig rakt upp i ansiktet när han påstår att han håller på Man United. Alla vet att det inte finns ett enda Man United fan som är från centrala Manchester! Jag synar dock inte hans bluff och låter honom hållas.

Han berättar för mig att han har säsongskort på Old Trafford men bara kunnat se 5 matcher i år. Detta då han paradoxalt nog ofta tvingas jobba matchdagar, då det är bra med pengar och dricks, för att ha råd med sitt säsongskort. De matchdagar han jobbar så säljer han sin plats för självkostnadspris till de vänner som vill kolla. Han säger att hans vänner uppskattar det mycket då det är svårt att få biljetter till United till överkomliga priser, dvs utan svartabörshajar.

Sedan Glazers tog över så är det mycket färre arbetarfolk som har råd med säsongskort, och dessa har även mycket liten chans att få tag i biljetter till vettiga priser. Det är ganska bra att få höra en sådan historia från en lokal person. Deras största problem är att de inte ha råd att gå på matcherna längre, alltmedan många andra fans största problem är att ägarna inte spenderar miljoners miljoner på superspelare som skall ha fantasisummor i lön. Den tankeställaren var tillräcklig för mig för att köpa en gul- och grön halsduk. Det hjälper säkert ingen, men det kändes ändå bra på något sätt. Man skall dock vara försiktig med vad man önskar sig, då det uppenbarligen finns värre ägare än Glazers.

:::

Kvällen avrundades på en Kinarestaurang med god mat och dryck, trevligt sällskap och härliga diskussioner inför lördagens match. I vanlig ordning så var det en hutlös mängd mynt som samlades ihop när notan skulle betalas på tio personer och som vanligt glömde vi svenskar också att räkna med den obligatoriska 10% dricks som alltid läggs på totalnotan, vilket föranledde diskussioner om hur många öl var och en hade druckit respektive betalt för, innan något snille valde att läsa notan och noterade dricksraden. Efter maten valde vissa delar av gänget, främst de äldre och Kristoffer, sängen före ytterligare öl. Vi andra gick till en pub och hivade i oss en Guinness innan vi också var redo för sängen.

:::

Lördag morgon. Game day. Kick-off 15.00. Sol, lagom varmt, Fergie boss i 24 år och 364 dagar. Livet kunde vara sämre. Efter att ha blivit tilldelade biljetterna noterade vi att dessa var bra, East stand, mitt emot Stretford End, lagom högt upp. Klockan 10.00 sätter vi oss på spårvagnen ut mot Old Trafford. Min personliga morgon präglades av en otrolig nervositet. Som tidigare berättats har jag varit på OT fyra gånger tidigare. De två första gångerna var underbara, vinst 3-0 mot Leeds samt 5-1 mot Bolton. De två senaste gångerna är dock två svarta perioder i mitt liv. Förlust 1-2 mot Sven-Göran jävla Erikssons City, men ännu värre 1-4 mot Liverpool. Värsta dagen i mitt liv. Nervositeten grundade sig naturligtvis i att jag var orolig inför ett nytt debacle. Glöden på spelet den senaste månaden har man ju knappast kunnat steka en flintastek på, möjligen har det kunnat sveda skinnet på en sliten Denniskorv.

Väl framme på OT släpper dock all nervositet. Jag blir som ett barn, som vanligt, och går runt i min egna lilla bubbla, ler och betraktar allt. Tar foto på allt som jag redan tagit foto på 3 ggr tidigare. Skylten för ”Sir Matt Busby Way”, Münchenklockan, Minnestavlan för de som dog i kraschen, ”Manchester United” ovanför Megastoren, Megastoren, statyn för ”The wholy Trinity” (Best, Law & Charlton). Efter det går vi den obligatoriska rundan inne på Megastoren. Klockan hinner bli 11 och det är dags för halva upplevelsen med att åka på match på Old Trafford; puben Bishops Blaize.

För att komma in på Bishops så måste man ha en matchbiljett. Det är fortfarande ganska lagom med folk där inne och sångerna ganska försiktiga. Efter en timme äntrar dock alfa-hannen scenen; Peter Boyle. Legendarisk författare till många av Uniteds chants. Temperaturen ökar direkt och alla på hela puben börjar sjunga. Puben fylls direkt och vi står som packade sillar och sjunger om Cantona, Solskjaer, Best, O´shea, Brown, Giggs, Vidic, Liverpool, Leeds, City mm. Man märkte att Rooneys sång sjöngs väldigt få gånger, i jämfört med innan han valde att klaga på klubbens ambition. Tiden flyger iväg, och plötsligt är klockan 13.30. Rutinerade som vi är slutar vi dricka öl vid den tiden och går till arenan. Det brukar mynna ut i att man hinner lösa sin urinering innan matchen kommer igång, och slipper gå under pågående match (dagens tips från coachen). Jag tycker också det är något magiskt med att vara på OT tidigt, för att se hela arenan fyllas upp innan matchstart.

:::

Strax innan klockan 15 kommer helgens höjdpunkt. Jag har haft två stora idoler i mitt liv; Mikael Ljungberg och Sir Alex Ferguson. De två summerar upp ”mina” två idrotter på ett fantastiskt sätt. Jag tror inte jag kan uttrycka i ord hur mycket det betydde för mig att få vara en del av hyllningen av Sir Alex. Att live få se klubben hylla honom genom att döpa om ”North stand” till ”Sir Alex Ferguson stand” var magiskt.  Att få hylla och applådera klubbens, och, i mina ögon, världens bästa fotbollstränare genom tiderna, under samma helg som han firar 25 år med klubben, var fantastiskt. 25 år. Vad gjorde ni för 25 år sedan? Linhem? Erkie? Vi har folk på jobbet som inte var födda när han tog över. Det är helt makalöst.

Med tanke på vad som hände med min andra idol så betydde det extra mycket för mig att klubben tog tillfället i akt och visar SAF hur mycket han betyder för så otroligt mycket folk, allt medan han ännu är i livet. Det är ett privilegium som tyvärr inte gavs Micke Ljungberg, en fantastisk idrottsman och medmänniska som är otroligt saknad.  Hyllningen till Sir Alex var rysningar och tårar. Det var ren och skär känslostorm.

:::

Ni vet de små röda blommorna som alla har på sig i England just nu? De syftar till Remembrance Day, en minnesdag som funnits sedan slutet av första världskriget för att komma ihåg och hedra alla landsmän som har dött i strid. Remembrance Day ”firas” den 11 november för att återkalla det officiella slutet av första världskriget vid denna tidpunkt 1918. Vi höll en tyst minut innan matchen för att hedra denna dag. Det är något väldigt speciellt med att 76 000 människor är knäpptysta samtidigt, på en så liten yta. En upplevelse som man blir helt tagen av. När domaren blåser i sin pipa så mynnar minuten alltid ut i ett stort vrål och kontrasterna kan inte bli mäktigare.

:::

Matchen går igång och första halvlek är inte speciellt underhållande. Oerhört stabil defensiv insats, men ingen finess i offensiven (som så många gånger denna säsong). Tiden tickar upp mot 90 minuter och plötsligt händer det (Trisslott, släng dig i väggen). Nani blixtrar till och avfyrar ett skott som går till hörna. Hörnan slås, nick, tiden står stilla och Old Trafford exploderar! 80 åriga tanter, 15 åriga pojkar, 40 åriga män och 30 åriga kvinnor kramas huller om buller med kända och okända människor. Alla är bästa kompisar i ett av sina lyckligaste ögonblick, highfivar, skriker, applåderar, sjunger. När ruset börjar lägga sig börjar diskussionen, vem var det? Welbeck? Nej, det var ju Brown!  Domaren blåser av. Halvtid.

He’s big, he’s bad, he’s Wesley Brown
the hardest man in all of town
with orange hair beware
come and have a go if you dare.

En obligatorisk korv, mellanöl, se highlightsen från första halvlek på monitorerna (gick mycket snabbt), och sedan är man på plats på läktaren igen.

Andra halvlek börjar som den första. Stabil defensiv insats, men ingen finess i offensiven. Från ingenstans, i en närkamp, på ett inlägg, får linjedomaren (jag vet, assisterande domaren) frispel och vinkar som en dåre med sin flagga, domaren tolkar det och blåser straff. Sunderland supportrarna (vilka för övrigt skötte sig utmärkt hela matchen, med sitt stöd till sina spelare)är snabba och börjar håna Unitedpubliken, alltmedan en visselorkan ackompanjerad av burop möter domaren från oss andra. Efter lite domarkonferens ändrar domaren sitt domslut och blåser frispark till United (helt korrekt skulle det visa sig i efterhand, men det hade vi ju inte en aning om då). Ny ramsa möter Sunderlandpubliken som svar på tal.

We are United, we do what we want.

Matchen fortsätter på inslagen väg, dock lite bättre spel i andra halvlek, och det man kan skriva hem om är väl Evras avslut som räddas utmärkt av Westwood. På andra sidan får Lindegaard mota ett skott på hela matchen, en ganska tam historia av Bendtner. Match blåses av, tre poäng, stabil defensiv insats, seger, underbart!! Med tanke på min historik de två senaste matcherna på plats så var spelet irrelevant denna dag, tre poäng var det enda som betydde något för mig.

:::

På vägen bort från arenan hörs lite nidramsor mellan fansen och den roligaste tyckte jag kom från Sunderlands fans.

All your sons gonna be cityfans.

Inte ett enda bråk så långt ögat kunde nå, bara nidsånger med glimten i ögat. Fantastiskt kontrast mot de allsvenska matcherna som jag har varit på i år.

:::

Vi tar oss till ett matställe i närheten av OT för att äta medan kollektiv- och trafikköerna minskar. Vi äter en hamburger tallrik, dricker Guinness & Whiskey och är allmänt lyckliga. Vi enas om Vidic som MoM, och konstaterar att vi verkligen saknar Cleverley på mittfältet.

Vi åker hem, byter om (det är förbjudet med kläder/ute plagg med klubbmärke på pubarna inne Manchester), och tar oss vidare till en pub med ett väldigt stort, och fint, ölutbud. Här fastnar vi hela kvällen i diskussioner kring dåtid, nutid och framtid för vårt kära lag. Alla lika involverade, diskuterande och med vitt skilda åsikter. Man kan milt sagt säga att Berbatov delar fansen i två läger.

Det är något speciellt att sitta på en pub i England, efter en seger, och diskutera fotboll och musik med folk av olika åldrar och kön, folk man tycker om utan att för den saken skull känna dem annat än genom fotbollen. Livet på en pinne skulle man kunna säga.

/Mattias Lönnquist

Peter Hyllman

Luck of the Irish

När playoff-matcherna till sommarens EM-slutspel lottades så var det inte utan att man undrade om Irland på något vis kompenserats för det förra VM-kvalets stora fadäs, när de blev utslagna på grund av ett franskt handsmål som naturligtvis aldrig borde ha godkänts. Betydligt tuffare motståndare lurade runt hörnet men Irland drog alltså Estland.

Irlands chans att ta sig till sitt första mästerskap sedan 2002, när VM slutade i strafftårar i åttondelsfinalen mot ett Spanien som då alltjämt var ett så kallat loserlag, är alltså tämligen god. Många skulle nog hålla dem som favoriter, men är man närmare bekant med det irländska laget så vet man förmodligen om att sådana idéer kan visa sig vara föga mer än illusioner.

Irland har nämligen viss erfarenhet av playoff-matcher då man deltagit i den speciella formen av kvalspel hela sex gånger genom åren. Och endast vid ett enda tillfälle har man gått segrande ur striden, som en sammanställning i Telegraph visar.

:::

Irland 0-1 Spanien – Paris, 1965

Det tredje kvalmötet lagen emellan. Båda lagen hade vunnit sina respektive hemmamatcher och en tredje avgörande match skulle nu spelas på neutral plan. Det bråkades om var matchen skulle spelas. Irland ville spela matchen i London och Spanien ville spela den i Lissabon. Kompromissen blev Paris, och Jose Ufarte gjorde matchens enda mål som skickade Spanien till VM i England 1966.

:::

Irland 0-2 Holland – Anfield, 1995

Bara ett och ett halvt år efter det att de gröna charmat världen i VM i USA 1994 så gick Irland på en riktig kvalmina mot ett framväxande och hungrigt holländskt landslag under Guus Hiddinks ledning. Patrick Kluivert gjorde de båda målen som tog Holland till EM i England, och som avslutade Jack Charltons tioåriga tid som förbundskapten för Irland.

:::

Irland 2-3 Belgien – 1997

Efter 1-1 hemma på Lansdowne Road så behövde Irland undvika förlust borta mot Belgien för att nå VM i Frankrike 1998. Men de hoppen gick upp i rök i takt med att Luc Nilis och Luis Oliveira gjorde varsitt mål som gav och återgav Belgien ledningen efter Ray Houghtons kvittering. Belgien säkrade på så vis en sammanlagd 3-2-seger.

:::

Irland 1-1 Turkiet – 1999

Kvalet som verkligen sammanfattade den irländska turen. Efter att ha släppt in ett mål på tilläggstid borta mot Makedonien så berövades Irland automatisk kvalificering till EM 2000 och ställdes istället inför ett klurigt playoff-möte med Turkiet. En hetlevrad bortamatch i Bursa slutade 0-0 vilket gav Irland ett bra läge inför returen. Men turkarna klarade 1-1 och gick därmed vidare på regeln om fler gjorda bortamål.

:::

Irland 2-1 Iran – 2001

Flippin’ heck! Ett Irland under förbundskapten Mick McCarthys ledning lyckades kvalificera sig för det första VM som inte arrangerades på europeisk eller amerikansk mark. En 2-0-seger i det första mötet på hemmaplan efter mål av Robbie Keane och Ian Harte visade sig vara avgörande, och gjorde förlusten borta med 0-1 betydelselös. Irland tog sig till VM 2002 som kantades av både konflikt och överraskande bra resultat.

:::

Irland 1-2 Frankrike – 2009

Efter att Irland förlorat hemma på Croke Park med 0-1 mot Frankrike, efter ett mål av Nicolas Anelka, så var man tvungna att vinna borta mot Frankrike. Ett mål av Robbie Keane höll i sig länge och såg ut att ta matchen till straffar. Med bara minuter kvar av förlängningen så inträffade dock Thierry Henrys ökända och synnerligen medvetna hands som ledde fram till öppet mål för William Gallas och 2-1 till fransmännen. Ingen svensk domare såg något. Robbie Keane var mer än ett halvår senare fortfarande så förbannad att han inte såg en enda match av VM-slutspelet i Sydafrika.

:::

Så man kan ju kanske förstå om irländarna i alla fall känner viss oro inför det stundande dubbelmötet mot Estland. De har haft skäl att våndas i europeiskt playoff-spel tidigare. Som synes har de alltså aldrig slagit ut ett annat europeiskt land i den spelformen tidigare.

Frågan är om de den här gången har the luck of the Irish på sin sida och om de på så vis kan kvalificera sig för sitt första mästerskap på 10 långa år. Att det är viktigt för Irland att lyckas med det är ställt bortom allt tvivel.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/republic-of-ireland/8882448/Estonia-v-Republic-of-Ireland-Giovanni-Trapattoni-can-help-kickstart-recovery-with-Euro-2012-qualification.html

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Som väntat så råder nu febrilt raseri mot Newcastles styrelses beslut att sälja ut namnrättigheterna till St James’ Park.

:::

På Irland har jag tyvärr aldrig varit. Det närmaste jag kommit är väl The Dubliner i Stockholm där det mörka ölet flödade och det dansades hejvilt på de kraftiga träborden till det här live-bandet. Faktiskt en riktig upplevelse.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ska Wayne Rooney med till EM eller ej?

Wayne Rooneys fånigheter mot slutet av Englands sista EM-kvalmatch borta mot Montenegro, när han gav en montenegrinsk back en eftersläng, föranledde alltså UEFA att stänga av honom för de tre kommande matcherna med det engelska landslaget. Vilket betyder att Wayne Rooney missar hela gruppspelet i sommarens EM och därmed teoretiskt hela mästerskapet.

Även om det beteende Rooney visade upp bör stävjas så är ju ändå straffsatsen i det här fallet tämligen löjeväckande, och återigen får man kanske intrycket av att de internationella fotbollsförbunden låter moralpanik och politisk korrekthet driva sina agendor snarare än att de tar itu med de problem som verkligen plågar fotbollen. Detta givet att man inte underhåller mer konspiratoriska teorier om att de är ute efter hämnd på England för deras misstroendevotum mot ledningen i FIFA.

Straffet i sig blir än mer löjligt när både spelare och managers protesterar mot det, bland dem därtill den drabbade montenegrinske spelaren. FA har förvisso överklagat straffet, men från en sådan process kan man inte rimligen förvänta sig någon framgång.

Men, läget är som läget är, Wayne Rooney är inte tillgänglig för gruppspelet i EM och detta enkla förhållande har gett upphov till en något mer komplicerad taktisk och truppstrategisk frågeställning: Ska Fabio Capello över huvud taget ta ut Wayne Rooney i EM-truppen eller lämna honom hemma?

:::

Skäl att ta med Wayne Rooney till EM

Det första och kanske tyngst vägande skälet till varför Wayne Rooney ska tas med till EM är helt enkelt att han är Englands bäste spelare, och att England med eller utan honom måste ha som rimlig ambition att i alla fall ta sig vidare från gruppspelet. Och väl i ett slutspel så har inte England råd att ställa över sina bästa spelare. Att inte ta med Wayne Rooney är att redan innan turneringen har börjat signalera kapitulation och avsaknad på ambition.

Ett annat skäl är den närmast obefintliga alternativkostnaden med att ta ut Rooney i EM-truppen. I en mästerskapstrupp av det här slaget brukar det tas ut fyra-fem anfallare, varav i alla fall två av dem i stort sett aldrig används under en turnering. Det kostar med andra ord i praktiken ingenting att låta Rooney vara en av dessa anfallare. Argumentet att en icke användbar Rooney skulle ta någon annan spelares plats är alltså tämligen ihåligt.

Egentligen är detta skäl som mer än väl räcker för att motivera att Wayne Rooney tas med i EM-truppen. Till dem kan man föra argument att Rooneys medverkan har flera positiva effekter för laget, träningarna blir bättre och det kollektiva självförtroendet högre och så vidare. Men de känns lika överflödiga som Mohammed Alis sista icke utförda slag mot George Foreman i Rumble of the Jungle.

:::

Skäl att inte ta med Wayne Rooney till EM

Naturligtvis går det också att konstruera skäl att inte ta med Wayne Rooney i spelartruppen till EM. Ett skäl är så klart det defaitistiska argumentet att han inte kan användas i gruppspelet och därmed är Englands EM-äventyr i praktiken över innan det ens börjat. En föreställning som naturligtvis grovt underskattar övriga engelska spelare, utöver att den avslöjar en tämligen simplistisk syn på fotboll.

Andra skäl tål mer eftertanke. Ett sådant skulle kunna vara att det blir en alltför jobbig och pressad situation för de anfallare som ska leda Englands anfallslinje i gruppspelet om de tvingas utföra den uppgiften under Wayne Rooneys närvarande skugga. Inte minst riskerar kanske också vissa motivationsproblem uppstå om de vet med sig att oavsett hur bra de presterar i gruppspelet så vorde ändå i slutspelet en frälsare kommen.

Där finns så klart också ett disciplinärt skäl. Med sin aktion i Montenegro så försatte Wayne Rooney genom nonchalans och brist på eftertanke sitt lag i problem. För övrigt precis den typ av ”farliga” beteende som Fabio Capello använt som motiv för att över huvud taget inte ens överväga Joey Barton för landslagstruppen. Kanske bör därför Wayne Rooney inte tas med i EM-truppen av rent moraliskt disciplinära skäl, även om det på kort sikt kanske är negativt för lagets chanser i EM-slutspelet. Det skulle i alla fall sända signalen att regler gäller lika för alla, även lagets storstjärnor. En signal som sett till Englands historik kan vara värd att sända.

:::

Men på vilken sida hamnar då jag?

Jag har bestämt mig för att Wayne Rooney bör tas med i EM-truppen, av just de två skäl jag tar upp här i bloggen. Det är helt nödvändigt sett till Englands rimliga ambitioner och det kostar heller ingenting. I det avseendet är ärligt talat beslutet en no-brainer.

Det betyder inte att jag avfärdar motargumenten som ogiltiga. Men jag väljer att för det första utgå från att landslagsspelarna är proffs som är vana att agera under press och risk för att petas, och kan hantera den på förhand kända premissen att Wayne Rooney återvänder efter gruppspelet. För det andra så anser jag inte Rooneys disciplinära överträdelse i sig vara så grov att den motiverar att inte ta med honom i spelartruppen, på samma sätt som jag för övrigt vid ett flertal tillfällen har avfärdat Capellos motiv att inte ta med Joey Barton som trams.

:::

Givet att jag då landar i denna slutsats så måste jag så klart också ställa mig djupt frågande till Fabio Capellos beslut att i de få träningslandskamper som nu finns inför EM inte ta ut Wayne Rooney. Perspektivet verkar vara att EM börjar och slutar med gruppspelet, när det snarare är ett bredare perspektiv som är nödvändigt för England.

Förberedelserna inför EM-turneringen måste rimligen omfatta hela turneringen och inte bara dess gruppspel. Annars är risken överhängande att England likt så många gånger förr finner sig själva i ett slutspel utan någon plan eller riktning och utan att vara mentalt förberedda på uppgiften, vare sig från spelarhåll eller ledarhåll.

Det är de små detaljerna som avgör turneringar av det här slaget. Och de detaljer kan man inte improvisera fram mitt under brinnande turnering. Men frågan är om FA och specifikt Fabio Capello har det managementperspektiv som krävs för att England åtminstone ska ha infrastrukturen för att lyckas under en hel turnering.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Allt får tydligen inte vara frid och fröjd i Geordieland. Newcastles styrelse har alltså gått ut med beskedet att man beslutat döpa om St James’ Park till Sports Direct Arena. Ambitionen är naturligtvis att sälja namnrättigheterna till arenan och på så vis generera ökade intäkter till klubben. Självklart är detta ett beslut som upprör fansen.

Och så säger man att landslagsuppehållen inte är bra för något.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/newcastle-united/8880573/Decision-by-Mike-Ashley-to-rename-St-James-Park-feels-like-an-insult-but-does-make-financial-sense.html

:::

Under landslagsuppehållet är jag intresserad av gästbloggar om varierande ämnen. Så hör av er.

:::

Själv spelade jag semifinal i lag-DM i bordtennis igår kväll. Det gick faktiskt riktigt bra, även om jag inte firade på just det här sättet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

England förbereder sig för sin allra viktigaste oviktiga match på länge

Klockan kvart över sex på lördag kväll vandrar England ut på Wembley för att möta de senaste fem årens överlägset bästa landslag, Spanien. Det är ännu ett internationellt landslagsuppehåll, det rör sig den här gången endast om träningsmatcher, och det som redan från början kändes som betydelselöst når på så vis nya höjder av meningslöshet.

Eller? Kanske betyder just motståndet att matchen ändå får någon form av betydelse, åtminstone för England om än förmodligen inte så väldigt mycket för de regerande världs- och europamästarna.

Det är förmodligen inte en hemlighet för någon att engelsk landslagsfotboll lider av en rätt rejäl men ändå motiverad dos av svagt självförtroende. Med det bagaget så ska England förbereda sig först för sommarens EM och därefter ett stundande världsmästerskap i Brasilien. Med en reformering av det engelska akademisystemet i form av EPPP och investeringar i utbildningen av ungdomscoacher vid St George’s Park så finns ljuspunkter inför framtiden, men dess realisering ligger cirka 10-20 år framåt i tiden.

Innan dess handlar det snarare om att en till synes trött och oinspirerad förbundskapten ska försöka hitta en vettig balans mellan ett antal åldrande landslagsspelare och ett gäng unga men också mindre rutinerade spelare. En nödvändig förutsättning för att ett sådant projekt ska lyckas är att där finns en kollektiv tro.

Det är där matchen mot Spanien faktiskt kan bli rätt viktig. Ja, det är bara en vänskapsmatch men ett bra resultat mot Spanien av ett företrädesvis ungt engelskt landslag kan ge laget en viktig moralisk knuff i rätt riktning och få dem att gå in i sommarens mästerskap med känslan att de i alla fall inte är slagna på förhand. En tung förlust och alla de problem som England som landslag brottas med, internt såväl som i media, kommer att framstå som oövervinneliga.

Varje fotbollsturnering är avgjord långt innan den första bollen är sparkad, som Sun Tzu förmodligen hade sagt om han hade varit fotbollsmanager.

:::

Om vi nu tänker oss att det ligger något i det här, att matchen alltså ändå inte är helt betydelselös, så finns det naturligtvis två skäl att ifrågasätta Fabio Capellos förberedelser inför matchen.

För det första att han väljer att strunta i att i den här matchen vare sig spela John Terry eller Wayne Rooney, två spelare vars kvalitet såväl som erfarenhet hade kunnat vara en ovärderlig hjälp för de yngre spelarna i laget, i två lagdelar som samtliga brast betänkligt under det förra världsmästerskapet. Terrys påstådda rasism är ännu endast under utredning, och Rooney får spela i ett slutspel som ändå, med eller utan honom, måste vara Englands ambition att nå fram till i sommar.

För det andra att han öppet väljer att beklaga sig över att han måste möta Spanien ”utan spelare”. Dels har han själv valt att inte ta ut vissa av dem. Dels så måste man så klart undra hur ett sådant uttalande förstås och tas emot av de spelare som faktiskt tagits ut till landslagstruppen. Inte är det ägnat att öka deras självförtroende i alla fall.

:::

Englands landslagstrupp till veckans matcher mot Spanien och Sverige:

Scott Carson (Bursaspor), Joe Hart (Man City), David Stockdale (Ipswich)

Leighton Baines (Everton), Gary Cahill (Bolton), Ashley Cole (Chelsea), Phil Jagielka (Everton), Glen Johnson (Liverpool), Phil Jones (Man Utd), Joleon Lescott (Man City), John Terry (Chelsea), Kyle Walker (Tottenham)

Gareth Barry (Man City), Stewart Downing (Liverpool), Adam Johnson (Man City), Frank Lampard (Chelsea), James Milner (Man City), Scott Parker (Tottenham), Jack Rodwell (Everton), Theo Walcott (Arsenal)

Gabriel Agbonlahor (Aston Villa), Darren Bent (Aston Villa), Daniel Sturridge (Chelsea), Danny Welbeck (Man Utd), Bobby Zamora (Fulham).

:::

Är det laget som ska slå Sverige för första gången sedan 1968? Jag tror det.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Wayne Rooney är alltså så här långt avstängd under EM:s gruppspel. Men ska han ändå tas med i EM-truppen? För eller emot, vad tycker ni?

Imorgon kommer min uppfattning.

:::

Och så skickar vi vackra tankar till Burnleylegenden Jimmy Adamson, som nyligen gått bort vid 82 års ålder.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2059018/Jimmy-Adamson-dies-aged-82.html

:::

Så dags för dagens säkerhetstips: Att befinna sig mellan 20-talet åt sidan fallande bordtennisbord och en tämligen hård betongvägg är en på alla sätt och vis dålig idé.

Förmodligen var det därför, och så klart bara därför, som jag var chanslös mot den här killen i helgen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

KILDO: Sju klassiska sjuor, #6 – "One of the best players in the history of football"

Den första följetången i mina historiska tillbakablickar är sju klassiska sjuor.  Samtliga spelare i denna serie kommer att vara spelare vars karriärer i huvudsak utspelade sig innan Premier League-eran, detta är ett medvetet val gjort främst av två anledningar. Dels för att visa på att det faktiskt spelades bra fotboll i England före 1992 och dels för att jag i denna serie vill fokusera mer på spelare som alla inte kan utan och innan samt spelare som är relativt okända för andra än supportrar till de lag de spelade för. Dessutom skulle det kännas konstigt att göra en historisk tillbakablick som handlar om Cristiano Ronaldo, Robert Pires, Eric Cantona osv.

Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.

Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.

:::

Del 6. The King

Rubriken är Franz Beckenbauers åsikt om den sjätte klassiska sjuan. Att som offensiv spelare få en sådan komplimang från en defensiv specialist  som Beckenbauer är ovanligt, men så är det ingen vanlig spelare vi talar om heller. Det är givetvis Kenny Dalglish vi talar om.

Kenny Dalglish föddes den fjärde mars 1951 i Glasgow, Skottland. Han skördade stora framgångar under hela sin skolgång, till en början som målvakt (!).1966 gjorde han sin landslagsdebut för det skotska U-15 landslaget.

Augusti 1966 var tiden för Bill Shanklys kanske enda riktigt stora miss som manager för Liverpool. Den då 15-årige Kenny Dalglish var på trial i Liverpool men klubben valde att inte ge honom ett kontrakt. Shankly sägs ha blivit vansinnig när han senare bevittnade Dalglish utveckling.

Istället var det Celtic som 1967 lyckades sno åt sig Kennys signatur, trots att han var en protestantisk Rangerssupporter. Sean Fallon, Celticlegendar och dåvarande assisterande manager i klubben, hade stor del i det hela. Inte nog med att Fallon lät sin fru och barn vänta i bilen i tre timmar, det var även deras bröllopsdag. Det var inget brödgäng Kenny skrev på för, Celtic vann  Europacupen tidigare samma år, med ett lag uteslutande bestående av skottar.

Första tiden i klubben spenderade han i ett farmarlag, Cumbernauld United, för att sedan slå sig in i klubbens reservlag. Laget innehöll även spelare som Lou Macari och kallades i folkmun för ”the Quality Street Gang”. Dalglish imponerade stort även här, Jock Stein fick upp ögonen för hans extraordinära talang och gav honom chansen i en välgörenhetsmatch. Matchen spelades mot Kilmarnock och Celtic vann med 7-2, Dalglish gjorde sex mål.

Den andra januari 1971 befann sig Kenny på Ibrox läktare för att bevittna en match mellan Celtic och Rangers. Matchen slutade med att 66 Rangerssupportrar förlorade sina liv på Stairway 13. Händelsen lämnade ett stort avtryck i den unge Kenny som kom att uppleva flera liknande händelser i sin karriär.

Senare samma år på samma arena kom han att göra sitt första mål för Celtic i tävlingssammanhang. Matchen var i Skotska ligacupen och Celtic vann med 2-0. Det målet var dock bara det första av många under säsongen 1971-72, totalt blev det 23 mål på 49 matcher för den unge skotten. Han fick även debutera i landslaget i november mot Belgien.

Den påföljande säsong etablerade sig Dalglish på sin slutliga position, efter att ha spelat allt från målvakt till högerytter, som anfallare. Resultatet lät inte vänta på sig. Kenny stod för mäktiga 41 mål under säsongen. Han utvecklade även sitt karaktäristiska sätt att skydda bollen med ryggen mot målet. Så här sa Arsenals mesta spelare David O’Leary:

“He crouches over the ball, legs spread and elbows poking out, Whatever angle you come in from, you’re liable to find his backside in your face.”

1975 blev Dalglish kapten för Celtic men säsongen blev helt förstörd sedan Jock Stein skadats så svårt att han missade hela säsongen. 1976-77 blev Kennys sista säsong i Celtic, den kröntes dock med en dubbel. Dalglish hade dock redan bestämt sig att det var dags att söka lyckan på annat håll. Beslutet gjorde honom väldig impopulär på Celtic Park, att han var protestant bidrog säkerligen. Totalt blev det 167 mål på 320 matcher i klubben.

Den tionde augusti 1977 är ett datum som för evigt kommer spela en gigantisk roll i Liverpools historia. Datumet är det då Kenny Dalglishs övergång från Celtic till Liverpool värd £440 000 genomfördes. Dalglish uppgift var att ersätta den flyktade Kevin Keegan, och fick göra det i Keegans klassiska sjua. Kenny hade tidigare mestadels haft nummer nio för Celtic.

Den stora frågan var nu om Dalglish var bra nog att fylla det hål Keegan lämnat efter sig. På förhand var många tveksamma, men Dalglish bevisade att han inte bara var lika bra som Keegan utan bättre därtill. Kenny gjorde mål direkt i sin ligadebut och i sin första match på Anfield. Som om det inte var nog var han den stora hjärnan bakom Liverpools kross av Keegans nya klubb Hamburg, 6-0 i Supercupfinalen.

När röken lagt sig hade Dalglish gjort 30 mål på 62 matcher varav ett var matchens enda mål i Europacupfinalen. Kenny hade tagit England och hela Europa med storm och nu rådde ingen tvekan om vem som var bäst av Keegan och Dalglish. Så här sa Tommy Smith om saken:

“Dalglish WAS the better player, his talent was heaven-sent.”

Efter säsongen spelade Skottland ett tämligen misslyckat VM-slutspel i Mexico, men trots 3-1 förlust mot Peru och 1-1 mot Iran lyckades man med hjälp av bland annat Dalglish slå Holland med 3-2.

1978-79 stod Dalglish för 21 ligamål och ledde Liverpool till ligatiteln med rekordpoängen 68. Efter säsongen fick han utmärkelsen ”Football Writers’ Association Player of the Year”.  Under de följande åren ändrades Dalglish spelstil från en målgörare till en framspelare, numera spelade han för det mesta fram Ian Rush istället för att sätta dit dem själv.

Partnerskapet Dalglish-Rush ledde Liverpool till tre raka ligatitlar, fyra raka ligacuptitlar och två Europacuper. Dock lyckades man aldrig med den mytomspunna dubbeln, ligan och FA cupen. 1982-83 blev Kenny både FWAs och PFAs val som Player of the Year, med bland annat 18 mål. 1983-84 var annars den mest framgångsrika, klubben vann samtliga tre tidigare nämnda titlar, men katastrofen lurade runt hörnet.

1983 hade Paisley ersatts av Joe Fagan, men nu kände Fagan att det var dags att kliva åt sidan. Liverpool nådde Europacupfinalen 1985. Samma kväll som matchen meddelade klubben Kenny att man hade utsett honom till Fagans ersättare, men trots klubbens sportsliga framgångar kom den första tiden som manager att bli turbulent för Dalglish.

Europacupfinalen 1985 är inte ihågkommen för fin fotboll, att det var Fagans sista match som mananger eller ens Juventus 1-0 seger. Den är istället ihågkommen för vad som var den andra stora katastrofen Kenny Dalglish tvingats bevittna i sin karriär. Finalen spelades på Heyselstadion i Bryssel, 39 Juventussupportrar omkom som bekant sedan en mur kolappsat. Liverpoolfansen fick skulden för katastrofen och engelska lag stängdes ute från europeiskt cupspel.

Dalglish spelade betydligt färre matcher från det att han blev manager men lyckades trots det vara den som gjorde det avgörande målet mot Chelsea 1986 vilket gav Liverpool sin 16:e ligatitel. Han spelade även i Liverpools finalseger mot Everton i FA cupen. Kenny lyckades alltså redan under sin första säsong som manager med något varken Shankly eller Paisley gjorde, han vann dubbeln.

Dalglish spelade mindre och mindre för varje år, han valde istället att satsa på yngre spelare. Den femte maj 1990 gjorde han sin sista match. Därmed avslutade han en karriär innehållande tio ligatitlar, tio cuptitlar, tre euroipacuptitlar, fem Charity Shield samt en supercuptitel. Dalglish har även ett stort antal rekord, bland annat flest landskamper samt mål för Skottland.

Men innan han slutade hann han vara med om en tredje stor katastrof. Den 15 april 1989 skulle Liverpool spela borta mot Sheffield Wednesday på Hillsboroughstadion, vad som hände vet alla. 96 människor klämdes ihjäl. Det intressanta är istället Dalglish stora engagemang för offrens anhöriga samt skadade. Han besökte sjukhus, begravningar, läste i kyrkor, hjälpte till med rådgivning. Det sägs att han till och med tog samtal mitt i natten från anhöriga som hade svårt att sova. Sådan är hans natur, King Kenny Dalglish.

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Förvånansvärt nog var denna blogg roligast att skriva hittills, inklusive den om min personlige favorit Liam Brady. Med tanke på att han under sin aktiva karriär spelade för legendarer som Jock Stein och Bob Paisley var det kanske ingen större överraskning att Kenny själv skulle ge sig på yrket. Det som slår mig är hans fantastiska titelfacit. Den enda som kan utmana honom är möjligen Ryan Giggs, men för mig är nog Dalglish större då han varit viktigare för laget samt även vunnit som manager.

Fler förslag på vilket tema ni vill se när jag är klar med sjuorna mottages med glädje.

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Bara en spelare kvar nu, nästa gång blir det en legendarisk kapten samt den 5:e spelaren av de sju i denna serie att väljas in i Hall of Fame redan öppningsåret 2002. Kan ni de andra 4 utan att fuska? Till’ then

//Martin Palmér

Peter Hyllman

NEZIK: Den andra sidan av Millwall FC

Vad är det första du tänker på när du hör någon säga Millwall? Inkluderar det Tennents Lager, ett tomt prisskåp men en historia full av schismer likt inget annat engelskt fotbolllag, med fans som på bästa möjliga sätt historiskt kan förklaras med det numera tabubelagda ordet, huliganer, med sånger lika simpla men slagkraftiga som en bakgård på en av Bermondseys bakgator? Exempel? Låt oss ta den som ekar högst:

We are Millwall, super Millwall
We are Millwall from The Den.
No one likes us, no one likes us
No one likes us, we don’t care.

Du är nog inte den enda med dessa tankar. Faktum är, 99,9% av dem som är någorlunda insatta i fotboll ryggar tillbaka när Millwall kommer upp. Dem andra 0,1% antar jag är fulla på ett eller annat sätt. Folk kan tycka att det i sig är ganska mystiskt hur supportrarna och deras beteende kan representera ett så pass etablerat fotbollslag. I tusental har artiklar och krönikor skrivits, om både anledningar och förklaringar till denna företeelse som än idag lyckas få den mest insatte att klia sig på huvudet.

Jag tänker inte gå in på varför Millwall enhälligt tar hem priset för stökigaste klubben i England, även om anledningen kan hittas i böcker som både Millwall in the Community (väldigt intressant och insiktsfull läsning, skriven utav Millwall supporter Mark Slingsby) men även i generella drag utifrån grupptryckspsykologin Bill Buford trycker på i sin Among the Thugs.

Något som däremot aldrig betonas är framgångar i diverse engelska cuper och ligor hamnar allt som oftast i skymundan. Tycker det är dags för en liten ändring, en liten inblick på Millwall och deras inte alltid så raka väg till Wembley.

:::

I vilken ände börjar man?

I Football League War Cup-änden känns logiskt. Denna cup som instiftats för att täcka FA-cupens bortgång under krigsåren blev en väg tillbaka för Millwall. Krigsåren hade minst sagt slagit hårt på klubben – The Den blev under ett tillfälle bombat, vid ett annat fattade den eld som slukade större delen utav hemmaarenan. En final mot Chelsea på Wembley inför publik som Kung George skulle väl säkerligen inspirera laget till ett och annat. Den matchen gick inget vidare, tvärtom hamnade laget i en formsvacka som kom att vara längre en Fernando Torres måltorka. Glansårens dagar i början av århundradet (två FA-cup finaler i loppet av 2 år, 1901 samt 1903) verkade en omöjlighet att ta sig tillbaka till.

Lejonen vandrar vidare in på ett sextiotal som skall komma att bli en tid av klass och återerövringar. The Den var återställt sedan länge och där var välkomnandet inte av den vänliga sorten. Rekord som 59 hemmamatcher utan förlust mellan åren 1964-1967 yttrade om ett Millwall heta på gröten, mycket tack vare spelande tränaren Billy Gray som lade grunden, och Benny Fenton som byggde vidare. Tiden gick, och ‘the class of ’71” bildades ur massorna. Ett balanserat lag, legendstämplade spelare som irländaren Eamon Dunphy, som än idag är den spelaren i Millwall med flest landskamper spelade, bildade tillsammans med veteranen Barry Kichener och Harry Cripps en defensiv svår att bryta sig igenom. Med The Den som mitt vittne, blev Millwall under 70-talet laget att slå på hemmaplan. Rekorden ställdes upp en efter en, säsongen 1971-1972 såg the Class of ’71 att Millwall föreblev oslagna hemma.

:::

Promenerade du som bortasupporter från the New Cross till The Den en lördagseftermiddag under säsongen 1984/1985 så kunde du med all säkerhet försäkra dig om att du i bästa fall promenerade hem ifrån The Den med en poäng. Aldrig mer. Människorna på Cold Blow Lane hade alltid anledning att sjunga (läs: ganska ofta skrika åt andra/sina egna spelare. Eamon Dunphy beskriver det i boken Only a Game, att publiken vid tristess allt som oftast häcklade antingen motståndarens spelare, men även dem egna. – ”Peter Beardsley, Peter Beardsley, have you ever pulled a bird?” är min personliga favorit om jag får säga det själv, sprungen ur det faktum att Beardsley helt enkelt inte såg ut som en förfallen uteliggare, vilket alla på den tiden gjorde). The Den var människornas arena, och den tillhörde människorna som utgjorde Millwall. Ingen annan skulle känna sig välkommen.

“The away-team dressing room is like a dungeon, no light, no window. The bathrooms are horrible. Then you get out there to face them, The Lions. And they just come storming at you and most sides just jack it in. When you have been there a little time though, you grow to love it. It’s one of our biggest assets.” – Eamon Dunphy.

Det var 1984/1985-säsongen det, som etsats in i minnet för helt andra orsaker än de ovanstående. Sensationellt hade Millwall kämpat sig till en kvartsfinal i FA-cupen, genom att köra över Weymouth, knappt vinna mot Enfield , lyckas slå ärkerivalerna Crystal Palace en kall januarikväll samt segrar över Chelsea och Leicester City. Nu väntade Luton i en kvartsfinal, vars resultat i nuläget inte spelar någon större roll.

Kenilworth Road blev arenan där huliganismstämpeln en gång för alla sattes på Millwall, till viss del oförtjänt. Matchen kantades av uppehåll efter uppehåll, när tillslut domaren vägrade att avbryta matchen, trots att människorna var långt inne på planen. Den hätska stämningen växte med slutminuterna, och när domaren blåste av matchen var kaoset ett faktum. 81 människor skadade, och ryktet om Millwalls beteende spred sig över världen. Av de 31 människor som greps efter upploppet, visade sig de flesta vara antingen West Ham eller Chelseasupportrar, vilket återigen försatte den engelska ligafotbollen i trubbel – hade huliganismen okontrollerat växt sig så stor att man numera slogs bara för sakens skull?

:::

Säsongen 1988/1989 minns supportrarna med glädje, man lyckades för första gången någonsin kvalificera sig för den högsta divisionen, något som firades med pumpa och ståt. För första gången på länge var laget i balans, spelstilen var typiskt engelsk med långbollar och tufft defensivt spel som sköttes av Steve Woods, Alan McLeary och The Den-favoriten Terry Hurlock, som efter varje stämpling och glidtackling gång på gång fyllde supportrarna med stolthet. Den sylvassa toppduon vid namn firma Teddy Sheringham och Tony Cascarino klassades som ett av dem bästa.

Tumregel nummer ett när det kommer till att analysera Millwall – inget är okomplicerat eller smärtfritt. Givetvis hände saker som är väl värda att ta fasta på. Säsongens näst sista omgång för Millwall var på Boothferry Park, där laget kunde säkra avancemang för den högsta ligan. Parallellmatchen den dagen spelades på Hillsborough mellan Wednesday och Birmingham – där en vinst för hemmalaget tillsammans med en vinst mot Hull innebar uppflyttning. Millwall vinner den matchen med 1-0 efter mål av O’Callaghan från straffpunkten, vilket efter slutsignalen urartar till en stormning av planen – en stormning av det fredliga slaget vill sägas. Ryktet sprider sig som en löpeld kring arenan att Sheffield minsann vunnit hemma på Hillsborough och återigen blev glädjen oumbärlig för de gråtande männen. Ur högtalarna hamrar en brittisk accent ut att resultatet i parallellmatchen var 2-1 till Birmingham, och återigen, för 2129 gången, åker Millwall supportrarna hem med sura miner. Till allas glädje, tar sig Millwall upp till högsta serien i sista matchen, så ni kan alla sova gott ikväll.

:::

Högsta serien tog Millwall med en klackspark, efter sex omgångar ledde laget ligan, och detta blev ju givetvis tongivande för deras nästa sång;

Fuck ’em, fuck ’em all
United, West Ham, Liverpool
Cause
We are the Millwall and We are the best
We are the Millwall
So fuck all the rest

:::

Vi vandrar in på 1990-talet och finner Millwall på Wembley igen, för första gången sedan Andra världskrigets mörka dagar, och denna gång stod den obetydelsefulla Auto Windscreens Shield-pokalen (eller Football League-pokalen om man vill få det att låta lite förstklassigare) på spel. Keith “Rhino” Stevens och Alan “Macca” McLeary hade fått förtroende av nya ägaren Theo Paphitis. Trots deras framgångar sparkades duon när vi tog steget in på 2000-talet, och ex IK Braga-spelaren Mark McGhee tar över. Likt hans karriär som Millwalltränare, finns det inte mycket att finna sig i vad gäller prestationer.

:::

Vi joggar vidare och Dennis Wise står framför oss som manager, 2003 är året och vi befinner oss på walesisk mark, närmare bestämt Millennium Stadium. Det nalkas FA Cup-final, den första i Millwalls historia (det stämmer ju, under andra världskriget bokfördes inga cuper eller likande, så dessa ‘räknas inte’, en sidonot, men vissa klubbar har gått emot regeln och börjat räkna med dessa titlar, vilket i sådana fall gör Liverpool vinnare av ligan hela 20 gånger, bara så ni vet).

Motståndet denna afton heter Manchester United, och motståndet Manchester United fullkomligt krossar Millwall i bitar, med ett 3-0-resultat vilket kan förklaras med att 16 (!) av deras ordinarie spelare var skadade eller avstängda. 3-0 var 3-0, men tröstpriset var inte fy skam. För första gången i Millwalls 118-åriga historiska kallade Europa deras namn – i och med att redan Europakvalificerade Manchester United vann FA-cupen, tar chauvinistiskt nog andraplatstagaren platsen för UEFA Cup-deltagandet. Europaäventyret sparar vi till annan krönika.

:::

Bara mellan åren 2005 – 2007 är en bok om antalet tränarbyten inte nog för att förklara situationen. Sex tränarbyten på två år innebar en ostabilitet i laget, vilket givetvis reflekterades på resultaten. Resultaten var inga att glädjas åt och därför inte värda nog att ta upp i detta blogginlägg. Förlusten mot Southampton betydde återigen League One-spel. Säsongen i League One innehöll också avskedande efter avskedande. Willie Donachie fick lämna plats för Richard Shaw som fick lämna plats för Kenny Jackett.

Den sistnämnde kom att visa sig vara den som vände skutan åt rätt håll. Två följande säsonger ledde han laget till bekväma topp sex placeringar, med siktet inställt på The Championship. Och visst tog dem sig dit. Återigen svingas vi tillbaka till Wembleys välkända mark, för tredje gången i denna krönika. På andra sidan står ett Swindon Town, på spel står ett Championship-kontrakt. 1-0, lagkaptenen Paul Robinson med målet strax innan halvlek, och med det målet säkrar han avancemang till näst högsta ligan, efter fyra långa år av väntan.

:::

Och nu står vi här. Millwall ligger och vajar på en 15:e plats. Millwall, rankade som den 40:e mest framgångsrika klubben i den engelska fotbollen, men ändå vet ingen varför. Bilden av tjocka män med illaskötta tänder och en alldeles för liten klubbtröja som tajt pressar ut extrafettet över byxkanten tar över.  Vill ni prata mer om denna bild – jag har massvis att säga, så kan ni mejla mig på nezik_93@hotmail.com eller twittra mig på @nezik_keshto. Känner mig mycket frestad att skriva ner min adress så vi kan brevväxla om våra bilder av den typiska Millwall supportern, kanske är det värt ett eget blogginlägg eller två? Hoppas ni anar den roliga tonen i dem tre sista meningarna.

Peter Hyllman

25 skäl att älska Alex Ferguson

Idag är det alltså på dagen 25 år sedan Alex Ferguson tog över managerposten i Man Utd, och inledde vad som förmodligen är den engelska fotbollshistoriens mest framgångsrika och mest långlivade klubbdynasti.

Andra personer kan skriva och har skrivit hans historia bättre och mer läsvärt än jag. Vi vet att han inledde sin managerkarriär i Skottland och där var måttligt framgångsrik innan han med Aberdeen företog sig att knäcka Old Firm i Skottland och därefter de europeiska storlagen i Cupvinnarcupen.

1986 tog han över ett kroniskt underpresterande Man Utd, som då befann sig i tabellens bottenskikt, tvingades genomföra en smått revolutionär förändring av klubbkulturen, återuppbygga klubbens traditionstyngda ungdomsakademi, innan samtliga pjäser var utplacerade för Man Utd att erövra fotbollsengland i början av 1990-talet.

Men det här kommer inte bli någon komplicerad blogg. Det kommer bara vara en blogg som fullständigt okritiskt, eftersom sådan kritik inte lämpar sig en dag som denna, tar upp 25 skäl varför man som fotbollsälskare också måste älska Alex Ferguson.

:::

(1)    Hans förmåga att få sina spelare att våga uttrycka sig!

Varje spelare i Man Utd går ut på fotbollsplanen med förtroendet från deras manager att våga spela sitt spel. Det skapar en lagmiljö där spelarna höjer sig och där deras kreativitet frigörs. På så vis möjliggörs det också för Man Utd att kombinera kollektiv organisation med individuell innovation.

(2)    Hans briljanta bollteknik med båda fötterna!

Det Zlatan kan göra med en apelsin, kan Ferguson göra med en sko. Ärligt talat, klarar man av att över ett helt omklädningsrum pricka David Beckhams ytterst välplockade ögonbryn, då har man känsla för feeling.

(3)    Hans fokus på mental karaktär likaväl som teknisk kvalitet!

Många managers väljer att koncentrera sig på en spelares tekniska och taktiska kunnande. Ferguson tittar bortom spelaren och koncenterar sig på människan. Följden blir ett tätare lagbygge bestående av vinnarskallar som står upp också när det blåser.

(4)    Hans upphov till namnet och fenomenet Fergietime!

En match är aldrig avgjord, man ger aldrig upp och man kämpar till den absolut sista hundradelen. Den inställningen har lett till otaliga sena avgöranden för Man Utd. Motståndarfans muttrar om tur och mängden sekunder, men missar därmed briljansen med det hela.

(5)    Hans mångkulturella och sociala bildningsideal!

Det finns rätt goda skäl att lite stereotypt betrakta professionella spelare som inte alltför insatta i samhället omkring dem. Det finns därmed ett syfte med att Ferguson drar iväg sina välbetalda stjärnor till Robben Island, Harvard, före detta koncentrationsläger eller vad som råkar stå på menyn.

:::

(6)    Hans öppenhet och generositet!

De som aldrig träffat Ferguson och istället väljer att gå enbart på sin egen tolkning utav Fergusons mediabild vill ofta kalla honom för arrogant och otrevlig. De som faktiskt har träffat honom har en helt annan bild. En man som tar sig tid för varje ung spelare och ny manager, som alltid har ett vänligt ord över när kollegor och medmänniskor hamnar i svårigheter, och som alltid genuint gratulerar sina motståndare.

(7)    Hans förmåga till man-management!

Smått legendarisk både vad gäller att bygga upp, hyvla av och avyttra spelare. En förmåga som blir än mer imponerande när man tänker på den stora förändring som skett med allt rikare spelare och alltfler olika kulturer att hålla reda på.

(8)    Hans ofta välplacerade mindgames!

Media överdriver kanske mängden på det här en aning, men tvivelsutan så har ju Ferguson faktiskt lyckats rätt bra med det här vid ett par tillfällen. Keegan, Wenger och Benitez är ju konkurrenter som i tur och ordning har fallit till föga för den gamle skottens manipulationer.

(9)    Hans alltid lika fantasifulla bortförklaringar!

Något som så klart irriterar många, men man skulle ju också kunna välja att betrakta det hela som komedi. Fergusons förmåga att lätta trycket på det egna laget är smått sanslös. Allt från feta domare och trånga omklädningsrum till gråa tröjor som inte gick att se har förekommit under resan.

(10)    Hans sätt att älska och leva för fotbollen!

Ferguson är på god väg mot 70 år, men jag har sett 50-åringar som ser äldre och mer slitna ut. Fotbollen är hans liv, och jag är rädd för att när han till sist går i pension så kommer det gå snabbt därefter. Det är förmodligen också han lite rädd för.

:::

(11)    Hans pågående bistånd till tuggummiindustrin!

Den mängd tuggummi som Ferguson konsumerar under en säsong är nog för att hålla minst ett dussin gummibönder I Centralamerika vid liv och god vigör.

(12)    Hans bevarande av tron på managern och laget!

Managern är den viktigaste positionen i en fotbollsklubb, säger Ferguson ofta, och det är alltid laget som kommer i första hand. Det är i tider som dessa, med stormrika spelare och ägare, säkert viktigare än vad man tror att det ändå finns de som håller fast vid dessa ideal, så att fotbollen må behålla sin själ.

(13)    Hans återkommande produktion av fotbolls-ismer!

Några av hans uttryck har ju blivit inte bara bevingade utan till och med kulturella uttryck som sammanfattar en hel aspekt eller känsla av och för fotbollen. Där finns suspekta uttryck som ”do a Devon Loch”, till mållöst framklämda känsloyttringar som ”football, bloody hell!”, och målande beskrivningar som ”squeaky bum time”.

(14)    Hans förmåga att alltid ge unga spelare chansen!

Det är så klart mänskligt för en manager att vilja satsa på den etablerade spelaren, det säkra kortet. Men Ferguson har under hela sin tid varit öppen att ge unga spelare chansen, även i matcher av allra största vikt. Det är stort. Att våga göra det i en klubb som Man Utd, med de krav som finns där, är ännu större.

(15)    Hans styrka i sig själv att alltid saga vad han tycker!

Vi ser det rätt ofta, managers som håller tillbaka med en åsikt eller uppfattning, av rädsla för opinionen, vad arbetsgivare eller förbund ska tycka. Istället häver de ur sig ointressanta plattityder. Fergusons ställning är sådan att han har råd att strunta i dylika finesser, tycker han något så säger han det. Och fotbollen mår bättre av det.

:::

(16)    Hans roll som brittisk manager inom brittisk toppfotboll!

På engelsk fotbolls toppnivå är det just bara Ferguson som lyckats hänga sig kvar, även om nu Liverpool tagit tillbaka Kenny Dalglish hyfsat nyligen och Tottenham med Harry Redknapp till sist börjar etablera sig däruppe. Det finns ett värde i det, bland annat i att hans lag därmed ofta baseras runt en kärna av brittiska spelare.

(17)    Hans fotbollsdränkta skotska dialekt!

Fergusons skotska är så bred att den ibland även för de som är helt flytande på engelska kan låta mest som ett grötigt mummel. Men den dryper också fotboll och för tankarna till gamla ikoner som Jock Stein, Matt Busby och Bill Shankly på ett sätt som drottningens engelska, franskbrytna aforismer eller portugisiskt influerade metroengelska aldrig kommer kunna göra.

(18)    Hans obrottsliga lojalitet gentemot sina kollegor!

Ingen manager kommer snabbare till stöd för sina utsatta managerkollegor när de har det svårt eller behandlats orättvist av sina klubbar. I det avseendet spelar det kollegiala större roll än att man också är konkurrenter.

(19)    Hans legendariska utskällningar!

Frågan är om någon kan bli så förbannad som Ferguson kan bli, en vrede som fått även vuxna män med hår på bröstet att darra i knäskålarna. Hans hårtork är omtalad, men inte heller fjärdedomare, journalister, PR-ansvariga i spelargången eller den egna staben kan känna sig helt säkra.

(20)    Hans omtanke om även engelsk fotbolls mindre klubbar!

Det slängs fram många idéer inom engelsk fotboll, inte minst vad gäller cupspelet. Det talas om att slopa omspel, att omfördela biljettintäkter, att förhandla TV-intäkterna klubb för klubb och så vidare. Samtliga förslag vore förmodligen till Man Utds fördel, men till nackdel för de mindre klubbarna i såväl Premier League som Football League. Vilket också är det återkommande skälet till att Ferguson närmast uteslutande ställer sig negativ till sådana reformer.

:::

(21)    Hans nyfikenhet och förmåga till förnyelse!

Fergusons kanske mest imponerande och värdefulla egenskap är förmågan att alltid utveckla sig och att alltid kunna förnya sig. Han är vid 70 år fortfarande nyfiken, vilket är oerhört svårt att vara. Det är en form av mental spänstighet som man inte hittar ens i särskilt många 17-åringar.

(22)    Hans förmåga att hitta fynd på transfermarknaden!

Visst kan Ferguson splash the cash, men det som alltid varit hans riktiga styrka har varit att värva de riktigt billiga fynden. Där finns många exempel. Denis Irwin, Peter Schmeichel, Eric Cantona och Ole-Gunnar Solskjaer är några tidiga sådana. Köpet av Javier Hernandez är ett mer sentida. Hittar man dessa så är det också lättare att acceptera att det blir några duds längs vägen. It’s the cost of doing business.

(23)    Hans framgångsrika spelarrotation!

Det är en imponerande förmåga att kunna få ut det mesta av en spelartrupp. Man Utd beskrivs ofta som en lagmaskin, ett skäl till det är att så många spelare kan fylla så många olika roller i laget och att lagets energinivåer alltid är förhållandevis höga. Många kan rotera, väldigt få kan rotera utan att det till slut påverkar lagets resultat.

(24)    Hans barnsliga glädje varje gång Man Utd gör mål!

Man kunde tänka sig att när man hållt på i 25 år, har vunnit inte bara allt som går att vinna utan dessutom gjort det flera gånger, så skulle den här rent spontana glädjen för något så småttigt som ett mål kanske avta en smula. Men icke! Gubben studsar som en flubberboll längs sidlinjen varenda gång bollen trillar in i the old onionbag. Medvetet? Ja, kanske.

(25)    Hans stora lojalitet till en och samma klubb under 25 år!

Det pratas ofta om att man ska berömma Man Utd som hållt fast vid en manager under 25 långa år. Kanske ska man också försöka vända på det och ge Ferguson cred för att han stannat i en klubb så länge. Detta trots stora framgångar, och otaliga erbjudanden, så har han aldrig låtit sin personliga ambition växa sig större än den egna klubben.

:::

Martin Edwards, tidigare styrelseordförande i Man Utd och den som senast rekryterade en manager till klubben, berättar intressant om hur det gick till när Man Utd anställde Alex Ferguson.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8860300/Martin-Edwards-it-will-take-a-brave-man-who-takes-on-job-to-succeed-Sir-Alex-Ferguson-at-Manchester-United.html

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Dagens matcher: Wolves vs Wigan, Bolton vs Stoke och Fulham vs Tottenham.

En riktigt viktig match nere i tabellbotten mellan Wolves och Wigan, där båda lagen är i stort poängbehov. Bolton likaså för övrigt, mot ett Stoke som är i rätt dålig form för tillfället. Därtill en rätt slemmig bortamatch för Tottenham.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Serie A är disco, Premier League är hårdrock… 4 (4)

Avslutning på dagens blogg, del 4 av 4.

:::

Jag vet inte hur, jag vet inte när, och jag vet definitivt inte varför, men den här populära kopplingen mellan fotboll och musik, och att göra mer eller mindre långsökta referenser däremellan, har ju blivit något utav en modegrej, inte minst så här i bloggsvängen.

Jag arbetar med några teorier om att det är ett försök att framhäva kopplingen mellan fotboll och kultur, kanske till och med sudda ut gränserna mellan dessa inte naturligtvis åtskilda samhällsfenomen. Att det får såväl läsare som skribenter att känna sig stolta, nöjda och inne när de plockar en obskyr referens. Vilket möjligen bygger på ett antagande att fotbollen och musiken är två former av nörderi som passar varandra rätt bra.

Själv har jag ju lite lätt trotsigt försökt undvika sådana referenser, självklart mest för att man ju inte vill göra något som några andra redan har hittat på. Istället har jag ju ägnat mig åt det naturligtvis lika småtramsiga associerandet till film- och tv-referenser. Enligt den alltid lika sanna devisen att vi är alla olika på exakt samma sätt.

:::

Däremot blev jag rätt inspirerad av följande blogg som diskuterade likheterna mellan fotboll och rock, närmare bestämt likheterna mellan ett fotbollslag och ett rockband. Dylika jämförelser blir ju ofta en övning i att man finner det man söker, men jag tyckte ändå det var lite kul läsning.

http://www.soccerissue.com/2011/08/24/football-n-roll/

Naturligtvis är det möjligt att spinna vidare på likheterna mellan rockband och fotbollslag. Man kan ju exempelvis våga sig på att bli lite mer specifik. Och om man dessutom inte tar det hela på alltför stort allvar utan istället ger sig in på området humoristiskt karikatyr, så kan man ju få lite tacksam komedi så här under en fotbollslördag.

Alltså, vilken klubb är vilket rockband?

Det är den springande frågan för den här bloggen och under dagen kommer det med jämna mellanrum komma fyra bloggar, varav det här är den första, med fem lag i varje blogg, som gräver ned sig i just den frågeställningen.

:::

Fulham är Def Leppard

Där klubbar som West Ham med flera i Londons östra delar har influerats mer av arbetarklassens hårdrock så är Fulham den lite mer finstilta klubben från stadens västra sida. Även Fulham kan vara snabba och smutsiga, men oftast med lite mer melodisk stil än sina samtida grannar.

Swansea är The Doors

Med sitt väl utvecklade passningsspel så försöker Swansea spela en poetiskt tilltalande fotboll. Man är engelsk fotbolls mest tydliga exempel på den fotbollstrend som inte minst Barcelona företräder, och på så vis har Swansea blivit en frontfigur i den spanska karavan som influerat engelsk fotboll.

Blackburn är Twisted Sisters

Det råder ett smärre uppror i den lilla men numer indiskt kycklingägda Lancashireklubben. Vi vill rocka, säger Venky. We’re not gonna take it, säger klubbens supportrar som högljutt vädrar sitt missnöje mot såväl ägare som lagets manager.

Man City är Led Zeppelin

En sovande jätte inom genren som hade sin senaste storhetstid under 1960-talet och första halvan av 1970-talet. Har influerat många och har allt sedan dess haft sin trogna skara följare. I och med oljebaronernas intåg i engelsk fotboll har Man City nu hittat sin alldeles egna stairway to heaven.

Newcastle är The Who

Det är svårt att få greppet om Newcastle, man undrar vilka de egentligen är. Är de ett lag som är kapabelt att blanda sig in i Premier Leagues toppstrid eller är de laget runt mitten av tabellen som envisas med att förstöra för sig själva? Who are they? We really want to know!

:::

Kanske är det ett onödigt påpekande, men det bör ju så klart varnas för att vissa av associationerna är närmast göteborgska i sin tämligen grötigt uttänkta långsökthet.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Javisst var rubriken lite retsam sådär. Medvetet så, men det ska man inte ta för allvarligt, snarare med gott humör. Skillnaden här jämfört med när andra provocerar på fullt allvar kan nog alla se.

Man börjar för övrigt förstå varifrån vissa fotbollsspelare egentligen har hämtat sina stepovers. Follow the white rabbit.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Serie A är disco, Premier League är hårdrock… 3 (4)

Fortsättning på dagens blogg, del 3 av 4.

:::

Jag vet inte hur, jag vet inte när, och jag vet definitivt inte varför, men den här populära kopplingen mellan fotboll och musik, och att göra mer eller mindre långsökta referenser däremellan, har ju blivit något utav en modegrej, inte minst så här i bloggsvängen.

Jag arbetar med några teorier om att det är ett försök att framhäva kopplingen mellan fotboll och kultur, kanske till och med sudda ut gränserna mellan dessa inte naturligtvis åtskilda samhällsfenomen. Att det får såväl läsare som skribenter att känna sig stolta, nöjda och inne när de plockar en obskyr referens. Vilket möjligen bygger på ett antagande att fotbollen och musiken är två former av nörderi som passar varandra rätt bra.

Själv har jag ju lite lätt trotsigt försökt undvika sådana referenser, självklart mest för att man ju inte vill göra något som några andra redan har hittat på. Istället har jag ju ägnat mig åt det naturligtvis lika småtramsiga associerandet till film- och tv-referenser. Enligt den alltid lika sanna devisen att vi är alla olika på exakt samma sätt.

:::

Däremot blev jag rätt inspirerad av följande blogg som diskuterade likheterna mellan fotboll och rock, närmare bestämt likheterna mellan ett fotbollslag och ett rockband. Dylika jämförelser blir ju ofta en övning i att man finner det man söker, men jag tyckte ändå det var lite kul läsning.

http://www.soccerissue.com/2011/08/24/football-n-roll/

Naturligtvis är det möjligt att spinna vidare på likheterna mellan rockband och fotbollslag. Man kan ju exempelvis våga sig på att bli lite mer specifik. Och om man dessutom inte tar det hela på alltför stort allvar utan istället ger sig in på området humoristiskt karikatyr, så kan man ju få lite tacksam komedi så här under en fotbollslördag.

Alltså, vilken klubb är vilket rockband?

Det är den springande frågan för den här bloggen och under dagen kommer det med jämna mellanrum komma fyra bloggar, varav det här är den första, med fem lag i varje blogg, som gräver ned sig i just den frågeställningen.

:::

Norwich är Queen

Ett lag som är känt för sitt snabba tekniska spel baserat på kanske en gnutta för mycket glitter och glamour för deras eget bästa. Leds av sin egen drottning Delia Smith som inte heller dras för att försöka få med sig sin publik på melodiös allsång.

Bolton är Iron Maiden

Bolton är ett gammalt tufft järnlag som framgångsrikt varvat det hårda och raka med det finessfullt pragmatiska. Senare år har däremot kanske ryktet om dem varit större än vad deras spel motiverat, och i försvarsspelet har de en tendens att vara lite jungfruliga av sig.

West Brom är Aerosmith

Allmänt kända som ett av den engelska fotbollens jojo-lag så är inte West Brom främmande för att flirta med faran och att leva på gränsen. Supportrarnas kärlek till klubben och laget har varit konstant under den tid som man åkt hiss fram och tillbaka mellan Premier League och The Championship.

Everton är Megadeth

Hade sin framgångstid under mitten och slutet av 1980-talet för att därefter ha svårt att återvinna sin forna storhet. 20 år senare är klubbens ekonomi så dålig att man tvingats avyttra sina drömmar för att undvika en nedräkning mot sin egen undergång.

Chelsea är The Rolling Stones

Populära och trendiga med starka anor från 1960-talet. Har fortsatt spela och rönt viss framgång med alltmer åldrande spelare, men sammantaget har spelare såväl som ägare haft det väldigt svårt att uppnå någon riktig form av tillfredsställelse.

:::

Kanske är det ett onödigt påpekande, men det bör ju så klart varnas för att vissa av associationerna är närmast göteborgska i sin tämligen grötigt uttänkta långsökthet.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Javisst var rubriken lite retsam sådär. Medvetet så, men det ska man inte ta för allvarligt, snarare med gott humör. Skillnaden här jämfört med när andra provocerar på fullt allvar kan nog alla se.

Man börjar för övrigt förstå varifrån vissa fotbollsspelare egentligen har hämtat sina stepovers. Follow the white rabbit.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Serie A är disco, Premier League är hårdrock… 2 (4)

Fortsättning på dagens blogg, del 2 av 4.

:::

Jag vet inte hur, jag vet inte när, och jag vet definitivt inte varför, men den här populära kopplingen mellan fotboll och musik, och att göra mer eller mindre långsökta referenser däremellan, har ju blivit något utav en modegrej, inte minst så här i bloggsvängen.

Jag arbetar med några teorier om att det är ett försök att framhäva kopplingen mellan fotboll och kultur, kanske till och med sudda ut gränserna mellan dessa inte naturligtvis åtskilda samhällsfenomen. Att det får såväl läsare som skribenter att känna sig stolta, nöjda och inne när de plockar en obskyr referens. Vilket möjligen bygger på ett antagande att fotbollen och musiken är två former av nörderi som passar varandra rätt bra.

Själv har jag ju lite lätt trotsigt försökt undvika sådana referenser, självklart mest för att man ju inte vill göra något som några andra redan har hittat på. Istället har jag ju ägnat mig åt det naturligtvis lika småtramsiga associerandet till film- och tv-referenser. Enligt den alltid lika sanna devisen att vi är alla olika på exakt samma sätt.

:::

Däremot blev jag rätt inspirerad av följande blogg som diskuterade likheterna mellan fotboll och rock, närmare bestämt likheterna mellan ett fotbollslag och ett rockband. Dylika jämförelser blir ju ofta en övning i att man finner det man söker, men jag tyckte ändå det var lite kul läsning.

http://www.soccerissue.com/2011/08/24/football-n-roll/

Naturligtvis är det möjligt att spinna vidare på likheterna mellan rockband och fotbollslag. Man kan ju exempelvis våga sig på att bli lite mer specifik. Och om man dessutom inte tar det hela på alltför stort allvar utan istället ger sig in på området humoristiskt karikatyr, så kan man ju få lite tacksam komedi så här under en fotbollslördag.

Alltså, vilken klubb är vilket rockband?

Det är den springande frågan för den här bloggen och under dagen kommer det med jämna mellanrum komma fyra bloggar, varav det här är den första, med fem lag i varje blogg, som gräver ned sig i just den frågeställningen.

:::

Wigan är AC/DC

Wigan har levt på knivens udd under lång tid och man har länge betraktats som något utav en underdog jämfört med sina samtida och större motsvarigheter. Wigan är ett av flera lag som riskerar åka ur, men är det lag som om de åker ur mest tydligt befinner sig på en motorväg mot helvetet.

QPR är Manowar

QPR är kanske mer än någon annan klubb den som fått utstå mest och flest personstrider under den senaste tiden. Det bråkades internt i styrelsen, och med manager Neil Warnock så leds laget av en veritabel enmansarmé. Något som inte minskar med karaktärer som Joey Barton och Adel Taarabt i laget.

Tottenham är Kansas

Uppfattas ofta som något utav ligans bohemer, med en storhetstid några decennier bort och med en spelstil som tangerar det melodiska. Hade problem under sommaren när en av klubbens söner såg ut att irra bort sig, men som till sist ändå stannade kvar och tog vid där han slutade.

Arsenal är Bon Jovi

Keep the faith, har varit Arsene Wengers mantra under många år nu och alltsedan dess så har klubbens supportrar levt på ett hopp och en bön. Har kritiserats för att vara alltför mycket utav Young Guns, vilket lett till att de ofta blivit nedskjutna i en blaze of glory.

Sunderland är Black Sabbath

Att se en svart katt betyder otur då de betraktas som ondskans sändebud, något som Black Sabbath helt klart anspelar på. Sunderland är ett lag med stor talang och potential men som tenderar att falla ihop på grund av interna problem med stjärnor och frontfigurer som vill lämna klubben.

:::

Kanske är det ett onödigt påpekande, men det bör ju så klart varnas för att vissa av associationerna är närmast göteborgska i sin tämligen grötigt uttänkta långsökthet.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Javisst var rubriken lite retsam sådär. Medvetet så, men det ska man inte ta för allvarligt, snarare med gott humör. Skillnaden här jämfört med när andra provocerar på fullt allvar kan nog alla se.

Man börjar för övrigt förstå varifrån vissa fotbollsspelare egentligen har hämtat sina stepovers. Follow the white rabbit.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Serie A är disco, Premier League är hårdrock… 1 (4)

Jag vet inte hur, jag vet inte när, och jag vet definitivt inte varför, men den här populära kopplingen mellan fotboll och musik, och att göra mer eller mindre långsökta referenser däremellan, har ju blivit något utav en modegrej, inte minst så här i bloggsvängen.

Jag arbetar med några teorier om att det är ett försök att framhäva kopplingen mellan fotboll och kultur, kanske till och med sudda ut gränserna mellan dessa inte naturligtvis åtskilda samhällsfenomen. Att det får såväl läsare som skribenter att känna sig stolta, nöjda och inne när de plockar en obskyr referens. Vilket möjligen bygger på ett antagande att fotbollen och musiken är två former av nörderi som passar varandra rätt bra.

Själv har jag ju lite lätt trotsigt försökt undvika sådana referenser, självklart mest för att man ju inte vill göra något som några andra redan har hittat på. Istället har jag ju ägnat mig åt det naturligtvis lika småtramsiga associerandet till film- och tv-referenser. Enligt den alltid lika sanna devisen att vi är alla olika på exakt samma sätt.

:::

Däremot blev jag rätt inspirerad av följande blogg som diskuterade likheterna mellan fotboll och rock, närmare bestämt likheterna mellan ett fotbollslag och ett rockband. Dylika jämförelser blir ju ofta en övning i att man finner det man söker, men jag tyckte ändå det var lite kul läsning.

http://www.soccerissue.com/2011/08/24/football-n-roll/

Naturligtvis är det möjligt att spinna vidare på likheterna mellan rockband och fotbollslag. Man kan ju exempelvis våga sig på att bli lite mer specifik. Och om man dessutom inte tar det hela på alltför stort allvar utan istället ger sig in på området humoristiskt karikatyr, så kan man ju få lite tacksam komedi så här under en fotbollslördag.

Alltså, vilken klubb är vilket rockband?

Det är den springande frågan för den här bloggen och under dagen kommer det med jämna mellanrum komma fyra bloggar, varav det här är den första, med fem lag i varje blogg, som gräver ned sig i just den frågeställningen.

:::

Stoke är Metallica

Hårda och fysiska, snabba och stundtals brutala. Spelar till vardags framför en samling av skränande och tämligen högljudda fans. Spelar sin typ av fotboll utan att be om ursäkt för det, och utan att förlåtas av flertalet självutnämnda fotbollspuritaner.

Wolves är Alice Cooper

En klubb som har varit med länge, och som varit stora under flera decennier. Har under åren blivit något utav ett kultlag med en oerhört trogen skara supportrar, för vilka laget är ett gift som rinner genom deras ådror. Med en manager som inte tvekar att idiotförklara de egna fansen, ”Hey Stupid!”.

Liverpool är Scorpions

Den gamla storklubben som gått i en längre tids träda har börjat andas morgonluft i och med att klubbens nya ägare har sänt dem en ängel i form av gamle kungen Dalglish. Tillbaka till framtiden verkar vara melodin, i och med att supportrarna känner förändringens vindar blåsa.

Man Utd är Kiss

Inte så mycket enbart en traditionell fotbollsupplevelse som en konsumeristisk manifestation. En amerikaniserad variant av ett fenomen med tydliga brittiska rötter, snyggt paketerat men inte alltid det bästa innehållet. Har dominerat under lång tid, men resultat under senare tid har satt himlen i brand.

Aston Villa är Judas Priest

En av föregångarna inom genren, som var med och definierade den i dess begynnelse, men som sedan dess fallit tillbaka. En stor konflikthärd inom klubben är nu att supportrarna upplever att en judas har smugit sig in på klubbens främsta predikostol, managerposten.

:::

Kanske är det ett onödigt påpekande, men det bör ju så klart varnas för att vissa av associationerna är närmast göteborgska i sin tämligen grötigt uttänkta långsökthet.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Javisst var rubriken lite retsam sådär. Medvetet så, men det ska man inte ta för allvarligt, snarare med gott humör. Skillnaden här jämfört med när andra provocerar på fullt allvar kan nog alla se.

Man börjar för övrigt förstå varifrån vissa fotbollsspelare egentligen har hämtat sina stepovers. Follow the white rabbit.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier League-samhällets olycksbarn

Tillvaron som Premier League-manager är tämligen brutal, och kan närmast liknas vid en djungel. Det är milt uttryckt en tämligen avancerad form av socialdarwinistisk miljö, alls inte olik den som man har kunnat observera på högstadieskolgårdar alltsedan tidernas begynnelse.

Det går i grund och botten längre än att enbart vara en rent resultatorienterad miljö. Det är själva förutsättningen. Men vikten av att framstå som lyckad och framgångsrik är så pass viktig att en manager i England, åtminstone så länge dennes maktbas inte är säkrad, vilket den bara är i undantagsfall, helst av allt bara associeras med framgångsrika kollegor.

Konsekvensen av en sådan miljö är att de managers som på ett eller annat sätt, av mer eller mindre goda skäl, uppfattas som misslyckade väldigt lätt blir ensamma och socialt isolerade, kort och gott utstötta. Betänk hur ensam Gerard Houllier var under förra säsongen när det gick trögt i Aston Villa. Betänk på motsatt sätt hur många som skyndar till exempelvis Arsene Wengers och Alex Fergusons försvar närhelst de befinner sig i svårigheter.

Även i det här avseendet finns det naturligtvis grader i det så kallade helvetet. Alla kan förmodligen känna sig lite isolerade ibland, men för vissa har tillståndet permanentats i sådan utsträckning att de blivit så miserabelt utstötta att det finns fog att betrakta dem som en form utav samhällets olycksbarn i Premier League.

Låt oss titta på några exempel.

:::

Martin O’Neill

Det blåser på toppen, men det kan också gå ganska fort utför. Det var inte många år sedan som Martin O’Neill var en av engelsk fotbolls mest respekterade managers, i en sådan utsträckning att han alltid nämndes som en av de stora favoriterna att ta över på Old Trafford efter Alex Ferguson – vilket förmodligen är den största hedersbetygelsen en manager kan få i engelsk press.

O’Neill gjorde sig först och främst ett namn i Leicester under den andra halvan av 1990-talet, med vilka han bland annat två gånger vann Ligacupen. Därefter begav han sig till Skottland och Celtic och översåg där en väldigt framgångsrik period i klubbens historia. O’Neill lämnade Celtic på grund av sjukdom i familjen, men ett år senare annonserades det att han tog över som manager i Aston Villa, med vilka han tog sig fram till men aldrig över den väldigt höga tröskel som utgör Champions League-kvalificering.

Det stog ändå klart efter tre-fyra år av O’Neills tid i klubben att Aston Villa förmodligen inte skulle klara av att nå Champions League. Och med en ägare som inte var villig att överinvestera i ett tveksamt försök att förbättra klubbens chanser, så valde O’Neill att bara någon vecka inför säsongsstarten 2010/11 avgå.

Därefter har Martin O’Neills namn i stort sett alltid nämnts när det blivit en ledig managerposition i Premier League eller The Championship. Nu senast i och med att hans gamla klubb Leicester valde att sparka Sven-Göran Eriksson. Men något nytt managerjobb har det inte blivit för O’Neill, och det framstår som oklart huruvida det är ett självvalt tillstånd.

O’Neill har med andra ord på bara ett drygt år gått från att vara en av Englands mest omtalade managers, till en närmast förlamande tystnad. Några spekulationer om att han ska ta över Man Utd eller kanske ersätta Fabio Capello förekommer inte längre. Kanske ligger det sätt på vilket han valde att lämna Aston Villa honom i fatet.

:::

Rafa Benitez

Få managers har haft en mer framgångsrik inledning på sin tid som manager i England, och ytterst få har gått så snabbt från med engelska mått mätt närmast halvokänd status till en av ligans frontfigurer. Men lika få har också uppvisat ett sådant myopiskt behov av att framhäva sig själv och sin egen betydelse som Benitez gång på gång demonstrerade, inte så sällan på det egna lagets bekostnad dessutom.

Benitez hade uppnått viss framgång i Spanien med Valencia innan han kom till Liverpool som ersättare för Gerard Houllier. I Liverpool fick han ansvar för en klubb som ville nå tillbaka till sin topposition inom engelsk fotboll, och dessa förväntningar minskade naturligtvis inte i och med debutsäsongens överraskande vinst i Champions League. Det skulle emellertid visa sig vara förväntningar som i slutänden var Benitez övermäktiga.

Många skulle kanske ha pekat på en tveksam och i vissa stunder kanske något slösaktig transferpolitik, samt en viss taktisk inflexibilitet när det gäller ligaspel, som tungt vägande skäl för det. Benitez hade en annan syn på saken. Hans förklaring var att Liverpool inte hade pengar att spendera på spelarköp, att andra klubbar och managers gavs orättvisa fördelar, och att Liverpools klubbledning motarbetade honom.

Det var kort och gott alla andras fel. På Benitez egen hemsida finns också minutiöst uttänkta argument för varför han ”faktiskt” är det bästa som hänt Liverpool sedan havregrynsgröt. Men i fotboll är det resultaten som räknas, inte subjektiva stilpoäng, vilket förmodligen också är skälet till att han snabbt fick sparken i Inter. Sedan dess har han huvudsakligen ägnat sig åt visst publikfrieri i Liverpool samt omotiverade och tämligen bittra utfall mot gamla fiender som inte längre bryr sig.

Återvänder han till Spanien eller vågar Blackburn ta chansen?

:::

Mark Hughes

Allting såg ju så bra ut för Mark Hughes. Han hade verkligen fått form och fart på Blackburn Rovers igen och han betraktades som ett stabilt managerämne som lyckades få ut mycket med knappa resurser. Men sedan knackade ambitionen på paradisets port och han valde att tacka ja till det frestande erbjudandet att leda Man Citys nya miljardbygge, blind för det som var uppenbart för alla, att han aldrig skulle kunna bli det populära varumärke runt vilket Man City byggde sin nya profil.

Sparkad under tämligen förnedrande former från Man City så är det rätt uppenbart att Hughes aldrig riktigt har hämtat sig, och att han anser sig ha blivit nedpetad från en enligt honom mer rättmätig position. Upprepade flirtar med Chelsea som förblivit obesvarade har fått honom att framstå som lätt godtrogen. Bittra och väldigt planterade påhopp mot Man City och hans efterträdare Roberto Mancini på uppdrag av sin agent Kia Joorabchian har gjort honom till något utav åtlöje.

Och han bränner många broar på vägen. Hughes fick en ny chans som manager för Fulham, men ansåg tydligen inte att det var hans rätta lott i livet. Och sällan har man nog skådat en mer explicit sågning enligt formatet verbalt lustmord av en manager än den som Fulhams ägare Mohamed Al Fayed levererade för bara någon vecka sedan.

Och när de publika sympatierna omedelbart går till mannen som placerade en staty av Michael Jackson utanför Craven Cottage, då vet man att Mark Hughes inte står särskilt högt i kurs.

:::

Kan vi då se att dessa tre nämnda managers har något gemensamt som kan hjälpa oss att förstå orsakerna bakom deras reducerade karriärsmässiga och sociala status?

Jodå, samtliga tre har varit manager i klubbar som på ett eller annat sätt haft som ambition att utmana och bryta sig in i den etablerade tabelltoppen. Och samtliga tre har i någon utsträckning, om än i något varierande grad, misslyckats med denna uppgift. De har helt enkelt spänt bågen, tagit sig högt upp på repstegen men därifrån har fallet också visat sig vara väldigt högt.

Där finns naturligtvis också ett antal managers som befinner sig på eller kanske till och med lite över gränsen. Bland dem naturligtvis två före detta engelska förbundskaptener; Sven-Göran Eriksson och framför allt Steve McClaren, som blivit till närmast en manageriell paria. Kanske bör även en karaktär som Kevin Keegan nämnas i detta sammanhang, som vid alldeles för många tillfällen har visat sig otillräcklig uppgiften att vara en manager på Premier League-nivå.

Går vi längre tillbaka i tiden så kan man naturligtvis undra vad som exempelvis hände med en färgstark karaktär som Ron Atkinson, som helt visst hade mer kvar i managerkroppen än när han, på grund av en kontrovers inte alls olik den som John Terry nu befinner sig i, tvingades bort från yrket.

Ni har för övrigt säkert själva några idéer om utstötta figurer i Premier League som inte har tagits upp här. Kanske är det till och med så att ni tycker att jag varit särskilt orättvis mot någon av de som jag faktiskt nämner.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Det är bordtennistävling för mig i helgen, med början ikväll, vilket innebär att helgens bloggar kommer att vara förhandsproducerade. Därav blir de med nödvändighet lite mer generella och alltså inte särskilt matchspecifika. Men det behöver ju inte vara något negativt i sig.

Helgens bloggar kommer att få lite utav ett musiktema, samt så ska naturligtvis ett jubileum uppmärksammas.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues 10 mest positiva överraskningar

Dags för en lista. Och den här gången tycker jag att vi har kommit så långt in på säsongen att man kan börja kommentera vad som är som väntat och vad man på motsvarande sätt inte hade förväntat sig.

Den funderingen kan man naturligtvis angripa på många olika sätt. Där finns lag som överträffat och underträffat förväntningarna på dem. Tottenham och Newcastle är två lag som gått betydligt bättre än väntat. Att Norwich ligger så högt förvånar nog de flesta. Samtidigt hade nog ingen kunnat förvänta sig att till exempel Bolton skulle falla samman så fullständigt som de gjort hittills. På samma sätt är den defensiva anarki och påföljande målexplosion en tämligen stor överraskning.

Men låt oss här fokusera på spelare, närmare bestämt på vilka enskilda spelare som så här långt har överraskat positivt mest. Sådant är så klart svårare än normalt att kvantifiera och därför får man utöva ett större mått av godtycke och omdöme.

Utgångspunkten måste ändå vara att försöka identifiera de spelare som presterat mest och bäst jämfört med vad man förväntat sig av dem inför säsongen, vilket inte ska förväxlas med vad man eventuellt har hoppats på. Det behöver inte betyda att det är de spelare som varit bäst hittills under säsongen, inte heller behöver det betyda att man förväntat sig absolut ingenting av dem inför säsongen.

Så, till allvaret.

:::

(1)    Sebastian Larsson, Sunderland

Valet kanske känns lite udda, men där finns inte en gnutta patriotism bakom det. Jag såg Larsson som förvisso en kompetent mittfältare men även som något utav en journeyman i Premier Leagues mellersta och lägre regioner. I Sunderland har han på kort tid växt ut till lagets bästa och viktigaste spelare, med ungefär samma roll för laget som en gång David Beckham hade för Man Utd.

(2)    Tom Cleverley, Man Utd

Givet hur det pratades i somras om Man Utds behov av att värva en etablerad mittfältare så var det inte många som räknade med Cleverley, som inte bara tagit en plats på Man Utds centrala mittfält utan också blivit hela dess centrala kreativa nav. Hans betydelse för Man Utds offensiva spel illustreras av hur Man Utds spelkvalitet sjönk så fort han blev skadad. Att lyckas med detta i vilket som helst lag är imponerande, att lyckas med det i ett engelskt mästarlag är ytterst få förunnat.

(3)    Fabricio Coloccini, Newcastle

Att Coloccini var en kompetent mittback visste nog de flesta om redan från början, även om den generella uppfattningen om honom innan i England nog snarast var som ett defensivt yrväder som var i alla fall mer än lite benägen till att göra dyrbara misstag. Men som kapten för ett ungt och nytt Newcastle så har han inte bara växt som spelare, han har också växt ut till en framträdande ledargestalt i laget. Vilket jag inte hade väntat mig.

(4)    Steve Morison, Norwich

Norwich har gått klart bättre än väntat i ligan den här säsongen, och för att det ska vara möjligt så måste lagets offensiva spelare också leverera. Det fanns rätt många frågetecken kring hur exempelvis Steve Morison skulle klara av att spela i Premier League, men den övergången har han klarat av långt bättre än förväntat. Det återstår att se om han klarar av att behålla formen under hela säsongen.

(5)    Charlie Adam, Liverpool

Många ifrågasatte om Charlie Adam verkligen höll tillräcklig klass för att kunna spela i Liverpool, vilket enbart baserades på att han förra säsongen spelade i Blackpool och som speglar en tämligen fördomsfull attityd mot spelare i vad man betraktar som mindre klubbar. Men Adam har övertygat på Liverpools mittfält och vad mer, han har även tagit på sig ett kreativt ledaransvar i laget. Något som behövs givet Steven Gerrards alltmer osäkra skadesituation.

(6)    Shane Long, West Brom

Det är kanske anfallare främst förunnat att ifrågasättas för huruvida de klarar av att leverera i Premier League vad de tidigare levererat i The Championship och The Football League. Jag undrade just vad Long hade att bidra med i West Brom, allra helst som laget redan hade Peter Odemwingie att tillgå. Men Long har visat sig vara en ytterst effektiv anfallare och avslutare också på Premier League-nivå, och ett starkt komplement till en Odemwingie med tveksam form.

(7)    Tim Krul, Newcastle

Varje bra lag behöver en bra målvakt brukar det sägas, och Newcastle har verkligen hittat ett fynd i Tim Krul. Ofta hypas målvakter lite i onödan baserat på någon enstaka stormatch, som därefter varvas med betydligt mer beskedliga insatser, men Krul levererar stabilt och på hög nivå i match efter match. Därmed gör han lagets försvarsarbete som helhet mer stabilt, och där hittar vi också en stor förklaring till Newcastles lysande säsongsinledning.

(8)    Danny Welbeck, Man Utd

Jag kan inte tänka mig att många hade förväntat sig inför säsongen att den långe och gänglige anfallaren, som tillbringade förra säsongen på lån i Sunderland, skulle få så särskilt mycket speltid i Man Utds tämligen överbefolkade anfallslinje, som innehåller storstjärnan Wayne Rooney, förra säsongens stjärnskott Javier Hernandez och därtill förra säsongens delade vinnare i skytteligan Dimitar Berbatov. Men så blev det, och bra därtill.

(9)    Mario Balotelli, Man City

Att det finns kapacitet i mängder i Mario Balotellis fotbollsapparat kan absolut ingen betvivla, och niondeplatsen på den här listan är absolut inte någon invändning mot det. Det som får många att tvivla på Balotelli är emellertid hans redan omsusade förmåga att vara sin egen, och stundtals det egna lagets, allra värsta fiende. Men den här säsongen har han varit väldigt stabil, accepterat en roll i spelartruppens utkanter, men samtidigt varit oerhört bidragande till lagets framgång när han väl fått spela.

(10)        Nathan Dyer, Swansea

Ibland måste man förundra sig när humlor faktiskt flyger. Dyer var en spelare jag hade väldigt svårt att se hur han skulle kunna hålla i Premier League, men från sin position på högerkanten så har han varit en viktig kugge i Swanseas positiva anfallsspel och lyckade säsongsinledning. Den lite större taktiska fördelen med det för Swansea är att de tack vare Dyer kan hota offensivt från båda kanterna, vilket försvårar för motståndarna. Viktig för laget är han alltså.

Bubblare:

»  Daniel Sturridge, Chelsea
»  Phil Jones, Man Utd
»  John Ruddy, Norwich
»  Francis Coquelin, Arsenal
»  Kyle Walker, Tottenham

:::

Ska man försöka hitta någon större poäng från den här listan så skulle det kanske vara det positiva sambandet mellan ett lags tabellposition, och förekomsten av i alla fall någon eller några spelare som överraskar positivt. Det förvånar inte att exempelvis Newcastle och Norwich har några kandidater på den här listan.

Sedan kan man så klart vända på steken och fundera över vilka spelare som varit negativa överraskningar hittills under säsongen. Men den typen av glaset är halvtomt-funderingar sysslar ju inte jag med. Plus att det ju alltid riskerar göra någon ledsen i ögat.

Era tankar om listan?!

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Europa League tuffar vidare med sitt gruppspel och för kvällens matcher så har Tottenham begett sig till kalla Ryssland för ett möte med Rubin Kazan och ett mindre heligt Stoke har begett sig till heliga landet för sitt andra möte med Maccabi Tel-Aviv.

Birmingham och Fulham stannar däremot på hemmaplan där man tar emot Club Brugge respektive Wisla. Två viktiga hemmamatcher för dessa båda lag, som behöver vinna om de vill ha en någorlunda betryggande grupplacering inför de två sista omgångarna.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Varför ylas det på Molineux?

Det blåser snålt på och runt läktarna på Molineux Stadium. Bakgrunden är att delar av hemmapubliken buade ut det egna laget i samband med förra helgens oavgjorda möte med Swansea, en match där Wolves ändå lyckades kvittera 0-2 till 2-2 trots att man varit utspelade under stora delar av matchen.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Barry Glendenning på The Guardian som var på plats twittrade att fansen var clowner, ESPN:s Daniel Poultney menade att samma fans borde växa upp. Bara någon dag efter matchen bloggar Marina Hyde på The Guardian sarkastiskt om att införa en supportrarnas ”bill of rights” för att kodifiera varje betalande supporters rätt att bua ut sitt eget lag.

Inifrån klubben var reaktionerna väl så starka. Manager Mick McCarthy gick så långt som att kalla de buande supportrarna för ”mindless idiots”, och lagkapten Roger Johnson valde att kalla beteendet för en skamfläck.

Det är starka uttalanden som signalerar en rejäl spricka mellan laget och dess supportrar. Den allmänna slutsatsen verkar hur som helst vara att Wolves supportrar har drabbats av den kanske alltför vanliga Premier League-åkomman bortskämdhet, och att deras förväntningar på Wolves inte är realistiska utifrån klubbens resurser och förutsättningar.

Men har de då enbart sig själva att skylla för detta?

:::

Till att börja med kan man konstatera att det i sig kanske inte är en orimlig ambition från en supporter att ett lag som under ett par säsonger har varit indraget i en segsliten nedflyttningsstrid stegvis ska kunna höja sig från denna nivå – kort och gott att laget utvecklas.

Men när det gäller förväntningarna på laget så måste man också konstatera att supportrarna kontinuerligt har matats med stora ord och högtflygande planer och visioner. Exempelvis hade klubbens VD Jez Moxey följande att säga i våras: ”The aim is to get us back where everyone thinks we belong. We are kidding ourselves if we think we can usurp Manchester United, but we think we can get to just below that level – in the top three, four or five clubs where we can be competing in Europe.”

Från klubbledningens sida pratas det alltså om europeiskt cupspel, med en tydlig anspelning på Wolves historiska status som engelskt storlag. Wolves har alltid varit en klubb med hög svansföring. Under 1950-talet utnämnde man sig själva till världens bästa lag. Justerat för inflation får man nog säga att Moxeys uttalande inte ligger detta så särskilt långt efter.

Det som naturligtvis i sammanhanget gör uttalandet så anmärkningsvärt är att dess ambitionsnivå vida överstiger även den mest optimistiska och vargsynta Wolvessupporters ambition. Den brist på realism som nu supportrarna kritiseras för odlas med andra ord av klubbens egna företrädare.

:::

Mick McCarthy är inte heller oskyldig i det avseendet. Så sent som i maj, i samband med att Wolves kämpade för att hålla sig kvar i Premier League, gjorde han följande uttalande: ”Every year I’ve been here we’ve improved. If we survive then I won’t be looking for that experience again – I’ll be looking for the experience of trying to finish in the top ten rather than out of the bottom three.”

Återigen så har vi så klart här ännu ett fall av en manager eller klubbledare som säger vad han vet att supportrarna vill höra. Det är kanske förståeligt, och till viss del en del utav spelet. Men viftar man med läckra köttbitar framför en hungrig hunds nos så är det kanske dumt att bli alltför upprörd om hunden faktiskt väljer att ta en tugga.

:::

Vid slutet av förra säsongen så meddelade Wolves klubbledning att Molineux skulle renovera och rusta upp tre av arenans fyra läktare, och att arenans kapacitet också skulle kunna öka ända upp till 50,000 åskådare. Det var en tydlig signal om att klubben hade stora planer för framtiden, och supportrar uppmanades också att teckna säsongsbiljetter tidigt på grund av bristande utbud under den tid som Molineux rustades upp.

Naturligtvis börjades det då mumlas missnöjt när Wolves under sommaren bara värvade tre spelare. Dorus De Vries anlände som fri transfer, Roger Johnson var sommarens storvärvning och Jamie O’Hara, som redan tillbringat en säsong i klubben på lån, gjorde Wolves till permanent klubbadress.

Men ännu en gång väljer Wolves klubbledning att, istället för att dämpa förväntningar, slå på stora trumman. Klubbens ordförande Steve Morgan gick ut i en BBC-intervju och lyfte fram att endast fyra klubbar hade spenderat mer netto på nya spelare än Wolves under de senaste tre säsongerna.

Denna intervju genomfördes för bara någon månad sedan. Sett till vad som därefter skulle utspela sig på fotbollsplanen så var det dålig timing. Wolves skulle precis till att inleda klubbens värsta förlustsvit på mer än ett kvarts sekel med fem förluster på raken, varav en av dessa förluster kom i Black Country-derbyt mot West Brom.

:::

Betyder detta att Wolves supportrar gör rätt som buar? Nej, naturligtvis inte, men situationen är heller inte så simpel att man kan säga att det enbart är supportrarnas fel. Myntet har två sidor, och i det här fallet får man säga att Wolves klubbledning nu får skörda vad populistiska uttalanden sedan tidigare har sått.

Det är en vanlig riktlinje att köra med en policy av ”promise little, deliver much”, då det är något som tenderar att i störst utsträckning leda till glada miner. Wolves har istället valt policyn ”promise much…” utan att följa upp detta med leverans, vilket närmast är garanterat att skapa sura miner. Wolves supportrar har all rätt i världen att vädra sitt missnöje, den enda frågan är hur detta missnöje ska vädras.

Allra minst förtjänar de inte att ensidigt och okritiskt buntas ihop som föga mer än bortskämda fotbollskonsumenter.

En sak är emellertid säker, om Wolves ska lyckas hålla sig kvar i Premier League också den här säsongen så behöver kommunikationen mellan klubb och supportrar bli mer konstruktiv än vad båda parter har visat upp hittills. Att bua är inte konstruktivt, men på den skalan rankar inte precis att kalla folk för hjärndöda idioter särskilt högt heller.

:::

Bloggen är löst baserad på en motsvarande text från Ghost Goal av en Adam Bate, där jag framför allt har plockat ut de citat och uttalanden som återges i texten.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Viktig Champions League-kväll också för de båda Manchesterlagen. Man Utd kan reparera en svag inledning på gruppspelet genom att vinna hemma mot Otelul Galati. Man City behöver få ett resultat med sig borta mot Villareal, helst en vinst om man vill skapa lite säkerhetsmarginal inför gruppspelets två sista matcher.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Debatt: På vad beror egentligen Premier Leagues målexplosion?

Vi har alla förundrats över de märkliga resultat som uppstått i Premier League hittills under den här säsongen. Vi har haft 3-5, 1-6, 8-2, 5-1 och så vidare under ett flertal omgångar på rad. Mängden mål är också anmärkningsvärd, i snitt görs 2,97 mål per match vilket är den högsta siffran sedan säsongen 1967/68, senast Man City vann ligan för övrigt, före Man Utd dessutom. Och av de tio främsta ligorna på UEFA:s rankning är det bara holländska Eredivisie som har ett högre målsnitt.

Rekorden trillar också in på löpande band, åt båda håll. Man Citys 36 mål på de första tio matcherna är den högsta målskörden för ett lag sedan Tottenham 1963/64. Man Utd har aldrig gjort fler mål under de första tio matcherna än den här säsongens 27. Arsenal å andra sidan har aldrig släppt in fler mål efter tio matcher än vad de gjort den här säsongen, och bara ett enda lag genom historien har släppt in fler än Boltons 27 mål under säsongens första tio matcher.

Det kan så klart diskuteras vad det beror på. Vi kan i alla fall konstatera att mönstret sammanfaller med lite större problem för engelska lag i Champions League än vanligt. Den shoot out-karaktär som engelska lag har lagt sig till med den här säsongen för alltså med sig större risker inom den kontinentala cupfotbollen. På sätt och vis kan man säga att det blivit något utav ett återfall till Man Utds expansiva spelstil under 1990-talet, som emellertid bara hade begränsad framgång i Champions League.

Kevin McCarra diskuterar dessa saker i en av dagens bloggar på The Guardian, han har också frågat fem före detta spelare och managers om vad de anser att detta beror på. De ger sina perspektiv, och det kan väl vara ett rätt bra bränsle för att debattera vad ni anser att det hela beror på.

:::

Ray Houghton, före detta irländsk mittfältare

“This goal glut is down to dreadful defending, simply as that. I’ve felt for ages that the art of defending has gone from most Premier League sides, and results this season, like Arsenal’s win at Chelsea, prove that. It’s hard to pinpoint why this has happened, but ultimately it comes down to how teams are being coached. Perhaps they are not doing much defensive work, perhaps the defensive coaches are not good enough. It’s not just about the back four; teams are not defending from the front like they used to, strikers are dropping off and allowing the opposition to build up pressure. When that happens, lots of chances are going to be created.”

:::

Linvoy Primus, före detta försvarare i Portsmouth

“There have been defensive mistakes but this is largely down to the rise in quality of creative players in the Premier League. Sergio Agüero and Juan Mata have come in, while the likes of David Silva and Luiz Suárez are improving. These are players who not only score goals but create them too, and such is their threat that defenders are struggling to stop them. At Arsenal, it is also their creative players, such as Theo Walcott and Aaron Ramsey, who are in form right now. As the season goes on we should see defences getting to grips with the talent in the league as well as improving their own form. As such, there should be fewer crazy scorelines.”

:::

John Scales, före detta engelsk landslagsback

“The teams that have suffered heavy defeats this season have all struggled to put out a consistent defence. Manchester United have not had Rio Ferdinand and Nemanja Vidic for long spells, while Arsenal have introduced new players to their back line. Chelsea have also chopped and changed and when a side does that there are going to be problems. Beyond that, the game is undoubtedly changing here. Teams like Manchester City and Chelsea are playing in a more continental, between-the-lines style and that is something English defences are not used to. Once they become more clued up to this, we should start seeing more clean sheets.”

:::

Joe Royle, före detta manager för Everton

“Most of the goals are being scored by the top sides and Roberto Mancini subtly changing Manchester City’s philosophy from “we will not be beaten'” to “we will win” has made a big difference. Mancini has top attacking players at his disposal and they have arrived at a time when injuries and age are catching up with top defenders such as Rio Ferdinand and John Terry. From an England viewpoint it’s worrying because there is suddenly a shortage of really top English defenders. Equally, a lot of the goals are being scored by foreign players; Wayne Rooney apart, how many truly international quality English strikers are there in the Premier League?”

:::

Nigel Winterburn, före detta back i Arsenal

“Teams appear to be playing in a more adventurous style, and that not only increases the amount of goals they score but also the amount they concede, as defences become more vulnerable to the counterattack the higher up the pitch they go. Saying that, some sides are just making basic errors, especially at set pieces. What we may see as the season goes on is a reduction in the big thrashings but a wider spread of two- and three-goal winning-margins, including among the promoted clubs. After how Blackpool performed last year they seem to recognise that in the Premier League, attack is the best form of defence and that you might as well go for it.”

:::

Jag noterar också med visst intresse att åtminstone tre av dessa fem likt mig verkar vara av uppfattningen att det är mindre sannolikt att vi kommer fortsätta se den här typen av halvgalen målproduktion ju längre säsongen lider. Premier League tenderar, tycker jag mig ha uppfattat, att vara mer öppen tidigt under säsongen, men i och med att ligan drar ihop sig till skarpt läge under vintern och våren så brukar också försvaren och spelet täta till sig.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Kvällens Champions League-matcher känns rätt basic. Arsenal borde onekligen vinna över Marseille hemma, och jag kan inte tänka mig att Chelsea accepterar något annat än vinst borta mot Genk efter helgens debacle mot Arsena. Hur som helst, båda lagens gruppositioner är sådana att de kan spela till stor del utan press.

:::

Ett skäl att målskörden är högre i början än vad den senare visar sig vara under vintern och våren är kanske helt enkelt klimatet. Det blir lite kallare, lite blåsigare, planerna blir lite sämre, fotbollslivet blir lite hårdare och jobbigare.

Kanske börjar allt med det isande kalla novemberregnet.

Be Champions!!

Peter Hyllman