Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Kanske har det blivit dags att ge MK Dons ett break?!

Vid det här laget är historien välbekant. Wimbledon FC blir bestulna på hela sin klubb, sin historia och sin ligaposition i början av norska rövarbaroner som såg som sin uppgift att slå ihop klubben med Milton Keynes FC och flytta klubben till Milton Keynes, nästan tio mil norrut, bildandes MK Dons. AFC Wimbledon bildas av supportrar som inte accepterar förändringen, och laget får börja om långt ned i engelsk fotbolls nionde division.

Det här var något oförutsett inom engelsk fotboll. Detta att flytta klubbar från stad till stad var möjligen något som gick att hitta exempel på inom amerikansk idrott, men där var sport ändå mer affär, till skillnad från i England då, i alla fall enligt gällande självbild. Franchisetänkandet gick helt på tvären med hur detta med fotbollsklubbar sågs på i England, och protesterna blev omfattande, desto mer när flytten av klubben till Milton Keynes godkändes av FA.

Vart sympatierna landade är inte svårt att förstå. Många har följt AFC Wimbledon med stort intresse genom åren och deras oerhört framgångsrika resa upp från Combined Counties League där de började hela vägen upp till League One, en resa på sex divisioner på enbart 13 säsonger. Delvis så klart på grund av att Wimbledon FC var något av en kultklubb inom engelsk fotboll. Delvis för att många kände med dem.

MK Dons däremot blev den engelska fotbollens hackkyckling, dess svarta får och dess fula ankunge. Många menade och menar fortfarande att vad de gjorde var någon form av identitetsstöld på klubbnivå. Vissa, inte minst en hyfsat känd gästbloggare, vägrar exempelvis att ens kalla dem för MK Dons, endast syrligt refererandes till dem som Milton Keynes. Makalöst nog utsågs MK Dons för bara några år sedan till det näst mest hatade laget i brittisk fotbollshistoria.

Det är inte svårt att föreställa sig att detta måste vara ett ok att bära för MK Dons och alla inblandade i klubben. Att ständigt veta att vart de än åker så kommer de vara hatade inte så mycket på grund av något de faktiskt gör, utan för vilka de är och för vad de representerar. Det är inte heller något de har någon chans att ställa tillrätta. Det måste vara en speciell utmaning i ett sådant läge att bygga klubbkänsla och stolthet med spelare, ledare och supportrar.

Men är detta egentligen rättvist? Det finns naturligtvis ingen tveksamhet i att rikta både vrede och skuld mot de norska ägarna – Björn Rune Gjelsten och Kjell Inge Rökke – och mot Wimbledons tidigare ägare Sam Hammam som sålde klubben till dem, samt mot FA som svek både sin uppgift och supportrarnas förtroende när de godkände flytten. Men går det verkligen att lasta den nya klubben, dess ledning, dess supportrar och dess spelare för detta?

Det var inte de som lobbade för den här affären är värd att erinra sig. Det var inte Milton Keynes FC som tog sig för att med lömska metoder bara gå in och köpa upp en annan klubb med möbler, historia och allt. Det var Wimbledons egna ägare och styrelse som av ekonomiska motiv ville flytta klubben och såg till att så också blev fallet. Wimbledon FC upphörde inte att existera på grund av några yttre fiender, utan på grund av fiender inom den egna klubben.

MK Dons har i själva verket i efterhand gjort ganska mycket för att ställa saker till rätta mellan de båda klubbarna, och distansera sig från detta att de skulle ha försökt stjäla Wimbledons identitet och historia. Redan 2007 återlämnade de alla titlar och priser till AFC Wimbledon som ett medgivande att det inte var deras bedrifter. Kanske är detta med tabellplaceringen en surdeg, men nu spelar ju ändå båda klubbarna i samma division. Dags att släppa den saken kan tyckas.

Återstår gör då möjligen detta att MK Dons trots allt fortfarande kallar sig för just Dons. Historien är återbördad till AFC Wimbledon. Ligaplaceringen är inte längre en rimlig källa till bitterhet. Men namnet. Namnet kan alltjämt stryka AFC Wimbledons supportrar mothårs. Men som redan William Shakespeares Juliet frågade sig: ”Vad är egentligen ett namn? Det vi kallar för en ros, skulle med ett annat namn fortfarande lukta lika bra!”

Ett namn är en social konvention vars mening är socialt konstruerad. Det är något vi väljer att fästa en viss betydelse vid och något vi väljer att känna något för. Blir AFC Wimbledon mindre AFC Wimbledon för att MK Dons råkar heta Dons? Nej, naturligtvis inte! Men detta är rationellt resonerat. Vi ska nog inte räkna med rationalitet i några större doser när AFC Wimbledon och MK Dons möts ikväll i League One hemma på Kingsmeadow.

Det kommer alltid finnas en historia mellan dessa båda klubbar, eftersom en betydelsefull del av deras historia är gemensam. Därför är det inget märkligt, kanske till och med önskvärt, att där finns en rivalitet. Även om AFC Wimbledons supportrar är väldigt noga med att påpeka att det möjligen är ett rivalmöte, men definitivt inte något derby. De kan knappast förneka matchens innebörd, vilket de nog heller inte vill, men de kan förneka MK Dons någon särskild status.

Det är mänskligt att de skulle vilja göra det. Det vore också mänskligt att känna att det möjligen börjar bli dags att ge MK Dons a break. De har burit de sociala konsekvenserna av andras beslut och agerande länge nog.

Peter Hyllman

Den engelska fotbollens ekonomiska historia

Historien är en komplex väv av flera olika drivkrafter. Teknologi, ekonomi, ideologi och så vidare är samtliga drivkrafter som formar samhällets alla områden, oavsett om det så är politik, industri, utbildning, föreningslivet ända ned i våra egna privatliv. Det är kanske inte alltid uppenbart eftersom mycket av detta är sådant vi snabbt börjar ta för givet, exempelvis digitaliseringen som förändrat så mycket på så väldigt kort tid men som nu är vardag.

När vi pratar om fotbollens historia gör vi det gärna i rent idrottsliga termer och värderingar. Vi kan mycket väl vara vagt medvetna om teknikens och ekonomins betydelse för fotbollen, men vi vill inte gärna tro att detta ska vara motivet bakom mycket av det vi idag tar för givet. Inte minst ekonomiska motiv betraktas ofta som fult, att något görs för pengar kan aldrig bli riktigt lika vackert som mer ideella motiv.

Ändå är sanningen att ekonomi är en stor drivkraft bakom egentligen all utveckling. Detta gäller inom alla idrotter och i alla länder, oavsett system eller syn på detta med klubbar, föreningar och medlemmar. Det är inte nödvändigtvis det enda motivet eller ensam drivkraft, men utan den drivkraften vore det inte alls lika sannolikt att viss utveckling skulle ha ägt rum. Detta är inte minst sant också inom engelsk fotboll.

Om vi med engelsk fotboll tar vår startpunkt någon gång runt mitten av 1800-talet när fotbollen i sin mer organiserade form började ta form så går det att följa den engelska fotbollens historia som en sorts ekonomisk historia. Det enda initiativ som faktiskt kan ha haft rent ädla motiv är FA-cupen, kanske är det bland annat därför den ses på med sådan romantik, men även där vore det läge att förvånas om det inte fanns ekonomiska motiv i bakgrunden.

FA-cupen och vänskapsmatcher

FA-cupen är världens äldsta cupturnering. Den invigdes 1871 och är alltså för närvarande 146 år gammal, öppen för samtliga engelska klubbar ned till dess tionde serienivå. Den var helt och hållet amatörbaserad från början liksom engelsk fotboll i stort. Det här var inledningsvis den enda formella tävling mellan engelska klubbar som alls existerade.

För att dryga ut klubbarnas intäkter arrangerades ett ofta väldigt stort antal vänskapsmatcher vid sidan av FA-cupen. Redan här börjar alltså de ekonomiska motiven göra sig gällande. Det faktum att detta sker som ett sidoprojekt till FA-cupen talar kanske för att ändamålet med FA-cupen i sig faktiskt var sportsligt snarare än ekonomiskt.

Football League och ligaspel

Ett stort steg i den engelska fotbollshistorien togs när tolv klubbar i Midlands och nordväst beslutade sig för att gå samman och bilda Football League med ändamål att skapa ett ligaspel för inbjudna klubbar, i syfte att garantera ett visst antal matcher både hemma och borta, på förutbestämda starttider, och mot vissa garanterade motståndare.

Detta var 1888 vilket gör den engelska fotbollsligan till världens äldsta. Det var ekonomiska skäl som drev fram den här reformen. Genom att skapa en liga ville man skapa förutsättningar för mer stabila intäkter till klubbarna, där FA-cupen inte alls sågs som lika förutsägbar i det avseendet i meningen att den kunde garantera ett visst antal matcher, på hemmaplan, mot passande motstånd.

Football League bröt sig alltså ur FA och bildade en egen organisation på ett sätt som onekligen liknade vad som senare skulle komma att drabba dem själva, en sorts historiens ironi. Football League blev en maktfaktor inom engelsk fotboll, vilket nog få ångrar idag, och det här var också en utveckling som drev fram professionaliseringen inom engelsk fotboll.

Europa och Ligacupen

Spola framåt i tiden och vi har lagt världskrigen bakom oss, får vi åtminstone hoppas. Europa håller på att resa sig upp ur krigsspillrorna och en idé som börjar vädra morgonluft är idén om en europeisk mästarcup, ett sätt att samla Europa runt fotbollen. Detta är startskottet för Europacupen som kör igång i sin första upplaga 1955. England och Football League är föga imponerade.

Stark man i Football League vid den här tiden är Alan Hardaker. Han betraktar Europacupen som ett gissel och använder all sin makt för att stoppa engelska klubbar från att delta. Chelsea som efter sin ligatitel 1955 var kvalificerade att delta böjer sig för övermaktens påbud. Man Utd och Matt Busby därefter vägrar däremot, kanske som en sorts skotsk protest mot inbillad engelsk överhet.

Det var däremot ett ställningstagande med tragiska konsekvenser. Man Utd öppnar dörren till Europa för engelsk fotbollspublik. Men motarbetade av Alan Hardaker och Football League ställer det orimliga krav på resor och ankomster under en tid när detta var betydligt mycket mer besvärligt. Från denna brådska resulterar Münchenkatastrofen.

Europacupen började däremot ställa nya krav på engelsk fotboll. Att spela i Europa innebar fler matcher och därmed högre intäkter för klubbar som deltog där, vilket fick andra klubbar att ropa orättvisa. Moderna flodljus gjorde dessutom kvällsmatcher möjliga. Det började höjas röster för engelska klubbar att spela fler matcher under veckorna, som ett sätt att dra in mer intäkter.

Svaret blev Ligacupen. Fem år efter att Europacupen såg dagens ljus körde den första upplagan av Ligacupen igång. Den var från början tänkt som ett alternativ för de klubbar som inte deltog i europeiskt cupspel, men också som ett alternativ istället för att delta i Europacupen. Sådana var alltså tankegångarna på den tiden hur bisarrt det än kan låta så här drygt 55 år senare.

Premier League och Champions League

Nästa stora steg i den engelska fotbollshistorien är det närmast simultana skapandet av Premier League och Champions League. Två stora reformer som har anklagats för att vara mer eller mindre helt och hållet motiverat av pengar och makt. Vilket nog träffar väldigt nära sanningen, även om det för den sakens skull inte betyder att det också var bra för fotbollen.

Att känna till den politiska bakgrunden är en intressant parentes. Margaret Thatcher var sannerligen ingen vän av fotboll och har med rätta baktalats för att ha försökt ta livet av den. Ändå har kanske ingen brittisk premiärminister gjort mer för engelsk fotboll än just Thatcher, genom sin ivriga avreglering öppnade hon dörrarna för det inflöde av kapital och fri TV som driver Premier League.

Avregleringen innebar bland annat att de stora klubbarna såg potentialen framför sig och beslutade sig för att de ville ha en större del av kakan. Detta ledde till utbrytningen ur Football League och bildandet av Premier League, och en ny maktfaktor inom engelsk fotboll var bildad. Ekonomiska motiv drev fram Premier League precis som en gång i tiden Football League.

En motsvarande utveckling syntes i Europa. Både sponsorer och större klubbar ville ha mer matcher mot varandra för att på så vis garantera större intresse och större intäkter än vad den gamla Europacupen kunde erbjuda. Här började pratet om en europeisk superliga. UEFA skapade kompromissen, det vill säga det som blev Champions League.

Och längs dessa spår har det fortsatt. Några fler större kliv eller paradigmskiften har kanske inte skett inom engelsk fotboll, utan kanske handlar det mer om inkrementell utveckling inom en redan befintlig modell. Premier League och Champions League har växt sig till monster och exporterats till världens alla hörn. Även det med tydliga ekonomiska motiv.

Det pratas ofta om detta med ekonomi inom fotbollen som något relativt nytt och något som har förstört fotbollen. Den moderna fotbollen brukar det ofta pratas om, till synes underförstått som att ekonomi inte förekom inom den gamla fotbollen, den engelska fotbollen i oförstörd form. Vad jag kanske vill visa med detta är att detta i själva verket är en felaktig föreställning, att ekonomi alltid har varit en drivkraft, på gott och på ont, och alltid kommer vara det.

Det var inte nödvändigtvis bättre förr. Spelare bytte upp sig till större och bättre klubbar även då av allehanda skäl. Fotbollens beslutsfattare drevs av ekonomiska motiv då precis som de gör nu. Premier League har inte agerat på något annat sätt än vad exempelvis Football League själva har gjort. Ekonomin är inte roten till allt ont inom engelsk fotboll, det är tvärtom en möjlighet.

Om den möjligheten sedan utnyttjas på ett bra eller dåligt sätt är en annan och mer specifik fråga. Pengar har däremot ingen moral. Bara människor kan ha moral.

Peter Hyllman

Mark Sampson var symptomet men det är FA som är sjukdomen

För några veckor sedan bloggade jag om att den engelska fotbollen för tillfället bedrev en kamp för sin egen anständighet. En av de stora punkterna i den bloggen gällde FA och det engelska damlandslaget där förbundskapten Mark Sampson blivit anklagad för diskriminering och rasistiska uttalanden gentemot flera av sina spelare, inte minst då Chelseas Eniola Aluko.

Skandalöst nog i sig självt kunde tyckas, men där slutade inte skandalen. Värre var kanske att FA:s utredning av ärendet innehöll grova brister där de inte ens hade besvärat sig med att prata med tillgängliga vittnen innan de landade i slutsatsen att inget fel hade gjorts. Besvärande för det resonemanget var att FA samtidigt hade gått med på en utbetalning till Aluko (hush money).

Storyn kom så klart ut ändå. FA hävdade att utredningarna redan var genomförda men det stoppade knappast journalister som sniffar blod i vattnet att ställa de självklara frågorna kring bristerna och luckorna i dessa utredningar och varför flertalet uttalanden och vittnesuppgifter var till synes motstridiga. Helt enkelt journalism när den fyller sin samhällsfunktion som allra bäst.

Igår slog så nyheten ned som en bomb att Mark Sampson fått sparken som Englands förbundskapten. Men inte på grund av rasismanklagelserna eller Eni Aluko var FA mycket noga med att påpeka. Utan på grund av tidigare anklagelser om olämpligt beteende från Sampsons tid med Bristol Academy och deras WSL-lag innan han blev Englands förbundskapten.

Här börjar det så klart bli lite kinkigt kring vad FA egentligen visste om dessa anklagelser och vad de inte visste. Klart är hur som helst att FA beställde en så kallad safeguarding-utredning om Mark Sampson som kom fram till slutsatsen att Sampson inte var någon fara och att han kunde fortsätta arbeta inom engelsk fotboll med förbehållet att han genomgick en slags sensitiviy training.

Och där stannade tydligen ärendet inom FA, om vi ska följa FA:s och dess VD Martin Glenns egen beskrivning av händelseförloppet. Det vill säga fram tills någon gång i slutet av förra veckan när Glenn och hans medarbetare fick ett tips att läsa genom utredningen i sin helhet, alltså inte bara slutsatsen. Och det är vad som hittades där som alltså var skäl för sparken.

Återigen enligt FA och Martin Glenn så framkom det i utredningen att Mark Sampson varit oprofessionell i relationen mellan coach och spelare, samt uppvisat ett olämpligt beteende mot kvinnliga spelare. Observera plural och vad olämpligt beteende syftar på förstås med ett minimum av fantasi. Inget olagligt ska ha skett, menar FA, men FA anser sig kräva mer av sina anställda.

Det låter ju vackert så klart. Men vad säger det om FA:s kompetens och uppriktighet när de anställer en förbundskapten, med vetskap om dessa gamla anklagelser och utredningen men utan att faktiskt sätta sig in i ärendet i detalj?! Och då är detta den snälla versionen. Den tuffare versionen är att FA visste mycket väl men valde att blunda för saken. Många andra frågor kan ställas:

Vad var safeguarding-utredningens riktlinjer?

En rätt het potatis som jag ser det för det känns sannerligen inte som småpotatis att som coach ha vad som omskrivs som ”olämpliga relationer” med sina spelare. Om det är att i princip anses som okej för en coach så måste man rimligtvis fråga sig sjäv vad det egentligen är utredningen är tänkt att safeguarda mot om inte just dylikt beteende?!

Det kan säkert hävdas att det inte fanns något tvång inblandat och att det var vuxna människor. Olämpligheten kvarstår emellertid eftersom Mark Sampson som coach befinner sig i en maktposition gentemot sina spelare, relationen är alltså inte jämlik, och det kan vara värt att hålla i åtanke att det är alla spelare som i någon mening drabbas av detta beteende och signalerna det sänder.

Vilken due diligence gör FA på sina förbundskaptener?

Även om vi skulle välja att gå med på safeguarding-utredningens slutsatser, allra minst se det utifrån FA-ledningens synvinkel och betrakta det som en given förutsättning, är det ändå oförklarligt och oförlåtligt av FA anställa en så viktig person som förbundskapten utan att vara i detalj insatt i alla frågor kring denne potentielle förbundskapten, inte minst en så här känslig fråga.

Visst kommer safeguarding-utredningen fram till att Mark Sampson inte utgör någon fara och bör få fortsätta arbeta vidare inom fotbollen. Men rimligtvis ställer man ännu högre krav på en tänkt förbundskapten. Det är ju om inte annat vad FA nu trots allt säger sig göra. Då ska vi så klart tro på att FA inte läste sin egen utredning om sin förbundskapten förrän för några dagar sedan.

Är ärendet orelaterat till rasismanklagelserna?

Glöm det är min spontana och förmodligen helt korrekta reaktion. Eftersom jag inte tror på att FA fick detaljkännedom om sin egen utredning först för några dagar sedan kan jag inte heller tro på detta. Dessutom råkar det liksom bara vara alltför praktiskt för FA. De inser att journalisterna kommer inte släppa den här köttbiten och sitter de själva på kroken riskerar de också bli uppätna.

Genom att hävda att beslutet att sparka Mark Sampson enbart har med detta gamla ärende att göra, men absolut ingenting med rasismanklagelserna att göra, så tror de sig kunna slå två flugor i en smäll. Bli av med skurken utan att samtidigt behöva medge att deras egna utredningar av ärendet var bristfälliga och uppenbara försök till en cover-up.

Vad tänker de engelska landslagsspelarna idag?

Timingen på den här sparkningen blir så mycket mer märklig eftersom den kommer bara ett dygn efter Englands VM-kvalmatch mot Ryssland och en ytterst demonstrativ markering från spelarna i samband med Englands första mål att springa och fira tillsammans med Mark Sampson, i ett uppenbart försök att signalera enighet och sammanhållning. Några timmar senare alltså detta.

Eni Aluko kunde inte avstå en del bittra kommentarer angående den demonstrationen, och det är inte särskilt svårt att förstå henne. Det är verkligen ett beteende ägnat att vända henne ryggen, och det här är i hög grad samma spelare som tidigare valt Aluko att företräda dem gentemot FA i förhandlingar om deras ekonomiska villkor – ett ganska otacksamt och jobbigt uppdrag.

Hon ställer upp för dem men de ställer inte upp för henne. Några har kanske skäl att se sig själva i spegeln efter detta. Ändå får man försöka sätta sig in i deras situation. Mark Sampson var förbundskapten och de befann sig därför i en slags beroendeställning till honom. Desto mer så för kvinnliga spelare givet att så mycket mer av deras försörjning kommer just genom landslaget.

Vilka slutsatser kan dras om kulturen i FA och landslaget?

Det senare vittnar så klart om kulturen runt landslaget. En kultur av asymmetriska maktförhållanden där de i höga positioner håller varandra om ryggen. Att det kan bli så i specifika landslagsledningar är måhända inte acceptabelt men går ändå att förstå. Vad som däremot övergår allt förstånd är att FA inte tar sitt ansvar att vara på vakt mot sådant beteende, utan hellre slår vakt om det.

Det är oförståeligt hur FA kan välja att göra sig helt blinda för egna utredningar om synnerligen olämpligt beteende hos sina förbundskaptener. Det är oförklarligt hur FA kan svika enskilda spelares förtroenden genom att skvallra om deras synpunkter och bryta egna löften om anonymitet. Det är oförlåtligt att FA:s krishantering går ut på att mörka problemen snarare än åtgärda dem.

Detta är bara möjligt i en organisation med korrupt kultur. En organisation där det möjligen pratas fint om goda värden som jämställdhet, mångfald och tolerans, men i praktiken bara är tomma ord. Där detta är sådant som mer ses som nödvändiga PR-frågor än substantiella ställningstaganden för trygghet, jämställdhet och grundläggande mänskliga rättigheter.

Det är också bara möjligt i en organisation bestående av korkade människor i höga positioner. Människor som på fullt allvar tror att de ska kunna mörklägga en sådan här historia utan att den kommer ut, människor som därefter tror att någon kommer ta på allvar att beslutet att sparka Mark Sampson inte skulle ha haft något med rasismanklagelserna att göra, och att de själva är skuldfria.

FA har med sitt eget agerande i det här ärendet visat att de är den organisationen. Vilket rimligtvis måste betyda att det här ärendet kan inte sluta med sparkningen av Mark Sampson. Fler huvuden måste rulla.

Peter Hyllman

Kanske är Ligacupens problem att det har blivit en cup för misfits mer än kids

Brittisk politik är kanske inte alltid lätt för en utomstående att helt och fullt förstå sig på, men ett av de mer absurda inslagen, inte minst så här i efterhand, var när Man Utds laguttagning till en match i Ligacupen 1994 blev föremål för en debatt i parlamentet. Det var tydligen förfärligt, förfärligt säger jag, att Man Utd valde att lufta ett antal unga spelare snarare än sitt allra bästa lag.

Det finns både ett och annat som går att säga om den här saken. Att politiker väljer att lägga sig i de mest märkliga saker inte minst. Att det väldigt ofta känns som att det är samma personer som klagar på att det spelas kids i cuperna som klagar på att kids aldrig får chansen. Det mest absurda är kanske att politiker anser sig ha något att säga om vad som egentligen är ”bästa laget”.

Det var dessutom en kritik som i ett viktigt avseende missade poängen. Det var inte något problem för Ligacupen att de största klubbarna där valde att lufta sina yngre spelare, något Man Utd var tidiga med och som Arsenal under Arsene Wenger satte i system. Det gav Ligacupen en fräschör, en annorlunda feeling, det gav supportrarna en känsla för framtiden fast här och nu.

Ligacupen hade egentligen inga större problem så länge det bara var på det sättet. Sedan har Ligacupen på samma sätt som FA-cupen drabbats av att Champions League har växt till ett sådant monster och av att Premier League blivit allt rikare. En kombinerad utveckling som har spätt på retoriken av att de båda cuperna inte längre är lika viktiga.

Men det större problemet för Ligacupen, och delvis även för FA-cupen, som under de senaste tio åren har börjat växa fram är att den inte längre är till vare sig för något som kan kallas för ”bästa laget”, eller för kidsen som blodning inför framtiden. Istället har det i hög utsträckning blivit en eller två cuper för de engelska klubbarnas alla misfits, åtminstone i de tidigare omgångarna.

Vi lär få se flera exempel på detta ikväll. Arsenal och Man Utd som båda var någon form av föregångare med detta att spela kids kommer den här kvällen med säkerhet vädra ut spelare som Per Mertesacker, Calum Chambers, Jack Wilshere, Chris Smalling, Luke Shaw (?) med flera, spelare som med varierande sannolikhet vare sig tillhör klubbens nutid eller framtid.

Vi kommer hitta exakt samma mönster hos både Chelsea och Man City, där det vore märkligt om inte spelare som Kenedy, Michy Batshuayi, Eliaquim Mangala, Fabian Delph och Yaya Touré dyker upp. Det här är inte något som är speciellt eller unikt för de engelska superklubbarna, utan vi hittar liknande mönster för många engelska klubbar både i Premier League och i EFL Championship.

Det här är trist på så vis att för varje plats som tas upp av så kallade misfits blir det mindre plats för kids. För var och en av de redan uppräknade tio misfits som går ut på fotbollsplanen ikväll minskar direkt proportionellt chansen att istället få se kids som Phil Foden, Brahim Diaz, Andreas Christensen, Axel Tuanzebe, Scott McTominay, Demetri Mitchell, Joel Pereira, Chuba Akpom med flera.

Det går att marknadsföra en cup eller turnering som i hög utsträckning bygger på framtiden och på kids. Det går att engagera sig i en cup eller turnering som ger oss en känsla för och en relation till viktiga framtida spelare i klubben. Det är däremot betydligt svårare att marknadsföra eller engagera sig i en turnering för misfits och rejects, spelare som inte är aktuella nu och än mindre i framtiden.

Vad blir i det avseendet Ligacupen annat än ett levande monument över de engelska klubbarnas bristfälliga värvningsstrategi och personalpolitik? Ett skyltfönster över deras många misstag. Det finns ingen manager och väldigt få supportrar alive som gillar att skylta med sådana saker, alltså är det kanske inte så konstigt att de gärna pratar ner i det här fallet Ligacupens betydelse.

På sätt och vis kanske detta tjänar till att visa att ingen cup eller turnering i slutänden är bättre än sina respektive beståndsdelar, i det här fallet deltagande klubbar. Klubbarnas egen relativa oskicklighet påverkar även statusen på de cuper de deltar i. Blir engelska klubbar bättre på att värva och på att rekrytera och utveckla unga spelare hjälper det även statusen på de båda cuperna.

Det är väl osäkert om ens den frågan vore något för det brittiska parlamentet att diskutera. Det är en annan tid nu så det är väl knappast aktuellt, även om politiker sällan missar chansen till billig populism. Klart och tydligt är hur som helst att Ligacupens första och främsta problem inte är ett överflöde av kids, utan ett överskott av misfits.

Eller kommer Arsenal, Chelsea, Tottenham, Everton, Man City och Man Utd med flera visa på något annat den här säsongen?

Onsdagens matcher: Arsenal – Doncaster; Chelsea – Nottingham Forest; Everton – Sunderland; Man Utd – Burton Albion (TV); West Brom – Man City. Lottningen av den fjärde omgången direkt efteråt.

:::

Jürgen Klopp: ”I don’t feel pressure to win trophies at Liverpool.” – Tydligen inte, men det kanske du borde.

Peter Hyllman

Blir försvaret mer eller mindre snurrigt av Liverpools målvaktskarusell?

Det gäller att vara på sin vakt när man rör sig i fiendeland. Jag brukar ibland knata iväg till sportbaren när Liverpool spelar då de har en hyfsat skön samling karaktärer som samlas varje gång det är match. Vilka jag håller på är känt så det blir lätt en rå men hjärtlig stämning. Ändå är det ju så att man i vissa lägen ser till att vakta sin tunga en aning och att hålla korten nära kroppen.

Ett sådant tillfälle kom nyligen när det började pratas om målvaktssituationen i Liverpool. Någon hade lagt märke till att Jürgen Klopp planerade sitt alldeles egna system den här säsongen. Simon Mignolet ska tydligen stå i ligan, Loris Karius ska stå i Champions League samtidigt som tredjemålvakten Danny Ward ska stå i cupspelet. Konsensus verkade vara att det där var ju skitsmart.

Det var kanske inte min omedelbara reaktion, men det är ju alltså inte alltid läge att säga i just det sammanhanget. Alltså sitter jag kanske hellre och gnager på min hamburgare lite extra just då. Sådan social finess finns ju däremot ingen anledning att visa här, dessutom visar det sig att även med ett visst mått av eftertanke så förblir min reaktion mer eller mindre densamma.

Jag förblir nämligen rätt skeptisk till upplägget. Dels för att jag inte ser konkurrens på målvaktsposten som lika meningsfullt som för utespelare. Dels för att jag normalt sett inte ser det som någon fördel för målvakter att roteras och vilas på samma sätt som för utespelare, om något så snarare tvärtom. I den utsträckning det ändå ska roteras görs det bäst mellan två målvakter, inte tre.

Ingen position på planen är lika utsatt som just målvakten, ingen annan spelare blir så ensidigt definierad utifrån enskilda misstag. Av den anledningen blir förtroende och regelbundenhet även relativt sett väldigt viktiga saker för målvakter. En viktig signal en tränare måste sända är alltså förtroende för sin målvakt. Är detta signalen som Jürgen Klopp sänder här?

Visst, även andra- och tredjemålvakter kan behöva speltid. Men är verkligen den speltid som Danny Ward får i cupspelet och Loris Karius får i Champions League tillräcklig, är inte risken att kostnaden överstiger nyttan? Den ende som får matcher i vettig utsträckning är Simon Mignolet i ligaspelet, men han står där med vetskapen att tränaren ser sig om efter andra alternativ.

Det går förvisso även att tycka något om vad det säger om hur Jürgen Klopp förhåller sig till cupspelet genom att köra sin tredjemålvakt i dem. Nu är i och för sig inte Danny Ward någon dålig målvakt, och det återstår väl att se om Klopp kör Ward också i FA-cupen, men det ett sänder ett märkligt budskap när Klopp och Liverpool förmodligen skulle må väldigt bra av en titel vilken som helst.

Den större poängen är däremot denna. Liverpools dokumenterade problem under Jürgen Klopp, inte minst tydliga så här under inledningen av den här säsongen, är försvarsspelet och då i synnerhet organisationen av försvarsspelet som ofta uppvisar stora brister. God organisation uppnås oftast genom effektiv kommunikation, och kommunikation faller till stor del på just målvakten.

Hur påverkas i så fall kommunikationen av att målvakten byts ut med sådan regelbundenhet som blir fallet för Liverpool? Effektiv kommunikation byggs upp över tid genom samspel mellan olika spelare, men när dessa spelare byts ut match efter match uppstår osäkerhet snarare än regelbundenhet. Och med osäker kommunikation blir god organisation svårare att uppnå.

Det är ett problem på såväl taktisk som strategisk nivå. Taktisk eftersom det kan antas bidra till att Liverpool förlorar fotbollsmatcher och tappar poäng genom onödiga försvarsmisstag. Strategisk eftersom det tyder på att Jürgen Klopp inte verkar se organisation och kommunikation i backlinjen som ett prioriterat område, eller ens identifierat det som ett problem för Liverpool.

Vad Jürgen Klopp hellre verkar vilja se som problemet är Liverpools ärofyllda historia som han menar väger tungt på spelarnas axlar. Huruvida det egentligen är Liverpools historia eller snarare Liverpools relativa oförmåga att försvara fasta situationer och ta markering i och runt eget straffområde som bäst förklarar Liverpools resultat hittills under säsongen känns emellertid rätt givet.

Vad som emellertid kan sägas angående detta med Liverpools historia är att det så klart alltid kommer vara en faktor. Men det är också en faktor som reduceras i negativ betydelse för varje titel som laget vinner, och laget därmed kan börja känna sig som en del av historien snarare än underlägset historien. Då gäller så klart att vinna titlar, och definitivt inte kasta bort möjligheten att vinna titlar.

Alltså borde Ligacupen betyda mycket för Liverpool och för Jürgen Klopp den här säsongen, liksom FA-cupen. Andra titlar är kanske inte uteslutna men det här är de två där Liverpool har störst chans. Samtidigt har det i synnerhet i de tidiga omgångarna varit två cuper som Klopp har behandlat tämligen styvmoderligt. Vilket blir märkligt om nu historien enligt honom har sådan betydelse.

Det sätts på sitt prov ikväll i och med att Liverpool har fått en potentiellt mycket tuff lottning, borta mot Leicester – en match Liverpool har förlorat två säsonger i rad under Jürgen Klopp. De senaste säsongernas längre resor i Ligacupen har till stor del skett under skydd av hemmaplan och motstånd från lägre serier. Det skyddet existerar inte den här kvällen.

Det är ett test med vilket det inte känns alldeles förenligt att för första gången den här säsongen slänga ut sin tredjemålvakt på planen. Inte i en match som behöver vinnas och inte när försvaret har haft sådana organisationsproblem som det har visat upp de senaste veckorna. Det ökar risken för att de fortsätter och även om det går bra så ger det ingen bestående nytta till kommande matcher.

Men kanske är det bäst att jag håller detta för mig själv ikväll. Det vore ju onödigt att riskera bli dränkt i salsasåsen. För är det något jag upptäckt så är det att i vissa cirklar kan Jürgen Klopp do no wrong. Så säkrast är kanske att bara sitta ned och mysa med Ligacupens tredje omgång i all sin prakt.

Tisdagens matcher: Aston Villa – Middlesbrough; Bournemouth – Brighton; Brentford – Norwich; Bristol City – Stoke; Burnley – Leeds (TV); Crystal Palace – Huddersfield; Leicester – Liverpool (TV); West Ham – Bolton; Wolves – Bristol Rovers; Reading – Swansea; Tottenham – Barnsley.

Peter Hyllman

Vad är egentligen realistiskt att förvänta sig av Everton?

Det är ofta så tydligt när ett lag befinner sig i motvind. Bollen rullar inte deras väg, bra saker befinner sig alltid precis utom räckhåll och när dåliga saker inträffar så inte bara regnar det utan öser ner. Frustrationen börjar krypa in i laget vilket i sin tur förstärker redan befintliga tendenser. Mitt i en sådan malström av elände befinner sig för närvarande Everton.

Everton hade 0-1 långt in i matchen på Old Trafford igår. Matchen var alltjämt öppen, Everton kunde fortfarande åtminstone kvittera och hade i själva verket haft flera möjligheter att kvittera redan men stoppats av David De Geas utmärkta målvaktsspel. Allra minst kunde Everton i det läget lämna Old Trafford med en hedersam uddamålsförlust i ryggen och en känsla av att ändå ha gjort framsteg.

Ändå tvingas Everton och Ronald Koeman lämna Old Trafford med en 0-4-förlust i baken sedan Man Utd gjort tre sena mål. Ett resultat som inte riktigt speglade matchbilden, åtminstone med bara 1-0 i halvtid. Ett resultat som istället förstärker pratet om kris, frustrationen i laget, och fäster strålkastaren ännu mer på Evertons situation.

Efter matchen är Ronald Koeman synbart upprörd och irriterad. Vilket går att ha förståelse för. Inte minst verkar han ha lagt märke till vad José Mourinho skrivit i matchprogrammet att Man Utd mötte ett Everton som spenderat £140m och allra minst borde sikta på en plats bland topp fyra. Något som Koeman klart och tydligt menade var fullständigt orealistiskt att förvänta sig av Everton.

Det väcker så klart två frågeställningar. Nämligen huruvida det faktiskt är orealistiskt att förvänta sig något liknande av Everton, samt vad som egentligen är realistiskt att förvänta sig av Everton den här säsongen?! Det är inte alldeles självklart att ta Ronald Koemans ord på den saken då han naturligtvis är part i målet och har ett intresse av att hålla förväntningarna nere.

Den första tanken är att det knappast är rimligt att förvänta sig av Everton att redan utmana om de fyra topplatserna. José Mourinho borde veta det bättre än någon annan, han spenderade ungefär lika mycket förra sommaren. Rom byggs aldrig på en dag, förändring tar tid, Everton spenderade mycket i somras men ligger ändå långt efter, och £140m är inte vad det var för bara ett år sedan.

Den andra tanken bör vara att realistiskt att förvänta sig av Everton är att visa att de är redo att i alla fall börja utmana de sex etablerade storklubbarna, även om det inte nödvändigtvis måste betyda att de redan nu slår sig in bland dem i den slutliga tabellen. Men det är däråt Everton siktar, de var redan förra säsongen bäst av resten, och flera av de sex stora kan knappast ses som ouppnåeliga.

En invändning är självfallet att det inte finns något konkret värde med att slå sig in bland de sex stora klubbarna, då det ju inte ger någon Champions League-plats. Men vad som avses är nog mer det abstrakta värdet att kunna konkurrera på någorlunda jämn fot med de sex stora. Och när ett lag kan göra det har de även möjlighet att nå en av Champions League-platserna.

Men om det är den realistiska förväntningen på Everton så är Evertons realitet en helt annan för närvarande. Förlusten mot Man Utd var lagets tredje förlust på fem ligamatcher, de har bara gjort två mål på dessa fem matcher, och befinner sig för närvarande under nedflyttningsstrecket, även om det självfallet är alldeles för tidigt att börja se det som något oroande.

Det är samtidigt lätt att glömma vad de flesta pratade om redan innan säsongen startade, att Evertons spelschema under säsongsinledningen var något som plockat ur en febrig mardröm. Dessa fem matcher inkluderar matcher mot Man City, Chelsea, Tottenham och Man Utd, tre av dem på bortaplan. Att bara plocka en poäng från dessa matcher är kanske inte idealt, men knappast katastrofalt.

Det var inte svårt att förutse att Everton med ett sådant spelschema skulle få svårt att plocka poäng så här under inledningen av säsongen. Desto svårare kan tyckas med ett lag som genomgått så stora förändringar under sommaren. Det mer beständiga testet på Evertons förmåga inleds i själva verket nu, inför det kommande uppehållet, med hemmamatcher mot Bournemouth och Burnley.

Vinn dessa båda matcher och situationen börjar se betydligt mycket mer ljus ut för Everton. Vinn därefter mot Brighton efter landslagsuppehållet och sedan kan det verkligen vara läge att ladda för hemmamatchen mot Arsenal därefter. Det är inte den gångna månaden som definierar Evertons säsong. Det är den kommande månaden som ger oss definitionen.

Av den här anledningen tror jag inte Ronald Koeman löper någon reell risk att faktiskt få sparken av Everton. Det är kanske naturligt att det har börjat viskas om det, givet säsongsinledningen, givet förväntningarna, och givet att Frank De Boer redan så snabbt fått sparken. Men alla vet, inte minst Evertons styrelse, att det finns mycket kvar att hämta med Everton.

Med detta inte sagt att Ronald Koeman inte gör sina misstag. Det är tydligt att Everton inte har lyckats värva någon realistisk ersättare till Romelu Lukaku. Det är också tydligt att Everton saknar fart i laget, delvis på grund av skador men det är också spelare med fart som hamnar på bänken. Det är tydligt, inte minst mot Man Utd igår kväll, att Koeman är överdrivet defensiv i sin matchattityd.

Det är med det i bakhuvudet som Ronald Koemans beskrivning av en topp fyra-placering för Everton som helt orealistisk ändå blir intressant. Är det något han bara säger för att hantera förväntningar och deflektera kritik? Eller är det istället ett uttryck för en mer allmän syn att det inte är realistiskt för Everton att kunna konkurrera med de sex storklubbarna?

Om det senare, kanske i synnerhet efter att ändå ha spenderat £140m på spelare bara den här sommaren, finns kanske mer långsiktiga skäl för Everton att fundera på om Ronald Koeman är rätt manager för dem.

Peter Hyllman

HÖRNAN #5: Målfoto mellan Manchesterlagen i toppen av tabellen

TRE TANKAR

(1) Arsenal. Vi brukar ju närmast av gammal hävd och tradition behöva såga Arsenal efter stormatcher i ligaspelet, i synnerhet på bortaplan. Alltså kan det finnas skäl att peka på motsatsen när möjlighet finns. En poäng är alltid en poäng och ska respekteras. Arsenal borde kanske inte ha vunnit matchen även om möjligheten fanns. Framför allt var det en defensivt disciplinerad insats som lade grunden för poängen, och frågan måste naturligtvis ställas om det verkligen var någon tillfällighet att den kom utan Mesut Özil med i elvan.

(2) Bournemouth. Otroligt viktig vinst för Bournemouth som tar sina första poäng för säsongen hemma mot Brighton. En match som såg ut att kunna sluta illa när Brighton alls inte oförtjänt tog ledningen. Jordon Ibe vände matchen efter att ha blivit inbytt med två briljanta framspelningar. Ett exempel på värdet med spelare som inte enbart slår alibipassningar utan faktiskt vågar sig på nyckelpassningar, även om det innebär att några missas. Ett möjligt genombrott för Jordon Ibe i Bournemouthtröjan.

(3) Tottenham. Det går knappast att ifrågasätta Tottenhams kvaliteter. Men oavgjort mot Swansea innebär att de redan har tappat sju poäng på hemmaplan den här säsongen. Tottenhams anfallsspel har med rätta hyllats och inte minst Mauricio Pochettinos sätt att organisera anfallsspelet som vore det en maskin. Extremt effektivt när det går i lås. Frågan är emellertid om inte organisationen kommer med ett pris, för det är i sådana här matcher som mot Swansea som Tottenhams anfallsspel också kan ge ett mekaniskt och därmed förutsägbart intryck.

OMGÅNGENS VINNARE: Burnley

Turf Moor var Burnleys stora tillgång förra säsongen. Däremot tog de totalt bara sju poäng på bortaplan under hela säsongen. Den här säsongen har de redan plockat fem poäng på tre bortamatcher och är alltså obesegrade mot Chelsea, Tottenham och nu Liverpool. Inte för att dessa tre storklubbar nödvändigtvis har varit direkt dåliga utan för att Burnleys försvarsspel har varit fantastiskt bra, kombinerat med en bra anfallsidé. I slutänden väl så nära att vinna på Anfield som Liverpool någonsin var.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: –

Nej, ingen den här gången. De närmaste kandidaterna vore kanske Watford och Everton. Men Watford fick några sura mål i baken och sedan rann det iväg, hade ett antal farligheter själva men mötte ett strålande Man City. Everton lät det rasa iväg helt i onödan i slutminuterna, vilket är obra, men hade innan dess definitivt stört Man Utd och oroat Old Trafford. Inga riktiga loserinsatser.

OMGÅNGENS SPELARE: Sergio Aguero, Man City

Magisk insats av Sergio Aguero mot Watford. Rätt imponerande att lyckas sticka ut som ensam spelare när anfallet som helhet fungerar så bra som Man Citys gjorde mot Watford. De två första målen är möjligen standard för Aguero, men det tredje målet stod inte Leo Messi efter på något sätt.

OMGÅNGENS MÅL: Andrew Surman, 1-1 Brighton (h)

Flera snygga mål den här omgången. Kanske kom det snyggaste redan på fredagskvällen med Jordon Ibes klackpassning in i straffområdet till Surman som visar en sagolik kyla som läst in Lewis Dunks vanliga täckning, håller i bollen ett moment extra och sedan lugnt bara rullar in bollen i bortre hörnet. Klass.

OMGÅNGENS ?

Crystal Palace förlängde sin svit av måltorka till fem hela matcher, vilket med start från början av säsongen är ett nytt rekord. En mycket stor anledning stavas Christian Benteke som ser ut att spela helt utan självförtroende. Han vinner inga nickdueller, han tar inga löpningar utan är stillastående, och är helt isolerad i Crystal Palaces spel. Något Roy Hodgson måste åtgärda.

OMGÅNGENS !

Andra matchen i rad som Jamaal Lascelles vinner matchen åt Newcastle. Inte bara med sitt nickmål ska sägas utan också för en strålande mittbacksinsats som gjuter mod i hela laget, ett sant kaptensämne. Lascelles behövde kliva fram i en match som Newcastle borde ha avgjort långt tidigare.

OMGÅNGENS WTF?

Offsidedomsluten stod i centrum den här omgången. Man City fick god hjälp av några sådana. Samtidigt rykte det ur öronen på David Wagner efter sin match och det kan konstateras att om Huddersfield spelat efter Man Citys offsideregel hade de vunnit matchen mot Leicester. Små marginaler men kanske kan regeln göras lättare och tydligare?!

OMGÅNGENS LOL!

Så länge Wayne Rooney var kvar på planen stod det bara 1-0 till Man Utd och det var fortfarande en oviss matchutgång. Ronald Koeman byter ut Rooney i den 82:a minuten och därefter landar tre bollar bakom Jordan Pickford. Hyggligt av Man Utd att låta Rooney kliva av innan de plockade fram bulldozern.

OMGÅNGENS BTW…

Harry Redknapp. Antal poäng med Birmingham: 10. Antal värvningar med Birmingham: 14. Sparkad.

Väldigt prydliga svärmorsdrömmar till målvakter i Premier League.

Många röda kort för Chelsea på senare tid. Särskilt mot Arsenal av någon svårförklarad anledning.

Fin mottagning av Wayne Rooney på Old Trafford. Man Utd-fansen vet mycket väl vad de hade för spelare i Rooney, de behöver inte påminnas om det.

Man Utd har onekligen tagit för (god) vana att höja siffrorna i matchens slutskeden. Kan ge en något förljugen bild av matchen.

Peter Hyllman

Kan Arsene Wenger bevara sitt övertag på Antonio Conte?

Det är inte lätt att vara Arsene Wenger. Under de senaste tio åren har han hunnit med att få ett omryktat dåligt facit mot de allra flesta övriga storklubbar. Man City, Liverpool, Man Utd, Chelsea, de har samtliga besegrat Arsenal oftare än vad som är att anse som normalt i matcher mellan storklubbar. Ett dåligt facit som blivit något av en markör för Arsenals och Arsene Wengers brister.

Desto lättare i så fall att vara Antonio Conte. Han har inte varit med i engelsk fotboll ens i närheten av lika länge som Arsene Wenger, men under sitt dryga år i ligan har han ändå lyckats få något av ett övertag på de flesta andra tränare och storklubbar. Man Utd, Man City och Tottenham har alla förlorat mot Contes Chelsea och Liverpool fick bara 1-1 på Anfield.

Därför känns det nästan som någon form av absurditet att den ende manager Arsene Wenger faktiskt verkar ha fått någon form av övertag på är just Antonio Conte av alla. Eller att Antonio Conte ska behöva brottas med känslor av obehag mot just Arsene Wenger av alla. Men så är det sedan Arsenal vunnit tre av fyra matcher mot Antonio Contes Chelsea, varav de två senaste på Wembley.

Den första matchen är kanske inte att säga så mycket om, det var innan Chelsea hade hunnit hitta sina fötter under Antonio Conte. Andra matchen på Stamford Bridge blev en förutsägbar Chelseaseger. Men både i FA-cupfinalen och sedan i Community Shield var Arsenal det tydligt bättre laget, speglandes Contes föredragna trebackslinje med sin egen variant.

Arsenal har i båda dessa matcher lyckats med att exploatera utrymmet bakom Chelseas wingbacks. De är ett av få lag som har lyckats med det på ett hyfsat systematiskt sätt. Vi kan räkna med att det är något som Arsenal kommer försöka göra igen, och behöver göra igen. Rimligtvis kör de vidare med sin trebackslinje, som fungerat förut, och som kanske gör sig bäst i dessa matcher.

Förvisso har ett annat gemensamt drag i dessa båda matcher varit att Chelsea dragit på sig kostsamma röda kort. Det var i båda fallen tämligen onödiga kort att dra på sig och det fick inte minst Antonio Conte att uppgivet sucka om att han kanske behövde utforma en särskild taktik för att spela med tio man. Att försöka undvika röda kort vore kanske den mest effektiva taktiken.

Orosmolnet för Arsenalfansen borde vara laguppställningen. Arsene Wengers laguttagning till matchen mot Liverpool fick många att lyfta på ögonbrynen. Det borde vara givet att Sead Kolasinac spelar, liksom det borde vara givet att Alexis Sanchez och Alexandre Lacazette spelar, men man vet aldrig. Kanske är det bara mot Liverpool på Anfield som Wenger försöker ”hitta på” saker.

Kanske är det klokare att köra vidare på sitt grundkoncept. De problem Arsenal har haft i dessa matcher handlar dessutom knappast i första hand om taktiska uppställningar, utan om lagets organisation och spelarnas attityd. Det viktigaste är att spelarna är beredda på uppgiften och mentalt på rätt ställe, inte att ännu en gång i efterhand behöva prata om spelarnas brist på ”mental strength”.

När Alexis Sanchez inte startade mot Liverpool på Anfield förra säsongen så pratades det om taktiska skäl, vilket vi aldrig riktigt fick förklarade vilka dessa faktiskt var, även om det nog mer handlade om disciplinära skäl. Ingen vet varför Sead Kolasinac inte spelade på Anfield för några veckor sedan. Alexandre Lacazette spelade inte eftersom han behövde anpassa sig som det hette.

Det kan tyckas vara märkligt att värva en stjärnanfallare för mer än £50m för att sedan inte spela denne i sina största matcher. Desto märkligare är hur detta ständiga behov av anpassning verkar vara något unikt för Arsenal. Romelu Lukaku behövde sannerligen inte anpassas i Man Utd. Kanske är det för dagen mer relevant att inte heller Alvaro Morata behövde någon särskild anpassning.

Något säger detta kanske om hur mycket bättre laget Chelsea fungerar som organisation för närvarande. Eller närmare bestämt om hur Arsenal inte fungerar organisatoriskt. I lag med bra organisation och samspel mellan olika lagdelar och spelare brukar det normalt sett vara förhållandevis enkelt att integrera nya spelare. När detta inte går bra är det ofta ett tecken på brister i strukturen.

Å andra sidan får vi konstatera att Alexandre Lacazette absolut inte har presterat dåligt när han väl har spelat för Arsenal. Han har redan två mål i Arsenaltröjan och hade med lite mer tur kunnat haft ännu ett. Mot Liverpool och mot Köln spelade han som bekant inte. Han har alltså bara misslyckats göra mål i en enda match han faktiskt spelat. Alltså är det dumheter om han inte spelar.

Det handlar med andra ord kanske mer om att Arsene Wenger lyckas bekämpa sina egna impulser att ”hitta på något smart”. Det kan förvisso vara förståeligt att Wenger brottas med sådana impulser. Han vet naturligtvis mycket väl vad som kommer vara reaktionen om Arsenal skulle förlora dagens match. Men i den situationen har han satt sig helt och hållet själv.

Antonio Conte har å sin sida gjort ett strålande jobb med att bända den här säsongen till sin fördel. Snacket runt laget inför säsongen lät inte alls positivt och desto värre blev det efter förlusten mot Burnley i ligapremiären. Därefter har det däremot varit idel vinster för Chelsea, några av dem dessutom synnerligen imponerande. Chelsea känns återigen som ett lag att räkna med.

Vilket Chelsea har möjlighet att betona ytterligare den här dagen, och på samma gång slänga en rejäl näve grus i ett redan hackande Arsenalmaskineri. Men då krävs att Antonio Conte inte bara återfinner sin tappade röst utan ett sätt att besegra Arsene Wenger. Vilket i den galna och oförutsägbara värld som utgör Premier League är något han har haft märkligt svårt för.

Vilket får dagens match på Stamford Bridge att på förhand kännas jämnare och mer oviss än vad den kanske egentligen borde vara sett till var dessa båda lag befinner sig för närvarande.

Peter Hyllman

Patrick Crynes sista vilja är att Barnsley lyfter med Moneyball

Det hade kunnat vara bara ännu ett exempel på en engelsk klubb som såldes till en utländsk ägare. Men när Barnsley är på väg att säljas till ett konsortium under ledning av den kinesiske miljardären Chien Lee, som tidigare försökt köpa både Hull City och Middlesbrough, och som även äger Nice i Frankrike, så är det något som på flera sätt kittlar fantasin.

Det beror delvis på vilka som faktiskt är knutna till detta konsortium. Inte minst ett amerikanskt intresse via affärsmannen Paul Conway. Men dessutom Billy Beane som står för 10% av ägandet och går in i Barnsleys styrelse. Beane är, som kanske är bekant, mannen bakom moneyball-konceptet, förenklat att med låg budget och statistisk analys identifiera och köpa undervärderade spelare.

Ett koncept som blev rasande framgångsrikt inom baseballen, där Oakland Athletics bröt sönder mallen för hur amerikanska klubbar drevs. Det hela blev Hollywoodfilm med Brad Pitt i huvudrollen. Moneyball har under åren även varit ett hett samtalsämne inom engelsk fotboll, med flera klubbar som säger sig eller sägs tillämpa varianter av det, utan att riktigt göra det.

Kanske är Barnsley nu på väg att verkligen göra allvar av saken? Billy Beane själv har ett gediget intresse av fotboll, kanske för att det är den större idrott som rent statistiskt är mest underutvecklad, och där Beanes metoder därför kan ha störst värde. Han har tidigare gjort ett gästspel i AZ Alkmaar men har länge haft ett särskilt intresse för engelsk fotboll.

Grundprincipen bakom moneyball är förvisso ingen nyhet för Barnsley. De har de senaste åren byggt sitt lag runt förmågan att scouta och rekrytera de bästa spelarna och största talangerna från den engelska fotbollens lägre divisioner, en metod som bland annat vunnit Football League Trophy och playoff-finalen i League One för ett drygt år sedan.

Här finns ändå en känsla av att ta något befintligt och framgångsrikt och lyfta in det i framtiden på ett mer systematiserat sätt. Det är något gammalt som ömsar skinn och släpper fram det nya. Och just den övergången från gammalt till nytt ägarskap blir just vid den här tiden symbolisk för Barnsley på ett sätt som blandar samman metafor och hjärtskärande verklighet.

För samtidigt som ett nytt kinesiskt-amerikanskt moneyballägarskap är på väg att ta över Barnsley ligger klubbens gamla ägare bokstavligt för döden. Patrick Cryne lever, som han uttrycker det själv, på lånad tid efter att ha drabbats av cancer och väntar sig inte att leva säsongen ut. Cryne skrev själv i Barnsleys senaste matchprogram om vad som drabbat honom och vad som väntar.

http://www.bbc.com/sport/football/41249300?ns_mchannel=social&ns_campaign=bbc_match_of_the_day&ns_source=facebook&ns_linkname=sport

Patrick Cryne tog tillsammans med Gordon Shepherd och Barnsleys borgmästare Peter Doyle över som ägare för Barnsley 2004 sedan klubben kommit farligt nära konkurs under Peter Ridsdales tidigare ledning. Både Doyle och Shepherd lämnade tidigt Barnsley men Cryne har blivit kvar och fungerade under längre tid som en försiktig general i klubben.

Cryne förhöll sig länge förhållandevis passiv som ägare, men det blev tio år av turbulens för Barnsley under flera olika managers innan Barnsley, efter att ha flirtat med nedflyttning flera säsonger i rad, till sist åkte ur EFL Championship 2014. Men i och med nedflyttningen till League One började Patrick Cryne ta ett mer aktivt ägarskap, kanske också i samband med beskedet om sin sjukdom.

Det var i samband med denna väckarklocka Barnsley började arbeta mer systematiskt med sitt scoutingarbete. Det blev ett mellanår i League One innan Barnsley uppnådde dubbel succé under 2015-16 med två vinster på Wembley, först i Football League Trophy och sedan i playoff-finalen mot Millwall. Barnsley var tillbaka i EFL Championship igen, där framgångarna också fortsatt.

Patrick Cryne tog alltså över stafettpinnen i ett svårt läge för Barnsley och har därefter sprungit med den så långt hans kropp bokstavligt talat orkat. Det är ett tillfälle att lämna över stafettpinnen till nya ägare som är på samma gång passande som ofrånkomligt. Och som vanligt sker det med en känsla av ofullkomlighet, att man ville ha uppnått ännu mer:

”There are many things I wanted to achieve before my custodianship of our fabolous team ended at the hand of the grim reaper. Of course, I wanted to see us get back to the Premier League and make some enhancements to the iconic West Stand. /…/ Regarding this season, I think we will get stronger as it goes on and our team gels, not unlike the double Wembley season. I do not expect to live to see the ultimate outcome, but I travel in hope.”

Hjärtskärande som sagt. Ändå är känslan att Patrick Cryne lämnar över Barnsley i en mycket god position men också att han lämnar över Barnsley på kanske bästa möjliga sätt. Lilla Barnsley får nu en resursstark ägare och därmed kanske en helt annan förmåga att konkurrera i EFL Championship, och sikta mot vad som var ett av Crynes icke uppfyllda önskemål – att ta sig till Premier League.

Men överlämningen sker inte bara till en ny, rik ägare vem som helst utan till en ägare som med Billy Beane som delägare, rådgivare och styrelseledamot motsvarar en liknande form av filosofi och klubbmodell som ligger bakom Barnsleys framgångar under senare år. Ett ägarskap som kan förväntas handla inte bara om ”money” utan även om ”ball”.

Motstridiga känslor av sorg och framtidsoptimism blandas alltså på Oakwell när Barnsley tar emot Aston Villa i EFL Championships kvällsmatch. Ett ledsamt farväl på tröskeln till en ännu ljusare framtid. Den grå regngardinen rullas tillbaka, för en vision av vita stränder och gröna länder under en snabb soluppgång. Barnsley kan sörja men Barnsley kan även hoppas.

Hoppas på att inom en inte alltför avlägsen framtid ta sig tillbaka till Premier League. Men också hoppas på vad helt säkert även Patrick Cryne hoppas på mer än något annat just den här kvällen, att vinna mot Aston Villa.

Peter Hyllman

Målen måste komma för Southampton och Mauricio Pellegrino

Southamptons supportrar måste känna att det har gått troll i saken. Kritiken mot Ronald Koeman var ett för defensivt mindset. Besvikelsen med Claude Puel var en fråga om defensivt spel och för få mål och han fick därefter sparken efter säsongen, trots en åttondeplats i ligan och en cupfinal. Oförmågan att göra mål var en hämsko runt Southamptons fötter.

Det är alltid vanskligt att göra några utfästelser så här tidigt på säsongen, särskilt när det alltså gäller en helt ny tränare, men inledningsvis ser Mauricio Pellegrino ut att brottas med exakt samma problem. Southampton har misslyckats med att göra mål i tre av sina fyra ligamatcher så här långt. Lätt uppseendeväckande i sig. Desto mer när motståndet har varit Swansea, Huddersfield och Watford.

De som har som arbete att följa Southampton dagligen pratar om en väsentlig skillnad mellan träning och match där Southamptons spelare ser väldigt bra och vassa ut på träning och gör mål i mängder, bara för att det sedan ska gå totalt i lås när det väl blir match. Vilket kanske vittnar om psykologins betydelse, eller att Southamptons träningar möjligen inte är alldeles ändamålsenliga.

Det såg å andra sidan ut på ett liknande sätt när Southampton mötte Swansea i den första omgången. Anfallsspelet som sådant var snabbt, finurligt och systematiskt, men översattes inte i tillräcklig utsträckning i målchanser, även om dessa inte saknades, och därmed heller inte i mål. Det finns med andra ord goda tendenser till anfallsspel i Southampton, men ingen slutprodukt.

Det är en jämförelse med föregående säsong som inte precis talar till Mauricio Pellegrinos fördel. Förra säsongen hade Southampton förvisso svårt att göra mål men skapade å andra sidan målchanser i fullgod utsträckning. Den här säsongen har antalet målchanser per match i princip halverats. Om Southamptons fans var missnöjda förra säsongen bör de känna detsamma och mer därtill nu.

Nu finns det i och för sig tid att hinna ändra på detta. Southampton ligger knappast illa till i tabellen ännu, och mycket litet talar väl egentligen för att de skulle behöva bli indragna i någon nedflyttningsstrid. Mauricio Pellegrino förtjänar mer tid på sig att visa att han kan få Southamptons spel att fungera, även om smekmånaden börjar löpa mot sitt slut för honom.

Just av den anledningen känns dagens match mot Crystal Palace så viktig för Southampton och för Mauricio Pellegrino. Det vore en utmärkt chans att vinna en match mot tabelljumbon, ett lag som dessutom inte ens har lyckats göra ett enda mål den här säsongen. Dessutom en utökning av poängavståndet till just Crystal Palace till åtta poäng.

Förlust däremot och avståndet ser plötsligt betydligt mindre ut och det börjar bli trångt därnere på tabellens undre halva. Därför kan jag tänka mig att Mauricio Pellegrino drog en och annan svada när beskedet kom att Crystal Palace sparkade Frank De Boer och anställde Roy Hodgson. Plötsligt blev det här en betydligt mer oberäknelig match och en potentiellt betydligt tuffare match.

Intressant är naturligtvis även matchen eftersom det kan vara ännu ett steg åt att integrera en av sommarens stora cry-babies i laget igen. Alexis Sanchez och Philippe Coutinho kanske drog på sig de riktigt stora rubrikerna den här sommaren, men Virgil Van Dijk har förmodligen krånglat mer än någon av dem och betyder troligtvis mest för sitt lag av de tre.

Men det gäller försvaret. Southamptons stora fokus mot Crystal Palace måste vara att göra mål. Hittills den här säsongen har Southampton bara lyckats göra ett enda spelmål. Manolo Gabbiadini var den som gjorde målet och det är också han som har spelat hittills under säsongen, även om flera har gett uttryck för att hellre se Charlie Austin som ordinarie anfallare.

Till stor del känns detta som en ren självförtroendeförmåga. Att ha svårt att göra mål gör det i sig svårare att göra mål. På så vis är Southamptons målproduktion något som mycket väl kan vända på ett ögonblick. Medgång i det avseendet och plötsligt kan allt lossna, passningarna blir mer distinkta, löpningarna vanligare, anfallen mer kreativa och avsluten mer bestämda.

Än så länge finns egentligen inga skäl att tänka att Southamptons svårigheter att göra mål är direkt taktiskt betingade. Om inte annat har Mauricio Pellegrino ännu inte fått nog med tid att verkligen utveckla sitt system. Men det är viktigt för Pellegrino att visa på kontinuerliga framsteg. Och inget mått på det kommer vara viktigare den här säsongen än just målskyttet.

Det problemet har hemsökt Southampton under de senaste åren. Både Ronald Koeman och Claude Puel fick kritik för det. Det är problemet som Mauricio Pellegrino är anställd att hitta en lösning på. Gärna med början redan idag mot Crystal Palace.

:::

Watford ett av tre ännu obesegrade lag den här säsongen. Kan de fortsätta vara det efter matchen mot Man City?

:::

Viktiga hemmamatcher både för Liverpool och Tottenham.

Peter Hyllman

Bournemouths besvär beror på att de är "stuck in the middle"

Det har pratats om kris i Crystal Palace med fyra förluster på deras fyra första matcher och som en konsekvens fick även Frank De Boer sparken och ersattes med Roy Hodgson. Någon som kanske är tacksam för att det har dragit till sig all uppmärksamhet är Eddie Howe, vars säsongsinledning med Bournemouth har varit exakt lika illa den.

Även Bournemouth har förlorat sina fyra första ligamatcher, och de har samma svaga målskillnad som Crystal Palace, med den lilla skillnaden att de både gjort och släppt in ett mål mer. De skulle möjligen kunna försvara sig med att ha haft ett något tuffare spelschema än Crystal Palace, men spelmässigt har det nog sett precis lika illa ut.

De som vill mana till lugn pekar på att Bournemouth bara tog totalt en poäng mer i exakt motsvarande matcher förra säsongen. Jämfört med förra säsongen, som är Bournemouths bästa ligasäsong någonsin, ligger de alltså bara en enda poäng back. Men den typen av jämförelser blir sällan särskilt rättvisande och tenderar fördunkla mer än de upplyser.

Varje säsong är sin egen resa och hur den resan påbörjas avgör hur den därefter avslutas. Att Bournemouth har haft två förhållandevis bra säsonger i Premier League bygger på två bra inledningar på dessa säsonger, från vilka de kunnat bygga vidare. Att hamna efter redan från början och tvingas försöka äta upp ett försprång ger en helt annan situation och en helt annan psykologi.

Inte minst därför har kvällens alternativa sydkustderby hemma mot Brighton fått sådan stor betydelse för Bournemouth och för Eddie Howe. De måste få igång sin säsong ikväll. Brighton är en nykomling och således en motståndare som Bournemouth måste förväntas kunna besegra. Att förlora skulle placera dem sju poäng efter Brighton samt göra känsloläget runt klubben än mer labilt.

Att Eddie Howe har gjort sitt bästa för att piska upp stämningen inför kvällens match mot Brighton är alltså ingen överraskning. Han har uppmanat spelare och supportrar att inspirera varandra den här kvällen. Flera spelare har även de gett sin syn på matchens betydelse. Allt handlar den här kvällen om att sluta leden och göra hemmaplan till en så stor fördel som bara möjligt.

Eddie Howe har naturligtvis ett väsentligt större förtroendekapital än vad till exempel Frank De Boer någonsin skulle kunna ha. Howe är mannen bakom att ha guidat Bournemouth från League Twos källarvåning hela vägen upp till Premier League, en smått fantastisk resa. Det ger honom en trygghet att arbeta vidare även om spelet och resultaten börjar visa på motvind.

Samtidigt måste den här säsongen ses som något av ett vägskäl både för Eddie Howe och för Bournemouth. Howe har betraktats som the next big thing inom engelsk fotboll under några år. Frågan är om han förmår lyfta Bournemouth ännu ett steg eller om resan har kommit till vägs ände. En annan fråga är vad som sker om Bournemouth faller bakåt och kanske åker ur Premier League.

Under sina hittills två säsonger i Premier League har Bournemouth gett ett ofta mycket sårbart intryck. För naiva mot storklubbarna och samtidigt för lättviktiga mot mer jämbördigt motstånd. Det har känts givet att Bournemouth skulle dras med i nedflyttningsstriden men de har ändå i slutänden lyckats hålla sig utanför den. Kommer de dras med den här säsongen?

Det som har varit Bournemouths svagheter förut ser fortsatt ut att vara deras svaghet. Deras centrallinje känns alldeles för svag. Mittförsvaret är tämligen vekt och deras centrala mittfält har normalt sett väldigt svårt att faktiskt kontrollera en matchbild. Just detta är också ett område som Eddie Howe har misslyckats eller struntat i att faktiskt förstärka under dessa säsonger i Premier League.

Problemet med Bournemouths mittfält är att det gör varken eller. Det bidrar inte överdrivet mycket till anfallsspelet, det är inte många mål som kommer därifrån och Bournemouths antal chanser per match är näst lägst i ligan. Det bidrar inte heller med något större skydd till försvaret där Bournemouth återigen släpper till flest chanser per match tillsammans med Swansea och Burnley.

”Stuck in the middle” är ett vanligt uttryck inom strategilitteraturen för företag och organisationer som till viss del har fallit i fällan att försöka göra lite av varje istället för att verkligen fokusera på något mer specifikt, och därmed blir rätt svaga på det mesta. God strategi handlar oftast om att välja (bort). Kanske är det en fälla även Eddie Howe och Bournemouth hamnat i, de är stuck on the middle.

Vad ska då Eddie Howe välja? En rent okulär analys av Bournemouths prestation de senaste säsongerna visar att målskyttet inte är något större problem för dem, de levererar mål ungefär i enlighet med vad som kan förväntas av dem och deras ligaplacering. Däremot släpper de in mål i en takt som mer motsvarar nedflyttning. Rent logiskt är det alltså där det finns mest värde att hämta hem.

Vilket borde tala för att Lewis Cook lär få en större roll i Bournemouth. Cook är en mycket lovande defensiv mittfältare värvad inför förra säsongen från Leeds, en värvning som fortfarande grämer Leeds supportrar. Under sommaren var han lagkapten för Englands U20-lag i VM som vann guld. Ändå har han hittills den här säsongen bara spelat en enda match i Ligacupen.

Eddie Howe har ägnat de senaste säsongerna åt att systematiskt försöka förstärka framför allt Bournemouths anfall och offensiva kantpositioner. Med viss framgång samtidigt som hans största värvningar där än så länge inte har fått någon konkret positiv effekt. Även målvaktsposten och mittförsvaret har sett förstärkningar. Men centralt mittfält verkar existera i något slags vakuum.

Om Eddie Howe hoppas kunna utveckla Bournemouth vidare är det området som framför allt behöver förstärkas. Om Eddie Howe hoppas kunna hålla Bournemouth kvar i Premier League är det definitivt ett område som behöver förbättras.

Peter Hyllman

Vilka klubbar vore aktuella om Carlo Ancelotti vill till Premier League?

Det pratas förvisso alltid om att tränare ska lämna eller få sparken av europeiska storklubbar, åtminstone så fort det inte råder fullständig harmoni. Det ska inte alltid tas på något större allvar. Men när det på samma gång kommer rapporter att Carlo Ancelotti planerar återvända till Premier League nästa säsong, och Julian Nagelsmann mer eller mindre går ner på knä och friar till Bayern München, är det lätt att tro att under röken så brinner åtminstone något.

Det räckte med andra ord med en enda vinst mot ett truligt Bayern München för Julian Nagelsmann att förtränga att han blev tagen till skolan av Jürgen Klopp och Liverpool för bara några veckor sedan, där Klopp själv knappast framstår som något taktiskt tränarsnille för närvarande. Återstår att se om Bayern Münchens uppvisar samma förmåga till förträngning. Hur som helst är så klart tanken om Carlo Ancelotti tillbaka i Premier League högst intressant.

Den är intressant eftersom det inte på något sätt känns uppenbart vilken klubb som i så fall vore aktuell. Carlo Ancelotti är vad bara kan beskrivas som en av den europeiska fotbollens supertränare, vilket ett CV med Juventus, Milan, Chelsea, PSG, Real Madrid och Bayern München onekligen demonstrerar. Visst finns det goda skäl för Ancelotti att vilja ta sig till Premier League, onekligen supertränarnas främsta hemvist för närvarande. Men med vilka?

Uteslutningsmetoden blir på något sätt informativ. Båda Manchesterklubbarna har investerat sig själva hårt i Pep Guardiola respektive José Mourinho och det finns för närvarande absolut ingenting som skulle tyda på att någon av dem är på väg att lämna sin klubb. Dessa båda klubbar har med andra ord redan sin supertränare, och de lär av den anledningen inte vara något alternativ för Carlo Ancelotti, som alltså får söka sig någon annanstans.

Ett intuitivt alternativ vore så klart Chelsea, där Carlo Ancelotti redan har varit en gång tidigare med viss framgång. Förvisso kan Chelsea anses befinna sig i samma läge som Manchesterklubbarna, de har redan sin supertränare i Antonio Conte. Och även om relationen mellan Chelsea och Conte kanske inte har känts helt friktionsfri så finns egentligen mycket litet som talar för att han skulle vara på väg att lämna. Dessutom tveksamt om Ancelotti vill återvända.

Liverpool kan uteslutas av liknande skäl. De har redan Jürgen Klopp och det finns om möjligt ännu mindre än i någon av de redan nämnda klubbarna som talar för att Liverpool och Klopp skulle gå skilda vägar. Arsenal skulle möjligen kunna vara en möjlighet, om Arsene Wenger väljer att lämna klubben efter den här säsongen. Wenger skrev däremot på ett tvåårskontrakt i somras och han är som vi redan vet notoriskt ovillig att lämna Arsenal.

Tottenham kommer aldrig självmant säga upp Mauricio Pochettino och dennes väg till någon av de andra engelska storklubbarna är för närvarande blockerad på samma sätt och av samma skäl som för Carlo Ancelotti. Vad som däremot skulle kunna hända är att Barcelona eller PSG skiljer sig från sina respektive hyfsat lågprofilerade tränare och att detta skulle vara omöjligt för Pochettino att motstå. I så fall skulle Tottenham vara ett fullt troligt alternativ för Ancelotti.

Everton kan kanske redan sägas ha gått igenom den processen med Ronald Koeman den här sommaren. Barcelona bytte tränare och Koeman var ett av namnen som nämndes. Han blev dock inte utvald och därmed blev Koeman kvar i Everton. Det hela skulle möjligen kunna upprepa sig med PSG alternativt någon av Milanoklubbarna, men det troligaste alternativet är ändå att Koeman blir kvar i Everton.

Med hjälp av uteslutningsmetoden har vi då eliminerat flertalet av de största klubbarna i Premier League. De är inte alla omöjliga destinationer för Carlo Ancelotti, men de måste betraktas som i alla fall osannolika. Det är ett rätt spännande prospekt, eftersom det betyder att det måste finnas andra klubbar som i så fall är sannolika, och för vilka det vore något närmast revolutionerande att anställa en manager som Carlo Ancelotti.

West Ham. Inledningsvis det mest uppenbara alternativet. Förtroendet för Slaven Bilic är minst sagt skakigt. West Ham är en klassisk engelsk klubb med stora ambitioner utan att riktigt ha haft någon plan för att förverkliga dem. En stor arena, en bred supporterbas och inte minst hemmavisten i London är faktorer som mycket väl kan fresta Carlo Ancelotti. Onekligen ett kliv in i finrummet för West Ham i så fall.

Newcastle. Ska det talas om sovande jättar inom engelsk fotboll är det omöjligt att inte ha med Newcastle i samtalet. En stor, klassisk klubb uppe i nordöstra England, välkänd över hela världen, en massiv och entusiastisk supporterbas, en stor arena, en proper football club. Newcastles supportrar vill nog helst ha kvar Rafa Benitez men frågan är om Benitez vill vara kvar. Mike Ashleys ägarskap är ett problem, men Carlo Ancelotti har jobbat för svåra ägare förut.

Leicester. Även om Leicesters ligatitel möjligen var en engångsföreteelse så ska det heller inte underskattas hur den ligatiteln faktiskt har placerat Leicester på den europeiska fotbollskartan. Det är inget dåligt fotbollslag Leicester håller på att bygga på resterna av sitt gamla lag. Craig Shakespeares längre framtid som tränare får anses vara osäker. De thailändska ägarna har haft positiva upplevelser med italienska tränare förut.

Stoke. Den här känns lite lurig men i mina ögon samspelar tre olika faktorer för att göra detta till ett fullt möjligt alternativ för Carlo Ancelotti. Stoke har under en längre tid strävat efter att spela en mer offensiv och positiv fotboll, Stoke har samtidigt strävat efter att ta nästa kliv uppåt i sin utveckling utan att riktigt lyckas, och Mark Hughes har efter att inledningsvis ha lyft laget stannat upp något i utvecklingen. Carlo Ancelotti vore en genuin hävstång.

Leeds. Det här må synas som ett rejält långskott men det kan vara värt att lyssna innan man stenar mig. Det bygger för det första på att Leeds tar sig upp i Premier League, och det ser sannerligen inte ut att vara omöjligt. Om de lyckas kommer säkert de flesta tycka att Leeds bör behålla Thomas Christiansen, men det vore inte första gången en klubb ”byter upp” sig när de väl tagit sig upp i Premier League. Leeds är en storklubb, Andrea Radrizzani är italienare.

Så tänker hur som helst jag. Hur tänker ni?

Peter Hyllman

Vilket bättre sätt att resa sig finns för Arsenal än att vinna Europa League?!

Kontrasten känns i sig själv absurd. Efter att Arsenal förlorat UEFA-cupfinalen 2000 mot Galatasaray på straffar var spelare och lagledning synbart bedrövade och besvikna, Arsenal var då ett av Englands och Europas allra bästa fotbollslag och hade ställt ut ett starkt lag genom hela turneringen i syfte att vinna en europeisk cupturnering. Sådan var inställningen då.

17 år senare och Arsenal kan endast med en mycket generös definition räknas bland Englands och Europas allra bästa fotbollslag. De befinner sig återigen i Europa League (UEFA-cupen) men den här gången handlar tongångarna mer om att hellre prioritera ligaspelet, om att vila sina bästa spelare i turneringen, och om att betrakta titeln mer som någon form av andrasortering.

Det är svårt att inte se att detta hänger samman. Ett tungt vägande skäl att Arsenal runt millennieskiftet var ett så formidabelt lag är att de ville vinna alla matcher och alla cuper de deltog i, de drevs av en vilja att vara bäst. Arsenals nuvarande problem kan alla spåras tillbaka till att det har krypit in en acceptans av att inte vara bäst, en förnöjsamhet med att i alla fall vara nästan bäst.

Något sötsurt skulle kunna konstateras att om nu Arsenal och Arsene Wenger har ägnat åtminstone de senaste tio åren åt att etablera Arsenal som ett andra klassens fotbollslag så vore det väl om inte annat därför rätt märkligt av Arsenal att anse sig för fina för en andra klassens fotbollsturnering. Europa League känns ju onekligen som en cup för just de som är nästan bäst.

Men det finns självfallet en mängd andra skäl för Arsenal att gå för vinst i Europa League. Den mest konkreta och uppenbara är naturligtvis att Europa League ger en plats i Champions League, och är en utmärkt backup-plan. Någon tillfällighet är det inte att engelska storklubbar plötsligt börjat prestera i Europa League sedan UEFA genomförde den förändringen; ett väl fungerande incitament.

Det kan inte heller blundas för att det vore något Arsene Wenger själv skulle behöva. Den tomma rutan i hans eftermäle med Arsenal är frånvaron av stora framgångar i europeiskt cupspel. Wenger är troligtvis den störste fortfarande aktive managern att aldrig ha vunnit en europeisk cup. Dessutom den ende att ha förlorat finaler i samtliga tre stora europeiska cupturneringar.

Ett annat uppenbart skäl är den dåliga stämning av negativism som omgärdar Arsenal som klubb och har blivit ett konkret problem för Arsenal som lag. Vid sidan av en fullständigt osannolik ligatitel är en Europa League-triumf Arsenals bästa och enda chans att göra något åt den. Det må vara en andra klassens turnering, men det gör inte resan, minnena och känslorna mindre värda.

En annan sak med Europa League är att det är en unik turnering på så vis att Arsenal kommer att genomföra förmodligen varje match i turneringen som rätt klara favoriter. Just detta är något Arsenal genomgående har haft problem med vilket också ställt till det i ligaspelet. Att lyckas hantera den situationen vore värdefullt på flera sätt för Arsenal, en positiv erfarenhet att bära med sig.

En positiv sak med att vinna Europa League är betydelsen för självkänslan relativt sina närmaste rivaler. En god sak för Man Utd med att vinna Europa League, inte huvudsaken men väl en lustig sidosak, var hur det så tydligt gick Man City-fansen på nerverna, och norpade strålkastarljuset. Givet Tottenhams vinst mot Dortmund igår kväll ska inte den betydelsen för Arsenal underskattas.

Alla dessa skäl innebär inte att Arsenal och Arsene Wenger för den sakens skull gör fel som roterar mängder av spelare till Europa League, specifikt den här kvällens match i Europa League mot Köln. Arsenal är självfallet bra nog att både vinna den här matchen och ta sig vidare från gruppspelet mer eller mindre oavsett vilket lag de än ställer ut på planen. Annars justerar man efter hand.

Men det är något med Arsenals retorik kring Europa League som behöver förändras. Ingen förväntar sig att de ska måla upp Europa League till något det inte är, men det kan med intill visshet gränsande sannolikhet sägas att inget lag någonsin har vunnit en turnering efter att ha ägnat tid och energi åt att på olika sätt konstatera hur oviktig och meningslös den är.

Kanske är det i första hand en fråga för Arsenal att faktiskt äga sin egen situation. Arsenal befinner sig i Europa League på grund av sina egna brister och tillkortakommanden. Det må vara hänt. Den större frågan är då hur detta hanteras. Äger man situationen bäst genom att gråta över spilld mjölk eller genom att göra bästa möjliga av den och försöka vinna det som finns chans att vinna?!

Detta att äga sin situation har inte varit Arsenals paradgren under de senaste tio-tolv åren. Även här är det svårt att inte se hur det hänger samman med klubbens nuvarande situation. Ta tillvara möjligheten till europeisk framgång, till matcher mot nya och ovanliga motståndare. Långsiktig framgång bygger inte på att aldrig falla – alla faller! – utan på förmågan att resa sig igen.

Vilket bättre och mer lyckomaximerande sätt att resa sig på finns realistiskt sett för Arsenal den här säsongen än att vinna Europa League?!

Peter Hyllman

Början på slutet för Tottenham eller början på något stort i Champions League?

Den som faller av hästen gör klokast i att så snabbt som bara möjligt hoppa upp i sadeln igen brukar det ju sägas, annars riskerar det bli så att man aldrig riktigt vågar sig upp igen. Och det är onekligen vad vi också skulle kunna säga om Tottenhams Champions League-spel den här säsongen, att det verkligen handlar om att omedelbart ta sig tillbaka upp på hästen.

Tottenham ramlade av hästen hårt och handlöst förra säsongen. Det var förvisso en tuff grupp de lottades i men det var ändå ett gruppspel i vilket Tottenham bör ha varit besvikna över sin egen insats. Ovana vid Wembley, någon olycklig skada, bristande rutin av Champions League och några rätt märkliga taktiska beslut av Mauricio Pochettino gjorde att de slutade trea i gruppen.

Både grupplottning och spelschema har sett till att Tottenham inte har någon som helst startsträcka den här säsongen, om de vill göra bättre ifrån sig den här gången och ta sig till slutspel. Real Madrid och Dortmund utgör mer eller mindre tuffast möjliga motstånd i gruppspelet, även om de i sin tur knappast bör jubla över att ha lottats mot Tottenham heller.

Det lustiga med den grupplottningen är så klart att även om Real Madrid är favoriter att gå vidare så finns det faktiskt en inte försumbar chans att de senaste årens absoluta dominanter i Champions League den här säsongen åker ut redan i gruppspelet. Vilket möjligen är feltänkt av mig. Som vi ju alla vet åker aldrig spanska lag ut även när de slutar trea i sin grupp.

Men att för Tottenhams räkning hitta den absoluta nyckelmatchen i den här gruppen känns inte särskilt svårt. På förhand står den andra slutspelsplatsen mellan dem och Dortmund. Att vinna på hemmaplan mot Dortmund vore alltså ett fantastiskt viktigt resultat. Och som av en ren händelse råkar just matchen hemma på Wembley mot Dortmund vara Tottenhams allra första match.

Utfallet i kvällens match kommer påverka gruppspelets hela fortsatta karaktär för Tottenham. Vinn mot Dortmund och Tottenham kan i nästa match mot APOEL ge sig själva ett riktigt bra läge i den här gruppen, med betydligt mindre press på sig själva inför det kommande dubbelmötet mot Real Madrid. Förlora mot Dortmund och gruppen måste därefter genomföras i brant uppförsbacke.

Det finns alltså inte tid och utrymme för Tottenham att växa sig in i den här säsongens upplaga av Champions League. Till skillnad från Man Utd och Chelsea möter de inte i första omgången Basel och Qarabag. Till skillnad från Liverpool väntar inte betydligt bekvämare motstånd efter matchen mot Sevilla. Tottenham måste genast visa att förra säsongens lärdomar har gett praktisk effekt.

Wembley. Den här symfonin ljuder förvisso fortfarande både stark och fin, men förra säsongen var det tydligt hur kombinationen av Wembley och Champions League gav Tottenham någon form av scenskräck. Ännu den här säsongen har inte Tottenham vunnit på Wembley, förra säsongen vann Tottenham bara mot CSKA Moskva på Wembley. Detta av ett lag som var obesegrade på hemmaplan i ligaspelet. Tottenham måste ha vant sig vid scenen nu.

Misstagen. Det blev ett tema för Tottenham under det europeiska cupspelet förra säsongen, de för dem så okaraktäristiska försvarsmisstagen. Motståndarna bjöds ofta på väldigt billiga mål på ett sätt som vi nästan aldrig ser i Premier League, vilket gav Tottenham ett berg att bestiga i nästan varje match, och det blev en salig soppa av orutin och självtvivel. Något som i sin tur satte ännu mer press på vad som skulle visa sig bli en krampaktig offensiv.

Offensiven. Delvis påverkat av en olycklig skada på Harry Kane, men Tottenham lyckades aldrig få till samma energi och frenesi i sitt anfallsspel som de därefter visade upp så ofta under säsongen. Tottenham kontrollerade till stora delar matchtempot och bollinnehavet men det blev oftast impotent och mycket mer endimensionellt än vad vi vant oss vid att se dem. Endast sex mål på sex matcher, varav fyra mot CSKA Moskva, talar sitt tydliga språk.

Laguttagningen. Att Mauricio Pochettino är en väldigt skicklig manager går inte att betvivla, men förra säsongens gruppspel i Champions League innehöll ändå vad man kan se som några av hans hittills enda större misstag på jobbet. Det syntes framför allt i laguttagningarna där viktiga och heta spelare flera gånger började på bänken. Kanske ett mått av underskattning. Kanske en benägenhet att göra saker svårare än de behöver vara, vilket fick luften att gå ur laget.

Individerna. Nyckeln till Tottenhams framgångar är deras väldigt starka kollektiv med god organisation i både försvarsspel och anfallsspel, och vassa övergångar mellan försvar och anfall. Samtidigt är Champions League, och framför allt de riktigt stora matcherna, en scen som kräver att de stora individerna träder fram och lyfter sina lag, inte gömmer sig eller blir en i mängden. Dags för Harry Kane att glänsa i Europa. Dags för Dele Alli att växa upp. Dags för Christian Eriksen.

Tottenham kan så klart förbanna sin tur i lottningen. Det finns ändå något vackert och något att glädjas för med den grupp de ändå fick. För dem, precis som för Chelsea, börjar verkligen Champions League på fullt allvar redan i gruppspelet, det vill säga redan under hösten. De ställdes inte, till skillnad från Liverpool, Man Utd och Man City, mot glorifierat Europa League-motstånd.

Varför vill man egentligen som klubb delta i Champions League? Jo, naturligtvis för det så väldigt speciella att få spela matcher som just dessa matcher mot Real Madrid och Dortmund. När man sedan möter dem spelar kanske egentligen mindre roll. Att åka ur gruppspelet mot sådant massivt motstånd vore inte i sig något stort misslyckande, än mindre något fiasko, för Tottenham.

Det beror på sättet Tottenham i så fall åker ut. Vad Tottenham trots allt måste visa den här säsongen är att de befinner sig på en sådan spelmässig nivå att de faktiskt kan besegra lag som Real Madrid och Dortmund, att de faktiskt kan gå vidare ur gruppen, oavsett om de sedan gör det eller ej. Med tre så starka lag i gruppen måste naturligtvis ett av dem med nödvändighet ”misslyckas”.

Kan Tottenham visa detta så har de inte misslyckats i Champions League den här säsongen, oavsett om de skulle sluta trea i gruppen. Om de däremot gör samma släta figur i gruppspelet som de gjorde förra säsongen, och inte har något på allvar att göra med slutspelsplatserna i slutänden, och förra säsongens misstag upprepar sig, då måste Tottenham betrakta det som ett misslyckande.

Helst av allt vill Tottenham naturligtvis gå vidare från gruppen. Något de är fullt kapabla att göra. Men ska Tottenham lyckas med den uppgiften vore en vinst mot Dortmund på Wembley ikväll onekligen att rekommendera. Champions League avgörs under våren brukar det ibland sägas. För Tottenham avgörs kanske Champions League redan i september, kanske redan ikväll!

Med ett återstående dubbelmöte mot Real Madrid och en bortamatch mot Dortmund känns en bra start helt nödvändig för Tottenham. Att i det läget ge Dortmund ett trepoängsförsprång vore att högst sannolikt även göra Tottenhams början i Champions League till början på slutet. Men vad vore i så fall ett eget trepoängsförsprång?

Kanske början på något stort?!

Peter Hyllman

Man Utd har bäst chans att gå längst i Champions League

Så var vi då här igen. Champions League drar igång igen och för första gången någonsin deltar hela fem engelska klubbar i turneringen. Kanske inte så mycket ett testamente till den engelska fotbollens spets som till dess smått osannolika bredd. Nytt är också att Chelsea, Man Utd och Liverpool samtliga är tillbaka i Champions League igen, Englands av hävd mest framgångsrika klubbar i turneringen.

Det finns de som hävdar att detta är en föraning om att engelska klubbar än en gång ska prestera starkare i Champions League. Andra hävdar att konkurrensen i Premier League, och inte minst dess nuvarande betoning på underhållning framför organisation och kvalitet, är något som talar mot engelska klubbar i Champions League. Rory Smith driver exempelvis den tesen rätt hårt i New York Times.

https://www.nytimes.com/2017/09/11/sports/soccer/champions-league-jose-mourinho-manchester-united.html

Det är inte Rory Smiths bästa artikel. Den innehåller i min mening en alltför tendentiös uppdelning i underhållning och excellens där klubbar trycks in under en rubrik för att göra en poäng, liksom jag tycker det görs en överbetoning på Premier Leagues betoning på underhållning. Men den sätter ändå fingret på att det har blivit alltför vanligt bland storklubbarna i Premier League att blunda för värdet och nödvändigheten med organisation och kvalitet.

Vilket bevisligen har kostat engelska klubbar i Champions League under de senaste fem åren. Det finns helt enkelt inte utrymme i europeiskt utslagsspel att vara så defensivt släpphänta och taktiskt naiva som flera engelska klubbar har varit under dessa år. Och det ska inte minst av den anledningen bli intressant att följa Chelseas och Man Utds återkomst i Champions League, då det är två klubbar som betonar just organisation och defensiv soliditet.

Gärna anfallsspel naturligtvis, men utifrån en stabil defensiv grund, inte på bekostnad av en stabil defensiv grund. Chelsea bemästrade den ekvationen ypperligt förra säsongen. Man Utds väl dokumenterade besvär under de senaste tre säsongerna har till stor del utgått från en oförmåga att få någon ordning på just den ekvationen. Den här säsongen ser däremot Man Utd ut att ha gjort viktiga framsteg på det området.

Man Utd är näppeligen Englands bästa fotbollslag. Man City har förmodligen den bättre offensiven. Liverpool har det mer genomtänkta anfallsspelet. Chelsea har tyngden och rutinen i sitt försvarsspel. Tottenham har de betydligt vassare övergångarna mellan försvarsspel och anfallsspel och tillbaka. Man Utd skulle något vänligt kunna sägas ha lite av varje. Frågan är ändå om inte Man Utd är den engelska klubb med bäst förutsättningar att gå långt i Champions League.

Tottenham är måhända det bättre fotbollslaget för närvarande men har att brottas med en hiskeligt tuff grupp, med Wembley, och med en bristande rutin av sådana här sammanhang. Potentialen i både Man City och Liverpool är hög men båda visar upp en defensiv naivitet som kan komma att kosta. Chelsea är däremot bra rustade för att gå riktigt bra i Champions League, även om det aldrig hittills har varit Antonio Contes paradgren.

Man Utds försvarsspel är förvisso även det ett bryderi. Det är inte på något sätt något dåligt försvarsspel men jag har redan i en tidigare blogg konstaterat eller hävdat att det saknar mästarkvalitet. Och mästarkvalitet är vad som behövs för att kunna gå riktigt långt i Champions League. Det här är så klart en beskrivning som rivit ned protester från olika håll, även om det av någon anledning var märkligt tyst efter matchen mot Stoke i lördags.

Analysen gällde emellertid Premier League och över en ligasäsong som helhet under vilken defensiva brister oundvikligen kommer hinna blottas och bestraffas genom att kosta poäng över en hel säsong. Ekvationen blir en annan i Champions League och europeiskt cupspel. Spetskvaliteten på de allra bästa lagen är naturligtvis högre i genomsnitt, men det är avgränsade matcher och där defensiva brister inte nödvändigtvis hinner avslöjas.

Man Utd har i själva verket bara varit utanför Champions League vid två tillfällen under de senaste 20 åren, båda under de tre senaste säsongerna. Ändå känns det alltså verkligen som något av en återkomst när nu Man Utd förbereder sig för sin första match, mot Basel på Old Trafford. Kanske för att Man Utd för första gången sedan Alex Ferguson slutade återigen börjar påminna om den klubb som under 20 år var en av Champions Leagues anläggningstillgångar.

Det är så klart osäkert hur långt det egentligen räcker redan den här säsongen för Man Utd. Vidare från gruppspelet ska de naturligtvis ta sig, även om det också ska göras. Benfica, Basel och CSKA Moskva har alla tre tidigare befunnit sig i grupper ur vilka Man Utd misslyckats med att ta sig vidare. Därefter är det slutspel och väl där gäller naturligtvis bara principen om en match i taget och allt kan hända, något beroende på motstånd.

Närvaron av fem engelska klubbar – bland dem Chelsea, Man Utd och Liverpool – är inte det enda nya med Champions League den här säsongen. För första gången på ett bra tag ger gruppspelet en annan känsla än den gamla vanliga av ren transportsträcka. Även det måste självfallet ses som något i grund och botten positivt. Att fyra eller fem engelska klubbar återigen börjar hävda sig även i slutomgångarna kan bara vara positivt för Champions League.

Detta kräver däremot att pendeln svänger tillbaka mot lagets organisation och kvalitet, kanske även rutin i viss utsträckning, och att detta värderas i alla fall lika högt som underhållning. Just i det avseendet känns Man Utd för närvarande bäst eller bland de bäst rustade engelska klubbarna att den här säsongen gå långt i Champions League. Man Utd är förmodligen inte Englands bästa fotbollslag. Men de bästa lagen går inte alltid längst i Champions League.

Champions League tenderar snarare tillhöra lagen med minst svagheter.

Peter Hyllman

Crystal Palaces sparkning av Frank De Boer visar att prat om filosofi var tomma ord

Gick det att hitta ens den minsta ljuspunkt i någon av Crystal Palaces fyra första matcher? Det var ett förhållandevis bekvämt spelschema, det blev ändå fyra raka förluster, utan att Crystal Palace lyckades göra ett enda mål, ett hackande spel där spelarnas osäkerhet lyste igenom, och inget lag har gjort en sämre säsongsinledning sedan mitten av 1920-talet.

Fanns det ens det minsta tecken i skyn att Crystal Palace var på väg att klicka igång under Frank De Boer? Knappast sett till spelet på planen där spelarna inte verkade införstådda med hur De Boer ville att de skulle spela. Knappast sett till spelarmaterialet som aldrig riktigt kändes anpassat till De Boers filosofi. Om något såg det däremot ut att kunna bli betydligt värre.

Crystal Palaces beslut att sparka Frank De Boer efter fyra ligamatcher och totalt 77 dagar inklusive en försäsong måste ses som den slutliga bekräftelsen på idén att först kommer käket, sedan kommer moralen. Att sträva efter långsiktig filosofi är beundransvärt, men att bygga filosofi förutsätter resultat och trygghet. Prat om filosofi blir billigt jämfört med risken att åka ur Premier League.

Om Crystal Palaces anställning av Frank De Boer var att se som ett slags test för värdet med en långsiktig filosofi som Ajaxmodellen för en klubb i Premier Leagues bottenregion så blev svaret nedslående. En klubb som Ajax, dominanta på sin hemmamarknad, har utrymme att arbeta på det sättet. Arbetsutrymmet för en klubb som Crystal Palace är betydligt mindre, närmast obefintligt.

Kanske är det en mer framkomlig strategi för en klubb som redan befinner sig i EFL Championship och därifrån vill lägga en långsiktig grund att jobba sig uppåt ifrån. En sådan klubb har möjligheten att bygga sig starka. Men ingen klubb vid sina sinnens fulla bruk som redan befinner sig i Premier League kommer vilja ta klivet ned i EFL Championship bara för något abstrakt filosofibygge.

Crystal Palaces beslut att sparka Frank De Boer efter endast fyra ligamatcher och 77 dagar kommer naturligtvis häcklas och kritiseras. Kritiken kommer som vanligt riktas mot den korta tiden och att De Boer borde ha fått längre tid på sig, allra helst om hans uppdrag var att utveckla klubben långsiktigt, men som vanligt kommer också kritiken att skjuta vid sidan av målet.

Om Crystal Palace drog de slutsatser som inledde den här bloggens två första stycken finns kanske bara ett enda rationellt beslut att fatta, och bättre då att fatta beslutet förr än senare. Det kan mycket väl vara så att det inte ser snyggt ut men det bör åtminstone minimera skadan. Om det enda skälet att inte sparka en manager är att det inte var länge sedan han anställdes är läget knappast bra.

Andra saker lämpar sig desto bättre för kritik. Gjorde sig Crystal Palaces ägare och Steve Parish skyldiga till vad Jason Puncheon efter förra säsongen beskrev som att inte komma ihåg att Crystal Palace var en bottenklubb när de valde att anställa en kontinental managerfilosof? Om resultaten i sig var så viktiga varför i så fall inte hålla fast vid det som bevisligen fungerat förut?

Det är förvisso inte något direkt fel med att blicka framåt och vilja mer med sin klubb än det man redan har. Men när Crystal Palace ändå anställde Frank De Boer, och gav sig ut på ett mer långsiktigt projekt, varför backade de då inte upp honom rejält i termer av nya spelare? Att spelartruppen knappast var anpassad för De Boers fotboll var väl känt. Ändå kommer knappt några nya spelare in.

Kanske är det i någon utsträckning så att Frank De Boer helt enkelt inte är tillräckligt skicklig som manager. Att lyckas med Ajax är en sak, att lyckas i Serie A och i Premier League en helt annan. Ändå är det en påträngande känsla att Crystal Palace tänkte att de köpte en manager och fick filosofin på köpet, snarare än att faktiskt vilja arbeta som klubb med och för denna filosofi.

Utan resultat i ryggen är det svårt att bygga en långsiktig filosofi. Crystal Palace hade all rätt att förvänta sig bättre resultat av Frank De Boer. Utan en identitet som passar ihop med filosofin är det svårt att få den långsiktigt hållbar. Crystal Palace har aldrig förut haft en icke-brittisk manager och har varit ett av de mest ”brittiska” lagen i Premier League.

Under sådana förutsättningar blir filosofi snabbt och lätt föga mer än tomma ord.

Allt tyder nu på att det är Roy Hodgson som tar över som manager för Crystal Palace. Från ung, kontinental manager till mossig, brittisk manager således, lite elakt uttryckt. Onekligen back to basics – igen. Något säger det så klart också om konsistensen i Crystal Palaces långsiktiga när de går från Sam Allardyce via Sean Dyche till Frank De Boer och därefter Roy Hodgson. Ingen rät linje precis.

Det må kännas som ett oinspirerat val av Crystal Palace. Men det är inte för den sakens skull ett dumt val. Spelartruppen passar betydligt bättre ihop med Roy Hodgsons sätt att tänka fotboll. Huruvida Hodgson fortfarande passar ihop med dagens Premier League och dagens fotboll är en mer öppen fråga, men spelar Crystal Palace till sina styrkor är deras chanser att hålla sig kvar goda.

Det vore också en anställning inte utan sin romantik. Roy Hodgson är född och uppvuxen i Croydon, den del av södra London där just Crystal Palace har sin hemvist. Det var i Crystal Palace som Roy Hodgson inledde sin karriär inom fotbollen innan den tog honom ut i världen. Det vore på något sätt fint och passande om Roy Hodgson avslutade sin karriär i just Crystal Palace.

En mer cynisk tolkning är att det är ett steg närmare pensionen. För Frank De Boer ter sig framtiden oviss även för honom. Han kom till Crystal Palace under något av varningsflagg efter sin tid med Inter. Att få sparken så här snabbt också från Crystal Palace skulle kunna avsluta en karriär. Men som sagt, samma filosofi men med början i EFL Championship, kanske är det en mer framkomlig väg.

Aston Villa? Frank, my dear, I don’t give a damn!

Peter Hyllman

Huddersfields framgång bygger på det West Ham saknar

Två Premier League-klubbar i varsin ände av spektrat. En etablerad klubb med ambitioner mot toppen som däremot underpresterat och förlorat samtliga sina tre första ligamatcher. En nykomling i Premier League som däremot presterat över alla förväntningar och ännu inte förlorat en enda av sina tre första matcher, dessutom inte heller släppt in ett enda mål.

West Ham mot Huddersfield är alltså måndagsmatchen. En match som inte undgår att fascinera. Klassiska engelska klubbar båda två och på sina egna olika sätt. Båda två med rötterna i den brittiska industrialismen. Den ena från storstaden och den andra från det brittiska hjärtlandet både inom gammal industri och idrott. Det är en match med sina egna berättelser i bakgrunden.

En sådan berättelse kan handla om betydelsen av planering.

För en sak som får Huddersfield att sticka ut är inte bara att de har värvat hela tolv spelare den här sommaren, utan att nio av dessa spelare var värvade redan den 7 juli, desto mer imponerande givet att Huddersfield blev klara för Premier League så sent som den 29 maj. Huddersfield och David Wagner visste exakt vad de ville och de genomförde det med emfas.

West Ham ger ett annat intryck. Deras värvningar är spridda över sommaren, vissa senare än andra, olika områden av laget känns bortglömda vad avser behovet av förstärkningar. Det är ingen tillfällighet att West Ham så ofta kopplas ihop med många olika spelare och att värvningarna drar ut på tiden. West Ham känns ofta märkligt planlösa i sina förberedelser.

En sådan berättelse kan handla om betydelsen av en taktisk idé.

Bakom Huddersfields överraskande framgångar förra säsongen och deras positiva start den här säsongen ligger en mycket tydlig taktisk idé, snarare än några individuella hjältesagor. Huddersfield är ett lagkollektiv där varje spelare har en tydlig roll och en tydlig funktion, baserat helt och hållet kring en 4-2-3-1-uppställning och ett högt presspel.

Att hitta en motsvarande taktisk idé hos West Ham är inte lika enkelt. Slaven Bilic har snurrat runt med olika laguppställningar och flera spelare har spelat på helt olika positioner på planen. Bristen på organisation i West Hams spel är ofta påtaglig, både i försvarsspelet och i anfallsspelet. Vi vet inte hur ett Slaven Bilic-lag vill spela fotboll, och det verkar inte heller som om spelarna vet det.

En sådan berättelse kan handla om betydelsen av harmoni.

I framgång är allt lätt, och Huddersfield har haft framgång det senaste året. Det finns ett effektivt och funktionellt samarbete mellan klubbledning och David Wagner med lagledningen. Humöret är självfallet på topp hos supportrarna med Huddersfield tillbaka i Premier League för första gången på över 45 år. Alla delar av klubben drar i samma riktning, det råder harmoni.

I motvind blåser det däremot snålt. West Ham är allt annat än harmoniskt. För supportrarna har flytten till London Stadium blivit en källa till öppet missnöje, att detta är resultatstyrt känns rätt uppenbart. Resultaten är däremot sviktande och de senaste månaderna har det varit närmast öppet ordkrig mellan ägare (numer även kända som ”the dildo brothers) och lagledning, specifikt Slaven Bilic.

En sådan berättelse kan handla om betydelsen av hemmaplan.

Säsongsinledningen har varit en påminnelse för West Hams supportrar om det negativa med flytten till London Stadium, en friidrottsarena i grunden. På grund av VM i friidrott har West Ham tvingats till tre raka bortamatcher. Kvällens match mot Huddersfield är med andra ord West Hams hemmapremiär. Kanske har effekten överdrivits en smula, det är i själva verket bara en match som flyttats, men betydelsen ska heller inte underskattas.

Att det alltså är West Ham som jagar sina första poäng för säsongen samtidigt som Huddersfield går upp i tabelltoppen med en vinst ikväll kan med andra ord inte ses som en ren tillfällighet. Det borde sett till förväntningar vara tvärtom. Men resurser och förväntningar avgör inte allt. Kompetens, organisation, ledarskap och kultur spelar var för sig stor roll det med. Vilket är vad som framför allt förklarar Huddersfields framgångar det senaste året.

West Hams managersituation hänger så klart som en våt filt över den här matchen. Tre raka förluster den här säsongen följandes på en synnerligen svag fjolårssäsong har försatt Slaven Bilic i ett svårt läge. En fjärde förlust, på hemmaplan mot Huddersfield, vore förödande. Det bådar naturligtvis aldrig gott när ägare och managers börjar lobba handgranater mot varandra i media, och det känns mest som en tidsfråga när Bilic och West Ham går skilda vägar.

Ett ”exklusivt” rykte de senaste dagarna har varit att West Ham skulle vara på väg att anställa Maurizio Sarri, som ju gör stor succé med Napoli. Vilket måste betraktas som ett av de mest otroliga ryktena vi hört på länge, men samtidigt så klart även som ett av de roligaste. Det vore ju naturligtvis en smått sensationell utveckling, även om vi har sett några svåra exempel på att så utpräglat italienska tränare har svårt att översätta sig själva till Premier League.

Något behöver West Ham hur som helst göra. Det positiva för dem är att deras problem känns ytliga snarare än djupgående. Missnöjet är en funktion av resultaten som i sin tur är en funktion av kompetens, taktik och organisation. Det är en managers områden. Det är de områden där Slaven Bilic hittills har kommit till korta och de områden en ny manager kan åtgärda.

West Ham behöver bättre planering. West Ham behöver en tydligare taktisk idé på planen. West Ham behöver harmoni i klubben. West Ham behöver det som har tagit Huddersfield från de nedre regionerna i EFL Championship till toppen av Premier League på mindre än två år. Annars riskerar West Ham på två år göra resan från toppen av Premier League tillbaka till EFL Championship.

Det är utgångspunkten för West Hams första match hemma på London Stadium den här säsongen. Liksom det är berättelsen om West Hams och Huddersfields första match mot varandra i Premier League sedan tidigt 1970-tal.

Peter Hyllman

HÖRNAN #4: Krisen rycker allt närmare för Crystal Palace

TRE TANKAR

(1) Crystal Palace. Det är den värsta inledningen på en säsong i Premier Leagues historia. Noll poäng efter fyra matcher, och noll gjorda mål med sju insläppta på dessa fyra matcher. En motsvarande säsongsinledning har inte setts sedan Prestons start på säsongen 1924-25, nästan 100 år sedan alltså. Detta trots en mycket bekväm säsongsinledning sett till motståndet. Frank De Boer behöver poäng snabbt för att hålla sig kvar på jobbet, men kommande spelschema lyder Southampton, Man City, Man Utd och Chelsea.

(2) Chelsea. Ännu en vinst för Chelsea, den här gången i en potentiellt tuff bortamatch mot Leicester. Ett möte mellan de tre senaste säsongernas mästare i England således. Det är kanske inte några våldsamt övertygande segrar som Chelsea producerar men något man måste imponeras av med Chelsea, mer än egentligen med något annat lag, är deras förmåga att i så hög utsträckning kontrollera och styra matchtempot. En viktig egenskap under en hel säsong, både i ligan och i Europa.

(3) Liverpool. Deras tuffaste test hittills sade jag inför matchen. Blev det godkänt eller underkänt på testet? Svaret är inte självklart. Med fullt manskap på planen var det Liverpool som till stor del styrde matchbilden och skapade chanser, vilket var lovande. Men alldeles för sårbara defensivt. Utvisningen gjorde livet svårare för Liverpool men Man City var knappast bländande och ett vettigt försvarsspel hade kunnat hålla Liverpool kvar i matchen. En match med både positiva och negativa besked.

OMGÅNGENS VINNARE: Man City

Brighton tog sin första vinst i Premier League men det är svårt att käfta med 5-0 i ett stormöte som Man City mot Liverpool. Kanske inte ett resultat det ska dras några större växlar av, sett till matchbilden och utvisningens effekt, men ändå ett resultat som måste ge Man City råg i ryggen och gott hopp om framtiden. Frid och fröjd i Pepland.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Everton

God konkurrens av både Liverpool och Bournemouth den här omgången men Evertons insats var mest uppseendeväckande dålig, inte minst eftersom de faktiskt befann sig på hemmaplan. Extremt rörigt försvarsspel och extremt orörligt anfallsspel. Everton borde börja vinna sådana här matcher den här säsongen, inte vara helt utspelade på hemmaplan.

OMGÅNGENS SPELARE: Kevin De Bruyne, Man City

Det blev naturligtvis lättare sedan Liverpool fick en spelare utvisad och mer eller mindre kapitulerade på planen, men De Bruyne var helt strålande på planen redan innan det och det var dennes speluppfattning och passningsspel som hade gett Man City ledningen även mot den gängse matchbilden. En stor prestation av en av ligans största spelare.

OMGÅNGENS MÅL: Alvaro Morata, 1-0 Leicester (b)

Ett mål vi redan sett några gånger och som vi kommer fortsätta se den här säsongen. Perfekt avvägd passning från längre ned i planen och extremt vältajmad löpning av Morata, nickmål från friläge. Effektivt och till synes enkelt, men naturligtvis allt annat än enkelt.

OMGÅNGENS ?

Arsenal vinner stort med 3-0 hemma på Emirates, vilket så klart är bra. Men det var mot ett på alla sätt bedrövligt Bournemouth. Arsene Wenger var säkert tacksam för hur spelschemat slumpade sig där. Tuffare blir det nästa helg, då mer tydliga svar måste ges, när Arsenal möter Chelsea.

OMGÅNGENS !

Eric Maxim Choupo-Moting. Helt säkert Premier Leagues knöligaste spelarnamn men har visat i tidigare matcher och visade definitivt mot Man Utd att han kommer vara desto knöligare att hantera på fotbollsplanen. En av flera bra värvningar av Stoke och Mark Hughes den här sommaren.

OMGÅNGENS WTF?

Diskussionen efter Sadio Manés röda kort övergick snabbt i ren travesti. Det är helt sant att det röda kortet påverkade och avgjorde matchen. Det betyder inte att Jon Moss gjorde fel som visade det röda kortet. Flertalet gamla spelare och tränare som kommenterar i TV brottas med två problem, de har missförstått domarens uppgift på planen, samt de kan inte reglerna. Nej, Sadio Mané hade inte för avsikt att sparka Ederson, och han agerar instinktivt och naturligt, men det var farligt spel och spelarens avsikt har i det avseendet enligt regelboken inget med saken att göra.

OMGÅNGENS LOL!

Alex Oxlade-Chamberlain förlorade med 0-4 med Arsenal mot Liverpool bara för att förlora nästa match i Liverpooltröja med 0-5. Stor twitterhumor med bild på honom i Man City-tröja bredvid parafraseringen att ”vi gjorde en kanonmatch som vann med 5-0 mot Liverpool i förra omgången”.

OMGÅNGENS BTW…

Ryktet om Maurizio Sarri till West Ham känns ju fantastiskt på alla sätt men samtidigt som en rätt god portion av hybris.

”Newcastle lead. Rafa will be in stitches.” – Lineker

Mark Hughes tenderar hamna i handskaksbryderier. Möjligen skulle det kunna ha något att göra med Mark Hughes.

Tveksamt om jag ens förstår varför Alvaro Morata skulle ha någon personlig relation alls till Tottenham.

”Frank De Boer committed to his style of play after speaking to Louis van Gaal” – Yeah, about that…

Tottenham mot Dortmund på onsdag i Champions League på Wembley. Ingen startsträcka alls för Tottenham, nyckelmatch direkt.

Liverpool mot Sevilla samtidigt, samt Feyenoord mot Man City. Minst sagt saftig europeisk cupkväll.

Frank The Bore?

Peter Hyllman

Redemption Song by Swansea City and the Wailers

“So come on Wilfried Bony, score some goals for Swansea…” Den slagdängan blev inte bara en viral sensation sent på deadline day när Wilfried Bonys återkomst till Swansea blev klar, utan förmodligen även ett slags ledmotiv för säsongen som helhet. Men det räcker självfallet inte att sjunga framför kameran, nu gäller det att även slå an rätt ton på planen för Bony.

Så värst mycket sång och dans har det däremot inte varit från Wilfried Bony under de senaste säsongerna. Händelsevis inte sedan senast han befann sig i Swansea för snart tre år sedan. Då var han i en enastående målform för Swansea innan han värvades under januarifönstret av Man City som någon form av backup till en alltför ofta skadad Sergio Aguero.

Mycket spel blev det sannerligen inte i Man City och många mål blev det således inte heller. Utan att bli alltför normativ är det kanske ändå rätt träffsäkert att betrakta åtminstone de två senaste säsongerna som tämligen bortkastade i Wilfried Bonys karriär. Först en och en halv säsong i Man City och därefter en säsong på lån i Stoke, där tio matcher gav totalt två mål.

Återupprättelse står alltså på agendan för Wilfried Bony med Swansea. Där finns de självklara frågetecknen kring om Bony har kvar hungern som gjorde honom till en så effektiv anfallare under sin första tid i klubben, och om det verkligen är en klok idé att försöka återuppväcka gammal kärlek. Sådan kärlek rostar aldrig brukar det sägas, men en gnutta livserfarenhet upplyser om motsatsen.

Återupprättelse är även i högsta grad aktuellt för en av transferfönstrets allra mest spännande, och oväntade, värvningar – Renato Sanches. Värvad under stor fanfar av Bayern München förra sommaren, därefter succé i EM och till slut korade EM-vinnare. Allmänt ansedd som en av Europas hetaste och mest eftertraktade supertalanger.

Därefter en säsong av knappt någon speltid i Bayern München, följaktligen en förlorad plats i den portugisiska startelvan, utbjuden av Bayern München till mer eller mindre varenda europeisk storklubb utan att någon valde att nappa, och alltså på deadline day utlånad till Swansea. Inget ont om Swansea, eller för den delen Premier League, men detta var knappast ett väntat steg i karriären.

För Renato Sanches handlar det om att få karriären upp på spåret igen och ska han lyckas med det kräver det nog även att Swanseas säsong håller sig på spåret utan att spåra ur. Om det är Renato Sanches som förrförra säsongen tog den europeiska fotbollen med storm är det en kanonvärvning. Är det Renato Sanches som aldrig fick upp ändan från Bayern Münchens bänk är det otillräckligt.

Premier League och engelsk fotboll är en tämligen oförlåtande miljö för unga spelare att ”finna sig själva”. Paul Clement har ett digert arbete framför sig att ge Renato Sanches både den taktiska struktur och den personliga coachning som kommer krävas för att få spelaren att lyfta, och på så vis också öka möjligheterna för Swansea att lyfta som fotbollslag.

Det är på något sätt talande att båda dessa spelare, Wilfried Bony och Renato Sanches, kom till Swansea på transferfönstrets sista dag. Mer än något annat är det en signal för vilka spelare de faktiskt är tänkta att rakt av ersätta – Gylfi Sigurdsson och Fernando Llorente. Det är inte precis någon enkel uppgift, dessa två spelare i tandem räddade Swansea kvar i Premier League förra säsongen.

Det mesta talar för att Wilfried Bony och Renato Sanches den här säsongen måste göra detsamma, åtminstone att det är ett anfallstandem som kommer behöva göra åtminstone någon form av mild succé för att Swansea ska kunna anses ha bra chanser att hålla sig kvar i Premier League. En bänkad europeisk stortalang och en insomnad anfallare som inte gjort något vettigt på tre år.

Det brukar sägas att det hjälper att uttala saker högt så får man en bättre känsla för om det faktiskt är en bra eller dålig idé. Att uttala idén att Wilfried Bony och Renato Sanches, två spelare som letar återupprättelse och söker finna sig själva, är de som den här säsongen ska lyfta Swansea upp ur nedflyttningsstriden ger inte någon positiv känsla i magtrakten. Det låter osannolikt.

Men vad som skiljer en bra manager från mindre bra managers, och kanske vad som i sin tur skiljer stora managers från bra managers, måste vara förmågan att se lösningar andra inte ser och se möjligheter där andra bara ser problem. Paul Clement har chansen att bevisa sig som en bra manager. Lånet av Renato Sanches visade onekligen att Paul Clement har kontakterna att lyckas.

Nu måste Paul Clement visa att han även har kunnandet. Förra omgångens vinst mot Crystal Palace var ett steg i rätt riktning. En vinst mot Newcastle på Liberty Stadium vore ett stort kliv. Den första versen i Swanseas egen Redemption Song, med sina båda wailers.

Peter Hyllman

Man City och Liverpool står båda inför sitt hittills tuffaste test

Vi vet vad Liverpool kan göra mot så kallat toppmotstånd. Fem vinster och fem oavgjorda på tio matcher förra säsongen, obesegrade således, ligans bästa facit och definitivt en av grundbultarna i en framgångsrik säsong. Förra omgångens vinst mot Arsenal följde samma mönster och var ett utmärkt exempel på just vad som gör Liverpool så effektiva mot andra topplag.

Det finns naturligtvis en slags ironi i att samtidigt som Liverpool och Jürgen Klopp besjungs av hyllningskörer för sin påstått offensiva fotboll är de som allra mest brutalt effektiva när motståndarna har bollen och tvingas föra spelet, när de själva kan försvara sig lågt, försöka vinna bollen för att därefter kontraslå blixtsnabbt. Vilket, om lagtröjan varit en annan, hade kunnat beskrivas som en på sitt sätt tämligen defensiv ansats.

Nu ska inte det förstås som någon kritik från min sida. Dessutom är själva den här uppdelningen i antingen defensivt eller offensivt tramsig och vilseledande på en och samma gång. Men kanske visar det i någon utsträckning på makten som finns i ord och koncept. För vad är egentligen det så populära pseudo-tyska ordet gegenpressing annars än ett fancy ord att gömma gammal hederlig kontringsfotboll bakom?!

Dagens test är självfallet det svåraste hittills den här säsongen. Vilket kan sägas för både Liverpool och Man City. Det är som har konstaterats på flertalet ställen de senaste dagarna två skilda fotbollsidéer som ställs mot varandra. Den ena till synes utformad för att hantera och exploatera den andra. Man Citys fokus på bollinnehav och metodiskt anfallsspel. Liverpools omvända fokus på bollvinst och snabbt anfallsspel.

Hur starka är egentligen Liverpool?

Hur mycket av Liverpools effektivitet mot övriga topplag bygger på deras egen kvalitet och skicklighet jämfört med motståndarnas egna brister? Visst är Liverpool väldigt duktiga på sitt eget spel, och skickligheten och taktiken bakom det ska inte underskattas, men finns det en övre gräns där motståndarna helt enkelt blir för bra på sitt spel för den taktiken, och är den gränsen på väg att nås eller kanske till och med redan nådd?

Det finns en viss egenhet bland de som bedömer Liverpool att utgå från att vad som varit även är representativt för vad som komma skall. Exempelvis att Liverpool inte förlorade mot topplagen förra säsongen, alltså utgår man från att de gör de inte den här säsongen heller. Ett rätt farligt antagande. Samplet är litet, och enskilda matcher beror alltid i viss utsträckning på tillfälligheternas spel.

Det kommer komma fler matcher av den här kalibern under säsongen för Liverpool. Men det är svårt att se en tydligare värdemätare för Liverpool än just dagens bortamatch mot Man City, hur effektivt deras anfallsspel faktiskt är, hur hållbart deras försvarsspel faktiskt är, mot tuffast möjliga motstånd. På så vis ger matchen en bra indikation för Liverpools säsong i både Premier League och Champions League.

Hur starka är egentligen Man City?

Det har varit vanskligt att bedöma Man City hittills under säsongen, med svajiga resultat under de tre första matcherna men ändå med sju av nio möjliga poäng i bakfickan. På sätt och vis ger Man City i mångt och mycket samma polariserade intryck de gav förra säsongen, i sina stunder strålande offensivt men samtidigt också omständliga och benägna att gå bort sig defensivt. Båda aspekterna lär sättas på prov idag.

Det ligger i sakens natur att ett lag som Man City, med sitt fokus på bollinnehav och passningsspel, kommer vara sårbart mot ett lag som Liverpool, vars taktik till stor del är utformad just med detta som utgångspunkt. Det måste samtidigt vara ambitionen för alla lag som aspirerar att vara ett genuint storlag att lära sig bemästra kontraslående motståndare. Där befann sig ännu inte Man City förra säsongen, och den stora frågan är naturligtvis om de befinner sig där nu?!

Men det måste också understrykas vilket signalvärde en seger för Man City mot Liverpool skulle ha för dem, i synnerhet en övertygande seger. Det skulle ticka för många boxar. En vinst mot en direkt ligakonkurrent. En vinst på hemmaplan, vilket inte ska underskattas. Men framför allt en demonstration att Man City faktiskt har höjt sig över sina tidigare brister, lärt sig av dem, och har verktygen att ta ett riktigt kliv uppåt som lag.

Det pratas självfallet om matchens betydelse. Så blir det ju alltid när två av storklubbarna möts. Visst kan det faktiskt vara så att matchen i sig blir något slags vägskäl för de båda klubbarna inför resten av säsongen, att utfallet styr vad som händer sedan, men det vet vi först i efterhand. Men med så många topplag i Premier League har inte längre varje enskild sådan här match samma betydelse som var fallet förut med två eller kanske tre topplag.

Men lyfter vi blicken ovanför tabellen är det inte minst sett till tidpunkten på säsongen en fotbollsfilosofiskt intressant match givet att de senaste säsongerna har varit en slags brottningsmatch mellan bollinnehav och passningsspel samt bollvinst och fart över vilket spel som ska visa sig vara det mest framgångsrika i Premier League. Och för närvarande representeras dessa båda filosofier kanske mest renlärigt i Premier League av Man City och Liverpool.

Huruvida renlärighet är något som kommer att i slutänden belönas i Premier League, eller om den mer pragmatiska ”from every theory in moderation”-filosofin bär längre, återstår att se och är dessutom en helt annan fråga.

:::

Annorlunda lördag när samtliga storklubbar går i spel en och samma dag. Förmodligen på grund av veckans europeiska cupspel. Inget fel med det, dessutom ger det ju mer uppmärksamhet till andra klubbar än de vanliga på söndag och måndag.

Osedvanligt många högintressanta matcher den här dagen dessutom. Utöver huvudmatchen vattnas det ju i munnen också över Everton – Tottenham, Leicester – Chelsea, och Stoke – Man Utd.

:::

Bloggen har ju förändrats som ni märkt. Anledningen är en övergång till ett nyare bloggverktyg. Det har orsakat en del mindre bra saker så här i början. De åsikter som dykt upp är till stor del även mina och har framförts till de som arbetar med saken, och mycket av det kommer åtgärdas inom den kommande veckan. Till dess gäller tålamod.

:::

Bäst att tanka rejält med kolhydrater innan dagens fotboll börjar!

Peter Hyllman

Har medelmåttighet blivit The Derby County Way?

Medelmåttigt! Det är ordet som Gary Rowett använde för att beskriva Derby Countys säsongsinledning. Ett omdöme som sannerligen har sin motsvarighet i resultaten och i tabellmatematiken. Tolfte plats, mitt i tabellen, efter fem omgångar. Sju poäng efter dessa fem omgångar, två vinster, två förluster och en oavgjord. Mer medelmåttigt än så är svårt att få det.

Medelmåttighet är förvisso något som går att vara på olika sätt. Ett sätt är att prestera förhållandevis jämnt runt medelvärdet, som i så fall kan anses motsvara lagets normaltillstånd. Ett annat sätt är att fluktuera tämligen rejält åt båda sidor av detta medelvärde, det vill säga höga höjder och djupa dalar. Vilket ofta är fallet för lag där det är svårt att bedöma vad som egentligen är dess normala tillstånd.

Derby County ger mest av allt intryck av det senare. Riktigt bra insatser har varvats med mycket dåliga insatser. De gjorde ett mycket blekt intryck hemma mot Wolves innan de därefter följde upp med två stabila vinster mot Preston och Bolton. Sedan föll laget samman mot Sheffield United i omgången inför landslagsuppehållet. En insats som fick Gary Rowett att utlova ändringar i laget inför nästa match.

Den matchen har vi ikväll när Derby County möter Hull City hemma på Pride Park i fredagens kvällsmatch. Två lag som båda ligger på sju poäng men där Hull City har en väsentligt bättre målskillnad. Viktig match att vinna således för Derby County, där Rowett bland annat har signalerat att det är dags för Tom Lawrence att starta. Kanske även Sam Winnall, inlånad från Sheffield Wednesday?!

Ojämnhet har varit ett av Derby Countys främsta kännetecken under senare år, det kanske främsta skälet till att en klubb som ständigt varit tippade bland favoriterna till uppflyttning aldrig riktigt har kommit i närheten av att infria de höga förväntningarna. Vinst i ena matchen har alldeles för ofta följts av onödigt poängtapp i nästa match. Inte minst tydligt förra säsongen.

Just ojämnheten har varit fallgropen för flera av Derby Countys managers, vilket har resulterat i en rejäl managerkarusell i Derby County med fem managers under blott de senaste fyra åren, ställföreträdare ej inräknade. En observation som självfallet är omöjlig att göra utan att samtidigt ställa sig frågan vad som i det här fallet är hönan respektive ägget.

Det sägs ju att rika människor är eccentriska snarare än galna. Kanske är det i det ljuset man får försöka förstå Mel Morris, Derby Countys eccentriske ordförande, som ansvarat för denna cirkus, ständigt hänvisandes till någon luddig The Derby County Way som betyder mer eller mindre allt på en och samma gång och således betyder i praktiken ingenting.

Gary Rowett anställdes som manager för Derby County mot slutet av förra säsongen. Det var en anställning som på samma gång var tänkt att sätta stopp för den ständigt snurrande managerkarusellen men också att lyfta Derby County upp ur den medelmåttighet de befunnit sig i under senare år. Men det är naturligtvis inget som åstadkoms över en natt, det är något som tar tid och måste få ta tid.

Framför allt gäller det att Gary Rowett hittar sitt lag. Och en tydlig ryggrad börjar växa fram i det laget med Curtis Davies och Tom Huddlestone som ankare i Derby Countys centrallinje. Bredvid dem finns en bredd av viktiga rollspelare som Bradley Johnson, Johnny Russell, Jason Shackell, Andre Wisdom, David Nugent med flera. Och inte minst med Tom Lawrence som ett mycket spännande nyförvärv.

Men bakom allt vackert prat om The Derby County Way är det uppenbart att vad detta egentligen bara handlar om är resultaten. Att anställa en i första hand defensivt disciplinerad Gary Rowett är svårt att se som förenligt med någon form av vacker filosofi om bekymmerslöst anfallsspel. För Gary Rowett och för Derby County gäller det alltså att vinna fotbollsmatcher, att resultaten höjer sig över medelmåttighet.

Vinst hemma på Pride Park mot Hull City vore en god start.

Peter Hyllman

Football League ger sig ut i världen och världen kommer till Football League

Den internationella revisionsfirman KPMG presenterade nyligen en smått sanslös uppgift som framkommit genom en enkätundersökning under sommaren bland ekonomicheferna i samtliga engelska och skotska klubbar. Nämligen att tre fjärdedelar av samtliga klubbar i Football League, det vill säga de 72 klubbarna i EFL Championship, League One och League Two, under det senaste året har approcherats av internationella köpare och investerare.

Anekdotiska bevis stödjer onekligen denna undersökning. Flertalet klubbar i Football League har blivit helt eller delvis uppköpta under senare år. Bland de många klubbar med nytt och utländskt ägarskap hittar vi bara nedanför EFL Championship klubbar som Bradford, Portsmouth, Northampton, Charlton med flera. Andra klubbar såsom Barnsley, Notts County, Swindon och Wigan befinner sig i olika stadier av köparintresse.

54 av 72 klubbar således. Då kan man fråga sig vad som är så himla intressant för internationella investerare med att köpa hela eller delar av engelska klubbar nere i Football League, när vi länge drillats i insikten att det är i Premier League pengarna finnes. Visst kan vi tänka oss att klubbar som Bournemouth, Huddersfield, Brighton med flera visar på den konkreta möjligheten att ta sig upp i Premier League, men det känns ändå som en rätt långsökt investering.

Vad KPMG gräver fram i sin undersökning är att utländska investerare ser en stor tillväxtpotential i klubbarna i Football League, och att värdet på dessa klubbar ännu inte inkluderar den förväntade värdestegringen som följer på framtida TV-avtal. Händelsevis röstade klubbarna i Football League tidigare i år mot en ettårig förlängning av Skys befintliga avtal, samtidigt som flertalet kanaler inledde ett budkrig för Football Leagues sändningsrättigheter.

Det ska även ses som en direkt följd av att flertalet större klubbar i Football League, såsom Derby County och Leeds United, har lobbat hårt för en rejäl reform av Football Leagues TV-avtal. Football League, alltså ligaorganisationen, har länge kritiserats för att vara för dåliga på att maximera marknadsvärdet på sin produkt och förhandla för svaga avtal, inte minst i jämförelse med sin betydligt mer världsvane storebror.

Marknadsvärdet bestäms av många faktorer. Ett ständigt ökande intresse för fotboll i Asien väger tungt i det här avseendet och är helt säkert en anledning varför Football League har riktat så mycket uppmärksamhet mot just den marknaden, den här säsongen inte minst genom Ligacupen, dess sponsring och arrangemanget av dess lottningar. Flera av klubbarna i EFL Championship och i Football League som helhet har även asiatiskt ägande.

Men inte minst avgörs marknadsvärdet så klart av det intresse som finns för divisionerna. Vi hittar också många stora klubbar både i EFL Championship och i League One. KPMG har i tidigare undersökningar även konstaterat att EFL Championship i själva verket är den europeiska divisionen med fjärde högst tittarsiffror i genomsnitt. Och infrastrukturen runt den engelska fotbollen i England talar till Football Leagues fördel.

I en jämförelse mellan de fem stora ländernas andradivisioner hittar KPMG några avgörande skillnader. Inte minst att EFL Championship samt 2. Bundesliga båda har ett publiksnitt om drygt 20,000 per match, ett mer eller mindre enastående publiksnitt för andradivisioner. Detta samtidigt som andradivisionerna i Spanien, Frankrike och Italien alla tre bara drar ett publiksnitt om strax över 7,000 – det vill säga en tredjedel av Englands och Tysklands siffror.

Det är med andra ord inte någon föraktfull kommersiell potential som finns i den engelska och den tyska andradivisionen. Befolkningsmängd, urbanisering och liknande strukturella aspekter kan antas vara pådrivande för de påtagliga skillnaderna med andra länder. Samtidigt är EFL Championship betydligt större än 2. Bundesliga med 24 jämfört med 18 klubbar, och därtill med väsentligt mycket mer köpstarka klubbar.

Vad var poängen med detta går då att fråga sig?! Det är kanske osäkert om det egentligen fanns någon poäng mer än att presentera några fakta som jag tyckte var uppseendeväckande och som talar för att vi kommer fortsätta se stora förändringar inom den engelska fotbollen under de närmaste åren, den typ av förändringar vi redan sett så många av. Inte bara Premier League lägger sig under stora delar av världen.

Football League är på väg att göra detsamma. Eller om det kanske är världen som håller på att komma till Football League. Helt och hållet en fråga om perspektiv.

Peter Hyllman

Football League ger sig ut i världen och världen kommer till Football League

Den internationella revisionsfirman KPMG presenterade nyligen en smått sanslös uppgift som framkommit genom en enkätundersökning under sommaren bland ekonomicheferna i samtliga engelska och skotska klubbar. Nämligen att tre fjärdedelar av samtliga klubbar i Football League, det vill säga de 72 klubbarna i EFL Championship, League One och League Two, under det senaste året har approcherats av internationella köpare och investerare.

Anekdotiska bevis stödjer onekligen denna undersökning. Flertalet klubbar i Football League har blivit helt eller delvis uppköpta under senare år. Bland de många klubbar med nytt och utländskt ägarskap hittar vi bara nedanför EFL Championship klubbar som Bradford, Portsmouth, Northampton, Charlton med flera. Andra klubbar såsom Barnsley, Notts County, Swindon och Wigan befinner sig i olika stadier av köparintresse.

54 av 72 klubbar således. Då kan man fråga sig vad som är så himla intressant för internationella investerare med att köpa hela eller delar av engelska klubbar nere i Football League, när vi länge drillats i insikten att det är i Premier League pengarna finnes. Visst kan vi tänka oss att klubbar som Bournemouth, Huddersfield, Brighton med flera visar på den konkreta möjligheten att ta sig upp i Premier League, men det känns ändå som en rätt långsökt investering.

Vad KPMG gräver fram i sin undersökning är att utländska investerare ser en stor tillväxtpotential i klubbarna i Football League, och att värdet på dessa klubbar ännu inte inkluderar den förväntade värdestegringen som följer på framtida TV-avtal. Händelsevis röstade klubbarna i Football League tidigare i år mot en ettårig förlängning av Skys befintliga avtal, samtidigt som flertalet kanaler inledde ett budkrig för Football Leagues sändningsrättigheter.

Det ska även ses som en direkt följd av att flertalet större klubbar i Football League, såsom Derby County och Leeds United, har lobbat hårt för en rejäl reform av Football Leagues TV-avtal. Football League, alltså ligaorganisationen, har länge kritiserats för att vara för dåliga på att maximera marknadsvärdet på sin produkt och förhandla för svaga avtal, inte minst i jämförelse med sin betydligt mer världsvane storebror.

Marknadsvärdet bestäms av många faktorer. Ett ständigt ökande intresse för fotboll i Asien väger tungt i det här avseendet och är helt säkert en anledning varför Football League har riktat så mycket uppmärksamhet mot just den marknaden, den här säsongen inte minst genom Ligacupen, dess sponsring och arrangemanget av dess lottningar. Flera av klubbarna i EFL Championship och i Football League som helhet har även asiatiskt ägande.

Men inte minst avgörs marknadsvärdet så klart av det intresse som finns för divisionerna. Vi hittar också många stora klubbar både i EFL Championship och i League One. KPMG har i tidigare undersökningar även konstaterat att EFL Championship i själva verket är den europeiska divisionen med fjärde högst tittarsiffror i genomsnitt. Och infrastrukturen runt den engelska fotbollen i England talar till Football Leagues fördel.

I en jämförelse mellan de fem stora ländernas andradivisioner hittar KPMG några avgörande skillnader. Inte minst att EFL Championship samt 2. Bundesliga båda har ett publiksnitt om drygt 20,000 per match, ett mer eller mindre enastående publiksnitt för andradivisioner. Detta samtidigt som andradivisionerna i Spanien, Frankrike och Italien alla tre bara drar ett publiksnitt om strax över 7,000 – det vill säga en tredjedel av Englands och Tysklands siffror.

Det är med andra ord inte någon föraktfull kommersiell potential som finns i den engelska och den tyska andradivisionen. Befolkningsmängd, urbanisering och liknande strukturella aspekter kan antas vara pådrivande för de påtagliga skillnaderna med andra länder. Samtidigt är EFL Championship betydligt större än 2. Bundesliga med 24 jämfört med 18 klubbar, och därtill med väsentligt mycket mer köpstarka klubbar.

Vad var poängen med detta går då att fråga sig?! Det är kanske osäkert om det egentligen fanns någon poäng mer än att presentera några fakta som jag tyckte var uppseendeväckande och som talar för att vi kommer fortsätta se stora förändringar inom den engelska fotbollen under de närmaste åren, den typ av förändringar vi redan sett så många av. Inte bara Premier League lägger sig under stora delar av världen.

Football League är på väg att göra detsamma. Eller om det kanske är världen som håller på att komma till Football League. Helt och hållet en fråga om perspektiv.

Peter Hyllman

Premier League visar vägen med tidigarelagd transferdeadline

Klubbarna i Premier League har sammanträtt under dagen och fattat det beslut som flaggats för under några veckor, nämligen att från och med nästa säsong tidigarelägga transferfönstrets deadline day så att den äger rum torsdagen innan ligapremiären. Detta för att uppnå en situation där klubbarna kan veta med större säkerhet när säsongen väl drar igång vilka spelare de har tillgång till.

Jag bloggade redan för tre veckor sedan om detta kommande beslut, dess utgångspunkter, möjliga fördelar och nackdelar.

Beslutet är unilateralt. Det är med andra ord enbart Premier League som har fattat beslutet i det här fallet. Det innebär att i praktiken kan Premier League-klubbar köpa spelare fram till exempelvis den 10 augusti, men de kan däremot fortfarande sälja spelare fram till den 31 augusti, då transferfönstret stänger för övriga klubbar i Europa och världen.

Det är än så länge inte ett beslut som också gäller Football League, de är ju sin egen organisation. Det mesta talar däremot för att även Football League kommer rösta för samma sak. Under dagen har även UEFA och dess ordförande Alexander Ceferin gjort utspel om att UEFA ska följa i Premier Leagues fotspår i den här frågan.

Ofta är det ju så. Någon måste ta första steget för att sätta bollen i rullning, och ingen liga eller aktör står väl bättre rustad att ta det steget än just Premier League. Det kan naturligtvis medföra en mindre kostnad inledningsvis, men är värt det på längre sikt. Beslutet har diskuterats friskt under dagen, och här är några enkla frågor och svar från mitt sätt att se på saken.

Har transferfönstret blivit förkortat?

Nej, deadlinen är bara tidigarelagd, transferfönstret har inte blivit förkortat i och med att det nu samtidigt kommer öppna tidigare. Det här har egentligen ingen större praktisk betydelse i och med att klubbar naturligtvis kan komma överens om att köpa och sälja spelare även när transferfönstret inte är öppet, och ofta redan gör det.

Blir det egentligen någon skillnad om spelare fortfarande kan säljas?

Den mest uppenbara skillnaden är naturligtvis att köpcirkusen i Premier League upphör innan ligasäsongen faktiskt drar igång, vilket ju är minst tre fjärdedelar av allt sillytjafs för de större engelska klubbarna. Det dras alltså ett tydligt streck i sanden mellan sillysommar och faktisk fotboll. Som det är nu blandas detta ihop på ett olyckligt sätt, med ”skadade” spelare som en avart på detta.

Det kan självfallet hävdas att worst case-scenariot är att det när det kommer till att sälja spelare inte blir någon skillnad alls jämfört med idag. Men är det worst case har man ju ändå redan vunnit rätt mycket genom att sätta stopp för köpandet. Men det är förmodligen ett för pessimistiskt perspektiv.

Om Premier League-klubbar inte kan köpa spelare efter exempelvis den 10 augusti så finns det därefter inte en sportslig chans att de kommer vilja sälja för dem viktiga spelare därefter. Detta kommer naturligtvis alla andra parter känna mycket väl till, och det känns helt orimligt att föreställa sig att detta inte också styr och tidigarelägger deras ageranden.

Får Premier League-klubbar en strategisk nackdel?

Det här har varit ett stort surr under dagen. Det finns två typer av argument kring detta. För det första att Premier League-klubbar riskerar få spelare sålda utan möjlighet att kunna ersätta dem. För det andra att europeiska klubbar bara kommer vänta ut Premier Leagues deadline och därefter värva de spelare de vill ha billigare eftersom de inte längre har konkurrens.

Det första argumentet har jag redan till viss del berört. Det är upp till Premier League-klubbarna att sätta ett säljstopp i praktiken. Det är ingen som kan tvinga dem att sälja spelare mot sin vilja. Om alla vet om att de efter sin deadline kan de inte köpa någon ersättare så kommer de garanterat inte vilja sälja någon av sina viktigaste spelare. It is known.

Det andra argumentet är mer spännande. Men klubbar som säljer spelare är självfallet mest intresserade av att få ut ett så högt pris som möjligt, så de kommer naturligtvis se till att försöka sälja sina spelare innan Premier Leagues deadline ändå för att hålla priset och antalet budgivare uppe. Andra spelare var ju i så fall ingen Premier League-klubb ändå intresserad av.

Prisbildningen är en annan frågeställning. Men priset formas av utbud och efterfrågan och är en funktion av tillgänglig marknadsinformation. Att Premier League har en tidigare deadline kommer vara känt och därmed inbakat i priset från början. Det är existensen av en deadline i sig som riskerar driva upp priset på spelare, inte exakt när denna deadline faktiskt är satt.

Hjälper verkligen detta Premier League-klubbarnas planering?

Det främsta argumentet för att fatta beslutet att tidigarelägga transferfönstrets deadline är att det underlättar planeringen för Premier League-klubbarna, att det ger en större tydlighet tidigare och innan ligasäsongen startar vilka spelare en klubb och en tränare faktiskt har tillgång till. Det blir inte det kaos vi inte minst har sett de här senaste veckorna.

Det här ställer självfallet krav på att Premier League-klubbarna planerar bättre och planerar tidigare. Men detta är ju i grunden bara något positivt. För självklart är det inte så att det här beslutet sköter planeringen åt klubbarna, vilket lätt bisarrt är något som har framhävts som en nackdel med det. Klubbarna måste naturligtvis planera själva precis som förut, men med tidigare leverans.

Jag ser inte detta som något problem, bara som en möjlighet. Premier League-klubbarna har gott om tid att planera och genomföra sina transferfönster, det är ingen väsentlig skillnad mot nuläget. Däremot kommer de vara klara tidigare och innan säsongen faktiskt startar, de är precis som alla människor och organisationer deadlinestyrda.

Detta kan bara vara en fördel!

Peter Hyllman

Kan Pawel Cibicki vara ett svar på Leeds anfallsdilemma?

Förra säsongens framgångar för Leeds var något som i stor utsträckning tillskrevs Garry Monk, men bland spelarna var det kanske i första hand Chris Wood som med 27 mål på 44 ligamatcher bar laget nästan hela vägen fram till playoff. Att många ser det som mycket bekymmersamt att Wood sålts till Burnley är med andra ord vare sig märkligt eller omotiverat.

Leeds är knappast den enda engelska klubben att brottas med problemet att ersätta sin främste anfallare inför den här säsongen. Flertalet andra klubbar har valt den uppenbara metoden och värvat en direkt ersättare. Alvaro Morata till Chelsea, Romelu Lukaku till Man Utd, Alexandre Lacazette till Arsenal och så vidare. Många trodde Leeds skulle göra detsamma.

Det antogs att Leeds skulle värva en etablerad anfallare att ersätta Chris Wood men Leeds valde en annan metod. De har värvat flera anfallare, varav ingen av dem är att betrakta som etablerad anfallare. Det kan finnas flera tänkesätt bakom denna metod. Att ge spelartruppen bredd och konkurrens mellan flera spelare är ett. Att inte lägga alla ägg i en och samma korg är ett annat.

Det är inte en metod utan risk. Förhoppningen med att värva flera anfallare är självfallet att åtminstone en ska höja sig över de andra och fylla ut i det här fallet Chris Woods skor. Farhågan måste vara att ingen av dem faktiskt gör det i tillräcklig usträckning. Att i en situation där många är satta att ta ansvaret så leder det istället till att ingen gör det.

Thomas Christiansen och Leeds har nu ett brett urval av anfallare att välja mellan, utöver andra offensiva spelare i truppen. Kemar Roofe fanns redan i Leeds och har varit bra under säsongsinledningen, samtidigt som Leeds har värvat Caleb Ekuban, Jay Roy Grot, Pierre-Michael Lassoga samt, naturligtvis, det stora svenskintresset Pawel Cibicki.

När Pawel Cibicki alltså ger sig ut i det utländska proffslivet så kastar han sig onekligen ut i poolens djupa ände redan från början. Konkurrensen om speltid i Leeds kommer vara stentuff, allra helst som Cibicki är ny i klubben och inte kommer från någon av de större ligorna. Pressen på Leeds i EFL Championship och att ta sig upp i Premier League är dessutom enorm.

Det har varit ett vanskligt projekt för svenska anfallare att göra flytten från Allsvenskan till EFL Championship. Gustav Engvall och Marcus Antonsson gjorde båda den flytten inför förra säsongen. Ingen av dem fick mycket speltid i Bristol City respektive just Leeds för övrigt. Engvall är nu utlånad till Djurgården och Antonsson till Blackburn i League One.

Det finns ändå sådant som talar till Pawel Cibickis fördel jämfört med dessa andra svenska anfallare. Till skillnad från dem finns inte någon självklar anfallare att konkurrera med från början. Cibicki är även mer mångsidig som spelare liksom Thomas Christiansen är mer taktiskt eklektisk än Garry Monk. Dessutom har Cibicki en värdefull kollega och lagkamrat i Pontus Jansson.

Vad som måste beundras är orädslan att ändå välja detta som första steg. Det tyder på en vilja att utmana sig själv, att vilja utvecklas och att våga kliva utanför sin bekvämlighetszon. EFL Championship är knappast rätt miljö för curlade och arbetsskygga lyxlirare. Att lyckas i EFL Championship kräver råg i ryggen och hår på bröstet. Där blir en spelare snabbt vuxen, eller uppkäkad.

Under strålkastarljuset finns inget utrymme att gömma sig. Leeds är en av EFL Championships mest profilstarka klubbar, att de jagar uppflyttning till Premier League efter snart 15 år i skuggan är big news. Och det är mot anfallet som blickarna kommer riktas. Inledningen på säsongen är positiv med tre vinster på fem matcher, de två poängtappen har varit 0-0-matcher hemma på Elland Road.

Inte ett enda ligamål hemma på Elland Road hittills den här säsongen, fyra tappade poäng redan. Det är knappast något krisläge redan nu men det är inte heller en tendens som får hålla i sig. Något signifikativt för Leeds val av metod att rekrytera anfallare är kanske också att Leeds hittills sju ligamål har gjorts av sex olika spelare, varav flertalet från mittfältet.

Det kan naturligtvis inte beskrivas som någon svaghet att flera spelare deltar i målproduktionen för Leeds, men det måste vara som komplement till i alla fall en anfallare som levererar många mål, inte en kompensation för en sådan anfallare. I det avseendet känns det som att Leeds målproduktion hittills speglar risken med att ha spridit ansvaret på flera icke etablerade anfallare.

De här matcherna genomfördes självfallet innan landslagsuppehållet och innan transferfönstret stängde. Sedan dess har Jay Roy Grot, Pawel Cibicki och Pierre-Michael Lassoga samtliga kommit till Leeds. Långtgående slutsatser om Leeds anfallsspel är med andra ord alldeles för tidigt att dra. Vi vet bara att Leeds anfallsspel är ett frågetecken och Chris Wood en spelare som måste ersättas.

Thomas Christiansen och Leeds har inte valt den uppenbara metoden. De har valt att försöka ersätta Chris Wood kollektivt snarare än individuellt. Thomas Christiansens jobb hänger på att han lyckas i sitt uppsåt. Leeds säsong och uppflyttning till Premier League hänger på att det visar sig vara rätt beslut och rätt metod. Chris Wood var förra säsongen Leeds knytnäve och murbräcka.

Kanske säger det oss vad Leeds måste lyckas uppnå med sina fem anfallare. Om Leeds anfall den här säsongen ska visa sig tillräckligt slagkraftigt måste dess fem enskilda fingrar knytas till en näve.

Peter Hyllman

Det finns inget försvar för Slaven Bilics oförmåga att ordna West Hams försvar

West Hams problem att värva anfallare genom åren har blivit vida omtalade och har varit utgångspunkten för det mesta av kritiken mot West Ham under senare år. Till skillnad från så många andra positioner på planen har West Ham just när det kommer till anfallet haft väldigt svårt att egentligen göra något annat än att lite skyggt doppa stortån i vattnet.

Den här sommaren värvades Javier Hernandez. En utmärkt värvning på pappret liksom det så här långt under säsongen även ser ut att vara sett till vad spelaren presterar på fotbollsplanen. West Ham skulle alltså till synes till sist ha åtgärdat ett av sina fundamentala problem, men innebär det att de därmed har gjort något åt vad som för närvarande är lagets mest akuta problem?

Med Slaven Bilic som manager har West Ham hela tiden varit ett defensivt mycket suspekt fotbollslag. Förra säsongen släppte de in 64 mål vilket är alldeles för många mål för ett lag med ambitionen att slåss inte bara på övre halvan utan om europeiska cupplatser. Även under den mycket framgångsrika förrförra säsongen var det antalet mål i baken som blev West Hams fall.

Den här säsongen har knappast börjat bättre. På de tre inledande matcherna i ligan har West Ham släppt in tio mål, mer än tre mål per match. Detta har, naturligtvis om ändå till viss del något oturligt, resulterat i tre raka förluster, en lätt krisbetonad säsongsinledning och ofrånkomligt prat om att Slaven Bilic ska vara på väg att få sparken.

Sådant prat är inte oberättigat. Det har aldrig riktigt sett ut som om Slaven Bilic skulle kunna få någon ordning på West Hams försvarsspel, till stor del för att han inte riktigt ger intryck av att själv veta vad han vill med det. Olika formationer skapar oreda och spelare bollas runt på olika positioner. Inte minst högerbacken har blivit styvmoderligt behandlad.

Det har inte varit något större fel på spelarvärvningen. Pablo Zabaleta och José Fonte har båda värvats under det senaste året. Två kompetenta försvarare som adderats till andra kompetenta spelare redan i laget, men som ändå ger ett virrigt intryck på planen. När bra spelare ser dåliga ut på planen beror det normalt sett på att lagets organisation och system inte fungerar som det ska.

Svag taktik och möjligen även svag coachning går även att spåra när det kommer till West Hams yngre talanger. För några år sedan hade West Ham några av Englands mest spännande talanger i Reece Oxford och Reece Burke. Ingen av dem har egentligen blivit bättre i West Ham. Ändå presterar de markant bra i andra klubbar när de blir utlånade.

Den här säsongen har unge Declan Rice fått en hel del speltid för West Ham, men slängts in i en för honom ovan position på defensivt mittfält. En situation som fick mig att reagera under matchen mot Newcastle var när Rice gjorde ett misstag som ledde fram till Newcastles ledningsmål, Joe Hart var framme och stöttade den bedrövade spelaren vackert, men i halvtid var Rice utbytt.

Intrycket är en manager som hellre lastar enskilda spelare för lagets defensiva bekymmer än ser sitt eget ansvar i att få ordning på lagets organisation och kollektiva försvarsarbete. En dåligt organiserad och samspelad backlinje utan tillräckligt skydd från sitt mittfält. Inget anfall i världen kompenserar för ett sådant sårbart försvarsspel som West Ham länge visat upp.

På sätt och vis ger West Hams värvningar den här sommaren ett liknande intryck. Pablo Zabaleta kom förvisso in på fri transfer tidigt under sommaren, men i övrigt är det enbart offensiva spelare West Ham värvar. Kanske är det roligare att ägna sig åt offensiven. Men desto mindre energi verkar ha lagts på att verkligen stärka upp försvarslinjen.

West Ham måste nog sägas ha spelarmaterialet till en riktigt stark backlinje, måhända något åldrande men ändå starkt, men centralt mittfält framstår som lagets akilleshäl. Cheikhou Kouyaté är kanske den enda spelaren som inger förtroende där längre. Ändå är det alltså en lagdel som Slaven Bilic väljer att över huvud taget inte alls förstärka.

Därför blir det på något sätt särskilt intressant, av flera olika skäl, när David Sullivan, en av West Hams ägare, går ut efter transferfönstret med påståendet att West Ham blivit erbjudna Grzegorz Krychowiak och Renato Sanches på lån men Bilic tackade nej till dem för att att han ansåg sig ha ett tillräckligt starkt centralt mittfält. Vad var tanken med det?

Dels visar bara det faktum att den saken tweetas att David Sullivan själv inte anser att West Ham har ett tillräckligt starkt centralt mittfält. Liksom det visar att det är det nog många bland West Hams supportrar som inte heller anser. Det framstår mer som att frågan i själva verket är lite av en het potatis och Sullivan ser till att lobba potäten rätt ned i Slaven Bilics knä.

Dels är det ju ett inte särskilt subtilt sätt att sparka undan benen på Slaven Bilic, för naturligtvis hade Krychowiak och Sanches varit förstärkningar för West Ham, på alla sätt och vis. Att det här är spelare som alltså istället går till West Brom och Swansea måste ses som något av en missräkning. Vad man skulle kunna säga är att David Sullivan väljer att tvätta lagets byk tämligen offentligt.

Det går att ha olika uppfattningar kring klokheten i detta. Det hänger förvisso ihop med rapporter som kom under slutet av transferfönstret att West Hams styrelse, bland dem självfallet även David Sullivan, satte stopp för fler spelarköp eftersom de inte längre hade något förtroende för Slaven Bilic. Kanske inte oväntat i så fall, men ändå ett något bakvänt förfarande.

Visst kan man tycka att om West Ham nu saknade förtroende för och hade för avsikt att sparka Slaven Bilic så borde de ha gjort det redan efter förra säsongen, definitivt innan eller under sommaren. Att West Ham borde ha fattat beslutet tidigare är däremot inte i sig ett tillräckligt skäl för att fortsätta att avvakta med beslutet. Antingen har man som klubb förtroende för en manager, eller inte.

Slaven Bilic lever kvar som West Hams manager. Detta trots att han inte på något sätt har förbättrat vad som måste förbättras med West Ham. Rimligtvis har Bilic nu slut på livlinor. Fram till nästa landslagsuppehåll måste West Ham visa upp en klar förbättring, både i termer av poäng och i hur laget defensivt faktiskt fungerar på planen, annars finns bara ett enda möjligt utfall.

West Ham är en klubb i desperat behov av medgång och positiva resultat, för att få ordning på klubben med allt runt omkring. Knappt något alls talar längre för att Slaven Bilic är managern som kan leverera detta åt West Ham. Det går knappast längre att hitta något försvar för Slaven Bilic. Poetiskt kan tyckas givet att han efter två säsonger själv ännu inte hittat något försvar åt West Ham.

Peter Hyllman

Liverpool har hanterat Philippe Coutinho på för dem bästa möjliga sätt

En mystisk ryggskada. En ryggskada som till synes läktes mirakulöst snabbt när det vankades spel med det brasilianska landslaget. En trumpen begäran att få bli utlämnad ur Liverpools Champions League-trupp. Tårar på planen mot Ecuador sedan det stod klart att övergången till Barcelona inte blev av. Philippe Coutinho spelade verkligen ut hela känsloregistret för att få sin vilja igenom.

Huruvida det var rätt beslut att sälja eller inte sälja Philippe Coutinho kan så klart diskuteras i oändlighet. Klart är i alla fall att givet summorna det till sist faktiskt handlade om så framstår både Barcelona och Liverpool som mer eller mindre galna i ungefär lika utsträckning. Där stoltheten går in går vettet ut, som det brukar sägas, och det passar väl rätt bra in här på båda håll.

Att förlora sin bäste spelare, eller en av dem, är så klart aldrig bra, men det är svårt att säga att Liverpool egentligen blir särskilt mycket sämre som lag utan Philippe Coutinho, eller bättre som lag med Philippe Coutinho. Att Coutinho är en spelare som är nyttig för att få hål på låga försvar kan vara sant, men det är samtidigt problem Liverpool bevisligen har haft också med Coutinho i laget.

Att signalera styrka som klubb kan det så klart finnas en poäng med, det är helt klart något som om inte annat gör klubbens projekt mer attraktivt och trovärdigt för andra spelare. Samtidigt är det kanske så att verklig styrka inte signaleras så mycket av förmågan att tvinga spelare kvar i klubben, utan av att dessa spelare inte vill lämna klubben till att börja med.

Men pudelns kärna är hur som helst att Liverpool ville inte sälja Philippe Coutinho, oavsett vilka skälen för detta var eller om detta var bra eller dåliga skäl. Samtidigt var det ställt bortom allt rimligt tvivel att Philippe Coutinho själv ville bli såld till Barcelona. En svår situation för Liverpool, men en situation som de hanterade på bästa möjliga sätt.

Bästa möjliga sätt var ett konsekvent agerande från start till mål. Liverpool sade redan från början att de hade inget intresse och ingen intention alls att sälja Philippe Coutinho. Bud efter bud kom in från Barcelona utan att Liverpools inställning ändrades. Samma budskap upprepades från klubbens alla instanser och det var också budskapet som avslutade transferfönstret.

Att Liverpools budskap aldrig förändrades, trots att buden från Barcelona bara blev högre och högre, visar att klubbens ståndpunkt var helt och hållet genomtänkt redan från början. De fattade ett beslut och höll fast vid det. Det visar att allra minst finns en tanke och en strategi bakom Liverpools agerande, en linje de kommer följa. Därmed minskar risken att gå vilse.

Det skickar också ut en tydlig signal till Liverpools konkurrenter och deras närmaste omgivning. Liverpool bestämmer själva om de vill eller inte vill sälja någon av sina spelare. Det är inget de kan tvingas eller pushas till att göra mot sin vilja, att försöka köra över dem fungerar alltså inte. Den pedagogiska poängen har nu gjorts både för andra klubbar och för spelare och deras agenter.

Det finns i Liverpools tydliga och beständiga budskap också en stor fördel i relationen till Philippe Coutinho. Coutinho kanske inte uppskattar beslutet som Liverpool fattade men han kan inte hävda att Liverpool på något sätt har behandlat honom oärligt, eller respektlöst som ofta är språkbruket i sådana här sammanhang. De har inte sagt en sak och gjort en annan.

Det lägger grunden till en förtroendefylld relation, och vad han än känner måste han också känna sig uppskattad. Coutinho har också alla incitament att fortsätta den relationen på ett positivt sätt. Hans kontrakt löper vidare i ytterligare några år. Bara genom att prestera väl kan han behålla sin plats i Liverpools startelva. Bara genom att prestera väl kan han behålla sitt eget marknadsvärde.

Mycket riktigt var det också svårt att känna sig alltför förvånad över nyheten igår att Philippe Coutinho trots allt ändå blev registrerad i Liverpools Champions League-trupp.

Philippe Coutinhos uttalade vilja att flytta till Barcelona var kanske förståelig utifrån ett mer socialt perspektiv. Att tävla med Real Madrid och Barcelona om sydamerikanska och sydeuropeiska spelares hjärtan är en omöjlig uppgift. Att dessa spelares högsta dröm som barn var att spela för en viss engelsk klubb är kanske något de säger när denna engelsk klubb precis värvat dem.

Men den typen av besvikelse brukar kunna lägga sig. Det är inte heller någon besvikelse som behöver innebära att Philippe Coutinho vantrivs i Liverpool. Det var knappast någon ideal situation Liverpool befann sig i under sommaren med en av deras bästa spelare som ville lämna klubben. Men det var en situation som Liverpool åtminstone hanterade på för dem bästa möjliga sätt.

Den hade, som vi vet, kunnat hanteras betydligt sämre.

Peter Hyllman

Kan England säkra VM-platsen mot Slovakien – och ge Skottland en assist?

Det har varit ett turbulent VM-kval för England. Ikväll har England däremot en möjlighet att slå om inte den sista så åtminstone den avgörande spiken i dess kista genom att besegra Slovakien hemma på Wembley och därmed i praktiken säkra förstaplatsen i kvalgruppen och VM-biljetten till sommarens mästerskap i Ryssland. Ännu ett kval avklarat således.

Läget hade kunnat vara ett helt annat. Om inte Adam Lallana hade gjort 1-0 till England med matchens sista spark borta mot Slovakien för på dagen ett år sedan hade, allt annat lika, Slovakien varit gruppetta en poäng före England. Gareth Southgate kan skicka en tacksamhetens tanke till vad som skulle visa sig bli Sam Allardyces enda bidrag som Englands förbundskapten.

Under VM-kvalet till Ryssland har England fått sin förbundskapten sparkad och avsatt under skandalösa omständigheter. En ny förbundskapten har anställts som inneburit en förändring i synen på vem som kan bli förbundskapten. Mitt under VM-kvalet har landslagets kapten och störste stjärna valt att avsluta sin landslagskarriär. Resultaten liksom spelet har knappast övertygat.

Det kan med andra ord sägas ha varit något av ett annus horribilis för England och det går att spåra dess ursprung till en annan match mot just Slovakien. De flesta kommer kanske mest ihåg förlusten mot Island i EM 2016, men det var i matchen dessförinnan, den sista gruppmatchen mot Slovakien, en ytterst trög match som slutade 0-0, som rötan först fick fäste i det engelska landslaget.

Den matchen innebar att England inte vann sin EM-grupp, att den positiva stämningen som uppstått i laget efter vinsten mot Wales försvann, och att luften och självförtroendet gick ur landslaget. Förtroendet för Roy Hodgson försvann, England åkte under förnedrande former ur EM redan i åttondelsfinalen, Roy Hodgson fick sparken och karusellen var i rullning.

Den dåliga stämningen försvann inte efter EM och verkar med andra ord vara något som helt enkelt har blivit integrerat med Englands landslag. Det märks i bevakningen i press och media där negativismen är omfattande. Det märks även på supportrarna där missnöjet bubblar under ytan och där inte mycket krävs, som en seg match mot Malta, för att det ska få uttryck också på läktarna.

Det är alltså ingen tillfällighet att Gareth Southgate efter matchen mot Malta kände sig tvingad att försvara Englands spel och insats med att det är sällan man ser någon champagnefotboll i ett VM-kval. Eller att Southgate, förmodligen mot bättre vetande, skickar en uppmaning till de som kommer till Wembley ikväll att verkligen ge England ett stöd som bara 80,000 engelsmän skulle kunna.

Mest talande är förmodligen att det knappt ens längre går att föreställa sig ett England som har ens i närheten av det stöd från sina egna supportrar som Wales hade under deras dramatiska 1-0-vinst hemma mot Österrike, där den store talangen Ben Woodburn till slut avgjorde med något av ett drömmål i den 74:e minuten. Där befinner sig spelare och supportrar i symbios.

Detta är inget nytt. Den negativa och i stora drag förgiftade miljön som omger Englands landslag har funnits där under minst ett årtionde. Det är en miljö som både påtagligt och högst synligt gör spelarna sämre. Det beror näppeligen på att spelarna är så värst mycket sämre. Den tanken kan tvärtom avfärdas både via klubblagen och via ungdomslandslagen.

Den avgörande frågan för varje landslagsledning måste vara om det här är en miljö och ett klimat som faktiskt går att förändra tillbaka till något positivt. Det finns inget enkelt svar på detta, definitivt ingen enkel lösning. Enda utvägen måste till synes vara att England gör vad de egentligen aldrig lyckats med sedan 1990 – att göra ett överraskande positivt mästerskap, helst VM.

Det skulle självfallet göra Englands alla supportrar glada igen och ge tillbaka hoppet om det engelska landslaget, göra det tillåtet att börja drömma igen, den funktion alla landslag måste försöka fylla. Det skulle ge spelarna tillbaka glädjen och det positiva i att dra på sig landslagströjan. Men naturligtvis måste då den negativa spiralen brytas. Och för det skulle krävas ett annus mirabilis.

Det skulle kräva ett England som visste precis hur de skulle spela, vilka som skulle spela, och som var väldigt välorganiserade som lag på planen. Då finns åtminstone minimiförutsättningen för att England skulle kunna kompensera för ett relativt svagare spelarmaterial än andra länder. Mindre länder har lyckats förut. Men Gareth Southgate har en bra bit kvar dit med detta England.

Ett steg i taget. Och det första steget för England är att faktiskt ta sig till VM i Ryssland, vilket en vinst mot Slovakien ikväll i praktiken skulle garantera. Men inte bara England hoppas på en vinst mot Slovakien ikväll, även Skottlands VM-drömmar beror på den. Vinst för England samtidigt som Skottland vinner mot Malta skulle ge Skottland möjlighet till andraplatsen i gruppen, och playoff.

Skottland och Slovakien möts nämligen i nästa omgång i Skottland, och i den matchen har Skottland i så fall möjlighet att vid vinst passera Slovakien. The Auld Enemy kan alltså göra Skottland en rejäl tjänst. Inte för att det är något som skottarna behöver bekymra sig så mycket för. De kan med all rätt hävda att England ändå bara som vanligt såg till att i första hand hjälpa sig själva.

Inte för att det är något de har gjort särskilt bra under det senaste årtiondet. Så en vinst mot Slovakien på Wembley kan ju knappast ses som någon självklarhet. Men för några av Englands Tottenhamspelare vore det ju värdefullt att pröva på hur det känns att vinna på Wembley. Kanske kan det vara Tottenham till hjälp.

Peter Hyllman

LINHEM: Transfersummering av Football League

Det vore skönt att släppa silly season fullständigt och slänga sig handlöst ner i en hög av fallna höstlöv men stå ut i åtminstone en dag till. Det är nämligen transferfönstret i Football League, världens äldsta fotbollsliga, som ska summeras.

Jag hade också hellre berättat för alla som vill lyssna om min nya favoritspelare Bobby Reid. Box-to-box-mittfältaren som blev måltjuv över sommaren. Eller försöka förstå hur Cardiff kan leda ligan med sin långbollsfotboll efter ha värvat bara League One-spelare. Eller hur Ipswich kan ligga tvåa i tabellen trots att man har en enorm skadekris och spelat flera matcher med en backlinje bestående av enbart ytterbackar. Men så här efter en hel sommar av nästan dagliga små transferbetyg får ni stå ut med en hel blogg om ämnet.

Vill också nämna här att jag inte tagit säsongsinledningen i större beräkning för värvningarna ifråga. Står det något om hur de presterat initialt är det antagligen bara för att klappa mig själv på axeln. Då jag betygsatte alla Championship-värvningar under sommaren kommer jag inte ändra min bedömning baserat på om spelaren gjort en bra säsongstart eller inte. Tidiga succéer som Ipswichduon Joe Garner och Martyn Waghorn, Cardiffs Nathaniel Mendez-Laing, eller Peterboroughs Jack Marriott, sex ligamål hittills, kommer inte med på listan bara för att de glänst i augusti.

Kommer heller inte göra någon lista med sommarens sämsta värvningar. Delvis för att det är svårare på förhand, delvis för att jag tycker få värvningar varit särskilt dåliga. Kommer däremot längre ner prata mer om lag som enligt mig gjort ett dåligt transferfönster. Så ni kommer ändå få er beskärda del av John Terry-content! Jag tycker också många mindre klockrena värvningar är mer intressanta än de bästa nedan. Särskilt till exempel Barnets värvning av Dave Tarpey. Tarpey är en 28-årig anfallare som gjorde 35 mål för Maidenhead Utd i National League South (div 6) ifjol och det är många av målen som är riktigt fina, vilket förklarar hur jag sett flera mål från engelska sjättedivisionen.

Vidare till listan, som innehåller värvningar till inte bara Championship utan också League One och Two. Alla värvningar nedan kategoriseras som 5+ förresten.

Jota, Brentford till Birmingham

Jota inledde förra säsongen på lån till Eibar i La Liga. Inte för att Brentford ville bli av med honom, tvärtom hoppades man ha honom tillbaka efter ankelbesvär, utan för att han hade familjeproblem. Tanken var att han skulle stanna i Eibar i 18 månader eller ännu längre. Efter en halv säsong hade dock Jota förlorat sin plats i överraskningen Eibar och löst sina oförklarade familjeproblem. När han återvände till Brentford gjorde han det rejält och framgångsrikt. På 19 starter gjorde han tolv mål och fem assists. Vilket har fortsatt med tre assists redan på fyra matcher för ett vinstlöst Brentford som kraftigt underpresterat hittills.

Redknapp verkar ha anat blod i vattnet för Jota är bara en av tre Brentford-spelare han värvade i slutet på augusti. Jota är dock den bästa av de tre, även om jag också är svag för Harlee Dean. Jota är framför allt en högerytter med en vänsterfot ständigt inställd på att ta sig in i planen. Om han varit basketspelare skulle man nog säga att han spelar för upprätt men det känns helt enkelt som att Jota alltid är uppfälld för att vika in bollen i bortre burgaveln. Graciös som en dansare med bollen och med ett rejält tryck i foten när det behövs. Lär passa bra till Late Period-Redknapps taktiska inställning om att låta spelarna sköta spelet själva. Birminghams problem har varit målskyttet och att skapa chanser till lagets trojka av unga anfallare. Snälla, ‘Arry, låt oss få se en anfallskvartett av Jota, Maghoma, Che Adams, och Sam Gallagher!

Brett Pitman, Ipswich till Portsmouth

Pitman var ett av orginalen i Eddie Howes Bournemouth. Det var där han började sin karriär efter han lämnade sin lilla by på ön Jersey och det var där han gjorde 26 mål på en säsong i League Two. Hans främsta prestation var dock kanske när han återvände till Bournemouth säsongen 2012-13. Det var den legendariska säsongen då Bournemouth hade Paul Groves som manager och inledde säsongen med en vinst på elva matcher, säsongen efter Bournemouth gått till playoff. När Eddie Howe återvände från sin misslyckade tur i Burnley var det till ett Bournemouth i botten av tabellen. Ett av hans första beslut var att låna in (med köpoption) Brett Pitman vars mål börjat torka i Bristol City. Bournemouth började vinna igen och blev uppflyttade till Championship som tvåa i tabellen. Brett Pitman gjorde under tiden 19 mål på 26 matcher.

Pitman var inte lika effektiv på Championship-nivå men gjorde trots allt 32 mål för Bournemouth och Ipswich de senaste fyra säsongerna. Nu återvänder han till sydkusten för att hjälpa League One-nykomlingarna Portsmouth. Han har redan i Pompey gjort tre ligamål på fyra matcher och spelar sin femte match idag kl 15:30 mot Rotherham, vilket sänds på Viaplay.

Ollie Watkins, Exeter till Brentford

Det är riskabelt att vara alltför exalterad av vad någon presterat i League Two och tro att det ska översättas till framgångar på högre nivå. Å andra sidan kryllar Premier League nu av mittbackar och anfallare som tidigare harvat runt i Football League. “Unga Harry Maguire” spelar i landslaget nu drygt fem år efter han plockades ut till årets lag i League One, hans första plats i årets League One-lag av tre.

Watkins var dock fullständigt fenomenal ifjol. Inte riktigt på Dele Alli i Milton Keynes-nivå men bra nog att det kändes rimligt för honom att hoppa över League One. En offensiv spelare som kan spela på kanten, som “nr 10”, och som anfallare. Gjorde dubbelsiffrigt på både mål och assist men det kändes närmast i underkant. Ifall inte Exeter hade inlett säsongen uselt hade antagligen Watkins gjort fler mål under hösten. Har redan gjort två mål för Brentford, och borde likt hela Brentford ha gjort fler, vilket tyder på att han tar anpassningen till Championship bra. Har Brentford redan sin Jota-ersättare i Watkins?

Chris Maguire, Oxford till Bury

Bury är en av sommarens mest fascinerande klubbar. De lovade en topp sex-placering innan säsongen trots att de slutade på 19:e plats ifjol. Trots att man är lilla Bury som bara spelat två säsonger i andradivisionen sedan 1960-talet och som mestadels spelat i League Two sedan millennieskiftet. De har också börjat planera för att flytta till en större arena (i 15-20,000-klassen) och lämna klassiska Gigg Lane där man spelat sedan klubben grundades 1885. Ägaren är en lokal man, Stewart Day, som gjort sig rik på fastigheter som varit i klubben ett längre tag.

Det behövs för att förklara varför Bury kunnat värva till exempel Chris Maguire som var lysande ifjol för ett Oxford som tampades om playoff-platser. Bury har också, med Lee Clark som manager, värvat Jermaine Beckford, Nicky Ajose, och Tom Aldred (kanske ligans bästa mittback ifjol) till laget. Maguire är en offensiv mittfältare/ytter med en fin fot för frisparkar (fem frisparksmål ifjol) och ett lika fint öga för assister, vilket det blev elva av ifjol. Bury har börjat säsongen tveksamt och Maguire har inte riktigt varit fullt frisk.

Två ytterligare Bury-transfers är värda att nämna av mindre bra skäl. Man värvade Adam Thompson från Southend. Vilket man gjorde framför näsan på bland annat Bradford då man tydligen kunde betala mer i lön. Drygt två månader senare lånar man ut Thompson till Bradford. De värvade Alex Bruce på tillfällig basis efter han lämnat Hull, vilket får sägas vara en rejäl kupp och i sin ligadebut gör han tröstmålet för Bury i en 4-1-förlust mot Wigan. Rimligen var tanken att han skulle bli kvar säsongen ut. Icke! På transferfönstrets sista öppna dag lämnar Alex Bruce Bury och skriver på ett längre kontrakt med Wigan. Burys storsatsning ser plötsligt oroande ut.

Ruben Neves, Porto till Wolverhampton

En sensationell värvning av Wolves sportchef Jorge Mendes. En spelare som snarare ryktats till lag som slåss om Champions League-platser. En elegant central mittfältare av tydligt kaptensmaterial. Den alldeles för tidiga och för ambitiösa jämförelsen efter några matcher i Championship är till Xabi Alonso. Står sig bra i duellspelet, ser alltid ut att veta vad han ska göra med bollen innan han får den, och målet han gjorde mot Hull var fruktansvärt snyggt. Likt Aaron Mooy för Huddersfield ifjol är det uppenbart att han kan spela på en högre nivå samtidigt som han inte nödvändigtvis är den där sortens spelare som dominerar matcher på mer brittiskt Roy of the Rovers-manér. Verkar väldigt mogen och varit en stabil faktor i ett Wolves fullt av förändringar och mer flärdfulla offensiva spelare.

Conor McAleny, Everton till Fleetwood

Har hunnit bli 25 år gammal och en av de många spelarna som från Evertons omtyckta akademi som varit utsänd på lån i flera säsonger. Det har inte lossnat innan och i vissa fall gick han nog till för stora klubbar som Cardiff. Förra säsongen spelade han dock i Oxford där han gjorde tio mål på 18 ligamatcher. Visserligen har Oxford varit ett lag där alla spelare ser bra ut och spelar bra i (Michael Appleton kanske faktiskt är en bra manager) men McAleny var briljant. Målen gör honom inte ens rättvisa. Väldigt bra permanent värvning av Fleetwood som behövde ersätta David Ball och bygga vidare på förra säsongens fjärdeplats. McAleny må vara mindre rutinerad men hans potential är klart högre. Inledde säsongen passande med två mål i säsongspremiären mot David Balls Rotherham.

Marc Roberts, Barnsley till Birmingham

Man kan ha med både Roberts och Stockdale här men det är nästan oviktigt. Jag tycker också skillnaden mellan vad Birmingham hade tidigare på dessa nyförvärvens positioner gör Roberts viktigare. Dessutom tycker jag Stockdale är något överskattad. Roberts är den gamla amatörmittbacken som kom till Barnsley och växte likt hela Barnsley med uppgiften till den grad att han hade den bästa säsongen av alla mittbackar i Championship ifjol. En bjässe som är bättre med huvudet än fötterna men väldigt följsam och snabbare än förväntat. Den nödvändiga grunden för Redknapp att bygga sitt lag på. Passar dessutom fint in med den mer bollspelande mittbacken Harlee Dean, som värvats in från Brentford.

Problemet med Birmingham hittills har inte varit defensiven. Det har varit framåt och till hög grad handlat om att laget förändrats varje vecka. Det går inte att bedöma ett Harry Redknapp-lag ärligt innan den gode Redknapp klämt fingrarna när fönstret stängt. Jag är dock skeptisk till försöket att i stort sett försöka uppnå uppflyttning genom att värva ihop ett Championship All-Star lag. Det är dock underhållande att se Redknapp försöka!

James Collins, Crawley till Luton

Den enda säsongen som James Collins inte gjort mer än tio mål i League One eller Two var säsongen han spelade för Hibernian i skotska Premier League. En sällan skådad målgaranti som under sin karriär gjort mål i snitt var tredje match för åtta olika lag om man inkluderar Luton, där han inlett säsongen med fem mål på fem matcher. En anledning till att han är kvar i League Two är kanske att han haft vissa problem utanför planen. Inte på en Lee Hughes-nivå förstås men Collins har blivit uppmärksammad för en del pojkstreck. Samtidigt kan det också vara så att bättre klubbar ser honom bara som en målskytt och inte en spelare för högre nivå. Att inte göra mål i skotska ligan är visserligen oroande men det gjorde inte heller Waghorn eller Garner som dominerat i ligainledningen för Ipswich.

Thomas Lawrence, Leicester till Derby

En av ligans bästa offensiva spelare ifjol för ett Ipswich som annars saknade kreativitet. Passande nog är också hans nya lag i behov av kreativitet och yttrar som kan skapa chanser. Gary Rowett må vara en ung och välklädd manager men hans metoder är mer baserad på kollektiv disciplin och raka uppspel. Man har gjort sig av med de flesta som tycker om att hålla i bollen i Derby och gjort McClarens holländska mittfältstrio till en köttigare dubbel-pivot av Bradley Johnson och Tom Huddlestone. Är det The Derby Way? Vem vet ens längre. Lawrence har inte fått någon smakstart utan fått nöja sig med två fruktlösa inhopp mot nykomlingar. Kan dock Rowett lyckas få i ordning på Derby lär Lawrence få en större roll att spela. Att spela huvudlösa Weimann istället för Tommy Lawrence är ett brott som inte lär fortgå länge till.

Michael Bostwick, Peterborough till Lincoln

Inte den sexigaste värvningen som skådats men Bostwick är en rutinerad spelare. Kan spela både som central mittfältare och mittback. Bör passa ett robust Lincoln då han tidigare spelade i Stevenage. Framför allt har han dock varit en av de få regelbundna defensiva spelarna i Peterborough de senaste åren. Bostwick är inget stort namn men när en League Two-nykomling kan värva en ordinarie League One-spelare är det nämnvärt. Lincoln har haft en halvbra inledning men Bostwick har trummat på i maskinrummet i varje match. Verkligen inte den sortens värvning man får medaljer för men helt rätt värvning för en nykomling med stora ambitioner utan alltför mycket ligarutin.

:::

ÖVRIGT

Cheltenham lånade tre spelare av Bristol City på samma dag i slutet på augusti. Noterbart eftersom Cheltenhams manager Gary Johnson är pappa till Bristol Citys manager Lee Johnson.

Liknande har Hull nu lånat in tre spelare från Chelsea tack vare Slutskijs nära relation till Roman Abramovich.

Det är inte bara Jorge Mendes som har kontakter!

Säsongens första managersparkning har ägt rum. Northampton har efter fyra raka inledande förluster har Justin Edinburgh fått lämna. Northampton som var nykomlingar ifjol är förstås antingen för hastiga eller så borde de sparkat Edinburgh i somras. Det ska dock nämnas att Northampton gjort flera större värvningar i somras och där finns en del förväntningar. Man har gjort flera väldigt bra värvningar tycker jag och borde kunna hota om en plats på övre halvan. Framför allt lånet av Matt Grimes från Leeds, Aaron Pierre från Wycombe, Leon Barnett, och Matt Crooks från Rangers är spännande värvningar. De är nog ganska glada också att deras match i helgen blev uppskjuten för att Wigan hade tre spelare iväg på landslagsuppdrag, vilket numera i praktiken triggar en uppskjutning.

John Terry: Captain, Leader, Ligans sämsta mittback?

Nej det är för elakt även för mig. John Terry har dock varit direkt usel och varit delaktig i att få Nathaniel Mendez-Laing att framstå som ligans bästa spelare. Det stora problemet med Aston Villa är snarare att man investerat så mycket i att John Terry måste vara bra för dem. Han är deras lagkapten, trots att han fortfarande är tillbaka varje vecka på Chelseas träningsanläggning för diverse träningsbehov som Villa tydligen inte kan uppfylla. Framför allt är han en av Aston Villas tre mittbackar (om vi, likt Steve Bruce, räknar bort Micah Richards) och en annan av dem är Chris Samba som knappt kan spela alls. John Terry är oersättlig för Aston Villa för att man inte har någon ersättare.

Det lite positiva med Aston Villa just nu är att man slog Norwich med 4-2 och spelade oavgjort med Bristol City. Mycket tack vare min älskling Conor Hourihanes hattrick mot Norwich och för att Keinan Davis verkar vara lagets bästa anfallare. Kodjia är nämligen på väg tillbaka från skada, Ross McCormack glömde man slänga bort innan fönstret stängde, och Gabriel Agbonlahor kanske borde börja fundera på en annan karriär? Keinan Davis värvades ganska nyligen från klubben Biggleswade och är fortfarande tonåring men har redan petat Scott Hogan med livliga löpningar. Yttern Andre Green har också imponerat på sistone och gett ytterligare kraft till argumentet att Villa antagligen borde satsa mer på ungdomar och mindre på dyra spelare som inte passar in i laget eller ens platsar. Lansbury kan bli den nästa som gör McCormack sällskap i frysen.

Peter Hyllman

Inte ens filmen kan göra Newport Countys great escape rättvisa

Den engelska fotbollen har en klassisk referens till filmen The Great Escape från 1963. En stjärnfylld matinéfilm med Steve McQueen, James Garner, James Coburn, Charles Bronson, Donald Pleasance, Richard Attenborough med flera om soldater i ett tyskt fångläger under andra världskriget som genomför en berömd massflykt från lägret.

En av filmens mest ikoniska scener är Steve McQueen som flyr tyska förföljare på en motorcykel men blir insnärjd och infångad i taggtråd. Det får kanske ses som en av filmhistoriens ironier att en film som blivit en sådan symbol för att trotsa alla odds och återvinna friheten faktiskt slutar med att flertalet av dess hjältar tragiskt nog blir infångade igen eller värre.

Inom fotbollen slutar en great escape lyckligt, annars vore det inte någon great escape. Och kanske har ingen great escapare varit större eller slutat lyckligare inom engelsk fotboll än den Newport County presterade förra säsongen i League Two, när de klarade sig kvar i allra sista omgången efter att ha legat elva poäng under nedflyttningsstrecket med tolv matcher kvar av säsongen.

Av dessa tolv återstående matcher vann Newport County sju av dem. En bedrift desto mer imponerande av två skäl. Att de precis innan förlorat med 0-4 mot Leyton Orient vilket resulterat i att Graham Westley fick sparken som lagets manager. Samt att sex av dessa tolv matcher var mot motståndare som avslutade säsongen på playoff-plats eller högre.

Dramatiken gick inte bara in i säsongens allra sista match utan ända in i dess absoluta slutminuter. Newport County var piskade att vinna hemma på Rodney Parade inför 7,500 på de fullsatta läktarna mot Notts County, men hade bara 1-1 innan Mark O’Brien vann matchen åt Newport med ett strålande volleymål i den 89:e minuten. Målet höll Newport County kvar i Football League.

Spelarna var naturligtvis hjältar allihopa. Men kanske var den största hjälten av dem alla Michael Flynn, den pinfärskt anställde managern, tidigare spelaren i Newport, som gjorde sina allra första matcher som tränare under den här smått enastående säsongsavslutningen. Anställd uttryckligen med uppdraget att se till att återfå stoltheten till laget, spelarna, supportrarna och staden som helhet.

Kulmen på detta fantastiska sagoslut måste räknas bland Newport Countys största och stoltaste ögonblick. Där finns en del att välja mellan. Kvartsfinalen i Cupvinnarcupen 1980-81 mot Carl Zeiss Jena exempelvis, sedan Newport vunnit den walesiska cupen. Playoff-vinsten för fyra år sedan mot walesiska rivalen Wrexham som innebar en återkomst till Football League efter 25 års frånvaro.

Newport County har under dessa 25 år genomfört en resa som tagit dem tillbaka till sitt själva ursprung. Återbildad som klubb 1989 efter konkurs av 400 supportrar med förhoppningen om att någon dag ta sig tillbaka till Football League och ett eget hem, kallandes sig själva The Exiles. 2013 tog sig Newport tillbaka till Football League mycket tack vare en rik ägare men är nu återigen helt supporterägda.

Inte minst därför var Newports dramatiska great escape förra säsongen så viktig för dem. Det blev en slags bekräftelse för klubben som helhet, att den faktiskt kunde fungera också som supporterägd. Att åka ur Football League igen så kort tid efter övertagandet hade, rätt eller fel, varit ett slags underkännande av inte bara styrelsen utan hela ägarformen.

Den närmast självklara frågan för Newport County var vad som skulle ske med laget efter bragden. Att få ihop laget under en kortare period och mer eller mindre överprestera under tolv matcher är en helt annan sak än att få samma sak att fungera även under mer normala former. Vad händer när känslorna lägger sig, när det extrema övergår till rutin, när den nästa säsongens vardag ger sig till känna?

Jodå, det går alldeles utmärkt skulle det visa sig. Två oavgjorda matcher har följts upp av två raka vinster på säsongens fem första matcher i League Two den här säsongen. Newport är obesegrade så här långt med andra ord och sagan som avslutade förra säsongen ser än så länge ut att hålla i sig under början av den här säsongen.

Det har bäddat för ett lika oväntat som tidigt toppmöte i League Two den här lördagseftermiddagen, borta mot Exeter, som toppar tabellen på tio poäng just före Newport på åtta poäng. Ytterst tidig seriefinal således mellan Exeter och Newport i en serie som förväntats domineras av klubbar som Luton och Mansfield men som i själva verket är mer öppen än på många år.

David Pipe, Mark O’Brien, Micky Demetriou och unge Tom Owen-Evans var viktiga spelare för Newport County under slutskedet av förra säsongen. Michael Flynn har värvat klokt inför den här säsongen och förstärkt med bland andra Matthew Dolan och Robbie Willmott som framför allt har förstärkt mittfältet för Newport.

Men det verkliga genidraget ser så här långt ut att vara värvningen av anfallaren Frank Nouble. En riktig journeyman genom sin karriär som har haft svårt att hitta sin roll i medelstora klubbar runt Championship-nivå, och som till och med provat på spel i Kina något år, men som med flytten till Newport County både verkar ha hittat sin nivå och kanske också rätt socialt sammanhang.

Frank Nouble gjorde sig annars mest känd för att 2009 tacka nej till ett kontrakt hos Chelsea, där han spelade ungdomsfotboll i fem år. Istället flyttade han till West Ham vilket var en rätt kontroversiell flytt på den tiden. Mängder av lån och olika klubbar skulle följa de följande åtta åren. Mest talande är kanske att Frank Nouble inte en enda säsong gjort över fem mål för någon av sina klubbar.

Fem mål är händelsevis just vad Frank Nouble har hunnit med att göra på fyra matcher för Newport County den här säsongen. Där har kanske Newport och Michael Flynn hittat esset i rockärmen som kan göra inte bara förra säsongens utan en av den engelska fotbollens greatest escapes till en av den här säsongens farliga outsiders i League Two.

Det brukar sägas att dikten alltid överträffar verkligheten. Men knappast i Newports fall. Deras great escape skiljer sig från diktens inte minst i det att den faktiskt slutade lyckligt, den överträffade filmen. Håller Newport på att den här säsongen uppnå något annat som brukar anses omöjligt inom filmen, nämligen en uppföljare som är bättre än originalet?

Peter Hyllman

Betyg på Premier League-klubbarnas transferfönster

Transferfönstret har smällt igen som det brukar heta. Klubbarna i Premier League har ägnat sommarmånaderna åt att köpa och sälja spelare och, mindre uppmärksammat, åt att inte köpa och sälja spelare. Tillsammans utgör dessa fyra olika beslutsnoder en klubbs samlade agerande under ett transferfönster och utgör vad som rimligtvis bör värderas i efterhand.

Att vinna ett transferfönster är i själva verket omöjligt, åtminstone i den relativa mening som av lätt insedda skäl är så populär i media. Det är naturligtvis fullt möjligt för alla klubbar att göra bra respektive dåliga transferfönster, men endast utifrån sina egna förutsättningar och respektive behov. De tävlar alltså bara med sig själva. Men några titlar för bäst transferfönster existerar ej.

Och det är på det här sättet den här sammanställningen ska läsas. Ändå bör den ge en ganska bra bild över hur väl respektive Premier League-klubb har hanterat transferfönstret. Och som vanligt är den enda centrala utgångspunkten i vilken utsträckning laget har blivit starkare eller svagare genom transferfönstret, eller mer eller mindre konkurrenskraftigt för att uttrycka det annorlunda.

BERÖMLIG (+++++)

Huddersfield. Att vara nykomling innebär specifika problem. Ofta krävs det substantiella förstärkningar av spelartruppen samtidigt som stora förändringar ofta riskerar bli ett störningsmoment. Huddersfield har värvat mängder med spelare men ändå gjort det med en klar och tydlig tanke. Vissa värvningar håller mycket hög kaliber såsom Aaron Mooy, Jonas Lössl, Tom Ince, Scott Malone och Steve Mounié. Andra värvningar är viktiga rollspelare. Huddersfield har gjort ett närmast perfekt transferfönster.

Burnley. Inför säsongen var känslan att Burnley var dead men walking men med ett lysande transferfönster kan de ha vält den ekvationen på ändan. En klubb som Burnley måste planera för att deras bästa spelare kan bli köpta och agera därefter. Michael Keane och André Gray såldes. Förstärkningarna är däremot imponerande med Charlie Taylor, Jack Cork, Chris Wood och Nakhi Wells som främsta punkter. Ett litet frågetecken kring att Burnley valde att inte försöka ersätta Michael Keane på marknaden.

MED BERÖM GODKÄND (++++)

Everton. Har gjort ett i grova drag alldeles utmärkt transferfönster och förstärkt laget både på bredden och på längden. Michael Keane, Gylfi Sigurdsson, Sandro Ramirez, Wayne Rooney, Cuco Martina, Davy Klaassen och Jordan Pickford är alla bra eller riktigt bra värvningar som gör Everton betydligt starkare. Att Everton skulle behöva sälja Romelu Lukaku stod klart redan innan sommaren, de fick ut ett bra pris för spelaren, men en besvikelse för Everton är att de inte lyckades med vad som kanske var huvuduppgiften – värva en etablerad striker.

Leicester. Normalt sett om ett lag skulle förlora en spelare som Danny Drinkwater under transferfönstrets slutminuter så skulle det kanske betraktas som ett bakslag men Leicester hade planerat rätt väl för det både preventivt med Vicente Iborra som ersättare. Harry Maguire och Aleksandar Dragovic är två riktigt bra förstärkningar till mittförsvaret och Kelechi Iheanacho en potentiellt mycket bra anfallsvärvning samtidigt som Riyad Mahrez är kvar i klubben.

Man Utd. En av klubbarna som över huvud taget inte blandade sig i det där med deadline day var Man Utd vilket i sig är ett tecken på att man anser sig ha gjort ett rätt bra transferfönster. Det blev tre plus en värvning under fönstret där Romelu Lukaku, Nemanja Matic och Victor Nilsson Lindelöf alla tre förstärker Man Utds spelartrupp. Zlatan Ibrahimovic är en mycket stark bonus. Det finns fortfarande frågetecken kring framför allt vänsterbacken samt mittförsvaret.

Watford. Lite i skymundan har Watford faktiskt gjort ett riktigt bra transferfönster utan att för den sakens skull ha svarat för någon större bomb på marknaden. Men de har släppt flera spelare som inte längre fyllde någon större funktion, värvat en intressant engelsk ryggrad i Tom Cleverley, Nathaniel Chalobah, Will Hughes och André Gray, samt mycket kompetens i form av Kiko Femenia, Richarlison, Orestis Karnezis med flera.

West Brom. När Darren Fletcher tidigt under sommaren meddelade att han gick till Stoke kunde det ses som ett tecken på en jobbig sommar för West Brom, som däremot svarar upp med att göra ett av sina bättre transferfönster. Hade Grzegorz Krychowiak varit mer än ett årslångt lån hade bara den värvningen lyst upp tillvaron. Ahmed Hegazi, Kieran Gibbs, Oliver Burke, Jay Rodriguez och Gareth Barry är andra riktigt starka värvningar. Lyckades behålla Jonny Evans.

VÄL GODKÄND (+++)

Liverpool. Om vi räknar in värvningen av Naby Keita i det här transferfönstret, vilket vi kanske strikt talat borde göra, så skulle kanske Liverpool förtjäna att lyftas upp ett steg här. Trots det har Liverpool gjort några bra värvningar redan den här sommaren i form av Mohamed Salah, Andy Robertson och Alex Oxlade-Chamberlain samt Dominic Solanke, samtidigt som de ser ut att lyckas behålla Philippe Coutinho. Dock stora kvarvarande frågetecken kring mittförsvaret och sumpningen av Virgil Van Dijk var en rejäl missräkning.

Man City. Ingen annan Premier League-klubb har nog gjort riktigt lika många uppenbara kvalitetsvärvningar som Man City och Pep Guardiola har verkligen gjort ett rejält jobb med att renovera och förnya spelartruppen inför den här säsongen, klart och tydligt med den konstruktivt kortsiktiga agendan att vinna titlar under sin andra säsong. Mittförsvar och centralt mittfält känns däremot fortfarande som en mjuk punkt och deadline day blev en rejäl setback för Man Citys planer när vare sig Alexis Sanchez eller Jonny Evans gick igenom.

Stoke. Jag var i början av sommaren redo att trycka på panikknappen för Stoke när det såg ut som om de skulle tappa spelare efter spelare, bland andra Marko Arnautovic, Glenn Whelan, Phil Bardsley med flera. Istället ser det kanske ut som om Mark Hughes har lyckats göra sig av med en hel del dödkött och istället förstärkt med mycket intressanta spelare som Kurt Zouma och Kevin Wimmer till backlinjen, Jese Rodriguez på offensivt mittfält och kanske inte minst Darren Fletcher på centralt mittfält. Imponerande transferfönster i en svår situation.

Tottenham. Tottenhams spelartrupp är så stark redan att det egentligen var rätt svårt att se några helt uppenbara punkter där Tottenham skulle förstärka, eller åtminstone att det gällde att skynda långsamt. Försäljningen av Kyle Walker svider lite men var väntad och svår att undvika, och med värvningen av Serge Aurier har man tagit höjd för det. Den sena värvningen av Fernando Llorente kan visa sig inspirerad och två mittbackstalanger har värvats. Fortfarande saknar kanske Tottenham spelaren av riktigt hög kaliber på kanten.

GODKÄND (++)

Bournemouth. Enbart målvaktsvärvningen av Asmir Begovic vore kanske nog att förklara Bournemouths transferfönster som godkänt. Det var onekligen en position som Eddie Howe behövde åtgärda och nu är det gjort. Där finns så klart ett antal andra bra värvningar i form av Nathan Aké och Jermain Defoe, men överlag är det inte några väldiga förstärkningar Bournemouth gjort den här sommaren, men inte heller någon allvarligare försämring.

Brighton. Har värvat på ett sätt som påminner om Huddersfield men inte på ett sätt som känns riktigt lika genomtänkt. Några värvningar känns potentiellt mycket bra såsom José Izquierdo, Davy Pröpper och Mathew Ryan. Men ett generellt intryck är att sommaren har gått ut mer på kvantitet än på kvalitet och inte minst att Brighton har misslyckats med vad som kan ha varit deras viktigaste uppgift, att värva en riktigt bra anfallare.

Chelsea. Man ska inte överdramatisera Chelseas transferfönster. Laget är i själva verket inte sämre än vad det var förra säsongen och några värvningar såsom Alvaro Morata och Tiemoué Bakayoko är riktigt intressanta. Samtidigt är spelschemat desto tuffare den här säsongen och vad man skulle kunna säga är att det känns som att Chelsea har missat en chans att verkligen förstärka. Har gått på pumpen med flera planerade värvningar såsom Romelu Lukaku, Alex Oxlade-Chamberlain, Fernando Llorente och Ross Barkley och beslutet att sälja Nemanja Matic till Man Utd var kanske inte briljant.

Southampton. Jaha, vad hände egentligen här? Mauricio Pellegrino antingen såg inte några större behov att förstärka Southamptons spelartrupp eller så har kanske för mycket energi gått åt till att hålla Virgil Van Dijk kvar i klubben. Här har Pellegrino ett stort jobb att göra med att återintegrera Van Dijk i laget. Mario Lemina är en mycket bra värvning till mittfältet där Southampton samtidigt gjort sig av med Jordie Clasie. Southampton ser fortfarande tunna ut offensivt.

Swansea. Möjligen kan man låta sig luras en aning över att Swansea till synes var deadline days stora vinnare med både lånekuppen av Renato Sanches och den sena värvningen av Wild Wilfried Bony. Samtidigt talar det mesta för att tappen av Jack Cork, Gylfi Sigurdsson och Fernando Llorente kan bli riktigt dyrbara för Swansea, givet att det i mångt och mycket var dessa spelare som höll dem kvar i Premier League förra säsongen. Med nöd och näppe godkänt för Swansea sett till transferfönstret som helhet.

West Ham. Verkligen blandade bananer för West Ham som har gjort några riktigt bra värvningar i form av Javier Hernandez och Joe Hart, och en värvning som åtminstone har viss potential i form av Marko Arnautovic. Men oj vad det har försvunnit spelare och känslan är fortfarande att West Hams centrala mittfält var ett område på planen i stort behov av förstärkning som däremot lämnats helt åt sitt eget öde under sommaren. Oroväckande om rapporterna stämmer att ägarna valde att sätta stopp för alla affärer i slutet av fönstret på grund av att de saknade förtroende för Slaven Bilic.

UNDERKÄND (+)

Arsenal. Arsenals problem skulle aldrig definieras av transferfönstret vilken form det än tog. Alexandre Lacazette är en bra värvning fast på ett område som ändå inte nödvändigtvis har varit Arsenals huvudsakliga dilemma på planen. Defensivt har Arsenal i själva verket blivit tunnare och centralt mittfält ser fortfarande lika tunt ut, även om detta mer är en fråga om Arsene Wengers prioritering än transferfönstrets genomförande. Sommarens stora transfersaga var Alexis Sanchez där Arsenal istället för att signalera styrka valde att under fönstrets sista vecka förklena sig själva genom att bad faith-förhandla med Man City och Alexis Sanchez och få byxorna neddragna offentligt av möjlig ersättare, och de tvingas nu istället genomföra säsongen med en ytterst prekär situation i spelartruppen. Tappet av Alex Oxlade-Chamberlain till Liverpool är knappast lyckat det heller.

Crystal Palace. Mamadou Sakho var en bra värvning på transferfönstrets så kallade midnattstimme men det kan inte ses som någon självklarhet att han passar lika väl in i Frank De Boers fotboll som i Sam Allardyces. Jairo Riedewald och två lån av Timothy Fosu-Mensah och Ruben Loftus-Cheek känns utöver det helt otillräckligt och med en spelartrupp som inte verkar svara på De Boers taktiska idéer kan detta leda till rejäla problem för Crystal Palace.

Newcastle. När transferfönstret har gått så dåligt att lagets framstående tränare rapporteras söka sig om efter andra jobb så vet man att då har det gått riktigt illa. Mike Ashley har gjort ännu en bait-and-switch med Newcastle den här sommaren, ett Newcastle som inte alls har gjort de förstärkningar Ashley utlovade eller laget faktiskt behövde. Newcastle har misslyckats både med att sälja spelare de ville bli av med som värva spelare de faktiskt ville värva.

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

David Wheeler, Exeter till QPR. Högerytter framför allt som gjorde 19 mål och sju assists för Exeter ifjol när de tog sig till playoff. En kulthjälte från Lewes som inte hade planer på att bli fotbollsproffs utan flyttade till Staines, varifrån Exeter värvade honom, för att det var klubben som låg närmast universitetet där han skulle börja studera. Spännande att se han i QPR, steget är rejält från League Two till Championship. Väl godkänd – (+++)

Jota, Brentford till Birmingham. En av ligans bästa spelare i våras när han återvände från lån. Redan börjat denna säsongen med tre assist. Härlig vänsterfot och bryter in från högerkanten lika ofta som Robben och nästan lika effektivt. Brum är i desperat behov av offensiv kreativitet och Redknapp behöver poäng ifall den där topp sex-placeringen ska vara en dans på rosor. Jota känns som helt rätt spelare för Redknapps storsatsande Birmingham. Ge honom bollen bara och inte alltför mycket taktiska instruktioner. Tungt avbräck för Brentford men det är också vad man räknar med och till nästa säsong har de någon billigare och lika bra som kan ta dem till niondeplats. Berömlig – (+++++)

Pierre-Michel Lasogga, Hamburg till Leeds (lån). Känns som en lysande ersättare till Chris Wood och tydligt i linje med hur Christiansen föredrar värvningar från kontinenten. Hade ingen lyckad tid i Hamburg (vilket inte Hamburg haft heller) men dessförinnan var han en fruktad anfallare. Aldrig gjort de där otroliga mängderna mål som Chris Wood gjorde ifjol, men det hade inte riktigt Wood gjort heller tidigare. Helt rätt spelartyp (lik Wood det vill säga) och nu hänger det på hans målskytte. Med beröm godkänd – (++++)

Pawel Cibicki, Malmö till Leeds. De spelarna som gått från Allsvenskan till Championship de senaste åren har haft blandade framgångar. Lasse Vibe är en riktig succé medan Engvall eller Antonsson knappt såg gräset. Det är svårt att bedöma Cibickis nivå men Malmö håller trots allt någon slags europeisk klass. Det hjälper att Cibicki inte är någon endimensionell anfallare och kan spela på flera positioner. Blir inte lätt att ta plats i ett Leeds som nu har gott om offensiva mittfältare/yttrar och sällan spelar med två anfallare. Väl godkänd – (+++)

Marvin Johnson, Oxford till Middlesbrough. Vänsterytter/-back som tog League Two med storm ifjol. Åtta assists och sex mål trots att han spelade mest som vänsterback. Oroande för Oxford att man fortsätter tappa sina bästa spelare, trots att man värvat bra. Boro har visserligen redan Friend som vänsterback men senast spelade Friend som mittback i trebackslinje och Johnson skulle passa bra som wingback. Annars kan också Johnson som ytter tillföra bredd och inlägg till den nickstarka anfallsduon Gestede-Assombalonga. Väl godkänd – (+++)

Jason Lowe, Blackburn till Birmingham. En kompetent spelare. En av få i Blackburn de senaste säsongerna. Tillför dock inte mycket annat än bredd till Birmingham. Lowe spelar främst högerback eller centralt på mittfältet. Godkänd – (++)

Yohan Mollo, Zenit St. Petersburg till Fulham. Imponerade stundtals i Ligue 1 med olika lag. Har därefter spenderat några säsonger i Ryssland där han var bra i Krylia Sovetov men sedan inte slog sig igenom i Zenit. Kan hålla högre klass än vad Fulham gör men kan också bli en besvikelse om han inte är motiverad. Är ändå rätt sida 30-strecket fortfarande. Aldrig fel att ha många yttrar, dem går åt under en lång säsong. Väl godkänd – (+++)

Jordan Graham, Wolverhampton till Fulham (lån). Mer yttrar till Fulham! Graham var en sensation när han slog igenom men när han återvände efter sin skada hade Mendes tagit över. Det ska sägas dock att det främst är den egna talangen Enokhbare som plockat Grahams tänkbara plats. Oklart om Graham går rakt in i Fulham men han tillför onekligen bredd och i Fulham får offensiva spelare väldigt fria tyglar. Väl godkänd – (+++)

Ben Heneghan, Motherwell till Sheffield Utd. Manc som började sin ungdomskarriär i Everton. Spelade sedan i Chester innan han värvades till Skottland. Nu är han tillbaka söder om Hadrians mur. Mittback som kan spela högerback också vilket lär passa i Sheff Utds trebackslinje. Gjorde antagligen Brayford överflödig. Väl godkänd – (+++)

Gary Gardner, Aston Villa till Barnsley (lån). Den sortens unga spelare med stor potential som borde fått chansen i ett bättre skött Aston Villa. Nu har man istället försökt köpa tillbaka till PL. Väldigt bra för Barnsley. Lillebror Gardner har briljerat i främst Nottingham tidigare med helt otroliga långskott. Kan vara Hourihane-ersättarna man sökt sedan i januari. Deras första försök till Hourihane-ersättare – Alex Mowatt har man lånat ut till Oxford. Med beröm godkänd – (++++)

Craig Noone, Cardiff till Bolton. Känd för att han tidigare före sin proffskarriär jobbade som takläggare i Liverpool och var med och la om Gerrards tak. Spelat ett bra tag i Cardiff men har nu blivit utfasad från startelvan. Håller fortfarande god Championship-klass. Oklart hur han som ytter passar i Boltons 3-5-2 men efter en tung start kanske de är redo att byta formation. Väl godkänd – (+++)

Adam Federici, Bournemouth till Nottingham (lån). Förhoppningsvis tänkt som en rutinerad andramålvskt till unge målvaktsundret Jordan Smith som antagligen varit ligans bästa målvakt hittills. En solid målvakt som inte alls synts till sedan han var en av ligans bästa med Reading. Ett stabilt par händer. Väl godkänd – (+++)

John Brayford, Sheffield Utd till Burton. Samma övergång han gjorde ifjol, på lån, blir nu permanent. Passar bra i Burton där han både kan spela mittback eller som en av tre mittbackar. Burton vet vad man får. Väl godkänd – (+++)

Liam Feeney, Blackburn till Cardiff (lån). Jag förstår inte alls. Feeney är 30 år gammal och inte särskilt bra på denna nivån. Hade varit en okej värvning i League One. Å andra sidan känns alla Warnocks värvningar trista och otillräckliga. Trots detta leder Cardiff ligan med en tidigare i League One kringflackande Nathaniel Mendez-Laing som stjärna. Antar att Warnock tyckte man blev tunn på kanten efter ha släppt Craig Noone till Bolton och lånat ut Matty Kennedy till Pompey. Underkänd – (+)

Maxime Colin, Brentford till Birmingham. Brentford är bra på att sälja spelare, kanske inte världsbäst på att få betalt men de är inget lag som behåller spelare i onödan. Colin har sett sig petad på högerbacken av nytillkomna Dalsgaard. Birmingham har redan Jenkinson och Nsue som högerbackar. Nsue är visserligen rejält offensiv men det känns som onödigt många högerbackar. Redknapp fick la ett bra pris tillsammans med Jota? Väl godkänd – (+++)

Will Miller, Tottenham till Burton. Var på lån i klubben ifjol. Gjorde bara ett mål men är ganska ung. Burton behöver anfallare. Godkänd värvning utifrån att han är ung och inte bara inlånad. Godkänd – (++)

Callum Connolly, Everton till Ipswich (lån). Ytterback som kan spela på både kanterna. Gjorde två mål i sin debut för Wigan ifjol i en 2-0-seger mot Burton. Big Mick har ofta på grund av mittbacksskador spelat fyra ytterbackar i backlinjen denna säsongen, till förvånande framgång. Så en till ytterback är kanske nödvändigt? Kanske vill inte Big Mick behöva förlita sig hela säsongen på sina egna unga traktorpojkar? En mittback hade varit en rimligare breddvärvning om inte Big Mick nu ser Spence och Knudsen som långsiktiga mittbacksalternativ. Godkänd – (++)

Sam Winnall, Sheff Wed till Derby (lån). Derby behöver en anfallare. Rowett verkar inte lita på Chris Martin. Vydra däremot har börjat bra samtidigt som man har Nugent också. Byteslånaffär med Butterfield åt andra hållet, vilket är ett av fönstrets konstigaste affärer. Ändå lite sexigare att byta två spelare med hög potential som mycket väl kan bli tongivande för sina nya lag. Winnall var en målmaskin för Barnsley även efter de blev uppflyttade. Kan samtidigt känna att det ofta är skadligt för lag att ha för många anfallare, särskilt när få känns kompatibla. Väl godkänd – (+++)

Jacob Butterfield, Derby till Sheff Wed. Wednesday har onekligen saknat spelare som skapar chanser. Butterfield är en kreativ spelare men finns det plats för både honom och Barry Bannan? Hade snarare sett fler yttrar eller Forestieri-ersättare värvas till Hillsborough. Med det sagt är jag svag för tvåfotade Butterfield som kan vara riktigt sevärd på sina bra dagar. Lite tveksam till hans jämnhet och hur han passar i ett ganska strikt lag. Väl godkänd – (+++)

Craig Bryson, Derby till Cardiff (lån). Rowett rensar ut Derby till stor del. Frågan är om man rensat ut för många centrala mittfältare. Förhoppningsvis kommer George Thorne tillbaka snart efter lovande spel i reservlaget. Bryson är en rutinerad box-to-box mittfältare som hade en drömsäsong 2013-14 med 16 mål och 13 assists. Aldrig nått den nivån igen men likväl en rutinerad tvåvägspelare. Passande ersättare till Ralls som gick till Rangers. Har en slitvargsbroder i sin nya lagkamrat Gunnarsson. Väl godkänd – (+++)

Clayton Donaldson, Birmingham till Sheff Utd. Target man som med åren blivit en bättre framspelare än målskytt. Ur ett klassiskt perspektiv en perfekt “Big Man” till en liten målsprutande Billy Sharp längst fram. Det borde fungera bra i Blades 3-5-2 och Donaldson är en klar uppgradering mot Leon Clarke. Gick från att starta varje match hittills för Birmingham till att tydligen vara överflödig enligt Redknapp. Känns väldigt passande i Sheffield och håller fortfarande god Championship-klass. Med beröm godkänd – (++++)

Marc Wilson, Bournemouth till Sunderland. Jag hade helt glömt bort att Wilson spelade i Bournemouth. Inte för att någon tänker på Marc Wilson ofta. Stabil mångsidig försvarare som helt är mittback men spelat alla tänkbara defensiva positioner i Stoke och Portsmouth tidigare. Han och Billy Jones kan nog prata om många minnen där folk inte känt igen dem trots att de spelat flera säsonger i Premier League. Väl godkänd – (+++)

Luke Steele, Panathinaikos till Bristol City. Gjorde två säsonger som förstamålvakt i Panathinaikos, vilket måste ha varit en rejäl omställning från Barnsley. Tappade dock sin plats ifjol. Har länge ansett att Bristol City behöver en bättre målvakt än Frank Fielding och det kan mycket väl bli Steele. Med beröm godkänd – (++++)

Maikel Kieftenbeld, Birmingham till Derby. Ganska anonym men gedigen central mittfältare. Rowett känner han från sin tid i Birmingham. Rowett vill ha mer industri än finess på sitt innermittfält. Aldrig sett hans storhet och varit direkt dålig inledningsvis. Men Rowett vet han vill och det lär fungera även om det inte är vackert. Godkänd – (++)

Jonny Williams, Crystal Palace till Sunderland (lån). Joniesta! En av de många lovande Palace-talangerna som aldrig slog igenom efter Wilf Zaha. Trevlig liten offensiv mittfältare som antagligen behöver spela i ett genuint kortpassande lag för att lyckas snarare än att förväntas vara kreatören som bryter mönstret i ett Ipswich till exempel. Jag tror fortfarande på honom. Han och McGeady tillsammans kan bli underhållande. Godkänd – (++)

Fikayo Tomori, Chelsea till Hull (lån). Det lånar sig att vara vän med Roman Abramovich. Tomori kan spela både på mittfältet och i backlinjen. Lovande ungdomslandslagsman för England. Gjorde inget större avtryck i Brighton ifjol men var en hyfsad backup. Kan säkert hjälpa Hull, kanske bilda mittlås med evigt utlånade Chelsea-kollegan Michael Hector? Väl godkänd – (+++)

Jamie Allen, Rochdale till Burton. Burton har värvat Rochdales innermittfält nu efter ha plockat Matty Lund tidigare. Det är lite på den nivån Burton jobbar. Stora skor att fylla efter Jackson Irvine lämnat men jag gillar Allen (och Lund) för Burton som på alla sätt är ett League One-lag i Championship. Cloughie har dessutom bra koll på League One. Väl godkänd – (+++)

Callum McManaman, West Brom till Sunderland. En ytter av gammalt snitt. En scouser in i själen och ut i dobbarna. Man vet liksom aldrig som han ska göra ett snyggt solomål eller försöka skada någon. Grayson har varit bra på att få McGeady att prestera konsekvent, kanske kan han hjälpa McManaman? Det finns en väldigt talngfull lirare där. Känns heller inte alltför riskfylld då Sunderland värvat gott om andra spelare. Väl godkänd – (+++)

Oli McBurnie, Swansea till Barnsley (lån). Haft en del bra korta lån i både Chester och Newport, hur klarar han sig utanför Wales och på denna höga nivån? Barnsley brukar ha bra fingertoppskänsla men McBurnie känns som en miss. Ingen större risk i att låna in en ung anfallare visserligen. Underkänd – (+)

Alfred N’Diaye, Villareal till Wolves (lån). En av Hulls tappra inlånade spelare under Marco Silva ifjol. Gjorde bland annat mål mot Liverpool. Vilket tydligen vem som helst kan göra om de spelar för Marco Silva. Kan säkert tillföra något till Wolves som inte verkar göra dåliga värvningar längre. Jag var till exempel tveksam till Barry Douglas men han har kanske varit ligans bästa wingback hittills. Tillför åtminstone bredd till ett tunnt centralt mittfält. Väl godkänd – (+++)

Liam Walsh, Everton till Birmingham (lån). Passande nog gjordes sommarens sista värvning av Harry Redknapp som är deadline days egen jultomte. Hans 14:e värvning totalt denna sommaren är en färre än Barnsley men mer än de flesta och dessutom klart dyrare. Walsh är en kort mittfältare som gjorde flera matcher för Yeovil i League Two ifjol. Vad tyder på att han är redo för Championship? Känns som att Everton har gott om bättre ungdomar. Klart mer intresserad av Dowell, Jonjoe Kenny, Gethin Jones, eller Conor Grant (som inte bör spela i League Two längre). Underkänd – (+)

Peter Hyllman

De tio bästa värvningarna i Premier League 2017-18

Hur bra är spelaren? Hur mycket förbättrar den här spelaren laget till vilket han värvas? Hur kan den värvade spelaren bidra till att göra andra redan befintliga spelare i laget bättre? Vilket behov finns i laget för den precis värvade spelaren? Är spelaren rätt val eller fanns bättre alternativ tillgängliga? Detta är exempel på frågor som bör ställas för att värdera vilka värvningar som är bäst eller sämst.

Det är inget betydelselöst ämne. Att agera klokt på transfermarknaden och köpa bra spelare är en nödvändighet för alla framgångsrika klubbar. Det är dessutom väldiga pengar i omlopp. Bara i Premier League har i skrivande stund £1,500m spenderats på spelare den här sommaren, en summa som nog skulle kunna öka med ytterligare cirka £500m under transferfönstrets allra sista dag.

Däremot kanske formatet är tramsigt. Att rangordna de tio bästa värvningarna är naturligtvis på sitt sätt en övning i fruktlöshet. Men det är tradition och det finns alltid ett nöje i att spekulera. Dessutom är det alltid skoj att i efterhand pricka av sina allra värsta felaktigheter. Joe Cole säsongens bästa värvning, Memphis Depay och Morgan Schneiderlin, Mario Balotelli till Liverpool – några godbitar!

Här har vi alltså min lista över de tio bästa värvningarna till Premier League den här sommaren. Värt att komma ihåg är så klart att det är fullt möjligt för en värvning att vara bra utan att komma med på den här listan. Samt som vanligt att det är värvningen och inte spelaren som betygssätts. Utöver det går det så klart att idiotförklara mig bäst man känner för det.

(10) Romelu Lukaku, Everton till Man Utd

Viktig anfallsvärvning för Man Utd. Beprövad anfallare i Premier League som inte bara utgör någon form av rimlig målgaranti för Man Utd utan dessutom ökar rörligheten i Man Utds anfallsspel. Har levererat mål i massor i Premier League flera säsonger i rad men är fortfarande ung och utrymme kvar att växa som anfallare i Man Utd-tröjan.

(9) Jordan Pickford, Sunderland till Everton

Svårt att se en bättre värvning Everton kan göra till en position de verkligen var i stort behov av att förstärka. Pickford är Englands allra mest lovande målvakt och givet målvaktssituationen i övriga engelska storklubbar talar det mesta för att Pickford också blir kvar i Everton i många år framöver. Utifrån det perspektivet blir till och med köpesumman något av ett fynd.

(8) Bernardo Silva, Monaco till Man City

En av sommarens mest spännande värvningar och händelsevis även en av de allra första. Har visat upp ett enastående stort spelregister både i Monaco och i Portugals landslag. Kan visa sig bli en enastående betydelsefull spelare för Man City och en av kuggarna i den nya generation Pep Guardiola ser ut att vilja skapa i laget. Inte nödvändigtvis en stjärna redan första säsongen.

(7) Chris Wood, Leeds till Burnley

Burnley har värvat smart den här sommaren och Wood känns som den troligtvis smartaste av dem alla. Höll på att närmast på egen hand skjuta upp Leeds i Premier League förra säsongen och faller väl in i Burnleys mönster av att försöka hitta de bästa spelarna från Football League. Rätt steg för Woods utveckling och Burnley får en anfallare med en större dimension i sitt spel.

(6) Alvaro Morata, Real Madrid till Chelsea

Kanske inte Chelseas första val som deras nye stjärnanfallare efter Diego Costa men deras sista val och det rätta valet? Det finns en mycket stor anfallare i Alvaro Morata och Antonio Conte bör ha en mycket tydlig idé hur han ska använda sig av Morata. Har potentialen att kliva fram som en av världens bästa anfallare i en av världens största klubbar.

(5) Kyle Walker, Tottenham till Man City

Av en lång rad ytterbacksvärvningar av Man City den här sommaren känns den här som den främsta. Walker vet vad Premier League går ut på och behöver ingen tid till anpassning. Defensivt stark och på samma gång konstruktiv och löpstark i det offensiva spelet. Väldigt bra spelare på en för Man City mycket viktig position.

(4) Harry Maguire, Hull City till Leicester

Lysande värvning av Leicester som haft ett dokumenterat behov av att fräscha upp sin uråldriga backlinjernas backlinje, och gör det med en av de mest skickliga yngre engelska mittbackarna på marknaden i form av Maguire, som imponerat stort för Hull City de senaste åren. Kommer vara en nyckelspelare för Leicester i många år om inte någon storklubb värvar honom dyrt.

(3) Michael Keane, Burnley till Everton

Både Liverpool och Man Utd sades ha varit och nosat på Keane under sommaren och det inte utan anledning. Ung mittback som redan visat upp ett stort register med Burnley och är på samma gång defensivt robust som en mycket spelskicklig typ av mittback. På samma gång en uppgradering och en föryngring av Evertons backlinje.  En mittback att bygga ett helt lag på.

(2) Nemanja Matic, Chelsea till Man Utd

En värvning som kändes helt rätt redan när den gjordes men som därefter har uppgraderats i termer av kvalitet. En position som Man Utd helt klart orsakade rejält med bekymmer för Man Utd förra säsong. En spelare som på samma gång utgör ett viktigt skydd för en inte helt robust backlinje och frigör Man Utds offensiv på ett helt annat sätt. Lyfter laget minst en dimension.

(1) Gylfi Sigurdsson, Swansea till Everton

En av ligans mest produktiva mittfältare de senaste säsongerna, både från fasta situationer och i öppet spel. Den med marginal bäste spelaren i ligan utanför någon av de sex storklubbarna. Har kvaliteten och potentialen att höja Everton som fotbollslag minst en nivå jämfört med förut. Dyr värvning, kvalitetsvärvning och prestigevärvning, allt på en gång – värd varenda pund.

Bubblare:

Benjamin Mendy, Monaco till Man City
Javier Hernandez, Bayer Leverkusen till West Ham
Aaron Mooy, Man City till Huddersfield
Mohamed Salah, Roma till Liverpool
Alexandre Lacazette, Lyon till Arsenal

:::

TRANSFERKOLLEN

Alex Oxlade-Chamberlain, Arsenal till Liverpool. En spelare Arsenalfansen säkert säger sig vilja bli av med men med obestridlig potential som mycket väl kan få betydligt större utväxling i ett mer disciplinerat Liverpool. Allra minst en mycket nyttig truppspelare för Liverpool, kapabel att spela på flera olika positioner över centralt och offensivt mittfält. Med beröm godkänd – (++++)

Serge Aurier, PSG till Tottenham. Inte någon okontroversiell värvning på något sätt men sett enbart till det fotbollsmässiga en väldigt kompetent högerback, och en position Tottenham har haft för avsikt att förstärka ända sedan de sålde Kyle Walker till Man City. Vissa frågetecken kring om spelarens attityd går ihop med Mauricio Pochettinos arbetsvillkor. Med beröm godkänd – (++++)

Orestis Karnezis, Udinese till Watford (lån). Vissa värvningar är svåra att riktigt förstå sig på och det här är en sådan. Kan bara tänkas vara en möjlig andremålvakt för Watford och lär på så vis knappast göra något större avtryck för Watford den här säsongen. Godkänd – (++)

Renato Sanches, Bayern München till Swansea (lån). Bayern München ville låna ut Sanches till Swansea eftersom de visste att där blev han coachad rätt, menade Paul Clement. Att Clement känner beslutsfattarna i München hjälper säkert till, liksom att inga av de större klubbarna som blev erbjudna Sanchez nappade. Otroligt spännande lånvärvning av Swansea dock, även om det nu är lite upp till bevis för Renato Sanches. Med beröm godkänd – (++++)

Nahki Wells, Huddersfield till Burnley. En mer like for like-ersättare för den till Watford flyktade André Gray. Wells har levererat mer än tio ligamål under sina senaste säsonger och det vore rimligt för Burnley att hoppas att Wells kan göra detsamma för dem. Har alla möjligheter att bilda ett effektivt anfallspar med framför allt Chris Wood. Väl godkänd – (+++)

Marvin Zeegelaar, Sporting till Watford. Vänsterback från Sporting. Något av en problemposition för Watford, vilket inte minst syntes mot Brighton då Miguel Britos vikarierade på positionen bara för att prompt dra på sig minst tre matchers avstängning. Knappast den mest imponerande värvningen men det får ses som kompetent truppfyllnad. Godkänd – (++)

Molla Wague, Udinese till Watford (lån). Watford och Marco Silva breddar vidare i backlinjen med landslagsback från Mali. Befann sig på lån i Leicester under våren så Wague har åtminstone känt på engelskt väder ett tag. Har bara en mycket wague aning om den här spelaren som har spelat sparsamt för Udinese de senaste säsongerna. Godkänd – (++)

Nikola Vlasic, Hajduk Split till Everton. Blanka Vlasics lillebror imponerade för Hajduk Split i Europa League-kvalet mot just Everton och det verkar ha gett honom flytten till just Everton och Premier League. Återstår att se om han kan nå samma höga höjder som sin storasyster men det är en anfallare med potential som också fungerar bra från kanten. Godkänd – (++)

Fernando Llorente, Swansea till Tottenham. En värvning som måste gillas. En anfallare som definitivt är skickad att lösa de problem som Tottenham många hittar med att försöka få hål på organiserade och samlade försvar. Dessutom beprövad i både La Liga och Premier League. Ett på många sätt bättre komplement till Harry Kane än Vincent Janssen. Med beröm godkänd – (++++)

Ezequiel Schelotto, Sporting till Brighton. Tydligen kände inte Chris Hughton att Ales Mateju var riktigt färdig som understöd till Bruno på högerbacken för i elfte timmen kommer denna värvning av 28-årige Schelotto från Sporting, en betydligt mycket mer erfaren spelare. Tveksam värvning, har förmodligen sett sina bästa dagar. Godkänd – (++)

Aleksandar Dragovic, Bayer Leverkusen till Leicester (lån). Leicester har letat efter en andra mittbacksvärvning mest hela sommaren utan att riktigt få napp på de som varit aktuella. Då löste de saken på det här sättet istället. Dragovic är en spelare Leicester tittat på under en längre tid och lånet får antas vara ett första steg mot en permanent värvning. Väl godkänd – (+++)

Tim Krul, Newcastle till Brighton (lån). Smått ofattbar värvning givet att Brighton redan tidigare värvat Mathew Ryan som målvakt. Gör det desto mer svårt att förstå varför de valde att släppa David Stockdale. Vad Tim Krul tjänar på att gå från bänken eller möjligen läktaren i Newcastle till bänken i Brighton är jag inte riktigt säker på. Underkänd – (+)

Wilfried Bony, Man City till Swansea. Det känns som om jag har gått i den här fällan förut när jag gav mycket höga betyg när Stoke lånvärvade Bony till Swansea. Men kanske kan Bony återfinna formen och hungern igen i den klubb i Premier League han faktiskt slog igenom i. Det vore inte fel för Swansea som nog hoppas på Bony som Llorentes ersättare. Godkänd – (++)

Davide Zappacosta, Torino till Chelsea. Intressant värvning av wingback från Torino tänkt att fungera på Chelseas högerflank. Något märkligt varför inte den här värvningen egentligen gjordes i första hand innan Chelsea försökte sig på att värva Alex Oxlade-Chamberlain. Det här känns som en mer gedigen spelare på just den positionen. Väl godkänd – (+++)

Danny Drinkwater, Leicester till Chelsea. Antonio Conte har siktat på att värva ännu en mittfältare och har pratat om att han sökte efter en kombination mellan Cesc Fabregas och N’golo Kanté. Kanske kan man säga att Drinkwater är en spelare som passar rätt väl in på den beskrivningen. Ger Chelsea bättre bredd än förut på centralt mittfält. Väl godkänd – (+++)

Mamadou Sakho, Liverpool till Crystal Palace. Sakho återvänder till Crystal Palace där han tillbringade våren men återvänder han till samma Crystal Palace som han räddade kvar i Premier League? Kommer Frank De Boer kunna använda sig av Sakho lika effektivt som Sam Allardyce gjorde? På förhand hur som helst en förstärkning Crystal Palace verkligen behövde. Med beröm godkänd – (++++)

Adrien Silva, Sporting till Leicester. En värvning helt och hållet avhängig av försäljningen av Danny Drinkwater till Chelsea. Mer eller mindre rakt av en ersättare till denne vilket förmodligen får ses som att Leicester blir vare sig starkare eller svagare på den positionen. Framför allt omtalad i Portugal för sin passningsskicklighet. Godkänd – (++)

:::

LINHEMS TRANSFERKOLL

Jackson Irvine, Burton till Hull City. Hull har inte längre särskilt ont om spelare. Jarrod Bowen känns efter fyra mål som en legitim startspelare snarare än en ungdomlig nödlösning. Irvine är dock en spelare av hög klass som från centralt mittfält var Burtons bästa spelare och bästa (nick)målskytt ifjol. Kraftful box-to-box-aussie som är ett vapen i luften. Använts längre fram i planen, tänk Fellaini, denna säsongen av Burton. Vore inte orimligt i Hull heller som har gott om små och snabba anfallare och yttrar. Med beröm godkänd – (++++)

Harlee Dean, Brentford till Birmingham. Brum har värvat ett väldigt imponerande och kompatibelt mittbackspar i Marc Roberts och Dean. Dean är mer bekväm med bollen och Marc Roberts är en bjässe som är bättre med huvudet. Birmingham har börjat säsongen uselt. Försvaret må inte vara det främsta problemet men de har ännu inte hållit nollan och släppte in två mål mot Burton av alla lag. Dean är en väldigt bra försvarare och det lär skada Brentford som redan haft defensiva problem och ser ut att tappa ännu fler offensiva spelare. Det ska sägas att Brentford är bra på att ersätta spelare och inte sällan hittar en billigare och ibland bättre ersättare. Med beröm godkänd – (++++)

Grant Hanley, Newcastle till Norwich. Hanley är inte en dålig mittback men det var tydligt redan från början att han var Roger Johnson till Shane Duffys Scott Dann. Newcastle betalade rejält för Hanley men såg honom hamna bakom Lascelles och Clark i rangordningen. Frågan är hur han passar i Norwich? Snabbhet i backlinjen är något som kanariefåglarna önskat i flera säsonger och Hanley är inte särskilt snabb. Dock är det svårare att förlora 4-0 mot Millwall, som Norwich gjorde i helgen, med en mittback som Hanley i laget. Hade hellre sett honom i ett lag som spelar med ett lägre försvar. Väl godkänd – (+++)

Ryan Shotton, Birmingham till Middlesbrough. Det är en väldigt lågmäld värvning av ett Boro som annars slängt sig med stora namn och summor. Shotton är en okej Championship-spelare. Helst mittback, fungerar som högerback, eller högerytter ifall du är Pulis-troende. Också en anfalls-nödlösning. Boro har dessutom redan fyra bättre mittbackar (ifall Gibson stannar) än Shotton. Tillför truppbredd, särskilt ifall Boro vill spela mer 3-5-2 eller vill spela med en mer defensiv högerback ibland. Väl godkänd – (+++)

Joost van Aken, Heerenveen till Sheffield Wednesday. En hyllad ung mittback från Eredivisie. Loovens-van Aken vore en helt nederländsk duo i backlinje och kanske översättningen för “Love Hurts” på holländska. Wednesday kan behöva både mittbackar och yngre spelare. Om anfallare från Eredivisie är svårbedömda bör försvarare vara ännu svårare att uppskatta. Att göra det bra som en stor mittback i en offensiv liga som den nederländska bör dock vara ett gott tecken. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman