Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

O Myfanwy! – Swansea’s day of light Reading

Swansea följer Queens Park Rangers och Norwich upp i Premier League.

Swansea stod för en bedövande uppvisning i playoff-finalen på Wembley och hade i praktiken avgjort matchen redan efter en halvlek när de gick in till halvtidsvilan med en 3-0-ledning.

Scott Sinclair gjorde två av sin karriärs förmodligen viktigaste mål, det första på straff och det andra med en kylig avslutning mitt framför mål.

Och Wembley dansade och sjöng i ett hav av walesiskt vitt.

:::

Rätt precis så skrev jag i halvtid i matchen mellan Swansea och Reading. Matchen såg slut ut, avgjord, done and dusted.

Men sedan hände något som man väldigt sällan ser, och när man ser det är det oftast minst ett engelskt lag på planen.

Reading reste sig ur den djupaste av avgrunder och reducerade inte bara en gång utan två gånger. Och man var förtvivlat nära att reducera en tredje gång och därmed kvittera.

Swanseas fans var vita av ren ångest och förskräckelse och det var den blåvita änden av Wembley som dansade och vrålade fram sitt lag.

:::

Vad hände egentligen i Readings omklädningsrum i halvtid?

Reading verkade inte riktigt veta vad som drabbat dem och de slog ut i frustration. I halvtid blev såväl deras assisterande manager som en av deras avbytare utvisade för att ha riktat hårda ord mot domare Phil Dowd.

Hur manager och spelare lyckades vända det mentala läget till att verkligen vända 180 grader på matchbilden är svårt att förstå.

I slutänden var man en stolpträff och en magisk brytning av Monk framför det vidöppna Swanseamålet ifrån att nå en kvittering och förändra den här matchens berättelse.

:::

Det är ändå starkt av Swansea att lyckas hitta tillbaka till något utav sitt spel efter ungefär halva den andra halvleken.

Inte alla lag skulle klara det.

Och när Andy Griffin stod för en klumpig och onödig fällning på Fabio Borini så gavs Swansea chansen att vända tillbaka i momentum i matchen från straffpunkten, och Scott Sinclair tog kallt chansen att göra sitt tredje och Swanseas fjärde mål.

Wembley badade i ett enda audiovisuellt vitt.

:::

Swansea visade under matchen upp det som framför allt är deras signum – ett tålmodigt och offensivt passningsspel.

Men laget är också defensivt solitt. Endast mästarna Queens Park Rangers släppte in färre mål i The Championship under säsongen.

Och trots att Swansea alltså bara blir det tredje laget att kvalificera sig för Premier League så finns det goda skäl att tro att de är de nykomlingar som kan klara sig bäst i Premier League nästa säsong.

De har förmodligen den bästa balansen mellan defensiv och offensiv kvalitet av de tre nykomlingarna.

…………………………………………………

Det verkar alltmer sannolikt att det blir Big Sam Allardyce som tar över West Ham och alltså får uppdraget att omedelbart föra upp The Hammers till Premier League igen.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/west-ham/8545102/Sam-Allardyce-set-to-be-confirmed-as-the-new-manager-of-West-Ham-United.html

:::

På andra håll så har Dave Jones fått sparken från Cardiff och Paul Buckle har lämnat Torquay för Bristol Rovers.

Guus Hiddink börjar dessutom framstå som den mest sannolike kandidaten att ta över efter Carlo Ancelotti på Stamford Bridge.

Det ryktas även att David Moyes kan vara på väg att flytta sitt pick och pack till Aston Villa.

…………………………………………………

Det första walesiska laget som spelar i Premier League med andra ord – även om walesiska lag har spelat i den engelska högstadivisionen förut, men ibland kan man ju låta sig luras med i illusionen att fotbollen skapades 1992.

Brendan Rodgers har gjort en enorm och historisk insats med Swansea. Under sommaren ska han enligt egen utsago bestiga Kilimanjaro. Berget är nästan 6,000 meter högt.

Berget han precis bestigit med Swansea är värre än så.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Jakten på det förlovade landet

Det har kallats världens viktigaste match och fram till den här säsongen så var det i alla fall världens mest värdefulla match – där vinnaren i en enda match kunde räkna hem över en halv miljard kronor.

Playoff-finalen i The Championship till Premier League på Wembley.

De som gör upp om ära och en säsong i strålkastarljusets centrum är Reading och Swansea. Hela säsongen för dessa båda lag ska nu alltså summeras i en enda match.

Det förlovade landet är nära.

:::

Reading har nyligen spelat två säsonger i Premier League mellan 2006 och 2008. Swansea å andra sidan kan bli det första walesiska laget att spela i Premier League.

:::

Reading slutade femma i serien, två placeringar bakom Swansea som skuggade Norwich för den automatiska uppflyttningsplatsen bakom Queens Park Rangers.

Båda lagen får sägas vara i kanonform. Swansea har vunnit fyra av sina fem senaste matcher och spelat oavgjort i den femte. Reading å andra sidan har bara förlorat en av sina senaste tolv matcher.

:::

Det är två olika spelstilar som möts på Wembley idag.

Reading spelar mer direkt och med ett spel som syftar mer till att vinna meter på planen. De spelar ett traditionellt 4-4-2 där deras forwards är duktiga på att hålla i bollen, samtidigt som laget försöker frigöra sina yttrar.

Swansea å andra sidan spelar en mer possession-orienterad fotboll baserat på ett kort passningsspel. De kommer med sitt passningsspel försöka dra ut Readings lag och få dem ur sina positioner.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/swansea-city/8541337/Swansea-City-v-Reading-Brendan-Rodgers-Barcelona-model-is-more-than-a-passing-phase.html

Mot Brendan Rodgers mer kontinentala stil i Swansea står alltså Brian McDermotts mer brittiskt orienterade filosofi, även om vad som kan rubba dessa cirklar är McDermotts taktiska flexibilitet.

:::

Håll ögonen på:

Jem Karacan. Energisk och teknisk mittfältare i Reading som kommer att styra Readings mittfältsspel i den här matchen. Är essentiell för Readings förmåga att kontrollera matchen.

Scott Sinclair. Mångsidig och tvåfotad anfallare i Swansea. Snabb och uthållig. Han kommer att spela längs med hela Swanseas anfallslinje och på så vis ställa till organisatoriska problem för Readings försvar.

Anfallsmässigt är Shane Long i Reading och Fabio Borini i Swansea de förmodat största hoten.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/reading/8545256/Swansea-City-v-Reading-Shane-Long-hopes-to-repay-Brian-McDermott-by-winning-Championship-play-off-final.html

:::

För Brendan Rodgers känns det alldeles säkert lite extra att få möta just Reading i finalen. Klubben där han tillbringade 14 år som spelare, coach och senast manager, innan han fick sparken.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/may/29/brendan-rodgers-swansea-city

:::

Rodgers själv menar att Wembley innebär en fördel för Swansea. Den stora planytan och själva tillfället gör att Wembley passar Swanseas possession-spel utmärkt.

Det kommer att kännas som hemmaplan, menar Rodgers.

:::

Head to Head:

Tre poäng skiljde lagen åt i ligan med Swansea på tredje plats och Reading på femte.

Mötena mellan lagen under säsongen var även de jämna, även om Swansea lyckades vinna dem båda med uddamålet. Matchen på Madejski avgjordes av Scott Sinclair och hemma på Liberty Stadium gjorde Darren Pratley det vinnande målet.

Det är det 73:e mötet mellan lagen och i tidigare möten så har Reading vunnit 32 matcher mot Swanseas 28 vinster.

:::

Playoff-historia:

Swansea har spelat playoff fem gånger tidigare och bara lyckats vinna en gång av dessa. Det var 1988 när man gick upp i nuvarande League 1 genom att besegra Torquay med 5-4 i finalens dubbelmöte.

1993 förlorade man däremot i semifinal mot West Brom i The Championship, 1997 var man i League 1 och förlorade finalen mot Northampton, 1999 förlorade man i semifinalen i samma division mot Scunthorpe och 2006 var man återigen i final men förlorade på straffar mot Barnsley.

Reading går in i sin tredje playoff-final fortfarande på jakt efter sin första vinst efter att ha förlorat både på Wembley och på Millennium Stadium.

1995 mötte man Bolton på Wembley och trots att man ledde med 2-0 i halvtid så förlorade man ändå med 3-4 efter förlängning. Även den andra finalen gick till förlängning, den här gången mot Walsall. Reading ledde matchen två gånger, bland annat under förlängningen men Walsall vände på matchen under den sista förlängningskvarten.

Laget var senast i playoff 2009 när man mötte och förlorade mot Burnley i semifinalerna av den säsongens Championship-playoff.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/may/30/ian-harte-reading

…………………………………………………

Michael Calvin på The Mirror om Ravel Morrisons beslut mellan en framtid eller historiens skräphög.

http://www.mirrorfootball.co.uk/opinion/columnists/michael-calvin/Michael-Calvin-on-Manchester-United-Why-Ravel-Morrison-must-now-make-choice-between-fame-and-oblivion-article741700.html

Klarar spelaren som var central i Man Utds FA Youth Cup-vinst av att få sina demoner under kontroll och lyckas på den riktigt stora nivån? Fotboll och samhälle i en och samma fråga.

…………………………………………………

En jämn och intensiv match slutade med en storseger för Peterborough som tar steget upp i The Championship.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/league-one/8541708/Huddersfield-Town-0-Peterborough-United-3-match-report.html

3-0 till Posh alltså. Att de skulle stänka in ett gäng mål var kanske inte så förvånande, att de skulle lyckas hålla nollan desto mer.

Tungt för Huddersfield som slutade serien trea endast efter suveräna Brighton och Southampton, och hela åtta poäng före Peterborough. Men de får spela vidare i League 1.

…………………………………………………

Jag får intrycket av att det kommer kunna bli rätt mycket action sett till i alla fall toppklubbarnas spelartrupper tidigt under sommaren. Så det gäller att hålla ögonen öppna under veckorna här.

Bloggen fortsätter i alla fall som vanligt fram till mitten av juni.

Imorgon är det ju den 31 maj och sista dagen innan transferfönstret öppnar, och jag tänkte därför ägna bloggen åt lite övergripande funderingar på tema pre-silly season.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ord och inga visor – Citat från säsongen som gått

“Mancini said ‘you’re an idiot and I don’t know why I bought you’. I hate people who say ‘Mario, you played well’, then say to others, ‘Mario was shit’. Roberto has never lied to me.”

Mario Balotelli, avd. Telling it like it is

:::

“There’s no loyalty in football anymore.”

Craig Bellamy, den före detta Norwich-, Coventry-, Newcastle-, Celtic-, Blackburn-, Liverpool- och West Ham-anfallaren lämnar Man City för Cardiff; avd. Duh!

:::

“Arsenal is a training centre. You watch the match, you enjoy it, but are you going to win a title afterwards?”

Patrice Evra, avd. Vrida om kniven

:::

“I’d love to have gone to Barcelona at one time. Ideology and philosophy, the place is fantastic.”

Sir Alex Ferguson, avd. Mer än en manager

:::

“Barcelona play football to die of.”

Mick Quinn, avd. Sjukt bra?

:::

“Join City and you’re dead.”

Graffiti någonstans i Manchester med riktning Wayne Rooney, avd. Goda grannar

:::

“Rooney is good but he’s not the best in Manchester.”

Mario Balotelli, avd. Balotelli har tydligen inte hängt med på att Man Utd inte finns i Manchester.

:::

“Manchester United started out like a train on fire.”

Alan Brazil, avd. The little train that could.

“United will break caution to the wind.”

Glenn Hoddle, avd. Caution, Man Utd breaking wind!

:::

“Retirement is for young people; they can do something else. I’m a phenomenon.”

Sir Alex Ferguson, avd. Mourinho släng dig i väggen.

:::

“I don’t understand it (Twitter). How do you find the time to do that? There’s a million things you can do in your life without that. Get yourself down to the library and read a book. Seriously.”

Sir Alex Ferguson, avd. Det var bättre förr

:::

“Mancini is lucky. He has an owner (Sheikh Mansour) who speaks little and asks only: ‘What do you need?'”

Mario Balotelli, avd. Shut up now!

“Mancini’s got that Italian style, the old joie de vivre.”

Perry Groves, avd. Mais oui!

:::

“Carlos Tevez’s English should be better than what it is.”

Graham Taylor, avd. Klirr sa det i glashuset

“Carlitos is amazing. He does what he wants with the Arabs. He tells them, ‘I want to go to Buenos Aires’ and they say ‘No, stay here now, we’ll give you more money’. Then he gets more money!”

Diego Maradona, avd. From the mouths of babes

:::

“I wanted to say to Tom Hicks: imagine if your family, which is what Liverpool are to people – it’s like you’re raping all of them at once over a long period and getting away with it.”

Ian McCulloch, Liverpool Echo och Bunnymens ledsångare, avd. Squeal like a pig!

“We had a lovely dinner with Kenny (Dalglish), his wife Marina and son Paul. I understood half of what he said and just nodded when I couldn’t understand.”

Tom Werner, Liverpools ordförande, avd. The problem with Scotland is it’s full of scots!

“Kenny has reinstored the belief.”

John Aldridge, avd. Break in case of emergency!

:::

“We’ve bitten off more than we can chew but we’ll chew as fast as we can.”

Ian Holloway, avd. Humlor kan flyga!

“I may be in a Skoda garage rather than a Mercedes, but some old bangers don’t half polish up great.”

Ian Holloway, avd. Crash, boom, bang!

:::

“DJ Campbell has been sent home ill with illness.”

Simon Butler, Talksport, avd. Man är förkyld.

:::

“Chelsea have an Achilles heel. They don’t like it when the boot’s on the other foot.”

Kevin Keegan, avd. Love it!

:::

“Didier Drogba’s had malaria, so he’s not 100 per cent fit for whatever reason.”

Glenn Hoddle, avd. Guds straff?

:::

“Arsenal are doing just enough, which just isn’t enough.”

Martin Keown, avd. Knack-knack, vem där?!

:::

“Ask me to name five of our team and I couldn’t. They’re all bloody nice guys but I don’t mix with them so I don’t know them well. I don’t go into the dressing room. They can walk out of the showers and then I feel I’ve got an inferiority complex.”

Bernie Ecclestone, avd. Ni säger att jag skiter i allt, men det skiter jag i!

:::

“Apparently, a female lino today, bit of a looker.”

Andy Burton, på Sky, till Andy Gray, avd. Ugh!

“I can see her (assistant referee Sian Massey) from here. What do women know about offside?”

Andy Gray, avd. Fotbollskunskapen sitter i dicken.

“Did you hear Karren Brady this morning complaining about sexism? Do me a favour, love.”

Richard Keys, till Gray, avd. Hur snabbt kan jag få sparken?

:::

“Back in my time, and I sound old now, it was black and white boots and that was it. Now you’ve got snoods, people wearing headphones when they’re doing interviews, pink boots. They’ve even got tights. They’ll be wearing skirts next.”

Paul Ince, avd. Guv’nor talar sig varm om the good old days.

:::

“The problem with footballers is they really take themselves seriously. We kick a ball around and earn 100,000, 200,000, even 300,000 euros a week. We don’t improve the world. It’s not like we invented hot water.”

Benoit Assou-Ekotto, avd. Full of hot air

“If you pay them the wages they’ll come. We all kid ourselves: ‘I’ve wanted to play for Tottenham since I was two. I had pictures of Jimmy Greaves on my wall.’ It’s a load of bull. Here’s £80,000 a week. Lovely jubbly.”

Harry Redknapp, avd. Jaså, det är pengar som styr fotbollen!

:::

“You fill up my senses, like a night game at Yeovil/Like the Johnstone’s Paint Trophy/Like an empty old Lane. Like the Steel City derby/In the old Third Division/Oh Sheffield United, you f***ed up again.”

Barnsleyfans, avd. Why can’t we all just … get along?!

:::

“Fabregas literally carries 10 yards of space around in his shorts.”

Ray Wilkins, avd. Hung like a…?

“In his youth Michael Owen was literally a greyhound.”

Jamie Redknapp, avd. Mitt liv som hund

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fergie portad från Old Trafford!

Alex Ferguson har blivit strängt tillsagd att han inte är välkommen på Old Trafford i eftermiddag. Av ingen mindre än hans egen son Darren Ferguson, Peterboroughs manager. Varje familj har så klart ett svart får.

Darren menar att pappa helt enkelt är en jinx för Peterborough.

Den något mer berömde fadern var närvarande under den första semifinalen mot MK Dons som Peterborough förlorade, men frånvarande i returen när Posh vände och vann.

”Vi tar inga chanser”, menar Darren Ferguson.

:::

Lee Clark, Huddersfields manager, avfärdar samtidigt mediapratet om någon ”Fergie Factor” på Old Trafford.

Darren Ferguson återvänder ju till Old Trafford, där hans far är manager, och där han själv var ungdomsspelare och gjorde 30 matcher som mittfältare för klubben.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/peterborough-united/8543945/Darren-Ferguson-delighted-to-be-taking-Peterborough-to-his-former-Old-Trafford-stomping-ground.html

Det är spelarna som avgör, menar Clark.

:::

Huddersfield har chansen att gå upp till den andradivisionen för första gången på tio år. Laget leds av den unge talangfulle managern Lee Clark och samlade på sig imponerande 87 poäng under säsongen.

Det var däremot inte tillräckligt för automatisk uppflyttning då såväl Brighton som Southampton slutade ovanför dem, och det krävdes en dramatisk straffläggning mot Bournemouth i semifinalerna för att kvalificera sig till dagens final.

:::

Peterborough å andra sidan har under den nygamle managern Darren Ferguson gjort en strålande avslutning på säsongen. Efter att ha varit stadigt placerade i mitten av tabellen så spurtade Posh upp till en fjärdeplats i tabellen.

Det är ett målglatt lag, Posh. Åt båda hållen. Med sina 106 mål den här säsongen är man den mest målglada ligaklubben i landet.

De gjorde 29 mål fler än Huddersfield under säsongen men släppte också in 27 fler. Under säsongen var målsnittet för deras matcher smått fantastiska 3,93 mål per match.

De slutade säsongen fyra, efter Huddersfield på tredje plats, men också hela åtta poäng bakom dem. Men intressant nog så har Peterborough aldrig förlorat ett playoff.

Kanske har de ett spel väl anpassat till cupspel.

:::

Håll ögonen på:

Peter Clarke i Huddersfield, lagets store ledare och försvarshjälte och helt central i Huddersfields ambitioner att stänga ned Peterboroughs offensiva hot och på så vis vinna matchen.

Craig Mackail-Smith i Peterborough, gör sin förmodligen sista match för klubben, en outtröttlig anfallare, en god avslutare och varje försvarares mardröm. 34 mål på 55 matcher den här säsongen, 98 mål för Peterborough totalt. Når han 100?

:::

Ibland kan ett playoff-spel kännas orättvist sett till hela säsongen – när till exempel sexan vinner med minsta möjliga marginal över trean som hamnat 15 poäng före dem i tabellen.

Den här gången är det dock trean och fyran som möts. Båda lagen är bra nog för The Championship. Båda lagen har satsat högt och investerat dyrt för att nå dit.

I eftermiddag ska det avgöras – under 90 minuter som har alla förutsättningar att bli tämligen galna.

…………………………………………………

Paul Hayward erbjuder som vanligt bra läsning efter Champions League-finalen igår.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/may/28/manchester-united-barcelona

Skönt att läsa ett antal analyser efter matchen, den här och några till, som i alla fall inte faller tillbaka på rena tramsigheter.

Edit: Ja Jesper, jag tänker bland annat på dig.

…………………………………………………

Edwin van der Sar gjorde sin sista fotbollsmatch igår – och det är väl värt att tacka av honom för en fantastisk karriär, inte bara i Man Utd utan också i Ajax, Juventus och Fulham.

Be Champions!!

Peter Hyllman

The best of times, the worst of times

Barcelona är Champions League-mästare igen efter en stark insats på Wembley ikväll. Det är bara att buga och gratulera.

Som väntat så mäktade inte ett Man Utd i transition med att stå emot ett Barcelona på sin kvalitativa och kollektiva höjdpunkt.

Misstagen från Rom gjordes inte om, men Barcelona är i nuläget helt enkelt alldeles för bra för att kunna rubba annat än om man själv gör en kanonmatch alternativt de själva går ner i koncentration.

Vissa förluster går det helt enkelt inte att säga så mycket mer än så om. Och spelare som Leo Messi kan man naturligtvis bara beundra.

Den här finalen, till skillnad från förra, så gjorde i alla fall Man Utd sig själva rättvisa. Man gjorde vad man kunde, man föll inte ihop, man fortsatte kämpa. Men man mötte en bättre motståndare.

:::

Situationen utifrån ett Man Utd-perspektiv ter sig aningen märklig.

Det har på flera sätt varit en fantastisk säsong. Ligatiteln har återbärgats, man har gått upp i ensamt majestät på 19 vunna ligatitlar, klubben har nyligen vunnit FA Youth Cup, flera unga spelare börjar växa fram.

Det är helt enkelt the best of times.

Samtidigt är det alltid bistert att avsluta säsongen med en förlust i en cupfinal, särskilt då Europacupen. I det avseendet hade det känslomässigt varit bättre att åka ur i semifinalen, en andraplats är ändå ingenting. Glädje kommer alltid vara blandad med grämelse.

Det blir på samma gång the worst of times.

:::

Den här säsongen är hur som helst slut.

Och redan börjar då arbetet med att förbereda inför nästa säsong. Det kommer att bli en aktiv sommar för Man Utd, som oavsett hur det gick i ligan i år eller hade gått i den här finalen står inför en rejäl truppuppdatering.

Det arbetet kan man gå in i med råg i ryggen – för den här säsongen har varit väldigt lyckad för Man Utd. Även om det känns piss just ikväll.

För under säsongen som gått vann Man Utd inte bara ligan – man vann också tillbaka framtiden. Den som alla sa var borta med vinden, eller rättare sagt borta med Ronaldo och Tevez.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ferguson vandrar i Paisleys fotspår

Robert “Bob” Paisley är unik i engelsk såväl som europeisk klubbfotboll med meriter som hittills ingen annan lyckats matcha.

Han gick bort för 15 år sedan, 13 år efter att han lämnade managerposten i Liverpool FC med en titelsamling inkluderandes sex ligatitlar, en UEFA-cuptitel, tre Ligacuptitlar och inte helt betydelselöst tre Europacupsegrar.

I Europacupens 56 år långa historia så är Paisley den ende manager som vunnit turneringen tre gånger. Han åstadkom detta under fem säsonger och åstadkom allt med Liverpool under nio framgångsrika säsonger.

Ett helt makalöst facit naturligtvis – som förtjänar att göras mer känt än vad det förmodligen är.

Alex Ferguson har redan passerat ett Liverpoolrekord tidigare under säsongen, ikväll har han chansen att göra en Paisley – vinna Europacupen för tredje gången.

:::

Paisley byggde vidare på de fundament som etablerats i klubben av Bill Shankly, Liverpools legendariske fadersgestalt som många ser som klubbens egentlige arkitekt.

Men Paisley var allt annat än en förvaltare. Han var för Shankly vad till exempel Jimmy Murphy var för Sir Matt Busby och därefter ledde han förvandlingen av Liverpool från mästare till dominerande fotbollsdynasti.

Han tog över Englands bästa och mest talangfulla lag, i en tid när engelsk fotboll generellt stod på sin europeiska höjdpunkt.

Han var manager i en tid när europeiska fotbollsdynastier fanns och var möjliga på ett helt annat sätt än i den moderna fotbollen av idag.

Han var rätt man på rätt plats vid helt rätt tid.

:::

Ferguson står nu för andra gången på tre säsonger på gränsen till att bli Paisleys jämlike i termer av Europacuptitlar.

Paisley som med sitt Liverpool lärde Ferguson flera värdefulla läxor i början av hans managerkarriär.

Aberdeen, med Ferguson som ansvarig, mötte Liverpool i Europacupen 1980 och blev förintade på Anfield. Ferguson tog lärdom och tre år senare vann lilla Aberdeen Cupvinnarcupen mot Real Madrid i finalen.

Ferguson hyllas ofta för sin förmåga till mindgames. Mindre känt är kanske att han förmodligen tog både ett och flera knep från just Paisley, som inför mötet med Aberdeen bland annat fått deras stjärna Gordon Strachan fullständigt ur balans genom att höja honom till skyarna.

Strachan var osynlig under hela matchen.

:::

På Bob Paisleys gravsten i Woolton står det kort och gott: ”He was an ordinary man amid extraordinary achievements.”

Jag har aldrig förstått mig på det där med att adlas, men i ett samhälle som värdesätter insatser på det viset så är det en skam att Bob Paisley aldrig fick den utmärkelsen.

Men till skillnad från slutet av 1990-talet så stod fotbollen under 1980-talet i något utav en samhällelig skamposition.

I det avseendet var han rätt man på rätt plats vid fel tid.

:::

Huruvida Ferguson ikväll är rätt man på rätt plats vid rätt tid återstår att se. Vad vi vet är att det inte finns någon manager man hellre hade haft vid rodret för det här tillfället.

För sådana som Ferguson och Paisley görs helt enkelt inte längre.

…………………………………………………

Min best guess om Man Utds startelva:

(4-4-1-1)

Edwin van der Sar – Patrice Evra, Nemanja Vidic, Rio Ferdinand, Fabio – Ryan Giggs, Ji-Sung Park, Michael Carrick, Antonio Valencia – Wayne Rooney – Javier Hernandez.

Å andra sidan tror jag senaste gången jag hade 100% rätt var inför samma final 2009. Det gick ju sådär, men då ville jag å andra sidan ha fel.

…………………………………………………

Stevenage har precis vunnit playoff-finalen i League 2 mot Torquay och vinner därmed uppflyttning för andra säsongen i rad.

Förra säsongen gick man upp från The Conference, nästa säsong spelar man i League 1 och lag som Sheffield United, Sheffield Wednesday, Preston och Notts County kommer till lilla Broadhall Way.

Ett kanonskott av John Mousinho i slutet av första halvlek avgjorde matchen på Old Trafford.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Theatre of Dreams, Pt1 – Stevenage vs Torquay

För två år sedan gick Torquay United upp i The Football League och League 2 igen efter att ha tillbringat två säsonger i The Conference.

För ett år sedan gick Stevenage upp i The Football League för första gången i klubbens historia.

Idag möts de båda lagen på Old Trafford för att spela playoff-final i League 2 och om en plats i nästa säsongs League 1.

:::

Det är inte första gången som Stevenage och Torquay har med varandra att göra när det kommer till uppflyttningar.

1996/97 vann Stevenage The Football Conference men gavs inte tillstånd att spela i The Football League på grund av en otillräcklig arena. Torquay, som slutade sist i nuvarande League 2, räddades alltså kvar i The Football League med ett nödrop.

:::

Graham Westley har varit manager för Stevenage förut med varierad framgång. Två gånger tidigare har han lett laget till playoff, då i The Conference, men fallit på mållinjen båda gångerna.

Under sina andra period i klubben har han däremot tagit laget på en imponerande resa uppåt i det engelska seriesystemet.

:::

Paul Buckle, Torquays manager, slog i semifinalen ut de stora favoriterna Shrewsbury med ett snabbt passningsbaserat kontringsspel. Buckle visade stort mod som ställde upp med fyra anfallare mot Shrewsbury – två centralt och två på kanterna.

Det är förmodligen den optimismen som gör Torquay till knappa favoriter i dagens match.

:::

:::

Två olika stilar

Det är två lag med helt olika fotbollsstilar som möts. Stevenage är det fysiska laget med ett oerhört imponerande facit på fasta situationer. Torquay är det flödande tekniskt snabba laget.

Stevenage saknade John Mousinho i semifinalspelet men klarade sig bra tack vare sin starka organisation. Lagets kapten Mark Roberts är en spelare som ligger på gränsen i termer av fysikalitet och fulhet, men är en riktig ledare för laget.

Roberts, som var en Man Utd-säsongskortsinnehavare i ung ålder, ser fram emot att få vandra ut på Old Trafford: [”I was a big a Man Utd season ticket holder as a young lad, so it will be a very special moment walking out on to the Old Trafford pitch. Going back as a player will be as big as it comes for me.”]

Westleys spelsätt vinner inte många vänner men han får ut det mesta av vad han har – och vad han har är ett entusiastiskt och hårt arbetande lag strösslat med kvalitet i framför allt Mousinho och Stacy Long.

Mot det ställer Torquay med sin äventyrliga approach upp. Laget gjorde 12 mål mer i ligan än Stevenage och med spelare som Billy Kee, Gavin Tomlin, Chris Zebroski och Eunan O’Kane så är Torquays främsta vapen just mängden spelare med vilka de kan skada Stevenage.

:::

Håll ögonen på

John Mousinho i Stevenage, 25 år gammal mittfältare, sju mål på 38 matcher den här säsongen.

Chris Zebroski i Torquay, 24 år gammal anfallare, 14 mål på 44 matcher den här säsongen.

:::

Oroande för Stevenage är att deras framstående mittback och säsongens spelare Jon Ashton är mycket osäker på spel idag.

Torquay å andra sidan har inga skador eller avstängningar att bekymra sig med.

:::

Kanske är det talande för hur jämn kvaliteten är mellan League 2 och The Conference att playoff-finalen alltså står mellan två lag som så nyligen blivit uppflyttade dit.

:::

Head to Head

Under de sex senaste matcherna innan finalen så har Stevenage aldrig slagit Torquay. 2007/08 vann The Gulls båda matcherna innan man vann en och spelade en oavgjord den följande säsongen. Den här säsongen slutade det första mötet mållöst på Broadhall Way innan Torquay vann med 2-0 på hemmaplan i säsongens andra möte

:::

VAD SÄGER FANSEN?

Från The 72 klipper jag in vad några av fansen säger inför matchen. (Ben Mayhew för Torquay och Matthew Kett för Stevenage)

What would promotion mean to you?

MK: It would be great to get promoted again, but I’m not sure that promotion to League 1 would be that much of a positive step long term. In my opinion, I don’t think we’re ready for League 1 both on and off the pitch. I also don’t think getting promoted to League 1 will mean as much as getting into the Football League after 16 years of trying.

BM: Given that we’re one of the smallest clubs in the division and only finished 17th last season it’s the stuff of dreams: this season was ostensibly one of gradual progress and nobody could realistically have been anticipating anything better than mid-table. While unexpected, the team are in this position on merit after an outstanding season and an unwavering commitment to positive, attractive football.

How do you view your opponents?

MK: Torquay are a very good side. They are solid and strong at the back and have a potent attack that can hurt any defence in League 2. I’ve always rated Paul Buckle and think he has done a very good job at Plainmoor on a limited budget. I would say that they are favourites to win the game and go on to League 1.

BM: They’re probably the least popular side in the division, although that mantle will no doubt be passed swiftly to Crawley next season. Stevenage’s training regime is as mysterious as it is intense: the result is a super-fit, well-drilled, physically imposing side reliant on constant pressing and set pieces, with the occasional dose of (alleged) gamesmanship thrown in for good measure. While it’s not my cup of tea I’ve got nothing against that approach, apart from the last part obviously, and I don’t remember them getting up to anything too immoral when they visited Plainmoor this season.

Who are your key players for the game?

MK: It’s expected that Jon Ashton will miss out through injury, so our key players for the game have to be both Michael Bostwick and Mark Roberts. If they are on top of their game, then we will at least be competitive. Torquay will be the more attacking side of the two, so we’ll have to defend well and counter attack to good effect to stand any chance of winning the game.

BM: Given Stevenage’s likely game plan of harassing us relentlessly throughout, smart use of the ball will be critical. We’re very much a passing side and Eunan O’Kane’s creative distribution from midfield could well be our most potent weapon, allowing our attackers to stretch their defence. However, if the match degenerates into a scrappy affair, our left back Kevin Nicholson’s excellent repertoire from set pieces will serve us well even against such an organised side.

…………………………………………………

Så samtidigt som Man Utd-fansen tar sina drömmar med sig ner till London så tar fans till Stevenage och Torquay sina drömmar till Manchester och Old Trafford, the Theatre of Dreams.

Be Champions!!

Peter Hyllman

The Magnificent Seven?

Sex gånger tidigare har Barcelona och Man Utd stött på varandra i europeiskt cupspel. Mer eller mindre varenda möte har varit ett episkt kapitel i den europeiska fotbollshistorien.

Inför kvällens final har Ferguson pratat om att det kan bli årtiondets bästa Champions League-final. Och jag tror att han kan få helt rätt i det.

Det har pratats om att Man Utd kommer att ställa upp defensivt – vilket dock är en stereotyp och tämligen lat analys. Det var så man försökte ställa upp i Rom, det funkade inte alls.

Lärdomen från Rom är att man måste anfalla också och det är vad vi i grova drag kommer att få se ikväll. Ett metodiskt anfallsspel förvisso, men ändå ett anfallsspel.

Det är det sjunde mötet mellan lagen och båda lagen är all-in.

…………………………………………………

DE SEX TIDIGARE MÖTENA

1984 – Cupvinnarcupens kvartsfinal

Man Utd 3-2 Barcelona
Barcelona 2-0 Man Utd;
Man Utd 3-0 Barcelona

Man Utd under Ron Atkinsons managerskap hade åkt till Nou Camp och fått sig en rejäl fotbollslektion mot Barcelona som bland andra innehöll spelare som Berndt Schuster och Diego Maradona. Ett självmål av Graeme Hogg och ett fantastiskt mål Rojo på tilläggstid såg ut att göra Man Utds uppgift omöjlig inför returen.

Men returen på Old Trafford skulle visa sig bli allt annat än rutin när Man Utd iscensatte en av klubbens främsta comebacks genom alla tider på ett elektriskt och kokande Old Trafford, det har beskrivits som den europeiska match på Old Trafford med högst ljudvolym någonsin. Det var också Bryan Robsons stora kväll.

Robson hade reducerat med en språngnick i den 22:a minuten innan han fem minuter in i andra halvlek utnyttjade ett målvaktsmisstag för att kvittera. Segern säkrades mot slutet av matchen när Frank Stapleton från nära håll bombade in det avgörande målet.

:::

1991 – Cupvinnarcupens final

Man Utd 2-1 Barcelona

Finalen som blev Mark Hughes stora personliga revansch och även ledde fram till Fergusons första stora europeiska titel med Man Utd. Hughes hade kommit tillbaka till Old Trafford 1988 efter en miserabel tillvaro i Barcelona och i den här finalen gjorde han lagets båda mål i den andra halvleken – båda på typiskt Mark Hughesvis men ändå på helt olika sätt.

Det första målet mer eller mindre stal han från Steve Bruce som nickade ett inlägg rakt mot det öppna målet innan Hughes egentligen i onödan petade till bollen den sista biten över mållinjen. Målet bar måltjuvens signum. Det andra målet var å andra sidan den kraftfulle anfallarens signum. Hughes rundade Carlos Busquets (jodå, Sergios far) som kommit en bra bit ut ur sitt eget mål, såg ut att komma för långt bort och i för dålig vinkel men han dundrade bokstavligen ändå in bollen lågt i den bortre burgaveln.

Man Utd, de själva och engelska klubbar äntligen tillbaka i europeiskt cupspel efter avstängningen som följde på Heysel, var underdogs mot ett Barcelona men lyckades ändå till sist vinna klubbens första europeiska titel på 23 år, trots att Ronald Koeman reducerade för katalanerna mot slutet av matchen.

:::

1994 – Champions Leagues gruppspel

Man Utd 2-2 Barcelona;
Barcelona 4-0 Man Utd

Man Utd mot ett Barcelona Dream Team, originalversionen. Barcelona ställde upp med en anfallslinje centrerad runt Romario och Hristo Stoichkov som vid den här tiden gjorde mer eller mindre vad de ville med alla motståndare. På Old Trafford lyckades Man Utd få med sig ett imponerande 2-2-resultat, efter att Lee Sharpe svarat för vad som förmodligen var hans bästa insats i en Man Utd-tröja någonsin.

På Nou Camp var Man Utd emellertid chanslösa. Låt gå att UEFA:s kontroversiella ”utlännings”-regel inte precis hjälpte dem, exempelvis fick man byta in Gary Walsh i målet istället för Peter Schmeichel. Men kvaliteteten på motståndet var sådant att Man Utds annars stabila mittbackspar – Steve Bruce och Gary Pallistser – stod inför sin tuffaste uppgift någonsin.

:::

1998 – Champions Leagues gruppspel

Man Utd 3-3 Barcelona;
Barcelona 3-3 Man Utd

Dödens Grupp den säsongen i Champions League innehöll Man Utd, Barcelona och Bayern München – samt lilla Bröndby. Två lag gick vidare och varje misstag kunde stå ett lag mycket dyrt. Man Utd gick igenom gruppen obesegrade och tog sig därmed vidare. Den sista matchen lagen emellan, på Nou Camp, var däremot en ren ”gruppfinal” där Barcelona hade gått vidare på Man Utds bekostnad om de vunnit.

På Old Trafford hade lagen svarat för en helt fantastisk match där tre mål (Giggs, Scholes och Beckham) för Man Utd kvitterades av tre mål av Anderson, Giovanni och Luis Enrique, varav de två sista på straff. Inför returmötet på Nou Camp hade ingen kunnat tänka sig att den matchen skulle överträffas.

Men om möjligt så blev ändå så fallet. Anderson gav Barcelona en drömstart med ett mål redan i den första minuten innan matchen utvecklades till en ren shoot-out mellan Man Utds kollektiva anfallsspel och Rivaldos individuella konstverk. Firma Cole och Yorke var i högform och svarade för ett av turneringens snyggaste mål samtidigt som Rivaldo frisparkade och cykelsparkade Barcelona kvar i matchen.

:::

2008 – Champions Leagues semifinal

Man Utd 1-0 Barcelona

Barcelona 0-0 Man Utd;
Man Utd 1-0 Barcelona

På Nou Camp hade Ferguson tillämpat sin kanske mest defensiva taktik genom alla tider. Trots detta hade laget ändå en gyllene chans att få ett prislöst bortamål redan i matchens första minuter när laget fick en straff tilldömd sig, som däremot Cristiano Ronaldo missade. Barcelona var däremot maktlösa att penetrera Man Utds defensiv och matchen slutade 0-0.

Stämningen på Old Trafford under returmötet var närmast fever pitch. Till slut var det Paul Scholes, avstängd under finalen 1999, som med en riktig rackarrökare stänkte in dubbelmötets första och skulle det visa sig enda mål. För även om Man Utd försökte så lyckades de aldrig få in det andra målet.

Nervösa stunder följde på Old Trafford under slutet av matchen när Barcelona kastade allt framåt, men förgäves. Leo Messi, som aldrig filmar, försökte i förståelig desperation filma till sig en straff, vilket domaren inte gick på.

:::

2009 – Champions Leagues final

Barcelona 2-0 Man Utd

Man Utd hade möjligheten att bli det första laget att vinna Champions League två säsonger i rad, men på andra sidan planen stod återigen Barcelona som den säsongen redan hade vunnit sin liga och inhemska cup och alltså hade möjligheten att svepa La Treble.

En pigg öppning av Man Utd tog dock snabbt slut när Barcelona fick ett tidigt mål mot spelets riktning och Man Utd återhämtade sig aldrig från det mentala bakslaget. Ett tålmodigt passnings- och presspel från Barcelona, ett Man Utd som inte var inne i matchen, och Cristiano Ronaldo som försökte att på egen hand vinna tillbaka matchen åt Man Utd visade sig till sist bli avgörande. Där Barcelona gick in i väggen säsongen innan var den här säsongen rollerna ombytta.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Taktiska perspektiv på Wembley ’11

Europacupfinal och Wembley.

Det är en kombination med såväl magi som historia för både Barcelona och Man Utd som möts i morgonkvällens final i Champions League.

Inte bara var det där som de båda klubbarna vann sina första titlar i Europacupen – Man Utd 1968 och Barcelona 1992. Det var också arenan och tillfället där klubbarna tog itu med sina egna spöken och sin egen historia.

För Man Utd var det tio år sedan The Busby Babes sorgligt gått bort på en snömoddig flygplats i München, och med dem en hel fotbollsdynasti. Mot Benfica på Wembley spelade Man Utd och dess Holy Trinity – Best, Law och Charlton – för dem och för Sir Matt Busby.

För Barcelona var det ett av de första stegen ut ur Real Madrids enorma europeiska skugga och något utav startskottet för det moderna Barcelona och den fotbollsfilosofi vi ser frukterna av idag.

Imorgon återvänder de båda klubbarna till Europacupfinalen och till Wembley, förhoppningsvis för att i skuggan av denna historia skapa ny historia.

:::

Alex Stepney berättar om den där magiska 1968-kvällen på Wembley.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/may/27/manchester-united-european-cup-wembley-1968

:::

Dömer finalen gör ungraren Viktor Kassai – vilket bland andra Howard Webb och Graham Poll har lyft fram som ett bra val.

Mest bekant för fans av engelska lag är han såvitt jag vet för att ha dömt Bragas vinstmatch mot Arsenal tidigare under säsongen. Där han bland annat gav Carlos Vela gult kort för filmning.

:::

Man Utd befinner sig i den för dem något ovanliga positionen att gå in till en fotbollsmatch som underdogs – Barcelona å andra sidan går in som rätt tydliga favoriter.

Men förmodligen passar det Man Utd och framför allt Alex Ferguson rätt bra.

Det har utan tvekan lett till att laget har kunnat förbereda sig mer på sina egna villkor inför finalen. Det spelar också in i den kollektiva revanschlusta som finns i laget sedan samma final för två år sedan.

Men inte revanschlusta på Barcelona – utan på sig själva. För i Rom gjorde man inte finalen rättvisa. Man gjorde inte sig själva rättvisa. Man gjorde inte klubben rättvisa.

Ferguson sade efter den matchen att han visste varför Man Utd hade förlorat mot Barcelona. Imorgon kväll får vi se om han hade rätt.

:::

För det kommer att bli en taktisk tvekamp på Wembley.

Media och sportjournalister kommer sina vanor trogna att prata om spelare och frossa kring frågor om Messi och Rooney, Xavi och Giggs, Puyol och Vidic, Valencia och Iniesta.

Men det som kommer att bli avgörande är hur lagen ställer upp – för det som förenar Barcelona och Man Utd, det som gör lagen så stora, så vinnande och så oerhört svårslagna – är inte specifikt vilka individuella spelare de har utan hur laget som kollektiv spelar.

Både Barcelona och Man Utd är levande manifest för fotbollen som lagsport och kollektivistisk idé mitt i den moderna fotbollskulturens individualistiska zenit.

:::

Rent taktiskt är det förmodligen möjligt att koka ned Champions League-finalen till en enda existentiell fråga:

Klarar Man Utd av att upprätta en självständig offensiv och på så vis utöva ömsesidig press på Barcelona?

I Rom 2009 lyckades man inte, då ställde Ferguson upp med en alldeles för passiv uppställning, och Man Utds offensiv blev alltför ensidig och därmed lättläst.

Inter lyckades med det på San Siro 2010 och lyckades därigenom skaffa sig marginalen att kunna komma undan med blotta förskräckelsen på Camp Nou någon vecka senare.

Arsenal lyckades någorlunda med det på Emirates tidigare under säsongen, definitivt under matchens sista halvtimme, men lyckades inte upprätthålla det i returen och blev därmed överkörda.

Att klara av det förblir det taktiskt viktigaste elementet mot det här Barcelona givet att man vill vinna och inte bara hoppas på att undvika förlust. Att man måste klara av det med en disciplinerad defensiv i behåll är underförstått och det som gör det hela svårt. Att bara blåsa framåt är lätt.

Can Manchester United score? They must score!

:::

Tre taktiska nycklar för att uppnå detta:

»  Man Utds defensiva cover (Carrick, Evra och högerbacken) måste klara av att spela sig ur press. Det misslyckades man med i Rom och det är även något utav dess akilleshäl. Men misslyckas man med det så finns inga förutsättningar för en konstruktiv offensiv.

»  Man Utds taktiska motsvarighet till Xavi/Iniesta/Messi i matchen kommer vara Giggs/Park/Rooney, och den trojkan måste fungera och hitta varandra. Lyckas det så kan Valencia och Hernandez frigöras samtidigt som det pressar ned Barcelona i planen.

»  Fart måste neutralisera teknik. Barcelona är det tekniskt överlägsna laget och Man Utd kan bara vinna genom att utnyttja det som är lagets konkurrensfördel – fart. Den bidrar framför allt Hernandez och Man Utds kantspelare (Evra, Park, Valencia och Rafael/Fabio) med. Med farten kan man komma bakom Barcelonas defensiva linje samt indirekt skapa ytor i straffområdet för spelare som Rooney och Giggs.

Två saker bör observeras med dessa nycklar. För det första hur nummer ett är en förutsättning för nummer två som i sin tur är en förutsättning för nummer tre. För det andra hur en framgångsrikt tillämpad egen taktik tvingar motståndaren att anpassa och kompromissa sin egen taktik.

:::

Men allt detta är naturligtvis mycket lättare sagt än gjort. Eftersom det ju råkar finnas en motståndare på planen också.

:::

Bloggen Zonal Marking kör ett taktiskt försnack i två delar som fokuserar på vilka som är Man Utds lärdomar från Rom.

Del 1:
http://www.zonalmarking.net/2011/05/25/champions-league-final-2009/

Del 2:
http://www.zonalmarking.net/2011/05/26/uefa-champions-league-final-2009/

…………………………………………………

Henry Winter har som jag ser det ett liknande take och perspektiv som jag på morgonkvällens match:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8539032/Champions-League-final-2011-Michael-Carrick-aiming-to-stop-the-conductors-of-Barcelonas-orchestra.html

Och Michael Carrick sammanfattar det rätt väl:

[”We can’t get bogged down about how good they are and worried about their threats. We are there for a reason as well. We play a certain way and we have been successful so it’s not a case of worrying the life out of stopping them all the time. We need to implement our game and attack like we have.”]

…………………………………………………

Att ha sin egen plan är förvisso okej så länge den funkar, men om det helt plötsligt går tits-up så kan det vara bra att ha tänkt igenom även nästa steg.

Mark Ogden levererar exklusivt för Telegraph de tankar och taktiska förberedelser som dominerar på Old Trafford inför matchen.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8539024/Champions-League-final-2011-Manchester-United-work-on-radical-fall-back-strategy-if-Barcelona-take-lead.html

Idéerna om en alternativ 3-4-3-uppställning är faktiskt rätt fascinerande och det verkar onekligen som att Ferguson åtminstone insåg vad som gick fel i Rom. Men det är ju knappast i sig förvånande.

…………………………………………………

Det kommer bli ett smått härke att försöka balansera helgens bloggande mellan å ena sidan Champions League-finalen och å andra sidan det pågående playoff-finalspelet i England.

Men, men…

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM – The Football League Playoff Finals Weekend Watch Extravaganza

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Grattis till West ham, Birmingham och Blackpool som nästa säsong slipper tv-matcher varje helg, otroligt mycket pengar och att förlora majoriteten av sina hemmamatcher.

Det är också värt att tillägga det att Blackpool – som alla saknar som ett avlidet husdjur – till följd av sin nerflyttning INTE kommer försvinna, dö ut eller ens sluta sändas på tv. Och man är fortfarande en ganska liten klubb jämfört med sina konkurrenter.

Birmingham är tack vare sin ligacupvinst klara för Europa League-spel som ni säkert vet men även Blackpool kan – om det visar sig att man kvalificerat sig genom en toppplacering i fair-play tabellen – vara kvalificerad för EL.

Två Championship-lag i EL skulle ge den smädade andradivisionen lite europaglans tills någon av lagen gör en Aston Villa och åker ur turneringen med sitt reservlag. Om de inte istället satsar på den turneringen på bekostnad av en uppflyttning tillbaka till Premier League. Vore besvärligt för Blackpool att behöva spela ytterligare matcher med sin tunna trupp men mig veterligen har man planerat att installera planvärme för att undvika uppskjutna vintermatcher åtminstone.

::::

In från andra hållet välkomnar vi AFC Wimbledon som är tillbaka i Football League efter ha slagit Luton i playoff finalen på straffar. Nio år efter ha grundades som en protest mot den stundande relokaliseringen till Milton Keynes är man tillbaka där man hör hemma. Fem uppflyttningar på åtta år och 78 matcher utan förlust under en period.

http://www.guardian.co.uk/football/david-conn-inside-sport-blog/2011/may/23/afc-wimbledon-promotion-football-league

::::

Paolo Di Canio tar över som manager i nyblivna League Two laget Swindon Town vilket inte tagits emot med öppna armar eller ens en framsträckt högerarm av sponsorn GMB (nationell fackförening) som direkt sa upp sitt avtal med klubben.

Romaren har dock förutom sin fascination för svarta skjortor en stundtals lyckad karriär och erfarenhet av England efter åtta år som spelare på de brittiska öarna men inget tidigare jobb som manager. På sin första presskonferens insinuerade han att han skulle ta hjälp av gamla bekanta som Harry Redknapp och Adriano Galliani (Sportchef i Milan) men även hans adopterade lag West Ham är troligen ett lag som kan avvara några några ungdomar till sin forna publikfavorit.

http://theseventytwo.com/football-league/league-2/2011/05/24/majority-rules-as-paolo-di-canio-sweeps-into-swindon/

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/swindon-town/8531670/Paolo-di-Canio-arrives-at-Swindon-Town-promising-to-take-promotion-quest-seriously.html

…………………………………………………

LET US ALL GO BACK TO THE OLD LANDMARK

Så här i playoff-tider kan det vara intressant att damma av några gamla playoff-matcher. Inte särskilt omfattande eller heller rena matchrapporter från några matcher utan snarare bakgrunds- eller följdhistorier till tre olika finaler.

:::

Championship 1992/93 – Swindon Town 4-3 Leicester City

Glenn Hoddle är inte särskilt högt aktad som manager av någon efter sin tid som förbundskapten för England då han petade genier från landslagstruppen, tog in en ”faith healer” och sa att handikappade fick skylla sig själva för att man var handikappade. Därefter var han den sortens player-manager som såg sig själv som lagets bästa och viktigaste spelare trots att han egentligen lagt av efter att ha skadat knäet allvarligt.

Men  han en lyckad tid i Swindon under några säsonger.

Han tog över ett Swindon som året innan nekats uppflyttning på grund av finansiella lagbrott från deras ordförande Brian Hillier som även tvingade dem att sälja av stora delar av laget.

Hoddle lyckades första säsongen hålla kvar dem i andradivisionen och året efter ta dem till playoff där man först besegrade Tranmere med 5-4 totalt över två matcher i semifinalen innan man mötte Leicester City i final.

Glenn Hoddle själv som inkluderat sig i startelvan på innermittfältet bredvid John Moncur gjorde matchens första mål innan Craig Maskell (som själv player-manager i Staines Town numera) och Shaun Taylor ökade på ledningen i början på andra halvlek.

Leicester lyckades dock hämta upp ledningen till 3-3 tack vare Julian Joachim, fenomenet Steve Walsh och slutligen Steve Thompson. Men i 85:e minuten fick Swindon en straff.

Straffläggaren var Paul Bodin som först sålts till Palace men köpts tillbaka av Hoddle som också gett honom förtroendet som straffläggare. Bodin slog den kyligt till höger om målvakten och gav Swindon en plats i nästföljande säsong av Premier League.

Hoddle försvann direkt till ett större uppdrag som player-manager i Chelsea och Swindon slog rekordet i insläppta mål under en PL-säsong (100 styck) för att sedan dyka ner till L1.

Men en intressant parallell till nutida Swindon är att Paul Bodin är tillbaka i klubben som ungdomstränare och avslutade denna säsongen som caretaker efter man sparkat Paul Hart. Samtidigt som Swindon ligger risigt till och man har hämtat in gammal spelare utan reell managererfarenhet.

:::

League One 1997/98 – Grimsby Town 1-0 Northampton Town

Grimsby är för sina supportrar en Championship-klubb. En championship-klubb som spelar i Conference National men efter 52 säsonger i andradivisionen är det inpräglad i klubben att även om man under några säsonger åker ur och kanske är nere fjärdedivisionen till och med så återvänder man alltid till andradivisionen.

97/98 var precis en sådan säsong för säsongen innan åkte man ut som sista lag ur andradivisionen med två poäng upp till Bradford City.

Grimsbys manager Alan Buckley som varit där i sex år fram tills -94 lämnade för ett mer attraktivt jobb som manager för West Bromwich och han tog med sig stora delar av det Grimsby lag som han fört upp från fjärde- till andradivisionen. Han blev inte särskild lyckad i WBA och återvände därmed till Grimsby inför säsongen 97/98. Grimsby som då åkt ner till tredjedivisionen började dessutom bygga om laget efter ha sålt tonårstalangen John Oster till Everton för över en miljon pund vilket var är en stor summa för en L1 klubb och betänk då att detta är snart femton år sedan. Det är fortfarande den dyraste  spelaren som klubben sålts.

För de pengarna värvade man in Kevin Donovan som Buckley fattat tycke för under sin tid i WBA och Paul Groves som varit kapten i Grimsby innan Buckley köpt med honom till WBA. Groves blev snabbt utsedd till kapten igen. Donovan skulle visa sig vara en drömvärvning då han gjorde 21 mål under säsongen från sin högerytter position.

Grimsby inledde säsongen trögt och fansen började ana att man var på väg ner igen men Buckley som förordade en ”vacker” fotboll fick till slut igång laget in bit in på säsongen vilket manifesterades i bland annat en 5-0 massaker av Oldham i ligacupen.

Den absoluta toppen kunde man inte ens hota men fram emot våren tog man sig in bland playoff platserna och stannade där. Men man började även nå framgångar i Football League Trophy (Hette då Auto windscreens shield) där man via Hull, Blackpool och Scunthorpe tog sig till den norra finalen mot Burnley.

Där tog man sig vidare efter totalt 3-1 med båda de viktiga nyförvärven Groves och Donovan som målskyttar. I finalen ställdes man mot ett Bournemouth med deras kultjätte Steve Fletcher, lillebror Mark Stein, f.d. Bournemouth managern Eddie Howe och övertidshjälten till målvakt – Jimmy Glass. John Bailey gjorde Bournemouths första mål i matchen – vilket också var deras enda någonsin på gamla Wembley – innan Jimmy Glass som målvakt gör ett självmål åt Grimsby som tog matchen till förlängning. I förlängningen avgjorde Groves partner på innermittfältet Wayne Burnett vilket gjorde Grimsby till den sista vinnare någonsin av den ohyggliga Auto windscreen shielden.

Men säsongen var verkligen inte slut där då man fortsatte starkt i ligaspelet och tog till slut tredjeplats tretton poäng bakom tvåan Bristol City. Det betydde playoffsemifinal mot ett Fulham som nyss blivit uppköpt av Mohammed El-Fayed och spenderat över tre miljoner pund på spelarna Paul Peschisolido och Chris Coleman. Det var självklart lagets främste målskytt Kevin Donovan som avgjorde mötet till deras fördel och gav dem en finalplats mot Northampton Town.

Finalen i sig var ingen vacker upplevelse som snarare handlade om fysik än finess och aldrig under matchen kunde Grimsby supportrarna känna sig det minsta säkra på en seger. En perfekt final med andra ord.

Det började med att Donovan gjorde säsongens 21:a mål för säsongen och efter det var finalen ytterligare 26 minuter av kamp fram tills domaren slog i gong-gongen för att låta dem vila lite inför andra halvlek.

Andra halvlek tog vid där den första började med ytterligare kamp tills Grimsby och Donovan fick en straff när det återstod drygt en kvart av matchen men han missade den precis innan Groves dunkade ett långskott i ribban.

För att häda de båda lagens fans ytterligare var det sex minuters övertid innan Grimsby supportrarna kunde känna lättnad över att vara tillbaka i andradivisionen där man hör hemma.

:::

League 2 1992/93 – York City 1-1 Crewe Alexandra, York vidare efter straffar

York främsta merit är två säsonger i andradivisionen på mitten av 70-talet men därefter är det några säsonger i tredjedivisionen under mitten på 80-talet och den sejouren i andradivisionen som följde denna matchen.

90-talet började för York med att anfallaren David Longhurst, 25 år gammal,  fick en hjärtattack på planen och förklarades död innan ambulansen hann köra honom till sjukhuset. Ena kortsidan på Yorks arena Bootham Crescent är döpt efter honom. Men trots det inledande tragiska dödsfallet skulle 90-talet bli ett bra årtionde för ”The ministermen”.

Året senare tog John Ward sina första stapplande steg som manager  när han tog över York City. Efter ha spenderat några säsonger som assisterande manager åt först Graham Taylor därefter Josef Venglos och Big Ron Atkinson.

York hade under slutet på 1980-talet trillat ner till fjärdedivisionen men inte varit ens nära att ta sig därifrån vilket gjorde att förväntningarna på John Ward inte var direkt skyhöga. Det tog också Ward en ganska tveksam första säsong där han tagit över i Oktober innan laget säsongen 92/93 överraskande tog sig till playoff. Men av oförklarliga anledningar lämnade Ward under våren trots att man då hade god chans att nå direktuppflyttning men hans assisterande Alan Little (Brians lillebror) tog över och förde dem med stadig hand mot playoff spelet.

Man mötte i semifinalen Bury som man tog sig förbi efter 0-0 på bortaplan men en 1-0 vinst på hemmaplan. Målet gjordes av ytterbacken/mittfältaren Gary Swann som i Preston tidigare var känd för att göra viktiga mål trots sin position.

Väl i finalen var det återigen Gary Swann som gjorde 1-0-målet för York. Denna gången i förlängningen men Crewes Dave McKearney kvitterade på straff i 119:e minuten vilket tog det matchen till straffar. I straffläggningen vann York efter ha satt alla sina fem straffar medan Crewe satte alla förutom sin tredje.

York fortsatte dock skörda framgångar under Alan Little och i Paul Barnes som Ward hade hämtat in hade man en pålitlig målskytt som under sina fyra säsonger i klubben gjorde 76 ligamål vilket fortfarande är klubbrekord.

Säsongen efter nämnda playoffmatch lyckades man faktiskt ta sig till playoff även i tredjedivisionen men Stockport var dem övermäktiga i semifinalen.

York skulle därefter ligga stabil i tredjedivisonen tills millennieskiftet men man var något av en ”giant-killer” då man först 1995/96 slog ut kommande dubbelmästarna Manchester United ur ligacupen sammanlagt 4-3 och säsongen därefter slog man ut Everton med samma siffror.

Några säsonger senare i slutet på säsongen 1998/99 fick Little sparken och York åkte ur tredjedivisionen för att några år senare även trilla ur fjärdedivisionen och Football League till Conference National där man fortfarande är.

…………………………………………………

Övrigt

En genomgång av Swanseas trupp och en tillbakablick på varje månad från säsongen.

The 72 har sin egen version av Guardians secret footballer vilket är Oxford United Jack Midson som inte är hemlig alls. Först skrev han om hur det var att lämna Oxford och därefter om att vara kontraktslös.

Playoff minnen från Dag & Red och Scunthorpe.

::::

Silly season

Brightons skyttekung Glenn Murray som nekat en kontraktsförlängning från L1-mästarna Brighton lämnar för deras främsta rivaler Crystal Palace. Med tanke på att Crystal Palace flirtat med administration och nerflyttning flera gånger dem senaste åren samtidigt som Brighton ser lovande ut med en stark trupp och ny arena har jag ingen aning varför han gör det. Sägs ha nobbat Millwall dessutom.

L2-laget Gillingham förlorar sin anfallsduo bestående av mansberget Adebayo Akinfenwa och vårens formspelare i L2 Cody McDonald. Akinfenwa kommer återvända till sin förra klubb Northampton varifrån Gills köpte honom inför säsongen och McDonald återvänder efter sitt lån till Norwich därifrån lånas han troligen ut till någon klubb L1 eller Championship.

::::

Blackpool har utnyttjat en slags kontraktsklausul för att i teorin förlänga Charlie Adams kontrakt med ett halvår men han lämnar nästan garanterat klubben. Samma klausul har aktiverats för Keith Southern, Neal Eardley, Ian Evatt, Billy Clarke, Gary Taylor-Fletcher och Louis Almond.

Samtidigt som Matt Gilks, Stephen Crainey, David Vaughan och Brett Ormerod alla har blivit erbjudna kontraktsförlängning.

Paul Rachubka, Richard Kingson, Rob Edwards, Danny Coid, Malaury Martin, Marlon Harewood, Jason Euell, David Carney, Andy Reid, Salaheddine Sbai och Ishmel Demontagnac har dock alla fått klart för sig att man inte är önskade längre.

Cardiff som tidigare haft ekonomiska problem men har en rik malaysier som ägare med tveksamt intresse för klubben tappar Craig Bellamy, Jay Emmanuel-Thomas, Seyi Olofinjana och Jason Koumas med flera som varit på lån i klubben. Men också deras landslagsanfallare Jay Bothroyd och yttern Chris Burke som båda varit ordinarie och viktiga spelare i Cardiff under säsongen. Bothroyd jagas av flertalet PL-klubbar medan Burke sägs vilja återvända till Skottland.

::::

Peter Jackson ny manager i Bradford City. En tidigare Bradford-ikon då han under 80-talet spelade upp mot 300 ligamatcher i klubben. Mest anmärkningsvärd var matchen då Valley Parade brann för Peter Jackson var nämligen kapten för Bradford då och som 24-åring var han den yngste kaptenen att vinna den engelska tredjedivisionen.

Som manager har han varit manager för Huddersfield i sex år uppdelat på två olika perioder och senast två år i Lincoln City. Har varit ganska lyckad överallt inledningsvis men hans anställning hade inte varit möjlig om det inte vore för hans tid som spelare i klubben.

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller maila mig – Linhem@live.se

Ni kan även följa mig på twitter – http://twitter.com/linhem, men känn inget tvång.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

Tomorrow Never Dies

[youtubeplay id=”Aq1Tj20gQmk” size=”large”]

Den här säsongen vann alltså Man Utd sin 19:e ligatitel samtidigt som många bestämt hävdar att det här är en ovanligt svag upplaga av Man Utd.

Samtidigt så var det inte det enda rekordet som Man Utd slog den här säsongen. I och med segern i FA Youth Cup mot Sheffield United så tog Man Utd sin 10:e seger i turneringen, vilket också det är rekord och tre mer än den närmaste konkurrenten, Arsenal.

Vinsten kan i sig tas som inteckning på att även framtiden ser ljus ut för Man Utd.

Men är det verkligen säkert att det blir på det viset?

:::

Många av dagens och gårdagens stjärnor slog först igenom i just FA Youth Cup; David Beckham, Michael Owen, Wayne Rooney och Frank Lampard är bara några exempel på det.

Men den bistra verkligheten är också att många unga stjärnor faller i fotbollens glömska efter succé i FA Youth Cup – och den tendensen har blivit allt mer markerad under senare år.

Man kan exempelvis titta på hur många av varje vinnande lag de senaste tio åren som spelade i Premier League den här säsongen.

:::

2010, Chelsea: Gael Kakuta (på lån för Fulham), Josh McEachran och Jeffrey Bruma (Chelsea).

2009, Arsenal: Jack Wilshere (Arsenal).

2008, Man City: Dedryck Boyata och Ryan McGivern (Man City).

2007, Liverpool: Jay Spearing (Liverpool).

2006, Liverpool: Adam Hammill (Wolves).

2005, Ipswich: Ingen

2004, Middlesbrough: Ross Turnbull (Chelsea), Adam Johnson (Man City), David Wheater (Bolton), James Morrison och Chris Brunt (West Brom).

2003, Man Utd: Sylvan Ebanks-Blake och David Jones (Wolves), Phil Bardsley och Kieran Richardson (Sunderland).

2002, Aston Villa: Liam Ridgewell (Birmingham)

2001, Arsenal: Steve Sidwell (Fulham), Jerome Thomas (West Brom).

:::

Många av de som inte längre spelar fotboll i Premier League spelar däremot i The Football Leagues tre divisioner.

En intressant observation är att med undantag för Middlesbrough, som har tre spelare spelare i sin trupp från sitt vinstlag 2004, så spelar inte en enda spelare som vann FA Youth Cup mellan 2001 och 2006 kvar i sina segrande lag.

Detta står alltså i bjärt kontrast med Man Utds Class of ’92. Ryan Giggs har precis avslutat sin 21:a säsong i klubben. David Beckham var i klubben 12 år och Nicky Butt hann med 13. Gary Neville, som var kapten för det unga laget, firade nyligen av 20 år i klubben med en testimonial. Lägg till dem Paul Scholes och Phil Neville.

Frågan är alltså inte så mycket om Man Utds upplaga 2011 i FA Youth Cup kan producera spelare som håller på seniornivån, utan huruvida den kan producera spelare som tar en plats i Man Utds trupp.

:::

Varför har det då blivit så mycket svårare att föra in unga och bevisat framgångsrika spelare i Premier League såväl som i den egna klubben?

Först och främst beror det naturligtvis på att den globala spelarmarknaden har öppnats upp och klubbarnas scoutingnätverk sträcker sig inte bara över delar av England utan hela världen. En lovande talang i England konkurrerar inte bara med spelare från Salford och Croxteth utan med en uppsjö av talanger från Rio, Buenos Aires, Marseille, Lilleström och Florens.

Men den moderna fotbollens kortsiktighet spelar naturligtvis också in. En manager som vet att han utvärderas på lagets omedelbara resultat är naturligtvis mindre benägen att ta en risk. Det är säkrare att köpa en etablerad spelare där man i hög utsträckning vet vad man får än att ta en chansning på att ge en ung oprövad spelare chansen.

Sedan finns det ett fåtal bastioner inom engelsk fotboll som hittills har stått emot denna kortsiktighet.

:::

Glädjande nog är kanske detta på väg att förändras tillbaka igen.

Kommande financial fair play-regler tillsammans med förekomsten av icke-rationella investerare i vissa klubbar tvingar fram en annan typ av strategi hos övriga klubbar.

En ren köpstrategi är inte längre ekonomiskt hållbar för dem, istället blir en mer renodlad utvecklingsstrategi motvapnet. Två konkurrensfaktorer står emot varandra: köpkraft å ena sidan och scout- och coachstabens kompetens å den andra.

…………………………………………………

Oliver Brown tycker jag skriver en rätt bra text som förhoppningsvis gör att vi inte glömmer bort Carlo Ancelotti – som gjorde mycket gott i Chelsea och i engelsk fotboll.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8536733/Carlo-Ancelotti-well-out-of-madness-that-has-overtaken-Roman-empire-at-Chelsea.html

Blev han verkligen sparkad på Goodison Parks trappa?

…………………………………………………

No Mersey

Inför den här säsongen så slog alltså Linhem vad med Lalle och Erkie Jerkie om vilka av Liverpool och Everton som skulle komma högst i tabellen. Linhem gick alltså på Liverpool och de två andra på Everton. Vadets villkor var enkla, vinnaren får fritt välja bild på den andres profil som därefter måste användas från och med 1 juni till och med 31 juli.

Lalle och Erkie är med andra ord Linhems bitches under de kommande två månaderna, eftersom Liverpool trots allt slutade före Everton i tabellen.

Så kan det gå när inte haspen är på. Nu verkar det förvisso ligga i farans riktning att Lalle helt enkelt inte behagar dyka upp här och ta sitt straff som en man. Mitt förslag är att vi i så fall bara helt enkelt kallar honom för “niding” eller “råtta” till dess att han ändrar sig.

Okej – kanske har jag läst lite för mycket Jan Guillou.

…………………………………………………

Fulham vann Europa League-platsen genom fair play-tabellen.

:::

David Beckham har förmodligen inte tagit en tackling i hela sitt fotbollsliv. Men i Gary Nevilles testimonial visade han att han ändå lärt sig något där borta i USA.

Be Champions!!

Peter Hyllman

NEZIK – Säsongens värsta startelva

…och där pustar vi ut. Säsongen är slut för denna gång och snart kickar den årliga abstinensen in. Som ett litet plåster på såren, eller snarare salt som rubbas in i den ömtåliga skadan, börjar transferryktena skruva upp alla sinnen till den grad, att man någon gång i mitten av juli faktiskt på fullt allvar tror att Messi är på väg till Aston Villa.

Nu ska även ditt och datt koras, bästa spelare hit och dit. Priser flänger åt höger och vänster, men vi lyckas förtränga vilka det är som egentligen har förgyllt säsongen, med alla sneda skott som hamnat någonstans på andra sidan stan eller varför inte alla tv-räddningar som inte fyllt sin funktion.

Jag pratar givetvis om de utstötta. Spelarna som klantat till sig rejält och därmed oundvikligen förskönat säsongen. Detta gäller dock bara om snubben inte spelar i laget som har en extra go plats i hjärtat.

Tänker ta tillfället i akt nu, innan jag börjar, att gratulera alla Manchester United supportrar efter att välförtjänat vunnit den 19:onde ligatiteln. Grattis. Som ni har jobbat för det, en sisådär 20 år va? Hoppas ni har det kul uppe på den eftertraktade perchen, men en liten förvarning, den har fortfarande alla Liverpoolsupportrars rumpmärken efter sig, vi satt ju där så länge och väntade på er, så våra avtryck är kvar. Hade jag varit den där gulliga granntjejen som är artig ända ner i benmärgen, hade jag även önskat er lycka till i Champions League finalen, men det tänker jag verkligen inte göra. Hoppas ni förlorar.

Vill också beklaga alla nedflyttningslagssupportrar som säkerligen sitter och undrar ’vad gick snett’ i detta nu. Det ordnar sig. Några av er får i vilket fall som helst spela i Europa nästa år. Det blir väl trevligt?

Okej, håll i hatten för nu kör vi. Jag har stolt tagit ut 11 spelare som är kvalificerade nog att hamna på min ’worst Xl this season’. Jag förstår att det måste varit oerhört svårt för samtliga som inte varit lämpade nog att ta sig in på denna oerhört meriterade startelva, men häng inte läpp för det, ett fotbollslag är inte ett fotbollslag utan några rejält tankfullt valda bänkvärmare, som med sina enorma insatser håller bänken varm och god.

Jag har kört med den gamla hederliga 4-4-2-uppställningen, samt plockat ut spelare från olika Premier League lag. För hur gärna jag än vill, skulle det inte funka att ställa hela West Ham och presentera ’årets sämsta startelva’.

Manuel Almunia – Arsenal FC.

Att målvaktsproblem och Arsenal går hand i hand efter denna säsong är ingen upptäckt man gärna går runt och skryter med. Problemet är lika uppenbart som himlen är blå och varenda kotte verkar medveten om problemet som sådant. Att kalla in gamla Lehman hjälpte för stunden, men ‘jag-är-kissnödig-mitt-i-matchen-vad-gör-jag-Lehman är bara en temporär lösning. Almunia gjorde ett par klassräddningr i Champions League matchen på Camp Nou mot Barcelona – men det räcker inte på långa vägar. Sämsta målvakten denna säsong,

Paul Konchesky – Liverpool FC

Det smärtar att ha med en Liverpoolspelare med på listan, men objektivitet lönar sig. Vad som inte lönat sig den här säsongen är Konchesky. Vänsterbacken med det blanka, hårlösa huvudet á la Pierluigi Collina kladdade så sent som i augusti förra året på ett kontrakt på hela fyra år. Jag har mina misstankar om att han och Roy Hodgson ingått i någon sorts pakt, då Roy och Paul även samverkade under sina respektive dagar i Fulham FC. Att irra runt som en halvgalen höna på vänsterkanten passade inte riktigt Liverpools fotbollsfilosofi, så han skeppades över till Nottingham Forest.

Sébastien Squillaci – Arsenal FC

Ännu en Gooner på listan, illa tvunget. Jag pekar på att försvaret är en akilleshäl för Arsenal. Då offensiven annars ligger på den yppersta världsklassnivån, är det ofta försvaret som ställer till det för dem stackars trofélösa pojkarna. Squillaci har med snälla ord formulerat, varit urusel i år. Förväntningarna var höga på fransmannen, han skulle tillsammans med landsmannen Laurent Koscielny bilda ett mittlås Arsenal aldrig tidigare hade skådat. Torka alla tårar som spillts över Sol Campbell och Tony Adams – fransmännen är här för att kapa ben och rensa bollar. Tyvärr gick den drömmen i kras ganska så snabbt och supportrarna började visa sitt missnöje. Han anklagas för att vara trög och oföljsam i sitt spel.

Och ska vi lita på statistiken, visar den också väldigt tydligt på att Sébastien är en läcka i försvaret; mål görs varje 80 minut när Squillaci spelar med Koscielny, jämfört med var 300:e minut när Johan Djourou är på planen.

Gary Caldwell – Wigan Athletic

Jag var osäker på om jag skulle ha med Mr Caldwell eller inte. Några av er kommer bli upprörda, men jag har mina anledningar till att han omnämns i denna startelva. Skotten må vara en klippa i backlinjen vissa dagar; han är den som offrar sitt bakhuvud som sköld när ett tungt skott kommer från precis utanför straffområdet. När han har en riktigt bra dag på jobbet kan han till och med driva upp bollen riktigt imponerade. Ändå förtjänar han en plats på denna högt meriterade lista. Han är helt enkelt inte stabil nog. Vissa dagar skulle man kunna tro att han är en knattefotbollspelare som för första gången får chansen att prova backpositionen. Hans positionering är inkonsekvent, han skakar om det redan darrande Wigan med vansinnespassningar och ibland skapar han enbart kaos i laget. Håller inte.

James Perch – Newcastle United

James Perch plays to an Ok standard 70% of the time and totally dire 30% of the time.”

Ungefär så beskrivs han. En truppspelare, men absolute inte i klass att ta en plats i förstaelvan. Championship-material skulle vilja hävda, där han med all säkerhet haft en mycket mer betydande roll.

Stephen Ireland – Aston Villa

Stephen Ireland. Var börjar jag? Vi kan väl på direkten konstatera att det faktiskt är lite lustigt att Stephen Ireland från Ireland heter Ireland i efternamn. Om ni inte fann det underhållande, så kan ni googla Stephen Irelands prestationer denna säsong. Ireland började säsongen i Aston Villa, men lånades ut till Newcastle. Finns väl egentligen inte mer att tillägga.

Christian Poulsen – Liverpool FC

Jag vill absolute inte måla upp mig själv som en totalt intetsägande rasist, men han är dansk. Vad förväntar man sig utav dem? Inget. Vad får man utav dem. Ja, you guessed it. Danskkvoten i Liverpool är redan fylld med exklusiva glas-spelaren Daniel Agger, så vad Poulsen skall hit och göra är och förblir ett mysterium. Hans defensiva roll i mittfältet gjorde ingen nytta alls, dålig med bollen, usel på att fördela passningar och knagglig på att stoppa andra lagets offensiv. Hans blonda lockar må göra han till en favorit hos flickorna, men det verkar inte vara Liverpools största prioritering nu.

Alexander Hleb – Birmingham City

Här har vi praktexemplet på att undervärdera laget man spelar i. Den väldigt högmodige Hleb förklarade med en överlägsen ton att han minsann spelat i lag som Barcelona och Arsenal, så att smälta in i nu nedflyttade Birmingham skulle lätt som en plätt. Om det ändå vore så väl. Hleb har visat en oerhört knackig form och lär nog inte uttala sig om ett lag sådär igen.

Pablo Barrera – West Ham United

Matty Etheringtons arvinge. West Ham hade till slut fått tag i en snabb kantspelare Teknisk, snabb med boll och duktig på att göra mål, en typisk latinamerikan som hade alla odds att bli en publikfavorit, om han nu hade lyckats springa loss på kanterna och levererat bollar in mot straffområdet. Inget av detta hände. En plats på listan är därmed ett faktum.

Fernando Torres – Chelsea FC

Chelseas Robbie Keane. På dryga 920 spelade minuter har Fernando Torres lyckats få bollen i nät en enda gång. Detta blir ganska exakt £50 miljoner för ett ynka mål. Kalla det flopp, jag pekar på att jag inte sett något värre de senaste åren. Att formen inte varit densamma de senaste åren, den förklaringen funkar – men det är långt ifrån hela sanningen.

Vad vi kan dra för slutsats efter att sett Torres I Chelsea, är att den forna stjärnan inte passar ihop med vare sig Drogba eller Anelka. Brutalt är att säga att han förstör hela Chelseas offensiv, men sett till hans prestationer ute på planen, kan det mycket väl stämma. När spelarna känner pressen att inkludera han I varje anfall, förstör det den naturliga rytmen av spelet, och offensiven blir lidande.

Mauro Boselli – Wigan Athletic

Wigans svar på Fernando Torres. Bara det borde ge er ett hum om hur det ligger till. £7,4 millar köptes han för, i hopp om att ösa in mål. Det blev en omvänd effekt. 4-14 i målskillnad spelade Wigan på hans 5 starter för klubben. Hur en offensiv forward kan vara så usel att han till och med har en negativ effekt på defensiven, den nöten är svår att knäcka. I detta nu befinner sig Boselli i Genoa för att bättra på solbrännan. Också hört att han spelar fotboll där.

:::

BÄNKEN:

Gomes – Tottenham

Det hade ju inte varit kul att ha en stabil målvakt att slänga in när det behövs. Visst har man hellre en som klumpigt fumlar in bollen? Man skulle kunna skriva en hel bok om Gomes. Approximativt 10 % skulle fyllas med bilder och noggrant detaljerade beskrivningar på kanonräddningar, räddningar som räddade kvar lilla Spurs mot stora stygga Milan i Champions League. 88 % skulle skildra otroligt tafatta ingripanden, färskt i minnet är 1-1 matchen mot Blackpool. Resterande 2 % skulle diskutera huruvida Gomes ser ut som en förkyld apa eller inte. Googla Gomes och ni förstår.

Michael Owen – Manchester United

En gång bänkvärmare, för alltid en bänkvärmare. Jag vill inte ta ifrån Owen detta. Likväl som han känner sig hemma på bänken i Old Trafford, likväl ska han behålla en sådan plats i denna startelva. Att han i slutet av säsongen belönades med en medalj bortser jag ifrån, hade jag hoppat in varje match när det bara är ett par sekunder kvar, hade den medaljen varit min… Vid närmare eftertanke, ge mig en minut att ringa Sir Alex och presentera detta förslag för honom…

Robbie Keane – West Ham United

Ingen är väl vidare förvånad över detta val. Ingen lista är komplett utan att Keane på något sätt ska slingra sig in på den. Denna gång får han äran att vara med tack vare den sista missen mot Blackburn, som kunde hållit the Hammers uppe en säsong till. Det räcker inte att förklara Robbie Keane i en artikel. Ett helt uppslagsverk från bokstaven A till Ö hade knappt varit tillräckligt för att berätta alla äventyr denne irländare varit på. En blek kopia av sitt forna jag är han med all säkerhet.

Edin Dzeko – Manchester City

Höga förväntningar som inte riktigt uppnåtts, än. Jag tänker ge han lite mer tid, för det är allmänt känt att tiden läker alla sår och vi ska inte förneka att Dzeko faktiskt hjälpte de gamla Citysupportrarna till en trofé, som mycket väl kan ha hjälpt till att stänga de 35 år gamla vidöppna såren, som genom åren fått mycket stryk av den röda sidan av Manchester..

Ian Evatt – Blackpool FC

Att ett ödesdigert misstag gör så att du smidigt på en räkmacka glider in i denna artikel, ja, då är Ian Evatt mannen som tillgodo ge sig applåderna. Misstaget mot Manchester United i sista ligamatchen må ha orsakat mardrömmar för Evatt, men till min glädje kunde äntligen torra skämt som ”I just bought a Premier League fruit basket. It had no tangerines in it…” användas. Ett tackkort till Evatt ska skickas någon gång nästa vecka.

Joe Cole – Liverpool FC

Inte en alltför dålig säsong. Om man är 17 och just anlänt till klubben och behöver lite tid för att hitta sin plats i truppen. Heter man Joe Cole har man betydligt större förväntningar på sig. Att han inte hamnar direkt i startelvan beror på främst två saker – jag skulle inte klara av att se ännu en Liverpoolspelare i den truppen, samt att han faktiskt fått in en boll eller två. Mitt tips till Cole? Fimpa cigaretterna till nästa säsong.

Stéphane Sessègnon – Sunderland

Kanske är det så att förväntningarna ibland är för höga, att vi i hopp om nästa Messi eller Ronaldo öser på press på nyförvärv. Men 1 mål på 12 ligamatcher sedan ankomsten i januarifönstret är inte i klass med vare sig Messi eller Ronaldo. Att målet kom ifrån en straff gör det hela ännu lite mer förstående.

:::

Har jag gjort det största misstaget i mitt liv när jag satte med Fernando Torres i startelvan? Eller är jag helt mentalt efterbliven som har med den briljante Gomes som reservmålvakt? Diskutera gärna nedanför. Och för att upprätthålla traditionen;

mail : nezik_93@hotmail.com
twitter (där jag ibland tenderar att gå över gränsen): nezik_keshto

Puss på er!

Peter Hyllman

Säsongens…

Höjdpunkt: Blackpool 4-3 Bolton

Under en säsong som framför allt karaktäriserats av en dramatisk och omfattande nedflyttningsstrid så kom en av dess stora höjdpunkter mot slutet av säsongen. Blackpool var piskat att vinna. Och när man möter just Bolton, under just FA-cupfinalhelgen. Hur kunde matchen sluta på något annat sätt än 4-3?

Lågpunkt: Chris Hughton sparkas

Den moderna fotbollens idioti och närsynthet koncentrerad till ett enda korkat beslut. Hughton tog Newcastle direkt tillbaka till Premier League och väl där karvade han fram en respektabel mittenplacering med chans att utmana om Europaspel. Be gone you knave!

:::

Gnäll: Konservatism

Oundvikligt under säsongen som följde på misstagens VM. Domarmisstag, bollar som aldrig varit innanför mållinjen, bollar som var över mållinjen, hands hit och hands dit, filmningar och tidsslöseri med mera. Det mesta går att komma till bukt med, exempelvis genom videoteknik. Men FA och Premier League maskar och ägnar sig åt fundamentalt oviktiga frågor som en 39:e omgång, schemaläggning, klubbdräkter och åt att bestraffa managers som berömmer domare.

:::

Hit: Joey Barton, mot Arsenal

Arsenal ledde med 4-0 på St James’ Park när Barton gick in i en dundrande tackling på Diaby. Fransmannen såg rött i dubbel bemärkelse, matchbilden förändrades och Premier League-historiens mäktigaste upphämtning var en halvlek senare ett faktum.

Miss: Robbie Keane, mot Blackburn

Ditt lag är inblandat i nedflyttningsstriden, måste förmodligen vinna på hemmaplan mot ett av ligans formsvagaste lag, det står 1-1 med bara minuter kvar av matchen, du får ett skottläge några meter framför ett öppet mål. Pop quiz, hot shot, what do you do? Du slice-missar bollen så klart.

Mål: Wayne Rooney, mot Man City

En säsong med många toppar och dalar för Rooney. Men ska man avgöra en fotbollsmatch, därtill ett derby, därtill mot ett annat topplag, därtill i en match med stor betydelse för ligastriden, så ska man göra det på det här viset, med en bicycleta rätt upp i bortre krysset.

:::

Blooper: Wojciech Szczesny, mot Birmingham

In kahoots med Laurent Koscielny. Ligacupfinalen drar sig mot fulltid och ett oavgjort resultat när från ingenstans och helt utan anledning de båda fonetiskt förhindrade försvararna konspirerar att ge Obafemi Martins öppet mål att avgöra finalen och i farten sabotera Arsenals säsong.

:::

Rookie: Jack Wilshere

Hårfint om Wilshere ska betraktas som rookie givet hans förra säsong i Bolton, men jag gör det ändå. Kastades in i hetluften på Arsenals mittfält och gjorde mer eller mindre omedelbart platsen till sin egen. Var inte bara bra utan var förmodligen bäst i Arsenal, och det säger en del. Om Wilshere.

Ryan Giggs: Ryan Giggs. Ryan Giggs är Ryan Giggs.

:::

Succé: Kenny Dalglish

Diskussionen om Liverpool under hösten handlade om ägarintriger och risken att åka ur. När Dalglish tillsattes gick funderingarna på om han verkligen var en man för framtiden. Han bevisade sig emellertid tveklöst vara en man för Liverpools nutid och laget rusade med nyfunnen entusiasm uppåt i tabellen.

Sammanbrott: Arsenal

Viss konkurrens med Blackpool här, men Arsenals fall från att utmana om fyra titlar till att på kort tid rasa ur tre cuper och sluta fyra i ligan tar förmodligen priset. Den ödesdigra förlusten på Wembley mot Birmingham följdes av den här matchraden: LWDLLDDWDDLWLL. Horribelt.

Flopp: John Obi Mikel

Juryn har varit ute rätt länge för Mikel, som en gång ansågs ungefär lika lovande som Messi och som utlöste en kostsam dragkamp mellan Chelsea och Man Utd. Ancelotti har försökt att utlösa mer energi av honom på planen. Mikels replik den här säsongen har varit tre skott på mål under 27 matcher. Med skador på Essien och Lampard så behövde Mikel kliva fram, han fortsatte stampa på samma ställe.

:::

Manager: Tony Pulis

Alex Ferguson? Ian Holloway? Kandidater, men min röst faller på Pulis som lugnt och tålmodigt etablerat lilla Stoke som ett stabilt Premier League-lag helt efter sina egna resurser. Säsongens höjdpunkt var dock semifinalkrossen av Bolton på Wembley. Europa League, here comes Stoke!

Domare: Chris Foy

Den omhuldade principen är att en domare ska försöka undvika att synas. Foy har lyckats bra med det den här säsongen. Inga stora kontroverser, inga enorma feldomslut. Han ligger stadigt runt det engelska genomsnittet i termer av röda och gula kort, utdelade straffar och i sin bedömningsnivå. En stabil domare.

:::

”Sam Gamgee”: Danny Murphy

Pulsen på Fulhams mittfält som fått vara skydd åt såväl det egna försvaret som fått jobba oförtrutligt och i skymundan som Fulhams och en av ligans stora obesjungna hjältar, i ett lag som under stora delar av säsongen mer eller mindre saknat ett anfall. Belöningen är en plats på tabellens övre halva och förmodligen en bonusplats i Europa League.

:::

Cliff Barnes: Roy Hodgson

När Hodgson fick ta över nycklarna till Ewing Oil, förlåt Anfield så förmedlade han nästan omedelbart känslan av att inte riktigt kunna fylla ut skorna efter den större fisk som borde sitta i direktörsstolen. Han gav aldrig riktigt intrycket att vara mogen uppgiften eller ens förstå vad den innebar, kanske var han helt enkelt för mossigt snäll mitt i sitt behov av personlig bekräftelse.

:::

Startelva (4-4-2):

Foster – Richards, Vidic, Kompany, Baines – Nani, Parker, Modric, Silva – Tevez, Hernandez

:::

Robbie Savage är även hygglig nog att ge er sin egen högst personliga version:

http://www.mirrorfootball.co.uk/opinion/columnists/robbie-savage/Robbie-Savage-It-s-the-Robbies-Javier-Chicharito-Hernandez-Yaya-Toure-Heurelho-Gomes-Avram-Grant-and-more-in-my-best-and-worst-of-the-season-article738233.html

…………………………………………………

Fyll gärna på med era egna ”säsongens…”-kategorier i kommentarsfältet om ni känner er lite kreativa och inspirerade.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den engelska säsongens tio bästa och sämsta värvningar

Det är ju lite av tradition på den här bloggen att inför säsongen lista de värvningar man ser som bäst respektive sämst och följa upp den listan efter säsongens slut.

Åtminstone är det en tradition jag har valt att fortsätta med.

Och det är väl ungefär så långt jag har lust att sträcka mig för att ge den här silly season-epidemin av spekulationer råg i ryggen.

Men det är ju naturligtvis också lite kul att se hur grundligt fel man egentligen resonerade där i början av säsongen – det är ju inte direkt en övning som bygger självförtroende om man säger så.

Så här såg ”före”-listan ut:

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2010/08/30/kanon-och-kalkon-sasongens-basta-och-samsta-varvningar/

:::

Nu kommer det inte vara möjligt att göra direkta jämförelser mellan listorna, eftersom jag har valt att förfina och förenkla mina kriterier en aning sedan dess.

Jag ger respektive värvning en totalpoäng genom att väga samman dels spelarens pris dels ett viktat värde av spelarens värde under den här säsongen, spelarens beräknade värde i framtiden samt spelarens strategiska värde.

Poängsumman i parantes vid respektive spelare.

Jag ger spelarens värde under den här säsongen störst vikt.

Med spelarens strategiska värde avser jag hur bra värvningen är sett till dels vad laget faktiskt behövde för spelartyp och dels till hur stor del av klubbens transferbudget som gick åt att värva just den spelaren.

Det sätter in värvningen i sitt sammanhang.

Inte ett exakt mått så klart, men ändå ett mått. Och nej – det blir inte objektivt bara för att man sätter en siffra på det.

Transfersummorna har jag valt att ta från transferleague.co.uk.

:::

Vad säger ni?

…………………………………………………

DE TIO BÄSTA VÄRVNINGARNA

(1) Javier Hernandez, Man Utd – £6m (10,38)

Utan den lille ärtan hade inte Man Utd vunnit ligan. En fantastisk debutsäsong som lovar mer. Billig. Enorm impakt redan i år. Tveklöst en spelare med många år framför sig. Precis den spelare som Man Utd behövde. Helt enkelt den perfekta värvningen.

(2) Ben Foster, Birmingham – £6m (8,78)

Förmodligen den perfekte målvakten för ett mittenlag eller bottenlag i Premier League. Värvad relativt billigt så har Foster räddat otaliga poäng åt Birmingham i ligan och med sin matchvinnande insats på Wembley så säkrade han både Ligacupen och europeiskt cupspel till Birmingham.

(3) Yaya Touré, Man City – £24m (8,44)

Inte precis någon budgetvärvning, men å andra sidan spelar Man City enligt sin egen ekonomiska logik. Den store mannen har växt fram till Man Citys specielle big game-player, en perfekt länk på mittfältet. Betydelsefull i ligan men ännu tydligare så var det Touré som skjöt FA-cupen till Eastlands.

(4) DJ Campbell, Blackpool – £1,5m (8,31)

Var utlånad till Blackpool under förra säsongen och var instrumentell för deras uppflyttningskampanj. Värvad permanent till i år så har Campbell fortsatt göra viktiga mål för Blackpool, inte minst i matchen mot Bolton. Imponerande för en ny anfallare i Premier League, därtill i ett bottenlag.

(5) David Silva, Man City – £25m (7,88)

Silva har snabbt satt på skam de frågetecken som fanns rörande huruvida han skulle hålla i Premier League. En viktig link up-spelare mellan Man Citys defensiva och offensiva linje. Ska man investera stora summor på en av sitt nya lags nyckelspelare så ska man helt klart göra det på Silva.

(6) Raul Meireles, Liverpool – £11,5m (7,60)

Har varit bra in the worst of times, och har varit fantastisk in the best of times. En riktigt stabil värvning till ett mer än rimligt pris. Hade problem i början när han ofta spelades out of position, men har växt fram till ett ankare på Liverpools mittfält och central i lagets uppryckning under våren.

(7) Peter Odemwingie, West Brom – £0,5m (7,50)

En snabb, kvick och teknisk måltjuv som vunnit många poäng åt West Brom och förmodligen varit skillnaden mellan det gamla jojo-West Brom och den här säsongens mer stabila West Brom som räddade nytt kontrakt med ett antal omgångar kvar. En riktig fyndvärvning dessutom.

(8) Rafael van der Vaart, Tottenham – £8m (7,35)

Den stora kuppen på transfer deadline day. För futtiga £8m fick Tottenham en central spelförare av internationellt snitt. Lyckades inspirera Spurs till nya höjder under säsongens första halva och det pratades om honom som en form av Cantona-värvning. Men olikt Cantona så föll holländaren lite grann ifrån när säsongen gick in i sitt avgörande skede.

(9) Adel Taarabt, Queens Park Rangers – £1m (7,09)

Den såg ni inte komma, eller hur? Skulle man ranka värvningarna helt och hållet efter ekonomiskt värde för klubben så är det här nog Englands bästa. Var by far den stora spelförande faktorn bakom QPR:s ligavinnande promotion push i Championship, och The Hoops är tillbaka i Premier League.

(10) Titus Bramble, Sunderland – £1m (6,30)

Titus Bramble har för mig alltid varit synonymt med defensivt suspekt engelskt försvarsspel. Inte så denna säsong där han har varit en av Sunderlands defensiva klippor. Förmodligen såg den gamle backhjälten Steve Bruce något i Bramble som vi andra dödliga helt enkelt var blinda för.

Bubblare:

» Luis Suarez, Liverpool – £23m
» Chris Smalling, Man Utd – £10m
» Ismael Tioté, Newcastle – £3,5m
» Jonathan Walters, Stoke – £2,75m
» Stephen Hunt, Wolves – £3m

…………………………………………………

DE TIO SÄMSTA VÄRVNINGARNA

(1) Winston Reid, West Ham – £3m (0,02)

Säsongens kanske mest flagranta VM-värvning. Reid har inte spelat många minuter den här säsongen och om möjligt ännu färre positiva minuter. För £3m hade West Ham kunnat värva en eller två andra stabila spelare, vilket det nu nedflyttade laget sannerligen hade behövt.

(2) Stephen Ireland, Aston Villa – £8m (0,05)

Vad i hela helsefyr har hänt med Stephen Ireland som helt verkar ha förlorat plotten efter att han lämnade Man City?! Kompetent nog att vara offensiv spelfördelare i vilket som helst Premier League-lag, men attityden verkar helt enkelt inte finnas där. Nu utlånad till Newcastle, det enda positiva för Villa.

(3) Edin Dzeko, Man City – £27m (0,06)

Ruggigt dyr januarivärvning. Har sedan dess inte gjort någon glad och spelat ytterst sparsamt. Var tämligen uppenbart inte van vid speltempot i Premier League och bolltouchen höll inte godkänd nivå. Hade haft potential som framtida nyckelanfallare i Man City om jag inte varit rätt övertygad om att Man City kommer att värva tungt igen till just den positionen.

(4) Fernando Torres, Chelsea – £50m (0,06)

Säsongens sjukaste värvning, på fler sätt än ett. Värvades för ett sanslöst pris, den här säsongen har han dock haft ett negativt snarare än positivt värde för Chelsea. Jag är emellertid rätt övertygad om att Torres kan bli bra för Chelsea i framtiden, men oj vad Chelsea hade kunnat spendera de där £50m bättre.

(5) Mauro Boselli, Wigan – £6,5m (0,06)

Förmodligen säsongens mest misslyckade marquee-värvning. £6,5m är en stor värvning för en klubb som Wigan, men den argentinske anfallaren spelade bara åtta matcher för klubben och är numer utlånad till Genoa i Italien, där han gjorde sitt andra mål på blott sex matcher när han avgjorde Genoaderbyt för en vecka sedan.

(6) Joe Cole, Liverpool – Free (0,15)

My greatest folly. Joe Cole har misslyckats fullständigt i Liverpools röda tröja och har inte fått någon nystart med Dalglish heller. Utvisningen på Anfield i debutmatchen signalerar förmodligen hans mest konstruktiva bidrag den här säsongen. Kom förvisso på fri transfer, men det är ingen låg lön som Cole drar in per vecka.

(7) Mario Balotelli, Man City – £24,5m (0,28)

Man Citys värvningar är svårbedömda i och med att pengar inte har något värde för dem. I Balotelli har de en spelare som förvisso kan visa upp enstaka och isolerad briljans. Men det räcker inte. Den här säsongen har hans bidrag varit marginellt och stundtals destruktivt, och han kommer aldrig bli spelaren som levererar prestation efter prestation vecka ut och vecka in.

(8) James Milner, Man City – £26m (0,35)

Förmodligen ett av de tydligare exemplen på en övervärderad engelsk spelare. Har svarat för oklara bidrag på Man Citys mittfält och har ibland varit placerad på kanten. Det var mycket pengar för en i grunden överflödig spelare. Jag blir förvånad om inte Milner säljs för reapris om något eller några år till en annan engelsk klubb.

(9) Jerome Boateng, Man City – £11m (0,36)

Sorry, Boateng är en kompetent försvarsspelare men han kommer aldrig bli så mycket mer än en utility player för Man City. Sådana behövs, men man drar inte iväg £11m för dem. Hans bidrag under den här säsongen måste också sägas ha varit mycket blygsamma.

(10) Nikola Zigic, Birmingham – £6m (0,37)

Zigic har haft svårt att finna sig tillrätta i det engelska spelet. Det är föga förvånande. Han lyckades i Spanien där hans höjd gav honom en komparativ fördel gentemot motståndarförsvaren och andra anfallare. Men i England är luftspelet mer centralt såväl offensivt som defensivt, och helt plötsligt är Zigic en i mängden. Målet i Ligacupfinalen kompenserar dock mycket.

Bubblare:

» Andy Carroll, Liverpool – £35m
» Ramires, Chelsea – £18m
» Sebastien Squillaci – £4m
» Yossi Benayoun – £5m
» Aleksandr Kolarov – £17m

…………………………………………………

Några noteringar:

Andy Carroll hamnar där han hamnar dels på grund av sin väldiga transfersumma och dels för att hans vårsäsong med Liverpool varit väldigt präglad av skador. Personligen ser jag det här över tid som en bra värvning, ett exempel på hur siffror inte alltid leder rätt.

:::

Det har pratats om hur otur och små marginaler avgjort ligan i år, inte minst då till Arsenals nackdel.

Från listan kan man dock få andra idéer. Där Ferguson har träffat jackpot på transfermarknaden så har Wenger i grova drag misslyckats, eller snarare inte lyckats.

Föreställ er att rollerna varit ombytta, eller åtminstone något mer jämnt fördelade!

:::

De båda listorna sammanfattar även riskerna och möjligheterna med Man Citys scatter gun approach. De har träffat rätt med två stora värvningar, men samtidigt kastat iväg tre-fyra värvningar. Problemet är att det inte är ett problem för dem.

:::

Bébé – svårt att säga, fler mål i Champions League än Fernando Torres den här säsongen.

…………………………………………………

Ikväll är det även en högtidsstund på Old Trafford när kanske den rödaste av alla röda – Gary Neville – spelar sin testimonial.

Inte minst kommer också matchen att bli en reunion för Man Utds klassiska Class of ’92.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna – Säsongens tio bästa spelare i Premier League

Premier League-säsongen är över och det kan därför vara dags att börja sammanfatta den på ett sådant sätt som man lite populärt brukar sammanfatta säsonger.

Bästa spelare, bästa värvningar, säsongens höjdpunkter och sådant tjafs ni vet.

I och med att jag är på arbetsresa i tre dagar här i början av veckan så kan det ju också vara en lämpligt vald tidpunkt för detta.

Så vi sätter igång idag med vad jag anser vara säsongens bästa spelare i Premier League, imorgon kommer säsongens bästa och sämsta värvningar och jag avslutar på onsdag med att gå igenom säsongens olika höjdpunkter och milstolpar.

Sådär lagom okontroversiellt.

:::

Det här med bästa spelare hit och dit kan man ju diskutera i all evighet vad man menar med.

Låt mig förtydliga vad jag bedömer som viktigt för att kunna anses vara bland de bästa spelarna – som en utgångspunkt för hur jag tänkt.

Att man måste hålla väldigt hög kvalitet och omsätta detta i prestation är naturligtvis en given förutsättning.

Det är för mig också viktigt att man hållt en hyfsat hög och jämn nivå under hela säsongen eller i alla fall stora delar av den.

En central aspekt för mig är också att se till spelarens omgivning, alltså laget han spelar i, och se hur han bidrar till lagets och sina medspelares prestationer som helhet.

Det handlar också lite om att så att säga ”sticka ut” från sin omgivning.

Bäst när det gäller är en annan faktor. Både vad avser att vara som bäst i de mest betydelsefulla matcherna men också att inte falla ifrån när säsongen går in sitt avgörande slutskede.

Det är en sak att prestera under relativt liten press på hösten, en helt annan när volymknappen snurrar upp på 11 under den intensiva vårsäsongen.

Så nej, det handlar för mig alltså inte enbart eller ens mest om vilka som har högst tekniska attributes i Football Manager.

:::

Let’s get it on!

…………………………………………………

SÄSONGENS TIO BÄSTA SPELARE

(1) Carlos Tevez, Man City

Inte minst under säsongens första halva så bar han Man City mer eller mindre på sina egna axlar, och vann poäng efter poäng åt sitt lag. Hans produktivitet fortsatte under våren och hans farlighet var uppenbar för alla under FA-cupfinalen. Gav Man City dess momentum den här säsongen.

(2) Nemanja Vidic, Man Utd

En ständig närvaro i Man Utds försvar och han har gett backlinjen ett lugn oavsett vem av Ferdinand, Evans eller orutinerade Smalling som spelat bredvid honom. Lyfter sig alltid i de stora matcherna. Ny kapten för säsongen, det var en bra början.

(3) Luka Modric, Tottenham

Har varit helt lysande på Tottenhams mittfält under hela säsongen, begåvad i det defensiva spelet och kreativt konstruktiv i det offensiva spelet. En av de spelare på Tottenhams mittfält som framför allt kompenserat en mycket mager målskörd från lagets anfall.

(4) Scott Parker, West Ham

Inte ens Parker kunde rädda West Ham från nedflyttning, men han höll dem kvar i Premier League på konstgjord andning bra mycket längre än vad laget förtjänade. Med ett stort positionsspel och ett brett passningsregister så är det inte konstigt alls att toppklubbarna sägs vara intresserade av honom.

(5) Vincent Kompany, Man City

Kompany hade förmodligen varit lagets kapten om inte Mancini försökt använda bindeln för att blidka Tevez. Har växt ut till en förgrundsgestalt och en jätte i Man Citys backlinje, som måste vara välorganiserad för att laget ska få utväxling på sitt taktiska upplägg.

(6) Charlie Adam, Blackpool

Lagets bultande kreativa hjärta och kapten. Blackpool var tänkt att inte ha en chans i Premier League den här säsongen, Adam är ett av de stora skälen till att de ändå har det. Ett rivjärn på mitten med ett vaket öga för den öppnande passningen. Har tagit ett stort ansvar i för laget viktiga situationer.

(7) Gary Cahill, Bolton

En stabil nyckelspelare i Boltons försvar och en viktig kugge i Boltons framgångsrika lagbygge den här säsongen. Nickstark och brytstark, en mer modern upplaga av brittisk mittback. Flera toppklubbar har haft ögonen på honom, den här säsongen har han visat varför.

(8) Joey Barton, Newcastle

Ett rivjärn och en inspirationskraft på Newcastles mittfält och ett av de främsta skälen bakom lagets starka förstasäsong tillbaka i Premier League. Har ett bra positionsspel, kan trycka till i närkamperna, slår konstruktiva passningar och är inte oäven i målskyttet – en mångsidig mittfältare.

(9) Jamie Carragher, Liverpool

Under en svängig och turbulent säsong för Liverpool så har Carragher varit en stabiliserande kraft i försvaret. Ledde med exempel såväl under motgång i början av säsongen som i framgång under säsongens andra halva. Oerhört viktig roll i inskolningen av unga spelare i laget.

(10) David Silva, Man City

Det tog någon månad eller två för David Silva att hitta sina fötter i Premier League under sin debutsäsong, men han har sedan dess växt ut till en snabb och kreativ link up-spelare och har fyllt en inte bara viktig utan även nödvändig roll i Man Citys spel. Klev fram när Tevez blev skadad.

Bubblare:

» Ben Foster, Birmingham
» Leighton Baines, Everton
» Ryan Giggs, Man Utd
» Jack Wilshere, Arsenal
» Dirk Kuyt, Liverpool

…………………………………………………

Några noteringar:

Var är Nasri och Nani? Båda de här spelarna hade strålande första halvor eller första 75% av säsongen. Men mot slutet av säsongen försvann de till viss del, med andra ord when the going got tough.

Lite harsh kan tyckas, men för mig säger det mycket om en spelare.

:::

Bara en anfallare på hela listan.

Tämligen symptomatiskt för hela säsongen. Det har inte varit anfallarnas säsong det här. I princip ingen sticker ut undantaget Tevez och möjligen då färskingen Hernandez i Man Utd, men det är ju också lite nyhetens behag.

:::

Var är Gareth Bale?

Spelarnas val av årets spelare. Överdrivet säger jag. Förvisso går jag på ligaprestationer för den här listan. Bale har sprungit sönder allt som rör sig säger en del. Inte i ligan säger jag. Där har han tvärtom mer ofta än inte plockats bort av luttrade försvar som helt plötsligt blivit varse honom.

:::

Hur kan inte spelare som Steven Gerrard, John Terry, Francesc Fabregas, Wayne Rooney med flera vara med på en sådan här listan?

Absolut ingen av dessa har haft någon direkt fantastisk säsong helt enkelt, och det här är ingen lista för gamla meriter.

Rooney är väl han som kommer närmast.

:::

Var är alla Chelseaspelare?

…………………………………………………

Ikväll ska FA Youth Cup avgöras när returmatchen mellan Man Utd och Sheffield United spelas på Old Trafford.

Intressant möjlighet att se några av framtidens fotbollsspelare.

Be Champions!!

Peter Hyllman

A Clockwork Orange (ANCELOTTI SPARKAD)

EXTRA: CHELSEA SPARKAR CARLO ANCELOTTI

http://www.guardian.co.uk/football/2011/may/22/carlo-ancelotti-sacked-manager-chelsea

Som väntat så fick Carlo Ancelotti lämna managerposten i Chelsea. Han har varit en lam anka mer eller mindre under hela vårsäsongen vilket naturligtvis förstärktes i och med förlusterna i Champions League och i ligan.

Det är naturligtvis tragiskt på sitt sätt, men det har vi ju dragit i långbänk rätt många gånger redan.

Vad man kan konstatera att om nu Roman Abramovich hade bestämt sig för att sparka Ancelotti så var det väl lika så bra att göra det snabbt och omedelbart. På så vis minimerar man spekulationer samt ger sig själv gott om tid att luftlandsätta en ersättare.

I den frågan spekulerar The Guardian:

[“The Porto manager, André Villas Boas, has been named early favourite to replace Ancelotti by bookmakers. Guus Hiddink, who took temporary charge of the club in 2009, has been made second favourite while José Mourinho is available at 4/1 along with the Tottenham manager Harry Redknapp.”]

**************

Den sista omgången av Premier League bjöd på mycket dramatik och många svängningar än hit och än dit. Det var en sista omgång helt och hållet höljd i orange – eller i tangerine som Blackpool helst vill beskriva sin färgkarta.

:::

Blackpool visade upp hela sitt register på Old Trafford – alltfrån ett fantastiskt respektlöst och initiativrikt offensivt passningsspel fram till huvudlöst och dumdristigt försvarsspel.

Redan under den första matchminuten fick man en chans av jättekaliber, istället så slarvar man in ett baklängesmål. Man lyckas ändå vända på matchen och på resultatet men, föga förvånande, så klarar man inte av att hålla i sitt övertag, och ett självmål och i övrigt taffligt försvarsspel sänker laget tillbaka till The Championship.

Jag tycker det är förfärligt synd att Blackpool inte kunde bevisa att det gick att hålla sig kvar i Premier League som nykomling med just en konstruktiv passningsbaserad offensiv. Min förhoppning är att de möjligen kan visa att det i alla fall är möjligt.

Blackpool var värda ett bättre öde – samtidigt måste man beundra deras mod genom hela säsongen att spela efter sina principer. Jämfört med vad i princip alla förväntade sig av dem så har de gjort en säsong som öveträffar alla dessa förväntningar.

:::

Wolves hade bestämt sig för att göra sitt allra bästa för att åka ur Premier League. Åtminstone till en början.

Den första halvleken var ett veritabelt sammanbrott. Samtidigt är det från det läget väldigt imponerande att ändå rycka upp sig i den andra halvleken. När Stephen Hunt reducerar till 2-3 i 87:e minuten så är man alltså ovanför nedflyttningsstrecket på fler gjorda mål än Birmingham.

Att Birmingham därefter på tilläggstid släpper in 1-2-målet mot Tottenham får det att se mer stabilt ut än vad det var – men större än skillnaden i antal gjorda mål var alltså inte marginalerna.

:::

Tottenham spelar i Europa League nästa säsong – Liverpool gör det inte.

:::

Efter regn kommer solsken

Man Utd reste mästarpokalen för 19:e gången och för 12:e gången under en fantastisk framgångsera som väldigt väl sammanfaller med Premier League-eran.

BBC bjuder på en bra sammanfattning:

http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/13351862.stm

Det såg nästan, men bara nästan, lite avmätt ut när spelare som Paul Scholes och Ryan Giggs lyfte bucklan, de har ju liksom gjort det förut. Å andra sidan så kontrasterar de ju rätt tydligt mot spelare som Javier Hernandez och Chris Smalling – och Michael Owen.

Hyllningarna ville inte ta slut i ett Manchester som visade sig från sitt vädermässigt allra mest lynniga humör.

Efter regn kommer solsken. Det beskriver förmodligen inte bara vädret i Manchester idag utan även Man Utds hela säsong.

Stora delar av hösten var idel regn för Man Utd. Resultaten gick inte lagets väg, Wayne Rooney-sagan höll på att lamslå klubben. Men därifrån reste man sig. Det är förmodligen en av de titlar som Man Utd vunnit med de mest komplicerade förutsättningarna.

Och för den bedriften kan man inte nog hylla Alex Ferguson.

:::

Enorm seger av Wigan på Britannia Stadium – men också den typiska segern mot ett lag som inte har något att spela för egentligen. Den enda lilla skillnaden är alltså att de där få procenten vilja som skiljer lagen emellan – annars är det förmodligen Wigan som åker ut ikväll.

:::

Även enormt imponerande av Blackburn – de var satta under kniven idag men gick ut och helt och hållet körde över Wolves i första halvleken. En riktig styrkedemonstration.

:::

Birmingham åker alltså ner i The Championship – vilket betyder att ett lag från Englands andradivision kommer att spela i Europa League nästa säsong.

Om det inte blir två! – Ihärdiga rykten säger att Blackpool gick förbi Fulham i Premier Leagues fair play-tabell, och i så fall blir det Europa League-spel också på Bloomfield Road nästa säsong.

Nu har jag inte fått det bekräftat ännu – men i så fall så unnar jag verkligen Blackpool det för den här säsongen. De har verkligen lyst upp engelsk fotboll.

:::

MÅLREKORD i Premier League den här säsongen – 1,063 mål gjordes totalt, vilket är tre mål mer än det tidigare rekordet.

Men det såg mörkt ut efter en kvart idag, inte ett mål på någon arena.

:::

AFC Wimbledon gick i lördags upp i League 2 och i The Football League, för första gången sedan klubben grundades igen 2003.

The Dons vann på straffar efter en intensivt spännande playoff-final mot Luton Town.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1389446/AFC-Wimbledon-0-Luton-Town-0-aet-4-3-pens–Dons-promoted-Football-League.html

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Survival Sunday – Slutstridens dag i Premier League är kommen

Så ska då till sist allting avgöras. 37 långa omgångar är redan spelade och idag spelas den 38:e och sista för säsongen.

Vilka som vinner ligan är redan bestämt, det finns några placeringsstrider runt de europeiska strecken, men det är naturligtvis runt nedflyttningsstrecket som den verkliga dramatiken utspelar sig idag.

Survival Sunday kallas dagen för i England.

:::

Det här är inte en dag för svaga hjärtan eller nervösa själar.

En incident förra helgen, som skönt nog slutade lyckligt, på DW Stadium förra helgen var att en 80-årig stambesökare drabbades av en hjärtattack mot slutet av matchen mot West Ham. Spänningen blev helt enkelt för mycket.

:::

Men lidandet som nedflyttningsstriden för med sig är inte bara rent fysiskt utan för även med sig psykologiska konsekvenser.

De två psykologerna Philip Banyard och Mark Shevlin frågade sig hur fans reagerade psykologiskt på att deras lag åkte ur Premier League, och publicerade resultaten i Irish Journal of Psychological Medicine.

http://www.ijpm.org/content/pdf/47/football.pdf

Författarna använde sig av en välkänd och välanvänd psykologisk skala för att mäta psykologisk effekt. De undersökte fans till två lag som nyligen åkt ur Premier League.

Resultaten var tämligen tydliga.

:::

Författarna kom fram till att den psykologiska effekten eller skadan av att ens lag åker ur Premier League åtminstone temporärt var fullt jämförbar med effekten av till exempel fysiska hot och naturkatastrofer.

Med andra ord så är inte den psykologiska effekten för supportrar på något sätt trivial. Särskilt inte om supportern är verkligt psykologiskt och emotionellt investerad i klubben.

De går vidare med att diskutera vilka beteendeuttryck detta kan ta sig. De nämner sjukfrånvaro från skola och jobb, minskad produktivitet överlag, minskad försäljning av lokala och nationella tidningar, och inte minst ökat intag till sjukhusens akutavdelningar.

:::

Det är med andra ord mycket som står på spel idag.

Vad brukar det sägas att Bill Shankly en gång sa? Fotboll är inte en fråga om liv eller död, det är mycket viktigare än så. Typ.

Något säger mig att supportrar till Blackburn Rovers, Wolverhampton Wanderers, Birmingham City, Blackpool och Wigan Athletic idag förstår precis vad han menade med det.

…………………………………………………

SURVIVOR SERIES

(15) Blackburn Rovers – 40p (-14)

Steve Keans lag har ett enpoängsförsprång framför tre av sina konkurrenter och har den klart bästa målskillnaden. Blackburn har inte legat under nedflyttningsstrecket en enda gång under säsongen, men vore inte första laget att ändå åka ur. Blackburn är ett lag utan momentum och frågan är hur mentalt och fysiskt förberedda de är för en nedflyttningskamp.

Erfarenhet: Det finns ett flertal veteraner i Blackburn men bara ett fåtal av dem (Paul Robinson, Benjani och Jason Roberts) har varit inblandade i en nedflyttningsstrid tidigare.

Form: Kean pratar om sex positiva resultat på de senaste åtta matcherna, men Blackburn har bara vunnit en enda match sedan januari.

Omen: Blackburn har bara förlorat en enda match i säsongens sista omgång sedan 2001. Om de håller fast vid den sviten så håller de sig kvar i Premier League – såvida inte Blackpool, Wigan och Birmingham samtliga vinner.

Statistik: Om alla Premier League-matcher hade slutat i halvtid så skulle Blackburn vara sexa i ligan med 56 poäng. Laget har den minst produktive bäste målskytten av alla lag – Nikola Kalinic med fem mål.

Sista matchen: Wolves (a). En ren shoot-out mot en av rivalerna. Det lag som vinner håller sig kvar, vem som än förlorar måste hoppas att en av deras rivaler inte vinner. Oavgjort borde räcka för Blackburn.

Prognos: Klarar sig kvar. Förlorar förmodligen mot Wolves, men att övriga lag misslyckas med att vinna blir Rovers räddning.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/blackburn-rovers/8481259/Paul-Robinson-will-consider-future-if-Blackburn-Rovers-are-relegated-from-Premier-League.html

:::

(16) Wolverhampton Wanderers – 40p (-19)

Det är riktigt skönt att se den enighet som präglat säsongen på och runt Molineux. Såväl ägaren och ordföranden Steve Morgan som VD Jez Moxey förblev lojala mot Mick McCarthy som alltid trott på sitt lags förmåga att hålla sig kvar även när det sett riktigt mörkt ut. I gengäld har hans lag aldrig slutat kämpa och spelare har klivit fram när andra spelare skadats.

Erfarenhet: Mängder. McCarthy själv har fått leva med att bli nedflyttad, så även Matt Jarvis. Slitvargen Stephen Hunt har fått känna på förnedringen två gånger. Nu är frågan om det är bra eller dålig erfarenhet.

Form: Kan inte bli bättre. Har vunnit sina två senaste matcher med 3-1 och anfallaren Steven Fletcher har gjort fyra mål på tre matcher.

Omen: En krossad spegel och en svart katt som vandrar under en stege. Wolves är raka motsatsen. En målvakt i god form och en anfallare i ännu bättre form – tecknen är goda.

Statistik: Har bara förlorat en enda av sina senaste sex hemmamatcher, därtill tre vinster, men med bara sju poäng mot sina nedflyttningsrivaler så ligger man sist i den interna tabellen.

Sista matchen: Blackburn (h). På Molineux är stämningen aldrig väldigt långt ifrån ett nervöst sammanbrott men Blackburn är inte någon skräckinjagande motståndare, även om Wolves inte besegrat dem sedan 2000.

Prognos: Klarar sig kvar. Säkrar Premier League-platsen med vinst hemma mot Blackburn.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/wolverhampton-wanderers/8522258/Wolves-chairman-Steve-Morgan-calls-for-salary-cap-as-Premier-League-debt-crisis-grows.html

:::

(17) Birmingham City – 39p (-20)

Birmingham har bara vunnit två ligamatcher sedan den fantastiska triumfen i Ligacupfinalen, som måste kännas som en evighet sedan för manager Alex McLeish. De två målskyttarna från den matchen – Nikola Zigic och Obafemi Martins – har knappt synts till sedan dess och en brist på mål framåt och en riktigt produktiv anfallare har stått Birmingham mycket dyrt.

Erfarenhet: McLeish och Birmingham är väl bevandrade i den subtila konsten att åka ur Premier League. Fick bita i det sura äpplet 2008 trots en 4-1-vinst i den sista omgången mot Blackburn. Kevin Phillips har åkt ur två gånger.

Form: Har förlorat fyra av sina fem senaste matcher och var helt under isen mot Fulham förra helgen. Skador och avstängningar har drabbat laget hårt liksom har Ligacupsegern, ironiskt nog.

Omen: 2008 menade McLeish att dålig hemmaform var skälet till att de flyttades ned då. Den sorgliga uppvisningen mot Fulham på St Andrews bådar inte väl för den här säsongen.

Statistik: Ben Foster har gjort 164 räddningar den här säsongen, 15 räddningar fler än någon annan målvakt. Samtidigt har Birmingham gjort lägst antal mål av alla – 36 stycken.

Sista matchen: Tottenham (a). Inte precis någon drömmatch mot ett Spurs som förmodligen gör sitt allt för att sluta femma och över Liverpool. Brum kan hoppas på Tottenhams kroniska oförmåga att göra mål och döda matcher.

Prognos: Åker ur. Förlorar mot Tottenham och är inte så lyckosamma att både Wigan och Blackpool också förlorar.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/may/17/alex-mcleish-birmingham-spurs-relegation

:::

(18) Blackpool – 39p (-21)

Ian Holloways lag kan känna sig uppmuntrade av den strålande 4-3-segern i senaste omgången hemma mot Bolton och deras enastående uppvisning i 2-3-förlusten hemma mot Man Utd i januari, men förmodligen måste de ha med sig minst en poäng för att ha en chans att hänga kvar. Det är högst osannolikt att Blackpool håller nollan, men mål kan de ändå göra.

Erfarenhet: DJ Campbell, Andy Reid, Brett Ormerod och Stephen Crainey har kämpat mot nedflyttning i lägre divisioner. Ian Evatt åkte ur med dunder och brak med Derby 2008.

Form: Segern mot Bolton var Blackpools första seger sedan i februari och bara den tredje segern den här sidan av nyåret. Old Trafford kommer knappast skaka i sina grundvalar.

Omen: Obra, som man sa i lumpen. Holloway kan bara hoppas på att ”göra en West Ham” anno 2007 genom att vinna på Old Trafford, men Blackpool har ingen Carlos Tevez som kan göra jobbet åt dem.

Statistik: Den bästa shot conversion-graden av alla nedflyttningsrivaler i och med att de gör mål på 14,06% av alla skott. Men laget har släppt in 52 mål från öppet spel och 74 mål totalt, högst i Premier League i båda fallen.

Sista matchen: Man Utd (a). Två av Blackpools tre senaste matcher på arenan har slutat med 0-4-förluster. Blackpool kan förmodligen bara hoppas på att Man Utds koncentration brister.

Prognos: Åker ur. Tyvärr, men Blackpools försvar är inte tillräckligt starkt och Man Utd vill inte avsluta dåligt på hemmaplan samtidigt som man kanske spelar för Berbatov i skytteligan.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/ian-holloway-best-chapter-of-this-great-story-is-still-to-come-2284322.html

:::

(19) Wigan Athletic – 39p (-22)

Wigans och Roberto Martinez stora förhoppning är att Stoke är nedslagna efter förlusten i FA-cupfinalen och att de mentalt redan har gått på semester, det fanns tecken därtill i tisdags. Wigan är emellertid i sjunde himlen efter den dramatiska vändningen och segern mot West Ham förra helgen. Laget är vant vid nedflyttningspressen, men en sämre målskillnad kan stå dem dyrt.

Erfarenhet: Emmerson Boyce flyttades ned med Crystal Palace 2004 och Stephen Caldwell har åkt ur med Sunderland. Men stora delar av laget kämpade framgångsrikt mot nedflyttning förra säsongen.

Form: Wigan har bara förlorat två matcher sedan 6 mars och man är förmodligen det mest formstarka laget av nedflyttningsrivalerna. Vinsten mot West Ham är en boost.

Omen: Wigan och West Ham har vandrat samma vägar de senaste sex åren – från Championship till Premier League och cupfinalförlust fram till nedflyttningsstrid. Den cykeln måste brytas.

Statistik: Laget har de mest träffsäkra skyttarna av de fem lagen, 45% av lagets skott träffar mål, men bara West Ham har gjort mål på en lägre andel av sina skott än vad Wigan med sina 10,68% har lyckats med.

Sista matchen: Stoke (a). Wigan har inte vunnit här sedan 2004, men det faktum att Tony Pulis Stoke har absolut ingenting att spela för borde kunna hjälpa Wigan.

Prognos: Klarar sig kvar. Grejar i alla fall en poäng borta mot ett omotiverat Stoke vilket tar dem förbi Birmingham och Blackpool.

http://menmedia.co.uk/manchestereveningnews/sport/football/wigan_athletic/s/1420911_chemistry-the-key-to-wigans-survival-bid

:::

Telegraph sammanfattar hur säsongen gick snett för de fem inblandade nedflyttningsrivalerna och vad som gör att de ligger där de ligger.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8524851/Premier-League-relegation-where-the-season-went-wrong-for-the-threatened-five.html

…………………………………………………

Övriga spänningspunkter:

×  Vilket lag tar femteplatsen och den sista ligabaserade Europa League-platsen – Tottenham eller Liverpool? Tottenham har fördelen och behöver bara vinna hemma mot Birmingham för att säkra den samtidigt som Liverpool spelar borta mot Aston Villa.

×  Vilka får fair play-tabellens Europa League-plats? Just nu Fulham som det ser ut, men Blackpool småhotar samtidigt som Tottenham mycket väl kan knipa den platsen om man misslyckas med att sluta femma.

×  Vem vinner skytteligan? Dimitar Berbatov och Carlos Tevez befinner sig i en shoot-out om skytteligatiteln och det är väl åtminstone lite spännande, åtminstone för dem själva. Berbatov kan nog mycket väl få spela hemma mot Blackpool samtidigt som Tevez lär mer eller mindre placera sig själv i Man Citys startelva borta mot Bolton.

× Vilka tar tredjeplatsen och slipper Champions League-kvala – Man City eller Arsenal? Arsenal ligger en poäng back på Man City och har bättre målskillnad, man måste alltså tjäna in en poäng den här omgången. Båda lagen har bortamatcher, City mot formusla Bolton och Arsenal mot formstarka Fulham. Man City i kanonform, Arsenal mer eller mindre odugligt under avslutningen. Do you believe in miracles?

…………………………………………………

Barry Glendenning sammanfattar det löjliga i de här reglerna om att ställa upp med “bästa laget” som som vanligt skapat lite kontrovers inför den sista omgången.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/may/19/football-premier-league-weakened-teams

Glendenning argumenterar väl. Själv reagerar jag inte minst på hur syftet bakom dessa regler går tvärt emot andemeningen i de nyligen införda reglerna om att klubbarna måste registrera en 25-mannatrupp. Varför måste man registrera spelare som FA eller Premier League ändå inte anser vara bra nog för att få spela i Premier League?

…………………………………………………

I och med den här sista omgången så är i alla fall Premier League-säsongen över, om än ej hela den engelska fotbollssäsongen. Nästa helg är det ju inte minst playoff-finaler i The Football League.

Det betyder hur som helst att jag kommer ägna de tre kommande dagarna, måndag till onsdag, åt att sammanfatta säsongen. Vilket passar rätt bra ihop med att jag kommer vara bortrest dessa dagar.

Måndagen kommer ta upp säsongens bästa spelare, tisdagen tar lite smått traditionellt upp de bästa och de sämsta värvningarna under säsongen, och på onsdagen avslutar jag trilogin med en ”säsongens…”-sammanfattning.

Därefter är det bara att ta nya tag igen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Conference Call

Entuasiastiska Wimbledonsupportrar och horder av förhoppningsfulla Lutonfans vallfärdar under dagen till Manchester och City of Manchester Stadium.

Inte för att att de anslutit sig till någon ny världsreligion utan för att det idag ska spelas playoff-final i The Football Conference mellan AFC Wimbledon och Luton Town.

I prispotten står en plats i League 2 och en välkomstbiljett in i eller tillbaka till The Football League.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/may/19/luton-town-afc-wimbledon-play-off-final

:::

För Luton Town är det här chansen att återvända till The Football League två år efter det att man tvingades därifrån till stor del på grund av finansiella problem och de gigantiska poängavdrag dessa medförde.

:::

För AFC Wimbledon är det möjligheten att ta nästa steg uppåt i den engelska ligapyramiden – efter att ha blivit berövade sin Football League-status för åtta år sedan av den moderna fotbollens rövarbaroner.

:::

Det är naturligtvis på sitt sätt väldigt grymt att avgöra en hel säsongs umbäranden, prestationer och ambitioner på bara 90 minuter.

På en match ska allt avgöras – om man kommer upp i fotbollens finrum eller om man får spela vidare i dess lägre divisioner. Allting kan hända under en given match, och det är i sådana matcher som de små faktorerna kan bli helt och hållet avgörande.

Publikens stöd och spelarnas erfarenhet till exempel.

…………………………………………………

MAD HATTERS

Luton beräknas ha sålt snart 15,000 biljetter till playoff-finalen på Eastlands samtidigt som det sägs att Wimbledon som mest kommer komma upp i hälften av det antalet.

Lutons försvarare Luke Graham tror att den stora majoriteten Lutonfans kan hjälpa laget till segern och tillbaka till The Football League.

Mittbacken, som kom till Luton inför säsongen, var en del utav det York City-lag som förlorade förra säsongens playoff-final mot Oxford United på Wembley. Den gången var Oxfords fans betydligt fler och Graham hoppas på en liknande effekt den här gången.

”Having a lot of supporters can make the difference. If we can take a lot of supporters to Manchester we can make it feel as though it is more like our day. Outnumbering the Wimbledon fans and singing loudly can only help us. It will drive us on. When you walk out and see half of your end is empty and the other end is packed it does affect you. Even when you walk into the opposite half you can still tell and if our fans can do the same it’s going to help us massively.”

:::

Förlusten mot Oxford tvingade Graham, och medspelaren Alex Lawless, att tillbringa ännu en säsong i The Conference, men man valde att flytta till Luton, som förlorat mot just York i den säsongens semifinaler.

Och även om det förvisso finns många spelare i Lutons omklädningsrum som är vana vid playoff-spel och även har fått uppleva hjärtskärande nederlag i detsamma så betonar Graham vikten att de rutinerade spelarna hjälper övriga i truppen genom och under dagen.

Nyckeln till segern kan ligga i vilket lag som mest och bäst kan omvandla sina erfarenheter till konstruktiv nytta på City of Manchesters gräsmatta.

:::

Tidigare under säsongen har de båda lagen mötts två gånger – en match slutade 0-0 och den andra matchen vann Luton med 3-0.

Men det är historia nu och fotboll spelas i nutid. Båda lagen är väldigt väl bekanta med varandra och det lovar bli en spännande och gastkramande finalupplevelse i Manchester.

:::

Terry Browns AFC Wimbledon har inte förlorat en fotbollsmatch sedan den 18 mars när det blev förlust mot Crawley Town. I de nio därpå följande matcherna har man bara misslyckats att vinna en enda, en mållös match mot Forest Green.

Under den perioden har Wimbledon bara släppt in fyra mål på mer än 800 minuters spel och att hitta en väg förbi Wimbledons solida försvar kommer bli en utmaning för Gary Brabins Luton, som dock har ett flertal väldigt starka anfallsmöjligheter.

Luton har gjort 13 mål på sina senaste fem matcher och man har ett målsnitt om 1,85 mål per match över hela säsongen. De har också en förmåga att hitta mål från alla delar av planen vilket är ett positivt omen inför den här finalen.

:::

Möjliga startelvor:

Luton Town: Mark Tyler, Daniel Gleeson, Zdenek Kroca, George Pilkington, Ed Asafu-Adjaye, Keith Keane, Alex Lawless, Jake Howells, Claude Gnakpa, Robbie Willmott, Jason Walker. Subs: Luke Graham, Adam Newton, Matthew Barnes-Homer, Kevin Pilkington, Lloyd Owusu.

AFC Wimbledon: Seb Brown, Samuel Hatton, Brett Johnson, Jamie Stuart, Gareth Gwillim, Rashid Yussuf, Steven Gregory, Ricky Wellard, Luke Moore, Kaid Mohamed, Danny Kedwell. Subs: Jack Turner, Ismail Yakubu, Lee Minshull, Christian Jolley, Jake Rose.

:::

Avspark kl 16:00.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1389100/AFC-Wimbledon-prepare-play-final.html

…………………………………………………

Alex Ferguson annonserar att han inga planer på att sluta har utan att han fortsätter så länge han har hälsan i behåll.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8524027/Manchester-United-manager-Sir-Alex-Ferguson-has-no-intention-of-retiring-in-the-near-future.html

Det är smått fantastiskt hur han fortfarande kan vara så engagerad i fotbollen och det är stort att se honom bli precis lika glad för varje mål nu som han blev för 25 år sedan. Det brukar sägas att man lever för fotbollen, med Ferguson så är inte det någon klyscha.

De kommer att få vrida managerposten from his cold dead hands.

…………………………………………………

Fullt lika säkert verkar det märkligt nog inte vara för Neil Warnock i Queens Park Rangers.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1388540/QPR-boss-Neil-Warnock-closer-sack.html

Det är klubbens krångliga ägarsituation som ställer till det i och med att Bernie Ecclestone sägs vilja sälja sin andel i klubben som uppgår till 62%. Nya ägare förväntas då vilja ha ”sin man” på posten.

Claudio Ranieri nämns just nu som det mest sannolika alternativet.

…………………………………………………

The Guardians Joy of Six-serie har gjort en sammanställning av dåliga och förmodligen mindre värdiga mästarlag.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2009/jan/23/football-worst-champions-manchester-united-celtic-internazionale

Apropå ingenting så klart. Lite rolig läsning i alla fall.

…………………………………………………

Många bloggar skrivna på förhand nu då jag under helgen och början av nästa vecka är i ständig rörelse mellan olika projekt, städer och till och med länder – så jag kan kanske inte vara riktigt lika flitig och regelbunden som vanligt med att svara i kommentarsfältet.

Hur som helst så gjorde jag det också lite enkelt för mig med klippen och kör den här förtjusande vackra följetongen om fantastisk och gränsöverskridande vänskap.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hejdå, Auf Wiedersehen, Goodbye!

I slutminuterna av West Hams bortamatch mot Wigan förra helgen så lämnade klubbens delägare David Sullivan sin plats tidigt för att bege sig ner mot spelartunneln och där direkt efter matchen omedelbart meddela Avram Grant att han fått sparken.

Tidigare under matchen, samtidigt som West Ham närmast oundvikligt tappat en tvåmålsledning, West Ham har hittills den här säsongen tappat 22 poäng från vinnande positioner, hade Millwallfans hyrt ett flygplan som flög över DW Stadium med texten: ”Avram Grant Millwall Legend”.

Avram Grant själv var närmast gråtfärdig i TV-intervjuerna efter matchen och sade att det var hans sorgligaste dag i hans 40-åriga fotbollskarriär.

:::

West Ham är nedflyttade från Premier League efter att ha befunnit sig i den högsta divisionen i sex raka säsonger. Vad värre är, man såg tecknen därtill tidigt under säsongen men endast minimala åtgärder vidtogs för att förhindra det.

Det var uppenbart redan för ett halvår sedan att Avram Grant inte var rätt man för jobbet och att han borde ersättas omedelbart – han hade inte lyckats samla spelarna och fick inte ut maximalt av en spelartrupp som ärligt talat inte ska behöva riskera att åka ur Premier League.

Det var som att ha en sömngångare på posten.

Avram Grant har under flera matcher den här säsongen visat sig vara sen att reagera taktiskt på motståndarnas drag, vilket inte minst sågs i helgen men som också setts under hela säsongen. West Ham har förlorat 16 poäng på mål gjorda efter den 60:e minuten och om alla matcher slutat i halvtid så hade West Ham slutat på 15:e plats med 42 poäng.

Lagets organisation som helhet har också varit otillräcklig. West Ham har använt hela 35 spelare den här säsongen, vilket är mer än något annat lag och visar på en brist på kontinuitet och genomtänkthet.

Defensivt har West Ham släppt in tre mål eller fler i 13 matcher, bara Blackpool är sämre i Premier League och bara Stockport har varit sämre än dem i hela det engelska ligasystemet. Stockport spelar i The Conference nästa säsong.

Offensivt har målproduktionen inte alls funkat. Demba Ba har gjort sju mål på tolv matcher efter att han anlände till klubben i januari, på vilket han är klubbens främste målskytt. Carlton Cole har gjort fem mål på 35 matcher, Piquionne sex på 33.

:::

Men det ännu större och kanske mer långsiktiga problemet för West Ham är att sömngångeriet inte är begränsat till managerposten utan också till klubbens styrelserum och direktörsstolar.

De båda ägarna David Gold och David Sullivan har medgett att det var ett misstag att inte byta ut Grant i januari, men vad den sagan inte förtäljer är att det var de som rekryterade honom till att börja med för att onödigt ersätta Gianfranco Zola, Grants föregångare på posten.

Istället så valde de att behålla Grant i januari och låta honom fortsätta under resten av säsongen, samtidigt som de undergrävde hans auktoritet och mandat genom att mer eller mindre öppet förhandla med möjliga ersättare som Sam Allardyce och Martin O’Neill.

:::

Omständigheterna har talat emot West Ham.

De har haft stora problem såväl med skador som med klubbens finansiella omständigheter. Klubben är tungt skuldsatt, efter de isländska ägarnas för klubben katastrofala regim, och har varit tvungen till demoraliserande nedskärningar under ett par års tid.

I det läget kommer nedflyttningen till The Championship naturligtvis ännu mer olägligt.

För även om klubben erhåller en fallskärmsbetalning om £16m för det första året så förväntas ändå kostnaden för nedflyttningen uppgå till i runda slängar £50m. Gold och Sullivan menar att de behöver skjuta in mellan £20m och £40m för att hålla klubben flytande.

Nu mer än någonsin tidigare kommer Golds och Sullivans allvar med och ansvar i sitt ägande av West Ham att sättas på prov. De måste agera klokt om West Ham ska ha någon chans att snabbt komma tillbaka till Premier League.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/west-ham/8517564/Avram-Grant-stands-accused-as-West-Hams-fate-was-sealed-on-the-training-ground.html

:::

Men West Ham kommer med all sannolikhet behöva ta sig tillbaka till Premier League med en helt ny spelartrupp då många av de spelare som nu ingår i spelartruppen förmodligen kommer att säljas eller rensas ut under sommaren, såväl av ekonomiska skäl som av spelarskäl.

Scott Parker (£10m, £60k/vecka) är West Hams mest värdefulle spelare. Tottenham visade intresse för honom förra sommaren och kanske förnyar detta intresse nu. Men de kan möjligtvis förvänta sig konkurrens av såväl Arsenal som Man City.

Demba Ba (£7m, £20k/vecka) har anpassat sig väl till Premier League och har gjort sju mål på 12 matcher. Var väldigt nära att gå till Stoke istället för West Ham och det är inte omöjligt att vi ser honom på Britannia nästa säsong.

Carlton Cole (£7m, £30k/vecka) förblir en av Englands mest respekterade målskyttar även om han varit en stor besvikelse den här säsongen. Det gör honom mindre intressant för toppklubbar tidigare varit intresserad av honom och hans skadehistorik är också suspekt. Men klubbar som Blackburn eller QPR kan tycka det vara värt en chans.

Thomas Hitzlsperger (£3m, £45k/vecka) är en av få West Ham-spelare med vad man kan kalla för internationell kvalitet. Skadad under hela hösten har han ändå varit en av de bästa spelarna under våren. Det sägs att han har en nedflyttningsklausul i sitt kontrakt, borde vara intressant för nästan alla Premier League-klubbar.

Robert Green (£3m, £23k/vecka) har Premier League-ambitioner även om han har slutat spela landslagsfotboll. Och efter en bra och jämn säsong i ett svagt defensivt lag så lär han inte sakna erbjudanden. Aston Villa söker en långsiktig ersättare till Brad Friedel exempelvis.

Matthew Upson (fri, £50k/vecka) har sagts vara på Arsene Wengers radar och kommer vara en av de mest eftertraktade kontraktslösa spelarna under sommaren. Hans lönekrav lär kunna skrämma iväg några klubbar samtidigt som hans svaga VM kanske skrämt iväg de allra största klubbarna.

Andra spelare som förmodligen lämnar klubben är Mark Noble, Gary O’Neill, Pablo Barrera, Frederic Piquionne och Luis Boa Morte. Wayne Bridges, Robbie Keanes och Victor Obinnas låneperioder tar slut och många spelare står utan kontrakt efter säsongen: Danny Gabbidon, Jonathan Spector, Lars Jacobsen, Kieron Dyer, Zavon Hines och Anthony Edgar.

:::

Men först måste West Ham och deras ägare fatta ett beslut om vilken manager som ska ta över efter Avram Grant och leda denna process. Och som vi har sett med Avram Grant så är inte det ett beslut som bör tas snabbt och lättvindigt.

…………………………………………………

Ian Holloway har gått på offensiven inför helgens avgörande ligaomgång för nedflyttningsstriden.

Premier League vill ha Blackpool nedflyttade, hävdar Holloway kanske aningen konspiratoriskt.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/may/18/premier-league-blackpool-ian-holloway

Halmstråt som knäckte kamelens rygg är den diskussion som följt på Man Utds eventuella beslut att vila spelare inför den kommande Champions League-finalen och den underförstådda risken att bli bötfälld i händelse att man förlorar matchen mot Blackpool.

Och när man tänker efter lite extra på det så är det ju onekligen likvärdigt med att Man Utd ges ett extra incitament att inte förlora matchen – jag kan förstå varför Holloway reagerar.

…………………………………………………

LEAGUE TWO PLAY-OFFS

Returmötena i League 2:s playoff-semifinaler följer båda samma mönster – hemmalagen måste hämta upp ett 0-2-underläge från det första mötet. Det ser med andra ord på förhand ut som att Torquay och Stevenage möts på Old Trafford i finalen.

Matcherna spelas ikväll.

:::

Shrewsbury vs Torquay (0-2)

Torquay var tämligen klart det bättre laget i den första matchen men Shrewsbury kan inte räknas bort för den sakens skull. Däremot kan de förmodligen behöva ett tidigt mål för att öppna upp matchen och få matchbilden med sig.

Torquays manager Tony Buckle har ryktats vara aktuell för Bristol Rovers, frågan är om han låter det störa honom i sina förberedelser för den här matchen. Det är kanske inte så sannolikt.

:::

Accrington Stanley vs Stevenage (0-2)

Stevenage kanske känner att de borde gjort fler mål på hemmaplan i en match de dominerade, då Accrington Stanley är ett formidabelt hemmalag den här säsongen. Stanleys förlust mot Stevenage var dessutom bara deras andra förlust på 20 matcher.

Paul Fletcher bloggar om hur Accrington har låtit sig taktiskt inspireras av Spaniens VM-triumf:

http://www.bbc.co.uk/blogs/paulfletcher/2011/05/world_cup_heroics_inspire_accr.html#290325

…………………………………………………

Var ärliga nu – hur många av er blev skitskraja alternativt överlyckliga av rubriken och trodde att jag skulle sluta blogga?

Hehe.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Posh Spice

Det finns förluster och det finns förluster.

Vissa förluster är naturligtvis katastrofala samtidigt som vissa förluster närmast kan betraktas som ”bra förluster”. Inte minst är ju så fallet i cupsammanhang när man möter varandra över två möten – och The Football Leagues playoff är ju en form utav sådant cupspel.

Peterborough United lär förmodligen känna att förlusten mot MK Dons i den första matchen med 2-3 är en sådan ”bra förlust”.

:::

Darren Ferguson (jodå!) lär vara allt annat än nöjd med förlusten och definitivt med lagets prestation, men han är förmodligen överlycklig för att de kom undan med endast en uddamålsförlust.

Tack vare en stark avslutning på matchen så har Posh fortfarande en god chans att nå playoff-finalen på Old Trafford.

:::

Tyvärr så fick Peterborough en hel del hjälp på vägen i den första matchen att nå det acceptabla resultatet.

Domaren dömde vid ställningen 3-1 till MK Dons straff till Peterborough och ett automatiskt rött kort. Ett beslut domaren förmodligen och förhoppningsvis ångrar.

Det röda kortet har därefter upphävts, men det förändrar ju inte resultatet eller de fortsatta förutsättningarna.

:::

Inför söndagens 3-2-seger för MK Dons så var de båda lagen mer eller mindre oskiljbara. Vardera lag hade slagit det andra fem gånger och båda lagen hade gjort 16 mål på varandra.

När MK Dons åkte till London Road förra gången i ligan så förlorade Karl Robinsons lag med 1-2, ett resultat som om det upprepas den här gången tar semifinalen till förlängning och eventuellt straffar.

Vinnarna får möta Huddersfield, som gick segrande via straffar från en fantastisk och dramatisk semifinal mot Bournemouth.

:::

MK Dons spelar för att ta sig till The Championship för första gången sedan klubben gjorde sin kontroversiella flytt från Wimbledon till Milton Keynes under 2003.

…………………………………………………

Jack Wilshere är uttagen i Englands U21-trupp inför sommarens U21-EM, Barca ryktas lägga nytt bud på Fabregas omedelbart efter Champions League-finalen och Man City säger att de inte kommer värva massivt i sommar samtidigt som Man Utd förbereder sina fans på en mer händelserik sommar än normalt.

Jo jag tackar jag.

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM – Live från Wembley och Broadhall Way

Om ni inte redan visste det så har jag spenderat helgen i London för att man hade biljetter till FA-cup finalen på Wembley och som det lilla körsbäret ovanpå det hela som mer vanligt troligen plockat bort åkte man dagen efter finalen en knapp halvtimme norrut till Stevenage för att se matchen mellan Stevenage och Accrington i playoff(kvalet) till League 1.

Och eftersom en bild säger mer än tusen ord så har jag valt fem bilder var från respektive arena så ni själva kan jämföra  Wembley med Broadhall Way (Lamex stadium, av sponsorskäl).

För säkerhets skulle vill jag också tillägga att jag inte är ett Man City-fan, följde med min styvfar och bror som däremot är Citizens.

Wembley – Bild 1, Bild 2, Bild 3, Bild 4 och Bild 5
Broadhall Way –
Bild 1, Bild 2, Bild 3, Bild 4 och Bild 5

:::

Manchester City 1-0 Stoke City – FA-cup final
Målskytt – Yaya Touré, 74:e min
Åskådarantal – 88,643

En match ni säkerligen såg på själva vilket gör den biten överflödig här och om ni missade den kan ni säkerligen hitta en bra matchrapport.

Dagens inleddes tidigt med en typiskt brittisk hotellfrukost med en opersonlig äggröra, hyfsad bacon och en väldigt goda ”baked beans” innan man begav sig mot Wembley.

Efter en resa då man mötte några norska Stoke-supportrar och funderade ängsligt på om vi istället skulle valt en annan färdrutt anlände man till Wembley. Bortsett från att det är just Wembley Stadium så hade man kunnat ta det för vilken liten ort i utkanterna av London som helst särskilt då man direkt utanför stationen inte mötte några horder av fotbollsfans, ännu.

Vi antog att vi bara var tidigt då klockan nyss passerat elva men ju närmare man kom Wembley så var det ljusblått överallt med någon enstaka familj Stoke-fans som råkat hamna på fel sida om Wembley. När vi kommit förbi Wembley och börjat gå mot ”Green man” vilket vi hört var ett ställe med plats för några tusen Man City-fans att samlas före match då var Man City fans i bortatröjor dem enda man såg som inte ljusblåa. Green Man var fick vi veta när vi var i närheten helt proppfullt men vi träffade de andra som fått biljetter via Man Citys svenska supporterklubb ”Citizens of Sweden”.

Efter ett kort besök på en pub där man bara släpptes in vid uppvisande av biljett till finalen var det dags att bege sig till själva arenan. En bit därifrån hade polisen spärrat av ett område tillfälligt där tusentals City-supportrar som väntade otåligt på att marschera till arenan som låg knappt en halvkilometer därifrån.

Väl inne på arenan fortfarande ett tag innan matchstart beundrade man de enorma fotografierna på väggarna från tidigare FA-cup finaler – Den klassiska bilden på Arsenals 70-tals hjälte Charlie George med FA-cupbucklan, vad jag tror var Preston North End från 1937/38 och Tottenham från någon av deras segrar på 80-talet. Funderade ett ögonblick om man där i framtiden skulle få se en bild på Rory Delap som slungar iväg Fa-cup bucklan.

När vi lämnade runtomkring-delen av arenan för att gå till våra platser och man såg det mäktiga innandömet var det svårt att inte häpna av hur enormt det var. Min styvfar som var på gamla Wembley när Glenn Hysén på egen hand mötte England och är ett troget City-fan sedan före Malcolm Allison gick i fedora muttrade nervöst istället om att det snart var dags för matchen att börja.

Innan matchen började var det dock en stund då man stod förväntansfullt och såg spelarna värma upp. Därefter dags för Cityfansen att sjunga ”Blue Moon” medan Stokes motsvarighet tog sig an Delilah. Fantastiskt att höra dem bägge men av uppenbara skäl hörde man mer av den förstnämnda samtidigt som det såg ut som att det dessutom var fler Citizens än Potters inne på arenan, trots rapporter om att Stokefansen fått marginellt fler biljetter till matchen.

Själva matchen startade och man kunde direkt se att Man City var det bättre laget medan Stoke som såg ut att vara tagna av att spela FA-cupfinal parkerade bussen och rensade det mesta mot Kenwyne Jones.

Vilket i stort sett fortsatte matchen igenom förutom under en kortare period av Stoketryck etablerat efter hörna och frisparkar men även fast jag ogillar uttrycket i fotbollssammanhang så får man betrakta det som rättvist sett till hur matchen såg ut att man vann.

Yaya Touré som tidigare under matchen som vanligt kämpat bra men slagit bort flera överambitiösa crossbollar avgjorde efter det att Mancini nyss plockat in Adam Johnson. Ett taktiskt drag som de flesta Cityfans jag pratade med hade önskat kanske redan från start och i flera andra matcher.

Själva målet följdes av ett otroligt jubel av Cityfansen och min styvfar som annars personifierar stoiskt lugn firade som en galning och kramade främlingar i närheten. Glädjen höll sig ett tag men blev snart istället väldigt nervöst på läktarn på Stoke fick en dubbelhörna och lyckades skapa några chanser även fast det inte blev särskilt farligt.

Glädjen på läktarn efter slutsignal är förstås svår att beskriva men det var otroligt att stå mitt i bland de skrikande, sjungande och Poznan-hoppande Cityfansen. Trots att man har väldigt svårt för det sätt som City skaffat sig denna framgång kände man verkligen i den stunden hur mycket det betyder för Cityfansen som de flesta väntat hela sina liv på att vinna någonting.

Efter en lång stund av lyssnande på ”We are the champions” och annan vinnarmusik ur Wembleys högtalare så tog man sig ut och det var återigen City fans överallt kring Wembley fast nu ännu gladare och sjungande!

Grattis City! You were really there!

http://www.youtube.com/watch?v=5Q-7e_591F0

::::

Vill även tacka Citizens of Sweden – med Tv-legendaren Anders Rosén, f.d programledare för Packat och Klart som reseledare – för att man fick en biljett att köpa till matchen och för att man fick hänga med trots att man inte är en Citizen.

…………………………………………………

Stevenage FC 2-0 Accrington Stanley – League 2 playoff, första mötet
Målskyttar – Stacy Long, 24:e min och Joel Byrom, 45:e min
Åskådarantal – 4,424

Det är klyschigt men Football League och dess lägsta division framför allt är i stort sett en tidskapsel från 1980-talet – ståplats, musiken som spelas före match är från Thin Lizzy och Depeche Mode, ”målchansutvisning” heter ”gult kort”,  äldre män i avancerade polisonger går förbi och alla spelare på planen är britter, förutom den exotiske australiensk-polske Accringtonmålvakten Alex Cisak.

För att bättra på liknelsen så var det ungar som gick runt planen utklädda till Thriller-Michael Jackson, Blues Brothers och B.A Baracus. Vilket förvisso kan förklaras med att matchen sändes live på tv men varför Stevenage hade Burt Reynolds som högerback är ännu oklart.

Okej, jag börjar om från början.

Dagen efter FA-cupfinalen hade vi bestämt oss för att åka till Stevenage för att se dem möta Accrington i playoffspelet. Stevenage har förvisso en hemsida men varken via den eller telefon kunde man beställa biljetter så vi fick förlita oss på att vi kunde köpa biljetter på plats. I efterhand kan man konstatera att vi inte hade behövt vara över två timmar tidiga men ”rather safe than sorry”.

Så vi tog tåget ut till Stevenage rätt tidigt för att kunna se Chelsea vs Newcastle  vilket var en rätt sömnig affär så man läste i tidningen om de nyss spelade playoff-matcherna i Football League istället.

Därefter kom den svårare biten vilket var att hitta till arenan, det enda vi hade att gå på var en ”Football Ground –>”-skylt på tågstationen och pubägaren som vi pratat med hade bara sagt att det tar tjugo minuter om du går ditåt, pekandes rakt ut ur staden mot ett köpcentrum. Det tog oss säkert en timme att hitta till arenan. Men det gick efter ha rådfrågat en stressad mamma, en yngre man och en halvpackad äldre man utan tänder som inte sett mer brittisk ut med drottningen tatuerad i pannan.

Kunde man där bortom en krånglig rondell se en strålkastare sticka upp bland trädtopparna. När vi kom fram till arenan kunde man fortfarande knappt se den bakom träden men skylten som dirigerade bortasupportrar åt ett håll och andra åt ett annat räckte. Letar man inte efter Broadhall Way kommer man troligen inte heller se Broadhall way. Väl där var de enda utanför entrén några killar i tolv till fjorton års åldern som sakligt debatterade om vilket lag av Arsenal eller Tottenham som är det andra överlägset.

Vi kom in efter en rätt lång väntan då man lyssnat på fler ungar bråka om andra London-lag i PL som de håller kärt och ständig uppdatering hur det gick andra pågående matcher. Arenan var som förväntat pittoresk. Och en liten stuga/kiosk med bara en kö såldes det typisk arena mat som korv och bröd, hamburgare och självklart pajer. Mittemot var ”souvenirshopen” vilket var ett uppfällbart bord med Stevenage halsdukar och några matchtröjor.

Läktaren på kortsidan närmast för Stevenage-supportrar var förstås en ståplatsläktare men det anmärkningsvärda var hur nära den var planen, med hyfsad spänst hade man säkert kunnat hoppa jämfota från nedersta raden in på planen över staketet. Vi gick dock rakt fram till långsidan och ställde oss längst ner där det var lite längre men fortfarande väldigt nära planen. Där man hade god översikt över Stevenages andra- och tredjemålvakt som värmde upp, lätt oroad först över om Stevenages rutinerade keeper Chris Day (f.d Watford) var skadad men som den stjärna han är kom han sent och fick sig en applåd av publiken. Tredjemålvakten Martyn Margarson (isländsk bakgrund, antar jag) var den uppvärmningens behållning med sitt tafatta försöka till målvaktsspel tills utespelarna skulle börja skjuta in sig. Ganska tidigt var det någon som med ett hårt missriktat skott träffade någon i publiken vilket ledde till säkra skott längs marken av resterande fram tills någon kände att det var fritt fram igen men lite studs på bollen innan han fick den och bollen seglade ut mot hörnflaggan, över ”souvenirshopen”, fansen i kö till kiosken och till slut ingången innan den försvann ut mot vägen. Inga fler skott gick utanför mål eller över knähöjd.

Domaren såg ut som Howard Webb fast elakare, med mindre pondus och som om han ganska nyss släppts ut ur fängelset. Kan inte heller säga att domaren var särskilt bra då han blåste frispark lite när han kände för det och verkade ha förlagt sina färgglada kort under första halvlek. Tappade en del av sina elaka utstrålning då han försökte trampa sönder en ballong så fastnade resterna av ballongen på skon vilket – till publikens nöje – tog honom ett tag att inse.

Matchen hann inte ens börja innan Accrington-fansen The Stanley Ultras gjort ett första intryck vilket var någon slags rökbomb som man tände på innan avspark vilket fick Accrington att välja den andra planhalvan och fansen att tända en till rökbomb som dock inte gav samma effekt. Bytet av planhalva fick dock inte önskad effekt då Stevenage direkt tog över spelet och karaktäristiskt för dem slog man långbollar på mittbacken Darius Charles som spelade på topp, vilket inledningsvis såg ut som en mittback på topp men efter att bara dominerat i luften slog en han snygg framspelning till sin anfallskollega Craig Reid och var sedan nära att göra ett riktigt drömmål från 25 meter på halvvolley. Dion Dublin-esque över en mittback som blir anfallare och inte bara är en nödlösning eller plan B, förhoppningsvis får han spela där oftare.

Accrington som fått stämpeln ”League 2s Barcelona” för att man är ganska korta och vanligtvis spelar ovanligt ”fin” fotboll för att spela i L2 valde dock idag inledningsvis rätt ofta det längre alternativet då man inte lyckades spela sig förbi Stevenages höga press under inledningen.

Stevenages dominans mynnade till slut ut i ett mål vilket gjordes av Stacy Long i 24:e minuten via en försvarare. Någon som inte tror han blev retad i skolan för sitt namn? Nämnde Long var före Darius Charles visade prov på sin känslige vänsterfot planens bäste spelare, föga förvånande då han var väldigt bra också i matchen mot Newcastle vikandes in från vänsterkanten.

Accrington tog mer tag i matchen därefter då innermittfältstrion bestående av Jimmy Ryan – med i årets lag – den överflödige Luke Joyce och klubblegendaren Andrew Proctor (One-club man!) började spela mer längst marken och kombinera med de små trixiga Sean McConville och Ian Craney som hade väldigt fria kantroller.

Det ledde dock aldrig till några reella chanser och precis innan halvtid gjorde Joel Byrom 2-0 till Stevenage efter ha sprungit i djupled på en nickskarv av Darius Charles.

Andra halvlek var inte mycket att skriva hem om förutom att Accringtons anfallare Terry Gornell fick ett friläge av en Stevenage försvarare men när han var på väg att runda målvakten snubblade han och rullade sedan ivägen för Jimmy Ryan som skulle slå in returen. Blooper video-material.

Stevenage var därefter genom Darius Charles bland annat närmare 3-0 än Accrington var 1-2 men det blev inga fler mål och Stevenage har med sig ett bra läge inför returen på Crown Ground som spelas på Fredag.

Inget egentligen värt att nämna hände efter matchen men The Stanley Ultras tände på en ny rökbomb och Stevenages supportrar jublade och hyllade laget en stund till innan de pliktskyldigt återvände hem för att förberedda sig inför en ny arbetsvecka.

…………………………………………………

Hold On…

Jag har inte så mycket vidare läsning av rekommendera som jag brukar ha men för bevakning av det avslutande playoffspelet rekommenderar jag kvalitetssidorna The 72, The Two unfortunates och Guardians Football League blog och medföljande Football League blogosphere. Förutom när PHy bemödar sig att skriva om annat än Premier Leagues toppklubbar då förstås.

Är ni dock som jag någon helg i England rekommenderar jag starkt tidningen The Football League paper eller snäppet värre The Non-league paper för väldigt bra läsning om Englands lägre divisoner.

Värt att nämna från upplagan jag köpte där är att Lee Carsley är free agent och söker ny klubbadress. Wycombes bäste, hårigaste tillika äldste spelare Gareth Ainsworth är klar för ett år till. Barnets räddare i nöden Giuliano Grazioli blir nästa säsong kvar som assisterande åt f.d Fulham-managern Lawrie Sanchez.

Och lite rykten inför sommaren där f.d. Sheffield Wednesday-managern Brian Laws ryktas ta över Sheffield United. Keiren Westwood (Coventry) vars kontrakt går ut i sommar(likt för Aron Gunnarsson och Marlon King) ryktas till nästan alla klubbar från övre halvan i Championship till Everton kommer då troligen ersättas av Scunthorpes Joe Murphy.

Paolo Di Canio sägs ha ansökt om jobbet hos Swindon Town, otroligt nog. Svennis sägs ha nästan obegränsat med pengar att spendera i sommar.  Danny Graham (Watford) som vann skytteligan i Championship ryktas till Sunderland, QPR, Wigan och Newcastle med en prislapp på 3-5 £ miljoner. Adam Le Fondre till Preston för 300,000 £? Man Utds De Laet permanent till Pompey? Och nyblivna cupvinnarna Man City är ute efter Crewes lovande yngling Dan Smith, nyss utkommen från Dario Gradis rullband.

…………………………………………………

För fler bilder från Wembley och Broadhall Way finns de här
http://sv.tinypic.com/a/2mbmg/3

Och fler videos från framför allt Wembley
http://www.youtube.com/my_videos?feature=mhum

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller maila mig – Linhem@live.se

Ni kan även följa mig på twitter – http://twitter.com/linhem, men känn inget tvång.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

Klassiska brittiska fotbollsarenor

Det finns en djup och nära samhörighet mellan en fotbollsklubb och dess arena.

Anfield är en invävd del utav Liverpools historia, Burnley är närmast synonymt med Turf Moor, St James’ Park kanaliserar mycket av Newcastles fanatiska support, mycket av Tottenhams romantik hör samman med White Hart Lane, och när Sir Bobby Charlton en gång benämnde Old Trafford som ”the Theatre of Dreams” så sammanfattade han väl dess känsla och alldeles egna mytologi.

Och så vidare.

Arenorna har sin alldeles egna historia, de bär klubbens kultur i sina väggar och är rent känslomässigt så nära ett hem vi kan komma inom våra respektive fotbollsfamiljer.

Arenorna är på sitt sätt aktörer inom engelsk fotboll på samma sätt som klubbar, spelare och managers är det. Mer än bara rent fysiska byggnader, vi som älskar engelsk fotboll ser dem som levande väsen.

Så här mitt i veckan så tyckte jag det kunde vara en rolig idé att titta närmare på några klassiska brittiska fotbollsarenor.

:::

Och naturligtvis är det inte bara tillåtet utan också uppmuntrat att fylla på med egna exempel på arenor som man särskilt uppskattar.

Men ja, jag tror vi alla förstår och utgår ifrån att vi gillar våra egna lags arenor alldeles extra mycket.

Låt oss vara lite mer vidsynta än så.

…………………………………………………

The City Ground – Nottingham Forest (1935 – 30,576)

Det är egentligen bortom all rim och reson varför Nottingham Forests styrelse under de senaste åren har försökt hitta ett nytt hem för den här anrika klubben (pengar). Där finns mer än nog med plats och arenan är därtill en perfekt minnestod av klubbens ärofyllda historia.

Även om Forest befinner sig i The Football League snarare än i Premier Leagues finrum så är moderniteten i Trent End Stand, som är byggd med ett överhäng över floden, högklassig och arenan är en av Englands allra mest idylliska fotbollsarenor.

Därutöver kan man promenera förbi souvenirskjulet till den andra sidan av arenan till den förkrymta parkeringen och hela stället bara osar 1970-tal, till den grad att du nästan kan se Brian Cloughs och Peter Taylors spöken lasta av ölflak till spelarna inför en stor match. Att flytta vore fotbollskulturellt vansinne.

:::

Pittodrie Stadium – Aberdeen FC (1899 – 22,199)

Regelbundna besökare på Oldhams och Inverness Caledonian Thistles hemmamatcher skulle förmodligen protestera, men Aberdeens Pittodrie Stadium är förmodligen den kallaste arenan i hela kungariket. Bara två klubbar ligger längre norrut men ingen av dem drabbas på samma sätt av de isande och bitande vindarna från Nordsjön som endast ligger ynka 300 meter bort.

Då spelar det egentligen ingen roll att Richard Donald Stand, som tornar sig upp i luften, gör sitt allra bästa som vindskydd åt övriga delar av Pittodrie, även om den heta atmosfären bland de 22,000 besökarna ofta kompenserar för mycket av den yttre kylan. Värmer gör också en promenad runt arenan innan matchstart där man kan beundra granitgrindarna in till The Merkland Road Stand, förmodligen den vackraste entrén till någon arena inom brittisk fotboll.

:::

Racecourse Ground – Wrexham FC (1872 – 15,500)

Wrexham har spelat på Racecourse Ground ända sedan klubben grundades under 1872. Till denna dag förblir arenan den äldsta som fortfarande står som arrangör för sanktionerade landskamper. Det var skådeplatsen för Wales allra första landskamp 1877 och har fortfarande stått värd för flest landskamper av alla walesiska arenor.

Som så många andra arenor i England så är Racecourse Grounds mest kända del kallad för The Kop, så benämnd efter det berömda Battle of Spion Kop under Boerkriget. Med en kapacitet om runt 5,000 så var det den största av sitt slag inom brittisk fotboll.

En kampanj pågår just nu att göra arenan till stiftelseägd av en till Wrexham kopplad supportertrust. Det är ett initiativ ägnat att balansera de försök att modernisera arenan som klubbens ägare tagit sig för, och signalerar en vilja att behålla arenans traditionsrika atmosfär.

:::

The Dell – Southampton FC (1898-2001 – 15,200)

Southamptons gamla arena var liten, ranglig och en konstig absurditet inklämd mellan bostadshus, en kyrka och en pub, fick in tämligen få supportrar och innehöll några av de märkligaste läktarna som landet skådat, och var knappt tjänlig för elitfotboll. Vad fanns där att inte älska?

Ända sedan dagarna med ”the chocolate boxes”, betongboxar upplyfta på pelare ovanför en av kortsideläktarna, och den brieost-formade Milton Road Stand, så lyckades The Dell skapa en mäktig atmosfär som lustigt nog liknar den som skapas hos värsta rivalerna Portsmouths lika rangliga Fratton Park.

Var det verkligen en tillfällighet storlag som Liverpool, Arsenal och Man Utd under 1980- och 1990-talen genomled svåra förödmjukelser på The Dell, dess lilla och trånga plan, läktarna gnuggandes sidlinjerna? Nej, knappast inte. Och var det en tillfällighet att Southampton, efter 27 år i högsta divisionen, ramlar ur Premier League bara fyra år efter att de flyttat från The Dell till St Mary’s? Ja, kanske. But then again…

:::

Arsenal Stadium – Arsenal (1913-2006 – 38,419)

Okej, så det gamla Highbury Library var inte den mest atmosfäriska av arenor, men det var knappast huvudpoängen. Arsenal har historiskt sett inte haft så mycket med underhållning att göra, även om arenan på sina bästa dagar naturligtvis kunde tävla med de allra främsta – exempelvis mot Liverpool, Man Utd eller Tottenham.

Highburys bestående storhet var dess arkitektur. Förmodligen har ingen arena i England någonsin varit så arkitektoniskt storslagen. Det art deco-inspirerade West Stand, dess marmorsalar bland annat innehållandes Herbert Chapmans byst och en postlåda (!), The Clock End och strösslet av AFC-loggor.

Förvisso så förlorade arenan under de sista åren något av sin lyster, men på samma sätt som för Southampton så kan man tyvärr känna att något centralt och kärnfullt med klubben gått förlorat i och med flytten till det förvisso väldigt moderna Emirates.

:::

Craven Cottage – Fulham (1896 – 25,700)

The Dell och Highbury kan ha fallit offer för modernismen och för kommersiella utvecklare, men i alla fall en gammal arena har överlevt bulldosrarna och grävmaskinerna.

Under 1980-talet såg det ut som om sagan var all för Craven Cottage i och med planer att fusionera klubben med QPR, som då delade arena med Chelsea. Som tur är så fallerade de planerna efter åratal av styrelsepolitik och hotet var därmed avvärjt.

Vad som återstår är en av Englands mest inbjudande arenor, läktare som har en intim kärleksaffär med sidlinjerna, utsikt över Themsen, en sektion för neutrala åskådare och – fantastiskt! – en stuga!! Med lite god vilja.

:::

Ibrox Stadium – Glasgow Rangers (1899 – 51,082)

Det sägs att Ibrox står på den enda platsen i Storbritannien på vilken två magnifika arenor har byggts, en tydlig känga till antingen det gamla eller det nya Wembley. Den första upplagan av Ibrox var en Hampden-esque gryta, dess främsta sevärdhet det magnifika South Stand, en byggnad i rött tegel som i termer av grandiositet även slog Highbury. Vid ett tillfälle tog arenan in 119,000 åskådare men arenan hade också allvarliga säkerhetsproblem. 26 fans dog 1902, två till 1961 och mest notoriskt så krossades 66 fans till döds där i början av 1971.

Rangers beslutade sig därför att bygga om Ibrox. Man behöll South Stand men ersatte övriga delar av arenan med moderna sittplatsläktare, och en tidigare ovalt formad arena blev därmed rektangulär. Vid de rätta tillfällena, exempelvis i matcher mot ni vet vilka, så har arenan lyckats behålla mycket av sin mytomspunna atmosfär. Men sett till storleken så ligger Ibrox efter såväl Celtic Park som Hampden Park, vilket förklarar varför Rangers har planer på att bygga ut arenan till att kunna hålla 70,000 åskådare.

…………………………………………………

Readings bortaseger mot Cardiff igår kväll betyder att playoff-finalen i The Championship på Wembley den 30 maj, matchen som sägs vara värd en halv miljard, står mellan just Reading och Swansea, som i förrgår besegrade Nottingham Forest med 3-1.

Fortfarande en möjlighet med ett walesiskt lag i Premier League med andra ord.

:::

Cardiffs två sista hemmamatcher den här säsongen: 0-3

Där kan man prata om meltdown.

…………………………………………………

Bråket på West Hams säsongsavslutningsfest påstås nu av West Hams ledning och av Demba Ba bero på supportrar som skrikit rasistiska tillmälen mot Ba och andra av West Hams spelare.

Det är synd att man ska behöva undra om det verkligen är så att det sagts något rasistiskt eller om det bara är ett sätt att skylla ifrån sig ansvaret och skulden.

:::

Maarten Stekelenberg har sagt sig vara intresserad av en flytt till Man Utd i sommar – som ryktas söka en ny målvakt och ersättare till Edwin van der Sar.

I så fall gjorde han nyligen dålig reklam för sig när han lät den holländska ligatrofén glida honom ur händerna under Ajax bussparad. Vilket verkar vara en epidemi som cirkulerar.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Renewed Shall Be the Blade That Is Broken

Det var en reklamfilm från 1960-talet som beställts av kommunstyrelsen i Sheffield som skulle visa upp en stad i rörelse framåt – ett framtidens kulturella och industriella centrum.

Vid ett tillfälle, insprängt mellan bilder på stålfabriker och olika kulturella landmärken, så fokuserade kameran på Bramall Lane, hemmaarena för Sheffield United.

Det här var inför en säsong när Sheffield United hade kvalificerat sig för den gamla Division One och filmen visade upp spelare i rött och vitt som spelade läcker passningsfotboll inför beundrande folkmassor.

Likt staden, så har Sheffield United haft sina höjdpunkter och sina lågpunkter sedan dess men i fotbollstermer så är Sheffield sedan dess en stad i nedgång. Ett år efter att Wednesday flyttades ned till League 1 så är det nu dags för United att följa dem dit.

För första gången sedan 1980 så har Englands sjätte största stad alltså inte ett enda lag i den högsta divisionen.

Även publikskarorna har minskat i storlek, publisnittet ha sjunkit med en tredjedel sedan 2007, det senaste året som såg Sheffied United i Premier League.

Nedgången har varit snabb och omedelbar. Playoff-finalister för två år sedan, åtta förra säsongen och nedflyttade den här säsongen.

:::

Så vad gick fel?

Det är inte nödvändigtvis så att den gamla vanliga historien om uppflyttning, överspendering, nedflyttning  följt av katastrofär direkt tillämplig i Sheffield Uniteds fall.

Snarare, i en liga med intensiv konkurrens, så har det varit underinvesteringar följt av naturlig stagnation som har föranlett klubbens färd nedåt i det engelska seriesystemet.

Bra hemmaproducerade spelare – Phil Jagielka, Kyle Walker, Kyle Naughton och Michael Tonge – har sålts för att hålla klubben flytande. Den tunna truppen som var kvar har helt enkelt inte varit bra nog att hålla klubben kvar i The Championship.

Lagkapten Nick Montgomery, som varit klubben trogen hela sin karriär, säger: ”Sheffield United’s been a selling club. Financially, the club’s not the power of eight years ago. Getting relegated from the Premier League was a massive blow.”

:::

Instabilitet vid sidan av fotbollsplanen har inte heller hjälpt. Den här säsongen har sett en ren karusell på managerposten.

Kevin Blackwell lämnade i augusti. Gary Speed stannade i fyra månader innan han lämnade för att ta över Wales. John Carver var tillförordnad ett kort tag innan Micky Adams tog över för återstoden av säsongen. Även han är nu sparkad.

Det tog tre månader för Adams att vinna sin första match med laget, och då var Sheffield Uniteds fall i tabellen alltför långt gånget.

:::

Men om Sheffield United nu är på väg ned i avgrundsdjupet så är deras lovande akademi tvivelsutan livlinan som kan dra dem upp från det igen.

Anmärkningsvärt nog, samtidigt som a-laget har gått kräftgång i Championship och flyttats ned till Englands tredje division, så har Sheffield Uniteds akademilag tagit sig hela den långa vägen till final i FA Youth Cup, där de ikväll tar emot Man Utd i den första matchen på Bramall Lane.

Anfallaren Jordan Slew och försvararen Harry Maguire leder tillsammans med George Long och Matty Harriott en talangfull samling av spelare som under den här säsongen har gett Sheffield United förhoppningar om framtiden.

Mer än 25,000 fans förväntas tränga sig in på Bramall Lane för att se Sheffield Uniteds första framträdande i finalen av FA Youth Cup.

:::

Den mest oroväckande aspekten för Sheffield United och dess fans är självklart att dessa unga lovande talanger säljs för att kompensera finansiellt för lagets nedflyttning.

Det var en risk som Micky Adams själv varnade för: ”The worst scenario is that if we are a League 1 side, then, as with any relegated team, clubs will cherry-pick the better players. It may be the case that we have to listen to offers for any player at the club, regardless of their age or stature.”

Om så blir fallet så kommer det bli väldigt tufft för Sheffield United att snabbt återvända till The Championship – deras trupp är helt enkelt inte tillräckligt bred eller stark.

Och tanken som förmodligen håller Sheffield Uniteds fans vakna om natten är att nedflyttning till League 1 förmodligen inte är det värsta som kan hända.

:::

Hur Sheffield United nu inom den närmaste framtiden styrs, vilka beslut som fattas, och hur väl man tar tillvara de resurser som deras ungdomsakademi har producerat – detta kommer mer än något annat avgöra Sheffield Uniteds framtid.

…………………………………………………

Rob Smyth tar tjurnen vid hornen och angriper frågan som fått hela England att svettas – hur ska man rangordna Alex Fergusons 12 ligasegrar?

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/may/16/sir-alex-ferguson-manchester-united-titles

Jag skulle nog byta plats på ettan och tvåan.

Visst var det något alldeles speciellt den första, men sett till ren och skär manageriell briljans så var ju 1995/96-segern förmodligen den största av dem alla.

Plus att just den lade grunden för allt vad som skulle komma sen.

:::

Apropå Sheffield United och långsiktiga och modiga beslut att satsa på en lovande generation av hemproducerade unga spelare.

…………………………………………………

Man City tar emot Stoke hemma på City of Manchester Stadium ikväll i den uppskjutna ligamatchen från helgen.

Man City går – tack vare Arsenals fullständiga sammanbrott – vid seger förbi Arsenal i tabellen och upp till tredje plats, vilket har den lilla fördelen att man i så fall slipper kvalspel till Champions League.

:::

Carlos Tevez verkar inte riktigt kunna bestämma sig för hur han vill göra inför nästa säsong – och har efter FA-cupfinalen sin vana trogen gått ut med en mängd motsägelsefulla uttalanden om vart och varför han eventuellt är på väg.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-city/8515123/Carlos-Tevez-if-I-leave-Manchester-City-it-will-be-for-family-but-Id-love-to-take-title-from-Manchester-United.html

Rent kvalitetsmässigt är det naturligtvis en väldigt viktig spelare för Man City att försöka behålla. Personlighetsmässigt är det å andra sidan kanske lika bra att gå vidare.

…………………………………………………

England har som väntat tilldelats en extra plats i Europa League nästa säsong tack vare att de är bland de tre högst rankade ligorna i UEFA:s fair play-rankning.

Platsen tilldelas vinnaren av Premier Leagues fair play-tabell.

I nuläget är det alltså Fulham som får den extraplatsen, deras närmaste konkurrenter är Blackpool och, om de nu skulle misslyckas med att sluta femma, Tottenham.

:::

Dramatiskt igår kväll när Swansea säkrade sin plats i Championships playoff-final genom att vinna med 3-1 hemma mot Nottingham Forest.

Två väldigt snygga mål i första halvlek av i tur och ordning Britton och Dobbie gav Swansea en bekväm ledning – matchen slutade till sist 3-1, efter att Forest skapat spänning med en reducering till 1-2 med tio minuter kvar av matchen.

:::

Cardiff vs Reading ikväll – i returmötet i den andra playoff-semifinalen i The Championship. Den första matchen slutade 0-0.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna – Mental istid

Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg. Och en engelsk fotbollssäsong kan inte fullbordas utan att åtminstone ett eller annat sinne knäcks.

Och så här i säsongsavslutningen så är det onekligen bråda dagar – så här är vad vi lärt oss från helgen som gått.

:::

Redknapp’s Crackin’ Up

Tottenhams säsongsavslutning har lämnat delar av klubbens fans med en bitter smak i munnen. Där förra säsongen lovade mycket för framtiden, och där det europeiska äventyret den här säsongen varit en härlig resa, så har Tottenhams kapitulation under våren skapat frustration och till viss del irritation bland klubbens supportrar.

Redknapp gav sig i helgen ut på en blixtrande attack på de supportrar som är kritiska. Idioter kallade han dem, som inte kan något om fotboll och som knappt ens kollar på fotboll. Förväntningarna menar Redknapp är helt orimliga och tillägger att det ju knappast var så att Tottenham spelade i Champions League innan han kom till klubben. Dessutom så flög ju tydligen Tottenham fram innan Gareth Bale blev skadad.

Det här är ju naturligtvis befängt. Även om vi bortser från att det är en helt sanslös attityd att ha gentemot supportrar till klubben. Det är självklart så att när en klubb tar ett steg tillbaka i sin utveckling som Tottenham gjort den här säsongen så uppstår ifrågasättande. Det är både klokt och konstruktivt. Inte heller är det så att Tottenham flög innan Gareth Bale blev skadad. I Europa möjligen, men knappast i ligan.

Skälet till att Tottenham i det här läget av säsongen är borta från fortsatt Champions League-spel är att man har misslyckats vinna en mängd matcher som man spelmässigt och spelarmässigt bara ska vinna, med Gareth Bale på planen eller utan Gareth Bale på planen. Det är denna taktiska eller mentala oförmåga som supportrarna känner frustration över. Ansvaret för denna oförmåga vilar tungt på Redknapp, och det ansvaret kommer inte Redknapp ifrån oavsett hur mycket han huffar och puffar om att supportrarna är idioter som inte har vett att visa honom underdånig tacksamhet.

:::

FA’s Crackin’ Up

FA är ju vanligtvis en tämligen pålitlig organisation när det gäller att producera diverse tragikomiska tossigheter, men den här säsongen har de närmast överträffat sig själva med ett kulsprutesmatter av infekterad idioti. Frågan är om det är den brittiska regeringens granskning av dem som fått dem att helt tappa vettet. Sylten i den här säsongens blåbärsmuffins kom precis innan helgen när FA beslutade sig för att anmäla Alex Ferguson för att ha sagt positiva saker om en domare inför matchen mot Chelsea.

Låt oss bortse från att de därmed vill bestraffa Ferguson för något som mer eller mindre varenda manager gör inför mer eller mindre varenda match, och har gjort så i evigheter ostraffat, den hästen är ändå sönderpiskad. Den stora humorn är naturligtvis att FA den här säsongen har bestraffat Ferguson för att ha sagt negativa saker om domare. De vill bestraffa honom för att ha sagt positiva saker om domare. Och de har bestraffat honom för att inte ha sagt något alls. Stor humor.

Allt detta förmodligen för att de tror att de därmed framstår som ansvarsfulla i den statliga granskarens ögon. Men där slutar inte historien. För samtidigt som de bestraffar Ferguson för att enligt dem ha riktat ogrundade anklagelser mot domare så har de precis själva gått ut och riktat anklagelser om korruption mot FIFA som de inte kan bevisa. Så mycket för att leva som man lär.

:::

Blackburn’s Crackin’ Up

Var det möjligen säsongens taktiskt mest korkade och kostsamma felbeslut vi såg i lördags av Blackburns Steve Kean? Åtminstone det mest riskfyllda. Även om det till en början såg så genialiskt ut, det stod 1-1 och båda lagen hade en poäng de kunde vara väldigt nöjda med. Man Utd passar närmast västtyskt runt bollen i sin egen backlinje och Blackburn ligger i så kallad österrikisk press i syfte att inte ge bollen skrämselhicka. Man spelade ut tiden helt enkelt, inte snyggt men förståeligt.

Kan Blackburn ha känt till att både Blackpool och Wolves var på god väg att vinna sina matcher samtidigt? Har man inte telefoner i Blackburn, inte ens en Old Traffordsk landlina? Blackburn står med sin inspelade poäng nu på 40 poäng, samma poäng som Wolves som man möter borta i sista omgången, och bara en poäng mer än Blackpool och Wigan inför sista omgången. Om Wolves vinner, och ett lag av Wigan och Blackpool vinner sin sista match, så åker Blackburn ur Premier League.

På andra sidan planen hade Blackburn ett nervöst Man Utd, med en orolig backlinje och en målvakt som inte var vid sina sinnens fulla bruk. Varje gång Blackburn försökte pressa så skapade tryck mot Man Utds mål. Läget är att en poäng mindre inte kostar Blackburn särskilt mycket samtidigt som två poäng mer vore guld värda. Varför gick inte Blackburn för segern? Att inte göra det var förmodligen säsongens största felkalkyl.

…………………………………………………

Arsene Wenger slänger fram en rätt intressant idé om att domarna helt enkelt ska utses genom anonym lottdragning 48 timmar innan match.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1387030/Arsene-Wenger-Choose-referees-secret-ballot-48-hours-game.html

Det skulle onekligen göra slut på en viss del av det onödiga tjafset innan matcherna.

Å andra sidan skulle det förmodligen leda fram till konspiratoriskt tjafs om hur mycket lottdragning det egentligen är fråga om.

Vad tycker ni?

:::

Samtidigt har Arsenal och Arsene Wenger bekräftat att assisterande manager Pat Rice och Englands coolaste glasögon sitter kvar i alla fall en säsong till.

…………………………………………………

West Ham förlorade mot Wigan igår och är därmed klara för nedflyttning till The Championship.

Det är ett hårt slag mot klubben som både befinner sig i finansiellt trångmål redan och som dessutom fick beslutet om Londons OS-arena till sin fördel.

Omedelbart efter slutsignalen igår så fick Avram Grant sparken av West Hams ägare.

Det beslutet borde ha fattats för minst ett halvår sedan. Det syntes tidigt att Grant inte var rätt människa att få ordning på West Ham.

:::

Det kan ta lång tid innan vi ser West Ham i Premier League igen.

Och England kan se fram emot årliga derbyn mellan West Ham och Millwall under nästa säsong.

Millwallfansen som under gårdagens match hyrt ett plan som flög över DW Stadium med texten ”Avram Grant Millwall Legend”.

…………………………………………………

Ikväll spelas den andra playoff-semifinalen i The Championship mellan Swansea och Nottingham Forest, den första matchen slutade 0-0.

Dessutom finalen i Premier Reserve League mellan Chelsea och Blackburn Rovers.

:::

Man Utd har annonserat att de kommer att hålla en titelparad med öppen buss genom staden den 30 maj, främst för att fira det historiska i att ha tagit den historiska 19:e ligatiteln. Klubben svarar därmed på ett önskemål som framförts av en mängd supportrar.

Hur var det nu med inga Man Utd-fans i Manchester?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Oh My God, They Killed Kenny!

You bastards!!

Tottenham tog sista chansen till europeiskt cupspel nästa säsong och Liverpools återhämtning under Kenny Dalglish fick ett minst sagt snöpligt slut (?).

För om Tottenham nu vinner sista matchen mot Birmingham så är det de som spelar i Europa League nästa säsong.

Det var anmärkningsvärt nog bara Tottenhams andra seger på 14 matcher. Samtidigt var det Liverpools första ligaförlust på Anfield under 2011.

Och den bistra lärdomen för Liverpool är förmodligen att alla goda saker når sin ände, så alla sviter, och under en lång engelsk ligasäsong så går det upp ibland och ner ibland. Och inget lag är ostoppbart, ej heller Liverpool under Kenny Dalglish.

:::

Men dagens stora dramatik utspelades på DW Stadium där Wigan under smått otroliga scener vände ett 0-2-underläge under matchens sista halvtimme till seger med 3-2, där sista målet gjordes med mer eller mindre matchens sista spark.

Demba Ba såg ut att bli West Hams hjälte, Charles N’Zogbia blev Wigans hjälte.

Fansen invaderade planen av lycka och scenerna såg ut som att Wigan hade säkrat nytt kontrakt redan nu. Så är dock inte fallet, men nu gav de i alla fall sig själva chansen inför den sista omgången.

:::

Den sista omgången lovar att bli fullständigt nagelbitande äckligt spännande i bottenstriden.

Fem lag är inblandade som vardera måste försöka undvika två kvarvarande nedflyttningsplatser, samtliga lag inom en poäng. Blackburn och Wolves står båda på 40p, de båda lagen möts i sista omgången på Molineux.

Birmingham, som något ödesdigert förlorade hemma mot Fulham idag med 0-2, står på 39p och möter i sista omgången Tottenham borta som behöver vinna för att säkra Europa League-spel.

Wigan, också de på 39p, möter Stoke borta som inte har något utöver stolthet att spela för. Blackpool, även de på 39p, möter redan klara ligasegrarna Man Utd på Old Trafford – en match som kan sluta mer eller mindre hur som helst.

:::

Tvivelsutan går såväl Blackpool, Wigan som Wolves in i den sista omgången med momentum och med vinden i ryggen – de har genom att vinna sina matcher gett sig själva möjligheten.

Blackburn och Birmingham å andra sidan måste känna att de hade kunnat göra mer för att undvika den här situationen och det bör röra sig en del mörka tankar i deras huvuden.

Något symmetriskt så är det ju just tre “säkra” platser och två nedflyttningsplatser det kämpas om också.

:::

Arsenal står inte längre att känna igen och de förlorade högst ömkligt hemma mot Aston Villa med 1-2.

:::

Chelsea lyckades i matchens slutsekunder sammanfatta hela sin säsong i ett nötskal och illustrera vad jag sagt om deras slapphänta försvar när de släppte in 2-2-målet mot Newcastle.

Var det måhända Carlo Ancelottis sista match på Stamford Bridge? Jag hoppas inte det.

:::

Avram Grant fick sparken omedelbart efter att det stod klart att West Ham flyttas ned till Championship inför nästa säsong.

Det beslutet borde ha fattats för minst ett halvår sedan.

:::

På annat håll så vann MK Dons första playoff-mötet i League 1 mot Peterborough (!) hemma på stadium:MK med 3-2 efter en svängig match.

Och i skrivande stund leder Stevenage med 2-0 hemma mot Accrington i matchens slutminuter, i League 2:s motsvarighet. Linhem på plats om jag inte missminner mig.

Be Champions!!

Peter Hyllman

WW3

Förra helgen hade vi en mäktig sexpoängare i toppen av tabellen. Den här helgen har vi en minst lika mäktig sexpoängare i botten av tabellen.

Pratet efter förra helgen var att ligan var avgjord, så är naturligtvis ännu inte fallet. I botten av tabellen är ligan allt annat än avgjord.

Klockan fem i eftermiddag bryter tredje världskriget ut på DW Stadium.

Wigan, med 36 poäng och tre poäng under nedflyttningsstrecket, möter West Ham, 33 poäng och sex poäng under nedflyttningsstrecket; båda med varsin match mindre spelad.

Båda lagen måste vinna.

:::

Om West Ham inte vinner så står det klart att de åker ur Premier League och spelar i The Championship nästa säsong. Sanningen att säga så blir de med till visshet gränsande sannolikhet nedflyttade även om de vinner idag.

För Wigan, som möter Stoke borta i sista omgången, är den här sista hemmamatchen oerhört betydelsefull för att fortfarande ha en realistisk möjlighet inför den sista omgången.

:::

Vad som ställer till det lite för såväl Wigan som West Ham är att deras närmaste konkurrenter i nedflyttningsstriden har tagit viktiga trepoängare tidigare i helgen.

Blackpool vann en riktig rackarrysare hemma mot Bolton samtidigt som Wolves vann borta mot Sunderland.

Samtidigt tog Blackburn bara en poäng hemma mot Man Utd och de är därmed i allra högsta grad inblandade i nedflyttningskampen inför den sista omgången, i och med att de bara ligger en poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

De möter Wolves borta den sista omgången vilket alltså blir lite av en vinna eller försvinna-match.

Birmingham kan säkra nytt kontrakt i praktiken idag genom att vinna hemma mot Fulham, annars är även de djupt nere i smeten inför sista omgången.

:::

Relevanta matcher i den sista omgången är:

» Man Utd vs Blackpool
»
Stoke vs Wigan
»
Wolves vs Blackburn
»
Tottenham vs Birmingham
»
West Ham vs Sunderland

:::

De existentiella frågorna inför den sista omgången rör sig inte minst kring med vilken inställning lag som Stoke, Man Utd och Tottenham kommer gå in till sina respektive matcher.

:::

Vill Wigan spela Premier League även nästa säsong? – tåget till fronten lämnar stationen idag.

…………………………………………………

LIVERPOOL VS TOTTENHAM

Kampen om den sista europaplatsen fortsätter och ska förmodligen till att avgöras på Anfield. Endast vid ett oavgjort resultat så förblir det en helt öppen historia inför den sista omgången.

Vinner Liverpool så har man säkrat spel i Europa League nästa säsong, och vilken uppryckning Liverpool i så fall har svarat för under Kenny Dalglish, som under veckan skrev på ett permanent treårskontrakt med klubben.

Om Tottenham å andra sidan vinner så går de förbi Liverpool i tabellen och behöver i så fall bara vinna hemma mot Birmingham i sista omgången för att säkra spel i Europa League.

:::

Tre saker får mig att tro att den här matchen närmast är avgjord på förhand.

Ett, matchen spelas på Anfield. Två, Tottenham har verkat närmast demoraliserat de senaste veckorna. Tre, motivation vinner och Liverpools och Dalglishs motivation att nå Europa League verkar betydligt större än Tottenhams och Redknapps.

…………………………………………………

PLAY-OFF

Söndagens tidiga match är den första playoff-semifinalen i League 1 mellan MK Dons och Peterborough.

Och en av engelsk fotbolls nyare rivaliteter ges därmed ännu ett kapitel.

MK Dons och Peterborough har följts åt i det engelska seriesystemet ända sedan MK Dons grundades 2003.

Under deras första säsong så slogs de båda klubbarna tillsammans och mot varandra i botten av League One, och till slut var det Peterborough som fick packa väskorna och bege sig till League Two.

Under säsongen möttes lagen fyra gånger där MK Dons vann på London Road och i Ligacupen samtidigt som Peterborough spelade oavgjort på Stadium MK och vann i FA-cupen.

Två år senare så befann sig även MK Dons nere i League Two och de båda lagen stred om en ligaseger som MK Dons till sist tog hem fem poäng före Posh.

Men bara ett år senare så hade Peterborough vänt på steken och man knep andraplatsen i League One före MK Dons, och flyttades upp till Championship, samtidigt som MK Dons förlorade i playoff-spelet.

De båda lagens inbördes statistik är också märkvärdigt jämn. Fem vinster var, tre oavgjorda. 16 gjorda mål var, följaktligen också 16 insläppta mål var.

Är det här semifinalmötet måhända det sista kapitlet i denna moderna engelska fotbollsrivalitet?

:::

Kvällen avrundas med playoff-semifinalen mellan Stevenage och Accrington Stanley i League 2.

Stevenages manager Graham Westley hoppas kunna sätta sitt märke på det här semifinalmötet omedelbart på lagets hemmaplan. Givet att Accrington inte förlorat hemma på de 13 senaste matcherna så är det förmodligen också nödvändigt.

Boros två senaste playoff-äventyr har slutat med förlust, men Westley ser detta som en möjlighet till lärande snarare än som något negativt. Det som inte dödar det härdar, menar Westley.

Westley hoppas förmodligen på samma typ av hjälteinsats som tidigare under säsongen såg Stevenage slå ut Newcastle ur FA-cupen, men han får försöka utan lagets båda viktiga spelare John Mousinho och Luke Foster.

http://www.skysports.com/football/match_preview/0,19764,11065_3401103,00.html

:::

The Conference North & South

Playoff-spelet i de norra och södra divisionerna av The Conference, de engelska sjättedivisionerna, har nu nått sin kulmen och under dagen spelas playoff-finalerna för uppflyttning till The Conference Premier.

I den norra divisionen möts Telford United och Guiseley, där Telford som slutade tvåa är stora favoriter framför femteplacerade Guiseley.

http://www.footballconference.co.uk/news/details.php?news_id=4519

I den södra divisionen möts Farnborough och Ebbsfleet United, det här fotbollssociala experimentet där medlemmar kan köpa andelar och där klubben såväl som laget styrs av webröstning.

http://www.footballconference.co.uk/news/details.php?news_id=4521

…………………………………………………

Stor humor när supporterrivaliteten mellan Blackpool och Preston North End har blommat ut igen de senaste veckorna.

Senast på TV-programmet ”Countdown”, en form av ordleksprogram, där producenten, som föga förvånande skulle visa sig vara en Blackpoolsupporter, ställde deltagarna inför anagrammet ”PNECRISIS” – vilket så klart 30 sekunder senare förändrades till ”PRICINESS”.

Preston har den här säsongen flyttats ned till League One. Hur Prestons supportrar avser att hämnas ifall Blackpool åker ur Premier League återstår att se.

Be Champions!!

Peter Hyllman

CHAMPIONS!!

CHAMPIONS!!

Manchester United säkrade sin 19:e ligaseger med ett oavgjort resultat borta mot Blackburn Rovers, där bollen förmodligen inte lämnade Man Utds backlinje under matchens sista 5-10 minuter.

Shades of Västtyskland vs Österrike från 1982.

Både Man Utd och Blackburn var naturligtvis helt tillfreds med den delade poängen; även om jag själv misstänker att Blackburn kan ha missbedömt läget en aning.

De kan inte ha räknat med att både Wolves och Blackpool skulle vinna sina matcher idag och om dessutom Wigan vinner hemma mot West Ham imorgon så är det ett riktigt getingbo inför sista omgången.

:::

Det är inget snack om att Man Utd är värdiga mästare, de har varit laget varit som överlägset jämnast under hela säsongen och det är i slutänden det som vinner mästerskap. Man har vunnit flest matcher och man har gjort flest mål, en liten påminnelse vad som måste till för att vinna den engelska ligan.

Nej, Man Utd av idag har inte riktigt samma strålande stjärnglans som man hade yesteryears, men man har fortfarande det som är allra viktigast – en väl fungerande, hungrig och målmedveten lagmaskin.

När man spelar bra så vinner man och när man inte spelar bra så kommer ändå poängen allt som oftast.

:::

Matchen mot Blackburn var ett rätt bra exempel på det sista.

Tomas Kuszczak verkade vara ute på en one-man mission att hålla liv i ligastriden under första halvlek, något som även skapade en ovanlig oro i den annars så stabila backlinjen.

Det var inte ett bra sätt att genomföra sin sista match för klubben.

Passningstempot var lågt och likaså beslutsamheten när lägena trots allt uppenbarade sig. Till slut fick det räcka med en beslutsamt slagen straff av Wayne Rooney för att jämna till resultatet.

:::

På sätt och vis är det kanske också symptomatiskt att Man Utd säkrar ligasegern med ett oavgjort resultat på bortaplan. Det finns i alla fall en söt ironi med det.

För Man Utds bortaspel den här säsongen har verkligen inte varit av mästarklass, och det är väl hugget eller stucket om man nu ska betrakta det som ett problem eller om man ska se ljust på det och konstatera att det ju i alla fall inte kan bli sämre nästa säsong.

:::

Otroligt stort naturligtvis för spelare som Javier Hernandez och Chris Smalling att vinna ligan under sina debutsäsonger med Man Utd.

Inte minst unnar jag däremot Antonio Valencia sin ligamedalj, han som något förenklat uppfattades som Cristiano Ronaldos ersättare och som från början sågs som ett symptom på Man Utds kommande otillräcklighet. Hur bra har inte han varit för Man Utd de här två säsongerna?

Stort även för Michael Owen – en spelare som verkligen förtjänar en ligamedalj, även om han blev tvungen att gå till Man Utd för att få den.

…………………………………………

CHAMPIONS!!

Några timmar senare kunde den andra Manchesterklubben också de börja fira efter att de säkrat segern i FA-cupfinalen mot Stoke.

Det var en match som Man City dominerade från start till mål, med undantag för en kort period under andra halvlek, men där matchen ändå hade en krampaktig känsla så länge som man inte hade lyckats spräcka nollan.

Lägena avlöste varandra – Balotelli, Tevez, Silva, Touré – men Thomas Sörensen hade en inspirerad dag och stod ivägen för precis allt.

Till dess att lagets alldeles specielle big game-player Yaya Touré klev fram och dundrade in det avgörande målet lite drygt halvvägs in i andra halvlek.

:::

Man City-fansens långa väntan är över – 35 år tog det men till sist lyckades klubben i alla fall vinna en titel igen, under samma vecka som man dessutom säkrat spel i nästa säsongs Champions League.

Vilken vecka!

Vad det sedan betyder för den där banderollen på Stretford End återstår väl att se – olika bud verkar i alla fall finnas.

:::

Stoke var från och till en besvikelse i finalen.

Tony Pulis var uppe redan efter fem minuter och såg mer eller mindre vansinnig ut, och Stoke fick inte alls ut något av sina försök till offensivt spel. Mittfältet gjorde en verklig botteninsats, inte minst symboliserat av att de två spelfördelarna Delap och Whelan byttes ut mot slutet av matchen.

De verkade tagna av stundens allvar helt enkelt.

Inte ens efter Man Citys ledningsmål verkade riktigt tron finnas där och man misslyckades med att ens försöka sätta någon press mot Man Citys mål under hela den sista kvarten. Det var i princip bara under tilläggstidens desperation som man lyckades skapa något tryck och någon liten farlighet.

Stoke kan vara oerhört nöjda med hur de har tagit sig fram till finalen, men de måste vara djupt missnöjda med hur de genomförde den.

:::

I augusti möts Manchester i London igen – då i Community Shield. Och vilken avspark till den kommande säsongen kommer inte det att bli?!

…………………………………………

CHAMPIONS!!

Everton besegrade i fredags kväll Fulham i finalen av Premier Academy League för U18-lag och kan alltså titulera sig Englands bästa ungdomslag.

Det blev ett dramatiskt slut på finalen som Everton vann med 2-1 efter att ha hamnat i underläge med 0-1 med endast en kvart kvar av matchen efter mål av Fulhams Ronny Minkwitz med ett fantastiskt skott från 20 meter. Men sex minuter senare kvitterade Everton genom Adam Thomas och bara minuten innan fulltid så avgjorde George Waring finalen med en välriktad nick.

17-årige svensken Johan Hammar spelade inte finalen på grund av en knäskada, men har ändå spelat majoriteten av Evertons matcher under säsongen, och han plockade upp en välförtjänt vinnarmedalj.

The kids are alright!

…………………………………………

Fullständigt vansinnig match som utspelades på Bloomfield Road mellan Blackpool och Bolton. Men till sist avgick ändå Blackpool med segern och tre sjukt viktiga poäng i bottenstriden.

Men vilken reklamskylt för brittisk fotboll. Herregud, och då har jag ändå bara sett extended highlights.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Abide With Me

Under 12 långa år hade Tony Pulis hållt fast vid ett heligt löfte att inte sätta sin fot på Wembley annat än som deltagare, för att leda ett lag ut på planen.

När han leder ut Stoke på Wembley i eftermiddag så är det andra gången på bara en månad som han är där igen, efter att hans första besök slutat i en av FA-cuphistoriens största semifinalvinster.

Och ännu en gång ställs Pulis mot Man City på Wembley, om än inte samma Man City som en gång fick honom att svära att aldrig mer sätta sin fot på Wembley.

:::

Året var 1999.

Tony Pulis var manager för Gillingham som spelade playoff-final i League 2 mot just Man City. Med två minuter kvar av matchen så ledde Gillingham med 2-0, men vad de inte visste då var att de ändå skulle förlora matchen.

På straffar.

:::

Pulis besvikelse efter matchen var naturligtvis stor.

Han hade lett Gillingham ut ur administration, med en nedsliten arena och väldigt nära att åka ur The Football League till att spela final på Wembley mot Man City, en ”proper Premier League club”.

Pulis har sedan dess lämnat Gillingham och tagit över Stoke. Men sin vana trogen så upprepar sig alltså historien.

Då som nu så tar Pulis sitt lag till Wembley för att möta en resursmässigt överlägsen motståndare i form av Man City.

För Pulis och Stoke så representerar årets FA-cupfinal början på nästa steg för klubben. Nästa säsong gör man sin fjärde raka säsong i Premier League och man kan alltså betraktas som etablerade. Och nu är det även klart att Stoke nästa säsong kommer spela europeisk cupfotboll.

Stoke i Europa League. Herreminskapare.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1386487/Stoke-City-revival-Tony-Pulis-symbol-hope.html

:::

Men framför allt representerar FA-cupfinalen möjligheten att vinna en cuptitel för första gången på väldigt länge, och i det avseendet så är ändå de båda finallagen märkligt jämnbördiga.

Av de stora cuperna så har Stoke bara vunnit Ligacupen en enda gång, under den dramatiska säsongen 1971/72. I övrigt så har det blivit några inteckningar i Football League Trophy och i diverse regionala cuper.

Man City har som borde vara bekant för mer eller mindre alla inte vunnit en titel på 35 år, när man vann Ligacupen 1975/76 som slutkläm på klubbens hittills mest framgångsrika period i historien.

Det är med andra ord två klubbar som väntat länge på den här dagen.

Dennis Tueart, den senaste spelaren att skjuta en titel till Man City berättar mer från sitt perspektiv.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-city/8510028/FA-Cup-final-2011-Dennis-Tueart-hopes-to-surrender-last-man-tag-as-Manchester-City-trophy-winner.html

Lägg märke till att jag inte sa den sista spelaren.

:::

Det ska också bli väldigt roligt med en som jag betraktar det helt öppen final i FA-cupen. Det var ärligt talat väldigt länge sedan.

Och med det menar jag att matchbilden kan utveckla sig åt så väldigt många olika håll. Och Stoke har ju möjligheten att verkligen störa Man City, på samma sätt som Man Citys kvalitet naturligtvis utgör en stor utmaning för Stoke.

På pappret är det lätt att tro att Man City är favoriter, men fotboll spelas på gräs. Inte minst spelar Stoke på gräs.

:::

Telegraph listar sju minnesvärda skrällar på Wembley, när uppstickaren har slagit förhandsfavoriten.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/stoke-city/8509939/FA-Cup-Final-2011-Seven-Wembley-upsets-to-give-Stoke-City-hope-as-they-start-underdogs-against-Manchester-City.html

:::

Paul Hayward bloggar om Roberto Mancinis framtid i Man City och huruvida hans jobb eventuellt hänger på att Man City faktiskt vinner finalen.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/may/12/fa-cup-final-roberto-mancini

[“There is an ancient and touching simplicity to the duty facing managers of FA Cup finalists: writing 11 names on a sheet for the big day, the one on which Mancini’s future could still hinge if emotion outweighs reason.”]

:::

Sky Sports match preview:

http://www.skysports.com/football/match_preview/0,19764,11065_3390573,00.html

…………………………………………………

The Guardian erbjuder som vanligt rolig inför-läsning med sina Joy of Six-artiklar, här sex oförglömliga FA-cupögonblick.

http://www.guardian.co.uk/football/2008/may/16/facup1

Själv tycker jag det är smått fantastiskt roligt hur Liverpool lyckas få med två bidrag på listan varav alltså båda är ett uttryck för någon form av kulturell eller estetisk smaklöshet.

Med John Barnes och Rob Smyths egna ord: When you do something like that, you’d better win. They didn’t!

:::

Och alldeles nyligen så har man publicerat följande Joy of Six om härliga FA-cupfinalmål att vårda ömt i våra minnen.

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2011/may/13/joy-of-six-fa-cup-final-goals

Sorry, men för mig personligen så är ju två mål sorgligen bortglömda på den listan: Naturligtvis Norman Whitesides mål 1985 på Everton och självklart Eric Cantonas avgörande mål 1996.

Vilka cupfinalmål har ni främst i era minnen? Och ni måste ha upplevt dem själva.

…………………………………………………

Stanley Matthews, Gordon Banks, Freddie Steele, Alan Hudson och John Ritchie.

Kom inte och säg till mig att ett lag som Stoke inte har en storhet och en historia.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1386404/The-Friday-Five-Forget-Harry-A-look-Stokes-past-Potters.html

Shawcross, Delap, Higginbotham, Etherington och Jones – morgondagens Stokehjältar?

…………………………………………………

Det är en mäktig Double som staden Manchester kan stå för idag, givet att både de röda och de blåa får resultaten med sig.

Kanske vore det något utav en symbolisk bekräftelse på idén att det är Manchester som är på väg att bli Europas fotbollshuvudstad.

Men är det en tillfällighet att Stoke kallas för The Potters undrar jag?!

:::

Hur som helst så är det här Stokes och Man Citys dag, det är FA-cupfinalens dag, även om t ex Man Utd skulle säkra ligasegern samma dag.

:::

Dessutom två playoff-semifinaler idag. Klockan 13:45 möts Bournemouth och Huddersfield i League 1 och i League 2 ställs Torquay mot Shrewsbury klockan 18:45.

Be Champions!!

Peter Hyllman

What About the Children?

Ikväll ska det avgöras vilken klubb som har landets bästa ungdomslag.

Finalen i Premier Academy League går av stapeln klockan åtta ikväll på Craven Cottage när Fulham och Everton drabbar samman.

I semifinalerna slog Fulham ut Sunderland på straffar samtidigt som Everton besegrade Aston Villa i en dramatisk match där Conor McAleny gjorde avgjorde till 3-2 med ett fantastiskt mål på tilläggstid.

Utöver att besegra Aston Villa i semifinalen så har Everton varit tvungna att vinna en liga bestående av Liverpool, Man City och Man Utd.

Det har med andra ord inte varit någon lätt resa för Evertons ungdomar, som i finalen dock får klara sig utan Hallam Hope och John Lundstram som båda varit iväg på U17-EM.

:::

Det är två något olika lag som möts.

Everton är det mer fysiskt kraftfulla laget. Fulhams förhoppning är att kunna hålla bollen längs marken och hitta konstruktiva ytor framför och bakom Evertons backlinje.

:::

Oavsett hur matchen slutar så kommer ett lag att ha vunnit FA Premier Academy League för första gången.

Premier Academy League grundades 1997. Arsenal är regerande mästare såväl som mesta mästare.

Vad säsongens FA Premier Academy League visar är att det händer rätt många spännande saker i ett antal ungdomsakademier utanför de allra största klubbarna.

Klubbar som Everton, Aston Villa, Fulham, Sunderland och Blackburn har väldigt spännande ungdomskullar på gång.

…………………………………………………

READING VS CARDIFF

Reading går in i Championships playoff-spel som det kanske stabilaste och mest formstarka laget, efter att bara ha förlorat en av sina tio senaste matcher.

Sir John Madejski, klubbens ägare och ordförande, menar att skälet bakom Readings starka säsongsavslutning var deras lyckade FA-cupsäsong där de bland annat slog ut Everton på vägen till kvartsfinalen: ”When we beat Everton it showed the boys and everybody what they’re capable of and they stood up to the plate.”

Reading står inför stora förändringar i framtiden oavsett om man lyckas gå upp i Premier League eller ej.

Madejski har tydligt aviserat sitt intresse att sälja klubben. Om laget går upp i Premier League så blir de ett mer intressant köpobjekt och en annan ägare kommer i så fall förmodligen in.

Blir man kvar i The Championship så kommer förmodligen Madejski att implementera en stramare budget för att hålla kostnaderna nere.

Rent sportsligt är det med andra ord lite nu eller aldrig för Reading.

:::

I Cardiff finns kanske liknande känslor även om man går in i playoff-spelet med ett stukat självförtroende och en avsevärt mer suspekt formkurva.

Cardiff låg länge på den andra automatiska uppflyttningsplatsen men man blev omsprungna på slutet av Norwich. Framför allt kapitulationen på hemmaplan mot Middlesbrough, när man förlorade med 0-3, bör sitta i huvudet, särskilt som det visade sig att spelare varit ute och festat kort innan match.

Minnen från tidigare säsongers misslyckade playoff-försök plågar förmodligen Cardiffs spelare såväl som fans. Bara förra säsongen förlorade man alltså playoff-finalen mot underdogen Blackpool.

Dave Jones, Cardiffs manager, ser dock ljust på Cardiffs möjligheter mot Reading: ”We still have a great chance to get promoted and I believe that we have what it takes to make the most of the opportunity. /…/ We’ll go there in the right frame of mind knowing that over two legs we have a great chance if we play to our strengths, of which we have many.”

Framför allt anfallsspelet är Cardiffs styrka med spelare som Whittingham, Bellamy och Bothroyd.

:::

http://www.skysports.com/football/match_preview/0,19764,11065_3401096,00.html

…………………………………………………

Den första playoff-semifinalen mellan Nottingham Forest och Swansea slutade 0-0 igår kväll – ett resultat Swansea kan vara mycket nöjda med, särskilt som de fick Neil Taylor utvisad efter bara några minuter av matchen.

:::

Ferguson i hetluften igen – den här gången dock för att ha berömt en domare inför matchen mot Chelsea.

Man kan inte vara nog försiktig, tydligen. So let me get this straight?

FA har alltså den här säsongen straffat Ferguson för att han har sagt dåliga saker om domare. FA försöker nu straffa Ferguson för att han sagt bra saker om domare. Tidigare under säsongen har man straffat honom för att inte har sagt någonting.

Joråsåatt…

Be Champions!!

Peter Hyllman

Oh Captain, My Captain!

Spegel spegel på väggen där, säg mig vem den störste kaptenen i England är?!

:::

Det finns en fascination för kaptensrollen i England som inte riktigt finns i andra länder. Något vi ju inte minst sagt i de senaste årens kaptensföljetonger i det engelska landslaget.

Och det är också något hyfsat unikt med engelsk fotboll den här bilden eller tron att när ett lag befinner sig i problem så kan liksom kaptenen lyfta eller rädda laget mer eller mindre på egen hand.

För oss supportrar är det viktigt vem som är kapten, kanske för att han ses som ett förkroppsligande av de ideal vi tillskriver klubben i vårt hjärta.

Egentligen är det omöjligt att göra en lista över de största kaptenerna, men jag gör det ändå som ett sätt att hylla den engelske fotbollskaptenen.

:::

Jag delar upp listan i två – en för genom tiderna och en för nu spelande kaptener.

Den skarpsynte kommer även upptäcka att jag har en rätt bred definition av kaptenskap, och kan innefatta fler än enbart de som råkar bära armbandet, utifrån hur klubbarna själva valt att definiera det.

Medges ska ju också att min kunskap om engelska kaptener innan i alla fall 1950-talet är begränsad, vilket kan förklara om än ej ursäkta varför spelare från tidigare årtionden eventuellt glömts bort.

:::

How do you like them apples?

…………………………………………………

DE FEM STÖRSTA KAPTENERNA FOREVER

(1) Bobby Moore, West Ham

Engelsk fotbolls store gentleman. Utan tvekan en av de största försvarare och fotbollsspelare världen skådat. Mellan 1958 och 1974 spelade Moore 544 matcher för West Ham och ledde laget till seger i såväl FA-cupen som Cupvinnarcupen. Men det som först och främst gör hans minne odödligt är naturligtvis att han var en långvarig kapten för England och alltså den ende engelske kapten som lyft VM-pokalen.

(2) Billy Bremner, Leeds

Engelsk fotbolls store skitstövel. Framröstad som Leeds störste spelare genom tiderna så förkroppsligade han allt som var hårt och oresonligt med The Damned United under 1960- och 1970-talet. Vad som ofta glöms bort är att Leeds faktiskt spelade riktigt bra fotboll under den här tidsperioden. Leeds hade många profiler under den här tiden, men den som samlade dem alla och blev Revies förlängda arm var just Bremner.

(3) Tony Adams, Arsenal

Adams var kapten för såväl Arsenal som England och betraktas som en av Arsenas främste spelare genom tiderna. Hans karriär sträckte sig över tre decennier och han var framgångsrik och gjorde sitt lag framgångsrikt under vart och ett av dem. Hans ledarroll i ett av engelsk fotbollshistorias bästa och mest samordnade försvar är legendarisk. På ett personligt plan övervann han under sin spelarkarriär en tuff kamp med alkoholism.

(4) Roy Keane, Man Utd

Engelsk fotbolls galning. Det finns nog med mörka incidenter i Keanes karriär för att få många att omedelbart diskvalificera honom från en sådan här lista. Dessa incidenter var biprodukten av en intensitet som gjorde Man Utd till en förkrossande vinstmaskin under närmare tio år i den moderna fotbollen. Hans management by fear fick en lång rad superstjärnor att underordna sig det röda kollektivet. Hans kaptensinsats i semifinalen mot Juventus 1999 är för alltid legendarisk.

(5) Matthew Le Tissier, Southampton

Engelsk fotbolls geniale trotjänare. Fanns det något Le Tissier inte kunde göra på en fotbollsplan? För fansen var han kort och gott Le God. År efter år var han fantastisk för Southampton, en evig inspirationskälla som lyfte hela sin omgivning med sitt geni. År efter år hörde storklubbarna av sig och ville köpa honom, år efter år sade Le Tissier nej. Hans klubb var Southampton. Hans betydelse för klubben är oomtvistlig, det tog bara några år efter det att han slutade för Southampton att falla ur Premier League.

Bubblare:

» Emlyn Hughes, Liverpool
» Bryan Robson, Man Utd
» Danny Blanchflower, Tottenham

…………………………………………………

DE FEM STÖRSTA KAPTENERNA I NUTID

(1) Ryan Giggs, Man Utd

Debuterade i Premier League när Gerrard och Terry ännu inte lämnat småskolan, och innan vissa av hans lagkamrater ens var födda, tearing teams apart since 1991. 38 år gammal så förblir han en av ligans absolut bästa spelare. En vandrande förebild och påminnelse om vad det betyder att dra på sig Man Utd-tröjan. Så bra att han inte behöver något jäkla armband.

(2) Steven Gerrard, Liverpool

Under ett decennium har Steven Gerrard burit Liverpool på sina axlar, en klubbs och dess supportrars alla förhoppningar, minnen av en historia svunnen och drömmar om en strålande framtid. De få gånger under alla dessa år som Liverpool varit i närheten av det förlovade landet så har det varit Gerrard som lyft dem dit. En ikon i rätt klubb under fel tid.

(3) John Terry, Chelsea

För Chelseas fans är han Captain, Leader, Legend. För mig säger det mer om Chelseas fans än om Terry. Men det hör ju inte hit. Terry är ändå en av de stora kaptenerna i den engelska fotbollen och den obändlighet, tjurighet och vägran att någonsin ge upp som Chelsea uppvisat under hela Roman-eran och kanske inte minst den här säsongen kommer och kommuniceras framför allt från den där nummer 26 i backlinjen.

(4) Scott Parker, West Ham

Hade det inte varit för Scott Parker så hade West Ham redan varit klara för nedflyttning. Tack vare honom så har de fortfarande chansen med två omgångar kvar av säsongen. På planen är han defensivt destruktiv såväl som offensivt konstruktiv. Vid sidan av planen har han vid flera tillfällen vunnit poäng åt West Ham genom sin förmåga att motivera och inspirera. Givet att den andra motivatorn i West Ham är Avram Grant så ska inte den förmågan underskattas.

(5) Kevin Davies, Bolton

Bolton är en liten klubb som envisas med att inte bara sikta och utan även skjuta ovanför sin förmåga, likt humlan som envisas med att flyga. Och den som leder Boltons anfallslinje, smular motståndarförsvar till småbitar med sin blotta fysik, samtidigt som han är förvånansvärt flink med fötterna, är Davies som är en långtida kapten för Bolton. Förkroppsligar Boltons märkliga kombination av hårdhet och finess.

Bubblare:

» Phil Neville, Everton
» Nemanja Vidic, Man Utd
» Charlie Adam, Blackpool

…………………………………………………

The Guardian sätter en mer kosmopolitisk prägel på sin Joy of Six-lista över de största kaptenerna.

http://www.guardian.co.uk/football/2008/feb/29/1

Lite typiskt för de där listorna så försöker de ju snarare än att ranka lyfta upp olika aspekter av storhet. Därav exempelvis Drogba.

Själv kan jag inte hjälpa att känna att kaptener som Paolo Maldini, Michel Platini och Ferenc Puskas verkligen borde ha fått plats.

Men annars finns ju onekligen flera med som borde vara med.

…………………………………………………

England åkte ur U17-EM igår kväll efter en 0-1-förlust mot Holland.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1386308/England-U17s-0-Holland-U17s-1-Arsenal-youngster-Kyle-Ebicilio-ends-Three-Lions-Euro-dream.html

Målet gjordes av Arsenals unge mittfältare Kyle Ebecilio genom ett lågt skott ner i ena burgaveln.

För England imponerade inte minst Evertons Hallam Hope under turneringen.

…………………………………………………

Halvsorgligt nog så är det ju en Premier League-omgång i helgen igen, med tanke på att FA-cupfinalen går den här helgen.

Förvisso inte samtidigt, gudskelov, men i alla fall samma dag vilket är skit eftersom jag tycker det är illa nog att det går matcher samma helg. FA-cupfinalen ska ha en helg.

Men Champions League-finalen på Wembley ställer naturligtvis till det, och jag hör inte till de som lastar FA eller Premier League för detta den här gången. Jag antar att alternativet hade varit att spela cupfinalen i början eller mitten av juni.

:::

Hur som helst så är det ett par sjukt viktiga matcher i bottenstriden den här helgen. Blackpool vs Bolton är en under lördagen och på söndagen går en ren sexpoängare av stapeln med Wigan vs West Ham.

Förutsättningarna för nedflyttningsstriden inför de två sista omgångarna hittar ni här.

http://blogs.independent.co.uk/2011/05/10/your-guide-to-the-relegation-battle-and-why-west-ham-blackpool-and-blackburn-will-go-down/

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mot Sherwoodskogen!

Ah, playoff-spel!

Denna nervdallrande och fullständigt extraordinära form av fotboll som bjuder på dramatik, skapar nya och osannolika hjältar och får vanligtvis kloka proffs att göra fullständigt oförklarliga saker.

Den engelska playoff-säsongen har sett många sagor förverkligas – tänk till exempel Burnley och Blackpool de två senaste säsongerna. Men likaväl så har det krossat drömmar och grusat förhoppningar på de allra grymmaste sätt.

Och inte minst Nottingham Forest har fått erfara detta efter ett hat-trick av grymma nederlag under det senaste årtiondet.

:::

2002/03

Nottingham Forest hade till sist hittat tillbaka till sig själva efter debaclet och nedflyttningen från Premier League under säsongen 1998/99. Under Paul Hart, före detta försvarare i The Reds, så slutade ett ungt Forest sexa i Championship och ställdes i playoff-semifinalen mot Sheffield United.

Efter att den första matchen på City Ground slutat 1-1 så reste Forest till Brammall Lane som underdogs, men spelade som favoriter. David Johnson gjorde 1-0 till Forest och strax innan en timme var spelad så ökade Andy Reid på till 2-0. Forest var i himmelriket. För en väldigt kort stund.

Michael Brown reducerade med en kraftigt deflekterad frispark och strax innan fulltid så kvitterade Steve Kabba för The Blades med en fantastisk volley, matchen och semifinalen gick till förlängning.

I 112:e minuten gav sig Paul Peschisolido iväg på en slalomtur genom Forests försvar och gav Sheffield United ledningen, och Forest befann sig i underläge för första gången i mötet. Och den olycklige Des Walker, som 12 år tidigare hade nickat in ett självmål även i den förlorade FA-cupfinalen mot Spurs, nickade in bollen förbi sin egen målvakt. Forest lyckades reducera till 3-4 i förlängningens slutsekunder, men det var över.

http://www.youtube.com/watch?v=YrTe4b7Dces

:::

2006/07

Fyra år senare hade Nottingham Forest sjunkit ännu lägre. Man lyckades aldrig komma tillbaka efter playoff-förlusten mot Sheffield United och 2005 flyttades Forest ned till League 1, och blev därigenom de första Europacupvinnarna att flyttas ned till sitt lands tredjedivision.

Under Colin Calderwoos managerskap hade Forest chansen att på sitt andra försök komma upp igen till The Championship. Man hade slutat fyra i League 1 den säsongen och man ställdes i semifinalen mot Yeovil, en klubb med en historia som jättedödare.

Det här var David mot Goliat. En klubb som två gånger vunnit Europacupen mot en klubb som ända fram till 2003 spelat nonleague-fotboll. När Forest vann det första mötet på Huish Park med 2-0 så var Forests biljetter till Nya Wembley redan bokade.

Forest förlorade med 5-2 på City Ground, ännu en gång efter förlängning, i vad som är en av de mest svårförklarade fotbollsmatcher någonsin.

http://www.just-football.com/2011/04/nottingham-forest-2-5-yeovil-town-may-2007-your-boys-took-one-hell-of-a-beating/

Efter 81 minuter så ledde Forest sammanlagt med 3-1. Alan Wright gjorde däremot ett självmål och Marcus Stewart nickade in kvitteringen för Yeovil och tog matchen till förlängning, med Forest reducerade till tio man efter att David Prutton fått ett hjärnsläpp på tilläggstid.

Forests Gary Holt lyckades kvittera Yeovils ledningsmål i 92:a minuten av Lee Morris, men med alla sina avbytare använda och Alan Wright skadad så att han inte kunde gå så kunde inte ett Forest med nio man stå emot Yeovil. Aaron Davies satte nådastöten.

http://www.youtube.com/watch?v=wI-RO51QMf8

:::

2009/10

Efter att ha uppnått automatisk uppflyttning till The Championship året efter förlusten mot Yeovil så var de goda tiderna tillbaka igen på City Ground och med Billy Davies unga lag så hade förhoppningar om framtiden än en gång fått fäste.

Efter att ha förlorat den första matchen mot Blackpool på Bloomfield Road med 2-1 så var det ingen som tagit ut någon seger i förskott, men det var ändå en god optimism på City Ground inför returen. Den genomklappning som följde skulle förmodligen förvåna även de som deltog och var närvarande 2003 och 2007.

Rob Earnshaw hade kvitterat dubbelmötet två gånger om på var sin sida om ett mål av DJ Campbell. Ställningen var alltså oavgjord när matchen gav sig in i sina sista 20 minuter, och minnen av Sheffield United och Yeovil började komma tillbaka.

Blackpool gör på sju snabba men ändå förkrossande minuter tre mål. Stephen Dobbie skjuter ett skott som styrs in, och DJ Campbell gör två ytterligare mål och ett hat-trick. Forest, som återigen gör ett meningslöst reduceringsmål i slutminuten, är ännu en gång utslagna såväl som nedslagna.

http://www.youtube.com/watch?v=n8nSEvhUav8

:::

Mot Swansea på City Ground ikväll kl 20:45 påbörjar Nottingham Forest ännu en resa in i drömmarnas eller mardrömmarnas land.

…………………………………………………

NOTTINGHAM FOREST VS SWANSEA

Forests manager Billy Davies vann ett Championship-playoff med Derby 2007, men han har å andra sidan misslyckats i två raka playoffs med Preston och därtill alltså med Forest förra säsongen.

:::

Målvakten Lee Camp och mittfältaren Guy Moussi är båda tillgängliga för spel efter att ha fått utgå mot Crystal Palace med mindre skador.

Swanseas manager Brendan Rodgers måste bestämma sig för om han ska spela sin kapten Garry Monk eller sin vice-kapten Alan Tate i mittförsvaret bredvid Ashley Williams.

:::

Det är två lag i bra form.

Forest har vunnit fem av sina sex senaste matcher och man har gjort minst tre mål i var och en av sina fyra senaste vinster.

Swansea, som senast befann sig i den engelska högsta divisionen 1983, har tagit tre raka segrar vilket tog dem förbi lokalrivalerna Cardiff i tabellen på säsongens sista dag.

Om Swansea tar sig till Premier League så är det till stor del på grund av deras försvar. Under säsongen har de endast släppt in 42 mål, bara QPR släppte in färre mål.

:::

Korta matchfakta

» Det här är det 60:e mötet mellan de båda klubbarna, Forest har vunnit 24 och Swansea 22 av de tidigare 59 mötena.

» Forest avslutade säsongen som mästare i The Championships ”formtabell”, baserad på de sex senaste matcherna. De siktar på att bli den sjätte klubben att nå Premier League efter att ha slutat ligan på sjätte plats.

» Forest har vunnit en, spelat en oavgjord och förlorat fyra av sina sex senaste playoff-matcher.

» Swansea har hållt nollan i tre av sina fyra senaste matcher. Swansea siktar på att bli den sjätte klubben att nå Premier League efter att ha slutat ligan en plats under de automatiska uppflyttningsplatserna.

…………………………………………………

Så har Kenny Dalglish skrivit på ett permanent kontrakt med Liverpool och förblir alltså Liverpools manager även efter denna säsong.

Föga förvånande, men väldigt glädjande.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Jag är nyfiken – Blackburn Rovers

När den indiska fjäderfäkoncernen Venkys köpte Blackburn Rovers i början av säsongen så var tongångarna till en början positiva, en fattig klubb skulle nu börja satsa offensivt såväl ekonomiskt som fotbollsmässigt. En story vi hört och ser på flera andra håll inom engelsk fotboll.

Men sedan dess har kluckandet från Ewood Park mest gett en känsla av en olycka som väntar på att få hända.

Omedelbart efter köpet började ägarna prata om att spela ”vacker fotboll”, strax därefter så sparkades Sam Allardyce från posten utan uppenbar anledning, och samtidigt som fånigheter om att värva Ronaldinho och David Beckham drogs i media så började Blackburn rasa i tabellen.

Med två omgångar kvar av säsongen så ligger Blackburn strax ovanför nedflyttningsstrecket och med återstående matcher mot Man Utd och Wolves på bortaplan så finns definitivt en fara att falla under det.

:::

Den kanske mest anmärkningsvärda aspekten av Blackburns nedgång är att ägarna, Venky, verkar vara lyckligt ovetande om den förestående faran. Deras prat om en ”storvärvning” fortsätter lika ihärdigt som förr, och en av deras representanter, Venkatesh Rao, kommenterade bara för någon vecka sedan att Steve Keans jobb var ”definitely … 100 per cent safe”.

:::

Den närsynta självsäkerheten står i bjärt kontrast till det resonemang som Blackburns tidigare ordförande, John Williams, stod för när han 2008 sparkade Paul Ince från managerposten. Under Ince hade Rovers vunnit tre matcher, spelat fyra oavgjorda och förlorat tio. Vilket är väldigt likt Keans facit om tre vunna, fem oavgjorda och nio förlorade matcher.

Williams var av uppfattningen att om Blackburn åkte ur Premier League så kunde det ta väldigt lång tid för dem att komma tillbaka. Begränsade resurser, en väldigt liten fanbas i en liten stad om lite drygt 100,000 invånare, och en oroväckande hög löneandel om 85%, som stigit sedan dess.

Rovers materiella räddning vore att de har gott om duktiga spelare de kan sälja. Phil Jones och Chris Samba skulle dra in många miljoner. Junior Hoilett, David Dunn och Paul Robinson skulle locka köpare. Detta räddar Rovers från t ex Portsmouths öde, men att sälja spelare leder sällan till sportslig utveckling.

:::

Venkys har naturligtvis mycket mer resurser att investera än vad Jack Walkers Trust hade. Men om nedflyttning blir verklighet så har också Venky flera skäl att känna oro.

Ett sådant skäl till oro är att omedelbart ersättas som Premier Leagues indiska fanbärare av Lakshmi Mittal, vars 20% ägarandel i nyligen uppflyttande QPR är betydligt mer fascinerande för Indiens enorma Premier League-fanbas.

Det här är naturligtvis en risk även om Blackburn håller sig kvar i Premier League. Venkys ambition med att köpa Blackburn Rovers var att skapa intresse i Indien och öka sitt eget brand recognition. Med QPR i Premier League så är de inte längre ensamma herrar på täppan.

Venkys har hittills fått kämpa med att över huvud taget generera något intresse i Indien för Blackburn Rovers, trots sin stora investering. Alok Sinha, sportchef på Times of India förklarar: ”It’s the top four or five teams who people are interested in, there’s not a following for the Rovers. They have to be a top-10 team, beating the top teams to catch the imagination of the young fans.”

:::

Diego Maradona, Ronaldinho och David Beckham har alla figurerat I samband med Blackburns prat om “landmark signings”. Dessa offentliga överdrifter har varit pinsamma för Blackburn i England men inte lika pinsamma för Blackburns ägare. Venkys stjärndyrkan speglar hur det går till i Indian Premier League och passar bättre in i indisk kultur än engelsk.

:::

Nedflyttning skulle innebära ett kraftigt slag mot Venkys ambitioner om ett ökat globalt varumärke inte bara för klubben utan för sitt eget företag. Men med mer än 40 miljoner indier som följer Premier League så är naturligtvis potentialen för Venkys enorm.

Men huruvida Venkys strategi för att realisera denna potential är effektiv och ändamålsenlig är mer tveksamt.

Å ena sidan så är vackert spel och stjärnvärvningar förmodligen nödvändigt för att snabbt uppnå Venkys ambitioner om en högre global profil.

Å andra sidan så betyder det förmodligen att det som är Blackburns stora tillgång och sportsliga styrka, dess produktiva ungdomsakademi, eftersätts och lämnas outnyttjad.

En satsning på akademiprodukter skulle förmodligen göra Blackburns spelartrupp bättre och bredare och mer långsiktigt hållbar, men det är inte en strategi som bidrar till klubbens globala profil och varumärke på det sätt som Venkys önskar.

:::

Blackburn Rovers utgör den engelska fotbollens förmodligen tydligaste exempel där ägarnas kommersiella intressen står i motsättning med klubbens sportsliga intressen.

Och den något ironiska konsekvensen av QPR:s uppflyttning till Premier League kan mycket väl bli att den här motsättningen accentueras och till sist förgör Blackburn Rovers.

…………………………………………………

En välbekant diskussion har väckts igen i och med farhågor att Man Utd vid möjlighet kommer att spela en ren reservuppställning i sista omgången mot Blackpool.

Övriga lag i bottenstriden är ju på tämligen goda grunder oroliga att detta kommer att gynna Blackpool på deras bekostnad.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/may/10/manchester-united-reserve-side-blackpool

Naturligtvis måste Man Utd och Ferguson fatta de beslut som först och främst är i deras intresse, inför Champions League-finalen en knapp vecka senare.

Men i och med att såväl Wolves, förra säsongen, som Blackpool själva, den här säsongen, har bötfällts för att de enligt FA inte ställt upp med sin bästa uppställning så måste i så fall också Man Utd bötfällas för tilltaget.

Naturligtvis.

Att det sedan förmodligen är en kostnad som Man Utd är beredda att ta är en annan sak.

Det omöjliga alternativet är naturligtvis att FA skulle underlåta att bestraffa Man Utd för något som de tidigare bestraffat mindre klubbar som Wolves och Blackpool.

För så inkonsekventa och godtyckliga skulle väl aldrig FA kunna vara?!

…………………………………………………

Playoff-finalen i The Conference, och matchen som avgör vilket som blir det sista laget att gå upp i The Football League och League 2, kommer att stå mellan klassiska Luton Town och neoklassiska AFC Wimbledon, som igår vann med förkrossande 6-1 mot Fleetwood Town.

Finalen spelas lördagen den 21 maj på City of Manchester Stadium.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Lancs And Mancs

Blackburn Rovers reserver har ikväll möjligheten att krönas till mästare i den norra divisionen av Premier Reserve League när de klockan åtta ikväll ställs mot Man Utds reserver.

Laget, som leds av Gary Bowyer, avslutade sin ligasäsong med att vinna Grupp B. De möter nu vinnaren av Grupp A i en playoff-final där vinnaren går vidare för att på måndag möta vinnaren av den södra divisionen, Chelsea, i Premier Reserve League-finalen  på Stamford Bridge.

De båda lagen spelade tidigare under säsongen oavgjort 2-2 när de möttes på Leigh Sports Village. Blackburn är hemmalag i den här semifinalen, även om matchen är flyttad till Old Trafford.

:::

Bowyer har tagit samma grupp av spelare som förra säsongen spelade i Blackburns akademilag och flyttat upp dem till reservlaget. Han menar att kvällens match är ett viktigt steg i deras fortsatta utveckling.

[”The fact that it has been switched to Old Trafford is a fantastic experience for everybody involved. The lads have earned the right to actually go and play in one of the greatest stadiums in the country. For the lads who played last year in the Youth Cup that is what we always stressed that it was about, getting them the experience of playing on first team pitches ready for breaking through.”]

Flera av Bowyers spelare har fått sina genombrott och debuterat för a-laget den här säsongen. Försvararen Grant Hanley fick speltid redan förra säsongen och har fortsatt få det den här säsongen. Mittfältaren Jason Lowe debuterade i år tillsammans med vänsteryttern Josh Morris.

:::

Blackburns akademi är en av klubbens stora tillgångar och styrkor vars roll i de nya indiska ägarnas framtidsplaner emellertid är oklar, då den knappast kan bidra med önskad glamour och brand recognition.

Bowyer betraktar sitt reservlags kommande matcher som en form utav skyltfönster.

För Blackburns manager och coachstab som ser vilka spelare som är aktuella att ta steget upp i a-laget. Men också för andra klubbar som är intresserade av att låna spelare.

Vilket Bowyer ser som en viktig del utav spelarnas utveckling.

:::

Blackburn Reserves och Man Utd Reserves stöter på varandra två gånger på tre dagar i och med att de på fredag även ska spela semifinal i Lancashire Senior Cup.

Kvällens match är hur som helst TV-sänd.

:::

De förväntade laguppställningarna:

Blackburn Reserves:
Bunn – Henley, Morris, Lowe, Hanley – Parry, Formica, Potts, Kalinic – Rochina, Aley. Subs: Pearson, Kean, Evans, Hitchcock, Ramm.

Man Utd Reserves:
Amos – Rafael, Vermijl, Brown, Wootton – Gill, Fletcher, Norwood, Obertan – Brady, King. Subs: Cofie, Devlin, Blackett, Petrucci, Ajose.

…………………………………………………

Man City säkrade igår kväll som väntat en plats i Champions League nästa säsong.

Och domaren han väl knappt sätta visslan i munnen för att blåsa av matchen innan de engelska tabloiderna dundrade igång med spekulationer om vilka stjärnor som nu skulle värvas.

Zlatan Ibrahimovic och Francesc Fabregas var väl kanske de tyngsta namnen som slängdes runt.

Sanningen att säga så var väl åtminstone det andra ryktet en rejäl mediasoppa på en spik, det baserades enbart på ett skämtsamt uttalande från Mancini om vad som behövdes för att vinna Premier League.

Men Man City har ju onekligen värvat från Arsenal förr.

:::

Matchen hann knappt heller ta slut innan Rory Smith på Telegraph publicerade följande lätt förvirrade och knappt sammanhängande text om fem punkter som Man City kan ta med sig inför kommande säsong.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8505484/Manchester-City-v-Tottenham-Hotspur-five-things-Roberto-Mancinis-side-learned-against-Spurs.html

Som sagt, inte den bästa texten i världen, men det är ändå en intressant utgångspunkt för diskussion.

…………………………………………………

Returmötet i den andra semifinalen i The Conference Premiers playoff spelas ikväll på Kingsmeadow mellan AFC Wimbledon och Fleetwood Town. AFC har 2-0 att gå på från det första mötet.

Det vinnande laget kommer att möta Luton Town i playoff-finalen den 21:a maj om den sista platsen upp till The Football League och League 2.

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM – Football League Watch (Playoff Special)

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Först och främst – Grattis QPR till en välförtjänt ligatitel och avancemang till Premier League. Hoppas för er skull att vi slipper se er här igen på ett bra tag.

Om någon undrar hur de kom fram till beslutet att man skulle nöja sig med ge dem böter eller om ni bara ogillar FA, vilka foliehattar som nu gör det, rekommenderar jag verkligen David Bevans (mannen bakom The 72) berättelse om Ben, praktikant på The FA.

http://theseventytwo.com/football-league/championship/2011/05/10/decision-day-imagined/

::::

Det blir en omstrukturering av FLW den här veckan då fokus är på playoff-spelet i Football Leagues tre divisioner som inleds nu på torsdag och avslutas nästa fredag.

Nästa vecka blir ingen Football League Watch för att jag med sällskap  ska till London för att uppleva FA-cupfinalen och förhoppningsvis även Stevenage vs Accrington på Broadhall Way eller MK Dons vs Peterborough på Stadium:mk.

Men jag kommer däremot nästa vecka rapportera om mitt besök på Wembley, förhoppningsvis även Broadhall Way eller Stadium:mk och skillnaderna mellan dessa upplevelser.

…………………………………………………

CRAZY LITTLE THING CALLED PLAYOFF

Playoff-spelet har använts för att fördröja och krångla till uppflyttning till åskådares nöje i Football League sedan säsongen 1986/87 där Aldershot var de första vinnarna efter vinst med 3-0 mot Wolverhampton vilket gav dem en plats i tredjedivisionen.

I de högre divisionerna som spelas i dagarna efteråt slog Swindon Gillingham för en plats i andradivisionen innan Charlton slog Leeds för en plats i den engelska högsta divisionen.

Förra säsongen fick vi bevittna Blackpool ta sig till Premier League för första gången trots att man kvalificerade sig som sista lag och man är därmed också det enda laget som vunnit playoffspelet i alla Football Leagues divisioner.

Detta årets största möjliga sensation vore om något av dem walesiska lagen Cardiff och Swansea skulle vinna playoffspelet för inget walesiskt lag har tidigare spelat i Premier League. Fast Swansea gjorde två säsonger i högsta divisionen i början på 1980-talet där man första säsongen lyckades sluta på en sensationell åttondeplats.

:::

Championship

Det enda som kunde hända i sista omgången var att Leeds med stor hjälp av Crystal Palace hade en mikroskopisk chans till playoff men trots att man slog mästarna QPR åkte man hem tomhänta för att Forest plundrade Palace. Dock så blev det en liten platsförändring bland playoff-lagen då Swansea tog sig förbi grannen Cardiff vilket kan ha viss betydelse i slutändan. Bör även nämna att managern Micky Adams har lämnat Sheffield United efter ha lett dem ner i League 1.

:::

Nottingham Forest vs Swansea

Första matchen spelas på torsdag och returen på måndag. Möjligt att de sänds på TV4 Sport.

Både lagen avslutade säsongen starkt med tre raka segrar men båda lagen känner troligen sig lite besvikna för att man länge hade en bra chans att ta sig direkt upp till Premier League via en andraplats för att under flera omgångar verkade det som att ingen av topplagen kunde vinna. Men Forest föll ner i en svacka djup nog för att bjuda in hälften av de resterande lagen i Championship till kamp. Swansea höll sig ganska stabilt kvar på playoffplatserna men sett till hur mycket poäng man slarvat bort finns det säkert en viss känsla av att man gav bort Premier League platsen under våren till Norwich. Forest å andra sidan bör vara glada över Leeds genomklappningar då de förlorade platsen mer än Forest vann den.

Det är intressanta lag som möts ute på planen då det är Forest som spelar en mer brittisk, snabb och rak fotboll helst med kvicka djupledslöpande anfallare. Billy Davies är dock inte en strikt 4-4-2-tränare då han även valt att spela med diamant på mittfältet, 4-3-3 eller Lewis McGugan/Robert Majewski på ena kanten av ett fyramanna mittfält för att ge plats åt en playmaker-typ.

Försvaret är det anmärkningsvärda med Wes Morgan som den store ledaren i mittförsvaret men bredvid honom den mindre spektakuläre (=bättre) Luke Chambers som blev framröstad till årets spelare av Forestfansen. Ett potentiellt problem för Forest är att deras suveräne målvakt Lee Camp har en lindrig ankelskada men sägs vara skadefri till matchen mot Swansea.

Swansea har det spanska tålamodet kvar från Roberto Martinez och portugisisk försvarsorganisation från Paulo Sousa men Brendan Rodgers har lyckats att blanda den iberiska-soppan till ett lag med ramstarkt försvar som inte får panik när bollen närmar sig deras fötter, ett tålmodigt mittfält med bra fötter som jobbar hårt utan att spela fult och toppat med ett fartfyllt anfall med typiska ytterforwards samt en eller två mindre anfallare som är bra i boxen fast saknar tyngd i luften.

Svårt att förutsäga hur detta ska gå då båda lagen är löjligt mycket bättre på hemmaplan än de är borta kommer Forest säkert behöva leda med två mål eller bättre för att säkra avancemang för Swansea är ligans bästa hemmalag. Enligt mig är dock Swansea ett bättre lag som med Fabio Borini och Stephen Dobbie dessutom funnit målskyttar men man behöver se upp för en pånyttfödd Kris Boyd.

Vinstchans – 55-45 till Swansea

:::

Reading vs Cardiff

Första matchen på spelas på fredag och returen på tisdag. Möjligt att de sänds på TV4 Sport.

Readings inledning handlade mycket om hur man saknade islänningen Gylfi Sigurdsson som såldes till Hoffenheim i Bundesliga men deras framgångar i FA-cupen gav en positiv bieffekt som resulterat i en bra vårform som (tippat) fört dem till playoff.

Cardiff har i stort sett legat i rygg på QPR hela säsongen men den nyblivne landslagsmannen Jay Bothroyd var lagets, om inte ligans, främste under hösten skadade sig kort efter ha fått sin cap och laget föll därefter men sedan han kom tillbaka tog man upp striden om andraplatsen igen.

Cardiff går in i playoffspelet med en förlorad andraplats i tankarna som man tappade efter en 3-0-förlust mot Middlesbrough. Möjliga måltavlor att rikta skuldkänslor för den pinsamma förlusten mot bör vara de fem Cardiff-spelare som festade ganska vilt dagarna före match. Den ende som man vet var inblandad är Michael Chopra som twittrade från ett lokal nattklubb under natten. Bara att invänta en böteslapp från FA för ”tweeting under the influence”, som vill statuera ett exempel för att han är en förebild och de bör inte twittra.

Sett till spelet på planen är det inte lika kontrasterande som det andra mötet då Reading är ett ganska jämnt och kompetent lag utan att vara för beroende av varken offensiven eller defensiven. I backlinjen spelar man traditionellt med erfarna ytterbackar och hårdföra mittbackar. På mitten riviga innermittfältare med snabba, irrationella yttrar och på topp Shane Long med någon av knattarna Simon Church eller Noel Hunt eller besten Mathieu Manset.

Cardiff är mer svårlästa då man har så många anfallsalternativ men vanligtvis är det Bothroyd som centerforward med Craig Bellamy i en mer rörlig roll bredvid. Mittfältet bör vara det balanserade man valt den senaste tiden med sin enda defensiva mittfältare Seyi Olofinjana tillsammans med en offensiv mittfältare i mitten med offensiva yttrar på kanterna, ofta en ortodox kantspringare och en mer modern centrerad ytter.

Defensiven är en röra då mittförsvaret lider av fotbollens motsvarighet till inkontinens men ytterbacken Kevin McNaughton är bra åt båda håll när han inte tacklar Andy Grays nemesis. Ett problem man har är målvaktsfrågan då förstemålvakten David Marshall är skadad har man inlånade hobbykonstnären Stephen Bywater eller andremålvakten Tom Heaton till förfogande.

Väldigt svårt att förutse då Cardiff har ett bättre lag på pappret men verkar inte vara riktigt ha huvudet med sig medan Reading är mer ett lag är Kebé inte helt i toppslag. Fördel Cardiff tack vare ”The Craig Bellamy-factor”.

Vinstchans – 53-47 till Cardiff.

:::

LEAGUE  1

Det blev klart att Notts County och Walsall håller sig kvar med knapp marginal på Dag & Reds bekostnad. Lilleputtlaget som var uträknat men lyckades hämta sig före slutspurten då man föll ihop igen. Det blev även klart att Southampton tar andra platsen bakom Brighton upp till Championship.

:::

Bournemouth vs Huddersfield

Första matchen spelas på lördag förmiddag och returen på onsdag. Möjligt att de sänds på TV4 Sport.

Bournemouth har tappat sin andraplats som man gjorde till sin egen under Eddie Howe och flera viktiga spelare i samma veva men man tog sig i kragen på slutet och höll Leyton Orient nedanför strecket.

Huddersfield tippades gå upp redan förra säsongen men då höll man inte hela vägen men nu har man dock en bra chans på man poängmässigt (16 poäng före Bournemouth) och på pappret är det starkaste laget.

Lagen går trots Bournemouths imponerande höst in med väldigt olika förutsättningar då Bournemouth är nykomlingar som dessutom ”vunnit” sin strid under avslutning som gjorde att man behöll sin playoffplats. Huddersfield ska bara ligga i toppen med de resurser man har men likt Cardiff en trappa upp kommer man in som förlorare efter att Saints tagit andraplatsen man siktade på.

På planen är man två av ligans ”finare” lag då det är lag formade av unga tränare, som likt andra unga tränare, föredrar spel längs marken. Bournemouth är ett ganska profillöst lag dock som förvisso spelar fint men kan lett bli uddlösa om inte deras ”playmaker” Marc Pugh hittar höstformen igen.

Deras plan B är dock en väldigt bra plan för att vara B då det är att slänga in deras bjässe till spelande assisterande manager Steve Fletcher som man högg fram ur en klippa i Hartlepool snart 39 år sedan. 18-åringen Danny Ings bör också nämnas efter att ha poppat fram under andra halvan av säsongen och gjort sju mål.

Huddersfield är mer spektakulära med bra individualister offensivt i anfallsparet Benik Afobe och Jordan Rhodes samt ynglingen Danny Ward som verkligen träffat formen precis före playoff-spelet. Fina fötter och gott om rutin centralt på mittfältet också med Kevin Kilbane och Joey Gudjonsson som har få, om någon, överman i ligan.

Fördel Huddersfield helt klart trots att lagets främste spelare Anthony Pilkington är långtidskadad men man bör inte underskatta Bournemouth denna säsongen.

Vinstchans – 65-35 till Huddersfield.

:::

MK Dons vs Peterborough

Första matchen spelas på söndag förmiddag och returen på onsdag. Möjligt att de sänds på TV4 Sport.

MK Dons säsong har varit väldigt stabil då man legat en bit ner fram tills slutet då man som en rutinerad medeldistanslöpare lagt i en extra växel när de andra börjat tröttna.

Peterborough började okej under Gary Johnson men man hade stora problem så när Darren Ferguson blev tillgänglig benådades han och efter det så har det varit som om han aldrig lämnade London Road.

MK Dons är ett lag som i ett kollektiv som inte är det färgstarkaste laget men man har ett anfallsess i Sam Baldock (har en lovande lillebror, George). 22-åringen som är lokalt fostrad gör sin tredje säsong och är den målfarlige kvicka anfallaren bredvid den gängligare och kraftfullare Daniel Powell i anfallet som både lever mycket på understödet man får av lagets playmaker Peter Leven.

Peterborough behöver man bara se en gång för att komma ihåg dem då jag sällan sett ett så vilt löpande anfallande lag. Laget är personifierat av den rivige mardrömmen till anfallare Craig Mackail-Smith som backas upp av den hårfagre eleganten George Boyd, inläggspelare i Lee Tomlin eller Chris Whelpdale, vilken-inlånad-ytteranfallares-namn-Fergie Jr-plockar-ur-hatten och Grant McCann som serverar anfallsflocken med passningar från mittfältet. Att laget gjorde 69 mål på 23 hemmamatcher jämfört med Brightons 54 hemmamål men så ligger man sexton poäng bakom dem för att man nästan släppt in dubbelt så många mål. Och ett vänsterbacksproblem.

Opposites attract? Väldigt svårt att bedöma dessa lagen som troligen kommer från olika solsystem men på mer än ett sätt är Peterborough det mer charmiga laget vilket kan var till deras nackdel.

Vinstchans – 50-50

:::

LEAGUE 2

Barnet är tack vare en vinst mot Port Vale samtidigt som Lincoln City förlorade med 3-0 mot Aldershot kvar i Football League på bekostnad av Lincoln City som gör Stockport sällskap i Conference. Det blev dessutom klart att Stevenage och Torquay tog dem två sista playoffplatserna på grund av bättre målskillnad än Gillingham. Först lite statistik gällande League 2 playoffs:

http://theseventytwo.com/football-league/league-2/2011/05/09/league-two-play-off-preview-1-past-lessons/

:::

Torquay vs Shrewsbury

Första matchen spelas sent på lördag eftermiddag och returen på fredag nästa vecka. Möjligt att de sänds på TV4 Sport.

Torquay överraskade alla i början då man höll nollan i över tio matcher inledningsvis (998 minuter) och såg ut som en tidig favorit till titeln men så föll man igenom och därefter spenderas mittenperioden av säsongen i mitten av tabellen innan man spurtade till sig en playoffplats.

Tredje gången gillt för Shrewsbury? Den här säsongen har man legat däruppe sedan starten tillsammans med dem som slutade topp tre men de andra lyckades tämja dem våldsamt och man var till slut bara en poäng bakom Wycombe som tog sista direktplatsen till League 1.

Både lagen har starka försvar där Ian Sharps är ledaren i Shrews-försvaret medan Torquay har den temperamentsfulla och kringflackande Guy Branston som en gång i tiden var nära Leicester Citys A-lag.

De två försvarsledarna kamperar i årets lag men framåt är det mittfältaren Mark Wright i Shrewsbury som är målfarligast tillsammans med flera andra som gjort gott om mål. En av dem är Jake Robinson men han har under andra halvan av säsongen lånats ut till Torquay och gjort sju av sina femton mål denna säsongen där. Robinson kommer därmed inte spela mot Shrewsbury och lagets främste målskytt Elliot Benyon sålde man i Januari vilket lägger mycket press på kvalitets namnet Chris Zebroski.

Vinstchans – 60-40, till Shrewsbury.

:::

Stevenage vs Accrington Stanley

Första matchen spelas tidigt på söndag kväll och returen på fredag nästa vecka. Möjligt att de sänds på TV4 Sport.

Stevenage säkrade sin plats sista dagen på säsongen tack vare en 3-3-match som fick mig som följde den via livescore i hopp om att få se dem live att andas oregelbundet. Nykomling som man är kommer denna framgång som en förvåning men det beror också på det att det räcker med en sjundeplats i en så här jämn liga. Mer om Stevenage.

Accrington Stanley varnade jag för som en dark horse inför detta playoff då man hade en helt bunt hängmatcher och dem tog man väl vara på. En otrolig vårform och även tack vare ligans jämnhet var man klara för playoff redan nästsista omgången.

Accrington är på delad sistaplats i hela ligan vad det gäller bortavinster men också flest oavgjorda bortamatcher och näst flest hemmavinster medan Stevenage är normala i det statistiska avseendet.

Ska man peka ut enskilda spelare så är det John Mousinho i Stevenage då han förutom sitt välbekanta namn är mycket bra målfarlig mittfältare också gjort amatöranfallaren Byron Harrison till lagets mesta målskytt.

I Stanley där hela laget klarar sig trots benskörhet ligans (enligt mig) bästa innermittfält i Andrew ”The Machine” Proctor som gör sin tionde säsong i klubben tillsammans med Jimmy Ryan som förutom att vara med i årets lag vunnit två FA Youth cup titlar med Liverpool.

Förutom fyra andra före detta Liverpool-ynglingar där en är målvakten Ian Dunbavin som var med i Steven Gerrards följe en blodig kväll i Southport julen -09. Har man den målfarlige yttern Sean McConville som plockades från ett amatörlag men som nu är lagets främste offensiva vapen.

Svårt att avgöra då både är smålag som inte förväntat sig playoff men Accrington är mångsidigare och farligare offensivt. Är dock ett ganska kort lag och kan få problem med Stevenages fysiska spelstil.

Vinstchans – 55-45, till Accrington.

…………………………………………………

Rekommenderad läsning

Englands bästa ”engelska” (som i kroniskt skakig i närheten av bollen) målvakt David James berättar om hur det är att återigen spela i Championship efter nästan tjugo år i Premier League.

Hur är det att hålla på ett mediokert lag I League Two?

Och som kontrast till ovan – hur det är att ha valt ett mer framgångsrikt lag istället för sitt lokala lag?

::::

Vem hade trott att Yakubu (eller någon Everton-anfallare) skulle avsluta säsongen med tio mål på nitton matcher i den klassiska enfärgade blåa tröjan? Eller att Kris Boyd skulle i ett rött lag som inte är Middlesbrough.

Vilka Brighton spelare kommer ta steget till Championship? Rent spelmässigt och inte bara på pappret.

Bloggen Fisted Away med en underhållande analys av hur Paul Harts ansikte förfaller.

::::

The 72 har gjort en liten apperitif för en mer komplett lista av Championships snyggaste mål från denna säsongen, fast jag saknar något av Ian Hartes vänsterfot på listan.

Ena halvan av den Jonathan Swift inspirerade bloggduon Pope and Swift som är Lincoln City-supporter berättar om hur det var att besöka Underhill och se Barnet indirekt skjuta hans Lincoln City ur Football League.

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller maila mig – Linhem@live.se

Ni kan även följa mig på twitter – http://twitter.com/linhem, men känn inget tvång.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

Suicide Is Painless

Vilken skillnad ett år kan göra.

Vid ungefär den här tidpunkten för rätt precis ett år sedan så befann sig Tottenham i en sällan skådad formtopp och svit av imponerande segrar och man förberedde sig för en avgörande match på City of Manchester Stadium och för vad som skulle bli början på deras stora äventyr.

Optimismen frodades och Harry Redknapp var om inte geniförklarad så nära nog helgonförklarad.

:::

Nu är tonläget helt annorlunda och förra årets optimism har bytts ut mot pessimism.

Förra säsongen gjorde Tottenham supermål efter supermål, den här säsongen släpper Tottenham in spökmål. Förra säsongen gjorde Gomes jätteräddningar på rad, den här säsongen gör han dunderblunder efter dunderblunder. Förra säsongen skadade Gareth Bale motståndarnas försvar, den här säsongen är Gareth Bale skadad.

Det har liksom inte varit Tottenhams år, vilket är svårt att bli klok på givet hur festligt allt var så länge man var kvar i Champions League.

:::

Det märks även på hur Harry Redknapp pratar.

Han som förra säsongen och under första halvan av den här säsongen prisades för sin förmåga att motivera sina spelare ägnar sig just nu mest åt att deppa och att rationalisera lagets misslyckade att behålla sin Champions League-plats.

Inför kvällens match mot Man City har han betonat hur svårt det är att slå sig in bland de fyra, hur hög konkurrensen är och om hur Man City har spenderat och kommer fortsätta spendera enorma summor pengar. Det är alltså inte lätt att vara lilywhite.

Yes, Harry, why don’t we just go away and shoot ourselves?! För ger man bara upp så gör det naturligtvis mindre ont.

Han har naturligtvis rätt i det han säger, men han säger det naturligtvis i lika stort syfte att förklara för omvärlden och för sin uppdragsgivare att han har gjort vad han kunnat, att felet inte är hans utan han är snarare ett offer för omständigheterna.

Och Harry Redknapp vill bli engelsk förbundskapten.

Fundamental attribution error.

Ett välkänt psykologiskt begrepp som ungefär säger att människor tenderar att överskatta sin egen betydelse när saker och ting går bra, men underskatta sin egen betydelse när det går dåligt.

Varför jag nu kom att tänka på det.

:::

För Man City råder ett helt annat läge och de står i början av en vecka som kan bli klubbens största på väldigt många år.

Ikväll har de möjlighet att säkra spel i Champions League nästa säsong, om de vinner mot Tottenham, och bara fyra dagar senare vandrar de ut på Wembley för att spela final i FA-cupen och chans att vinna klubbens första titel på 35 år.

Carlos Tevez rapporteras vara aktuell för spel i båda dessa matcher.

Man City står på kanten till storhet. De ser ljuset, frågan är om de nu vågar ta det sista hoppet?

:::

[”I know people in the right positions there have said ‘well, the one thing we couldn’t offer was Champions League football’. But they tell me they’ve got one or two players signed already who’ll blow your brains out. They aren’t going to stop until they win the championship and even the Champions League, are they?”]

Ett av Harry Redknapps uttalanden.

Det är ju svårt att veta vad Redknapp vet och inte vet. Själv funderar jag mer på i vilken utsträckning det där kan betyda att Man City redan gjort en deal för någon eller några av Tottenhams stjärnor: Bale, van der Vaart, Modric och så vidare.

Särskilt när han följer upp det med det här uttalandet:

[“Players will go where they get the best deals. If they can get more wages elsewhere, they will go elsewhere, that is the top and bottom of it. I haven’t met too many players who say, ‘I’ll come to you for 40 grand-a-week less than I can get somewhere else because I like you’.”]

…………………………………………………

The Guardians galleri med Nigel De Jong.

http://www.guardian.co.uk/football/gallery/2011/may/10/the-gallery-nigel-de-jong

1-4, 7 och 12 tycker jag är riktigt sköna.

…………………………………………………

Luton Town möter ikväll Wrexham i den andra playoff-semifinalen av The Conference Nationals playoff hemma på Kenilworth Road.

Luton vann den första matchen med 3-0 efter mål av Alex Lawless, Claude Gnakpa och Ed Asafu-Adjaye – och man bör därmed tämligen bekvämt kunna nå finalen på City of Manchester Stadium den 21:a maj.

http://www.lutontown.co.uk/page/MatchPreview/0,,10372~2356624,00.html

Luton kan vara på väg tillbaka till The Football League, bara två år efter att man flyttades ned på grund av finansiella oegentligheter och poängavdrag, tre år efter att man spelat i The Championship.

…………………………………………………

Blackburn och Man Utd stöter på varandra tre gånger på väldigt kort tid den här veckan.

Imorgon onsdag spelas den norra playoff-finalen i Premier Reserve League, vinnarna möter Chelsea i den nationella finalen, på fredag spelas finalen i Lancashire Senior Cup och på lördag möts naturligtvis de båda lagen i Premier League.

Blackburn spelar för att vara kvar i Premier League, Man Utd spelar för att vinna Premier League.

Lancashire Senior Cup är en lokal cup för lag i Premier League och The Football League, men där de större klubbarna vanligtvis ställer upp med sina reservlag.

Blackburn är mesta mästare med 17 titlar, före just Man Utd på 13 titlar. Tillsammans har de inför den här finalen vunnit tre av de fyra senaste upplagorna.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Käre Herr Hussfelt!

Låt mig gratulera till ett nytt, spännande och innovativt användande av det publicistiska verktyget och begreppet ”pudel”.

Det har vanligtvis varit en form av villkorslös ursäkt för någon särskild faktisk eller taktisk dumhet man har sagt eller gjort.

Men inte nu längre. Nu är det en halvkväden avbön omedelbart följd av ett upprepat angrepp i samma riktning som det ursprungliga felet begicks.

Jag förstår – ”when you’re not playing offence, you’re playing defence!”

:::

Låt mig inleda med att slå fast det alla vi fotbollsälskare redan vet och håller för givet.

Milan är en fantastisk klubb med en fantastisk historia. Det är en makalöst framgångsrik klubb i Italien och sett till det europeiska cupspelet så är Milan tillsammans med Real Madrid i ensamt majestät främst genom alla tider, och i titlar långt före Man Utd. Laget som Milan hade där i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet är ett av världens bästa fotbollslag genom alla tider och som förmodligen sedan dess helt saknar motstycke.

Så var detta sagt. Men så till min fundering. Vem i hela friden har förnekat eller ens ifrågasatt detta?

Vad var det egentligen med de välförtjänta hyllningarna till Ferguson som retade upp dig så förtvivlat att du kände ett behov av att försvara det som aldrig attackerats? På vilket sätt blir Milans storhet reducerad av att Ferguson och Man Utd hyllas?

Och när du ändå gör din jämförelse med hjälp av fakta som visar sig vara inte bara vinklade i ordets populära mening utan även felaktiga – vad får dig då att reagera på detta med ännu ett tämligen nedvärderande och provocerande angrepp med Man Utd som adress?

Var det Fergusons fel att du inte hade koll på dina fakta?

:::

Låt oss bortse från att du väljer att jämställa en enda persons insats med vad en hel klubb med alla dess resurser och personer har åstadkommit genom åren.

Men eftersom jag nu ändå är en ”sådan där som håller på lag” så känner jag ändå för att göra några korta konstateranden apropå din spetsiga analys av Man Utds europaprestationer, och hur de står sig jämfört med Milans.

:::

Milan var under 1980-talets andra halva då som nu en toppklubb i Italien, som alltid befann sig i tabellens övre del. Det var en klubb med stora resurser, Berlusconi tog över klubben 1986 och investerade enorma summor i den, mycket likt det sätt som exempelvis Abramovich och Mansour har gjort i Chelsea och Man City på senare tid. Italien var också den överlägset dominerande ligan i Europa och hade en etablerad maktställning inom den europeiska fotbollen. Det är från den utgångspunkten som Milans projekt tog sin början.

När Ferguson tog över Man Utd 1986 så var det en klubb på dekis, en klubb i botten av den engelska ligan, en klubb som inte hade vunnit ligan på nästan 20 långa år. Långt förbisprungna av andra dominerande klubbar. Engelsk fotboll stod svag och taktiskt outvecklad, och var med egen förskyllan utesluten från europeiskt cupspel under de därpå följande fem åren, vilket drabbade engelsk fotboll i Europa hårt. Ferguson hade ingen Berlusconi som pumpade in kapital, han fick sakta men säkert bygga upp klubben från grunden. Detta var utgångspunkten för Fergusons projekt.

Ser du skillnaderna?

Detta sagt så är naturligtvis Ferguson själv den förste att medge att Man Utd borde ha lyckats bättre i Europa under hans tid i klubben.

Men det motiverar och rättfärdigar ju inte tramsiga och tendentiösa jämförelser som därtill är onödiga då ingen har ens tänkt tanken att hylla Ferguson på Milans bekostnad.

:::

Vad så gäller Man Utds finaler i Champions League.

Helt visst blev Man Utd utspelade i en final i vad som var en av Man Utds sämre prestationer under hela den säsongen, vilket inte minst Barcelona själva varit sena med att påpeka. Händelsevis deltog inte Milan i det årets Champions League.

Helt visst var finalen i Moskva mot Chelsea en otroligt jämn historia mellan två närmast oskiljaktiga lag. Men i slutänden har jag svårt att se att Man Utd ska behöva be om ursäkt för att de, till skillnad från sina motståndare, faktiskt håller sig på benen och sätter sina avgörande straffar.

Helt visst var Man Utd det sämre laget i just den enskilda finalen mot Bayern München 1999. Vad som möjligen glöms bort är att Man Utds mittfält, vid tillfället världens förmodligen bästa mittfält och den bultande motorn i hela Man Utds lagbygge, var helt skövlat i den matchen.

Såväl Roy Keane som Paul Scholes var avstängda, världens vid tillfället bästa centrala mittfält. En av världens bästa högermittfältare tvingades spela centralt och en av världens bästa vänstermittfältare fick spela på högern.

Vilket lag skulle med de förutsättningarna gå in och vara bättre än ett ruggigt starkt och välorganiserat Bayern?

More to the point, vilket lag skulle med de förutsättningarna lyckas inte bara hålla sig kvar i matchen utan även svara för europeisk fotbollshistorias mest dramatiska vändning någonsin? – något  som du framställer som något mer eller mindre negativt?

:::

En sak har Man Utd däremot aldrig lyckats med i en Champions League-final, nämligen att tappa en 3-0-ledning i halvtid.

För att parafrasera José Mourinho. Och det är den enda småaktighet jag skickar i retur.

:::

Det fina med fotboll är att det inte är ett nollsummespel.

Ett lags eller en managers prestationer förminskas inte av andra lags och andra managers prestationer, särskilt inte när det sker i ett helt annat land och i en helt annan liga.

Italiensk fotboll kan vara bra och givande utan att engelsk fotboll därmed blir dålig. Engelsk fotboll kan vara bra utan att det på något vis gör italiensk fotboll mindre värd.

Behovet av att lyfta fram det egna genom att förminska något annat kommer jag aldrig att förstå mig på.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den engelska fotbollens globala klasskamp – Med managern i korselden

Att lägga ett klassperspektiv på den engelska fotbollen är vare sig ovanligt eller ens särskilt svårt. Det går att göra utifrån ett större makroperspektiv och se fotbollens historiska och förändrade samhällsroll. Det går även att göra utifrån ett mikroperspektiv utifrån hur den engelska fotbollen organiseras och styrs.

En ständigt återkommande kamp är vilka som organiserar och styr klubbarna, vilka är den engelska fotbollens mest centrala beståndsdelar. Där finns i huvudsak tre klasser: ägare, managers och spelare.

Gemensamt för denna form av klasskamp genom historien har varit en kamp för varje manager att utöka sitt eget livsrum och handlingsutrymme trängda mellan å ena sidan ägarna de tjänar och å andra sidan spelarna de förväntas leda.

:::

Om vi förenklar socialistisk teori ned till dess bara ben så ser den klasskamp som en kamp om kontroll över produktionsresurser.

Historiskt sett har den engelske managern haft hög kontroll över en klubbs produktionsresurser och således traditionellt haft en hög grad av makt. En tendens som pionjerades av legendarer som Busby, Shankly och Revie. Och följaktligen har fotbollsmanagern som klass sedan länge haft väldigt hög status inom engelsk fotboll.

Men i den moderna fotbollen så är den engelske managerns roll på väg att förändras och förminskas, satt under press som den är av såväl ägare som spelare som fått mer att säga till om.

Frågan är alltså hur den moderna fotbollen har förändrat kontrollen över fotbollens produktionsresurser, och i förlängningen hur detta mer konkret har påverkat den engelska managerrollen.

:::

Fotbollen har utvecklats hastigt under de senaste 20 åren. Den har blivit en kommersiell maskin vilken suger upp allt syre och all uppmärksamhet från sin omgivning. Det är närmast omöjligt att undvika fotbollen och dess sociala såväl som politiska roll.

Som en konsekvens har engelska fotbollklubbar blivit globala varumärken och deras förmåga att generera vinster och kassaflöden har blivit lika viktiga eller viktigare än att vinna titlar eller kvalificera sig för europeiskt cupspel. Fotbollen har blivit till affär.

:::

Med en ekonomiserad fotboll så kommer affärsmän som ser vinstpotential att köpa in sig i fotbollen, vilket vi tydligt sett under det senaste årtiondet. De kritiska produktionsresurserna inom den moderna fotbollen är tillgång till kapital samt spelare.

Kapitalet kontrolleras av ägarna och spelarna har med tiden vunnit allt större kontroll över sig själva i och med att fotbollens marknader öppnats, deras intjäningspotential mångdubblats och deras förhandlingsstyrka ökat exponentiellt.

Den kontroll över produktionsresurserna som den engelske managern traditionellt har utövat, dels genom att kunna kontrollera klubbens intäkter och dels genom att ha närmast feodal makt över spelarna, har kontinuerligt urholkats – och bara ett ytterst fåtal sådana exempel finns fortfarande kvar.

:::

Kampen om kontroll mellan de olika klasserna inom den engelska fotbollen tar sig naturligtvis konkreta uttryck.

Från ägarhåll är en konsekvent utveckling att försöka reducera managerns mandat och auktoritetsområde, företrädesvis genom att flytta över delar av dennes befogenheter till en för engelsk fotboll ny tjänstemannafunktion ofta benämnd director of football.

Från spelarhåll används agenter och kontraktsförhandlingar som ständiga verktyg för att hävda deras position gentemot klubben och laget, och har gjort marknaden till managerns herre.

:::

Den konkreta betydelsen för managern i dennes yrkesroll är att hans tids- och handlingsutrymme har krympt. Ledningen av engelska fotbollsklubbar har blivit kortsiktigt resultatorienterade och en manager förväntas leverera omedelbart såväl som vinna till varje pris.

Även den engelske managern förändrar sig som en följd av detta. Det är inte längre aktuellt att bygga dynastier som förr, deras perspektiv blir inte längre att bygga klubbar utan att bygga sina egna personliga rykten och varumärken. De blir därmed också mer kortsiktiga och resultatorienterade.

:::

Kommersialiseringen av den engelska fotbollen leder med andra ord i förlängningen till att också relationen mellan den engelska fotbollens tre klasser – ägare, managers och spelare – och dess klubbar kommersialiseras och ges en prislapp. Som en oundviklig bieffekt.

Den kanske mest tragiska effekten av den engelska fotbollens klasskamp är att fotbollens främsta syfte glöms bort på vägen: Att glädja och underhålla sina supportrar i deras vardag, med andra ord att fungera som en form av opium för folket.

Det syftet och den missionen inom den engelska fotbollen har traditionellt vårdats av managern. Den klasskamp som pågår inom den engelska fotbollen utmanar alltså inte bara managern utan den engelska fotbollens hela själ.

:::

Är den kampen över huvud taget möjlig att vinna – eller åtminstone att inte förlora?

…………………………………………………

Richard Williams bloggar om Carlo Ancelottis framtid i Chelsea och om vilka som skulle kunna vara aktuella att ersätta honom.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/may/09/carlo-ancelotti-chelsea-roma?intcmp=239

Kanske ännu en portugisisk wunderkind?

…………………………………………………

Grymt imponerande insats av Liverpool igår. Fem baljor på bortaplan och precis allt gick in. Europa nästa?

Men vad i hela helsefyr sysslade egentligen Fulham med? Det var bland det taffligaste jag sett på väldigt länge.

:::

Man City vs Tottenham och Luton vs Wrexham ikväll. Mer om det i en blogg framåt kvällen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna – Come What May

El Climactico är över – som Henry Winter lite putslustigt valde att benämna söndagens tungviktsmöte mellan Chelsea och Man Utd.

Men det har ju spelats en hel massa annan fotboll under helgen också, och det kommer spelas ännu mer fotboll under veckan – inte minst ikväll när Liverpool beger sig till Fulham i sin jakt på europaspel kommande säsong.

Men först och främst kan det vara en idé att sammanfatta helgen och fundera på vad vi kom fram till.

:::

Adrenalin är en viktig taktik i slutet av säsongen!

Söndagen bjöd på två matcher i vardera ände av tabellen som båda på sitt sätt betonade betydelsen av adrenalin i kampen om å ena sidan ligaseger och å andra sidan nedflyttning. Alltså förmågan att med ren vilja bara gå in och blåsa på till skillnad från ofta framhuldad taktisk kyla. Jag tänker även lite svepande påstå att det här är något som är särskilt betydelsefullt just i Premier League.

Wolves ångade på i ett furiöst tempo i inledningen av matchen mot West Brom, naturligtvis även behjälpta av att det var ett intensivt och svettigt black country derby. De sprang fram till en snabb 2-0-ledning som strax efter halvtid utökades till 3-0. När West Brom därefter åt sig in i matchen igen så såg man värdet av just den inledningen, den gav Wolves tre livsviktiga poäng och därtill ett momentum in i säsongens avslutande matcher mot Sunderland och Blackburn.

Det tog Man Utd 36 sekunder att göra sitt första mål mot Chelsea och hela första halvlek och stora delar av andra halvlek var en enda samlad röd tidvåg mot Chelseas mål. Vilket lag som var laddat, uppe för uppgiften och fullständigt sprutande adrenalin stod helt klart; likaså vilket lag som aldrig riktigt var inne i matchen. Ferguson hade förberett sitt lag maximalt, Ancelotti och hans spelare såg inte riktigt ut att förstå vad som drabbat dem.

Wolves och Man Utd hade båda två kunnat gå in i matchen med inställningen att enbart försöka spela taktiskt klokt. Men med den inställningen är jag inte säker på att vare sig Wolves eller Man Utd hade vunnit sina matcher. Det finns förvisso en taktisk klokhet i att släppa loss som de båda lagen gjorde också, men där taktik ofta handlar om att kontrollera spelare så handlar det Wolves och Man Utd gjorde lika mycket om att befria spelare.

:::

Arsenals förmåga att skapa fiender kan kosta dem dyrt!

Fördelarna med att skapa en siege mentality är ofta framförda och mer eller mindre väldokumenterade. Det är vi mot världen, alla hatar oss, ett väldigt vanligt och väl använt sätt att svetsa samman den egna gruppen och kräma fram de sista dropparna prestation och desperation som kan föra det egna laget över den hägrande mållinjen.

Men att få den egna gruppen att känna på det viset är ju inte riktigt detsamma som att faktiskt göra fiender av andra lag, det vill säga få dem att känna en faktiskt fiendskap mot det egna laget.

Fotbollsmatcher i England är svåra till att börja med, de är ännu mer svåra när motståndarna har också den där extra lilla droppen av motivation, när publikens desperation av att besegra sin förhatlige motståndare formligen duggar över planen. Det är sådant här vi ser i derbyn eller tunga rivalmöten, och ett topplag tjänar naturligtvis på att ha så få sådana möten som möjligt under en säsong.

Arsenal mot Stoke borde egentligen vara en naturlig match vilken som helst, men vi har sett, inte minst då i helgen, att så är det inte alls längre. För Stoke och för deras fans är Arsenal nu en av de klubbar som befinner sig allra högst upp på deras shit list. Det finns bokstavligt fysiska skäl till just denna animositet, men Arsenal gör sig heller ingen tjänst med ofta kritiska och ibland respektlösa uttalanden i riktning mot andra klubbar. De skapar fiender i onödan. Och till skillnad från Don Quijotes villfarelser så kan de här väderkvarnarna faktiskt slå tillbaka till tonerna av kostade poäng i en tät titelstrid.

:::

Charlie Adam förtjänar Ryan Shawcross oförtjänta rykte!

Vi har en märklig förmåga att fördöma fotbollsspelare mer eller mindre enbart på utfallet av en händelse och utan att ta någon större hänsyn till avsikten bakom samma händelse. Mest tydligt, och kanske mest aktuellt givet helgens match mellan Stoke och Arsenal, är det kanske för Ryan Shawcross. Om inte Ramsey faktiskt brutit benet förra året så hade Shawcross aldrig blivit betraktad som samhällets främste fiende, oavsett vad hans avsikt än hade varit.

I helgen fick vi se en liknande men omvänd incident när Charlie Adam mycket fult och brutalt tacklade Gareth Bale på benet. Bale är borta resten av säsongen med skadade ligament. Adam kommer aldrig få samma behandling som Shawcross. Detta trots att vad Adam svarade för var en synnerligen medveten tackling eller snarare markering, ägnad att om inte skada så i alla fall att göra illa. Men Bale bröt trots allt inte benet och då får man ju leken tåla. Adam spelar ju dessutom i charmiga Blackpool och inte för busgänget Stoke som vi ju vet, eftersom vi fått det berättat för oss, består av huliganer och rugbyspelare.

Det är den här typen av tacklingar och markeringar som ska beivras å det grövsta och Charlie Adam förtjänar att bestraffas kraftigt i efterhand. Just för sin avsikt och brist på respekt för motståndaren. Det uppnår man däremot inte genom att som Jesper Hussfelt i gårdagskvällens FK-Europa avfärda det hela som något som ”lag som Blackpool” eller ”britter från The Championship” håller på med, vilket dels avslöjar en brist på insikt i vad Blackpool är för typ av lag såväl som vilka spelare som står för dylika tacklingar, och dels är påståenden intellektuellt likvärdiga min gamle outbildade och obereste farfars folkhemssvenska och mellanmjölksrasistiska om än inte illasinta resonemang om ”de där utlänningarna”, även om det äger rum på en fotbollsskala.

…………………………………………………

Fulham mot Liverpool på Craven Cottage ikväll.

Fulham befinner sig i den något unika positionen att vara i kanonform samtidigt som de inte längre har något att spela för. Annat än att försöka undvika gula och röda kort så att de behåller sin plats uppe i fair play-tabellen.

Liverpool å andra sidan spelar för en plats i Europa League.

Många ser ner på turneringen och säger sig inte riktigt bry sig om ifall Liverpool klarar av det målet eller ej. För mig är det däremot ett betydelsefullt mål för Liverpools långsiktiga ambitioner.

Och det finns flera skäl till det:

»  Materiell och påtaglig nytta. Liverpool har varit ett av vårens mest formstarka lag och man har haft ett enormt uppsving under Kenny Dalglish. Att faktiskt kvalificera sig för Europa, från vad som framstod som ett hopplöst läge, skulle visa att detta uppsving faktiskt gav något mer än att bara vara for show.

»  Ekonomi och värvningar. Europa League är inte finansiellt lika givande som Champions League, men det bidrar ändå med intäkter. Det är också en form av skyltfönster som gör det lättare att värva spelare till klubben.

»  Europeisk erfarenhet och kultur. Europa League är en möjlighet för spelartruppen att anpassa sig till det täta matchande som följer på att ha såväl inhemsk som europeisk fotboll på programmet under en hel säsong. Att spela europeisk fotboll ingår också i Liverpools DNA.

:::

Mer åt den skämtsamma sidan.

Men Howard Webb, som dömde matchen mellan Man Utd och Chelsea, har ju fått rykte om sig att vara väldigt ”för” Man Utd. Något som verkligen inte syntes i just matchen mot Chelsea.

Hur som helst så är det framför allt från Liverpoolhåll som det här ryktet har uppstått.

Och då är det ju lite galghumor att se den här videon där Webb leder vad som skulle kunna vara Liverpools senaste ligavinnare med familjer i sång till Liverpools kända hymn, You’ll Never Walk Alone.

http://www.youtube.com/watch?v=XkRcCt1Ikag

…………………………………………………

Ett amerikanskt konsortium sägs vara intresserade av att köpa Barnsley, som för närvarande harvar i The Championship.

Men hur länge till?

En tankegång modell långsökt är att konsortiet består av företagare från det amerikanska bibelbältet som blev helt frälsta på Barnsley när de fick reda på att en av klubbens spelare heter Reuben Noble-Lazarus, som under 2008 blev den yngste spelaren någonsin i The Football League när han debuterade endast lite drygt 15 år gammal.

…………………………………………………

Det kan inte vara en slump att sommarvärmen kommer till Sverige dagen efter att Man Utd vunnit mot Chelsea?!

:::

Maj är en härlig månad på många sätt och vis. Inte minst för att det är en otroligt massa fotboll på menyn. Det är match mer eller mindre varje dag i den engelska fotbollens olika sammanhang.

Förmodligen kommer jag göra så att det blir en ordinarie blogg om dagen, därefter blir det kanske en matchblogg framåt kvällen, om tid och möjlighet ges.

Inte för att jag är säker på att alla är precis lika nördiga i sitt fotbollsintresse som jag. Men då finns det ju kanske lite åt alla.

:::

John Terry förnekar sig inte – Chelsea förtjänade tydligen oavgjort i gårdagens match. Enligt honom.

Guardian hade en bra mening som sammanfattade matchen tämligen väl: “While the result did not reflect the trouncing that had been inflicted, everyone present understood United’s superiority.”

Den enda möjliga, och sett till matchbilden fullt rimliga, slutsatsen att dra är att John Terry inte var närvarande.

Be Champions!!

Peter Hyllman

NEZIK – Den engelska fotbollens enfald och mångfald

I’d rather be paki than scouse” sjunger olika klubbars ibland tillresta fans när de möter Liverpool eller Everton. Hur vidare socialt missanpassat det är eller inte att sjunga så, får ni läsa i en annan blogg, här fokuserar vi på fotbollen.

För häromdan snubblade jag på en riktigt intressant lista. När jag snubblar på saker och ting, brukat det vara väldigt betydelselösa ting; bananskal exempelvis. Därför blev jag positivt överraskad åt denna upptäckt. Eller rättare sagt, blev jag först häpen till att sedan inse betydelsen av resultatet som i ärlighetens namn la grunden för en hel del tankar den kvällen.

Har jag gjort er nyfikna nu?

:::

Jag kan väl börja med att berätta om mina imaginärt djupa tankebanor kring det fortfarande hemlighetsfulla ämnet. Vi tänker oss ett svenskt samhälle. Eller bättre upp, vi tänker oss ett vanligt, svenskt fotbollslag. Det kan vara små tioåringar som knappt kan passa en bredsida utan att vinkla foten fel, det kan vara ett gäng femtonåringar som just lärt sig konsten att dribbla och därmed markant minskat sina passningar till andra i laget. Men det kan också vara ett allsvenskt lag, med en blandning utav dessa två ovanstående exempel (absolut ingen pik till allsvenskan och dess klass, vi alla vet hur oerhört uppskattad den är jorden runt).

Hur många av er har jag tappat bort i detta otroligt lågsökta sidospår? Back to the story. Ett vanligt svenskt lag speglar allt som oftast det svenska samhället. Människor från olika samhällsgrupper, människor som ställer sig olika till vissa avgörande frågor, men inte minst, människor med olika etnicitet och bakgrund. Ingen hålls ute, svart som vit som gul som röd. Det är i Sverige det, blickar vi mot England är saker och ting lite annorlunda.

I ett land där en signifikant del av befolkningen kommer ifrån andra länder, förväntar jag mig en större mix utav nationaliteter i både landslag och klubblag. Med olika nationaliteter menar jag då givetvis inte spelare ifrån andra länder (då jag främst menar att de nästan, bara nästan, finns lite för många utav dessa i vissa klubblag), utan då hänvisar jag till spelare med annat ursprung än brittiskt. Främst från länder där invandringen till England är stor, jag pratar Indien, Pakistan och Bangladesh. För att begränsa mig har jag valt att kolla på spelare med bakgrund i dessa och andra länder som är överrepresenterade när det gäller invandringen i England, för att sedan undersöka hur många det är som representerat det engelska landslaget i fotboll.

:::

Om ni förväntade er en lång lista, så kan ni pusta ut. Första fakta avgör detta. Så sent som år 2006, gjorde Chopra, då i Newcastle, nyheter med att göra det snabbaste målet i Premier Leagues historia, gjort av en inhoppare det vill säga, efter att bara ha varit på planen i tio sekunder. Nu var det inte riktigt det som var så uppseendeväckande. Utan, jag upprepar, så sent som 2006 gjorde Michael Chopra nyheter. Han var den första spelaren med indiskt ursprung som nätade i Premier League. Och han var ändå inte helindisk, utan bara fadern var ifrån landet långt bortom fjärran.

Han lyckades dessutom bli den första spelaren med asiatisk bakgrund att representera England när han debuterade för U16 mot Skottland under 1999.

:::

Hans föregångare har med all rätt inte lyckats vidare bra i den engelska fotbollen. Vi har Zesh Rehman, med 21 matcher på sitt konto med Premier League-laget Fulham. Den Birminghamfödde försvararen fortsatte sedan till QPR och valde att satsa på en landslagskarriär i Pakistan, något många andra i samma situation gjort innan dess.

Adnan Ahmed spåddes ha en ljus framtid när han som ung biljerade i Manchester Uniteds ungdomsakademi, innan han gjorde sin professionella debut för Huddersfield. Sedan dess har han långsamt tynat bort och är inte längre den man sätter hoppet till när man pratar lyckosamma asiatiska spelare i England.

:::

Det blir bättre i framtiden, hävdar optimisterna, med förklaringen att det är numera så att människor från ovanstående ursprung integrerar på ett mer lyckosamt sätt med övriga brittiska befolkningen. Men faktum är att detta är långt ifrån sant. Det rapporteras att mindre än 1% av de hundratals ungdomarna i Premier League-klubbarnas ungdomsakademier är av asiatiskt ursprung.

Visst finns det undantag. Netan Sansara spås bli den första riktiga superstjärnan som sätter standarden för kommande generationer. Sansara gjorde 30 A-lagsframträdanden under sin tid hos Walsall FC. Han gick sedan vidare till den skotska fotbollen och Dundee. Under tiden har han hunnit göra tre framträdanden för Englands U18- och U19-lag, debuterade gjorde han i en match mot Holland.

Redan för ett par år sedan, som 17-åring, hade fotbollsvärlden fått upp ögonen för honom.

Citat från The Times Broadsheet Paper i februari 2008 – ”A tall left-back, adept in possession, Sansara already on the fringes of Walsall’s first team and may just have a chance of achieving his goals: to become the first British Asian footballer playing regularly in the Premier League and the first in the full England team”.

Han har med det sagt väldigt mycket på sina axlar. Sansara kan möjligen vara den som öppnar upp möjligheterna för alla tusentals barn som i åratal inte haft en idol att se upp till. Det är ett tungt ansvar, men ett han bär lätt.

:::

Vad är anledningen till detta fatala misslyckande i Engelsk fotboll? För det många menar, är att detta är en skamfläck, ett problem man inte vet hur man ska handskas med. Varför är det så? Varför har det blivit så? Här delas åsikterna.

Vi har dem som tror att människor från dessa länder helt enkelt inte har fysiken för att spela bra fotboll, vilket jag klassar som rent och skärt bullshit. Ett sådant argument bör inte ens finnas med i en diskussion om detta, då detta grundar sig på okunnighet. Är Messi för kort för fotboll? Är Peter Crouch för icke muskulös och var Garrincha för fysiskt handikappad?

Andra menar att människor ifrån Indien eller Pakistan, är mer insatta i sporter som kricket än fotboll, vilket i enkla termer betyder att fokus kring fotboll inte är så stort som det bör vara om man vill ha fram framgångsrika fotbollsspelare. Det argumentet kan jag gå med på, då detta förmodligen är sant. Men det förklarar inte varför brittiska ungdomar med annan bakgrund är underrepresenterade i både landslag och klubblag.

:::

Hiten Mandila är en vän till mig som bor i London, England. Han är född och uppvuxen i storstan, och hans föräldrar emigrerade från Indien för många år sedan. När jag frågade honom vad anledningen till detta oerhörda misslyckande inom fotbollen, menade han att det beror på den djupt satta indiska kulturen som fortfarande lever vilt i vissa hem.

Firstly, people play football as a hobby, but don’t want to take it on as a serious profession as they find it too intense. That, along with the fact that some parents, don’t want their children to go down that career path. Some parents here are still strict with their children. The lack of support from home makes it hard for young people to really give it all. However, people like me have a passion for football and enjoy playing it, but find it difficult to get into any sort of club because I’m brown. It’s not a racist thing, but it’s just really difficult for Asian people in the UK to get into football.

Sansara är inne på samma spår; “Because there are no role models, a lot of Asians, especially of the older generation, see football as just a social thing and not something kids can make into a professional career. Han tillägger, “At first I didn’t enjoy it because there was a lot of racism. I used to go home and tell my mum, ‘I don’t want to go back.’ It was horrible. I used to get called ‘Paki’ – even from my own team.

Alltså kan främlingsfientlighet vara inblandat, även om många britter nekar till detta. Hur som haver är situationen allvarlig och många gånger lik den som för några decennier plågade landet. Att svarta spelare hade svårt att spela in sig i laget och i övrigt hade svårt att ta plats i samhället. Då hetter superstjärnan som tog steget ut i proffslivet Viv Anderson. Kan nästa heta Netan Sansara?

Ni kan detta nu, men om det tillkommit några nya läsare, så gäller följande,

Mail: nezik_93@hotmail.com
Twitter: nezik_keshto

Peter Hyllman

"…High Atop the Thing"

Någon gång runt den 65:e minuten så zoomade TV-kameran in en banderoll på Old Trafford med en hälsning till Liverpoolfansen om att Man Utds 19:e ligatitel var bärgad.

Det stod 2-0, Man Utd befann sig i cruise control, och allt kändes bekvämt.

Fram till dess att de visade den där jävla banderollen. Varmed mina tankar flög i riktning mot en lätt kolerisk Toby Ziegler i West Wing som irriterat ställde den fullt relevanta frågan: “You want to tempt the wrath of whatever from high atop the thing?!”

Två-tre minuter senare reducerade Chelsea lite från ingenstans och helt plötsligt var det match igen.

Varpå jag spottade och svor.

:::

“Chelsea, the reigning Premier League champions, were forced to confront their own inferiority at Old Trafford. The narrow score misrepresented the authority of Sir Alex Ferguson’s players, who had scored after 37 seconds.”

:::

Slutscenerna på Old Trafford var tämligen otroliga.

Det var glädje och lättnad. Spelare föll i varandras armar. Alex Ferguson bugade inför Old Traffords publik som under den sista kvarten burit fram sitt lag mot segern. Hernandez grät av lycka.

Nemanja Vidic log.

:::

“Few would have anticipated that United would exercise such domination of Chelsea. Ferguson has weighed up these foes and obviously come to the conclusion that there is no need to treat them with particular caution. Chelsea were stretched and baffled by the movement of United.”

:::

Ligatiteln är förvisso inte helt klar, Man Utd behöver en poäng till.

Det vore naturligtvis makalöst om man inte skulle lyckas ta en poäng på de återstående matcherna. Men lika förskräckligt vore det ju att gå ut till matcherna och tro att jobbet redan är gjort.

:::

Man Utd vann matchen för att man var bäst när det gällde. Likaså vinner Man Utd för att man varit bäst när det gällt, eller åtminstone varit som sämst lägst antal gånger.

Och däri ligger naturligtvis Fergusons stora bidrag. Hela hans lag var laddat som elva duracell-kaniner. I Chelsea var åtminstone halva laget iskalla.

John Terrys prat om inför Man Utd om Chelseas psykologiska fördelar och att Man Utd skulle vara rädda för Chelsea visade sig vara just bara det, prat.

:::

“While the result did not reflect the trouncing that had been inflicted, everyone present understood United’s superiority.”

:::

Det var en tämligen strålande match också, åtminstone för att vara ett möte mellan Man Utd och Chelsea. Det är två lag som brukar kunna ta ut varandra taktiskt.

Å andra sidan behjälpt av att Man Utd fick sitt ledningsmål så väldigt snabbt.

Men de som brukar karaktärisera Man Utds snabba omställningsspel som “långbollar” bör förslagsvis titta en gång till på den här matchen.

:::

Carlo Ancelotti å andra sidan gjorde förmodligen sin sista stora match med Chelsea. Det är ett tråkigt och ovärdigt slut för en lysande manager som gjort Chelseas stora tjänster.

Vilket beslut att plocka ut David Luiz i halvtid!

:::

Den enda rädsla Ferguson hade uttryckt inför matchen var att domaren skulle begå något stort misstag.

Webb verkade å andra sidan ha bestämt sig för att i princip inte blåsa för någonting. Och gladast för det ska nog förmodligen Chelsea vara, som hade kunnat få såväl en utvisning som en eller två straffar i baken om myten om Webbs sympatier hade haft den minsta sanning i sig.

:::

Carlo Ancelotti och Chelseas spelare kan ändå glädja sig åt att de kom så långt att de faktiskt gjorde en match av den här matchen till sist. Inför mars låg de 15 poäng efter Man Utd och inte en människa kunde tänka sig att de skulle ha chansen på ligatiteln ända in i maj.

:::

http://www.guardian.co.uk/football/2011/may/08/manchester-united-chelsea-premier-league

:::

Big ups till Wolves också som tidigare idag tog ett jättekliv mot nytt kontrakt när man vann det enorma prestigemötet mot West Brom med 3-1.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Nothing Else Matters

Så har en lång, omtumlande och ärligt talat tämligen svängig engelsk ligasäsong nått fram till dess moraliska och sportsliga höjdpunkt när engelsk fotbolls två giganter under de senaste fem-sex åren drabbar samman om ligatiteln ännu en gång.

Och en känsla av déjà-vu är onekligen väldigt svår att komma ifrån. För det känns som om vi har varit här förr.

Kampen om ligan ska avgöras eller åtminstone definieras. Och när lagen ställer upp på Old Trafford ikväll så är allt annat historia.

Tidigare formsvackor spelar ingen som helst roll. Ett med mästarmått mätt uselt bortafacit spelar ingen som helst roll. Gammalt ägargroll spelar inte längre någon roll. Kontraktsbråk är gammal historia.

Det är rött mot blått, det är Roman mot Fergie, det är Carefree mot Man Utd Will Never Die, det är Frank Lampard mot Ryan Giggs, det är Man Utd mot Chelsea.

På den andra sidan de 90+ minuterna så finns en hägrande ligatitel.

Inget annat spelar någon som helst roll. Nothing else matters.

:::

Förutsättningarna är tämligen enkla. Eller är de det?

Om Man Utd vinner ikväll så är ligan förmodligen i praktiken avgjord. Man Utd behöver i så fall en poäng till på de två sista matcherna för att helt och hållet säkra ligasegern.

Vid oavgjort så är Man Utd fortsatt favoriter till att vinna ligatiteln men i så fall måste man framför allt undvika att förlora på Ewood Park i nästa omgång mot Blackburn.

Om Chelsea vinner så går de förbi Man Utd på målskillnad och ligakampen avgörs av vilket lag som bäst navigerar följande två hinder: En tuff bortamatch mot Blackburn respektive Everton, samt hur många mål man lyckas ösa in hemma mot Newcastle respektive Blackpool. Med de förutsättningarna ger jag Chelsea en liten fördel.

:::

Det finns flera paralleller med förra säsongen.

Även då möttes Man Utd och Chelsea i en direkt kamp om ligasegern på Old Trafford, om än någon månad tidigare på säsongen. Då som nu så behövde Chelsea vinna för att gå förbi Man Utd.

En annan likhet är så klart att Man Utd även förra säsongen mötte Blackburn borta i den därpå följande ligamatchen, en match i vilken man tappade de poäng som skulle visa sig bli avgörande för ligasegern.

:::

Men där finns också olikheter.

Vid motsvarande tillfälle förra säsongen var Man Utd ett fysiskt och mentalt mer slitet lag. Wayne Rooney var nyligen skadad. Laget var också distraherat av Champions League-kvartsfinalen, och i matchen mot Blackburn demoraliserat på grund av förlusten i densamma.

Några sådana distraktioner existerar inte den här säsongen. Laget bör vara rimligt utvilat efter en lugn mittvecka som ändå hade, till skillnad från förra säsongen, en för klubben positiv utgång.

:::

Mindgames om psykologiska fördelar har pågått för fullt och från båda håll inför matchen.

Chelsea är naturligtvis rejält upplyfta av att ha hämtat upp det närmast enorma poängförsprång Man Utd hade innan mars. Och med den rejäla portion bondtur laget hade mot Spurs förra helgen så måste de känna att just inget kan gå fel för dem.

För Man Utd är naturligtvis den känslan den omvända, de riskerar att tappa en väldigt stor ledning. Det är en situation man knappast är van vid.

Man Utd kan däremot hämta psykologisk energi ur hur man slog ut Chelsea ur Champions League när man vann såväl borta som hemma, ett utfall som få förutspått och som förmodligen finns i båda lagens tankar.

Annars är en oroväckande tendens för Man Utd att laget tenderat haft svårt för så kallade title deciders under senare år. Förra säsongen blev det förlust mot Chelsea, säsongen innan det mot Liverpool och innan den Chelsea igen. Om det spökar i Man Utds huvuden återstår att se.

Vad som också återstår att se är vilken roll Old Trafford kommer att spela.

:::

Henry Winter talar om Chelsea och Man Utd som etablissemanget som ger sig ut på titelparad ikväll.

Två topplag som till sist skakar av sig samtliga utmanare och som mellan sig har eller kommer ha vunnit samtliga ligatitlar de senaste sju åren.

Något märkligt naturligtvis, givet att under flera av de här åren så har andra lag definitivt blandat sig i ligastriden. Bara den här säsongen är exempelvis Arsenal inte teoretiskt ute ur ligastriden, om än förmodligen i praktiken.

Men också lite märkligt givet de båda lagens säsonger. Chelsea och Man Utd befinner sig egentligen båda i den här situationen trots snarare än tack vare sina egna prestationer.

Efter Chelseas katastrofala period månaderna runt jul och nyår så var de av i stort sett alla, inklusive mig, avfärdade från ligastriden. Diskussionen gällde snarare om de skulle klara av att behålla sin Champions League-status.

Och Man Utd var mer eller mindre helt borträknade halvvägs in på hösten när de redan låg fem-sex poäng efter Chelsea samtidigt som Wayne Rooney började bråka om nytt kontrakt. Återigen, inklusive mig, om än mer i personlig tysthet.

Ändå är de här.

Alternativt så är skälet till att de är här att just detta är vad som skiljer dessa båda lag från sina konkurrenter – förmågan att trotsa oddsen, att bryta trender och negativa spiraler och kunna med hjälp av egen kraft och hård vilja kunna vända och bända dåliga lägen till sin egen fördel.

…………………………………………………

The Guardians traditionella stora intervju den här helgen fokuserar på Man Citys alldeles egna enfant terrible – Mario Balotelli.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/may/08/mario-balotelli-manchester-city-fa-cup

Det är en intervju som ger rätt goda insikter i Balotelli själv men också om Roberto Mancini som är den manager som Balotellis karriär och framtid framför allt kommer att bero på.

Bra läsning!

…………………………………………………

Darlington vann FA Trophy igår eftermiddag efter att Chris Senior kom in från bänken och nickade in 1-0 i förlängningens allra sista minut mot Mansfield Town.

Samtidigt som den här bloggen publiceras, och samtidigt som matchen på Britannia Stadium sparkar av, så marcherar också Whitley Bay och Coalville Town ut på Wembley för att spela finalen i FA Vase.

Vi kanske inte känner att det spelar någon roll, men för dem så betyder det naturligtvis väldigt mycket.

All things matter.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fade To Black

2008 genomfördes en undersökning för att ta reda på vilket derby som var Englands mest passionerade. Det visade sig att det derby som kom högst upp på listan var det svarta landets derby.

West Brom vs Wolves.

Den här säsongen har bevittnat de första mötena i Premier League eller den engelska högsta divisionen på mer än ett kvarts sekel. Det är alldeles för lång tid för ett av Englands äldsta och hårdaste derbyn.

1888, när The Football League grundades, så fanns där inget North London Derby, inget Liverpoolderby och inget Manchesterderby. De enda derbyn som lever kvar från den tiden är Blackburn vs Burnley och just Albion vs Wolves.

Och med Wolves på nedflyttningsplats och i en tung formsvacka, och West Brom redan klara för nästa säsongs Premier League, så har detta bittra derby fått en extra innebörd.

Det finns inget West Broms fans skulle älska mer än att slå en spik i den värsta rivalens Premier League-kista.

:::

Men det var en tid när rivaliteten mellan de här klubbarna hade en högre och mer allmän betydelse i den engelska fotbollen.

Det var under 1950-talet som Stan Cullis Wolves förmådde brittiska tidningar att beskriva dem som världens bästa lag, Wolves vann bland annat den engelska ligan tre gånger under den här perioden.

Det skrytfulla påståendet fick Gabriel Hanot, fransk före detta spelare och vid tillfället journalist, att lansera Europacupen.

Men inhemskt kom utmaningen mot Wolves främst från det svarta landets, the black country, andra sida. 1954 kom West Brom ohyggligt nära att bli det första laget under 1900-talet att vinna The Double – bara för att förnekas av Wolves sena ligaspurt fram till den första av sina tre ligatitlar under det årtiondet.

I rena fotbollstermer så nådde rivaliteten sin kulmen under en pulserande Charity Shield-match 1954 som slutade 4-4.

:::

Sedan slutet av 1950-talet har förmodligen inget av lagen nått dessa höjder igen. Ron Atkinsons Albions var uppe och utmanade om ligatiteln 1978/79 men enligt Albionslegender så orsakade en köldknäpp ett överlastat spelschema vilket saboterade lagets chanser.

Kontrasten mellan Cullies Wolves och Atkinsons West Brom är något som de flesta supportrar till lagen inte bara är medvetna om, det är en del utav deras identitet och lever kvar än idag. Albion, laget med det flödande passningsspelet, och Wolves, kraftmaskinen med det strålande kantspelet.

:::

Även om de kontrasterande spelstilarna är en faktor som väger in i rivalitetens kraft och intensitet, så var det när båda lagen försvann ur högsta divisionen under 1980-talet som derbyts atmosfär förändrades och spänningen mellan fansen intensifierades och infekterades.

Efter att ha varit säsongens höjdpunkt så började det för många av fansen att bli själva säsongen, en distraktion som bröt av från den mediokritet som de båda lagen presterade till vardags.

Situationen underlättades inte av Steve Bulls fantastiska målfacit.

Bull hade ratats av West Brom på grund av en uppfattat dålig första touch, anfallaren skulle gå vidare och göra smått otroliga 306 mål för Wolves, varav sena vinstmål såväl hemma som borta mot West Brom under 1989/90.

:::

Sötsurheten nådde förmodligen sin höjdpunkt under 2001/02 när West Brom uppnådde varje fans dröm när Wolves kollapsade och tappade en 11-poängsledning över dem mot slutet av Championship-säsongen.

Mot alla odds, och trots Sir Jack Haywards miljoner, så nådde West Brom Premier League innan sina högspenderande rivaler.

:::

West Brom har behållt överhanden i derbyt under senare år, inte minst under 2006/07 när de slog Wolves fyra gånger efter att ha mött dem i den säsongens playoff-semifinal.

Men detta framstår som en smakfull förrätt jämfört med vad som kan stå på spel i söndagens match. Wolves kämpar för sin Premier League-överlevnad, som är viktigare än någonsin tidigare.

Den tidiga avsparken kommer inte att förhindra en elektrisk atmosfär på Molineux.

…………………………………………………

Grattis QPR, som inte bara var överlägsna mästare på fotbollsplanen i The Championship, de undkom också FA:s hot om poängavdrag.

Och är nu med andra ord helt och hållet klara för Premier League nästa säsong.

I säsongens sista match så förlorade man lite avslaget hemma mot Leeds med 1-2 men på Loftus Road firades det ändå både innan, under och framför allt efter matchen.

När ligatiteln lyftes i luften.

:::

Playoff-platserna blev också helt klara och semifinalerna kommer alltså att spelas enligt följande:

Nottingham Forest vs Swansea City, och
Reading vs Cardiff City

Semifinalerna spelas 12-13 och 16-17 maj och Swansea och Cardiff avslutar på hemmaplan.

…………………………………………………

Helgens minst intressanta subplot? Om Aaron Ramsey kommer att skaka hand med Ryan Shawcross så klart.

Be Champions!!

Peter Hyllman

I en annan del av London

Samtidigt som den tredje omgången från slutet av Premier League utspelas så utkämpas i skymundan också två cupfinaler på Wembley – lagom en vecka innan den stora finalen utkämpas där.

Det är amatörfotbollens helg i Wembleys solsken när först FA Trophy och därefter FA Vase ska avgöras.

I den första finalen, i FA Trophy, så ställs Darlington mot Mansfield Town, båda lagen till vardags hemmahörande i The Conference Premier.

I den andra finalen under söndagen, i FA Vase, så ställs Coalville Town mot de två senaste årens regerande cupmästare, Whitley Bay.

:::

FA Trophy innehåller samtliga lag från vad som motsvarar Division 5 (Conference Premier) till och med Division 8, alltså de fyra översta nivåerna av engelsk amatörfotboll.

FA Vase omfattar lagen under dessa nivåer. Whitley Bay spelar exempelvis i Northern League Division One och Coalville Town i Midland Football Alliance, båda motsvarar Division 9.

:::

FA Trophy

Darlington och Mansfield har utkämpat två tuffa möten i The Conference den här säsongen – båda mötena har slutat oavgjort.

Darlingtons manager Mark Cooper menar dock att de resultaten smickrade hans egna lag och att Mansfield var spelmässigt överlägsna i båda matcherna. Vilket måhända inte betyder mer än att det här med mindgames inte är Premier League ensamt förunnat.

Darlington slutade sjua i The Conference Premier, sex platser ovanför Mansfield vilket antyder att Darlington är det i grunden starkare laget.

Mansfield å andra sidan är supportermässigt en större klubb och de har redan sålt över 13,000 biljetter till Wembley – vilket möjligen kan ge The Stags en psykologisk fördel.

Oavsett vilket lag som vinner så kommer det bli deras första vinst i FA Trophy.

:::

FA Vase

Om Whitley Bay vinner finalen mot Coalville Town så blir de dels med fyra segrar den mesta vinnaren av FA Vase och dels blir man det första laget att vinna FA Vase tre år i rad.

Det vore självklart en stor bedrift för The Seahorses vars främsta era låg i början av 1990-talet när man befann sig så högt upp som i nuvarande Northern Premier League Premier Division (Division 7).

Coalville Town har emellertid en bra säsong bakom sig i Midlands Alliance och kommer erbjuda hårt motstånd.

Just Whitley Bays rutin är det som framför allt talar för dem. 2009 slog de Glossop North End med 2-0 och 2010 krossade man Wroxham med 6-1 i finalen, i vilken anfallaren Paul Chow slog Wembleys rekord för snabbaste mål någonsin genom att näta efter endast 21 sekunder.

Chow har också gjort mål för Whitley Bay i varenda runda av FA Vase fram till den här säsongens final.

:::

Förmodligen skulle de här finalerna bli en större händelse, och en större folkfest, om man spelade dem samma dag och lät fansen till de fyra inblandade klubbarna samlas på Wembley.

Vilket skulle ge den engelska amatörfotbollen ett behövligt lyft.

…………………………………………………

Dagens kanske mest ödesmättade ligamatch står mellan West Ham och Blackburn.

Blackburn behöver ett antal poäng till för att säkra ett nytt Premier League-kontrakt efter en tämligen bedrövlig vårsäsong.

West Ham å andra sidan ligger närmast hjälplöst sist i tabellen med tre poäng upp till så kallat säker mark, efter att ha förlorat sina fem senaste matcher vilket är deras sämsta svit sedan på över ett år.

Det lilla momentum som Avram Grant tycktes ha byggt upp med sitt lag blev inte långlivat.

Under säsongen har West Ham endast vunnit fem matcher och tagit 19 poäng på hemmplan, vilket är näst sämst i ligan. Endast fem hemmavinster var vad West Ham lyckades med senast man blev nedflyttad under säsongen 2002/03.

Det är försvaret som förblir West Hams stora problem, med 63 insläppta mål så har endast Blackpool och West Brom släppt in fler, och till den här matchen är det oklart om West Ham har tillgång till sina nyckelmittfältare Mark Noble och Scott Parker.

:::

Tiden börjar rinna ut för West Ham – vars ekonomiska livskraft kommer att drabbas hårt av en eventuell nedflyttning.

…………………………………………………

Neil Warnock skriver i Independent om säsongens sista match, om säsongen som gått, om QPR:s ligaseger och väldigt kort om det hotande molnet om poängavdrag som hänger över deras huvuden.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/neil-warnock-i-want-the-fans-and–players-to-forget-about-the-fa-hearing-and-just-enjoy-today-2280234.html

QPR får ta emot pokalen hemma på Loftus Road idag när de spelar hemma mot Leeds, som måste vinna stort samtidigt som Nottingham förlorar stort mot Crystal Palace för att ta sig till playoff.

:::

Säsongens sista omgång av The Championship spelas kl 13:45 idag.

Det är inte många oklarheter kvar inför den sista omgången. Vilka som flyttas ned är klart, vilka som automatiskt går upp är klart, vilka som får spela playoff är till 98% klart.

Återstår gör playoff-lagens inbördes rangordning.

…………………………………………………

The Guardian gör sin vana trogen en Joy of Six-sammanställning av häftiga matcher mellan Chelsea och Man Utd.

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2011/may/06/joy-of-six-manchester-united-chelsea

Anmärkningsvärt nog inte en enda match efter millennieskiftet som tas med.

Ett utslag av opportunistisk journalism (man vill inte riskera att irritera någon grupp läsare) eller en följd av att matcherna mellan lagen på sistone i stor utsträckning har varit taktiska ställningskrig på ett helt annat sätt än vad som tidigare var fallet?

…………………………………………………

Inga beslut fattade än i frågan om QPR:s eventuella poängavdrag efter att ha haft en spelare ägd av tredje part.

Vilket betyder att vi inte ens när ligan är färdigspelad kommer att kunna vara helt säkra på hur tabellen faktiskt kommer se ut.

Bevisläget är jag inte tillräckligt insatt i för att kunna uttala mig om eventuell skuld eller vilket straff som borde delas ut. Hur som helst så landar man ju ändå i att FA har hanterat det här ärendet ytterst klumpigt.

Som vanligt.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Make Good Use of Bad Rubbish

Wombles är fiktiva djur skapade av den brittiska författarinnan Elisabeth Beresford. De beskrivs som spetsnosiga pälsdjur som hjälper miljön genom att hitta på nya underfundiga sätt att samla och återanvända gammalt skräp.

Deras motto är make good use of bad rubbish.

Det är ett motto som passar väldigt bra in på AFC Wimbledon och det är därför kanske väldigt passande att de kallas för just The Wombles.

AFC Wimbledon grundades 2002 av supportrar till gamla Wimbledon FC efter något utav den engelska fotbollshistoriens värsta exempel av ”bad rubbish”, när den gamla klubben flyttades till Milton Keynes och blev till MK Dons.

Och visst måste man berömma AFC Wimbledon för att ha gjort ”good use” av situationen.

Ikväll inleder AFC Wimbledon sitt playoff-spel för att för första gången ta steget upp i The Football League och League 2 – borta mot Fleetwood Town i den första semifinalen.

:::

Det är en fantastisk resa som AFC Wimbledon har gjort sedan klubben grundades för nio år sedan.

Klubben har flyttats upp fyra gånger under sju år och om de lyckas ta sig upp till League 2 så har de flyttats upp smått makalösa fem gånger på nio år. En svit under den här tidsperioden var 78 ligamatcher i rad utan förlust, vilket är rekord genom alla tider i engelsk fotboll.

:::

AFC Wimbledon slutade tvåa i Conference National den här säsongen, endast efter Crawley Town som spelar efter helt egna finansiella förutsättningar. Man samlade ihop goda 90 poäng under säsongen, vilket var sex poäng fler än närmast placerade lag.

Trots detta så talar såväl historia som ekonomi emot AFC Wimbledon i det här playoff-spelet.

Historiskt har det bara hänt en gång de senaste åtta åren att laget som slutat tvåa i The Conference har vunnit playoff-spelet. Ekonomiskt är även AFC Wimbledon junioren i årets playoff-sammanhang.

Det kan låta som taskiga förutsättningar, om det nu inte låg i AFC Wimbledons natur och historia att åstadkomma bra saker utifrån dåliga förutsättningar. Making good use out of bad rubbish.

:::

The Dons-bloggaren Lemming Don ger prov på detta genom att sammanfatta förutsättningarna inför playoff-spelet med några skäl att enligt honom vara optimistika:

http://armchairwomble.blogspot.com/2011/05/reasons-to-be-cheerful-play-off-preview.html

:::

Vinnaren mellan AFC Wimbledon och Fleetwood Town får med all sannolikhet möta Luton Town i playoff-finalen som spelas på City of Manchester Stadium den 21 maj.

Luton slog igår kväll Wrexham med 3-0 på bortaplan i den första matchen av den semifinalen.

:::

Formtabellen i The Conference National mot slutet av säsongen såg Fleetwood Town som etta före just AFC Wimbledon på andra plats. Sedan Wimbledon förlorade mot Crawley Town den 18 mars så är laget obesegrat i sju raka matcher. Fleetwood å sin sida spelade hem 24 av sina sista 30 poäng.

AFC Wimbledon har ett ungt och orutinerat lag men deras manager Terry Brown tror mycket på spelarnas hunger och vilja inför det kommande playoff-spelet.

Lagets fysio Mike Rayner har även med glädje kunnat se lagets viktigaste spelare börja komma tillbaka lagom till playoff-spelet.

http://wdon.com/media/interviews/mr-300411.mp3

:::

Matchen ikväll är TV-sänd och går att hitta om man är lite finurlig.

…………………………………………………

Birmingham vann Ligacupen under dramatiska former mot Arsenal och vann därför en plats till nästa säsongs Europa League.

Under månaderna som följt på finalen har Birminghams finansiella situation hamnat i strålkastarljuset och det har ifrågasatts huruvida Birmingham skulle få en europeisk licens av UEFA som är nödvändig för att få delta i europeiskt cupspel.

Ryktena framstod aldrig som så mycket mer än just rykten och mycket riktigt så har nu Birmingham fått en UEFA-licens och kan därför delta i Europa League under 2011/12.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1384268/Birmingham-compete-Europa-League-granted-UEFA-licence.html

Och Liverpool och Tottenham med flera kan sluta hoppas på ett bonusbröd som följd av Birminghams finansiella död.

…………………………………………………

FOTBOLLSSPONSRING

Ett par studenter på Lunds Universitet skriver uppsats om fotbollssponsring i England och Spanien. Deras syfte är att undersöka supportrars inställning till klubben, till lagets stjärnspelare och dess sponsorer.

För att få material till uppsatsen så behöver de svar och de bad därför mig om hjälp att sprida en enkät.

De har valt ut och utformat en enkät till två engelska lag, Man Utd och Liverpool, och förslagsvis så svarar bara supportrar till dessa två lag på respektive enkät.

Så gör en insats för vetenskapen!

Resultaten har jag blivit lovad kommer att meddelas i form av en gästblogg inom en inte alltför avlägsen framtid.

…………………………………………………

AFC Wimbledon är ägd och styrd av The Dons Trust, vilket i princip är en supportertrust som enligt sina stadgar alltid måste äga minst 75% av klubben. Klubben och dess ägande är en tydlig reaktion mot den franchise-tanke som ligger bakom MK Dons och som är så vanlig i till exempel amerikansk idrott.

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM – Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Det är klart nu att Ken Bates köper Leeds United av sin kompis Mållgan som köpte klubben från Bates efter att klubben försatts i administration 2007.

Bates har därefter varit Mållgans sändebud i Leeds men då det engelska parlamentet i april detta året tillkännagav att man skulle granska Leeds hemliga ägare har nu Bates köpt klubben för att få slut på spekulationerna om det var så att Bates ägde klubben i hemlighet har han bestämt sig för att köpa klubben av Mållgan för ett paket batterier.

Guardians David Conn – en fotbollens motsvarighet till Janne Josefsson – undersökte Bates-situationen efter övertagandet nu i dagarna.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/may/03/leeds-united-ken-bates-owner

Och för en månad sedan.

http://www.guardian.co.uk/sport/david-conn-inside-sport-blog/2011/apr/06/ken-bates-leeds-united-who-owns

Och i september 2009.

http://www.guardian.co.uk/sport/david-conn-inside-sport-blog/2009/sep/30/leeds-united-ken-bates-jersey

::::

Coventry har gjort klart med Andy Thorn som permanent manager efter att Thorn som tillfällig ersättare åt Aidy Bootroyd imponerat och lett Coventry från en förvånansvärt låg position nära nedflyttningsstrecket till en stabil sjuttonde plats.

Thorn, som har samma slags äggformade huvud som Julian Dicks och Joe Cole, har framför allt fått förnyat förtroende för att hans spelfilosofi inte varit lika direkt som den långbollsbaserade fotboll Aidy Bootroyd förespråkar.

Vilket han gjort genom att centerar det raka fyramanna mittfältet till en ”diamant” och låta ytterbackarna sköta kantspelet.

Lite konstigt med tanke på att Thorn som spelare var en tuff back som spelade i Wimbledon under ”Crazy Gang”-tiden.

…………………………………………………

FAETHON AND PROPER

Faethon är i grekisk mytologi son till solguden Helios som för att imponera på sina vänner övertygar sin far att få köra ”solvagnen” över himlen trots de otroliga riskerna det medför. Men när han över Egypten väljer att dyka för att hans vänner ska se honom däruppe blir hästarna som drar vagnen galna vilket gör att de dyker för mycket och får hela Egypten att brinna tills det bara finns öken kvar. För att förhindra att resten av jorden ska gå samma öde till mötes skickar Zeus en blixt som får Faethon och vagnen att explodera.

Förutom att Faethons namn är väldigt likt Swindons före detta ordförande tillika delägare Andrew Fittons efternamn är Faethons historia (framför allt slutet) en bra analogi för Swindon sedan Fitton och hans partners köpte Swindon för drygt 2½ år sedan.

Det vore förstås elakt att säga det att Fitton (och kompani) bara köpte klubben för att bevisa något då direkt hjälpte laget att främst betala av en stor mängd skulder samtidigt som man var det enda League 1-laget som gick med vinst och han valde nyss att abdikera som ordförande som offerlamm för klubbens misslyckande.

Men Swindon har trots att Fitton verkar vara en god man och försöker vara en bra ägare har man denna säsongen följt upp fjolårs säsongens playoff-final med att åka ur samma division som jumbo.

Beskedet om nerflyttning var det som var den sista droppen för Paul Hart som sedan han tagit tagit bara en seger på elva matcher. Ungdomstränaren Paul Bodin som slog straffen som skickade Swindon till sin hittills enda sejour i Premier League men troligen kommer det in en ny manager inför nästa säsong.

::::

Det spelmässiga problemet för Swindon hör ihop med Fittons ekonomiskt sunda skötsel av klubben då Swindon har sålt anfallsparet Billy Paynter och Charlie Austin (Paynter till Leeds i somras, Austin till Burnley i vintras) som stod för nästan 40 av lagets 73 ligamål. Dessutom såldes kaptenen Gordon Greer till Brighton före säsongen och Sean Morrison som tog över hans plats i försvaret såldes till Reading nu i Januari.

Inte första gången ett League 1-lag som är väldigt bra men inte tar sig hela vägen fram plockas isär av snäppet större klubbar i Championship men det otroliga var att kaptenen Gordon Greer lämnade för Brighton som förra säsongen slutade på trettonde plats i League 1.

Om det berodde på att Paynter redan skrivit på, för att han kände att det Swindon laget inte skulle komma längre än bara nära, att han inte längre stod ut med att köra igenom Swindons kända kvintruppelrondell eller att det enbart berodde på att ägarna accepterade Brightons kvartsmiljon-bud är oklart men det troliga är att de två första alternativen ledde till att han gick med på det sista. Om man ska vara efterklok är det svårt att argumentera mot Greers flytt som gjorde att han till nästa gång spelar i Championship som kapten för ett lag med ambitioner och kvalitet att hålla sig kvar.

Men om Greer var vinnaren av den skilsmässan med bilen, sommarhuset, en ny familj och den halvan av skivsamlingen utan Absolute Music-exemplar medan Swindon sitter i sin villa de inte har råd att bo i med skrikande ungar som lyssnar på något oljud från en Disney-artist.

Swindon köpte heller inte in någon ersättare till Greer utan förlitade sig på ett oerfaret mittbackspar i Scott Cuthbert och den lovande Sean Morrison vilket förvisso funkade dugligt men det var avsaknaden av ersättare åt Billy Paynter som mer värst. Charlie Austin fick helt enkelt själv sköta målskyttet endast uppbackad av gratisvärvningen Vincent Pericard som redan visat i flera tidigare klubbar att han inte är någon vidare målskytt.

För att ersätta Austin när han köptes av Burnley (som redan hade gott om anfallare) tog man in Elliot Benyon från Torquay vilket inte är ett dåligt köp men att han direkt ska ersätta Austin som då redan gjort sjutton mål på en halv säsong är direkt idiotiskt även fall man på slutet gjort ett halvdant försök genom att låna in Calvin Andrew från Crystal Palace.

I försvaret värvades bara den lovande mittbacken Aden Flint från Alfreton Town (vinnare av Conference North) innan han direkt lånades tillbaka till Alfreton och på slutet tog man in Millwalls Andrew Frampton som likt Andrew var ett halvdant försök som gjordes alldeles för sent.

Mittfältet är dock faktiskt fortfarande väldigt starkt med trotjänaren Jon-Paul McGovern tillsammans med den skottglade kaptenen Jonathan Douglas på mittfältet, Paul Caddis som är en bra högerback/ytter från Celtic och säsongens spelare i Swindon Matt Ritchie inlånad men sedan köpt från Pompey i vintras.

Hade man ersatt Greer, Morrison, Paynter och Austin hade Swindon haft en god chans att hamna på övre halvan eller utmana om playoff men League 1-klubbar som per definition är ”selling clubs” får det svårt när ägaren försöker behålla en god ekonomi utan att riktigt kunna balansera det med att driva ett framgångsrikt lag vilket kräver fler och tyngre investeringar i spelartruppen.

Man bör dock inte beskylla ägarna för allt då tränaren Danny Wilson även utan nämnda nyckelspelare underpresterade kraftigt och laget verkade mentalt ändå tills han lämnade anse sig vara ”för bra” för att åka ur vilket han får ta på sig.

Hur det kommer gå för Swindon nästa säsong i League 2 är svårt att förutse men laget är tillräckligt bra för att spela i League One utan tvekan.

Med en bra manager (Ryktas om att Paul Bodin tar över permanent eller Paul Trollope) som om han får behålla detta laget kan hitta en bra anfallare att spela bredvid Benyon och kanske kan få mittbacksparet Cuthbert-Flint att fungera tror jag att Swindon har en väldigt god chans att studsa tillbaka direkt utan större problem, även med en hyfsad manager har man en väldigt god chans.

…………………………………………………

ChampionshipNatural Deducation

Efter en inte helt övertygande seger mot Portsmouth på Fratton Park har Norwich säkrat en plats på lyxkryssaren Premier League till nästa resa. Tack vare att Cardiff som spelade före Norwich förlorade mot ett pånyttfött Boro som bombarderade dem direkt från start med tre mål på tjugo minuter och höll sedan den 3-0-ledningen hela matchen.

Om ni vill veta mer om Norwich rekommenderar jag Barney Ronay och Paul Fletchers post-promotion-texter.

QPR som firade sin ligaseger efter 2-0 mot Watford är som ni alla vet bara segrare på lånad tid då man i morgon kommer få veta om man blir ifråntagna poäng eller inte. Vissa tabloider skjuter vilt med gissningarna men Warnock själv är stensäker på att man undviker poängavdrag, vilket man får hoppas på då QPR på planen gjort sig förtjänat av en plats i Premier League.

Men då Swansea slog Millwall borta med 2-0 betyder det att man vid vinst hemma mot Sheffield United samtidigt som Cardiff förlorar eller spelar lika går förbi Cardiff. Men oavsett resultat i den sista omgången kommer de inte möta varandra i playoff förrän i finalen, om både skulle vinna sina semifinaler.

Forest är även de så gott som klara för playoff efter en 5-1-seger mot Scunthorpe samtidigt som Burnley och Millwall förlorade sina matcher. Men skulle det otroliga inträffa att man förlorar sin sista match mot Crystal Palace samtidigt som Leeds vinner sin match och tar igen de sex målen man ligger efter Forest i målskillnaden så kommer Leeds ta den sista playoff-platsen.

I botten säger vi farväl till Sheffield United som efter en kollektiv lagkollaps och tre olika permanenta managers kom igång lite men det blir ändå Steel City-derby i League 1 nästa säsong. De får förutom Preston sällskap av Scunthorpe som trots sin litenhet höll sig kvar två säsonger men efter att sålt först Gary Hooper, sedan Martyn Woolford under säsongen innan managern Nigel Adkins lämnat var man för tunna och små för att hålla sig kvar.

Hur tror ni det slutar? Poängavdrag eller bara böter? Jag vågar inte gissa men hoppas och tror att det inte påverkar tabellen i slutändan.

…………………………………………………

LEAGUE  1Graduation Goggles

Längst fram småjoggar Brighton hem titeln arrogant men där bakom pågick det en envig mellan Southampton och Huddersfield.

Lagen låg nämligen på samma poäng inför omgången fast med Saints på klart bättre målskillnad och med en match mot Plymouth i handen.

Huddersfield turades om att göra mål med Brighton i en 3-2-match där det sista målet, som var Hudderfields Danny Wards första, också var det allra sista mål som gjordes på Withdean Stadium. Brightonfansen som aldrig gillat Withdean var trots allt ledsna över att lämna sitt tillfälliga hem.

Men det hjälpte inte Huddersfield då Saints vann klart med 3-0 borta mot Brentford. Ett av målen gjordes av mittfältaren Adam Lallana som är uttagen i Stuart Pearces 40-mannatrupp som ska bantas ner till den truppen man tar med till sommarens U-21 EM i Danmark. Det är tveksamt om Lallana finns med i truppen till själva mästerskapet men han har förtjänat platsen i 40-mannatruppen.

På måndagen ställdes man i en sjökamp mot Plymouth som man vann tämligen komfortabelt vilket betyder att Plymouth nu efter flera månader av heroiskt kämpande inte klarar sig kvar, hur det kommer sig kan ni läsa här.

Saints är alltså inför sista omgången tre poäng och sjutton mål före Huddersfield vilket gör dem klara för Championship i praktiken men Huddersfield har en mikroskopisk teoretisk chans till uppflyttning.

Helgens resultat betyder även att Bournemouth och MK Dons är klara för playoffspel på Leyton Orients bekostnad.

::::

Bottenstriden

Notts County, 49 poäng , -14 i målskillnad
Walsall, 48 poäng, -17 i målskillnad
——————————————————————————-
Dag & Red, 47 poäng , -13 i målskillnad

I botten är det mer livat då tre lag fortfarande har chansen att hålla sig kvar men även Bristol Rovers ifall de andra förlorar och man vinner med 10-15 mål i sin sista match samtidigt som Walsall förlorar med 5-10 mål.

Notts County som såg ut att vara ute ur striden förlorade borta mot MK Dons samtidigt som både Walsall och Dag & Red vann sina matcher. Nu ligger man bäst till med 49 poäng men man möter mästarna Brighton som möjligen vill avsluta snyggt, dock har Brighton i stort sett avslutat sin säsong i och med att man spelade sin sista hemmamatch förra helgen.

Walsall (som försöker locka ungdomar) spelar borta mot Southampton som troligen vill säkra sitt definitiva avancemang med en seger hemma på St Mary’s men som rimligen inte är lika motiverade som Walsall.

Dag & Red har även de ett topplag att avsluta mot i Peterborough på bortaplan men det som talar för Dag & Red trots färre poäng är just att motståndarna Posh utan motivation tenderar att vara ett ganska bedrövligt lag. Man är i grunden är ett så framtungt lag som bara anfaller så man kan få det svårt mot ett motiverat Dag & Red, alternativt så presterar laget bättre utan press.

Vilket lag tror ni åker ur? Jag skulle gissa på Walsall.

…………………………………………………

LEAGUE 2Wild Thing, you make my heart sing.

Som sagt förra veckan så levde striden om ligatiteln med Bury bara två poäng bakom Chesterfield vilket efter en torftig 0-0-match för Chesterfield borta i Torquay bara blev tre poäng och gav Bury en väldigt bra chans att ta serieledningen. Men trots ledning mot Wycombe förlorade man med 3-1 främst tack vare veteranen Gareth ”Wild Thing” Ainsworth i Wycombe som först nickade in 1-1 innan han spelade fram till 2-1.

De möter i sista matchen Gillingham respektive Stevenage på bortaplan som kämpar om de både femte och sjätte platsen i ligan som ger dem en plats i playoffspelet. Viktigast är att någon av dem tar en femteplats för att då finns möjligheten att jag får se någon av de lagen spela emot Accrington.

Men just nu är det Torquay som har femteplatsen i besittning och frågan är om Rotherham som inte har något att spela om – förutom att deras stjärna Adam Le Fondre kan vinna skytteligan –  kan ge dem rejält motstånd?

I bottenstriden är det heads up mellan Barnet och Lincoln City som har varit i denna obekväma sitsen tidigare.

Både lagen förlorade i helgen vilket betyder att Lincoln ovanför strecket har två poängs försprång på Barnet. Lincoln möter dessutom ett på pappret lättare motstånd i Aldershot medan Barnet tar emot Port Vale som i helgen slog Morecambe med 7-2. Barnet klarar sig kvar ifall man vinner och Lincoln förlorar eller spelar oavgjort på grund av Barnets klart bättre målskillnad.

Klarar sig Lincoln eller består Barnet av ett gäng John Wilkes-Booth lärjungar? Jag tror tyvärr att jag får klara mig utan dåliga Barnet-ordvitsar nästa säsong.

…………………………………………………

Rekommenderad läsning

Kommer Neil Warnocks QPR störas av lagens struliga ägare nu när man ser ut att nå rampljuset i Premier League?

Craig Bellamy har inte varit Championships viktigaste spelare sett till mål eller assist men det är mycket möjligt att hans närvaro och inställning påverkat laget mer än någon annan gjort i ligan.

Inte mycket har gått Sheffield Uniteds väg denna säsongen men med många intressanta ynglingar på väg in i A-laget har man en lovande framtid.

::::

Är Millwall fortfarande det där osympatiska laget med sitt okända huliganfölje man alltid varit eller har de bättrat sig?

Genomgång av rapporten gällande Plymouths ekonomiska problem som släpptes av lagets administratörer.

The Two Unfortunates uppmärksammar Readings gänglige ytter Jimmy Kebé.

::::

Matt Bloomfield (Wycombe) har likt flera andra Football League spelare sett till att skaffa sig en akademisk utbildning för att lättare kunna anpassa sig till det vanliga livet efter spelarkarriären.

Five fun facts – Leicester City.

Bristol Citys fem bästa spelare under 2000-talet

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller maila mig – Linhem@live.se

Ni kan även följa mig på twitter – http://twitter.com/linhem, men känn inget tvång.

::::

För er som följer bloggen känner troligen till att Hyllman ägnar sin fritid åt korta shorts, bollar och gummi men inte förrän nu har vi sett PHy i aktion.

OBS! Missa inte slutet på klippet.

Be a Champion!!

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

När Champions League blev till Ligacupen för en kväll

Man Utd är på väg till Wembley efter att som väntat med lätthet ha spelat av också returmatchen mot tyska Schalke.

Detta med vad folk kallar för ett ”b-lag”.

Ett b-lag som förvisso ändå innehåller Premier Leagues skytteligaledare, ligans två främsta assistspelare under de två senaste säsongerna, Paul Scholes och Edwin van der Sar – ett b-lag som ändå kostat nära nog £100m mer än Schalkes startelva.

Sådan är styrkan i den europeiska fotbollens topplag nu för tiden. Det lämpar sig inte längre att prata om b-lag.

:::

De som menar att lag som Man Utd och Arsenal med flera nedvärderar Ligacupen och FA-cupen när de spelar sina andra- eller tredjerotationer där fick sig kanske en tankeställare igår.

För i så fall så nedvärderade Ferguson igår kväll Champions League på samma sätt.

Vilket gör att man kanske bör misstänka att andra hänsyn ligger bakom dessa laguttagningar än en kommentar om cupernas betydelse.

:::

I finalen väntar Barcelona som om inte lika enkelt så i alla fall utan några större problem avpolletterade Real Madrid i den andra semifinalen.

I vad som beskrivs som en repris eller i alla fall en rematch av samma final för två år sedan.

Att det är de två bästa lagen som möts tycker jag i alla fall står bortom allt tvivel. Och i den meningen så får man väl säga att Champions League har lyckats den här säsongen.

:::

Vilket svar av Darron Gibson i gårdagens match.

För bara någon vecka sedan fick han stänga ned sitt twitterkonto efter att ha fått utstå abuse av en mobb klentänkta och klentrogna Man Utd-fans.

Igår var han förmodligen tillsammans med Valencia bäst på plan.

:::

Otroligt tröttsamt att höra på röster efter Man Utds matcher mot Schalke som klagar över att Schalke var så dåliga och att de inte ”hörde hemma” i semifinalerna.

De slog ut Valencia och de regerande mästarna Inter – självklart hör de då hemma i Champions Leagues semifinaler.

Det är ett fotbollens gudsförbannade snobberi hela den här idén att storlagen ska ha någon form av födslorätt att befinna sig i semifinalerna och finalen och alla andra lag betraktas som uppstickare som fått platserna till låns.

Fotbollen är meritokratisk, vinnarna står kvar och förlorarna åker ut – det är inte svårare än så.

:::

Har jag fel eller gjorde Anderson lika många mål i gårdagskvällens match som han tidigare har gjort under hela sin tidigare Man Utd-karriär?

:::

Det blir en repris men ändå inte en repris på finalen 2009.

Barca ställs den här gången inför mer utav ett lag i Man Utd och inte som för två år sedan mot ett alldeles för Cristiano Ronaldo-fokuserat Man Utd.

Barcelona är dock ett fantastiskt fotbollslag och förblir favoriter. Men det är en annan och kanske något mer svårsmält utmaning de står inför den här gången.

En sak är dock säker – ska Man Utd alls ha någon chans mot Barcelona i finalen så får de inte kompromissa bort sitt offensiva hot. Det gjorde man får två år sedan och det gick åt pipsvängen.

:::

Ni kommer i alla fall inte höra något prat från den här bloggen inför matchen om filmningar, påverkbara domare och UEFA-förmåner hit och dit.

Fokus bör ligga på fotbollen och på en stor match mellan två lag som respekterar varandra.

Vad som hände i El Classico hände i El Classico, det är en match med tämligen speciella förutsättningar som lagen både formar och formas av – det Barca och Real Madrid jag såg i de matcherna är inte de spanska klubbar jag lärt känna i andra sammanhang.

Och jag ser inget som helst skäl till att betvivla utsedd domares förmåga att kontrollera den kommande Champions League-finalen.

Jag hoppas att jag inte är ensam.

…………………………………………………

Graham Poll sammanfattar några av de mer eller mindre smutsiga knep som klubbar, lag och spelare ägnar sig åt för att påverka domarna i samband med match.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1381729/Graham-Poll-reveals-secrets-footballs-dark-arts.html

Vissa tricks känns ju mindre fula än andra helt klart – men var i hela friden går gränsen?

…………………………………………………

Telegraph har gjort en statistisk sammanställning över Howard Webbs facit när han dömer Chelsea respektive Man Utd och när han dömer Chelsea vs Man Utd.

Utnämningen har ju betraktats som ”kontroversiell” och diverse konspirationsteorier har ju av naturliga och lätt insedda skäl luftats.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8490553/Howard-Webbs-track-record-when-refereeing-Manchester-United-and-Chelsea.html

Telegraphs slutsats?

[“There is little surprise, then, that the FA have turned to Webb’s apparent and statistical even handedness, with no obvious history of card-heavy refereeing when Webb is in charge of these teams, or evidence for unnatural bias either way.

Which is all pretty disappointing for lovers of photoshopped images of the former policeman – but good news for a fair fight between the two best teams in the land this weekend.”]

…………………………………………………

Kul grej under TV-sändningen igår kväll.

Supportrar på Old Trafford hade vecklat ut ett banér med ett headshot på Fergie och tillhörande text: ”Tartan Born And Red”

En av kameramännen, som på goda grunder misstänks vara scouser, bestämde sig för den här uppkäftiga närbilden.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Därför kan Ralf Rangnick vara Fergusons perfekte ersättare

Den första semifinalen mellan Schalke och Man Utd var en något enahanda historia och som en konsekvens fick Schalkes tidigare så omhuldade manager Ralf Rangnick utstå en hel del kritik.

Kritiken gick till stor del ut på att han var taktiskt naiv och att han framstod som handlingsförlamad under själva matchen.

Kritiken upplever jag på flera sätt som något orättvis, åtminstone i dess mer extrema former. Dels är Man Utd ett kvalitetsmässigt mycket bättre lag än Schalke. Dels hade ärligt talat Man Utd en väldigt bra kväll. Och om vi skulle avfärda varenda manager baserat på en enda förlust mot Man Utd så blir där inte många managers kvar i världen.

För egen del funderade jag redan innan förra veckans match på Rangnick som en potentiell efterträdare till Ferguson och hittade många goda skäl till det – en tankebana som naturligtvis endast är aktuell på grund av Fergusons stigande ålder.

Och jag ser egentligen inga skäl att ändra den uppfattningen.

:::

Rätt ålder

Rangnick är i nuläget 52 år gammal vilket möjliggör för honom att ägna i alla fall tio år på posten som manager för Man Utd – vilket är en värdefull egenskap i en klubb där långsiktighet vanligtvis prioriteras.

Bred erfarenhet

Det finns mycket i Rangnicks erfarenhetsprofil som gör honom lämpad som en kandidat till Man Utds managerpost.

Han har bland annat erfarenhet av europeiskt cupspel vilket ger honom en viss fördel framför andra brittiska kandidater. Han har bland annat två rundor i Champions League med Schalke.

Rangnick har även en tämligen bred erfarenhet efter att ha varit manager för mer än sex tyska klubbar på varierande nivåer i det tyska ligasystemet.

Han har utöver detta även erfarenhet av att konkurrera med resursmässigt överlägsna rivaler i form av Bayern München, vilket även är en del av den engelska fotbollsverkligheten. Har man inte överlägsna resurser så måste scouting och spelarutveckling hålla hög klass, vilket är centrala beståndsdelar i Man Utds strategi.

Fostrad i tysk fotbollskultur, bekant med engelsk fotbollskultur

Rangnick är utbildad i England och under sin tid där såväl bekant med som påverkad av den engelska fotbollskulturen. Rangnick själv har sagt att England är ett land han vill arbeta i.

Men det är i tysk fotbollskultur han framför allt är fostrad och formad, och det är en kultur med många likheter med men också vissa konstruktiva skillnader jämfört med den engelska.

Engelsk fotboll har framför allt hämtat sina yttre managerinfluenser från Frankrike, Spanien och Italien – men inte från Tyskland. Det engelska lag som först drar nytta av tyska fotbollsidéer kan ha mycket att vinna på det.

En tänkande manager

Ferguson är en autokrat och en landsfader. Ryggradsreflexen är naturligtvis att hitta en karbonkopia på honom, men det kan visa sig vara såväl omöjligt som olämpligt. En kopia kan aldrig bli bättre än originalet.

Rangnick är en taktiskt oerhört välutbildad manager som ägnat sin karriär åt att suga upp olika taktiska intryck och filosofier. Han är en tänkande manager – på samma sätt som kanske Wenger är det.

Därmed har han kanske något annat att erbjuda än det som Ferguson erbjudit Man Utd – han har en egen profil. Vilket kan hjälpa honom att efterträda även den oefterträdbara.

Det är kanske också den managerprofil som är bäst lämpad i ett sammanhang där Man Utds ägare och styrelse har formulerat en bestämd men begränsad värvningspolitik, och där de förmodligen inte kommer vara lika intresserade att ge lika vidlyftigt mandat till en manager som de varit villiga att ge Ferguson.

:::

Men det är klart – Rangnick får ju gärna låta bli att göra en alltför bra anställningsintervju ikväll.

…………………………………………………

Stuart Pearce tog igår ut den provisoriska 40-mannatruppen inför sommarens U21-EM.

Föga förvånande är den heta potatisen Jack Wilsheres inklusion. Även spelare som Andy Carroll, Danny Welbeck, Chris Smalling, Daniel Sturridge, Tom Cleverley, Marc Albrighton, Fabrice Muamba, Micah Richards, Jack Rodwell, Phil Jones, Jordan Henderson och Connor Wickham är med naturligtvis.

Men det bråkas det ju mindre om. Så klart.

:::

Det blir närmast underhållande att lyssna på invändningar från framför allt Arsenalhåll om att Wilsheres uttagning på något vis skulle vara dåligt för det engelska landslaget eller gå emot oklara och av dem själva formulerade principer om att inte spela för A-lag och U21-lag samtidigt.

Det finns naturligtvis ingen omtanke om det engelska landslaget i de invändningar som Arsene Wenger och många av Arsenals sympatisörer framför.

Deras omtanke är Arsenal och endast Arsenal. Vilket är som det ska vara. Men låt oss för all del inte hyckla.

Vad de bekymrar sig om, det enda de bekymrar sig om, är antalet matcher som Wilshere spelar och hur det påverkar hans hälsa och kondition som Arsenalspelare.

Därför vill inte de att Wilshere ska spela U21-EM.

:::

Självklart ska Jack Wilshere spela U21-EM.

Framför allt om det är vad han själv vill göra – och det verkar det ju onekligen vara.

Men även för det engelska landslagets skull. Det måste börja skapas en vinnarkultur, och det måste formas redan i ung ålder. Då funkar det inte att hela ungdomsfotbollen bara är en lång ryggradslös transportsträcka.

Argumentet att han skulle vara för trött för att spela U21-EM är nonsens. I så fall skulle inte Stuart Pearce ta ut honom.

Argumentet att han i så fall kommer vara för trött för nästa sommars EM är också det nonsens. I så fall skulle Fabio Capello mer eller mindre subtilt hinta till sin underordnade Pearce att Wilshere ger du fan i.

Det här är kompetenta människor, som agerar i vad de anser vara sina och sina lags bästa intressen, och som har ruggigt mycket bättre koll på hela bilden än ack så många självutnämnda experter bland fans och i media.

:::

Att hantera trötthet på grund av landslagsspel är naturligtvis något som klubbar är väldigt vana vid att göra, exempelvis som man fick göra efter förra sommarens krävande VM-slutspel.

Det är bara för Arsenal att ge Jack Wilshere förlängd semester när han kommer tillbaka och kanske använda honom väldigt sparsamt under augusti och början av september.

Precis som alla andra klubbar kommer få göra med sina spelare som är iväg på olika mästerskap.

Skälet till Arsenals invändningar är att de inte vill behöva göra det.

:::

40-mannatruppen ska senast den 1 juni bantas ned till 23 spelare.

U21-EM i Danmark invigs den 11 juni och avslutas med finalen den 25 juni.

…………………………………………………

Marcus Christenson skriver om hur Manuel Neuer beger sig till Old Trafford inspirerad av inga andra än Jens Lehmann och AC/DC.

Intressant läsning om Neuer hur som helst.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/may/03/manuel-neuer-schalke-manchester-united

Marcus framhäver musiksmaken, måhända något tongue-in-cheek, som ett skäl till varför Neuer skulle få det svårt att slå sig till ro på Old Trafford. När Neuer vill lyssna på hårdrock så vill Rio lyssna på Lady Gaga.

…………………………………………………

Grattis i efterskott på 30-dagen, Lönnquist! Snart är du lika gammal som jag.

:::

Så ikväll ska det avgöras vilket lag som får möta Barcelona i finalen av Champions League.

Om Man Utd tar sig dit så blir det alltså den andra finalen mellan de båda lagen på tre år vilket rätt tydligt signalerar vilka två lag som dominerat den europeiska fotbollen de senaste fem åren.

Det är också två klubbar med en hyfsat långsträckt gemensam historia.

Inte bara finalen 2009 och semifinalen 2008 utan där fanns även ett par episka möten mellan klubbarna under såväl 1990-talet som 1980-talet.

1990-talet avslutades med två magiska 3-3-matcher mellan de båda lagen, ett på Old Trafford och ett på Camp Nou, och inleddes med att Man Utd vann 1991 års Cupvinnarcupfinal mot Barca med 2-1. Däremellan utspelades en 2-2-historia på Old Trafford och en 4-0-kross på Camp Nou.

Men det kanske mest legendomsusade mötet var detta, i Cupvinnarcupens kvartsfinal 1983/84, med bland annat Diego Maradona i Barcelona, under vad som av många betraktas som den mest frenetiskt laddade stämning någonsin under en europeisk cupmatch på Old Trafford.

Barcelona ledde med 2-0 efter det första mötet.

Robbo Never Let’s A Diego Bye

Be Champions!!

Peter Hyllman

Svenska spelare i Premier League

Det är ett något märklifikt förhållande att trots att den engelska fotbollen har en kulturell särställning i Sverige så är det relativt få svenskar som prövat på professionell fotboll i den engelska ligan.

Dessutom är det först hyfsat nyligen som antalet svenskar har ökat, men fortfarande är det inga stora mängder spelare och särskilt inte i de främsta klubbarna.

Det finns naturligtvis ett par förklaringar till det.

För det första var naturligtvis engelsmännen notoriskt xenofobiska tämligen länge mot allt vad utländska fotbollsspelare hette. De som såg Mästarnas Mästare i söndags kunde höra Anders Limpar berätta om hur han tidigt blev nedsparkad brutalt av Paul Gascoigne med den framvästa hälsningen: ”Welcome to England, you fucking Swede!”. Det var egentligen först under andra halvan av 1990-talet som den inställningen började tina.

För det andra så var det Italien som länge var den bästa ligan, och även en föregångare vad gäller att ta in utländska spelare, och dit som de främsta svenska fotbollsspelarna först och främst styrde kosan. Det var heller inte lika många svenska spelare som lämnade för professionellt spel i utlandet.

För det tredje så har svensk fotboll generellt försämrats samtidigt som Premier League har växt fram till den främsta ligan. Därtill har den globala konkurrensen bland spelarna ökat. Det har därför blivit svårare för en svensk spelare att ta sig hela vägen till Premier League nu än vad det förmodligen var tidigare.

:::

Men några svenska spelare finns där ju genom åren – några lyckade och några mindre lyckade. Och några väldigt lyckade.

Så vilka har då varit bäst?

:::

Tobias Linderoth, Niclas Alexandersson, Jesper Blomqvist, Teddy Lucic, Mathias Svensson, Fredrik Stoor, Andreas Johansson, Marcus Allbäck, Anders Andersson, Patrik Andersson, Martin Dahlin, Anders Svensson, Andreas Andersson, Joakim Björklund, Stefan Schwarz, Bojan Djordjic, Tomas Brolin, Christian Wilhelmsson, Glenn Hysén, Erik Edman, Johan Elmander, David Elm, Fredrik Ljungberg, Andreas Granqvist, Niklas Gudmundsson, Tomas Antonelius, Magnus Hedman, Andreas Jacobsson, Andreas Isaksson, Henrik Larsson, Jan Eriksson, Jonas Olsson, Mattias Jonsson, Pontus Kåmark, Klas Ingesson, Anders Limpar, Martin Olsson, Stefan Rehn, Olof Mellberg, Mikael Nilsson, Michael Svensson, Nils-Eric Johansson, Rade Prica, Martin Pringle, Roland Nilsson, Björn Runström, Sebastian Larsson, Rami Shaaban, Peter Markstedt, Jonas Wirmola, Jesper Mattsson och Marino Ramberg.

Där har ni listan över svenska spelare som någon gång spelat i den engelska högstadivisionen.

Med närmast en garanti om att någon har missats.

:::

Jag begränsar mig till svenska spelare som faktiskt har spelat i den högsta divisionen i England.

Däremot så är jag en av dem som menar att det spelades fotboll i England också innan Sky tog över och bildade Premier League 1992. Jag säger Premier League, det är lättast så, men jag räknar in tiden innan det också. Det är ändå bara ett namn.

Det är spelarnas insatser i England som intresserar mig. Henrik Larsson och Patrik Andersson har naturligtvis varit stora svenska spelare, men det var inte i England de hade sina karriärers höjdpunkter.

…………………………………………………

DE TIO FRÄMSTA SVENSKA SPELARNA I PREMIER LEAGUE

(1) Anders Limpar – Arsenal, Everton, Birmingham

Fick, likt alla tekniska spelare från olika regioner under en viss tidsperiod, epitetet ”Sveriges Maradona”. Något av det närmaste ett spelgeni som svensk fotboll producerat i modern tid. Kom till Arsenal 1990 och blev tämligen omgående en publikfavorit på Highbury.

Limpar slog sig in i engelsk fotboll i en tid när utländska spelare betraktades som mindre värda närmast per definition, och i en klubb som kanske var den allra mest engelska av klubbar. Med sitt tekniska och fantasifulla spel blev han till en nyckelspelare i det Arsenallag som skulle vinna ligan 1990/91 och en inhemsk cupdubbel två år senare.

Efter Arsenal gick Limpar till Everton och även där fick han en betydelsefull roll i ett lag som hade det kämpigt i ligan, men som under 1994/95 gick hela vägen till Wembley för att vinna FA-cupen. Anders Limpar hade en avgörande roll i matchens enda mål.

(2) Glenn Hysén – Liverpool

Något utav det svåraste som lär ha funnits inom engelsk fotboll mot slutet av 1980-talet lär ha varit att få spela i Liverpool, ett lag som leddes av Kenny Dalglish och innehållandes spelare som Alan Hansen och John Barnes. Ett lag som dominerat engelsk fotboll fullständigt under de senaste två årtiondena. Att få göra det som utländsk spelare lär inte ha varit lättare.

Glenn Hysén inte bara värvades dit 1989, han blev tämligen omedelbart en ordinarie spelare i Liverpools formidabla backlinje. Hans debut i det årets Charity Shield mot Arsenal blev närmast legendarisk och under sin första säsong var han en defensiv nyckelspelare i ett Liverpool som till slut skulle vinna ligan. Det var händelsevis den senaste ligatiteln Liverpool faktiskt vann.

(3) Fredrik Ljungberg – Arsenal, West Ham

Freddie Ljungberg är förmodligen det närmaste en stjärna som Sverige har haft i England. Andra men tidigare spelare kan naturligtvis ha varit lika bra, men de uppnådde aldrig stjärnstatus på samma sätt. Ljungberg var en stjärna på ett sätt som åtminstone närmade sig David Beckham.

Ljungberg passade som hand i handske in i Arsenals spelsystem med snabba spelomställningar och tillsammans med Dennis Bergkamp och Thierry Henry var han en nyckel i ett av ligans vassaste offensiva vapen. Det var också en framgångsrik period för Ljungberg i Arsenal, han vann ligan två gånger och FA-cupen tre gånger under sin tid där och Ljungberg stod inte sällan för avgörande insatser i avgörande matcher.

(4) Roland Nilsson – Sheffield Wednesday, Coventry

Runt årsskiftet 1989/90 lämnade Roland Nilsson IFK Göteborg för Sheffield Wednesday bara för att se laget åka ur under sin första säsong där. Han valde dock att stanna i klubben och hjälpte laget upp i Premier League igen redan nästa säsong.

Under sina fem år i klubben så bidrog Nilsson med sina prestationer på högerbacken till att en ny framgångsrik fotbollsera etablerades på Hillsborough. Wednesday vann Ligacupen 1991, det senaste lag under Premier League som lyckats med den bedriften, de slutade tvåa i såväl FA-cupen som Ligacupen 1993 och de fick för första gången på nästan 30 år spela europeiskt cupspel.

Nilsson fick närmast ikonisk status bland Sheffield Wednesdays fans och många av dem betraktar honom fortfarande som den bäste högerbacken och kanske den bäste utländske spelaren som spelat för Wednesday.

(5) Olof Mellberg – Aston Villa

Det är få svenska spelare förunnat att vara kapten i England men det var just vad Olof Mellberg uppnådde under sin framgångsrika tid i ett av Englands bättre lag under det absoluta toppskiktet. Under sin tid i Aston Villa vann han inga titlar men han var en viktig del i att etablera Aston Villa som en klubb som jagade europeiskt cupspel.

Mellberg lyckades under sin tid i Aston Villa övertyga såväl David O’Leary som Martin O’Neill om sin förmåga och han var ordinarie mittback under båda dessa väldigt brittiska managers. Hans sista hemmamatch för Aston Villa kom 2008 och den fick namnet ”Olof Mellberg Day”.

(6) Jesper Blomqvist – Man Utd, Everton

Alex Ferguson värvade Jesper Blomqvist till Man Utd efter 1997/98 främst i syfte att ha en backup till Ryan Giggs. Det uppdraget klarade Blomqvist med den äran. Blomqvist blev de facto förste reserv, men det är förmodligen inte så illa när man betänker att han var det till ett av de bästa mittfält som någonsin beträtt en engelsk fotbollsplan.

Jesper Blomqvists första säsong för Man Utd kan inte betraktas som något annat än magisk när laget i en titanisk tvekamp på samtliga fronter på ett helt unikt sätt vann The Treble. Jesper Blomqvists insats har ofta marginaliserats när sanningen är att han spelade tämligen regelbundet i ligan och cupen under den här säsongen och, icke att förglömma, spelade från start i Champions League-finalen.

Jesper Blomqvist var en ytterst kompetent truppspelare i en tid när det begreppet ännu egentligen inte var uppfunnet. Skador skulle förhindra och till sist göra slut på Blomqvists fortsatta karriär i Man Utd och England, men bara tyngden av den första säsongen gör Blomqvist till en av de största svenska spelarna i England.

(7) Stefan Schwarz – Arsenal, Sunderland

Hans Jürgen Stefan Schwarz är förmodligen den hårdaste svenska spelaren som någonsin existerat och det är naturligtvis närmast oundvikligt att han vid något tillfälle skulle ha drabbat den engelska ligan. En av få svenskar med en förmodat god chans att skrämma livet ur engelsmännen snarare än tvärtom.

Schwarz tid i England blev aldrig särskilt framgångsrik, han spelade helt enkelt inte i lag som var på topp. Arsenal under 1994/95 var ett lag i väntan på en man med en vision och Sunderland mellan 1999 och 2003 var även det ett lag på nedgång. Men Schwarz etablerade sig ändå i engelsk fotboll som en av dess mer kompetenta defensiva mittfältare.

(8) Pontus Kåmark – Leicester

Under sin tid i Leicester under 1990-talets andra halva så gjorde Pontus Kåmark högerbacksplatsen till sin och han blev under sin tid i Leicester City en väldigt uppskattad spelare såväl av fansen som av sina medspelare. Kåmark hade värvats till England efter imponerande insatser i såväl det svenska landslaget som i IFK Göteborg.

Kåmarks tid i Leicester sammanföll med en av klubbens mest framgångsrika perioder på länge. Framför allt var Leicester under den här tidsperioden ett starkt cuplag och 1997 gick man hela vägen till Wembley för att till sist vinna Ligacupen, vilket hör till en av klubbens främsta meriter någonsin.

(9) Niclas Alexandersson – Sheffield Wednesday, Everton

Niclas Alexandersson var förmodligen aldrig någon spektakulär spelare och varje svensk som någon gång svurit över Lagerbäcks laguttagningar har förmodligen haft bland annat Alexandersson i sina tankar. Men vad som ofta glöms bort är att Alexandersson var om inte en stjärna så i alla fall en väldigt stabil professionell spelare, en klart underskattad egenskap.

Alexandersson hade två treårsperioder i Sheffield Wednesday respektive Everton och han var en etablerad spelare i båda klubbarna. I Sheffield Wednesday var han något utav en publikfavorit och han utsågs till Årets spelare under säsongen som Wednesday till sist åkte ur Premier League, 1999/00.

(10) Johan Elmander – Bolton

Johan Elmander värvades inför säsongen 2008/09 till Bolton som en av den franska ligans främsta målskyttar, och Bolton betalade en rekordsumma för dem för hans signatur. Hans målskytte sinade dock betänkligt i England och de första två säsongerna så var han svårt häcklad i engelsk press för sina otillräckliga prestationer.

Med Owen Coyle som ny manager för Bolton har Elmander dock fått något utav en renässans och Elmander inledde den här säsongen storstilat och låg ett tag i toppen av skytteligan. Fortfarande är han förmodligen mer utav en breddspelare än en spetsspelare för Bolton men hans prestationer har i alla fall gjort att hans nämnts som intressant för större klubbar. Det kanske är ett fattigdomsbevis att det är det närmaste en svensk spelare har varit Englands big time under de senaste åren.

:::

Bubblare:

»  Magnus Hedman – Coventry, Chelsea
»  Sebastian Larsson – Birmingham, Arsenal
»  Henrik Larsson – Man Utd
»  Michael Svensson – Southampton
»  Jonas Olsson – West Brom

…………………………………………………

So, let’s ’ave it!

:::

Det ryktas, möjligen skämtsamt, att en rubrik i gårdagens London Evening Standard var: ”Bin Laden Dead – Arsenal Season Ticket For Sale!”

:::

Märklig limbo i fotbollsengland just nu. Det har redan börjat pratas om helgens kommande match. Vad som händer i veckan är det förhållandevis tyst om. Inte minst kvällens spanska skådespel.

Be Champions!!

Peter Hyllman

On the Ball, City

Välkomna till Premier League, Norwich City!

[youtubeplay id=”9UDe3o03zDc” size=”large”]

Norwich slog precis Portsmouth med 1-0 på Fratton Park och de är därmed klara för automatisk uppflyttning till Premier League.

Norwichs hemmaarena är Carrow Road, nästa säsong kommer de däremot också att kunna känna sig väldigt hemma på Old Trafford.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det var en kyckling som hette Gullefjun…

…och som skulle promenera upp till Premier League!

Nåja, nu är det kanske inte precis kycklingar som är Norwichs signum, även om de till färgen svagt påminner om dem, utan snarare kanariefåglar, man kallas ju inte för inte för The Canaries.

Promenera upp till Premier League har de däremot chansen att göra nu ikväll om de vinner borta mot Portsmouth på Fratton Park.

Detta efter att Cardiff sensationellt brutit samman hemma mot Middlesbrough och förlorat med 0-3 efter tre mål de första drygt 20 minuterna.

:::

Tony Mowbray – lyckat managerbyte för Middlesbrough som kanske däremot kom för sent?

:::

Norwich har gjort en fantastisk resa de här två senaste säsongerna.

Tänka sig att de inledde förra säsongen med att förlora med 1-7 mot Colchester i League 1. De gick från det resultatet till att först vinna League 1 och nu alltså ha chansen till automatisk och omedelbar uppflyttning till Premier League.

Ett mindre mirakel genomfört av Paul Lambert och av en spelartrupp som har lyckats skapa en vinnande mentalitet som slår det mesta.

:::

Portsmouth har haft en stark period under våren men har tappat de senaste veckorna. Mycket på grund av dålig disciplin som har sett laget dra på sig tre röda kort på kort tid.

Norwich skulle naturligtvis tacka och ta emot om Portsmouth bjöd på något liknande ikväll, särskilt som Pompey bara har förlorat fem matcher hemma på Fratton Park under hela säsongen. Positivt för Norwich är dock att Portsmouth saknar sina två nyckelspelare Liam Lawrence och Dave Kitson.

Norwich är i god form. De har bara förlorat en enda gång sedan tidigt i februari, och man har gjort hela 25 mål på de senaste nio matcherna.

:::

Cardiff – hur lätt är det att ladda om för ett playoff-spel efter en sådan här stjärnsmäll?

:::

Norwich spelade senast i Premier League säsongen 2004/05, bland annat med svenskarna Mathias Svensson och Mattias Jonsson i spelartruppen.

I början av 1990-talet var man ett skönspelande gäng i det nyss bildade Premier League som inte minst under något år var Man Utds främsta konkurrent till ligatiteln.

:::

Southampton är samtidigt i praktiken klara för The Championship nästa säsong efter att ha vunnit mot Plymouth borta i eftermiddags med 3-1.

Ett resultat som också betyder att Plymouth flyttas ned till League 2.

:::

FC United of Manchester lyckades emellertid inte vinna uppflyttning från Northern Premier League upp till The Conference North. Man förlorade playoff-finalen mot Colwyn Bay med 0-1 efter en närmast perfekt defensiv insats av Colwyn Bay där matchens enda mål gjordes av Jon Newby.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Sköna maj välkommen!

Det har varit en tämligen lång fotbollshelg som på ett närmast bisarrt sätt har blandats upp med premiär i bambi på hal is-VM, kungligt bröllop, valborgsbrasor och första maj-tåg.

Men vad har vi lärt oss av helgen?

:::

Fabregas är Arsenals dåtid, inte framtid!

Naturligtvis är Fabregas en fantastisk fotbollsspelare, om det bör det inte råda någon som helst tvekan. Frågan är emellertid om inte Arsenal har fått ut det mesta från hans 23-åriga hjärta redan och huruvida Fabregas har mental och kanske även fysisk energi nog att vara lagets store ledare även i framtiden, eller de senaste fem åren helt enkelt dränerat honom i det avseendet.

Så stor del av Arsenals framtidshopp har varit knutna till just Fabregas som person att det riskerar finnas en irrationell vilja att hålla fast vid honom i tron att utan honom ger man upp framtiden, när det i själva verket är ett förgånget hopp man klamrar fast vid. Vad inte bara matchen igår visade, utan vad mer eller mindre hela säsongen har visat, är att nyckeln till Arsenals framtid förmodligen vilar i andra spelare – inte minst Jack Wilshere och Aaron Ramsey. Det är runt dem ett framtida lag måste byggas.

Fabregas har inte alla gånger känts mentalt närvarande under den här säsongen. Ingen märker det bättre än hans lagkamrater och han förlorar naturligtvis trovärdighet som ledare som en följd. Hans närvaro, om ej inspirerad, blockerar andra spelares utveckling på sikt. Arsene Wenger kan göra sämre saker än att sälja Fabregas i sommar och spendera överskottet på att förstärka truppens övriga positioner.

Det positiva Arsenal kan ta med sig av den här säsongen är insikten att det är en utveckling man kan se fram emot, snarare än att vara oroliga för.

:::

Blackpools Premier League-säsong avslöjades som ett dåligt aprilskämt!

Well, let’s not kid ourselves, Blackpools hela vårsäsong har varit tämligen bedrövlig – laget har bara lyckats samla på sig åtta poäng mellan nyår fram till och med mars. Men det var under april som Blackpool såg möjligheterna att rädda sin säsong och sin status som Premier League-lag. Det var nämligen under april som man helt unikt hade fyra raka hemmamatcher mot i tur och ordning Arsenal, Wigan, Newcastle och Stoke.

Det är åtminstone nio klart vinnbara poäng och därtill mot i alla fall ett lag som man realistiskt kan hoppas ska sluta nedanför Blackpool i tabellen. Men av de förhoppningarna kom mer eller mindre intet. Två förluster följdes av två oavgjorda matcher och målskyttet, som tidigare varit lagets stora styrka, valde ett synnerligen dåligt tillfälle att brista. Laget gjorde inte mer än ett mål i någon match vilket för Blackpool är tämligen unikt.

Det betyder att Blackpool ger sig in i maj månads tre sista omgångar indragna i en bloodfight med minst två andra lag om i princip en enda kvarvarande plats som ger nytt kontrakt. Två av de tre återstående matcherna är på bortaplan mot Tottenham respektive Man Utd. Hemmamatchen är mot Bolton, och har nu karaktären av en ”måste vinna”-match. När (om?) Blackpool åker ur Premier League så var det i april det hände.

:::

Fulham var tydligen inte ett one hit-wonder!

Fulhams fjolårssäsong var ju tämligen makalös när man under stora delar av säsongen campade på tabellens övre halva samtidigt som man på ett helt otroligt sätt tog Europa med storm och gjorde storresultat efter storresultat på vägen mot finalen i Europa League. Pyttelilla Fulham!

Förväntningarna inför den här säsongen var naturligtvis stora på Fulham, men man hade förtvivlat svårt att leva upp till dem. Länge har man varit indragen i vad som måste vara europeisk fotbolls mest inklusiva nedflyttningsstrid på mycket länge. Roy Hodgson hade lämnat klubben för andra äventyr och det fanns frågor huruvida Mark Hughes var en värdig efterträdare.

Samtidigt har Fulham varit ett skadedrabbat lag, särskilt på anfallsfronten, och när väl spelare som Bobby Zamora kom tillbaka så har ett nytt Fulham visat sig. De två senaste omgångarna har resulterat i väldigt imponerande 3-0-segrar mot Bolton och Sunderland och Fulham befinner sig hastigt och lustigt återigen på tabellens övre halva. Inte nog med det, tack vare sin placering i Fair Play-tabellen så kommer Fulham med all sannolikhet få spela Europa League också nästa säsong.

There’s two teams in Fulham!

:::

Champions League kommer med en kostnad för Premier League-lag!

Något tämligen unikt inträffade i helgen när samtliga semifinallag i Champions League förlorade sina ligamatcher under helgen. Förvisso är La Liga avgjord sedan länge och det är tveksamt vad Schalke egentligen har att spela för i Bundesliga. Men Man Utd hade ju definitivt mycket att spela för. Men just det samtidiga i förlustsviten belyser klart hur mycket fysisk och kanske också mental energi som Champions League kostar.

Just kombinationen av Champions League och Premier League ser jag som extra kostsam. Samtliga matcher i Premier League spelas med en högre grad av fysisk intensitet och energi och konkurrenssituationen är generellt jobbigare där än i övriga europeiska toppligor. Balansgången mellan de två tävlingarna blir helt enkelt klurigare.

Hur många poäng Tottenham har tappat den här säsongen i direkt anslutning inför eller efter spel i Champions League har jag inte i huvudet, men det är ett antal poäng. Om de hade lyckats knipa 50% av dessa tappade poäng så hade de förmodligen legat före eller jämsides med Man City nu i kampen om den fjärde Champions League-platsen.

Det talas ofta om fördelarna och intäkterna med Champions League-lag, men för Premier League-lag kommer Champions League även med en väldigt kännbar kostnad. Och för inget lag den här säsongen har den kostnaden varit fullt så kännbar som för Tottenham.

…………………………………………………

Ikväll fortsätter kapplöpningen för den andra automatiska uppflyttningsplatsen till Premier League när den 45:e omgången av The Championship ska spelas klart.

Cardiff, på tredje plats med 79 poäng möter Middlesbrough hemma samtidigt som Norwich, på andra plats med 80 poäng åker till Fratton Park för ett tufft bortamöte med Portsmouth.

Cardiffs match har avspark 18:15 och Norwichs match börjar 20:45 – den senare är TV-sänd.

:::

Dessförinnan – kl 16:00 – har Southampton möjlighet att vid vinst i praktiken säkra uppflyttning till The Championship borta mot redan nedflyttningsklara Plymouth.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Balladen om den punkterade ligafinalen

Det var matchen som var tänkt att fungera som en form av ligafinal den här säsongen, matchen som skulle avgöra ligan.

Mötet mellan Arsenal och Man Utd på Emirates.

Men så har nu inte riktigt blivit fallet. Arsenal har efter förlusten i Ligacupfinalen tämligen spektakulärt imploderat över sig själva och endast lyckats vinna en av sju ligamatcher därefter.

Arsenal befinner sig som en konsekvens nio poäng efter Man Utd med fyra matcher kvar av säsongen.

Luften gick ur den här ligafinalen innan den ens hann börja.

:::

Man Utd befinner sig i den krångliga situationen att behöva åka till en som en följd märklig och svårförutsägbar match borta mot Arsenal med den främsta ambitionen att hålla ett jagande Chelsea på avstånd.

Arsenal å sin sida går in i matchen med den tveksamma motivationsgrunden att försöka säkra en Champions League-plats samt eventuellt att spela för sin heder.

Inte riktigt vad spelarna hoppades på skulle jag säga.

:::

Det sägs att normala lagar och mönster inte alltid gäller i sådana här matcher mellan topplagen. Och tur är väl i sådana fall det.

För båda lagen har varit tämligen mediokra i ligan den här säsongen på lustigt nog lite olika sätt.

Arsenals hemmafacit den här säsongen är tämligen bedrövligt. Laget ligger på sjätte plats i ligans hemmatabell och hemma på Emirates har man ett poängsnitt om 2,00p. Med andra ord så förlorar man var tredje match på hemmaplan.

Man Utds bortafacit under säsongen är emellertid lika bedrövligt det för ett topplag, av vilka man är klart sämst. 1,41p per match betyder att Man Utd inte ens vinner var tredje match på bortaplan och man befinner sig med det på femte plats i ligan bortatabell.

Att Arsenal förlorar ligan på grund av sitt taskiga hemmafacit är uppenbart.

Om Man Utd förlorar ligan så är det på grund av sitt taskiga bortafacit. Alternativt, om de ändå vinner ligan, så är det trots sitt taskiga bortafacit.

:::

Två lag som befinner sig på vårens slutsträcka? Matt Lawton har pratat med Alex Ferguson som har lite erfarenhet av vad som krävs och vad som får ett lag över mållinjen.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1382064/Sir-Alex-Ferguson-knows-Manchester-United-home-here.html

…………………………………………………

”While Ferguson looks to future, Wenger stares grimly at the past”

Sam Wallace på Independent gör vad mer eller mindre varje engelsk krönikör gör den här helgen, kontrasterar Arsenal och Wenger med Man Utd och Ferguson, och landar i den motsatta men kanske mer insatta ringhörnan till den ofta framförda uppfattningen att Arsenal är klubben som har “framtiden för sig”.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/while-ferguson-looks-to-future-wenger-stares-grimly-at-the-past-2275599.html

[“That is the difference between these two clubs as they approach Sunday’s game: one looks hopefully to the future, the other stares grimly back at the past. It is a question that will offend the competitor in Wenger but what is it that Arsenal are playing for on Sunday? The title is gone. Sure, there is prize money and an automatic Champions League place at stake for second place but that is hardly the basis for a rousing team-talk.”]

Det är inte omöjligt att Arsenal har en ljus framtid, men det vore ett misstag att tro att detsamma inte gäller andra klubbar. Det är sidan av ekvationen som Wenger sällan nämner när han rationaliserar sitt fotbollsprojekt. Underförstått är hårdraget att övriga toppklubbar kommer falla ihop och dö.

Men så är ju inte riktigt fallet.

:::

Guardiansk lördagsintervju med Arsenals mittback Johan Djourou: ”We just want to win to show the world that the boss is right”

http://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/30/arsenal-johan-djourou

Det är svårt att inte reagera över formuleringen, där viljan att vinna är underordnad behovet av att bevisas ha rätt.

…………………………………………………

Liverpool möter Newcastle i en av söndagens tidiga matcher – och det är första gången som Andy Carroll ställs mot sin gamla klubb som han lämnade under jobbiga förhållanden i januari.

Det är förvisso oklart om Andy Carroll kommer att spela då han fortfarande vårdar samma lårskada som höll honom borta från förra helgens match. Daily Mail gör ändå en intressant reseberättelse om just young Master Carroll:

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1381979/Andy-Carroll-How-ultimate-No-9.html

Newcastle är förmodligen i praktiken säkra från nedflyttning, Liverpool behöver emellertid vinna den här matchen för att hålla uppe trycket på lagen ovanför dem i kampen om nästa säsongs europaplatser.

Och apropå hemmafacit så är Liverpool den här säsongens tredje bästa lag på hemmaplan efter Man Utd och Chelsea – och under Kenny Dalglish förblir man obesegrade på Anfield.

…………………………………………………

Förvisso på temat dålig ord- och namnhumor.

Men är det bara jag som tycker det är lite småroligt att Prins William efter bröllopet med Kate Middleton bland annat tilldelades den nya titeln Baron Carrickfergus?!

Be Champions!!

Peter Hyllman