Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Den brända jordens taktik

Det är den tiden på året. När vintern ska eldas ut och våren ska manas fram, när svenskarna som ett kollektiv samlar ihop det senaste årets slaggprodukter i en mängd högar och sätter eld på eller under sina förhoppningar om mörkrets slut och den blomstertid som väntar runt hörnet. En hednisk ritual i modern tid vars mest påtagliga konsekvens är att en känsla av utbrändhet och inrökthet dröjer sig kvar i någon vecka efteråt.

När Napoleon tog sig för ett av historiens flera misslyckade försök att invadera och erövra Ryssland så föll han samtidigt offer för en noga uttänkt krigslist. De drogs längre och längre in på ryskt territorium samtidigt som de ryska trupperna hela tiden föll bakåt. Napoleon lyckades dock inte erövra något av värde då ryska trupper hela tiden längs vägen brände förråd, material och sädesmarker.

Det var en krigslist som fått namnet den brända jordens taktik, där den invaderande armén tvingas att dras med knappa och snabbt minskande resurser samtidigt som den försvarande armén köper tid och ges möjlighet både att i större utsträckning mobilisera sina egna resurser samtidigt som de kan välja plats för det slag som komma skall.

Man kan tänka sig att detta är en taktik som noga har studerats av José Mourinho, som har gjort det till en konstform både att strypa utrymme och lufttillförsel för sina motståndare och att själv bestämma plats och villkor för hur en match faktiskt ska spelas. Mourinho är särskilt skicklig på att såväl taktiskt som psykologiskt lura in sina motståndare på fientligt territorium och därefter slå igen fällan bakom sina motståndare.

I två matcher i rad har Chelsea visat upp en defensiv disciplin som inte har haft många motsvarigheter på senare år inom europeisk fotboll. Både Atlético och Liverpool fann det omöjligt att tränga igenom Chelseas försvarsmur. Kvällens match är delvis annorlunda främst i det att den faktiskt spelas på Stamford Bridge, vilket sätter andra förväntningar på laget, men även i det att Chelsea trots allt behöver göra minst ett mål.

Det räcker inte med att inte förlora matchen för Chelsea, som knappast vill se en straffläggning med en dylik oviss utgång som sådana alltid har. Övriga oavgjorda resultat innebär att Atlético går vidare på fler gjorda bortamål.

:::

Chelsea går in till den här matchen som favoriter. De kan inte, som har varit fallet både mot Liverpool och i den första matchen mot Atlético på Vicente Calderón, den här gången framställa sig själva som underdogs i en kamp mot världen, utan nu är det upp till dem att faktiskt prestera och motsvara de högt ställda förväntningarna.

Jag tror det är en balansgång som de flesta lag skulle ha svårt att klara av. Men Chelsea med José Mourinho behärskar den så bra som förmodligen är möjligt. Lite säger det om hur skicklig Mourinho faktiskt är på att förmedla en story eller berättelse för spelarna i omklädningsrummet. Det är naturligtvis möjligt att de köper den av Mourinho beskrivna matchbilden, annars skulle de inte kunna utföra sina uppgifter på ett tillräckligt bra sätt.

Kvällens match mot Atlético är en match som Chelsea måste gå in och dominera och sätta sitt omedelbara avtryck på. De måste förmedla att det här är en match de kommer att vinna. Atlético har inte erfarenhet av Champions League-spel på den här nivån, och den bristen på erfarenhet kan och måste Chelsea utnyttja.

På andra sidan väntar en final mot Real Madrid. Självfallet en möjlighet som både Chelsea och Atlético betraktar som djupt önskvärd. För Atlético vore det den klubbens största derby genom tiderna. För Chelsea en bekräftelse på hur långt klubben faktiskt har kommit sedan Roman Abramovich tog över, därtill den tredje säsongen i rad som Chelsea har tagit sig till en europeisk cupfinal.

Jag kan tänka mig att både José Mourinho och Cristiano Ronaldo gärna skulle vilja lyfta Champions League-bucklan just i Lissabon.

:::

Defensivt verkar det som om Chelsea kan räkna med att John Terry återigen kommer till spel. Terry själv har så klart ett bittert facit från Champions League-finaler. Han missade en straff i Chelseas första final, och såg därefter till att bli avstängd till Chelseas andra final. Han vill garanterat få en tredje chans till personlig revansch.

Offensivt sägs det också att Eden Hazard kommer att kunna spela för Chelsea, naturligtvis ett viktigt kreativt tillskott. Anfallsmässigt har Chelsea haft problem mest hela säsongen, och Samuel Eto’os knäskada ger laget färre alternativ i den här matchen. Demba Ba har dock haft en bra period på slutet och avgjort flera viktiga matcher för laget.

Märklig tid det här för Fernando Torres för övrigt, som alltså inom loppet av tio dagar har ställts i tre matcher mot Atlético Madrid och Liverpool, hans båda tidigare klubbar. Han har alltså möjlighet att bidra till att rasera Atléticos europeiska cupdrömmar samtidigt som han har bidragit till att kasta rejält grus i Liverpools titelförhoppningar.

Med Frank Lampard och John Obi Mikel båda avstängda, och Nemanja Matic otillgänglig för spel, så ser Chelseas mittfält något tunt ut, eller i alla fall med en hyfsat offensiv slagsida. Det talar så klart för en medvetet mer offensiv taktik från Chelsea och Mourinho ikväll enligt principen att man leker med de verktyg man har tillgång till.

Willian och David Luiz dras båda för övrigt med risken för avstängning i finalen om de drar på sig ett gult kort ikväll. Något som självfallet kan spela in i deras prestationer på planen.

:::

Det råder för mig ingen tvekan om att en final mellan Chelsea och Real Madrid vore den på förhand klart mest intressanta finalen. Ett riktigt tungviktarmöte utöver att det förmodligen alltid genererar ett bredare intresse med en final mellan lag från två olika ligor.

Bundesliga måste för övrigt drömma mardrömmar om Real Madrid. Schalke, Dortmund och Bayern har blivit utsparkade en efter en. Starkt gjort av Real Madrid och man måste beundra det jobb som Carlo Ancelotti gjort med klubben, och hans förmåga att alltid göra det med både lugn och värdighet.

Om det blir en final mellan Chelsea och Real Madrid så blir det alltså en final mellan två lag vars managers båda har sparkats av Chelsea.

Jag undrar om det fortfarande är att anse som en repris på 2012-finalen att Bayern förlorade mot Real Madrid igår kväll, eller om det var något som bara sades inför matchen. 0-4 är ju lite svårt att snacka bort med att motståndet bara var defensivt och hade tur.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Louis Van Gaal ligger helt rätt i tiden för Man Utd

Det var självklart en mycket speciell känsla i lördags att se Ryan Giggs som åtminstone ställföreträdande manager i Man Utd, uppbackad som han var av Paul Scholes, Nicky Butt och Phil Neville. Fotbollsromantik på dess allra mest sötsliskiga nivå och den så kallade Class Of ’92 som i alla fall tillfälligtvis vårdar arvet efter Alex Ferguson.

Det var naturligtvis heller ingen överraskning att det gick som det gick. Som den typ av fotbollsspelare av Ryan Giggs är, och med den personlighet han är både bland spelare och inte minst bland publiken på Old Trafford, så var det en omöjlig situation för Norwich. Det gick att inledningsvis spåra en del av den osäkerhet som alltid var närvarande under David Moyes, men när dörren väl öppnades på glänt så sparkades den därefter obönhörligen in.

Nu ska självklart inte betydelsen av en 4-0-seger på hemmaplan mot Norwich överdrivas. Särskilt inte som liknande misstag har begåtts under snart sagt hela säsongen, att en stor vinst mot ett mindre lag har gett förhoppningar om att nu har minsann säsongen vänt. Ändå var det inte så mycket resultatet utan snarare farten och glädjen i spelet som var något helt väsensskilt från det vi tidigare har kunnat se.

Det är både naturligt och kanske oundvikligt att många nu menar att Ryan Giggs och Class Of ’92 bör ta över Man Utd permanent. Samtidigt ryktas det alltmer ihärdigt om att Louis Van Gaal ska vara på väg att skriva på för Man Utd, och ta över klubben under sommaren.

Det skapar naturligtvis ett dilemma för dem som å ena sidan är benägna att falla för den romantiska sötsliskigheten och som å andra sidan vill se ett stort managernamn ta över klubben, efter det i slutänden misslyckade försöket med David Moyes.

:::

Jag betraktade det innan matchen mot Norwich som en risk att en stor seger för Man Utd skulle resultera i att Ryan Giggs och de tidigare spelarna alltmer skulle börja ses som ett realistiskt perspektiv också på lång sikt. En risk eftersom jag inte tror att de är redo för uppgiften.

Det är så klart inte det att jag inte förstår idéns skönhet, och naturligtvis skulle jag vilja se det och se det fungera. Men det här är ett sådant fall där hjärtat skriker en sak samtidigt som huvudet lite bror duktigt och torrt försynt försöker påpeka det motsatta. Att man som supporter ser på klubben med känsla men att det finns mycket lite för utrymme för känsla i manageruppdraget.

Som i alla relationer uppstår det en form av smekmånad. Resultaten är positiva och allt är frid och fröjd. Allt går lätt. En sådan smekmånad kan så klart bli både längre och härligare när förspelet har varit så långt som fallet är mellan Man Utd, klubbens supportrar och Ryan Giggs. Men till sist tar smekmånaden slut, man stöter på problem och motgångar, och då går det inte längre lika lätt.

Vi vill gärna betrakta managerskapet som innefattandes magiska egenskaper, något som bara finns där eller inte finns där. Men magi är bara ett ord vi använder för att karaktärisera det vi ännu inte riktigt förstår eller känner till. I själva verket handlar det bara om olika grader av kompetens.

Managerskapet är kort och gott ett hantverk. Och som med alla hantverk så tar det tid att lära sig att bemästra det till fullo. Det kan ta mer eller mindre tid för vissa, men tid tar det för alla. Så också för Ryan Giggs och Man Utds gamla spelare, även om de haft en unik möjlighet till on-the-job training.

Det är så klart inte omöjligt, kanske är det till och med sannolikt, att Man Utd nu vinner också sina återstående ligamatcher. Många kommer att peka på den resultatraden och se den som ett argument för att permanenta Ryan Giggs som Man Utds manager. Men i längden tror jag det vore att göra både honom och Man Utd en otjänst.

Love would tear us apart.

:::

Louis Van Gaal verkar annars vara alternativet, och det till synes alltmer troliga alternativet. Han har så klart under en längre tid pratats om att vara på väg till Tottenham, vilket även det vore en väldigt intressant möjlighet, men allt annat lika så är det så klart inte märkligt om han väljer Man Utd.

Van Gaal är så klart en egensinnig herre. Det finns så klart en farhåga att han med denna egensinnighet kombinerat med en tilltagande ålder, och således närmar han sig pensionen, mer är fokuserad på att gå in och göra sin grej lite snabbt, plocka ut ett saltat lönekuvert under några år, och därefter rida långsamt iväg mot solnedgången.

Men det är också just denna egensinnighet som kan vara honom till gagn och göra honom nyttig för Man Utd. För ska man efterträda Alex Ferguson, vilket är vad Van Gaal i så fall i praktiken gör, så måste man förmodligen vara egensinnig och ha en hälsosamt god uppfattning om sig själv.

Man Utd behöver hitta sin egen fotbollsidentitet efter Alex Ferguson, och Man Utd behöver åtminstone delvis förnya och föryngra sin spelartrupp. Det är ett svårt uppdrag men det är också ett arbete som Van Gaal redan har genomfört framgångsrikt i såväl Ajax som Bayern München. Han var också framgångsrik på samma sätt under sin tid i AZ.

Gemensamt för Van Gaals olika manageruppdrag är att det inte är några evighetsåtaganden. Han befinner sig i en klubb i tre-fem år för att därefter gå vidare, och lämnar ofta klubbarna med en god grund att stå på och bygga vidare från. Han bygger för framtiden.

Vid en sådan tidpunkt skulle det kunna vara mer aktuellt att Ryan Giggs tillsammans med Scholes, Butt och Neville tar över klubbens styre. De har då haft några år på sig att acklimatisera sig för uppgiften, de har kunnat samla på sig värdefull erfarenhet och klubben står på stadig mark. Viktigt blir en klok arbetsfördelning mellan Van Gaal och Giggs, där Van Gaal tillåts fokusera mer på klubbens ideologiska och institutionella strukturer.

Alex Ferguson har själv ofta nämnt Bayern Münchens modell som en förebild, där klubben skapar identitet och långsiktighet genom att integrera sina gamla spelare i klubbens ledning. Att Louis Van Gaal är aktuell för Man Utd, med dennes bakgrund i Bayern München och erfarenhet av att jobba tillsammans med starka klubbkaraktärer, är således kanske ingen tillfällighet.

Att Louis Van Gaal dessutom har en gedigen bakgrund i Ajax, med deras tradition av ett framgångsrikt akademibygge, är självklart inte heller till hans nackdel. Allt detta talar rakt till hjärtat av Man Utds egen klubbidentitet, och i den meningen kan Van Gaal mycket väl vara helt rätt i tiden för Man Utd.

Betydligt mer rätt i tiden än Class Of ’92, som skulle få svårt att applicera den typen av europeiska idéer i Man Utd, då de inte själva har någon direkt erfarenhet av dem. Class Of ’92 är ett skådande bakåt i tiden, ett sökande tillbaka till något man vet har varit framgångsrikt men som i själva verket är passerat.

Ramverket måste under en tid läggas av någon annan, så att Ryan Giggs med flera, om och när han tillsätts som manager, blir en lösning för framtiden och inte ett försök att återskapa vad som varit.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa överraskningar 2013-14

Mot slutet av säsongen duggar så klart summerande listor tätt. Det kommer visa sig vara ett återkommande tema under den närmaste tiden, särskilt den här säsongen som så snart övergår från klubblags- och ligafokus till att titta närmare på landslagsfotboll inför det stundande världsmästerskapet i Brasilien senare i sommar.

En säsong blir sällan just precis så som man tänker sig. Få om någon kan någonsin vara så precis så klärvojant att han eller hon förutser precis allt som kan komma att hända och ske. Det uppstår således överraskningar, sådant som avviker från det förväntade. Överraskningar kan vara bra och överraskningar kan vara dåliga. I just den här bloggen fokuserar jag på bra överraskningar, vilket så klart antyder att det riskerar komma en motsvarande blogg mer fokuserad på dåliga överraskningar.

Nu är det så klart trixigt att definiera bra och dåliga överraskningar. Det som är en bra överraskning för en kan ju vara en dålig överraskning för en annan. Att Man Utd har gått så dåligt som de gjort den här säsongen är självklart en otroligt dålig överraskning för mig, men att döma av andras reaktioner så är det snarare det bästa som hänt sedan mellanmjölken infördes. Den enes död är den andres bröd.

Jag väljer därför den objektivistiska definitionen och utgår från att överraskningen ska vara positiv utifrån perspektiven hos den eller det som det faktiskt handlar om. En negativ insats kan således inte vara en bra överraskning, utan enbart en positiv insats, när en spelare eller ett lag har presterat bättre än väntat.

:::

(5) Adam Lallana slår igenom på den engelska scenen

Ett av de mest frustrerande elementen med den engelska landslagsfotbollen har varit att den har stelnat i formerna runt ett fåtal dominerande karaktärer och stora stjärnor. Något nytt blod har inte andats in på länge. För första gången på länge verkar det dock som om en ny spelare kanske inte kommer att få chansen, men i alla fall är väldigt sannolik att ta den. Lallanas prestationer på fotbollsplanen har varit bländande under säsongen, och desto roligare då det visar på värdet att titta bortom de klassiska engelska storlagen efter lämpliga spelare för landslaget.

(4) Hull trotsar oddsen under säsongen

Många tippade Hull tillsammans med övriga uppflyttade klubbar från The Championship för nedflyttning. Nu är det i och för sig inte matematiskt klart, men Hull bör ändå, med två omgångar kvar av ligasäsongen, kunna känna sig tämligen säkra på att klara sig kvar i Premier League. Steve Bruce har gjort ett strålande jobb med att organisera Hull och sätta ihop ett sammansvetsat och hårt kämpande lag. En extra krydda på säsongen är att Hull har tagit sig ända till FA-cupfinal på Wembley, vilket gör att den här säsongen kan bli den mest framgångsrika i Hulls historia.

(3) Everton breddar toppstriden ytterligare

Nu ser det förvisso ut som om Everton sladdar i jakten på Champions League-platserna, med två tunga poängtapp på raken. Att de över huvud taget har blandat sig i den jakten är dock imponerande i sig med tanke på även det är en klubb som genomfört ett byte av manager efter en lång tid med en och samma person vid rodret. Roberto Martinez metoder har dock varit framgångsrika i ett i grunden redan starkt lag. Vi får se om Everton lyckas bygga vidare på dessa framgångar, men den här säsongen  har de i alla fall bidragit till att bredda Premier Leagues toppstrid.

(2) Tony Pulis utför ett mirakel med Crystal Palace

Utsparkad från Stoke efter att resultaten inte längre förmådde motivera det som allmänt sett betraktades som stenåldersmetoder. Ändamålet kan sägas helga medlen, men det är en slak lina att vandra. Tony Pulis fick lämna Stoke som en i grova drag utskälld person, närmast baktalad i vissa kretsar för sitt cyniska sätt att spela fotboll. Något cyniskt är dock svårt att se i Crystal Palaces bragdbetonade vårsäsong, snarare är det fråga om en av den engelska fotbollens största sannsagor på senare år. Pulis har arbetat underverk med en demoraliserad spelartrupp, tragiskt felbalanserad efter Ian Holloways märkliga transferturer under sommaren.

(1) Liverpool är titelkandidater igen efter ett kvarts sekel

Nu kommer säkert några att muttra om att Liverpool minsann har utmanat om ligan tidigare under de senaste fem-tio åren. Men nej, inte på riktigt – inte när man ligger tio poäng back en bra bit in på vårsäsongen. Men den här säsongen har det verkligen varit på riktigt, och är det fortfarande på riktigt. Det är kul på många sätt. Dels gör det så klart Premier League ännu mer svårförutsägbar och konkurrenskraftig. Dels finns det en nostalgisk romantism i att en anrik och traditionstyngd storklubb återuppstår som närmast ur intet. Vi får se om Liverpool förmår upprepa bedriften under kommande säsonger, men just här och nu, under säsongen 2013-14, så har Liverpool varit den här säsongens kanske bästa överraskning.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: Mourinhos svarta magi gör Premier League vidöppet


:::

Det finns en rätt stark scen i den fantastiska serien West Wing. Den ryska ambassadören har kallats till presidenten efter att det som påståtts vara en brand i ett oljeraffinaderi har avslöjats vara en explosion i en kärnvapensilo. De har kort sagt bluffat. Bartlet frågar upprört vad som farit i dem. Ambassadören blir inte svaret skyldig: ”Från en lång och kall vinter!”

Kanske är det just en lång och kall vinter som fick Chelseas ryske ägare Roman Abramovich att krypa till korset och återanställa José Mourinho, managern som enligt honom inte producerade en tillräckligt vacker och ”identitetsrik” fotboll, men som onekligen producerade resultat.

Det är rimligtvis också den enda åsikt som José Mourinho lär fästa någon större uppmärksamhet vid. Har Abramovich övergett tidigare fantasier om en vacker fotboll till förmån för en mer pragmatisk hållning, eller kommer dessa idéer att återkomma och än en gång leda till att han omprövar Chelseas anställning av Mourinho?

Vad media och supportrar, i synnerhet motståndarsupportrar, anser lär dock Mourinho bekymra sig lite om. Samma supportrar hade naturligtvis, i händelse att det egna laget nådde faktisk framgång med liknande metoder, valt alla möjliga former av retorisk akrobatik för att rationalisera och rättfärdiga dessa metoder. Allra minst kan vi vara övertygade om att de hade beskrivits betydligt mer nyanserat än vad som nu är fallet.

Nu saknas det förvisso inte hyckleri vad Mourinho själv anbelangar. När andra lag tillämpar slikt defensiva metoder mot Chelsea så anklagas de för att spela 1800-talsfotboll. Allt detta enligt fotbollens alldeles egna variant av ordstävet att den enes terrorist är den andres frihetskämpe.

Det finns någon märklig uppfattning att dyrt sammansatta lag, såsom Chelsea, på något sätt ska vara moraliskt tvingade att spela en frejdig anfallsglad fotboll som är lätt för ögat att beskåda. Denna syn grundar sig så klart på antagandet att det inom fotbollen finns en typ av taktik som är ”rätt”, och andra typer av taktik som därmed per definition är ”fel”.

Men det är självklart resultaten som i slutänden räknas. Jag beundrar den typ av fotboll som Liverpool har presterat den här säsongen, men kvaliteten på en viss typ av taktik måste utgå från dess förmåga att låsa upp och omintetgöra motståndarnas taktik. Klarar den inte av det så är inte lösningen att snörvla om att motståndarnas taktik på något sätt vore orättvis eller fel.

Jag beundrar å andra sidan också José Mourinhos förmåga att spela inte bara matchen mot Liverpool på ett taktiskt perfekt sätt, utan hela situationen inför och runt omkring matchen. Hela upplägget var tänkt att bygga upp och förstärka just precis det som var Liverpools stora akilleshäl – deras känsla av favoritskap och närheten till den så efterlängtade ligatiteln. Han utnyttjade den press som Liverpool utan tvekan måste känna och gjorde den till ett taktiskt vapen.

Få Chelseaspelare finns med i den här omgångens elva. För detta lär jag troligtvis bli påhoppad. Mitt skäl är att jag betraktar Chelseas prestation som mycket imponerande, men i första hand som en kollektiv triumf. Varje enskild spelare var inte i sig fantastisk, men samspelet dem emellan lysande. Sådant framgår dock inte i den här typen av elvor.

Tomas Kalas får dock en plats – mest för att han gjorde det väldigt bra och med tanke på de förutsättningar under vilka han spelade.

:::

Tungt för Steven Gerrard. Man kan tänka sig att han kommer få lida rätt rejält för sitt uppsnappade teamtalk-citat efter Man City-matchen om att ”this does not f-cking slip now”.

:::

Omgångens vinnare: Man City, Sunderland.

Omgångens förlorare: Cardiff, Liverpool.

Omgångens manager: José Mourinho. Det kan diskuteras i evigheter vad man egentligen tycker om Mourinhos metoder. Men två saker är omöjliga att förbise. Att han producerar viktiga resultat. Och att han ständigt lyckas med att stå i centrum.

Omgångens mål: Jonjo Shelvey, 2-0 vs Aston Villa. Han kan konsten att göra mål från distans, Shelvey. Personligen är jag rätt svag för den här typen av kryssningsmissiler, så det får bli mitt val den här veckan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelsea är piskade att vinna mot Liverpool på Anfield

Fångad mellan en sten och ett hårt ställe. Pest eller kolera. The immovable object versus the irresistible force. Det svenska och engelska språket vimlar av retoriska motsatser som ställs mot varandra, av tankefigurer som delar upp vår värld i mer eller mindre verkliga ytterligheter.

Liverpool mot Chelsea på Anfield idag alltså, i en för ligatiteln helt avgörande match. En stor match på alla sätt och vis, men också en match där just den här typen av motsatsfigurer har kommit till väldigt kraftig användning. Laget man älskar att hata mot laget man hatar att älska.

En seger för fotbollen har det utan något egentligen uppehåll brölats i diverse krönikor, artiklar, bloggar och kommentarsfält angående Liverpools allt mer sannolika ligatitel. Underförstått i detta är så klart att det anses vara en förlust för fotbollen ifall Chelsea skulle snuva dem på mållinjen. Den retoriska figuren är tydlig, Liverpool är de goda och Chelsea de onda.

Det här har självklart sina lätt insedda förklaringar. Dels har Liverpools återuppståndelse så klart väckt många engelska fotbollsromantiker till liv, uppfödda på Liverpools dominans under 1970- och 1980-tal. Sådant kan så klart fördunkla även de bästa av omdömen. Dels är det naturligtvis en fråga om nyhetens behag, att en vinst för Liverpool betyder att det inte är någon av ”de gamla vanliga” som vinner Premier League.

Vi kan så klart också tänka oss en del andra skäl. Många uppskattar helt klart mer Liverpools ägarmodell och ser det som ett mer hälsosamt och sympatiskt sätt att uppnå framgång. Självfallet finns det ett element av att vilja se en underdog vinna, vilket Liverpool rent resursmässigt så klart är mot kapitalstinna klubbar som Chelsea och Man City.

Men ”seger för fotbollen” framstår ändå för mig som något strunt som de säger med en för stunden något inflaterad självkänsla och uppfattning om sin egen och den egna klubbens betydelse. Inte minst upplever jag det som nedsättande mot Chelsea som knappast har gjort fotbollen något illa.

De som är ivriga på att kritisera Chelsea kan ju för övrigt reflektera över att det knappast saknas skäl att kritisera Liverpool om man nu vill det. En överdriven offermentalitet och motvilja att ta ansvar för egna misstag. En både obehaglig och självgod tendens att framträda som självutnämnda smakdomare över vilka klubbar som saknar ”klass” och ”historia”. Några skäl som knappast försvinner bara för att Liverpool nu ligger högst upp i tabellen.

Inte minst Chelsea har ju under åtminstone det senaste årtiondet tvingats uthärda dylikt nonsens, när klubben på fotbollsplanen har lyckats uppnå vad Liverpool själva har varit oförmögna att replikera. Det går naturligtvis att hitta skäl att ogilla klubbar, om man verkligen vill, poängen är att det är knappast unikt för Chelsea och Liverpool är definitivt inget undantag.

:::

Ändå skulle jag säga att det faktiskt finns ett gott skäl att betrakta en ligaseger för Liverpool som i grund och botten något positivt. Vilket jag för övrigt inte har något problem att tillstå också som Man Utd-supporter, då mitt supporterskap av dem inte medför någon allvarligt menad uppfattning om vilka jag vill inte ska vinna ligan. Det är ett negativt supporterskap, och jag försöker vara positiv i mitt supporterskap.

Det handlar inte om att Liverpool är offensiva och Chelsea defensiva. Det är en helt och hållet falsk motsättning. Dels för att alla lag är både defensiva och offensiva, och ett bra fotbollslag måste besitta båda kvaliteterna. Dels kan man knappast påstå vare sig att Chelsea är direkt defensiva eller att Chelsea på något vis skulle vara tråkiga att titta på.

Snarare är det en fråga om inställning. Liverpool och Brendan Rodgers har byggt sin säsong framför allt på en ambition att hela tiden försöka vinna matcherna de spelar, det har handlat om att uttrycka sig själva snarare än att obstruera för motståndet. Det var länge sedan vi såg något dylikt. Inte ens Barcelona skulle jag säga var så ensidigt inriktade på sitt eget spel kontra motståndarnas.

José Mourinho representerar en annan och måhända mer taktisk filosofi, nämligen att undvika att förlora fotbollsmatcher. Det har varit ett för hans karriär genomgående drag, och det är även med den utgångspunkten som Chelsea har nått sina huvudsakliga framgångar som fotbollsklubb.

Det ska absolut inte förnekas att det är en framgångsrik metodik. Chelseas facit vore ett övertygande argument mot alla sådana försök. Men som alternativ så känns Liverpools inställning den här säsongen betydligt mer spännande, och om den visar sig hålla också på sikt så vore det en fascinerande syntes mellan traditionell brittisk flärd och mer modern kontinental taktik.

:::

Dagens match är så klart en match där José Mourinho tvingas acceptera en annan inställning. Det räcker inte med att inte förlora matchen, de måste helt enkelt vinna matchen mot Liverpool på Anfield för att de alls ska ha någon realistisk chans att snuva dem på ligatiteln.

Oavgjort duger inte. Fem poäng hämtar inte Chelsea upp på de två omgångar som därefter återstår, i all synnerhet inte som Liverpool dessutom har en helt överlägsen målskillnad. Frågan är om det är en påtvingad omställning i tanken som gynnar och frigör Chelsea eller om det är något som snarare ger Liverpool större öppningar på planen.

Oavgjort räcker å andra sidan alldeles utmärkt för Liverpool. Visst, teoretiskt skulle Man City i så fall kunna skugga dem på poäng och en fullt jämförbar eller till och med bättre målskillnad. Men Chelsea vore i så fall helt och hållet bortspelade från ligatiteln.

Det är å andra sidan viktigt att Liverpool inte börjar tänka på det viset, och vi har hört flera utsagor inför dagens match från spelare och ledare i Liverpool att de måste spela för vinst. Men det är ändå en omständighet som kan få det att gå troll i huvudet och bli till hjärnspöken, på samma sätt som närheten till en för klubben historisk ligatitel kan ställa till det mentalt.

Dessutom vore det ju en kontraproduktiv attityd sett till att Liverpool har genomfört hela den här säsongen så här långt genom att bara blåsa på framåt utan någon egentlig oro eller överdriven rädsla för risk. Det är egentligen först i den senaste matchen, borta mot Norwich, som vi mot slutet av matchen började ana tendenser åt det hållet.

Naturligt så klart. Men något som ledarskapet på sidan av planen i form av Brendan Rodgers och ledarskapet på planen i form av Steven Gerrard både måste och kan hantera.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bära eller brista för Fulham under säsongens sista tre matcher

Fulham lider fortfarande sviterna av en på alla sätt och vis tung och jobbig säsong. Klubben är inne på sin tredje manager för säsongen och lagets spel har stundtals varit under all kritik. Under en längre tid har det verkat som om Fulham var mer eller mindre givna för nedflyttning, för första gången sedan klubben på ett spektakulärt sätt gick upp i Premier League under säsongen 2000-01.

Men med matcher kvar mot Hull, Stoke och Crystal Palace så har Fulham nu ändå vissa förhoppningar om att kunna klara sig kvar i Premier League, inte minst sett till det spelschema som de närmaste konkurrenterna i tabellen har att navigera. Allra minst lär Fulham hoppas att det är lättare att åstadkomma en andra gång vad man en gång redan lyckats med.

Det var ju för sex år sedan som Fulham befann sig i en situation som till stor del påminner om den de nu befinner sig i. Även då befann sig Fulham i smeten med tre matcher kvar på säsongen, då utgjordes motståndet av Man City, Birmingham och Portsmouth. Vid flertalet tillfällen under dessa tre matcher var Fulham matematiskt nedflyttade, men lyckades på något fantastiskt vis att krångla sig ur med skinnet i behåll.

Mest imponerande var kanske vändningen i den första matchen mot Man City, då de låg under med 0-2 i halvtid för att vända till vinst med 3-2. Det var första steget i den säsongens ”great escape”. Kan Fulham åstadkomma något liknande den här säsongen?

Då precis som nu var Fulham förvisso beroende av andra lags resultat för att lyckas. Men huvudsaken är trots allt att Fulham själva faktiskt måste vinna sina matcher för att det alls ska spela någon roll vad som sker i övriga matcher. Och sett till spelschemat för respektive lag så borde Fulham ha goda chanser att klara sig kvar om de faktiskt vinner sina matcher.

:::

Fulhams flirt med men lycka i att faktiskt undvika nedflyttning från Premier League under säsongen 2007-08 verkade ge klubben en kick inför de därpå följande säsongerna. 2008-09 slutade Fulham sjua, deras bästa ligaplacering någonsin. Tack vare den placeringen kvalificerade de sig för Europa League och 2009-10 gick Fulham till final i den turneringen, på vägen till vilken de slog ut lag som Juventus, Hamburg, Shakhtar Donetsk och Basel.

Det som bör kittla lite extra i nerverna för Fulham och deras supportrar i nuläget är att något liknande faktiskt inte är uteslutet om Fulham också den här gången faktiskt lyckas undvika nedflyttning.

Fulham köptes inför den här säsongen av Shahid Khan, en amerikansk miljardär som dessutom äger Jacksonville Jaguars i NFL. Det är kanske inte den allra största fisken i ägardammen, men det är en ägare med erfarenhet som klubbägare, som har tillgång till riskvilligt kapital och som knappast köper en fotbollsklubb bara för att inte göra något med den.

Investeringsvilligheten lär dock bli mindre om Fulham faktiskt åker ur Premier League. I och för sig har klubben tillgång till fallskärmsutbetalningar under några år, men allt annat än en omedelbar återkomst till Premier League, vilket är lättare sagt än gjort att garantera, innebär ändå att kostnadsreduktioner blir nödvändiga. Med de garanterade intäkter som spel i Premier League ger så lär Kahn också vara mer benägen att satsa målmedvetet på klubbens utveckling.

Fulham har också lyckats rekrytera en spännande manager i form av Felix Magath, ett erkänt managernamn. Magaths idéer kan helt säkert med lite tid visa sig bära frukt i Premier League, en liga som onekligen bör kunna passa honom. Helt säkert är dock att jag betvivlar att Magath för en sekund tänker stanna kvar i Fulham om klubben från och med nästa säsong spelar i The Championship.

:::

På något vis känns det alltså som lite bära eller brista för Fulham under de återstående tre ligamatcherna. I det avseendet påminner Fulham en hel del om Aston Villa. De kommande veckorna kommer ha en stor betydelse för klubbens framtid, även om man för den sakens skull inte ska överdramatisera och börja prata om ”klubbens existens” och dylikt.

Fulham fanns innan de gick upp i Premier League och Fulham kommer så klart fortsätta finnas även om de skulle åka ur Premier League. Det är en i grunden välskött klubb.

Det är ändå spännande att se Fulhams möjliga framtid i Premier League. En investeringsvillig ägare, en bra och metodiskt arbetande manager, en ekonomi i ordning och inga större skulder att prata om. Fulham har en god plattform för att också de börja sikta uppåt i tabellen. Flertalet viktiga byggstenar för en framgångsrik fotbollsklubb finns på plats.

Men för att en ljusnande framtid alls ska kunna uppnås så måste Fulham ännu en gång krångla sig ur det stormiga nuet. Det är ett projekt som börjar idag hemma på Craven Cottage mot Hull.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues mest värdefulla spelare under 2013-14

Arsenal: Aaron Ramsey. För mig ett uppenbart val sett till hur Arsenal presterade med honom på planen och sett till hur Arsenals säsong föll samman utan honom på planen. Har alla ingredienser att bli en de kommande årens stora spelare.

Aston Villa: Ron Vlaar. En av få ljuspunkter i en säsong som annars varit mest fylld av besvikelser. Har genomgående gjort allt från stabila till väldigt bra insatser i en av ligans mest utsatta och sämst skyddade backlinjer.

Cardiff: Steven Caulker. Det är svårt att hitta något att direkt glädja sig åt i Cardiff den här säsongen. I hård konkurrens med målvakten Dave Marshall ser jag ändå Caulker som väldigt nyttig och värdefull, bidrar både med bra defensiv och ett målhot framåt.

Chelsea: Eden Hazard. Har kompenserat väldigt väl för Chelseas anfallsproblem och ständigt bidragit både med kreativitet och målfarlighet från sin position på det offensiva mittfältet. Viktigt att Hazard kommer tillbaka inför Chelseas säsongsavslutning.

Crystal Palace: Mile Jedinak. Finns flera spelare i Palace som verkligen har gjort ett bra jobb. Jag skulle inte minst vilja höja målvakten Julian Speroni. Jedinak har dock varit genomgående väldigt bra och nyttig under hela säsongen, en mittfältsklippa i det fördolda.

:::

Everton: Gareth Barry. Måste rimligtvis betraktas som en av sommarens bästa värvningar, definitivt det bästa lånet. Har gett Everton ett stort lugn och auktoritet på det centrala mittfältet vilket gett utrymme för laget att växa på andra områden.

Fulham: Steve Sidwell. Mycket talar för att Fulham faktiskt har en god chans att krångla sig kvar i Premier League, trots att det verkligen inte har sett ut så under stora delar av säsongen. En bidragande orsak till det är Sidwell, som inte bara krigar bra på mittfältet utan också bidrar med flera viktiga mål.

Hull: Curtis Davies. Fullständigt enastående säsong i Hull för mittbacken, som den här säsongen verkar ha hittat den nivå som många trodde han var kapabel till i början av hans karriär. Gör ytterst sällan en dålig match.

Liverpool: Steven Gerrard. Jämnt skägg mellan Gerrard och Suarez. Kanske är det önsketänkande, men jag tror ändå inte att Liverpool hade vunnit Premier League utan Gerrard som drivkraft på planen. Det lugn men ändå vilja Gerrard utstrålar på planen är otroligt viktig för Liverpool.

Man City: Yaya Touré. Inte någon lätt säsong att plocka ut en spelare som sticker ut i Man City. David Silva har varit fenomenal på slutet, men sett över hela säsongen tycker jag ändå det är Touré som genomgående visat att han är en spelare av allra högsta kaliber.

:::

Man Utd: Wayne Rooney. Det finns många spelare i Man Utd man kan vara besviken på efter den här säsongen. Rooney är dock en av få som gjort sitt jobb med hedern i behåll. Har den här säsongen bevisat hur viktig han är för Man Utd.

Newcastle: Tim Krul. Få spelare har höjt sig under en miserabel säsong för Newcastle. Målvakten Krul har dock generellt gjort ett bra jobb och har vid flera tillfällen räddat laget från fullständig förnedring.

Norwich: Robert Snodgrass. Spelare som Leroy Fer och Nathan Redmond har briljerat stundtals, men Snodgrass har under hela säsongen varit en av Norwichs absolut mest produktiva och kreativa spelare. Farlig på fasta situationer och han skapar många chanser från sin kant.

Southampton: Adam Lallana. Southampton rivstartade säsongen och även om resultaten kanske har stannat av en aning så gör de tabellmässigt ändå en mycket bra säsong. Det stora skälet till detta är Lallana som växt fram som en av ligans främsta offensiva playmakers. En VM-plats är sannolik.

Stoke: Marko Arnautovic. Viasatstudion satt häromveckan och hurrade över att Stoke är det lag i Premier League som gjort lägst antal nickmål den här säsongen. Vilket jag har svårt att se som något positivt. Stoke har dock blivit mer kreativa och en viktig del i den utvecklingen är just Arnautovic, en lyckad värvning inför säsongen.

:::

Sunderland: Fabio Borini. Märklig säsong för Sunderland som fortfarande riskerar innebära att de spelar i The Championship nästa säsong. Lee Cattermole har varit överraskande bra centralt, men det är ändå på kanterna det sker för Sunderland. Borini har varit ett inspirerat lån från Liverpool.

Swansea: Wilfried Bony. Swansea är så klart ett av ligans gullelag. Men om det inte hade varit för Bony så skulle jag säga att Swansea hade löpt en genuin och påtaglig risk att åka ur den här säsongen. Oerhört tung i sitt anfallsspel och har gjort flertalet viktiga mål den här säsongen.

Tottenham: Christian Eriksen. Ett av få utropstecken i Tottenham den här säsongen. Har rent statistiskt producerat mycket bra i Tottenhamtröjan och har verkligen infriat de förhoppningar som under flera år har knutits till honom som en av Europas främsta talanger.

West Brom: Youssuf Mulumbu. Stabil och nyttig mittfältsspelare i West Brom, den spelare som har till huvudsaklig uppgift att knyta ihop lagets försvar med lagets anfall. West Brom har haft en svår säsong, och egentligen ingen spelare har nått några högre höjder.

West Ham: Kevin Nolan. Tidvis under säsongen fanns det skäl att tro att West Ham var så gott som dömda till The Championship. Men det finns spelare med karaktär i laget, och en av dessa spelare och därtill inte den med minst karaktär är Nolan. West Ham har ryckt upp sig och har svarat för en imponerande vårsäsong.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa managers under 2013-14

Vi kan väl fortsätta på gårdagens bloggtema. Då var det de bästa spelarna som stod under luppen. Den här dagen är det Premier Leagues managers som granskas lite närmare.

Det har ju varit en rätt intressant säsong sett ur ett managerperspektiv. Vi har några enastående bedrifter från en del, men samtidigt också djupa besvikelser vad avser en hel del andra managers. Det har känts lite som ”antingen eller” för ligans managers den här säsongen, inte riktigt något mellanläge som har lyckats uppnås.

Jag gjorde ju för någon månad sedan en blogg bland annat om vilka managers som inte fått sparken men som kanske borde ha fått det. Det kan ju sägas vara antitesen till den här bloggen. Här fokuserar jag istället på de managers som jag anser har gjort det bästa jobbet under 2013-14.

Tidsperspektivet är förstås betydelsefullt också här. Det är den här säsongen jag pratar om, inget annat. Det är väldigt lätt att blanda in gamla meriter och försyndelser i diskussionen runt sådana här namn, likaväl som gissningar om framtiden, men sådant intresserar mig över huvud taget inte inom den här bloggens ämne.

De fem managers i Premier League som jag anser har gjort det bästa jobbet under 2013-14 är:

:::

(5) José Mourinho, Chelsea

Man antingen älskar eller hatar Mourinho som person. Själv lutar jag nog mer åt det första. Och nu ser det förvisso inte ut som om Chelsea kommer att lyckas vinna Premier League den här säsongen.

Jag är ändå imponerad av det snabba sätt på vilket Mourinho ändå har fått full fräs på Chelseas förhållandevis unga lagbygge, och hur han har låtit sin egen personlighet fylla upp och ut laget på planen. Chelsea spelar med ett stort självförtroende och det är till stor del Mourinhos förtjänst. Att Chelsea mycket väl kan spela Champions League-final i år är heller inte något att rynka på näsan åt.

(4) Roberto Martinez, Everton

Pratade inför säsongen om att han skulle ta Everton till Champions League, vilket många förhöll sig rätt frågande till. Även om Everton inte lyckas ta sig förbi Arsenal i tabellen till slut så är det nog ingen som efter den här säsongen kommer att tro att Martinez inte menade allvar och dessutom kunde följa upp vad han utlovade.

Martinez har gjort ett lysande jobb med Everton och har byggt vidare på lagets starka defensiv och gett laget ett större självförtroende och uttrycksförmåga offensivt.

(3) Steve Bruce, Hull

Hull var som nykomling av många tippade att åka direkt tillbaka ned i The Championship. Det var en uppfattning som inte direkt blev mindre när man under sommaren såg med vilka spelare Hull valde att förstärka sitt lag. Men Bruce har gjort mindre underverk med Hull och har skapat ett stabilt lag som svarat för flertalet imponerande prestationer under året.

Hull kommer klara sig kvar i Premier League med marginal, och det är inte mindre imponerande med tanke på att Bruce har tvingats jobba med en turbulent ägarsituation även han, där ägare och supportrar befunnit sig i konflikt över något så fundamentalt som klubbens namn.

(2) Tony Pulis, Crystal Palace

Det har sagts mycket om Pulis bedrifter med Crystal Palace. Det bästa kom kanske fram under helgen när det står klart att Crystal Palace efter nyår är det lag som plockat femte mest poäng i hela Premier League. Alltså mer poäng än både Tottenham, Arsenal och Man Utd. I helgen blev det också matematiskt klart att Crystal Palace fortsätter spela i Premier League.

Det är en enastående bedrift som Pulis gjort, absolut ingen gav Crystal Palaces en snöflingas chans i helvetet vid den tidpunkt Ian Holloway valde att lämna sitt sjunkande skepp. I sin tid i Stoke fick Pulis ett oförtjänt dåligt rykte bland fotbollspuritanerna, men hans kompetens kan knappast ifrågasättas. Crystal Palace har för övrigt goda chanser att sluta över Stoke i tabellen. Bara en sådan sak.

(2) Brendan Rodgers, Liverpool

Liverpool står på tröskeln till klubbens första ligatitel på 24 år. Det är inte bara historiskt, utan också fullständigt förbluffande. Ingen hade inför säsongen föreställt sig att Liverpool skulle vara ens en seriös titelutmanare. Få hade ens tänkt att Liverpool på allvar skulle kunna blanda sig i platserna i nästa säsongs Champions League.

Men Rodgers visade styrka under sommaren när han såg till att Luis Suarez blev kvar i klubben, vilket har visat sig enormt betydelsefullt. Han har dessutom skapat ett lag som spelar med enorm frenesi, intensitet, och som spelar helt och hållet på deras egna villkor. Hans lag spelar fotboll för att vinna, vilket är glädjande, och kontrasten med andra managers är därmed tydlig, inte minst kanske med Mourinho vars främsta filosofi är att försöka undvika förlust.

Det är alltid svårt att isolera en enskild individs betydelse för ett kollektivs framgång. Vad man däremot vet är att fel person på fel plats brukar kunna sabotera det mesta. Rodgers har däremot visat sig vara rätt person på rätt plats. Liverpool blickade framåt med Rodgers, och Rodgers har lyckats få Liverpool att blicka framåt istället för att, som klubben gjort under alldeles för många år, drömma sig bakåt i tiden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa spelare under 2013-14

Det här med att utse säsongens bästa spelare, managers och liknande är kanske något man kan anse ska vänta till dess att säsongen faktiskt är slut, om man faktiskt vill utvärdera något i sin helhet snarare än enbart till största delen. Hur en säsong faktiskt slutar kan ju onekligen också vara en del i motiveringen varför man anser vissa spelare bättre och andra sämre.

Samtidigt finns det en risk med att vänta till efter säsongen i det att alla dylika resonemang blir fullständigt utfallsstyrda. Uttryckt annorlunda, det enda som egentligen utvärderas i en sådan diskussion riskerar bli hur det faktiskt gick för en viss spelares lag, vägen dit blir mindre relevant i diskussionen trots att det kanske utgör den absoluta merparten utav säsongen.

Jag är en varm anhängare av uppfattningen att resan fram mot säsongens slut är minst lika intressant och säger väl så mycket om både ett lag och en spelare som säsongens faktiska utfall. Ett utfall kan dessutom bero på en mängd olika faktorer som var och en för sig egentligen har mycket lite både med enskilda lag och enskilda spelare att göra.

Dessutom är det ju ungefär vid den här tidpunkten som den här diskussionen ändå är aktuell, i och med att spelarorganisationen och fotbollsskribenterna ska till att utse sina olika spelare för säsongen. Dessa utmärkelser resulterar ju oundvikligen i diskussion, och är man inte intresserad av att köra samma diskussion om och om igen så gör man kanske bäst i att anpassa sitt egna tidsschema.

Självklart är det här en tidsbunden diskussion. Det här handlar enbart om vilka spelare som i min mening har varit bäst under den här säsongen. Mina fem bästa spelare i Premier League 2013-14 är i följande ordning:

:::

(5) Eden Hazard, Chelsea

Har kanske inte riktigt lyckats vara den där talismaniske spelaren vecka ut och vecka in för Chelsea, men visar ändå upp flertalet tillfällen av ren och skär briljans på fotbollsplanen. En tung anledning att Chelsea har lyckats hantera sina tämligen uppenbara anfallsproblem har varit just Hazards offensiva bidrag från sin offensiva mittfältsposition. Föga förvånande är det kanske också Hazards frånvaro i slutet som kan göra att Chelsea inte vinner ligan.

(4) Aaron Ramsey, Arsenal

En av den här säsongens stora utropstecken som jag ser det. Det pratades i början av säsongen väldigt mycket om Mesut Özil, men i själva verket var det Ramsey som var Arsenals bäste och mest betydelsefulle spelare, och som länge såg till att hålla Arsenal med i titelstriden. Vårkanten har varit kantad av problem med skador för Ramsey, och det är också under våren som Arsenal framför allt fått problem.

(3) Steven Gerrard, Liverpool

Har varit bra under mest hela säsongen, men har inte minst under vårsäsongen, när Liverpool hittills har vunnit smått sanslösa elva matcher i rad, varit fullständigt fenomenal. Har lyckats hitta fullständigt rätt i Liverpools nu mer offensiva lagbygge och utgör den perfekta länken mellan Liverpools defensiv och offensiv. Alla framgångsrika lag behöver erfarna spelare och ledare på planen, och den uppgiften uppfyller Gerrard till fullo.

(2) Adam Lallana, Southampton

I mina ögon den strålande stjärnan i ett Southampton som i övrigt har gjort en bra och stark men avstannande ligasäsong. Även när Southampton har varit mindre bra så har dock Lallana alltid varit en konstruktiv och kreativ kraft på lagets mittfält. Det är ingen tillfällighet att Lallana förmodligen har lyckats spela till sig en landslagsplats till sommarens VM, vilket får anses som mycket svårt att göra när man inte tillhör någon av Englands sex-sju största klubbar.

(1) Luis Suarez, Liverpool

Motiveringar är egentligen överflödiga för Suarez. Man kan tycka vad man vill om människan men som fotbollsspelare är han gudabenådad. Som spelare ligger han i mina ögon på samma stratosfäriskt höga nivå som Leo Messi och Cristiano Ronaldo, även om han ännu inte uppnått lika mycket som dessa. Hur som helst Premier Leagues klarast lysande fixstjärna just nu. Blir odödlig på Anfield om Liverpool vinner ligatiteln.

:::

Bubblare:

Yaya Touré, Man City
Daniel Sturridge, Liverpool
Christian Eriksen, Tottenham
Gary Cahill, Chelsea
Gareth Barry, Everton

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Beslutet att sparka David Moyes var vare sig fel, orättvist eller oundvikligt

Det känns egentligen som en meningslös diskussion huruvida det var ett sakligt sett korrekt beslut av Man Utd att sparka David Moyes efter blott tio månader på jobbet. Allra minst får man beskriva det som en diskussion som sparkar in en redan öppen dörr.

Sakligt sett så har David Moyes naturligtvis misslyckats med allt som gick att förvänta sig av både honom och laget den här säsongen. Rent realistiskt var det nog få om någon som trodde att det redan den första säsongen skulle gå att fortsätta vinna ligatiteln, men fallet från första plats till sjunde plats har varit onödigt brutalt. Att påstå något annat vore missvisande.

Lägg till detta en på sin höjd godkänd prestation i Champions League, och därtill två tämligen själlösa insatser i de båda cuperna. Inte heller spelet har varit särskilt uppmuntrande och det visar heller inga som helst tendenser att gå mot det bättre, snarare det rakt motsatta.

Det har rapporterats tidigt att David Moyes aldrig riktigt lyckades uppnå kontrollen över omklädningsrummet, att spelarna fostrade under Alex Fergusons styre aldrig hade någon respekt för det nya ledarskapet. Ryan Giggs, som var tänkt att fungera som en länk mellan laget och den nya ledningen, har öppet övervägt att lämna klubben. För några dagar sedan kom det fram att Danny Welbeck funderar på att söka sig därifrån.

Efter matchen mot Everton tangerade David Moyes en rätt farlig punkt när han till synes valde att offentligt kritisera enskilda spelare. Hur rättfärdig sådan kritik än kan vara så brukar det vara ett tabu inom fotbollen och ofta ett tecken på allt inte står rätt till. Känslan då var att David Moyes delvis förlorat greppet om situationen. Ett intryck som förstärktes av hans kommentarer om att Man Utd hade spelat bra under första halvlek på Goodison Park.

Det är inte sådant som en person som känner sig trygg i sin position häver ur sig. Nu är det alltså bekräftat att David Moyes får sparken av Man Utd, och att han alltså inte överlevde ett år på positionen som Alex Fergusons efterträdare.

:::

Det går knappast att hävda att beslutet är orättvist mot David Moyes, eller för den delen att det saknades motiv för beslutet. Som sagts har Man Utds prestationer den här säsongen knappast talat till Moyes fördel, och han har heller inte gjort sig själv några större tjänster med en rad tämligen märkliga uttalanden.

Kanske gjorde David Moyes ett grundläggande misstag redan förra sommaren när han beslutade att mer eller mindre fullständigt byta ut den befintliga och etablerade tränarstaben på Old Trafford.

Det är å ena sidan förståeligt att han vill omge sig med för honom bekanta ansikten, det ger en känsla av trygghet, men det eliminerar nödvändig erfarenhet och ställer större krav på den kulturella anpassningen.

Samtidigt vore det väldigt lättvindigt att påstå att beslutet på något sätt var oundvikligt. Det är ett sätt att hävda en uppfattning utan att egentligen se situationen som den är. Likaväl som det går dåligt nu så finns det egentligen inget som säger att om David Moyes skulle ha getts chansen att bygga vidare med laget, byta ut spelartruppen över tid och befästa sin auktoritet i klubben, att ett Man Utd med David Moyes som manager inte skulle ha kunnat bli framgångsrikt även det.

Och det faktum att beslutet faktiskt gick att undvika gör ju att känslan blir än mer påtaglig att Man Utd genom sitt beslut att ge Moyes sparken så tidigt blir en klubb likt alla andra i dessa avseenden. Emellertid är det så klart som många har påpekat väldigt lätt att vara långsiktig när man är framgångsrik.

:::

Många har tagit det här tillfället i akt att kritisera Glazers som ägare för det som inträffat. Till stor del handlar det så klart om de som av rent ideologiska skäl skulle kritisera Glazers oavsett vad de än gjorde och oavsett utfall. De har redan bestämt sig på förhand.

Det är dessutom en kritik som var de höll märkligt tyst om när det väl annonserades att David Moyes skulle bli Man Utds näste manager. Det är alltid lätt att sitta i efterhand facit på hand och framställa sig själva som otroligt kloka.

Det som emellertid gör kritiken fullständigt banal är att den undlåter att presentera en alternativ lösning. Det finns ju nämligen ett väldigt starkt argument för att vem som än hade efterträtt Alex Ferguson hade fått precis samma problem som Moyes fick. Vilken manager hade egentligen kunnat gå in och bara ta över det uppdraget?

Gary Lineker uttryckte det förmodligen klokt när han menade att drömjobbet inte var att efterträda Ferguson, utan att vara den som efterträder efterträdaren till Alex Ferguson.

Det här är så klart inte något direkt skäl att tycka synd om David Moyes. Han är så klart en vuxen människa och kunde se den svårigheten redan innan han tog på sig jobbet. Men det är en omständighet som gör att man både bör ha viss förståelse för hans prestation och en förmåga att nyansera kritiken mot de som anställde Moyes.

En annan sådan omständighet är att det under samma tid var mycket annat som hängde i luften för Man Utd. Det var förmodligen olyckligt att på en och samma gång byta både manager och VD, särskilt när det handlar om två så långvariga karaktärer. David Moyes hade varit behjälpt av att den rutinerade David Gill som VD under sina första två-tre år på jobbet.

:::

Framtiden är emellertid oviss men intressant för Man Utd. Klubben är naturligtvis alldeles för stor och har alldeles för stark ekonomi för att under någon längre tid vara borta från Premier Leagues toppstrid. Så Man Utd kommer definitivt tillbaka, frågan är bara i vilken form och tappning detta sker, och med vem vid rodret.

Många namn kommer så klart att nämnas. Det pratas redan om Jürgen Klopp. Ett annat namn som nämns är Louis van Gaal som kommer bli tillgänglig under sommaren. José Mourinho var ett aktuellt namn innan David Moyes tillsattes, och lär nog kunna bli aktuellt igen.

Experimentet med ”långsiktighet” och den nye managern i Alex Fergusons egen avbild är dock misslyckat och lär knappast upprepas. Nu är det ett etablerat namn som kommer anställas. Den här säsongens resultatmässiga katastrof har garanterat det.

Kanske var det här en nödvändig process för Man Utd att ta sig igenom. Kanske var det nödvändigt att Ferguson skulle utse sin efterträdare och kanske var det nödvändigt att denne skulle vara dömd att misslyckas så att klubbledningen på så sätt skulle kunna bryta sig fri från Fergusons auktoritet över klubben. En form av kreativ förstörelse.

Vad Alex Ferguson anser i frågan förblir dock oklart. David Moyes var ju på fler sätt än ett hans man och man kan tänka sig att det därför kan finnas vissa meningsskiljaktigheter inom klubbstyrelsen. Samtidigt är Ferguson en tämligen pragmatisk man, så några principfasta raseriutbrott är åtminstone av det skälet osannolika.

Man Utds transformation till en tid efter Alex Ferguson går vidare. Det här var inte början. Det var inte heller slutet. Vad supportrar och omgivning nog mest frågar sig är ifall vad vi ser är slutet på början eller början på slutet av Man Utds omställningsproblem. Steg ett är passerat och vi går in i steg två. Man Utds stora fråga är hur många steg som faktiskt kommer visa sig vara nödvändiga.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelsea är numret större än Atlético

Det brukar sägas att jag gillar att retas. Och det kan förvisso stämma i så måtto att om något jag faktiskt tycker händelsevis skulle reta någon eller några, så har jag verkligen ingenting emot att framföra just den uppfattningen. Däremot skulle jag ju aldrig välja att tycka någonting enbart för att reta någon. Det vore knappast intellektuellt hederligt.

Nu har vi ett sådant tillfälle igen så klart. Det ska ju sägas att dessa tillfällen brukar dyka upp just i samband med Champions League-matcher, i och med att så otroligt många väljer att fästa en överdriven betydelse vid vilka ligor som råkar vara bäst, inte sällan baserat på enskilda matcher mellan enskilda lag i Champions League för övrigt.

Rubriken avslöjar mig så klart. Jag menar att Chelsea fick en mycket bra lottning som drog Atlético i semifinalerna, och jag tror att Chelsea är tämligen stora favoriter till spela sin tredje Champions League-final under de senaste sju åren, mot antingen Real Madrid eller Bayern München. Chelsea är helt enkelt ett nummer större än Atlético.

Det händer så klart att jag har fel i dylika uttalanden. Napoli visade sig vara lite mer än Nemo jämfört med Man Citys Jaws. Schalke eller vad det nu var för tyskt lag lyckades ta sig lite längre i Champions League än vad jag trodde innan de ändå obönhörligen eliminerades lagom till våren började titta fram. Och visst kan det visa sig att jag har fel här.

Atlético är så klart ännu en sådan här fotbollens darling som det brukar dyka upp i alla fall en utav varje säsong. Tidigare har det kanske varit Bilbao, Napoli, Dortmund eller Schalke. Vi älskar dem därför att de utmanar det till synes självklara, men själva utgångspunkten för denna kärlek är att det kommer de inte kunna göra i all framtid.

Men det gör i alla fall att jag är medveten om att det förmodligen är en mäkta impopulär uppfattning att hävda att Chelsea kommer att göra iberisk köttfärs av Atlético. Det är en uppfattning som garanterat kommer att få min mentala kapacitet ifrågasatt av de som verkligen vill se Atlético slå ut Chelsea och gå till final. Vem vet, det kanske jag också vill.

Jag tror bara inte att det sker.

:::

Och det finns naturligtvis ett flertal skäl till detta. Och då tänker jag inte ge mig in på den här typen av självklara skäl som att Chelsea har fördelen av att avsluta semifinalen på hemmaplan, något som i det här sammanhanget har visat sig vara mycket betydelsefullt.

Erfarenhet är det främsta skälet. Atlético har helt säkert den nödvändiga entusiasmen för uppgiften, men såväl spelarna, laget, managern och klubben som helhet saknar erfarenhet av den här typen av matcher. Chelsea å andra sidan har mängder av erfarenhet, både institutionellt som klubb men även individuellt i form av inte minst José Mourinho. Även spelarna på planen har i flera fall ”varit där förut”.

Visst, men det hade väl Barcelona också kan man då hävda. Och det är helt klart en god poäng. Men för det första tror jag det finns ett begränsat antal sådana matcher som entusiasmen räcker till för, och för det andra så är det en sak att lyckas med det i en kvartsfinal men en annan sak att göra det i en semifinal när målsnöret och finalen börjar närma sig på horisonten.

Om inte annat så börjar det ju nu faktiskt komma lite press och förväntningar på laget.

En annan aspekt som hade kunnat tala till Atléticos fördel är att engelska lag traditionellt sett brukar ha det lite tufft mot spanskt motstånd. Det är två olika fotbollsstilar som möts och det brukar ta ett tag för engelska lag att anpassa sig. Samtidigt har José Mourinho en betydande taktisk erfarenhet från spansk fotboll och om det är något engelskt motstånd som passar Atlético särskilt illa så är det förmodligen Chelsea.

Chelseas ligasituation kan också tala till deras fördel. Förlusten mot Sunderland i helgen skapar helt säkert en viss revanschlystnad i Chelsea, Mourinho brukar inte gilla dåliga resultat och lär inte vara mer förtjust i att följa upp med ett lika dåligt. Chelseas känsla att Premier League kanske håller på att glida dem ur händerna kan också göra att de blir mer fokuserade och ”desperata” på Champions League.

:::

Chelseas stora taktiska problem kommer bli att göra hål på Atlético, vars nyckel till framgång den här säsongen inte har varit en förmåga att producera fler mål än sina konkurrenter, utan snarare att bättre kunna strypa motståndarnas attackförsök. Det märks i La Ligas målstatistik likaväl som det gick att se i de två matcherna mot Barcelona.

Det är samtidigt naturligtvis bekymrande för Chelsea som har tämligen väl dokumenterade anfallsproblem. En spelare som Samuel Eto’o har dock gett vissa indikationer att höja sig mot högkalibrigt motstånd även om han har haft vissa problem mot några av de mer medelmåttiga motstånden som Chelsea till vardags stöter på i Premier League.

Den första nyckeln för Chelsea kommer bli att inte förlora med för stora siffror ikväll. Får de med sig ett hanterbart resultat till Stamford Bridge så talar psykologin till deras fördel. Att göra ett bortamål kan visa sig väldigt värdefullt, i övrigt är det upp till Chelseas försvarslinje att hålla stånd mot Atléticos offensiv.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Läget i de lägre serierna

Med endast två-tre matcher kvar i den engelska fotbollens lägre serier, rättare sagt i serierna närmast under Premier League, så kan det vara läge att stanna upp och hålla koll på vad som händer, vad vi så att säga redan vet, samt vilka frågetecken som fortfarande finns kvar.

Det som är lite speciellt med de här serierna är så klart att de, till skillnad från Premier League, kommer att resultera i ett playoffspel som avgörs egentligen från början av maj och framåt. I min mening ett fenomen jag är delad kring. Å ena sidan ser jag det som förkastligt och i motsatsförhållande till ligafotbollens hela själ och idé. Å andra sidan går det inte att förneka den spänning och dramatik som den här kvalfotbollen faktiskt har att erbjuda.

Vad vet vi då redan? Jo, vi vet att Leicester redan är klara för uppflyttning till Premier League. I praktiken är de förmodligen klara mästare i The Championship också. I andra änden av spektrat vet vi också att Luton Town till slut efter många sorger och besvär till sist har lyckats vinna The Conference Premier och återvänder till The Football League och League Two.

Men hur ser det ut i övrigt?

:::

The Championship

Uppflyttning. Leicester är som bekant redan klara. Burnley står på tröskeln och behöver bara två poäng till för att matematiskt säkra Premier League-spel nästa säsong. Något de kan lyckas med redan ikväll hemma mot Wigan, eller därefter mot Ipswich. Det enda laget som teoretiskt kan komma ifatt dem är Derby som alltså ligger åtta poäng efter dem.

Playoff. Här vågar jag påstå att tre lag är i praktiken klara för playoff-spel: Derby County, Queens Park Rangers och Wigan. Deras poängförsprång är oupphämtligt. Om den fjärde och sista playoff-platsen är striden desto hetare. Där ligger inte minst tre lag inom en poängs marginal. Brighton har platsen just nu, en poäng före Reading och Ipswich. Två poäng bakom dessa båda lag jagar Nottingham och Bournemouth, och Watford med en match mindre spelad kan komma upp på 63 poäng, två poäng bakom Brighton, om de vinner sin hängmatch.

Nedflyttning. Här måste vi konstatera att både Barnsley och Yeovil ligger väldigt illa till i nedflyttningsstriden, med tre-fem poäng upp till Charlton på 21:a plats, samtidigt som Charlton har en match mindre spelad. Men det är en fruktansvärt jämn nedflyttningsstrid i övrigt, med fem lag inom en poäng som samtliga vill undvika den tredje och sista nedflyttningsplatsen: Blackpool, Charlton, Millwall, Doncaster och Birmingham.

:::

League One

Uppflyttning. Här är allt redan spikat och klart. Wolves och Brentford är redan matematiskt klara för uppflyttning till The Championship, och med intill visshet gränsande sannolikhet så kommer Wolves att bli mästare i League One. Viktigt för Wolves som på blott två korta säsonger alltså följde med hissen ända ned från Premier League till League One.

Playoff. Mycket är klart också här. Leyton Orient, Rotherham och Preston kan ställa in sig på playoff-spel. Inget av de lagen kan sluta sämre än femma som är fallet nu. Peterborough har också ett jätteläge på playoff-spel i och med att de ligger sexa, fyra poäng före Swindon som förvisso visar upp en riktigt god formkurva. Men det mesta talar ändå för Peterborough.

Nedflyttning. Fyra lag åker ned från League One till League Two, i en av den engelska fotbollens mer märkliga inkonsevenser. Här ser det ut som om både Stevenage och Shrewsbury är klara för nedflyttning. De har fem-sju poängs hopp upp till nedflyttningsstrecket. De två återstående platserna slåss dock fem klubbar om att undvika: Notts County, Carlisle, Crewe Alexandra, Tranmere och Colchester. Endast tre poäng skiljer dessa lag åt. Både Crewe och Notts County visar upp goda formkurvor på slutet, så en hel del talar kanske för att dessa båda klarar sig kvar.

:::

League Two

Uppflyttning. Tre lag flyttas upp direkt från League Two, och i nuläget ser det ut att bli Scunthorpe, Chesterfield och Rochdale. Dessa har ett tre-fem poängs försprång på Fleetwood nedanför dem, där emellertid Fleetwood har en till synes bättre form än de övriga tre. Anmärkningsvärt är hur Scunthorpe bara har förlorat fyra matcher den här säsongen, men ändå lyckas med konststycket att vinna mindre än hälften av sina matcher. Vilket de är helt ensamma om i toppen av tabellen, som de leder.

Playoff. Fleetwood och Burton jagar de tre lagen ovanför dem men ser för tillfället ändå ut att bli de som hamnar i playoff. På playoff-platserna i nuläget befinner sig även Southend och York, som ligger sex-sju poäng söderut i tabellen jämfört de övriga två. I grund och botten är det bara ett lag som kan hota dessa om en plats i playoff-spelet, nämligen Oxford som ligger två poäng bakom York på sjunde plats. York vann i senaste omgången borta mot Oxford med 1-0 efter en straff i 48:e minuten. Kan visa sig vara en viktig seger.

Nedflyttning. I botten av League Two utspelas kampen om att undvika vad som brukar kallas för engelsk fotbolls jävligaste nedflyttning. Torquay är mer eller mindre helt avskurna i botten, de kommer närmast garanterat att åka ur League Two och The Football League. Därmed återstår en plats för övriga lag att oroa sig för. Där är det desto jämnare. Tre lag ligger på samma poäng ovanför Torquay: Northampton, Bristol Rovers och Wycombe. Strax ovanför dem hittar vi Exeter och Hartlepool. Hartlepools form är förfärlig, de har förlorat sina sex senaste ligamatcher.

:::

The Conference

I toppen av tabellen vet vi som sagt redan hur det kommer att sluta. Luton är mästare i The Conference och flyttas upp automatiskt till League Two och The Football League. En gammal klassisk klubb som återvänder. Håll i hatten får man väl då säga.

Om den andra platsen ska det spelas playoff. Till detta playoff är Cambridge redan klara. Halifax ligger fyra poäng ovanför strecket med två matcher kvar av säsongen, så jag bedömer dem som rätt säkra i playoff de med. Grimsby (74pts), Gateshead (73pts) och Braintree (72pts) är den trio lag som gör upp om de två sista platserna. Grimsby och Gateshead är helt klart de två lag som är mest underhållande att se på.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem största kaptener

För någon vecka sedan fick jag förslaget via twitter att göra en blogg om vilka jag ansåg vara Premier League-erans största, bästa, mesta och vackraste kaptener. En idé vore så klart att tolka det förslaget helt bokstavligt, men lika roligt är kanske att låta er spinna vidare på det spåret själva. Istället väljer jag tolkningen att beskriva vilka jag anser vara Premier League-erans största och bästa kaptener.

Kaptenens roll och betydelse känns som ett hyfsat typiskt engelskt eller brittiskt fenomen. Kanske är det en produkt av ett mer individualiserat samhälle. Kanske är det en produkt av diverse fotbollsserier som vi läste om i Buster, Roy of the Rovers och så vidare. Lagkaptenen känns i alla fall inte som en lika dominerande gestalt inom till exempel spansk, italiensk eller tysk ligafotboll.

Bäst eller störst? Det där är ju ett lite lurigt ordval som kan betyda både det ena och det andra. Jag väljer att använda mig av adjektivet störst i den här bloggen, till största delen för att signalera att det är mer än enbart vilka som är de bästa fotbollsspelarna som bedöms. En kapten är mer än bara en fotbollsspelare, vilket rimligtvis är själva utgångspunkten att vi över huvud taget diskuterar kaptener som en enskild spelarkategori.

En kapten ska naturligtvis leda sitt lag, men en kapten ska i någon mening också inspirera sitt lag. Det handlar inte bara om att svara för enastående insatser på egen hand, utan om att göra sina egna medspelare större och bättre än vad de vore helt på egen hand. Kort och gott, en stor kapten får sitt lag och sina medspelare att växa.

:::

(5) John Terry, Chelsea

Älskad av de egna, som mest respekterad av andra. Terrys storhet som kapten är i mina ögon omstridlig. Men han har ändå varit kapten för ett lag som under ett helt årtionde har befunnit sig i toppen av Premier League, vilket kan sägas om få andra spelare. Det som framför allt imponerar på mig är att Chelsea under stora delar av denna tid har presterat bra på planen trots all turbulens vid sidan av planen. Det tror jag inte hade varit möjligt utan ett väldigt starkt ledarskap inom spelartruppen.

(4) Patrick Vieira, Arsenal

Det brukar ibland sägas att man inte riktigt kan veta veta värdet av någon innan denne inte längre finns där. Få spelare illustrerar detta bättre än just Vieira, som med sin sista spark för klubben för nio år sedan också såg till att skjuta Arsenals senaste titel till klubben. Vieira kan sägas ha varit precis allt som Arsenal har saknat och fortfarande saknar på sitt centrala mittfält, en ledargestalt och en samtidigt hårdför och kreativ spelare. En både teknisk och modig spelare, som ingjöt mod och självförtroende i det egna laget.

(3) Steven Gerrard, Liverpool

Captain Fantastic kallas han av de egna. Likheterna är samtidigt slående, även om jämförelsen säkert inte uppskattas av alla, med Captain Marvel som han kallades under sin tid i Man Utd, Bryan Robson. Båda var långvariga kaptener för varsin engelsk storklubb, men som först mot sin karriärs skymning fick möjlighet att höja ligatiteln för sin klubb. Gerrard är inte riktigt där än, men på god väg, och om han faktiskt skulle lyckas med den bedriften så vore det inte helt uteslutet att höja honom ett steg eller två på den här listan.

(2) Eric Cantona, Man Utd

Inte en spelare som normalt sett brukar återfinnas på listor av det här slaget, till stor del eftersom han inte riktigt motsvarar den engelska schablonbilden på en kapten. Men för mig är Cantona självskriven, och framför andra kaptenstorheter i Man Utds historia. Med sin blotta personlighet lyfte han Man Utd från hoppfulla utmanare till dominanter inom engelsk fotboll, och lade grunden för ett fotbollsimperium som sträckte sig över årtionden. Med sin närvaro var han en inspiration för en hel generation av unga spelare som växte upp i klubben och bar hans arv vidare långt efter att han själv slutat spela fotboll.

(1) Tony Adams, Arsenal

Fostrad i klubben sedan barnsben. Adams formades som spelare och ledare i ett Arsenal skapat i George Grahams anda. Redan som tonåring utsågs han till kapten i laget vilket säger något om hans ledaregenskaper. Därefter var han under tre decennier lagets oomstridde ledare på planen, central gestalt i det kanske bästa försvar som engelsk fotboll någonsin skådat, och förmådde förankra de förändringar mot att bli en modern fotbollsklubb som Arsenal genomgick under Arsene Wenger med klubbens historiska traditioner och värderingar. Få spelare personifierar en klubb likt Tony Adams.

:::

Bubblare:

Roy Keane, Man Utd
Alan Shearer, Newcastle
Matthew Le Tissier, Southampton

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

David Moyes måste skaffa sig kontroll över Man Utd

Det är en påskhelg utan de här egentligen riktigt stora matcherna. Det betyder i och för sig inte att matcherna för den sakens skull är mindre viktiga. Chelsea spelade mot Sunderland igår kväll och under dagen möts Norwich och Liverpool på Carrow Road, två matcher med mycket stor betydelse för den här säsongens titelstrid.

Ändå känns det som att dagens mest intressanta match är den mellan Everton och Man Utd. Inte så mycket med tanke på Man Utds minimala chans att ta sig förbi Everton i tabellen, utan snarare med tanke på att det är David Moyes återkomst till Goodison Park. Ett Everton som alltså ligger ovanför hans Man Utd i tabellen.

Mycket talar för att Moyes kommer få ett tämligen kyligt mottagande på Goodison Park. Vilket så klart är direkt sorgligt med tanke på de tio år han tillbringade i Everton och vad han trots allt åstadkom med det laget. Det var heller ingen vid sina sinnens fulla bruk som kunde påstå att han gjorde fel när han erbjöds Man Utd-jobbet för rätt precis ett år sedan.

Situationen hade förmodligen varit annorlunda om Everton legat sämre till i tabellen. Eller kanske snarare, om Man Utd hade legat bättre till i tabellen. Nu kan däremot Evertonfansen ge uttryck för en känsla av självupprättelse, hur efterklok och kortsiktig den än kan verka.

:::

Självklart, med tanke på Man Utds resultat, har det diskuterats spaltkilometer huruvida David Moyes är rätt man som Man Utds manager. Det som diskuterats mer frekvent på senare tid är det sätt på vilket Man Utd anställde Moyes, till synes på rekommendation från en enda person, hans företrädare Alex Ferguson.

Det känns så klart som en förenkling. Alex Ferguson har säkert haft sin uppfattning men David Moyes blev knappast anställd som manager för Man Utd utan att först ha haft tämligen ingående samtal med Man Utds styrelse och ägare. Fergusons uppfattning var helt säkert betydelsefull, men Moyes själv måste också ha övertygat sina blivande arbetsgivare.

Sedan kan man undra vad som låg bakom Fergusons rekommendation och uppfattning. Där finns så klart de som cyniskt menar att Ferguson medvetet skulle ha utsett en undermålig efterträdare, så att han själv skulle framstå i bättre dager. En uppfattning som bekvämt bortser från att det snarare får honom att framstå i sämre dager. Vilket skulle bevisas. Alex Ferguson har förvisso ett ego, men han är knappast dum i huvudet.

:::

Det kan ändå vara intressant, givet betydelsen av Fergusons rekommendation av Moyes, att se hur väl den rekommendationen passar ihop med Fergusons egen uppfattning om vad som krävs för att en manager ska lyckas i en klubb som Man Utd.

Alex Ferguson formulerar en sådan uppfattning i sin senaste biografi My Autobiography som kom ut efter hans avgång. Kontroll är helt nödvändigt för en manager menar Ferguson, och denna kontroll bygger på tre faktorer, att spelarna i klubben svarar ja på var och en följande tre frågor:

(1) Kan han göra oss till vinnare?
(2)
Kan han göra mig till en bättre fotbollsspelare?
(3)
Är han lojal med oss?

Enligt Ferguson, om spelarna svarar nej på en eller flera av dessa tre frågor så tappar managern en del av den kontroll han behöver för att på effektivt sätt kunna leda laget och klubben. Viktigt att betona är att Ferguson här talar om spelarna som ett kollektiv, enskilda spelares avvikande uppfattningar kan hanteras så länge de i så fall också åtgärdas.

Alltså måste man tänka sig att Alex Ferguson i sin rekommendation av David Moyes har dragit följande slutsatser. Ja, David Moyes kan göra Man Utd till vinnare. Ja, David Moyes kan göra spelarna i Man Utd till bättre fotbollsspelare. Ja, David Moyes kommer att vara lojal med spelarna i Man Utd. Om han har sett annorlunda på saken så kan han inte ha ansett att Moyes skulle kunna bygga upp den kontroll som erfordras för uppdraget.

Men hade Ferguson rätt i detta? I själva verket spelar det ju egentligen ingen roll vad han själv anser. I hans egen mening är det ju spelarna som måste svara ja på dessa tre frågor. Och mycket tyder ju på att spelarna i Man Utd alls inte svarar ja på dessa tre frågor. De svarar tvärtom nej. Man tvivlar på att Moyes kan göra Man Utd till vinnare, och på att Moyes kan göra dem till bättre fotbollsspelare.

:::

Det här känns både som naturligt och svårundvikligt. Få om någon manager skulle komma helt upprätt från en jämförelse med Alex Ferguson i frågan om vinnarförmåga, kapacitet för spelarutveckling och lojalitet med laget. I alla fall inte när det är Fergusons gamla spelare som står för jämförelsen.

Men i och med att det är naturligt så är det också lätt att inse. Alex Ferguson själv har knappast kunnat undgå att tänka den tanken. Det enda vi kan tänka oss då är att Fergusons och kanske Man Utds tidsperspektiv är längre. Att han svarar ja på dessa tre frågor vid en okänd punkt i framtiden, när David Moyes skapat sitt eget lagbygge i Man Utd, när det är ”hans” spelare som utgör kärnan i klubben.

Det perspektivet vore onekligen långsiktigt. Det låter så klart väldigt lovande för de som värdesätter just en sådan långsiktigt, men definitivt mindre lovande för de som möjligen hoppas att Man Utds resultat på kort sikt ska leda till att David Moyes får sparken och en ny manager anländer.

Sedan är det självfallet också så att det hela bygger på att Man Utds styrelse arbetar med samma perspektiv på frågan som Alex Ferguson. Och det är ju långtifrån självklart att så är fallet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Kan nya ägare ge Aston Villa vingar?

Aston Villa förlorade förra helgens nyckelmatch mot Crystal Palace och kan alltså ännu inte känna sig helt trygga med avseende på den här säsongens minst sagt omfattande nedflyttningsstrid. Dagens match äger rum hemma på Villa Park mot Southampton och man kan på mer än ett sätt säga att Aston Villa i någon mening spelar för sin framtid.

Bakgrunden är naturligtvis de ihärdiga rykten som fick ny luft under veckan som gått att Aston Villa är på väg att köpas upp av ett affärskonsortium. Randy Lerner sägs vara på väg att sälja klubben, men konsortiet sägs å andra sidan bara vara intresserade att köpa Aston Villa om klubben faktiskt lyckas hålla sig kvar i Premier League.

Randy Lerner själv har berett marken för en försäljning. Hans krav att klubben skär i sina kostnader och i högre utsträckning kan bära sina egna kostnader kan ses som ett sätt att göra klubben mer attraktiv på marknaden för potentiella köpare. De som hellre håller fast vid den ägare klubben redan har kan också fråga sig, om Lerner fortsätter som ägare, hur intresserad han är att investera i en klubb han egentligen helst vill sälja.

Mycket står alltså på spel för Aston Villa. Kraven på Paul Lambert att hålla klubben kvar i Premier League är alltså så höga de kan bli. För någon vecka sedan hajade jag till när Aston Villa kom ut med ett så kallat statement. Det normala i ett sådant läge är att klubben meddelar att de sparkat sin manager, men Villas uttalande var istället att de höll fast vid Lambert och att klubben gemensamt skulle göra allt för att hålla sig kvar i Premier League.

Vilket måste anses som ett av de mer märkliga opåkallade uttalanden en klubb någonsin gjort. I alla fall om man väljer att inte läsa mellan raderna. Gör man det så är det lätt att tolka uttalandet som ett stilfullt sätt av en medlem i Oxford Debate Club att säga till Paul Lambert: ”Håll oss för helvete kvar i Premier League, you feckless whimp!”

:::

Oavsett utfallet i den här säsongens ligatabell, och vad som nu sker med ägandet av klubben, så ser det ut som om mycket kommer att förändras i och med Aston Villa till nästa säsong.

Kritiken mot Paul Lambert har varit stundtals hård. En kritik har varit mot hans oförmåga att lotsa in unga spelare som Callum Robinson och Jack Grealish i laget. Aston Villa vann den prestigefyllda NextGen Series förra säsongen, och det är kanske ingen tillfällighet att klubbens långvarige ansvariga för deras akademi, Bryan Jones, väljer att lämna klubben efter den här säsongen.

Även klubbens transferpolicy kan komma att förändras. Aston Villa har under senare år framför allt försökt värva spelare billigt. Paul Lambert har öppet sagt att om klubben ska undvika en årlig nedflyttningsstrid så måste mer etablerade och således dyrare spelare köpas in. Frågan är vad Randy Lerner anser om Lamberts beslut att torgföra den uppfattningen.

Nya ägare vore troligtvis mer villiga att investera mer omfattande i Aston Villas spelartrupp. En sådan utveckling skulle kunna se Aston Villa segla upp som ännu en seriös utmanare på tabellens övre halva, och göra en redan jämn liga ännu mer svårförutsägbar.

:::

Det är inte första gången som rykten om att Aston Villa skulle säljas cirkulerar. Så sent som i november så pratades det om att Aston Villa skulle köpas upp av Red Bull, som ju redan äger två fotbollsklubbar – Salzburg i Österrike och New York i MLS.

Huruvida Red Bull har någon koppling till det amerikanska affärskonsortium som nu sägs vara intresserade av att köpa Aston Villa är oklart, eller om Red Bulls intresse möjligen återuppväcks av att Aston Villa till synes är tillgängliga på marknaden.

Aston Villa är å andra sidan en välkänd och traditionsrik engelsk fotbollsklubb med en stor supporterbas och hemvist i Birmingham, Englands andra största stad. Klubben har ett väl inarbetat varumärke och således fullt godkänd kommersiell potential. Deras Premier League-status garanterar dem £40m bara i årliga TV-intäkter och Villa Park tar in över 40,000 åskådare.

Det är med andra ord en klubb som bör ligga bättre till än i Premier Leagues nedflyttningsstrid. Det är således ett value buy för en investerare, och därför vore det märkligt sett till Premier Leagues kommersiella dragkraft om det inte fanns intresserade köpare av Aston Villa.

Men av rätt precis samma skäl så är det naturligtvis betydligt mindre intressant att köpa en The Championship-klubb.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Klassiskt men stereotypt Burnley på väg tillbaka till Premier League

Leicester City är redan klara. Under dagen kan ett annat klassiskt lag även de bli klara för nästa säsongs Premier League. Burnley ligger tvåa i The Championship, åtta poäng före Derby County och tio poäng före Queens Park Rangers, med fyra matcher kvar att spela.

Det betyder att om Burnley vinner ikväll borta mot Blackpool, som kämpar i botten av tabellen för att undvika nedflyttning, samtidigt som Derby tappar poäng borta i den sena kvällsmatchen borta mot Doncaster, så spelar Burnley i Premier League igen. De var ju där senast där för första och hittills enda gången 2009-10 när de trots en stark inledning av säsongen ändå till sist åkte ned i The Championship igen.

Det mesta var egentligen upplagt för uppflyttning redan förra helgen, i deras hemmamatch mot Middlesbrough. Det var en match där det i princip var spel mot ett mål, Burnley manglade Middlesbrough hemma på Turf Moor. Men det var Middlesbrough som gjorde matchens enda mål, och vann med 0-1. Festen fick vänta.

Frustrationen var ljudlig på Turf Moor under den matchen. Kanske kände spelarna själva av nerverna under matchen och möjligen låste sig det i den sista delen av planen av det skälet. Det kan alltid vara svårt att knyta ihop säcken när så mycket står på spel.

Burnleys poängförsprång ned till Derby och QPR är ändå så stort att det ska till ett smärre underverk för att de ska misslyckas med att nå automatisk uppflyttning till Premier League. Återstående hemmamatcher mot Wigan och Ipswich, innan en bortamatch mot Reading i sista omgången, ger Burnley flera chanser att smasha in matchbollen.

Tuffa matcher i och för sig, i och med att samtliga tre av de lagen befinner sig i full jakt på playoff-platserna.

Burnleys fans kanske oroar sig över alla tänkbara möjligheter som återstoden av ligasäsongen möjligen kan erbjuda. Supportrar oroar sig, det är inget nytt och inget unikt för The Championship, det sker på alla nivåer. Lycka och glädje är relativa fenomen. Ändå kan Burnleys fans tänka tillbaka till början av säsongen, när många tippade dem i botten av tabellen, och betänka att det hade kunnat vara betydligt värre.

Sean Dyche, Burnleys manager, har dock gjort ett stort jobb. Ett jobb som till stor del har grundats i en förhållandevis stark defensiv. Burnley är det lag som släppt in lägst antal mål i hela The Championship. Deras 35 insläppta mål på 42 matcher betyder att de släpper in 0,83 mål per match.

De är samtidigt det lag av de tre högst upp i tabellen som gör klart minst mål, endast 66 mål på 42 matcher. Burnley tappade inför den här säsongen de två senaste säsongernas främste målskytt i Charlie Austin, som till sist såldes till QPR.

Burnley kan lätt framstå som ett tämligen klassiskt brittiskt lag, med i stort sett enbart brittiska och irländska spelare i truppen. De bygger mycket av sitt spel på en snabb offensiv längs kanterna, och de söker ofta avslut och tar sig in i straffområdet genom krossbollar. En viktig spelare i sammanhanget är den väldigt spännande högerbacken Kieran Trippier, 23 år gammal och ett framtida landslagsämne.

Spelaren som bryter av mönstret enligt mig är den offensive mittfältaren Danny Ings, som från sin position mellan mittfält och anfall den här säsongen har gjort 20 mål, närmare en tredjedel av Burnleys hela målskörd. En spelare som tvingar motståndarna att ta hänsyn till fler faktorer än endast Sam Vokes farlighet inne i boxen.

Långfredagen anses av hävd vara årets längsta dag, även om vi så klart vet att så inte är fallet. Till stor del är det väl vi själva som samhälle som får dagen att kännas lång, i och med att det finns en tradition att butiker, biografer, teatrar, barer och så vidare har stängt under dagen. Så värst mycket mer än att begrunda och reflektera är det tydligen inte tänkt att vi ska göra en sådan här dag.

Det riskerar alltså bli en väldigt lång fredag även för Burnley. Inte minst riskerar den att kännas väldigt lång. Å andra sidan finns det goda chanser att Burnley när långfredagen närmar sig sitt slut kan fira klubbens återuppståndelse som Premier League-klubb.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: We moving on up like Elevators

Jag tror jag gillar idén av specialister. Folk som är den rätta pusselbiten för denna bilden. Att vara The Wolf från Pulp Fiction eller vara den som man frågar när det gäller ett speficikt ämne. Att vara anfallaren man lyfter in från bänken när det behövs ett sent mål, målvaktsreserv eller gästen i en talkshow/morgon-tv/podcast du kallar in när det gäller ett speficikt aktuellt ämne. Jag gillar också verkligen när de i särskilda filmer samlar olika sorts specialister för att till exempel råna en bank eller stjäla en diamant.

Å andra sidan finns också risken när man tar in ormar för att lösa sitt råttproblem måste man sen ta in någon slags iller för att ta hand om ormproblemet och sedan har man ett illerproblem. Eller så blir man orättvist kategoriserad som bara en specialist och överflödig därmed när problemet är löst.

:::

Fergivicious

Det säger mycket om turneringens låga status, snarare än att Man Utd försökt gömma nyheten, att det inte är särskilt välrapporterat att Darren Ferguson – son av Alex, riddare av den kaotiskt offensiva fotbollen, ovän av domare, samlare av udda spelare – och hans Peterborough har vunnit en titel denna säsongen.

Det är tveksamt vad Football League Trophy egentligen har för existensberättigande men den existerar och är mest känd för sina sponsornamn/udda troféer som: Johnstone Paint Trophy; Auto Windscreens Shield; Sherpa Vans Trophy; och Leyland DAF Trophy. Och turneringens mest framgångsrika lag är Carlisle med två segrar och ytterligare fyra finalframträdanden.

Men det är en titel och det är Peterboroughs första och Fergie Jr har tidigare bara vunnit den som spelare. Skämtet ämnat för retweets här är förstås att även efter Sir Alex lämnat Man Utd har Ferguson (Jr) vunnit fler titlar än David Moyes denna säsongen.

Vad som är mer betydelsefullt är att Peterborough – när blott fyra omgångar kvar – ligger på L1’s sista playoff-plats med sju poängs försprång. Vilket betyder att Darren Ferguson har möjlighet att vinna sin fjärde uppflyttning med Peterborough och för tredje gången vore det upp till The Championship.

Det är antagligen det svagaste laget Ferguson isåfall skulle ta till The Championship. Man har visserligen skyttekungen Assombalonga som gjort 26 mål(21 i ligan) och för att vara Peterborough har man släppt in förhållandevis få mål. Man har släppt in fler än alla ovanför dem i tabellen men lika många som deras konkurrenter nedanför dem vilket är i stark kontrast mot 10/11 då man visserligen vann uppflyttning via playoff men å andra sidan släppte man in flest mål i hela League 1. Man har heller inte gjort särskilt många mål då nästan bara Assombalonga gör mål och under säsongen tappade man dessutom Lee Tomlin.

:::

It’s the Wolf Gang

Wolves blev i helgen klara för The Championship då man tack vare en 2-0 seger borta mot Crewe bibehöll sitt försprång på 13 poäng ner till Leyton Orient nu när det bara är tolv poäng kvar att spela om.

Det är visserligen förväntat då Wolves inte borde ha spelat i L1 från början men det är också rätt imponerande av managern Kenny Jackett att han tydligt har tagit avstånd från många mer högprofilerade spelare i truppen och istället byggt ett mästerlag av yngre spelare eller åtminstone billiga spelare. Man har en hel startelva utlånad/såld till PL och lag i Championship/europeiska toppdivisioner. Man värvade visserligen Leon Clarke i vintras vilket aldrig är ett bra beslut då han bara är framgångsrik varannan säsong och varannan säsong är han bråkig/dålig i en klubb som värvat honom efter att han presterat i en mindre klubb.

Men i vintras värvade man också James Henry från Jacketts förra klubb Millwall och han har gjort nästan båda 10 mål och 10 assist(double-double i baskettermer) och nästan lika framgångsrik men än mer lovande är Michael Jacobs som gjort sju mål och ett gäng assists.

Man har också Bakary Sako som gjort elva mål och lika många assist från sin ytterposition. Vilket är vad han minst borde göra på denna nivån men imponerande är att han fortsätter prestera trots att han redan ifjol borde ha gått till en PL-klubb. När man sålde den problematiska Leigh Griffiths tog inte bara Sako över målskyttet utan man har också fått nio mål från fenomenet Nouha Dicko som av namnet att döma behövde en B.Sako för att få ordning på sin karriär.

Detta är andra gången Jackett vinner uppflyttning till The Championship som manager då han innan Wolves etablerade Millwall i The Championship.

Men han var också betydelsfull för Watford när de tillsammans med legenden Graham Taylor ledde laget tillbaka till PL från L1 efter ett tungt 90-tal. Han var dessutom Swanseas manager när de gick upp till L1 och påbörjade sin nuvarande framgångsperiod.

:::

The worst guys och The Spiteful Chant

Nyligen arresterades ett par Gillingham-supportrar för att ha skrikit rasistiska ramsor mot Rotherham-managern Steve Evans. Min reaktion var någon grad av gapskratt då det bara kan betyda att Steve Evans faktiskt räknas som mördarsnigel eller att Vita kränkta män äntligen fått sin Rosa Parks men tydligen var de rasistiska ramsorna riktade mot att han är skotte. Dock kan man väl fråga sig om inte fotbollsmanagers ifrån Glasgow verkligen är en utsatt minoritet inom engelsk fotboll.

Steve Evans är annars mest känd för att han vid tre olika tillfällen har blivit avstängd/fått böta för olika former av bedrägeri under tiden han var manager för Boston United. Böterna var löjligt låga men om man kombinerar avstängningarna för det brottsliga vid sidan om planen och de gångerna han blivit avstängd för sitt “beteende” mot domare/spelare/publikvärdar/närvarande poliser så var han avstängd i nästan fyra år mellan 2002 och 2007. Kan inte heller tänka mig att någon blivit uppvisad på läktarn fler gånger än Steve Evans men de avstängningar de lett till skulle säkert också täcka en hel säsong.

Men fotbollsvärlden är väldigt förlåtande mot brottslingar, särskilt om de är rika brottslingar. Och förutom allt som gör honom till den Steve Evans vi känner har han faktiskt varit en ganska framgångsrik manager under hela sin karriär. Om vi bortser Boston Utd-tiden som bevisligen inte var laglig så tog han Crawley från Conference National till toppen av L2(lämnade innan de säkrade uppflyttning till L1) och tagit Rotherham till L1 där de nu också är klara för playoffspel.

Man ska kanske inte underskatta Steve Evans framgångar då han inte bara nått en uppflyttning med klubbarna utan två uppflyttningar med Crawley och har nu i playoffspelet möjligheten till en andra med Rotherham. Precis likt med Boston finns det dock tveksamheter kring de uppflyttningarna. Inte ren brottslighet men både Crawley och Rotherham har haft väldigt stark ekonomisk backning av sina ägare.

:::

L1nce again

Simon Graysons managerkarriär påminner något om Carter Hall-versionen av Hawkman. Från början en egyptisk prins men tillsammans med sin älskare och sin nemesis hamnat under en förbannelse. Som innebär att de i oändlighet kommer återuppstå, finna varandra igen och uppleva sin äkta kärlek men därefter bli mördade igen. Rinse and repeat.

När Grayson avslutade sin spelarkarriär fick han ganska snart möjligheten att ta över managerjobbet i Blackpoll och det gjorde han framgångsrik med en uppflyttning till The Championship. Men efter ett par säsonger på nedre halvan i The Championship kom han inte längre och lämnade han till förmån för Leeds, i League 1.

Under hans första säsong i Leeds tog man sig till playoff-final men förlorade där mot (Kenny Jackett) Millwall. Under den andra säsongen gick det dock bättre då man slog Man Utd borta på Old Trafford i FA-cupen och dessutom vann man uppflyttning till The Championship.

I Championship etablerade man sig snabbt på övre halvan men efter ett par säsonger där man aldrig nådde ända fram till playoff fick Grayson sparken. Istället fick han möjligheten att ta över Huddersfield som låg i toppen av L1. Huddersfield som länge var obesegrade den säsongen men som två säsonger i rad förlorat i playoff-spelet under Lee Clark. Grayson lyckades inte ta en uppflyttningsplats direkt men slutade fyra och slog Sheffield Utd på straffar i playoff-finalen.

I The Championship började det bra och man hotade till och med om en playoff-plats tack vare en imponerande defensiv men redan senare samma säsong fick Grayson sparken efter en lång svit vinstfria matcher.

Denna säsongen tog Grayson över ett Preston som haft ett par väldigt misslyckade säsonger i L1 trots stora investeringar. Och som förväntat blev Preston denna månaden klara för playoff. Till stor del tack vare att Grayson lyckats få det bästa ur anfallaren Joe Garner som aldrig lyckades i varken Nottingham eller Watford men som tidigare varit framgångsrik i Carlisle och Scunthorpe.

:::

m.A.A.d city

Cellino klar för Leeds nu efter ha överklagat. Jag vet inte vad det kommer betyda utan jag överlåter ordet till rockstjärnan/majskungen Cellino själv.

“Leeds is potentially a Ferrari, now it’s a Cinquecento. I want to transform Leeds from Highway to Hell to Stairway to Heaven. You are not going to be bored with me.”

:::

Övrigt

Traditionsenligt i dessa vårtider har jag börjat skriva om topplagen i The Championship inför slutstriden/playoffspelet. Vilket antagligen är intressant för er som läst hela vägen hit ner.

Leicester are Premier League?: The Nigel Pearson Story – http://www.fotbolldirekt.se/2014/04/01/championship-kollen-omgang-39-leicester-are-premier-league/

Uwe Rösler: Canceröverlevare och Wigan-manager – http://www.fotbolldirekt.se/2014/04/07/championship-kollen-omgang-40-om-canceroverlevaren-roslers-lag/

Burnley: Englands bästa högerback och Southampton-pojkarna som Saints nobbade – http://www.fotbolldirekt.se/2014/04/12/championship-kollen-omgang-41-burnley-nasta-lag-upp/

Jag rekommenderar verkligen den om Burnley. Inte själva skrivandet men spelarna är väldigt spännande. Å andra sidan är det som vanligt väldigt stor chans att om ni missar det jag skriver om ett uppflyttat lag kommer ni kunna läsa det hårdare vinklat av journalister om ett halvår när ämnet blivit intressant.

:::

Klara?

Leicester klara för uppflyttning, Burnley inte klara riktigt ännu, Wolves klara, Luton klara(läs vidare här), och Torquay är antagligen klara för nedflyttning till Conference.

Det är dock väldigt jämnt ovanför Torquay där åtta lag ligger inom fem poäng men L2 har bara två nerflyttningsplatser. Även spännande att York utmanar Oxford och Southend om en playoff-plats. Dock har York misslyckats att faktiskt ta chansen och spelat oavgjort tre matcher i rad.

Mycket jämn bottenstrid även i L1 där fyra blir nerflyttade men bara Stevenage och Shrewsbury ligger under strecket på andra grunder än målskillnad och ingen av dem är heller avsågade.

I The Championship jämnades bottenstriden sedan Barnsley slog Charlton på bortaplan. Yeovil ser tyvärr kanske körda ut men Barnsley och Millwall kan mycket väl sluta ovanför Charlton, Blackpool, Doncaster eller Birmingham.

:::

JFT 96

/Peter A Linhem

Peter Hyllman

Gästblogg: Roberto Martinez succé

När Bill Kenwright utsåg Roberto Martínez som ersättare till David Moyes motiverade han det till stor del med att spanjoren lovade honom att ta Everton till Champions League: “Finishing in the top six was magnificent for Everton but we need to achieve more. There are six teams who are competing at a different financial level to the others. What is true is not always you need the money to achieve your aims.” 

33 matcher senare konstaterar vi att Martínez har övertygat alla tvivlare att detta är sant. Det är fullt realistiskt att Everton når Champions League till nästa säsong. Även nu när jag skriver detta måste jag nypa mig själv i armen. Aldrig trodde jag att det skulle gå så här bra.

:::

De senaste säsongerna har ändå känts helt okej sett ur blåa ögon, man har blivit van med att inte hoppas för mycket som Evertonsupporter. Men så klart känner även vi av plumpar, inte minst i våra derbyn. Har inte Gerrard gjort hattrick så har Carroll nickat in ett mål på övertid. Vitala spelare i truppen har lämnat varje säsong; Arteta, Rodwell, Lescott, Fellaini och Cahill (även om han var på nedgång) är exempel på detta.

Inför denna säsong lämnade även David Moyes klubben och en ny era skulle ta sin början. Många experter samt fans var tveksamma till Martínez ankomst, inte minst med tanke på att Evertons försvar varit vår kanske allra starkaste egenskap, samtidigt som det var nedflyttade Wigans akilles häl. I skrivande stund är Everton det lag som släppt in minst mål i ligan. Moyes poängrekord under en säsong är även det slaget.

Hur har det då kunnat gått så otroligt bra redan under Martínez första säsong?Jo, det är främst tre faktorer som jag tror har bidragit till succén detta år:

1. Everton sprudlar av positiv anda

Jag har alltid varit ett stort fan av David Moyes, men karismatisk kan man inte kalla skotten. Tråkiga “inom ramen” intervjuer var det enda som sågs via media. Martínez är tvärtom, han har alltid ett leende på läpparna. Det höjer känslan runt klubben något enormt. Titta bara på senast när Lukaku dunkade in 2-0 mot Arsenal för att sedan springa till bänken och krama om tränaren. Martínez missar aldrig en möjlighet att hylla spelare eller tränare runt om. Alla verkar fått en dos av spanjorens optimism. Och i The People’s Club är det otroligt uppskattat.

2. Förmågan att få spelare att nå sin “peak”

Roberto Martínez har lyckats höja många spelares prestationer denna säsong. Redan i första matchen fick vi se hur stor påverkan Ross Barkleys potentiellt kunde stå för under årets upplaga av Premier LeagueTim Howard har fått en ordentlig pånyttfödelse och hålls som årets spelare av många supportrar, precis som Séamus ColemanPhil Jagielka har blivit den kapten man hoppats på. Men inte minst är det rotationsspelarna, “the impact subs” som han har lyckats motivera. Oviedo, Deulofeu, McGeady, Naismith, och Stones är spelare som kanske inte nödvändigtvis är ordinarie, men det är just tack vare deras höga nivå när de väl fått chansen som vi har lyckats uppnå så bra resultat som vi faktiskt har. 

3. Matchcoachningen

Något som många fans har tröttnat på de senaste säsongerna är att Moyes inte är kapabel till att göra är att förändra matcher. Fingertoppskänslan när det gäller byte av spelare och anpassning av taktiska ändringar har liksom aldrig funnits där. Tidigt denna säsong minns vi när Martínez byter in Lukaku redan i halvtid borta mot West Ham, där han senare gör segermålet. Steven Naismith byttes in efter en trött första halvlek mot Fulham och ordnade segern för oss. Deulofeu kastades mot Arsenal och fixade oavgjort med ett lysande skott förbi Szczęsny. Just fingertoppskänslan har räddat oss många poäng och även en stark tro hos spelarna på bänken, som vet att när de kommer in så finns det en tanke bakom det.

:::

Denna säsong har jag sett matcher med Toffees i Sverige, England och USA. Det är så klart lätt att vara klok i efterhand, men många hävdar att Moyes borde lämnat för flera säsonger sedan. Även om vi aldrig egentligen gick ner oss, så gick vi ju inte uppåt heller. Det stod ganska stilla. Istället för att gnälla om dåliga resurser, så har Martínez övertygat oss alla att även i tider då stora lag köper ihop en superelva, så finns det öven hopp för mindre lag att ta sig till toppen. Tack vare en briljant spelíde och en väldig tro på sig själva så har man nått långt. 

Det var länge sedan man fortfarande fick hoppas på någonting som Evertonsupporter så här långt in på säsongen. Så varför sluta hoppas nu? Så länge Mr. Martínez tror, så tror även jag.

:::

Avlutningsvis vill jag även tillägga att Liverpool (tyvärr) spelar ligans absolut roligaste fotboll och är värdiga mästare. Även om jag så klart inte kan unna dem en titel.

Justice for the 96!

COYB!!!

:::

Jag som skrev detta heter Anton Brandberg och jobbar som radiojournalist.

Peter Hyllman

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig

Föreställ er känslan av att ha kommit över en biljett till en match där ditt lag ska spela semifinal i FA-cupen. Du har kanske jobbat extra för att få råd med biljetten, på något vis tagit ledigt från jobb eller familj för att kunna gå på matchen. Du har garanterat sett fram emot matchen under lång tid och planerat dagen. Kanske hade du till och med lite svårt att sova natten innan.

Dagen är en strålande vårdag. En dryg timme innan match promenerar du i solen på väg mot arenan. Andra fans sjunger och skrålar längs vägen och på stadens uteserveringar. Du når fram till arenan och tar dig upp på läktaren. Du har gott om tid, en timme till avspark.

Sorlet på läktaren tilltar inför matchen. Allt mer människor börjar strömma in på läktaren. Redan en halvtimme innan avspark känner du hur det börjar bli obekvämt trångt där du sitter. Äldre supportrar runt omkring dig börjar se sig om oroligt. Trycket bakifrån ökar. För att hitta en mer bekväm position så söker du dig fram till arenans kravallstaket.

Minuterna tickar och situationen blir allt värre. Med ungefär en kvart kvar till avspark är det nu så trångt att människor svettas och har svårt att andas. Att röra sig är omöjligt. Och fortfarande fyllde fler supportrar på från läktarens baksida.

Oron som förbytts i ångest går över till panik. Samtidigt sprider sig en otäck tystnad längs läktarens främre rader. De ihopklämda supportrarnas ansikten är vita men deras läppar är blåa. De stirrar tomt framför sig. Några av dem är redan döda. Samtidigt kommer ingen polis och inga matchvärdar till undsättning.

Klockan 15:00 blåser domaren igång matchen. Det lägger du inte längre märke till. Du har tappat känseln i kroppen och tvingas kämpa för varje andetag. Den livsglädje som inledde dagen har förbytts i dödsångest. Sex minuter senare blåser domaren av matchen när staketen till sist rämnar under trycket. I kaoset trampas flera supportar ihjäl.

:::

Det här är grovt sammanfattat vad 96 Liverpoolsupportrar tvingades uppleva den 15 april 1989 för att aldrig mer kunna uppleva något igen. Ingen nuvarande eller blivande familj, inga nära och kära, och heller inte det egna lagets sorger och triumfer. Allt blev stulet från dem en solig vårdag i april.

Det är samtidigt vad tusentals övriga Liverpoolsupportrar på plats tvingades uppleva den dagen. Och vad de därefter har tvingats återuppleva både i mardrömmar och för vissa kanske i en återkommande känsla av kollektiv skuld som bara de kan känna som överlevt.

Det som skedde var en mänsklig katastrof. Vad som därefter skulle följa skulle visa sig bli en av den brittiska moderna historiens största och mest upprörande rättsliga och moraliska haverier.

Resultatet av alla katastrofer är ett sökande, fördelande och undvikande av skuld och ansvar. Det är kanske mänskligt att leta efter svar på de frågor som alltid uppstår i sådana här lägen men, som också skulle visa sig, översatt i ett politiskt system så blev det lika mycket fråga om att gömma undan svaren och fördunkla sanningen.

Polisen gjorde flertalet grova fel i samband med katastrofen på Hillsborough. De öppnade upp grindarna utanför arenan och tillät på så vis flera tusen fler supportrar att tränga in på den redan överfulla läktaren. De såg inte eller ignorerade supportrarnas dödsångest. När tragedin var ett tydligt faktum så förhindrade de samtliga ambulanser utanför arenan utom en att ta sig in på planen.

Att detta alls var möjligt var en direkt konsekvens av det allmänna förakt för fotbollssupportrar som fostrats hos polisen, och som sanktionerats också på högsta politiska nivå. Politikerna å sin sida tog till de byråkratiska maktmedel som stod till deras förfogande för att dölja de missgrepp och övertramp som polisen gjorde sig skyldiga till den 15 april 1989.

Den politiska propagandaapparaten gjorde till och med gällande att tragedin var supportrarnas eget fel. Att de fick skylla sig själva.

Mot denna politiska och förvaltningsmässiga maktmaskin har de anhöriga till de 96 omkomna supportrarna, tillsammans med Liverpools hela supporterkollektiv, kämpat och stångat sig blodiga. Dag för dag, månad för månad och år för år har de överlevande offren och anhöriga kämpat och plockat bort sten efter sten i myndigheternas försvarsmur.

Först nu, 25 år efter katastrofen, har muren till sist rämnat. Sanningen har kommit fram i ljuset och rättvisa har börjat skipas. Det har talats om segrar för fotbollen. Vad vi i de anhörigas kamp och framgång faktiskt ser är en seger större än fotbollen.

Det skulle även Bill Shankly hålla med om, som i ett av sina mest kända men samtidigt övertolkade citat menade att fotboll var så mycket viktigare än liv och död.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: Liverpool är bäst när det gäller

:::

Omgångens vinnare: Cardiff, Fulham, Liverpool.

Omgångens förlorare: Man City, Norwich.

Omgångens manager: Brendan Rodgers. Inget snack om saken. Rodgers tog sitt Liverpool in i en avgörande titelmatch mot Man City och fick dem att prestera som bäst när det gällde som mest. Det är väl i grund och botten vad managerjobbet går ut på.

Omgångens mål: Juan Cala, 1-0 vs Southampton. Briljant skott och briljant mål av mittbacken Cala, därtill ett för Cardiff otroligt viktigt mål i den alltmer spännande nedflyttningsstriden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bara den här mannen kan hindra Liverpool från att vinna Premier League

:::

Det händer alldeles för ofta att en match i Premier League hypas upp på förhand bara för att därefter falla pladask som en mjölig pannkaka när den väl kommer till stånd.

Desto mer fantastiskt att se matchen på Anfield mellan Liverpool, som jag menar motsvarade även högt ställda förväntningar på en fotbollsmatch av den här magnituden.

Liverpool visade mästartakter i den första halvleken, och därefter visade Man City sina mästartakter i den andra halvleken. 2-0 till Liverpool blev till 2-2 och allt såg direkt ovisst ut.

Sedan visade emellertid Man City varför de med all sannolikhet inte blir mästare den här säsongen heller. Ett horribelt försvarsmisstag av den annars så pålitlige Vincent Kompany gav Liverpool chansen att avgöra.

Därmed kan vi vara rätt säkra på att Liverpool spelade bort Man City från ligatiteln, och ett euforiskt Anfield kunde på ett tämligen passande sätt fira i glädjerus samtidigt som där fanns en stolthet i hur både klubben och staden överlevt och hanterat även den djupaste sorg.

Vilken enorm missräkning för Man City som ett tag den här säsongen såg ut att kunna gå mot fyra titlar. Det blev bara en, den första. Därefter har deras säsong gradvis brutit samman. Ut ur Champions League i åttondelsfinalerna och Premier League återigen utom räckhåll redan i april.

Förvisso vet jag ju nu att Man City vill se sig själva som ytterst holistiska, vad nu det innebär, men man kan ändå undra hur klubbens fortsatta förtroende för Manuel Pellegrini egentligen ser ut.

Liverpool dansar vidare mot ligatiteln, en fullständigt sanslös och osannolik proposition om den hade ställts innan säsongen tog sin början. Liverpool vill nog inte se sig själva som outsiders men visst är det vad de är.

På något sätt känns det ju också som ett plusbetyg för fotbollens själ att de faktiskt visar att det är möjligt. Även om man nu skulle vilja ruska om Man City och fråga dem vad fan de egentligen pysslar med. Det här skulle ju vara deras storhetstid. Istället har de tappat två ligatitlar på raken.

Den ende som nu kan stoppa Liverpool från att ta sin 19:e ligatitel är José Mourinho. Hans Chelsea beger sig till Anfield om två veckor. Han är å andra sidan den ende med de mentala, psykologiska och taktiska verktygen som ger honom en mer är fair chans att faktiskt också göra det.

Det blir ett ännu tuffare test för Liverpool.

:::

James Milner. Herregud. Om inte han spelade till sig en VM-plats idag så förstår jag mig inte på den moderna fotbollen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Känslofylld titelfajt på Anfield kan avgöra Premier League

Vilken fantastisk match vi har framför oss nu på eftermiddagen. Liverpool mot Man City, på Anfield, i en match som kommer att ha en väldigt stor betydelse för utgången på den här säsongens titelstrid. Om Man City vinner, liten matchboll för dem. Om Liverpool vinner, stor matchboll för dem och Man City troligtvis bortspelade från ligatiteln. Oavgjort, game on i en ruggigt härlig triple threat-match.

Det jag tycker är särskilt stort med den här rena titelmatchen på Anfield är så klart att den är så otroligt oväntad. Man City hade nog de flesta sett som en deltagare i en sådan match, men absolut inte Liverpool. Deras titelutmaning kommer liksom från ingenstans och är både en produkt av en ovanligt öppen liga just den här säsongen och av att Brendan Rodgers har fått ihop sitt lagbygge på ett ytterst imponerande vis.

Synen på Liverpool är så klart något som diskuterats i kommentarsfältet under veckan som gått. Julius Ramberg hade så klart en poäng i att det inför säsongen talades väldigt nedvärderande om Liverpool, som många ansåg inte ens skulle göra anspråk på någon av de fem översta platserna. En så spektakulär felbedömning, så kollektiv i sin omfattning dessutom, borde så klart lära oss att vara lite mer försiktiga och nyanserade i våra uttalanden om olika klubbars framtid.

Lite försiktig kan man kanske då också vara med att dra alltför långtgående slutsatser om framtiden baserat på just den här säsongen. Det känns som att mycket kan förändras redan till nästa säsong utifrån vad som varit den här säsongens utfall så här långt.

Det är lite det som har varit charmen med den här ligasäsongen, den har varit fullständigt upp och ned. Man får känslan av ett Premier League som står vid något av en brytpunkt i historien. En form av före och efter-känsla. Det är så klart något som förhöjer intrycket av den här titelfajten, känslan av att vi ser något speciellt som kanske inte kommer att upprepas.

:::

Matchen på Anfield är så klart stor också av ett annat och historiskt sett betydligt mer tragiskt skäl. Matchen startar alltså 14:37 svensk tid för att minnas det som hände på Hillsborough för rätt precis 25 år sedan, och den rättsskandal som därefter följde på den mänskliga katastrofen där 96 personer miste livet.

Den matchen stoppades efter sex minuters spel, och det är dessa sex minuter och en minuts tystnad som ligger bakom det sju minuter långa uppehållet från normal avsparkstid.

Vi kan så klart tänka oss att stämningen på Anfield kommer att vara alldeles speciell bara av det skälet. Oerhört stämningsfullt och det kommer att sätta ett extra tryck bakom publiken. En förhoppning från Liverpools sida är säkert att detta kommer att kunna bära laget framåt.

Det kan emellertid också visa sig vara en belastning. Man City har varit med om förut att komma till en rivalarena med en liknande årsdag. 2008 var de motståndare på Old Trafford när Man Utd uppmärksammade att det gått 50 år sedan Münchenkatastrofen. Man Utd själva befann sig så klart samtidigt även de i en titelstrid.

Kanske blev det den gången lite för mycket runt omkring själva matchen. Vi kan här tala om publiken, om alla ceremonier inför matchen och under matchstart, till och med tröjorna. Detta följde på en vecka med ritualer och uppdrag. Att på det producera sin bästa fotboll visade sig tungt, och Man City besegrade ett Man Utd som aldrig riktigt kom ut på planen.

Om Liverpool ska uppnå ett bättre resultat än Man Utd så fordrar det att de har gjort ett bättre jobb på att hålla sina spelare fokuserade och kapabla att lagom till matchstart tränga bort allt annat än själva uppgiften på planen. Men det är ingen alldeles lätt uppgift.

:::

Arsenal befann sig i brygga mot Wigan i gårdagens semifinal i FA-cupen, och det var så klart inte utan att minnen började komma tillbaka från senast som Arsenal befann sig på Wembley för en cupmatch, då mot Birmingham.

Men den här gången redde det till sist ut sig för Arsenal, och nu måste man väl ändå anta att Arsenal faktiskt vinner sin titel den här säsongen. För i mina ögon var det Wigan som var det största hotet.

Och vem vet, om Arsenal lyckas knäcka sin titelhoodoo den här säsongen så kan det ge dem ett intressant momentum inför nästa säsong.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Neil Adams har Premier Leagues mest otacksamma jobb

Det finns skitjobb och så finns det skitjobb. Neil Adams har hur han än själv väljer att se på sitt nya jobb som Norwichs ställföreträdande manager tagit på sig vad som rimligtvis måste anses vara Premier Leagues mest otacksamma uppdrag.

Norwichs vårsäsong har varit tuff och laget har sladdat allt närmare nedflyttningsstrecket. Neil Adams tar över Norwich med fem omgångar kvar på säsongen. Fyra av dessa omgångar går mot den engelska fotbollens giganter i form av Chelsea, Liverpool, Man Utd och Arsenal. Innan dess däremot, i Adams första match som ansvarig, så är det en ren sexpoängare borta mot Fulham som står som första uppgift.

Underbar känsla att förlora den matchen mot Fulham och därefter försöka ladda om och vara positiva inför de fyra sista matcherna. Onekligen en övning i förmågan att motivera en spelartrupp.

Norwichs klubbledning har hur som helst valt att göra någon form av sista strid den här säsongen med sitt beslut att sparka Chris Hughton efter den senaste omgången. De måste rimligtvis hoppas på någon form av ny manager-effekt och att denna ska kicka in direkt mot Fulham. Någon annan tanke har jag svårt att se med beslutet.

Det är ett vågat beslut som kommer att framstå som inspirerat endast om det faktiskt ger önskat resultat.

:::

Men vem är då Neil Adams?

En före detta fotbollsspelare med förflutet i framför allt Everton, med vilka han vann en ligatitel 1987, Oldham och självklart också Norwich. Efter några år som radioexpert så återvände han till Norwich där han tog på sig uppdraget att leda Norwichs ungdomsakademi.

Det är ett uppdrag man måste säga att han har skött med den äran. Förra säsongen, 2012-13, vann Norwich den prestigefulla FA Youth Cup, efter att i båda finalerna ha besegrat Chelsea. Att bedriften är stor illustreras av att de fem säsongernas vinnare innan det var Chelsea, Man Utd, Arsenal och Man City.

Segern mot Chelsea i FA Youth Cup berodde knappast på de unga spelarnas tekniska överlägsenhet. Snarare var det ett resultat av självförtroende, en mycket god kampmoral och spelare som gav allt både för laget och för varandra.

Det är med all sannolikhet i samma anda som Neil Adams nu tar över Norwichs a-lag i en för dem mycket utsatt situation. Från spelarna har det redan rapporterats hur Adams har gjort ett omedelbart intryck och hur han skapat ett nytt momentum och självförtroende i omklädningsrummet.

:::

Hur Norwichs klubbstyrelse tänkte när de valde att sparka Chris Hughton och tillsätta Neil Adams framgår i deras pressmeddelande:

”The Norwich City board has taken the decision to give the club the maximum chance to secure the points required between now and the end of the season to ensure retention of our Premier League status. /…/ [Neil Adams] long experience as a player, coach and as a media analyst for BBC local radio means Neil understands the club and its fans extremely well and the club is sure the Canary supporters will unite behind Neil and the team for the crucial games ahead.”

Av detta drar jag två slutsatser. Dels att Norwichs klubbstyrelse ser kortsiktigt på anställningen av Adams, de tror att det ger effekt på lagets chanser att ta poäng i de fem kommande matcherna. Dels att Norwichs klubbstyrelse vill uppnå en form av kollektiv kraftsamling hos såväl spelare som supportrar inför avslutningen på säsongen, och Adams är i det avseendet att betrakta som bröd åt folket.

Neil Adams själv spinner vidare på just detta spår i sitt eget uttalande: ”These final five games will be a huge test for us, and everyone must step up to the mark. But with the full backing of these magnificent Norwich supporters we will have every chance of achieving our objective.”

Håll dock med om att det var särskilt modigt av Norwichs klubbstyrelse att fatta beslutet att faktiskt ge klubben maximal chans att ta så många poäng som möjligt. Till skillnad från alla klubbstyrelser som fegt väljer att minimera den egna klubbens chanser.

Nu kan man i och för sig mena att Adams givet det återstående spelschemat i själva verket har mycket lite att förlora. Så vad är det egentligen då som är så otacksamt med uppgiften? Om han lyckas så är han en hjälte, och om han misslyckas så var det till stor del på grund av det omöjliga utgångsläge som han tog över.

Men anta istället att Norwich faktiskt lyckas hålla sig kvar i Premier League även den här säsongen. Hur modiga är då Norwichs klubbstyrelse vad gäller att förlänga Adams anställning? Är inte risken snarare att de kommer att söka efter ett betydligt mer etablerat namn, att Adams är fast i rollen som just den tillfälliga och kortsiktiga lösning han faktiskt är.

Naturligtvis tackar inte Neil Adams nej till uppdraget som Norwichs manager när det erbjuds honom. Det gör ingen som har aspirationer på att bli en manager på den här nivån. Frågan är dock om inte hans största chans att behålla jobbet också på sikt ligger i att Norwich åker ur Premier League och tvingas bygga nytt i The Championship.

I det läget är Adams å andra sidan delvis besmittad med Norwichs misslyckande att hålla sig kvar i Premier League. Vilket sällan är en bra start på ett nybygge. Damned if you do and damned if you don’t kan det tyckas, och i den meningen är det så klart ett ytterst otacksamt uppdrag.

Glenn Roeder, en av Adams företrädare på Norwichposten, sade en gång om Adams att han aldrig skulle bli något mer än en U10-coach. Ett minst sagt hårt omdöme om en underlydande och potentiell kollega. Adams har nu alla chanser i världen att bevisa Roeder fel.

:::

Dags för steg ett i Arsenals måsteuppdrag den här säsongen, att vinna FA-cupen och lagets första titel på ett årtionde. Wigan på Wembley, inte att underskatta men Arsenal är ändå stora favoriter.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Allt om nedflyttningsstriden i Premier League

Nedflyttningsstriden i Premier League den här säsongen har varit, och är i själva verket fortfarande, en av de mest öppna, sett poängmässigt, och omfattande, sett till antalet inblandade lag, vi har sett på väldigt länge.

Detta kan man naturligtvis tycka är väldigt roligt och spännande. Som en någorlunda neutral åskådare. Samtidigt kan man så klart som supporter till något av de inblandade lagen bara se det som en källa till oro och ångest, bitandes på naglarna fram till säsongsavslutningen.

Med i huvudsak fem matcher kvar på ligasäsongen så kommer självklart varje omgång vara som ett drag i ett schackparti. Poängläget kan svänga åt alla håll från en omgång till en annan, och ett lag som i en omgång hade ett överläge i tabellen kan inför nästa omgång befinna sig i underläge.

Spelschemat har naturligtvis betydelse i det här läget på säsongen. Lagen får anses ha olika goda möjligheter att plocka poäng under sina sista matcher för säsongen. Med så få omgångar kvar är det möjligt att spekulera i vilka poäng de inblandade lagen kommer att ta.

Och på så vis få en idé om hur nedflyttningsstriden faktiskt kan tänkas att sluta, om matcherna nu först och främst går som vi tror.

:::

SWANSEA – 33 poäng

Chelsea (h). Tuff match för Swansea i och med att Chelsea fortfarande jagar ligasegern. På hemmaplan är självfallet Swansea inte chanslösa, men det ska mycket till för att Chelsea tappar poäng här. 0 poäng.

Newcastle (a). Lurig bortamatch mot Newcastle som är fruktansvärt ojämna i sitt spel. Normalt sett är det en match som Newcastle bör dominera och vinna, men Swansea har poängchans. 1 poäng.

Aston Villa (h). Aston Villa har normalt sett varit rätt starka på bortaplan den här säsongen, men det här är ändå en match som Swansea bör kunna vinna och samla tre poäng i. 3 poäng.

Southampton (h). Den andra av två raka hemmamatcher där Swansea ska kunna säkra sin Premier League-status. Om Swansea tar fyra poäng från dessa båda matcher så kan de vara nöjda. En poäng bör kunna spelas hem här. 1 poäng.

Sunderland (a). Matchen beror väldigt mycket på tabelläget inför den sista omgången, och huruvida Sunderland fortfarande har en chans att sluta ovanför nedflyttningsstrecket. Oavgjort känns som den bästa gissningen. 1 poäng.

Slutpoäng: 39 poäng

:::

WEST BROM – 32 poäng

Tottenham (h). Tottenham har en utsidas chans på Champions League-spel men känns mentalt borta för den här säsongen. West Brom visade dock gryende form senast och Mulumbu är i storform. Minst en poäng. 1 poäng.

Man City (a). Omöjligt uppdrag för West Brom. Få lag har haft något att hämta på Etihad den här säsongen. West Brom kommer inte vara ett av dem, i all synnerhet inte som Man City jagar ligatiteln. 0 poäng.

West Ham (h). Måstematch för West Brom som verkligen behöver plocka tre poäng mot West Ham för att ge sig själva lite marginal i tabellen. West Ham är dock tuffa att spela mot och kan ge West Brom problem med sin tyngd. 1 poäng.

Arsenal (a). Arsenal bygger sin framtid i Champions League på att de kan avsluta sin säsong stabilt och vinna mot på pappret lättare motstånd. Hemma på Emirates har de definitivt inte råd att tappa poäng, och lär inte göra det heller. 0 poäng.

Sunderland (a). Den enda så kallade sexpoängare som West Brom spelar i nedflyttningsstriden. Tufft med bortaplan men ett motstånd som jag tror passar West Brom förhållandevis väl. Räkna med delad pott. 1 poäng.

Stoke (h). Stor fördel för West Brom att få avsluta på hemmaplan, dessutom mot ett lag som inte har något att spela för. Jag tror inte West Brom är bortspelade inför sista omgången och att de tar tre poäng hemma på The Hawthorns. 3 poäng.

Slutpoäng: 38 poäng.

:::

NORWICH – 32 poäng

Fulham (a). En match som Norwich absolut och positivt inte på något sätt över huvud taget har råd att förlora. Det är den sista matchen den här säsongen i vilken Norwich har en realistisk poängchans, och det är som en händelse en ren sexpoängsmatch. Kan managerbytet hjälpa? 1 poäng.

Liverpool (h). Liverpool öser in mål den här säsongen. Ett litet hopp för Norwich är att det låser sig för Liverpool under titelspurten och att de drabbas av nerver. Chansen är dock försvinnande liten. 0 poäng.

Man Utd (a). Old Trafford skrämmer kanske inte den här säsongen som vi har vant oss vid, och Man Utd har förvisso absolut ingenting kvar att spela om den här säsongen. Ändå är det en mäktigt tuff uppgift. 0 poäng.

Chelsea (a). Från Old Trafford till Stamford Bridge. Chelsea lär rimligtvis fortfarande spela om ligasegern i samband med det här mötet, och att Norwich skulle hålla dem stången tror nog knappt ens de själva. 0 poäng.

Arsenal (h). Situationen kan mycket väl visa sig vara sådan att Norwich vet att de behöver vinna den här matchen för att hålla sig kvar i Premier League. Arsenal å sin sida kan behöva vinna den för att hålla sig kvar i Champions League. Oavgjort kan ses som en gemensam förlust. 1 poäng.

Slutpoäng: 34 poäng.

:::

FULHAM – 27 poäng

Norwich (h). Om Fulham kan vinna den här hemmamatchen mot Norwich så lyckas de skaffa sig ett utmärkt utgångsläge inför säsongsavslutningen. Felix Magath verkar ha lyckats ingjuta lite självförtroende i laget, som dock har haft för vana under säsongen att ställa till det för sig. 1 poäng.

Tottenham (a). Lewis Holtby lär inte få spela för Fulham i den här matchen, och det är en rejäl försvagning av Fulhams offensiv, som blivit markant bättre med Holtby i laget. På White Hart Lane räcker det inte till. 0 poäng.

Hull (h). Hull är en av vårsäsongens mest oförutsägbara motståndare, ibland beskedliga men andra gånger bjuder de riktigt tufft motstånd. Hull är i det här läget säkra för fortsatt Premier League-spel, och Fulham kan ta den här matchen på ren vilja. 3 poäng.

Stoke (a). På något vis känns Fulham lite för mjuka mentalt för att kunna åka till Britannia och plocka hem poäng på beställning. Stokes motivation lär dock vara begränsad och en poäng är ingen omöjlighet. 1 poäng.

Crystal Palace (h). Fulham kan gå in i matchen med vetskapen att de måste vinna den för att kunna gå förbi Norwich, som samtidigt har en tuff match mot Arsenal. Det bör räcka för att på hemmaplan avgöra mot Crystal Palace. 3 poäng.

Slutpoäng: 35 poäng

:::

CARDIFF – 26 poäng

Southampton (a). Cardiff måste börja plocka poäng men visar samtidigt upp en störande brist på eget spel. Southampton är inte utan anledning ett lag på den övre halvan den här säsongen. En poäng är dock möjligt. 1 poäng.

Stoke (h). En match som är fullständigt nödvändig för Cardiff att vinna. All form av kämpaglöd som finns i laget måste här frammanas, och jag tror att Ole-Gunnar Solskjaer lyckas gripa det allra sista halmstrået. 3 poäng.

Sunderland (a). Det man tar in på gungorna förlorar man dock på karusellen, för att vända på ett känt ordstäv. En tung sexpoängare på bortaplan och på något vis känns Sunderland som ett tyngre lag, något mindre naivt och med ett större självförtroende. 0 poäng.

Newcastle (a). Cardiff blir kvar i nordöstra England och jag tror inte de kommer att lyckas bättre den här gången. Det är två tuffa bortamatcher att ha i ett utsatt tabelläge mot slutet av säsongen. 0 poäng.

Chelsea (h). Den stora frågan är om Chelsea i det här läget har något kvar att spela för. Rent poängmässigt måste vi utgå från att de kan ha chans på ligatiteln och i sådana fall finns ingen räddning för Cardiff. 0 poäng.

Slutpoäng: 30 poäng

:::

SUNDERLAND – 25 poäng

Everton (h). Hemmaplan talar för en möjlighet för Sunderland. Nerver för Everton kan också tala för Sunderland. Men Everton spelar med optimism, glädje och momentum och jag tvivlar på att Sunderland klarar av att stå emot. 0 poäng.

Man City (a). Det var med förlusten mot Man City på Wembley som Sunderlands formras inleddes. Sunderland kan knappast räkna med något annat än dyngstryk på Etihad. 0 poäng.

Chelsea (a). Detsamma får antas gälla på Stamford Bridge. Sunderland har så klart fördelen att ha några hängmatcher till godo på sina konkurrenter, men det är inga enkla hängmatcher de har att jobba med. 0 poäng.

Cardiff (h). Måstematch för Sunderland som jag tror både i kraft av hemmaplan men även i kraft av ett i grund och botten bättre och starkare spel tar hem vinsten i den här matchen. 3 poäng.

Man Utd (a). Sunderland svarade så klart för en av den här säsongens skrällar när de besegrade Man Utd på Old Trafford i Ligacupen, men det blir svårare den här gången mot ett Man Utd som börjar hitta formen. 0 poäng.

West Brom (h). West Brom har ett snabbt spel som kan tänkas få god utdelning mot ett i grund och botten rätt trögt Sunderlandförsvar. Hemmaplan dock en fördel för Sunderland. 1 poäng.

Swansea (h). Med all sannolikhet så är Swansea i det här läget redan klara för fortsatt Premier League-spel, vilket borde ge Sunderland en god chans på tre poäng. Samtidigt är det inte mycket som talar för att Sunderland fortfarande rent tabellmässigt är vid liv. 1 poäng.

Slutpoäng: 30 poäng

:::

Slutsatsen från genomgången är således rätt enkel sett till sin matematik. Om matcherna går som vi här tänker oss så blir det i slutet av säsongen Sunderland, Cardiff och Norwich som åker ur Premier League och får tillbringa minst en säsong i The Championship.

Marginalerna är dock små. Norwich kan så klart, antingen genom att vinna mot Fulham eller för den sakens skull vinna hemma mot Arsenal i sista omgången, vända på steken och hålla sig kvar i Premier League.  Vare sig det ena eller det andra är någon omöjlig uppgift.

Sunderland har så klart fördelen att i sina två sista matcher på hemmaplan ställas mot två bottenkonkurrenter. Det kan synas ge dem en fördel, men deras spelschema dessförinnan gör att de löper en överhängande risk att redan vara bortspelade när dessa matcher ska spelas.

Vi bör heller inte glömma bort att Crystal Palace och Aston Villa för den delens skull inte heller kan känna sig helt säkra i nedflyttningsstriden. Någonstans måste jag ändå dra gränsen för en sådan här genomgång, men ett par dåliga omgångar och dessa båda lag kan vara i rejält trubbel.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av de engelska lagens europeiska cupspel

Det europeiska cupäventyret börjar lida mot sitt slut för de engelska lagen den här säsongen. Endast Chelsea är alltså kvar nu när vi har gjort bokslut för kvartsfinalerna och vi börjar närma oss semifinalspelet. Något säger så klart detta om vilket engelskt lag som är mest taktiskt och organisatoriskt förberedda för europeiskt cupspel.

Samtliga övriga engelska lag är utslagna. Arsenal och Man City försvann redan i åttondelsfinalerna, Man Utd försvann alltså igår kväll mot Bayern München, och i tur och ordning så har Wigan, Swansea och Tottenham försvunnit ur Europa League.

Detta finner säkert några skäl att göra sig lustiga över. Det kan ju samtidigt vara värt att komma ihåg att även lag som Barcelona, Dortmund och Paris Saint-Germain har försvunnit i kvartsfinalspelet. Det som kan hända dem måste rimligtvis också kunna hända engelska lag utan att för den sakens skull olika slutsatser dras.

Champions League-semifinalerna lottas imorgon. Kvar i turneringen är Chelsea och Bayern München samt de två spanska Madridlagen, Real Madrid och Atlético Madrid. Det går så klart inte att hålla Chelsea som favorit i det här skedet av turneringen, men de går heller i min mening inte in i någon match utan en god chans att vinna.

Oavsett hur det går för Chelsea så är det nu ändå möjligt att göra en utvärdering av de engelska lagens insats i europeiskt cupspel för säsongen 2013-14. Vad som sker för Chelsea härefter påverkar egentligen inte kvaliteten på deras insats åt något håll. Visst, det kan bli succé i händelse av seger i hela turneringen, men i det här stadiet av turneringen kan det mesta hända.

:::

Arsenal – Godkänd (++). Det går kanske inte att säga så mycket om Arsenals uttåg ur Champions League, att ställas mot Bayern München är inte någon avundsvärd uppgift. Arsenal var samtidigt aldrig riktigt nära att störa Bayern och att de ställdes mot dem i åttondelsfinalen beror så klart på att de återigen misslyckades med att vinna sin grupp. Vad som i alla fall gör Arsenals europeiska cupsäsong godkänd är att de ändå gick vidare från gruppen, som ändå var en svår grupp. Men precis som med ligaspelet så förväntar man sig mer av Arsenal än att de ska starta bra och därefter vandra tyst in i natten.

Chelsea – Med beröm godkänd (++++). Om vi bortser från de snart klassiska problemen för engelska lag mot Basel så gick gruppspelet tämligen smärtfritt för Chelsea, som vann sin grupp tämligen obesvärade. I slutspelet har Chelsea så här långt presterat utifrån förväntningarna. De besegrade utan några större problem Galatasaray, kontrollerade resultatet på bortaplan innan de avgjorde hemma på Stamford Bridge. Kontrollerade resultatet kan man inte påstå att de lyckades med borta mot PSG, men de lyckades å andra sidan vissa kampmoral och vinnarinstinkt i returen på hemmaplan. Chelseas säsong är med beröm godkänd, med option på berömlig och ett plus till i händelse av Champions League-seger.

Man City – Godkänd (++). I ett avseende måste man så klart säga att Man Citys europeiska cupsäsong har varit lyckad, i det att laget för första gången faktiskt gick vidare från Champions Leagues gruppspel och tog sig till slutspel. Att de enbart kom tvåa i gruppen kan anses försvarligt med tanke på att de lottades tillsammans med Bayern München. Att lottas mot Barcelona i åttondelsfinalen är så klart ingen direkt rolig uppgift, men känslan inför den matchen var att Barcelona faktiskt inte var någon omöjlig uppgift, vilket om inte annat Atlético demonstrerade i kvartsfinalen. Hur som helst, Man City bör ha större ambitioner än att åka ut i åttondelsfinal, men kan ändå betrakta sin europeiska cupsäsong som godkänd.

Man Utd – Väl godkänd (+++). Om ligaspelet har varit katastrof för Man Utd och David Moyes den här säsongen så har Champions League genomgående varit en fristad för dem. Deras prestationer i gruppspelet var stundtals av mycket hög kvalitet och det var aldrig något riktigt snack om något annat än att de skulle vinna gruppen. Efter juluppehållet kom verkligheten å andra sidan ikapp Man Utd också i Europa. Den första matchen mot Olympiakos var en av den här säsongens lågvattenmärken, oavsett om Man Utd lyckades reda ut situationen på Old Trafford. 1-1 i första matchen och 1-0 en bit in i returen i München gör kanske att den förvisso väntade förlusten mot Bayern München i kvartsfinalen är att betrakta som hedersam, men hedersamma förluster är inte riktigt något som Man Utd kan nöja sig med.

:::

Swansea – Väl godkänd (+++). Inledde Europa League-säsongen väldigt imponerande. Inte minst 3-0-vinsten borta mot Valencia gav signaler om att Swansea var ett gångbart lag inte bara i Premier League utan även på kontinenten. Något hände därefter med Swansea, vilket möjligen präglar oron vid sidan av planen, som avslutade gruppspelet svagt. Swansea lyckades ändå ge Napoli en rejäl match i 16-delsfinalen, vilket får betraktas som en godkänd insats för laget från Wales.

Tottenham – Godkänd (++). Bortkastat är det första ordet som dyker upp i hjärnan när man tänker på Tottenhams europeiska cupsäsong. Laget var fullständigt dominant i gruppspelet, var i min mening en av favoriterna till att lyfta titeln senare i år, och sett bara till det så förtjänade Tottenhams säsong allra minst tre eller fyra plus. Tim Sherwood har dock inte visat sig särskilt duglig i cupspel vilket vi såg efter jul. Tottenham höll på att stupa redan på Dnipro i 16-delsfinalen innan de gjorde en ytterst slätstruken figur i första mötet på White Hart Lane mot Benfica i åttondelen. Deras öde var i praktiken beseglat redan där, även om laget visade moral på Da Lus.

Wigan – Godkänd (++). Det är svårt att veta vad man kan begära av Wigan i europeiskt cupspel med tanke påatt laget trots allt spelar i The Championship. Det lär inte höra till vanligheterna i andra länder att lag från den andra divisionen är kvalificerade för europeiskt cupspel. Trots allt tycker jag Wigan hade varit kapabla att gå vidare från sin grupp, och med tanke på att de trots allt var nära att kunna göra det så får vi betrakta deras europeiska cupsäsong som i alla fall godkänd.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fem saker som är mindre sannolika än en Man Utd-seger

Jag tror självfallet det är fullt möjligt för Man Utd att göra mål mot Bayern ikväll på Allianz Arena. De lyckades på Old Trafford och visade även vid ett par tillfällen utöver målet att de med snabba löpningar och precisa passningar kunde ta sig förbi Bayerns backlinje.

Vad jag däremot tror är betydligt mindre möjligt är för Man Utds försvar att effektivt skydda sig mot Bayerns anfall. De visade förvisso på Old Trafford att de defensivt kan ge Bayern en match, men där fanns också ett element av att Bayern visste att 1-1 var ett för dem helt okej resultat att få med sig hem till München.

Matchbilden känns således rätt enkel. Man Utd kan nog mycket väl göra mål ikväll men Bayern kommer med all sannolikhet att göra fler mål. Allra helst som Man Utd faktiskt är tvingade att göra mål. Till sist blir det alltså nödvändigt för Man Utd att öppna sig.

Det är väl knappast någon högoddsare att Wayne Rooney spelar ikväll. Det är inte mycket Man Utd har kvar att spela om den här säsongen, så det finns inte så mycket att spara Rooney till. Situationen påminner ändå lite för mycket om Man Utds möte med Bayern i Champions League 2009-10 när Rooney spelade skadad i returen.

Apropå sannolikheter så är det så klart inte mycket som talar för att Man Utd ska kunna gå vidare mot Bayern. Det första mötet blev dock betydligt jämnare än vad de flesta föreställde sig, möjligen på grund av de stundtals orimliga förväntningar en del har på Bayern.

Men de som hoppas på en osannolik Man Utd-bragd ikväll kan kanske finna visst hopp i att det helt säkert finns i alla fall några saker som är att betrakta som mindre sannolika:

:::

(5) Arsene Wengers alternativa karriär som optiker. Med ett Arsenal i samma typ av problem som tidigare säsonger, och Wenger själv med ett utgående kontrakt till sommaren, så är det en del som undrar om Wenger blir kvar i Arsenal nästa säsong. Nyheten skulle så klart slå ned som en bomb om Wenger annonserade att han drog sig tillbaka från fotbollen och, efter ett halvt liv med ett ytterst begränsat synfält, slog sig ned som optiker i en liten fransk småstad.

(4) Sam Allardyce får jobb i Real Madrid. Allardyce har stått för en av de mer självupptagna och missriktade arbetsteorierna när han menade att om hans efternamn istället hade varit Allardicio så hade han varit manager för en storklubb som Barcelona eller Real Madrid. Befängt så klart. Allardyce må ha höga tankar om sig själv men är nog tvingad att acceptera att hans svartkonst tillämpas huvudsakligen i medelstora engelska klubbar.

(3) José Mourinho vinner Nobels fredspris. Fotbollsvåldet blir ett allt större samhällsproblem och frodas i det klimat av intolerant stammentalitet som skapas runt våra fotbollslag. Mourinho, tidigare demon på att blåsa luft i dylika känslor genom att skylla förluster på domare, motståndare, förbundspampar och allt möjligt, byter livsbana och antar en mer esoterisk och förlåtande hållning till sin omvärld. Under mottot ”peta bort bjälken i din motståndares öga innan du gnuggar grandet ur ditt eget” så förändrar Mourinho världen.

(2) Mark Hughes återkomst till Man City. Efter inledande framgångar under sin nya storhetstid så har Man City hamnat i en ond cirkel av underprestation, spelarmakt och endast sporadiska framgångar på planen. Klubben byter managers i samma takt som Brendan Rodgers säger något medvetet utstuderat och opportunistiskt som knyter an till Liverpools anrika historia, men får aldrig någon stabilitet. Till slut, efter makalösa framgångar i Ipswich och Brighton, så återvänder Hughes likt en Messias till den klubb och det lag han en gång byggde i sin avbild.

(1) Alex Ferguson gör comeback i Man Utd. En 75 år gammal Ferguson har till sist tröttnat på rödvin, hästkapplöpningar, oförskämda Harvardyngel och på att se sitt kära gamla Man Utd ramla allt närmare nedflyttningsstrecket. Han dammar av hårtorken, drar på sig tidtagaruret och tar tillbaka sitt gamla jobb samtidigt som han säger åt David Moyes att fixa teet. Eller nåja, det var kanske ändå inte så osannolikt…

:::

Om vi istället skulle lämna fotbollsvärlden så kan vi kanske hitta andra saker som även de är mindre sannolika än en Man Utd-seger ikväll. En sådan är följande:

Red Bull ger dig faktiskt vingar. Det cirkulerar en story, möjligen eller möjligen inte en skröna, om att en konsument i Österrike skulle ha stämt företaget Red Bull för falsk marknadsföring, i det att han köpt energidrycken i fråga och till sin bestörtning och principiella vrede ha upptäckt att några vingar fick han faktiskt inte av det. Vilket naturligtvis får personen som stämde McDonalds för att de serverade varmt kaffe att framstå som både balanserad och eftertänksam.

:::

Imponerande seger för Chelsea igår kväll, även om det satt väldigt långt inne.

Atmosfären kokade på Stamford Bridge även om spelet inte alltid levde upp till samma nivå. Men även om kvaliteten inte alla gånger var den högsta så var spänningen hela tiden högkalibrig. Man måste också beundra den målmedvetenhet med vilken Chelsea spelar, och det självförtroende som José Mourinho faktiskt har ingjutit i laget.

Mycket är naturligtvis tillfälligheter i Champions League, inte minst från semifinalerna och framåt. Men Chelsea kan spela med vetskapen att ingen motståndare går in mot dem och kan känna sig säkra.

:::

Om någon undrar varför mina bloggar ibland publiceras först runt nio eller tio-tiden på förmiddagen så har det så klart bara att göra med att jag gillar att rubba era rutiner lite, hålla er på tårna. Det har självklart inget att göra med att jag inte hinner eller orkar skriva bloggen på kvällen eller natten innan.

Så. Det. Så.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tro måste förflytta berg för Chelsea

Om den första matchen var ett exempel på Chelseas och José Mourinhos vilja och förmåga att försvara sig kompakt så var det också en match som tydligt visade på riskerna med en sådan taktik. Chelsea hade under matchens nästan samtliga minuter ett helt acceptabelt resultat i ryggen. 1-2 på bortaplan är mer än godkänt i Champions League.

Men i matchens allra sista minut fick PSG in ett mål till, genom Javier Pastore, och vann med 3-1, ett resultat som är att betrakta som betydligt svårare att vända. Visst har Chelsea fått med sig ett värdefullt bortamål men ett tvåmålsförsprång är psykologiskt betydligt bekvämare att försvara för PSG än uddamålet.

José Mourinho verkar inför matchen ha förläst sig på Jan Guillous Arn-böcker i sitt prat om vikten av att tro. ”Ni måste tro! Endast med tron kan vi besegra dansk…”, hrrmm. Nåja, PSG. Mourinho älskar så klart att framställa sina lag som underdogs men han har så klart inte helt fel i att ett kokande Stamford Bridge bara kan vara Chelsea till hjälp.

Huruvida den mentala bilden av José Mourinho som en moraliskt fullkomlig korsriddare är till någon hjälp är mer oklart.

:::

Om Chelsea ska lyckas ikväll så förutsätter det en helt annan taktik och ett helt annat upplägg än deras första matchen. Den andra matchen måste snarare bli ett exempel på Chelseas och José Mourinhos vilja och förmåga att anfalla snabbt och intensivt.

Om det finns risker med ett defensivt upplägg så finns det naturligtvis risker också med ett för vidlyftigt offensivt. Det kommer uppstå större ytor framför Chelseas backlinje än vad som var fallet i Paris, och Chelseas backlinje måste med nödvändighet flytta fram en bit. Snabba spelare som Esequiel Lavezzi kan utnyttja detta faktum.

Men det finns inga större möjligheter för Chelsea att hålla fast i handbromsen den här matchen. De måste framåt, de måste skapa målchanser, och de måste försöka skapa en sådan atmosfär på och runtom planen att de skrämmer PSG till underkastelse.

:::

Chelsea kan också dra viss trygghet från det faktum att de under åtta raka matcher på Stamford Bridge inte har släppt in ett enda mål. Backlinjen med Gary Cahill och John Terry har varit enastående stabil, understödda av två bra ytterbackar.

Denna stabilitet i backlinjen ger så klart övriga i laget förtroende att veta att de kan gå rejält framåt utan att de behöver känna att det därför med nödvändighet kommer att leda till katastrof bakåt. Ett sådant förtroendekapital är oerhört värdefullt i ett fotbollslag, att spelarna litar på varandra.

PSG har så klart även de ett formidabelt mittbackspar i Thiago Silva och Alex, den gamle Chelseabekantingen. Frågan är emellertid hur de reagerar om Chelsea lyckas sätta dem under rejäl press. Samt vilket stöd de i så fall kan få av övriga i laget.

För PSG brottas ju också med en annan utmaning, de är omöjligtvis vana vid att spela under hård press. I ligaspelet är det i nästan samtliga fall de som styr och dominerar spelet, och så har också varit fallet hittills i Champions League. Har de karaktär, disciplin och organisation nog att vara det försvarande laget?

Vi vet på ett ungefär hur kvällens match kommer att se ut rent taktiskt. Det som i slutänden kommer att vara avgörande för matchens utseende och utfall är snarare psykologi, precis som José Mourinho är inne på. Att skapa ett scenario på Stamford Bridge där det bara kan bli en enda segrare.

Chelsea kan naturligtvis dra på sentida exempel för att mentalt frammana ett sådant scenario. Det var bara två år sedan de befann sig i nästan exakt samma läge mot Napoli. 1-3 efter första matchen som sedan vändes på Stamford Bridge.

Vad som hände därefter är modern Chelseahistoria.

:::

Åkte Sunderland ur Premier League igår kväll? Risk för det.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Wembley har gjort Sunderland spökrädda

Lite har det genom åren pratats om Ligacupförbannelsen. Det vill säga det mönster eller den tillfällighet, vad man nu väljer att tro på, som gör att en klubb som går hela vägen till Wembley och kanske också vinner cuptiteln, därefter gör en tämligen platt figur i ligaspelet.

Vi har naturligtvis sett det vid några tillfällen genom åren. Det mest kända exemplet är naturligtvis Birmingham som vann Ligacupen 2011 för att därefter åka ur Premier League samma säsong. De slog Arsenal i finalen för vilka detta var startskottet för den säsongens sammanbrott.

Sunderland beger sig ikväll till White Hart Lane satta under rejäl press. De befinner sig sist i tabellen, långt bakom Norwich strax ovanför nedflyttningsstrecket. Det skiljer sju poäng mellan de båda lagen, samtidigt som Sunderland å andra sidan har tre hängmatcher till godo.

Men givet att två av dessa tre hängmatcher är mot Tottenham och Man City på bortaplan så är det kanske en tämligen substanslös fördel. Utöver dessa matcher så måste Sunderland dessutom bege sig både till Stamford Bridge och Old Trafford innan säsongen är över, så det återstående spelschemat är allt annat än generöst.

Sunderland hade som bekant en katastrofal inledning på säsongen. Paolo Di Canio fick fem ligamatcher på sig, av vilka han förlorade fyra och fick med sig en enda poäng, innan han fick sparken. Han avslutade alltså med ett poängsnitt om 0,2 poäng per match.

Några veckor därefter tillsattes Gus Poyet som manager. Totalt har han ansvarat för 23 ligamatcher för Sunderland. På dessa matcher har Sunderland tagit 24 poäng, vilket betyder ett rejält förbättrat poängsnitt om 1,04 poäng per match – fem gånger bättre än under Di Canio.

Men efter Ligacupfinalen, som Sunderland förlorade hedersamt mot Man City på Wembley, så har Sunderlands form sjunkit dramatiskt. På fyra matcher har Sunderland plockat en enda poäng. Ett poängsnitt om 0,25 poäng betyder att Sunderland efter Wembley således har återvänt till nivån under Di Canio. En förlust ikväll, och detta är sant med matematisk precision.

Spelschemat är inte heller någon större del i förklaringen. Tre av dessa fyra matcher har varit mot Crystal Palace och West Ham hemma, samt mot Norwich borta. Endast Liverpool på Anfield får anses vara en match där Sunderland rent logiskt inte ska kunna ta några poäng.

Koncentration och slitage framstår inte heller som någon alltför trolig förklaring. Under januari och februari, när cupspelandet var som mest intensivt med dubbelmöten i semifinalen samt FA-cupen, så spelade Sunderland sju ligamatcher och tog tio poäng. Det vill säga säsongens bästa poängsnitt med 1,43 poäng per match.

Har alltså Wembleys förbannelse den här säsongen drabbat Sunderland?

:::

Fem matcher kvar av säsongen och Norwich beslutar att ge Chris Hughton sparken. Möjligen inte alldeles oväntat sett till lagets resultat under senare tid, men man undrar vad klubbledningen egentligen tror de kan uppnå med att inte vänta med detta beslut till efter säsongen.

Norwich har en av fotbollshistoriens grymmaste säsongsavslutningar med sina fyra sista ligamatcher mot i tur och ordning Liverpool, Man Utd, Chelsea och Arsenal. Dessförinnan, nu till helgen den 12 april, så åker man till Fulham och Craven Cottage för en otroligt viktig match i nedflyttningsstriden. Fulham är en av klubbarna som jagar bakom Norwich, som har fem poängs marginal att jobba med.

Det talas ju ibland om ny manager-effekt. Kan det vara så enkelt att Norwichs klubbledning sätter allt på ett kort på en sådan effekt inför helgens match mot Fulham?!

Fulhams säsongsavslutning är inte i närheten av lika tuff som Norwichs. Fem poängs marginal för Norwich kan visa sig lite bara det. Två poängs marginal är knappt något alls. Åtta poängs marginal emellertid vore troligtvis för mycket för Fulham.

Kanske har vi här själva definitionen av en sexpoängsmatch.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: Bara andra lags hjälp kan ta Arsenal till Champions League

:::

Välkomna till Premier League, Leicester City!

Efter sju sorger och minst lika många bedrövelser så lyckades Leicester till sist gå upp i Premier League, något som varit en ambition och ett projekt för klubben under flera år, som sett klubben spendera många miljoner och avyttra en hel managerlegion på vägen dit. Den här säsongen har det dock inte varit något snack om saken, att säkra uppflyttning med sex matcher kvar på säsongen talar sitt tydliga språk. Det är stabilitet och lagsammanhållning som framför allt tagit Leicester till Premier League. Utmaningen för klubbstyrelse och klubbledning är att slå vakt om denna stabilitet och sammanhållning och inte likt så många klubbar före dem tämligen bokstavligt talat investera ihjäl sig inför sin första säsong i Premier League.

Klockan tickar för Arsenal

Det pratas mycket om lång sikt i och om Arsenal. Efter varje säsong som inte slutar riktigt så som supportrarna kanske önskar så finns alltid de som påtalar just att Arsene Wenger jobbar långsiktigt och att om några år minsann så kommer framgångarna, detta i ett av de mer övertydliga exemplen på att flytta målstolparna som den engelska fotbollen har att erbjuda.

Men med tanke på att det nu har pratats om lång sikt i Arsenal i rätt snart exakt ett årtionde utan att dessa framgångar har kommit, alltså inte ens en enda cuptitel, så undrar man lite grann vad för tidsperspektiv som Arsenal egentligen jobbar med. Det är naturligtvis inget fel att tänka långsiktigt i en alltför kortsiktigt tänkande fotbollsvärld, men när man börjar röra sig mer än tio år framåt i tiden så börjar man snart framstå långsiktiga på ungefär samma sätt som Sovjetunionen en gång i tiden var med sina 25-årsplaner, där de inbillade sig en framtid som aldrig blev verklighet.

Visst har Arsenal under alla dessa år nått Champions League, och gör det trots förlusten idag mot Everton troligtvis även den här säsongen, och det är så klart betydelsefullt. Men för det första så kan inte detta vara tillräckligt för en klubb som Arsenal, och för det andra så har vi nu passerat gränsen för när vi ska börja förvänta oss mer av Arsenal. Inte minst inför eller i början av den här säsongen var det ju nu det var dags.

Känslan är också att Liverpools bedrift den här säsongen faktiskt sätter Arsenals prestationer under det senaste årtiondet i ett annat ljus. Arsenal och Arsene Wenger har hela tiden hävdat att det givet konkurrenternas ekonomiska läge har varit orealistiskt för Arsenal att uppnå något bättre än de klarat av. Men Liverpool har inte bättre ekonomiska förutsättningar och utmanar den här säsongen om ligatiteln på ett sätt som Arsenal inte har varit i närheten av sedan The Invincibles.

Men så har Liverpool heller aldrig pratat öppet om att det är bra nog att komma fyra och med detta skola vi oss låta nöja.

:::

Omgångens vinnare: Everton, Fulham, West Brom.

Omgångens förlorare: Arsenal, Cardiff.

Omgångens manager: Tony Pulis. När säsongen summeras så måste Pulis vara en av de hetaste kandidaterna till säsongens manager. Alla trodde att Crystal Palace var dead meat i nedflyttningsstriden, men Pulis har visat annorlunda. En imponerande och viktig 3-0-seger borta mot Cardiff i lördags.

Omgångens mål: Kieran Richardson, 1-0 vs Aston Villa. Utmanat av Willians mål mot Stoke, men den närmast fulländade tekniken i Richardsons skott, för att inte tala om placeringen, gör ändå att hans mål får det den här veckan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Roberto Martinez lever sin egen anställningsintervju

Vi har två spännande matcher under dagen. Den jag betraktar som mest öppen och spännande är emellertid matchen på Goodison Park mellan Everton och Arsenal, en match som på förhand ser ut att vara tämligen betydelsefull med avseende på kampen om den fjärde och sista Champions League-platsen.

Everton ligger fyra poäng efter Arsenal men har samtidigt en match mindre spelad. Om Everton vinner mot Arsenal på hemmaplan idag så betyder det alltså att de vid vinst i sin hängmatch faktiskt går förbi Arsenal i tabellen. Ett Arsenal som i det läget inte längre har sitt Champions League-öde i egna händer.

Att Everton med blott sju matcher kvar av säsongen konkurrerar så högt upp i tabellen är ett monument över det goda arbete som Roberto Martinez har gjort med Everton inför och under säsongen. Nu har Everton ett tufft program kvar, så även vid vinst idag mot Arsenal så kan de näppeligen betraktas som favoriter att sluta bland de fyra första, men det är ändå en imponerande bedrift att vara så nära.

Spelarna själva talar om hur Roberto Martinez har infört ett nytt tänkande och ett nytt självförtroende i laget. Ett tänkande som mer går ut på att utveckla det egna spelet snarare än att stoppa motståndet. Det faller sig naturligt att ett sådant tänk resulterar i en större spelglädje.

:::

Det finns dock ett annat perspektiv på matchen mellan Everton och Arsenal som faktiskt gör den rätt intressant. Nämligen att Arsene Wenger förvisso kommer att vara Arsenals manager ett tag till, men knappast i evighet. Vi har sett slutet på Alex Fergusons managerkarriär och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer vi se slutet också på Wengers karriär.

Vem som då efterträder Arsene Wenger kommer vara en fråga som självklart kommer väcka nästan lika mycket uppmärksamhet och frågetecken som blev fallet när Ferguson aviserade sin avgång. Med sitt sätt att tänka fotboll, den spelstil som han klart och tydligt föredrar, och med de framsteg han gjort med Everton så framstår Roberto Martinez alltmer som den ideale kandidaten.

Martinez har åtminstone visat att han sömlöst klarat av steget uppåt i den engelska fotbollshiearkin från Wigan till Everton. Det var annars ett frågetecken inför den här säsongen. Har man väl bevisat sig på den nivån så känns det rimligt att nästa steg bör bli att pröva sig själv på den nivå där Arsenal faktiskt befinner sig.

Man kan också hävda sig att Martinez har en personlighet som passar för uppdraget. Han är en tänkande manager till stor del på samma sätt och i samma utsträckning som Arsene Wenger är det. Att det är två managers som till synes verkar komma bra överens visar både på detta och är samtidigt ännu ett hinder mindre för Martinez att efterträda Wenger. Arsenal väljer knappast en efterträdare som Wenger inte är bekväm med.

Det är dessutom två managers som i mångt och mycket delar både spelidé och klubbfilosofi. En tydlig skillnad på Everton den här säsongen är att de håller bollen inom laget mer än tidigare och att de mer uttalat hela tiden försöker spela sig ur och fram till situationer. Roberto Martinez har dessutom medvetet satsat på Evertons unga spelare.

Allt det här är så klart värderingar och principer som ligger Arsene Wenger varmt om hjärtat.

:::

Föreställ er så att Everton faktiskt lyckas med konststycket att spela bort Arsenal från Champions League den här säsongen. Nu tror ju inte jag att sådant direkt tas personligt inom fotbollen, allra helst inte inom fotbollen, fansen kan det vara värre med. Men är det något som skulle tala till Martinez fördel eller nackdel vad avser ett framtida Arsenaljobb?

Man kan tänka sig att även fansen skulle känna viss olust vid tanken. De har ju med viss förtjusning kunnat studera vad som kan hända när en engelsk storklubb ska ersätta en managerikon och väljer att försöka göra det med en manager från Everton som i allt väsentligt är att betrakta som en avbild av denne ikon.

Nu är det där så klart lite medvetet tramsigt resonerat och det är självfallet inget som säger att det måste gå för Roberto Martinez i Arsenal som det hittills har gått för David Moyes i Man Utd. Arsene Wenger kommer emellertid vara nästan lika svår att efterträda som Alex Ferguson, men möjligen är Arsenal en lättare klubb att göra det i?!

Everton har hur som helst avgörandet i egna händer vad avser att kvalificera sig till Champions League nästa säsong. De har varit i närheten förut men mitt möjligen felaktiga intryck är att de haft svårt just i de avgörande matcherna, de har aldrig riktigt lyckats knyta ihop säcken. Inte minst mot Arsenal för övrigt så upplever jag att de ofta förlorat även när de tillskrivits goda vinstchanser.

Med sju matcher kvar av säsongen så är det kanske också läge att se ifall det är ännu något som Roberto Martinez har lyckats förändra med Everton, att de nu lyckas i dessa avgörande lägen. Om så visar sig vara fallet så måste man säga att Roberto Martinez förmodligen har levererat en i det närmaste perfekt anställningsintervju.

Om inte till Arsenal så åtminstone till någon av de europeiska storklubbarna.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den enes död är den andres bröd

Ut i andra matchen i Ligacupen, efter förlängning mot Man City. Ut redan i tredje omgången av FA-cupen mot Cardiff på hemmaplan. En bra start i Premier League har inte riktigt tagits tillvara utan Newcastle har sakta men säkert fallit nedåt och tillbaka i tabellen ackompanjerat av alldeles för många halvkassa eller i värsta fall undermåliga resultat och insatser.

Det kan knappast beskrivas som en lyckad säsong för Newcastle. Premier League är förvisso en öppen historia och att sluta på övre halvan av tabellen är inte nödvändigtvis i sig något misslyckande, även om känslan är att Newcastle bättre hade kunnat ta tillvara sin starka säsongsinledning. Men en klubb som Newcastle bör kunna konkurrera om de inhemska cuptitlarna, men även där har laget fallit igenom.

Vad som är mest iögonfallande är hur Newcastle i ett flertal matcher har fullständigt fallit samman. Som exempelvis nu senast mot Southampton när de förlorar 0-4 och blir fullständigt överkörda av ett lag som de bör kunna hålla allra minst jämna steg med. Det är en typ av resultat som har gett managers sparken i andra klubbar.

Ändå känns det som om Alan Pardew på något vis har undsluppit kritik för Newcastles prestationer den här säsongen. Kanske finns det en normaliserad syn inom klubben att lagets problem mer beror på ägaren än på managern, helt klart har Joe Kinnear som fotbollschef varit en distraherande och kanske något ursäktande faktor den här säsongen.

Kanske är det också så att den managerkollega som Alan Pardew garanterat kommer att hälsa på inför dagens match och möjligtvis, om inga kontroverser har inträffat, också kommer att hälsa på efter matchen, har bidragit till att hålla det granskande strålkastarljuset borta från Alan Pardew.

David Moyes våndor och bekymmer under sin första säsong i Man Utd har presenterats grundligt i media, vilket placerat övriga managers i en för dem synnerligen bekväm medial passningsskugga. Åtminstone vad avser managers i klubbar nedanför de allra största. Media verkar bara ha tid för ett byte i taget, så småvilt kan leva hyfsat tryggt.

Jag tvivlar på att Alan Pardew känner någon större tacksamhet mot David Moyes för den sakens skull. Och varför skulle han det, det är knappast Moyes avsikt att på något sätt skydda Pardew.

:::

Är det sista chansen för Cardiff idag? De möter Crystal Palace på hemmaplan, de ligger fem poäng bakom dem med en match mer spelad. Efter dagens match har Cardiff blott fem matcher kvar att spela. Jag sträcker mig så långt som att påstå att om inte Cardiff vinner mot Crystal Palace så är de i praktiken borta från Premier League nästa säsong.

:::

Vilket praktfiasko man ändå måste säga att Fulham har gjort den här säsongen. På sitt eget sätt lika mycket fiasko som exempelvis Man Utds och möjligen Sunderlands säsonger.

Oklart vilken nytta Felix Magath egentligen har gjort i Fulham. Undrar just hur länge han blir kvar i klubben, om han egentligen följer klubben med ned i The Championship.

Inte ens vinst borta mot Aston Villa idag lär ge Fulham någon chans att rädda kontraktet.

:::

Livsviktig kvällsmatch för Chelsea. De bara måste lyckas bryta igenom Stokes försvar. Det är framför allt målskyttet som de måste få ordning på. Och naturligtvis se till att kunna ladda om efter veckans halvjobbiga förlust mot PSG. Chelsea har dock av hävd haft hyfsat lätt för Stoke.

:::

Två utsatta och ifrågasatta managers stöter på varandra även på Carrow Road när Norwich möte West Brom.

Chris Hughton har börjat bli alltmer ifrågasatt av både supportrar och den egna klubbledningen, men Norwich har alltjämt en någorlunda betryggande marginal till nedflyttningsstrecket. Pepe Mel i West Brom har hittills gjort en lustig figur i West Brom och inte alls fått någon karaktär på lagets spel, vars prestationer blivit stadigt sämre.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tre managers som inte borde fått sparken och tre managers som borde fått sparken

Säkert som ett brev på Posten. Jag kan inte bestämma mig för om det uttrycket ska uttrycka en oerhört hög grad av säkerhet eller om det, i dessa moderna tider efter DDR-Sveriges fall när Posten framstår som allt annat än felfria, möjligen för att vi fått så mycket mer att jämföra med, snarare är att se som ett ironiskt påstående. Säkert som amen i kyrkan är kanske ett bättre uttryck med en högre grad av garanti.

Så säkert är det hur som helst att det varje säsong är ett antal managers i Premier League som får sparken. Eller som det så vackert brukar heta, att klubben och managern gemensamt har kommit fram till att det är bäst att gå skilda vägar. Eller något liknande. En manager som får sparken är så klart alltid ett ämne för diskussion, och ofta kan en sparkning framstå som tämligen orättmätig, inte minst sett till hur laget presterar därefter.

Likaväl kan man ibland bli förbluffad över hur svagt andra managers kan prestera utan att de får sparken. I några lägen är det kanske till och med så att man misstänker att en klubb hade tjänat på att faktiskt separera från sin manager. Det är egentligen en motsvarande felkälla hos en klubbledning, men en felkälla som inte alls kritiseras i samma utsträckning.

Enkelt uttryckt. Det finns helt klart en alltför stor benägenhet hos många klubbar att ge en manager sparken, men det finns också en inte lika väl dokumenterad tröghet hos andra klubbar som leder till att de irrationellt länge håller fast vid en sittande manager. Det här är min sammanställning över sådana fel som begåtts i Premier League under säsongen.

:::

Tre managers som inte borde fått sparken

(3) Steve Clarke, West Brom. Det finns skäl att vara kritisk till West Broms utveckling under Clarkes managerskap, laget presterade väldigt bra under hans första tid i klubben men har därefter fallit tillbaka. Katastrofalt har det däremot aldrig varit och man kan sannerligen inte påstå att det blivit bättre utan honom. Sparkningen av Clarke är ett skolboksexempel på en sparkning som är dålig inte minst för att det inte finns någon tydlig handlingsplan om vad man ska hitta på därnäst.

(2) Andre Villas-Boas, Tottenham. Det är en sak att prata om att vara långsiktig men en helt annan sak att faktiskt vara långsiktig i såväl tanke som handling. En sanning som Tottenham och Daniel Levy ännu inte verkar ha insett. Att ge Villas-Boas sparken kändes som en ryggmärgsreflex efter några svaga resultat och att istället anställa Tim Sherwood gav kanske en kortvarig effekt men har uppenbarligen skapat värre problem på längre sikt. Med många nya spelare i klubben är det oklokt att samtidigt byta namn på managerposten.

(1) Malky Mackay, Cardiff. Om andra namn på den här listan har fått sparken av till synes fotbollsmässiga skäl så måste Mackay vara det närmaste vi kan komma ett politiskt offer. Den konflikt som uppstod mellan klubbens ägare och dess managerstab ger mest intryck av att handla om personlig prestige och kontroll. Vincent Tan menar att det köptes spelare utan hans godkännande, vilket givet att det är han som håller i pengarna är ett tämligen bisarrt påstående. Cardiff har därefter ramlat ihop som ett korthus i tabellen.

:::

Tre managers som borde fått sparken

(3) Gus Poyet, Sunderland. Det är kanske lite hårt att mena att en manager bör få sparken när han kommer in efter säsongsstart, får ta över en helt nyligen sammansatt spelartrupp utan några större chanser att sälja av eller ta in nya spelare. Samtidigt har Sunderland underpresterat även sett till dessa förutsättningar, Poyets taktik verkar inte alltid anpassad efter spelarmaterialet och han har misslyckats med att motivera och kommunicera med flera av lagets nyckelspelare.

(2) David Moyes, Man Utd. Vi kan vara rätt övertygade om att ifall det rört sig om nästan vilken som helst annan klubb så hade Moyes inte längre varit manager i den klubben. Rent objektivt har det gått så dåligt för Man Utd den här säsongen, särskilt sett till lagets utgångspunkt. Huruvida man anser att Moyes borde få sparken beror helt och hållet på om man väljer att se på saken endast utifrån detta mer sakligt baserade perspektiv, eller om man lägger an ett mer subjektivt perspektiv på frågan om hur man vill att en stor fotbollsklubb faktiskt bör agera.

(1) Alan Pardew, Newcastle. Newcastles positiva inledning på säsongen, där det ett tag såg ut som om de skulle kunna upprepa sin prestation från två säsonger sedan, maskerar en hel del skönhetsfläckar. Säsongen har förvisso komplicerats av det märkliga beslutet att först anställa och därefter sparka Joe Kinnear som fotbollschef, men Newcastles prestationer under framför allt säsongens andra halva har stundtals varit så utstuderat viljelösa att det närmast väcker anstöt att titta på. Få saker talar för att Pardew längre är rätt manager att få Newcastle upp på banan igen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues tio främsta talanger

Är man bra nog så är man gammal nog. Ungefär så replikerade Matt Busby när han ifrågasattes av det brittiska fotbollsetablissemanget för att han hade fräckheten att bygga upp ett lag bestående helt och hållet av unga spelare, som skulle komma att vinna två ligatitlar i rad, fullständigt dominera den engelska fotbollen, innan ödet till sist ville annorlunda.

Unga talanger inom fotbollen är ett kärt och återkommande samtalsämne, tillika något som jag tror har blivit än mer populärt i och med det ökade individfokuset inom den moderna fotbollen. Lite handlar det kanske om att drömma om framtiden. Det är alltid en bekväm övning att föreställa sig hur bra allt kommer att bli, utan att behöva besvära sig med en krass verklighet.

Engelska fotbollsklubbar scoutar kontinuerligt hela jorden på sin jakt efter de mest lovande unga talangerna. Spelarmarknaden har i det avseendet blivit fullständigt global. I klubbarnas akademier trängs spelare på hög från alla delar av världen. Förhoppningen är enkel, att man av tio intagna spelare lyckas hitta en kommande världsstjärna och kanske en och annan stabil lagspelare.

Vilka är då de för tillfället största och främsta unga talangerna i Premier League? Det är en fråga som styr denna blogg. Svaret beror så klart på vad man menar med talanger. I den här bloggen syftar jag då på spelare som är födda 1994 eller senare. En talang rör sig också i gråzonen mellan att vara en etablerad fotbollsspelare och att enbart vara en ren råprodukt.

Så här landade jag:

:::

(10) Serge Gnabry, Arsenal. 18-årig yttermittfältare som fått lite speltid den här säsongen, framför allt under dess inledning. Med sin snabbhet utgör han en för Arsenal något annorlunda spelartyp jämfört med standardmallen, och hans prestationer under säsongen har gett honom ett nytt femårskontrakt.

(9) Bertrand Traoré, Chelsea. Betraktas allmänt som en av de mest spännande unga spelarna i Chelseas ungdomsled. Som så många andra Chelseatalanger är han för tillfället utlånad, men han är en av dem som anses ha störst chans att ta en plats i a-laget.

(8) Nathaniel Chalobah, Chelsea. Har under ett antal år setts som den stora talangen och guldklimpen i den generation av unga spelare som växt fram inom Chelseas akademi. Har så här långt varit en stamgäst på lånecirkusen men hans ledarskap, både som mittback och mittfältare, bör se honom få chansen i Chelsea.

(7) Nabil Bentaleb, Tottenham. En av de unga spelare som verkligen har slagit igenom i Tottenham den här säsongen, efter att först ha presterat bra i Tottenhams ungdomslag. En ljuspunkt i en hittills tveksam säsong. Att för en ung spelare prestera bra under två olika managers tyder på en hög grad av inre styrka, även om det är under Sherwood han fått sitt genombrott.

(6) Gedion Zelalem, Arsenal. Det fanns stora förhoppningar på Zelalem när han gjorde bra ifrån sig under Arsenals sommartour, men hans speltid hittills den här säsongen har varit begränsad, delvis på grund av skada. Zelalem anses ändå vara ett framtidslöfte på en position där Arsenal kommer behöva föryngra.

(5) Gerard Deulofeu, Everton. Den spanske anfallaren tillhör egentligen Barcelona men har den här säsongen varit utlånad till Everton och varit en bidragande orsak till deras fina säsong. Har varit makalöst framgångsrik på ungdomslandslagsnivå och spås en lysande framtid.

(4) Karim Rekik, Man City. Rekik har länge varit ett samtalsämne på den blå sidan av Manchester och som mittback gjort ett antal imponerande insatser, en position där Man City knappast har något överflöd. Den här säsongen är han utlånad till PSV där han tagit en ordinarie plats. Har all potential att bli en av ligans största spelare.

(3) Raheem Sterling, Liverpool. Fick kanske en något för snabb och tidig start i Liverpool där han under förra säsongen möjligen mattades av. Den här säsongen har han dock använts klokare och börjar visa tydliga tecken på hur stor nytta Liverpool kommer ha av honom. En egen spelare i a-laget är heller inte oviktigt för en klubb som Liverpool.

(2) Adnan Januzaj, Man Utd. Lovorden har varit många från Man Utds hierarki och även om det kan vara lätt att överskatta en spelares insatser i unga år så har Januzaj varit en av de kreativt sett mest lysande krafterna på Man Utds mittfält den här säsongen. I det avseendet således redan en etablerad spelare.

(1) Luke Shaw, Southampton. Det är sällan man hör så många samstämmiga röster om en spelare. Shaws insatser som vänsterback i Southampton beundras av många och har gjort honom till högvilt för de stora engelska klubbarna, samt gjort honom aktuell för en VM-plats till sommaren. Defensivt solid och offensivt konstruktiv, det bästa England producerat på många år.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Erfarenheten blir avgörande mellan PSG och Chelsea

Mötet mellan PSG och Chelsea känns på pappret som ett tämligen jämnt möte mellan två superlagbyggen som befinner sig på lite olika positioner i sina respektive livscykler. PSG kan sägas befinna sig i början på sin första upplaga samtidigt som vi troligtvis bevittnar inledningen på den andra generationen i Chelseas utveckling.

Erfarenhet känns spontant som en avgörande egenskap i det här mötet. PSG har naturligtvis många väldigt bra spelare och därtill entusiasm i och med att det är deras första säsong där de på allvar utmanar i Champions League. Men de kanske saknar just erfarenhet av europeisk cupfotboll på den här nivån, vilket Chelsea å andra sidan har massvis av.

Men erfarenhet är samtidigt ett lite lurigt begrepp. För vad är det egentligen man avser med detta?

Å ena sidan kan man så klart och korrekt konstatera att Chelsea som klubb under det senaste årtiondet har samlat på sig en betydligt mer omfattande erfarenhet i Champions League, och för den delen även i Europa League, än vad PSG har lyckats göra. Som klubb betraktat måste Chelsea alltså ses som mer erfarna än sina motståndare.

Å andra sidan kan man utvärdera de båda lagen spelare för spelare och på så vis komma fram till att spelarna i PSG troligtvis har mer erfarenhet av Champions League-spel på den här nivån än vad spelarna i Chelsea har. Det går att hitta exempel på motsatsen naturligtvis, men i grova drag skulle det troligtvis stämma.

Mötet mellan PSG och Chelsea kan alltså vara en ledtråd till en rätt intressant fråga huruvida det är klubbens eller spelarnas erfarenhet som betyder mest i sammanhanget. Uttryckt på ett annat sätt, är det strukturkapitalet eller humankapitalet som är viktigast?

:::

Naturligtvis måste vi räkna med att Zlatan Ibrahimovic kommer att få en helt central roll i det här mötet.

Han har så klart haft en fantastisk säsong med sitt PSG och har formligen öst in mål i Champions League, tio stycken från och med gruppspelet. Till dessa kan läggas 25 mål i Ligue 1. Det är med andra ord en anfallare i världsklass som Chelsea ställs mot.

Chelsea å sin sida har uppvisat turneringens förmodligen mest kompetenta försvarsspel. På sina åtta matcher i Champions League den här säsongen har Chelsea endast släppt in fyra mål, till stor del tack vare det mycket stabila mittbacksparet Gary Cahill och John Terry.

Så särskilt svårt att hitta den relevanta matchen i matchen är det alltså inte. Tät defensiv mot kraftfull offensiv.

Det finns emellertid några omständigheter som komplicerar den bilden mer än bara lite. För det första Ibrahimovic själv som, även om han har haft få problem i sin långa karriär, traditionellt har haft oproportionella problem mot just engelskt motstånd. Nu ställs han kanske inför tuffast möjliga dylikt motstånd, i alla fall defensivt.

Men Chelsea saknar naturligtvis inte offensiv kompetens heller. Så den fråga som PSG måste besvara är inte enbart huruvida de kan nysta upp Chelseas defensiv, utan också huruvida deras eget försvar är kompetenta nog att hantera Chelseas snabba anfallsspel.

Chelsea har den lilla fördelen att få avsluta på hemmaplan. Det ställer vissa krav på PSG att faktiskt få med sig ett bra resultat i form av en vinst hemma på Parc des Princes. Dessa krav kan få dem att bli något oförsiktiga och alltför lättvindigt släppa kontrollen i sitt försvarsspel. Räkna med att det är något som José Mourinho kommer försöka exploatera.

Det är i det läget som erfarenheten blir en avgörande egenskap.

:::

Oavgjort på Old Trafford mellan Man Utd och Bayern München. De värsta domedagsprofetiorna slog inte in, men fortfarande en rejält stabil fördel i mötet till Bayern så klart.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bara drömmar som återstår för Man Utd mot Bayern

Till sommaren släpps en ny version av Godzilla ut, vilket jag ser fram emot med barnslig förtjusning. Enorma monster och massiv förstörelse är underhållning jag gillar. Den senaste amerikanska versionen, från 1998, var däremot en katastrof lika omfattande till sin storlek som dess huvudperson.

Det enda som talade till den filmens fördel var en av dess teaser trailers där vi får följa en grupp turister på ett museum som tittar på ett skelett till en T-Rex där guiden entusiastiskt berättar om det största och mest dominanta rovdjuret som någon gång levt på jorden. Plötsligt börjar marken skälva, skalven blir kraftigare och kraftigare innan till sist en enorm dinosauriefot kommer kraschande genom taket och fullständigt pulvriserar det stora skelettet.

Det är kanske ingen tillfällighet att jag kommer att tänka på den trailern inför kvällens match mellan Man Utd och Bayern München på Old Trafford. Inte minst den holländske galenpannan Raymond Verheijen har ju gjort en grej av att benämna Man Utd som en utdöende dinosaurie, och med tanke på Man Utds säsong och Bayern Münchens allmänna dominans så ligger ju liknelsen mellan trailerns T-Rex och Godzilla nära till hands.

Man Utd betraktas allmänt som Jurassic Park och Bayern München får väl då iträda rollen som Godzilla, ett monster vars muterade form skulle kunna ses som en metafor för Bayerns sätt att kombinera idealism och professionalism, sitt omhuldade föreningsideal med en närmast extrem kommersialism.

:::

Alla tror naturligtvis på Bayern München, både inför kvällens match och inför dubbelmötet som helhet. Naturligtvis med goda skäl. Bayern München har varit förkrossande dominanta under ett par års tid och representerar den yttersta framkanten på fotbollens utveckling, såväl fotbollsmässigt som organisatoriskt. Man Utds utveckling eller avveckling har samtidigt diskuterats till leda.

Men det kan naturligtvis vara vanskligt att spela med de förutsättningarna. Att bara gå in och vinna på beställning är svårt nog, inte minst på den här nivån där skillnaden i kvalitet aldrig är så stor att det givet en allt annat än hundraprocentig insats alltid kan bli stryk. För Bayern har det snart nått nivån att det inte räcker att bara vinna, de ska numer vinna med fyra-fem måls marginal också.

Det går så klart också att se det hela utifrån Man Utds perspektiv. Om absolut alla tror att de ska förlora så betyder det så klart att de har absolut ingenting kvar att förlora, men desto mer att vinna. De kan således spela helt utan press och känna sig fullständigt frigjorda. Detsamma gäller säsongen som helhet, den har varit katastrof och kan egentligen bara bli bättre än vad den är nu. Den kan inte bli sämre.

Rent psykologiskt är det med andra ord inte särskilt svårt att se vad som kan hända ifall matchen och dubbelmötet börjar glida över till Man Utds fördel, vilka låsningar som då kan uppstå för Bayern. Märkligare saker har vi minst sagt sett inom fotbollen.

Det kommer för övrigt även en ny Jurassic Park-film i sommar. Den andra filmen hade ju ett sardoniskt citat från Ian Malcolm, filmens lustigkurre tillika moraliska kompass: ”Oh, yeah. Ooh, aah, that’s how it always starts. Then later there’s running and screaming.”

Med andra ord, det kan vara lite lustigt och fascinerande att betrakta dinosaurier på avstånd. Men det kan också komma en punkt när de helt enkelt bryter sig igenom stängslen och barriärerna och själva tar kontroll över situationen. Vad Malcolm alltså menar är att det är omöjligt att känna sig säker med en så kraftfull varelse som en dinosaurie.

:::

Man Utds defensiva problem, med skador och avstängningar, är naturligtvis något som bekymrar rätt rejält inför matchen, särskilt som de alltså möter det offensivt förmodligen mest framstående laget i världen. Det känns som om ett antal bortamål är närmast oundvikliga.

Problemet är så klart att Man Utd knappast den här säsongen har visat Liverpools förmåga att helt enkelt bara göra fler mål än vad de faktiskt släpper in, så mycket kommer alltså att hänga på Man Utds förmåga att organisera sin defensiv mot Bayern.

Samtidigt har Man Utd knappast råd att bli alltför försiktiga och tillbakadragna, då bjuder de in Bayern och lämnar över allt initiativ till dem. Om Man Utd alls ska ha någon chans att rubba eller i alla fall störa Bayern så måste de dra nytta av Old Trafford-faktorn, ta hjälp utav något av den europeiska mytologi som ändå finns som partiklar i luften på arenan.

Det är möjligt att det är en dröm att tro att Man Utd i nuläget ska kunna besegra Bayern München. Men det måste samtidigt också finnas en anledning till att Old Trafford kallas för The Theatre of Dreams. En sak är hur som helst säker, om man inte vågar tro att något är omöjligt så är det helt garanterat omöjligt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman